FJÄRDE AVDELNINGEN
MÅL VELJO VELJEV ./. BULGARIEN
(Klagomål nr 16032/07
UTSLAG
STRASBOURG
27 maj 2014
SLUTGILTIGT
2014-08-27
Detta utslag har i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen vunnit laga kraft. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Veljo Veljev ./. Bulgarien,
där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:
Ineta Ziemele, ordförande,
Päivi Hirvelä,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Zdravka Kalaydjieva,
Paul Mahoney,
Faris Vehabović, domare
samt Françoise Elens-Passos , avdelningens justitiesekreterare,
som 6 maj 2014 har överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 16032/07) mot Republiken Bulgarien som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en bulgarisk medborgare, Veljo Nikolajev Veljev (“klaganden”) den 5 mars 2007.
2. Klaganden företräddes av E. Svarova, en advokat med verksamhet i Stara Zagora. Den bulgariska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant M. Kotseva från justitieministeriet.
3. Klaganden påstod att han i strid mot artikel 2 i protokoll nr 1 inte fick tillåtelse att fortsätta sin utbildning medan han befann sig i Stara Zagorafängelset och att han i strid mot artikel 6 § 2 i konventionen behandlades som "återfallsförbrytare" innan han slutligen blev fälld.
4. Den 14 december 2010, fick regeringen meddelande om detta klagomål.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden föddes 1977 och bor i Stara Zagora. 2003 dömdes han för en bedrägeriförseelse och avtjänade fängelsestraff i Stara Zagorafängelset från 11 februari 2003 till 9 augusti 2004. Den 1 oktober 2004 arresterades han på misstanke om olagligt vapeninnehav. Mellan 20 november 2004 och 20 april 2007, satt han häktad i Stara Zagorafängelset, där han hävdade att han suttit inspärrad tillsammans med "återfallsförbrytare" (se punkt 20 nedan).
6. Eftersom han inte hade avslutat sina gymnasiestudier begärde klaganden att få bli inskriven i skolan inne i Stara Zagorafängelset. I augusti 2005 lämnade han in en skriftlig begäran till fängelsedirektören för Stara Zagorafängelset och bad om att få bli inskriven i skolan till läsåret 2005/2006. Han fick inget svar innan läsåret började den 15 september 2005, varför han skrev igen till fängelsedirektören den 29 september 2005 samt även till utbildningsdepartementet och åklagarmyndigheten (i Bulgarien är det åklagaren som är behörig att se till att häktning före rättegång och efter fällande dom verkställs på laglig väg). Klaganden fick brev från åklagaren som var daterat den 6 oktober 2005 och som sade att fängelseförvaltningen med tanke på hans tidigare dom hade tagit vederbörlig hänsyn till hans möjligheter att studera. Åklagaren förklarade vidare att klagandens påstående om att han vägrats tillträde till utbildningen inte hade bekräftats. Klaganden fick också svar från utbildningsministeriet som var daterat den 24 oktober 2005. Brevet uppgav att personer som frihetsberövats (лишени от свобода) hade rätt att fortsätta sin utbildning i fängelset och hänvisade inte särskilt till häktade fångar.
7. Under tiden skickade klaganden den 19 oktober 2005 en annan begäran till fängelsedirektören, till utbildningsministeriet och till appellationsåklagaren. Den 26 oktober inkom klaganden med en ny begäran till fängelsedirektören där han bad om att bli inskriven i fängelseskolan till läsåret 2005/2006 Med hänvisning till brevet från 24 oktober 2005, hävdade klaganden att utbildningsministeriet hade bekräftat hans rätt till utbildning i fängelset. Den 7 december 2005 fick han ett svar som var undertecknat av chefen för justitieministeriets direktorat för verkställande av straff som avslog hans begäran. Brevet förklarade, bl.a. att:
"Det fastställdes att [klaganden] ännu inte hade fått någon fällande dom. När han väl hade dömts, ska han överföras till ett fängelse för återfallsförbrytare.
Att låta återfallsförbrytare delta i utbildnings- och arbetsprogram för icke-återfallsförbrytare skulle leda till en överträdelse av kravet på att olika internkategorier skulle hållas isär och att de ska delta i kriminalvårdsprogram var för sig ...".
8. Den 21 december 2005 överklagade klaganden vägran att skriva in honom i skolan och hävdade att han i avsaknad av en andra fängelsedom inte kunde behandlas som "återfallsförbrytare". I sina skriftliga inlagor åberopade han uttryckligen rätten till utbildning som garanterades av artikel 53 i konstitutionen samt artikel 2 i protokoll nr 1 i konventionen, liksom regel 77 i Förenta Nationernas enhetliga minimiregler för behandling av fångar, som bl.a. föreskrev att "åtgärder ska vidtas för att samtliga fångar som kan dra nytta av det, ska få tillgång till vidareutbildning". Enligt klagandens uppfattning ålade lagen om verkställande av straff 1969 (se punkt 15-19 nedan) myndigheterna en skyldighet att bereda tillträde till utbildning för häktade fångar motsvarande skyldigheten att medge sådant tillträde för dömda fångar. Vägran hade inget befogat syfte och stred mot utbildningslagen samt Förenta Nationernas konvention mot diskriminering inom utbildning (som publicerades i den officiella tidningen 1963). Under förhandlingen antydde han att andra personer i samma situation fick tillåtelse att studera och att fängelseförvaltningen inte hade framlagt några rättsliga grunder för sin vägran. Fängelsechefen medgav att det tidigare hade varit praxis att medge tillträde till skolan, men att detta hade avbrutits på grund av oro för att återfallsförbrytare skulle påverka icke-återfallsförbrytare. Klaganden hade vägrats tillträde eftersom han skulle behandlas som återfallsförbrytare i betydelsen av lagen om verkställande av straff från 1969 (se punkt 20 nedan) och inte kunde gå i skolan eftersom det skulle innebära att han kom i kontakt med icke-återfallsförbrytare.
9. I ett utslag från 24 maj 2006 godtog regiondomstolen i Stara Zagora klagandens överklagan och beordrade fängelsechefen att ta in honom i fängelsets utbildningsprogram. Den konstaterade främst att fängelsechefens vägran grundade sig på antagandet att klaganden var återfallsförbrytare och att eftersom Stara Zagorafängelset var ett fängelse för icke-återfallsförbrytare, var det fängelseadministrationens skyldighet att undanta honom från program med andra intagna, varav de flesta var icke-återfallsförbrytare". Regiondomstolen förklarade att klaganden inte kunde anses vara återfallsförbrytare i enlighet med definitionen i paragraf 158 i lagen om verkställande av straff, eftersom även om han tidigare hade blivit dömd till fängelse, pågick det aktuella förfarandet mot honom fortfarande och han hade inte fällts eller dömts en andra gång. Regeln som kräver att "återfallsförbrytare" placeras avskilt från "icke-återfallsförbrytare" i fängelset gällde av den anledningen inte.
10. Fängelsechefen överklagade det utslaget. Han hävdade att klaganden i enlighet med principen för differentierad behandling av de olika fångkategorierna placerades i den grupp med häktade fångar som, i händelse av fällande dom, skulle hamna inom "återfallsförbrytarkategorin". Dessutom var Stara Zagorafängelset avsett för "icke-återfallsförbrytare" och placeringen av "återfallsförbrytare", bl.a. häktade fångar som behandlades som sådana, var ytterst ovanlig.
11. Innan hans överklagan skulle prövas, begärde klaganden den 9 augusti att fängelsechefen skulle skriva in honom i skolan för det nya läsåret som inleddes den 15 september 2006. Eftersom han inte fick något svar, inkom han den 21 september 2006 med en liknande begäran till justitieministeriets direktorat för verkställande av straff.
12. Den 26 september 2006 avgav högsta förvaltningsrätten ett slutgiltigt utslag med avseende på klagandens klagomål om uteslutning från skolan. Inför högsta förvaltningsdomstolen ansåg åklagaren (som ingriper i alla förfaranden vid högsta domstolen) att beslutet från regiondomstolen i Stara Zagora var korrekt och att fängelsechefens överklagan skulle avslås. Åklagaren uttryckte vidare uppfattningen att skälen till överklagandet vid kassationsdomstolen var oklara och byggde på en felaktig tolkning av gällande lag, i strid mot den korrekta tolkning som domstolen i första instans hade antagit i det beslut som överklagandet gällde. I sitt beslut konstaterade högsta domstolen att före ändringen 2002, ålade lagen om verkställande av straff en skyldighet ifråga om obligatorisk utbildning av alla fångar under 40 års ålder. De nuvarande bestämmelserna avsåg obligatorisk utbildning endast för personer under 16 års ålder. För de som var 16 år och äldre fanns det en skyldighet för staten att anordna utbildning för fångar som ville delta. Dömda fångar hade emellertid enligt inhemsk lag rätt att gå på utbildning bara om de hade dömts till ett års fängelse eller mer för att garantera att de skulle ha möjlighet att avsluta ett läsår (se punkt 15-19 nedan). Högsta domstolen kom fram till att:
"rätten till utbildning (oavsett om det gäller obligatorisk eller frivillig) förutsätts och regleras i lagstiftningen i Republiken Bulgarien enkom för personer som frihetsberövats som en följd av en slutgiltig fällande dom (лишаване от свобода) och inte för de som berövats sin frihet i enlighet med häktning (лишаване от свобода)".
Härav följer att frågan om huruvida fängelsemyndigheterna i strid mot lagen ansåg klaganden vara en "återfallsförbrytare" var ovidkommande.
13. Med hänvisning till det utslaget, svarade direktoratet för verkställande av straff den 6 november 206 på klagandens begäran från 9 augusti och 21 september 2006 och underrättade denne om att han inte skulle bli inskriven i fängelseskolan för läsåret 2006/2007.
14. Därefter fälldes klaganden och dömdes till fängelse för vapenbrottet. Han flyttades från Stara Zagorafängelset den 20 april 2007 och överfördes till Pazardjikfängelset för att där avtjäna sitt straff. Regeringen informerade domstolen om att klaganden inte hade lämnat in någon begäran om att få delta i undervisningen när han satt på det fängelset. I sina yttranden till domstolen, uppgav klaganden emellertid att han inte lämnade in någon begäran eftersom det inte fanns någon skola i Pazardjikfängelset. Han skickade dessutom dokument till domstolen som antydde att åtminstone en fånge som ansågs vara "återfallsförbrytare", med framgång hade deltagit i utbildningsprogrammet vid Stara Zagorafängelset. Klaganden frigavs från Pazardjikfängelset den 27 juli 2008.
II. GÄLLANDE INHEMSK LAG
A. Fångars möjligheter till utbildning
15. Under ifrågavarande period reglerades de intagnas tillgång till utbildning av lagen om verkställande av straff från 1969 (ikraft fram till juni 2009, "1969 års lag"), tillämpningsreglerna till 1969 års lag, förordning nr 2 från 19 april 1999 om häktade fångars status (ikraft till 2007, "förordningen"), nationella utbildningslagen från 1991 ("1991 års lag"), samt tillämpningsreglerna till 1991 års lag. Noteras bör att de häktade fångarnas status för 2002 reglerades av förordningar som utfärdades av justitieministern. 2002 infördes sådana regler i 1969 års lag. Det förefaller som om förordningen fortsatte att vara ikraft fram till 2006 när tillämpningsreglerna till 1969 års lag kompletterades med bestämmelser som mer i detalj reglerade häktade fångars status.
16. Före 2002 var utbildning i fängelset obligatorisk för fångar under 40 år (paragraf 39(1) i 1969 års lag) men bara om de dömts till ett års fängelse eller mer (paragraf 47(1) i tillämpningsreglerna till 1969 års lag). Paragraf 39(1) i 1969 års lag upphävdes 2002, men bestämmelsen i tillämpningsreglerna var fortfarande ikraft.
17. Hithörande bestämmelser föreskrev tre olika principer för att få tillgång till utbildningen. För det första hade fångar mellan 14 och 18 år placerade på "ungdomsvårdskolor" snarare än i fängelser rätt att gå i skolan. Utbildningen var obligatorisk för fångar som var 16 år eller yngre (se paragraf 39(3) i 1969 års lag samt paragraf 7(1) i 1991 års lag). Äldre dömda fångar var berättigade till att begära att få komma med i utbildningsprogram och fängelseförvaltningen var skyldiga att tillhandahålla detta (se paragraf 39(4) i 1969 års lag samt paragraf 75(1) i tillämpningsreglerna till 1969 års lag). Vid intagningen i fängelset var fängelsemyndigheterna tvungna att göra en bedömning av den intagnes enskilda behov vad gäller utbildningen (paragraf 66a(1)(3) i 1969 års lag). Fångar som sysslade med utbildningsverksamhet och inte arbetade hade rätt att få den tid de tillbringade i skolan avdragen från deras sammanlagda fängelsedom utifrån samma regler som för gäller för arbetsdagar (paragraf 204(4) i 1969 års lag).
18. Paragraf 128 i 1969 års lag föreskrev att bestämmelserna i 1969 års lag om dömda fångar i avsaknad av andra bestämmelser också skulle gälla för häktade fångar. En liknande bestämmelse ingick i tillämpningsreglerna till 1969 års lag (paragraf 168).
19. Den nyligen antagna lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 ("2009 års lag), innehöll liknande bestämmelser. Den föreskrev att det var obligatoriskt för dömda fångar under 16 år att delta i utbildningsprogram (paragraf 162(1) i 2009 års lag). Förvaltningen kunde tillhandahålla utbildningsprogram till fångar som var äldre än 16 år (paragraf 162(2)). Införandet av häktade i utbildningsprogrammen "uppmuntrades" (paragraf 257(2)). Den tid som tillbringades i skolan skulle slutligen dras av från den sammanlagda fängelsedomen enligt samma regler som gällde för arbetsdagar (paragraf 178(4)).
B. Återfallsförbrytare
20. Vid den aktuella tidpunkten föreskrev paragraf 158(1) i 1969 års lag att "återfallsförbrytare" skulle betyda:
"(a) personer som två eller flera gånger har dömts till fängelse för avsiktliga brott, som inte krävde ackumulerade straff ..., om de faktiskt har avtjänat et fängelsestraff,
(b) personer som har dömts för ett brott som betraktas som farligt återfallsbrott
Paragraf 12 i 1969 års lag krävde att "återfallsförbrytare" avtjänade sina straff på separata institutioner. Paragraf 8a(3) föreskrev att "kriminalvårdsverksamhet med olika fångkategorier [skulle] bedrivas separat". "Återfallsförbrytare" kunde i betydelsen av den lagen i särskilda fall överföras till andra fängelser om de hade bättrat sig och det inte förelåg någon fara för att de skulle påverka andra fångar negativt (paragraf 12(2) i 1969 års lag). Häktade som tidigare hade dömts till fängelsestraff och som inte hade återanpassats, placerades avskilt från andra häktade fångar (paragraf 1306(1)(5) i 1969 års lag). 2009 års lag innehåller liknande bestämmelser.
II. RELEVANTA DOKUMENT FRÅN EUROPARÅDET
A. De europeiska fängelsereglerna
21. De europeiska fängelsereglerna är rekommendationer från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om de minimistandarder som ska tillämpas i fängelser. Staterna uppmanas att låta sig styras av reglerna i sin lagstiftning och sin politik och att garantera att reglerna sprids till rättsliga myndigheter, fängelsepersonalen samt till de intagna.
1. Rekommendation nr 87(3) om de europeiska fängelsereglerna
22. 1987 års europeiska fängelseregler antogs av Europarådets ministerkommitté den 12 februari 1987. De innehåller bl.a. följande bestämmelser som rör orannsakade fångar:
"11.1 När fångar fördelas på olika institutioner eller regimer, ska vederbörlig hänsyn tas till deras juridiska och rättsliga situation (orannsakade eller dömda fångar), förstagångs- eller vaneförbrytare, korta eller långa straff), till de särskilda kraven i deras behandling, deras medicinska behov, deras kön och ålder).
...
3. Orannsakade fångar ska i princip placeras i häkte avskilda från dömda fångar såvida de inte samtycker till att placeras eller blandas tillsammans i organiserad verksamhet som de kan ha nytta av.
...
91. Utan förfång för rättsregler till skydd för den enskilda friheten eller som föreskriver det förfarande som ska iakttas ifråga om orannsakade fångar - dessa fångar, som förutsätts vara oskyldiga till dess de befunnits skyldiga, ska ... behandlas utan andra restriktioner än de som krävs för det straffrättsliga förfarandet och institutionens säkerhet.
...
96. Orannsakade fångar ska i möjligaste mån erbjudas möjligheter till arbete, men ska inte vara tvungna att arbeta. De som väljer att arbeta ska få betalt som andra fångar. Om det finns tillgång till undervisning eller yrkesutbildning ska orannsakade fångar uppmuntras till att utnyttja dessa möjligheter.
2. Rekommendation nr (89) 12 om utbildning i fängelset
23. Den 13 oktober 1989 antog ministerkommittén en rekommendation om utbildning i fängelset. Förordet till denna säger att:
"Med hänsyn till att rätten till utbildning är grundläggande,
Med hänsyn till vikten av utbildning i utvecklandet av individen och samhället,
Med särskild insikt om att en stor andel av de intagna har haft mycket liten framgångsrik skolerfarenhet, och därför har stort utbildningsbehov,
Med hänsyn till att utbildning i fängelse hjälper till att humanisera anstalterna och förbättrar förhållandena under fängelsetiden,
Med hänsyn till att utbildning i fängelse är en viktig möjlighet för att underlätta återanpassningen till samhället,
Med insikt om att vad gäller de praktiska tillämpningarna av rättigheterna och åtgärderna i enlighet med följande rekommendationer, kan åtskillnad vara berättigad mellan intagna som är dömda och sådana som är häktade,
Med beaktande av rekommendation nr R (87) 3 om europeiska fängelseregler och rekommendation nr R (81) 17 om policy för vuxenutbildning".
Rekommendationen fortsätter bl.a. enligt följande:
"1. Alla intagna skall ha tillgång till utbildning, vilken förväntas bestå av klassrumsämnen, yrkesinriktad utbildning, skapande och kulturella aktiviteter, fysisk träning och sport, social färdighetsträning samt tillgång till bibliotek, ...
4. Alla som medverkar i administrationen av fängelsesystemet och i fängelseledningen skall underlätta och stödja utbildning så mycket som möjligt, ...
6. Alla ansträngningar skall göras för att uppmuntra intagna att aktivt delta i alla former av utbildning, ...
17. De medel, den utrustning och den lärarpersonal som krävs för att intagna ska få lämplig utbildning, ska göras tillgängliga".
3. Rekommendation nr 2006(2) om de europeiska fängelsereglerna
24. Den 11 januari 2006, antog Europarådets ministerkommitté en ny version av de europeiska fängelsereglerna med konstaterandet att 1987 års regler "i väsentlig omfattning behövde revideras och uppdateras för att återge utvecklingen inom kriminalvård, domstolspraxis och den övergripande fängelseförvaltningen i Europa". 2006 års regler innehåller följande grundläggande principer:
"Grundläggande principer
1. Alla personer som berövas sin frihet ska behandlas med respekt för deras mänskliga rättigheter.
2. Frihetsberövade personer ska behålla alla rättigheter som inte enligt lag har tagits från dem genom beslut som dömer dem till fängelse eller häktar dem.
3. Restriktioner som åläggs frihetsberövade personer ska vara de minsta nödvändiga och ska stå i proportion till det rättmätiga syfte enligt vilket de har ålagts.
4. Fängelseförhållanden som inkräktar på fångarnas mänskliga rättigheter kan inte motiveras med resursbrist.
5. Fängelselivet ska så nära som möjligt överensstämma med de positiva aspekterna av livet i samhället.
6. All inspärrning ska hanteras med syftet att underlätta frihetsberövade personers återanpassning till det fria samhället. ...
Omfattning och tillämpning
...
10.2 I princip ska personer som har häktats av en rättslig myndighet och personer som har frihetsberövats till följd av fällande dom enbart placeras i fängelser, dvs. institutioner som reserverats för interner i dessa två kategorier.
Fördelning och placering
...
18.8 Vid beslut om att placera intagna i särskilda fängelser eller särskilda avdelningen i ett fängelse ska vederbörlig hänsyn tas till behovet att fängsla:
a. orannsakade intagna avskilt från dömda fångar,
b. manliga fångar avskilt från kvinnliga, och
c. yngre vuxna intagna avskilt från äldre fångar.
18.9 Undantag kan göras från kraven på avskild inspärrning i betydelse av punkt 8 för att ge de intagna möjlighet att tillsammans delta i organiserad verksamhet, men dessa grupper ska alltid vara åtskilda på natten såvida inte de samtycker till att placeras tillsammans och fängelsemyndigheten bedömer att detta skulle vara för alla intagnas bästa.
...
Utbildning
28.1 Varje fängelse ska söka bereda samtliga intagna möjligheten till utbildningsprogram som är så omfattande som möjligt och som tillgodoser deras individuella behov samtidigt som deras ambitioner tas hänsyn till.
28.2. Förtur ska ges till intagna med bristande läs/skriv- och räkneförmåga samt de som saknar grundläggande eller yrkesutbildning.
28.3. Särskild uppmärksamhet ska ges till utbildning av yngre intagna och de som har särskilda behov.
28.4 Utbildning ska inte ha sämre status än arbete i fängelset och intagna ska inte få det sämre ekonomiskt eller på annat sätt genom att delta i utbildningen.
28.5 Varje institution ska ha ett bibliotek som alla intagna har tillgång till och som är välförsett med ett brett urval av såväl fritids- och utbildningsresurser, böcker och andra medier.
28.6 Fängelsebiblioteket ska i mån av möjlighet organiseras i samarbete med kommunala bibliotek.
28.7 Utbildningen av intagna ska så långt det är praktiskt möjligt.
a. integreras med landets undervisnings- och yrkesutbildningssystem så att dessa efter frigivning utan problem ska kunna fortsätta sin undervisning och yrkesutbildning, och
b. äga rum under överinseende av externa utbildningsinstitutioner.
...
Orannsakade fångar
Synsätt beträffande orannsakade fångar
95.1 Fängelseregimen för orannsakade fångar ska inte påverkas av möjligheten för att de kan bli dömda för brottslig handling i framtiden.
95.2 Reglerna i det här avsnittet föreskriver ytterligare skydd för orannsakade fångar.
95.3 Fängelsemyndigheterna ska när det handlar om orannsakade fångar följa de regler som gäller för samtliga fängelser och låta dessa fångar delta i de olika verksamheter som dessa regler föreskriver.
...
Möjlighet att omfattas av regim för dömda fångar
101. Om en orannsakad fånge begär tillåtelse att få omfattas av regim för dömda fångar, ska fängelsemyndigheterna i möjligaste mån villfara sådan begäran".
LAGEN
I. TILLÅTLIGHET
25. Domstolen konstaterar att ansökan inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte på några andra grunder är otillåtlig. Den ska således förklaras vara tillåtlig.
II. FAKTA I MÅLET
A. Påstådd kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 i konventionen
26. Klaganden klagande över att han vägrades tillträde till skolan i Stara Zagorafängelset i strid mot artikel 13 samt artikel 2 i protokoll 1 i konventionen. Domstolen anser att detta klagomål bör prövas enligt artikel 2 i protokoll nr 1, som lyder:
"Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse".
1. Parternas framställningar
27. Klaganden hävdade att den inhemska lagen inte uttryckligen förbjöd häktade att delta i fängelsets utbildningsprogram och att han därför borde ha behandlats på samma sätt som dömda fångar och beretts tillträde till utbildningen. I synnerhet skulle bestämmelserna om dömda fångars möjligheter till utbildning enligt hans åsikt ha tillämpats på samtliga intagna. I sin framställning tolkade de inhemska myndigheterna de aktuella bestämmelserna på fel sätt och behandlade honom till följd av detta på ett diskriminerande sätt, begränsade hans rättigheter mer än vad som var nödvändigt med tanke på hans häktning och berövade honom automatiskt och på ett godtyckligt sätt hans rätt till utbildning.
28. Klaganden protesterade också mot de skäl som fängelsemyndigheterna och regeringen hänvisade till i sina yttranden, nämligen att eftersom han troligtvis skulle dömas som "återfallsförbrytare", var det befogat att utesluta honom från skolan till förmån för de "icke-återfallsförbrytare" som gick där. Han påpekade att det under den tid han satt häktad i Stara Zagorafängelset fanns dömda fångar som klassats som "återfallsförbrytare" som gick i fängelseskolan. I sin framställning visade han på att principen med att skilja "återfallsförbrytare" från andra intagna inte hade respekterats. Dessutom ansåg klaganden att det var ologiskt att utesluta honom från skolan på grund av att det, eftersom han fortfarande inte blivit dömd, fanns en möjlighet att han skulle frikännas och bli tvungen att lämna fängelset före utgången av läsåret. Som det var, satt han nästan under två läsår häktad i Stara Zagorafängelset. Om fängelsemyndigheterna nu haft några tvivel kring hur länge han skulle sitta häktad, kunde de ha hört sig för med åklagaren. Klaganden hävdade att han, till dess han blev dömd, hade rätt till att anses oskyldig och borde inte ha förvägrats rätten till utbildning under den perioden. När han väl blivit fälld och flyttades till Pazardjikfängelset, kunde han inte fortsätta utbildningen eftersom det inte fanns någon skola där.
29. Regeringen ansåg att det var de inhemska myndigheterna som, i enlighet med domstolens rättspraxis, hade att reglera och planera utbildningsresurserna i landet. Fängelsemyndigheternas beslut att utesluta klaganden från fängelseskolan var skäligt med tanke på behovet att tillämpa olika standarder och villkor på olika fångkategorier. Klagandens häktning i Stara Zagorafängelset, en öppen anstalt som huvudsakligen var avsedd för "icke-återfallsförbrytare, utgjorde ett undantag och det var vid den tidpunkten oklart hur länge han skulle vara intagen där. Regeringen hävdade först och främst att eftersom klaganden var häktad, var det inte lämpligt att han gick i skolan tillsammans med dömda fångar. Enligt bestämmelserna i lagen om verkställande av straff som var i kraft vid den tidpunkten, fick häktade dessutom inte lov att gå i fängelseskolan såvida inte det var säkert att de skulle bli kvar i fängelset i minst ett läsår. För det andra var det lämpligt att reglerna för "återfallsförbrytare" skulle tillämpas på honom i egenskap av häktad som riskerade att bli dömd som sådan efter att ha blivit fälld (se punkt 20 ovan). Om så inte vore fallet, skulle fängelsemyndigheterna inte helt och fullt kunna skydda "icke-återfallsförbrytare" mot kontakt med "återfallsförbrytare. Dessutom skulle en lättnad av reglerna för "återfallsförbrytare" försvaga fängelsestraffets avskräckande effekt. Om klaganden sedan hade frikänts, skulle han omedelbart ha släppts och uteslutningen från fängelseskolan skulle inte längre ha varit något problem. Regeringen framhöll slutligen att klaganden efter att ha förflyttats till fängelset i Pazardjik inte kom med någon begäran om att få delta i utbildningsverksamheten där.
2. Domstolens bedömning
(a) Allmänna principer
30. Domstolen inleder med att understryka att intagna i allmänhet fortsätter att åtnjuta alla de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i konventionen med undantag för rätten till frihet där lagenlig häktning faller inom ramen för artikel 5. Intagna får t.ex. inte behandlas illa, utsättas för omänsklig eller förnedrande bestraffning eller för villkor som strider mot artikel 3 i konventionen. De ska också fortsättningsvis ha rätt till respekt för familjelivet, rätten till åsiktsfrihet, rätten att utöva sin religion, rätten till advokat eller domstol i betydelsen av artikel 6, rätten till respekt för sin korrenspondens och rätten att gifta sig. Restriktioner ifråga om dessa övriga rättigheter måste vara befogade, även om sådan motivering mycket väl kan framläggas till följd av säkerhetshänsyn, i synnerhet förhindrande av brott och oroligheter, vilket ofrånkomligen följer av frihetsberövande (se Hirst ./. Storbritannien (nr 2) [SK], nr 74025/01, § 69, ECHR 2005-IX samt de ärenden som citeras där, se även Stummer ./. Österrike [SK], nr 37452/02, § 99 ECHR 2011). I Hirstutslaget, som hänvisas till ovan, § 70, fortsatte domstolen med att "det ... inte är frågan om att en fånge förverkar sina rättigheter enligt konventionen bara på grund av sin status som häktad efter en fällande dom". Denna princip gäller med nödvändighet ifråga om en person som, liksom klaganden under ifrågavarande period, inte har blivit dömd och som därför måste förutsättas vara oskyldig (se t.ex. Laduna ./. Slovakien, nr 31827/02, § 64 och 67, ECHR 2011).
31. Vad beträffar rätten till utbildning gäller att även om artikel 2 i protokoll nr 1 inte kan tolkas som att den ålägger den fördragsslutande parten en skyldighet att inrätta eller subventionera särskilda utbildningsanstalter, kommer varje stat som gör detta att vara skyldig att erbjuda tillträde till dessa. Tillgång till utbildningsinstitutioner som existerar vid en given tidpunkt är en väsentlig del av den rätt som framgår av första meningen i artikel 2 i protokoll nr 1(se Målet “som rör vissa aspekter av lagen om användningen av språk i utbildningen i Belgien”, utslag från 23 juli 1968, serie A nr 6, § 3-4; Ponomarjovi ./. Bulgarien, nr 5335/05, § 49, ECHR 2011; samt Catan m.fl. ./. Republiken Moldavien och Ryssland [SK], nr 43370/04, 8252/05 och 18454/06, § 137, ECHR 2012 (utdrag)). Denna bestämmelse gäller för grundskole-, gymnasie- och högre utbildning (se Leyla Şahin ./. Turkiet [SK], nr 44774/98, § 134 och 136, ECHR 2005-XI).
32. Domstolen erkänner emellertid att rätten till utbildning trots sin betydelse inte är absolut utan kan bli föremål för begränsningar. Förutsatt att det inte skadar innehållet i rättigheten, medges dessa begränsningar underförstått, eftersom tillträdesrätten "genom sin karaktär kräver reglering från statens sida". För att garantera att de begränsningar som införs inte inskränker ifrågavarande rätt i den omfattningen att dess andemening förringas och den berövas sin effektivitet, måste domstolen själv bli övertygad om att de kan förutses av berörda parter och har ett befogat syfte. Till skillnad mot uppfattningen när det gäller artikel 8 till 11 i konventionen, är den inte bunden av en uttömmande lista över "befogade syften" enligt artikel 2 i protokoll nr 1. Dessutom blir en begränsning bara förenlig med artikel 2 i protokoll nr 1 om det föreligger en rimlig proportionalitet mellan de åtgärder som vidtas och det syfte som ska uppnås. Även om det slutgiltiga beslutet ifråga om efterlevnad av konventionens krav ska fattas av domstolen, åtnjuter de fördragsslutande parterna ett visst tolkningsutrymme i detta avseende (se Catan, som hänvisas till ovan, § 140, samt de ärenden som citeras).
33. Det är riktigt att utbildning är en verksamhet som är svår att organisera och dyr att bedriva, eftersom de resurser som myndigheterna kan avsätta med nödvändighet är begränsade. Det stämmer också att en stat, när den beslutar om hur tillträde till utbildning ska regleras, måste åstadkomma en balans mellan å ena sidan utbildningsbehoven hos de som omfattas av dess jurisdiktion och å andra sidan den begränsade kapaciteten tillgodose dessa behov. Domstolen kan emellertid inte bortse från det faktum att utbildning, till skillnad från andra offentliga tjänster, är en rättighet som åtnjuter direkt skydd i konventionen. Det är också en ytterst speciell typ av offentlig tjänst som inte bara direkt gagnar de som utnyttjar den utan som också tjänar bredare funktioner i samhället. Domstolen har faktiskt redan haft tillfälle att påpeka att "i ett demokratiskt samhälle är rätten till utbildning ... oumbärlig vid främjandet av mänskliga rättigheter [och] spelar ... en väsentlig roll ..." (se, efter vederbörliga ändringar, Ponomarjovi ./. Bulgarien, nr 5335/05, § 55, ECHR 2011).
(b) Tillämpning av dessa principer på fakta i föreliggande mål
34. Även om domstolen är medveten om ministerkommitténs rekommendationer om att utbildningsresurserna bör göras tillgängliga för alla intagna (se punkt 21-24 ovan), påminner den om att artikel 2 i protokoll nr 1 inte ålägger de fördragsslutande parterna att anordna utbildningsresurser för intagna om sådana inte redan finns på plats (se Natoli ./. Italien, nr 26161/95, kommissionens beslut den 18 maj 2998, ej rapporterad, samt Epistatu ./. Rumänien, nr 29343/10, § 63, 24 september 2013). Den aktuella klagandens klagomål handlar emellertid om att han vägrats tillträde till en redan befintlig utbildningsinrättning, nämligen fängelseskolan i Stara Zagora. Som konstaterats ovan, hamnar rätten att få gå i en redan befintlig utbildningsinrättning inom ramen för artikel 2 i protokoll nr 1. En begränsning av denna rättighet måste för att vara förutsebar, ha ett befogat syfte och stå i proportion till det syftet (se punkt 32 ovan). Även om artikel 2 i protokoll nr 1 inte medför någon positiv skyldighet att tillhandahålla utbildning i fängelset borde, om en sådan möjlighet finns tillgänglig, den under alla omständigheter inte bli föremål för godtyckliga och oskäliga begränsningar.
35. Domstolen finner det tveksamt om restriktionerna mot klaganden i tillräcklig omfattning kunde förutses i betydelsen av artikel 2 i protokoll nr 1. Hithörande regelverk föreskriver att dömda fångar under 16 år hade rätt att på egen begäran få delta i utbildningsprogram och att bestämmelserna om dömda fångar i avsaknad av tydliga regler om motsatsen likaledes skulle gälla för häktade. Den enda uttryckliga bestämmelsen som berör häktade personers rätt till utbildning innebar att fängelsemyndigheterna borde "uppmuntra" häktade personer att delta i fängelsets utbildningsprogram (se punkt 15-19 ovan).
36. Bristen på klarhet i lagstiftningen framgick av det faktum att myndigheterna, under den inhemska rättegången och förfarandet inför denna domstol, framlade varierande skäl för att avslå klagandens begäran om att få bli inskriven i skolan. Hans begäran avslogs av justitieministeriets direktorat för verkställande av straff på grund av att han som "redan dömd en gång" skulle överföras till ett fängelse för "återfallsförbrytare" och att det under tiden skulle bryta mot de lagstadgade kravet att hålla "återfallsförbrytare" och "icke-återfallsförbrytare" åtskilda om han skulle tillåtas beblanda sig med "icke-återfallsförbrytare" i fängelseskolan. Därefter avslog också fängelsechefen hans begäran på liknande grunder (se punkt 8 ovan). När klaganden överklagade fängelsemyndigheternas beslut att utesluta honom från skolan, fann regiondomstolen i Stara Zagora att han inte kunde betraktas som "återfallsförbrytare" och uppmanade fängelsechefen att låta honom gå i skolan. Efter ytterligare en överklagan från fängelsechefen, ogillade högsta förvaltningsdomstolen regiondomstolens utslag på grund av att klaganden inte hade rätt att delta i fängelsets utbildningsprogram eftersom rätten till utbildning i gällande lag bara ansågs vara tillämplig på personer som frihetsberövats som till följd av en slutgiltig fällande dom och inte på de som häktats (se punkt 12 ovan).
37. I samband med förfarandet vid denna domstol, åberopade regeringen dessutom tre olika skäl för att utesluta klaganden från skolan. Den hävdade först och främst att eftersom klaganden var häktad, var det inte lämpligt att han gick i skolan tillsammans med intagna som dömts. Den hävdade för det andra att det för honom i egenskap av häktad som avtjänade en obestämd tid i häktet var olämpligt att gå till skolan vilken var avsedd för dömda fångar som avtjänade fängelsestraff på 12 månader eller mer. För det tredje ansåg den att eftersom klaganden riskerade att bli dömd som "återfallsförbrytare" skulle det inte ha legat i de dömda "icke-återfallsförbrytarnas" intresse som gick i skolan om klaganden skulle ha tillåtits gå där.
38. För domstolen är det anmärkningsvärt att regeringen inte har underbyggt sina argument med några bevis på situationen i Stara Zagorafängelset. Behovet av att skydda klaganden genom att hålla denne åtskild från dömda fångar till följd av dennes status som häktad var inte något skäl som fängelseförvaltningen stödde sig på när man avslog klagandens begäran. Dessutom stod det av klagandens många yrkanden på att få tillåtelse att gå i skolan klart att han inte hade något emot att delta i denna verksamhet tillsammans med dömda fångar. I det material som domstolen har fått ta del av, finns det inga belägg för att häktade har kommit till någon skada i den kontrollerade och övervakade klassrumsmiljön eller att dessa hölls inspärrade avskilt från dömda eller "återfallsfångar" i Stara Zagorafängelset och om så var fallet, gällde den segregationen för alla aspekter av fängelseregimen.
39. Det andra skälet som regeringen åberopade var häktningens obestämbara karaktär och kravet i den nationella lagen på att fångar måste avtjäna fängelsestraff på ett år eller mer för att bli inskrivna i skolan. Regeringen har emellertid inte förklarat varför detta var ett nödvändigt villkor för att få komma med i en fängelseskola. Domstolen anser, med särskild hänsyn till häktade som klaganden, inte att det faktum att den slutgiltiga häktningstiden är osäker i början borde användas som ett försvar för att beröva dem tillgången till utbildningsinrättningar, förutom kanske i fall där det av en eller annan anledning står klart att häktningstiden kommer att bli kort. Dessutom har regeringen inte försett domstolen med några statistiska uppgifter om resurstillgången på skolan för att t.ex. motivera en koncentration av begränsade resurser till de fångar som avtjänar de längsta straffen.
40. Med avseende på det sista skälet som regeringen stödde sig på, nämligen behovet av att hålla klaganden åtskild från övriga intagna på grund av risken att han skulle dömas som "återfallsförbrytare", anser domstolen slutligen att detta inte var något befogat skäl, eftersom denne vid den aktuella tidpunkten ännu inte hade dömts och således hade rätt att betraktas som oskyldig.
41. Domstolen anser därför inte att något av de skäl som regeringen har anfört är övertygande, i synnerhet eftersom de inte har underbyggts med några bevis om det precisa tillvägagångssättet med att erbjuda tillgång till utbildning vid fängelseskolan i Stara Zagora. I den andra vågskålen måste man lägga klagandens obestridliga intresse av att slutföra sin gymnasieutbildning. Värdet med att tillhandahålla utbildning i fängelset, både vad gäller enskilda intagna samt fängelsemiljön och samhället som helhet, har erkänts av Europarådets ministerkommitté i dess rekommendation om utbildning i fängelset samt om de europeiska fängelsereglerna (se punkt 21-24 ovan).
42. I föreliggande mål har regeringen varken angett praktiska skäl som t.ex. grundar sig på resursbrist i skolan, eller någon tydlig förklaring till de rättsliga orsakerna till varför klaganden har belagts med restriktioner. Under dessa omständigheter och med hänsyn till bevismaterialet, kan domstolen inte finna att vägran att skriva in klaganden i fängelseskolan i Stara Zagora var tillräckligt förutsägbar och inte heller att den hade ett befogat syfte eller stod i proportion till detta. Härav följer att det har förekommit en kränkning av artikel 2 i protokoll nr i detta mål.
B. Påstådd kränkning av artikel 6 § 2 i konventionen
43. Klaganden har klagat över en kränkning av rätten till oskuldspresumtion i strid med artikel 6 § 2 i konventionen, som föreskriver att:
"Var och en som anklagas för en kriminell handling ska förutsättas vara oskyldig till dess han/hon konstateras vara skyldig enligt lag".
1. Parternas framställningar
44. Regeringen hävdade att det var av betydelse att den påstådda kränkningen av oskuldspresumtionen inte skedde i samband med något brottmålsförfarande utan i stället bara handlade om tillgängliga resurser för klaganden i fängelset. Ändamålet som låg till grund för fängelsemyndigheterna beslut var att hålla olika fångkategorier åtskilda. Det var ett riktigt och befogat syfte ̶ inte godtyckligt.
45. Klaganden ansåg att ett brott mot oskuldpresumtionen aldrig kunde vara riktigt eller befogat. Fängelsemyndigheterna var skyldiga att behandla honom som oskyldig till dess hans skuld hade bevisats enligt lag. Fängelsemyndigheternas antagande att han var skyldig resulterade i att han nekades tillträde till fängelseskolan samt även till att han placerades tillsammans med "återfallsförbrytare" i fängelset.
2. Domstolens bedömning
46. Domstolen upprepar att oskuldspresumtionen enligt artikel 6 § 2 kränks om ett rättsligt beslut eller strategi från en offentlig tjänstepersons sida ifråga om en person som står anklagad för ett brott återger en uppfattning om att denne är skyldig innan hans/hennes skuld har bevisats enligt lag. I avsaknad av ett formellt utslag, räcker det att det finns vissa tankegångar som antyder att domstolen eller den aktuella tjänstepersonen betraktar den anklagade personen som skyldig, medan en förhastad uppfattning från rättens sida ofrånkomligen strider mot ovanstående förutsättning (se bl.a. källor, Deweer ./. Belgien, utslag från 27 februari 1980, serie A nr 35, § 56 och 37, Allenet de Ribemont ./. Frankrike, utslag från 10 februari 1995, serie A nr 308, § 35-36 och Nešťák ./. Slovakien, nr 65559/01, § 88, 27 februari 2007). Artikel 6 § 2 styr brottsförfaranden i deras helhet, "oberoende av utgången av åtalet" (se, bl.a. källor, Minelli ./. Schweiz, utslag från den 25 mars 1983, serie A nr 62, § 27 och 30).
47. I föreliggande mål avslogs klagandens begäran om att få bli inskriven i Stara Zagorafängelsets skola av fängelsemyndigheterna på grund av att när klaganden "väl hade blivit dömd" skulle han överföras till ett fängelse för "återfallsförbrytare" och kunde därför inte antas i skolan eftersom han då skulle komma i kontakt med "icke-återfallsförbrytare" (se punkt 7-8 ovan).
48. Domstolen tar del av resonemanget hos regiondomstolen i Stara Zagora som bekräftar att klaganden inte kunde betraktas som "återfallsförbrytare" enligt definitionen i paragraf 158 i lagen om verkställande av straff, eftersom förfarandet mot honom, även om han tidigare hade dömts till fängelse, fortfarande pågick och han inte hade fällts och dömts en andra gång. Denna fråga ansågs senare av högsta förvaltningsdomstolen vara ovidkommande vad gäller klagandens inskrivning vid fängelseskolan (se punkt 9 och 12 ovan). Mot denna bakgrund och eftersom domstolen redan har prövat klagandens klagomål på fängelsemyndigheternas vägran att skriva in honom vid skolan på grund av att han betraktades som "återfallsförbrytare" enligt artikel 2 i protokoll nr 1, anser den inte att det skulle tjäna något syfte att återigen bedöma detta klagomål utifrån artikel 6 § 2.
49. Sammanfattningsvis finns det inget behov av att pröva klagomålet separat enligt artikel 6 § 2 i konventionen.
III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
50. Artikel 41 i konventionen föreskriver:
"Om domstolen finner att det har förekommit en kränkning av konventionen eller dess protokoll och om den inhemska lagen hos den aktuella fördragsslutande parten bara medger partiell ersättning, ska domstolen vid behov bevilja målsäganden skälig gottgörelse".
A. Skadestånd
51. Klaganden gör gällande att han har gått miste om tre läsår (2005/2005, 2005/2006 och 2006/2007). Detta innebar en markant nackdel för honom när han så småningom skulle friges från fängelset, när han inte kunde få något arbete på grund av bristen på utbildning samt även svårigheterna med att återvända till skolan efter så lång tid utanför utbildningssystemet. Dessutom orsakade fängelsemyndigheternas diskriminerande attityd allvarlig frustration, förtvivlan och övergivenhet. Han yrkade på 10 000 euro (EUR) som idéellt skadestånd.
52. Regeringen ansåg att klagandens yrkande var orimligt och obefogat och att utslaget om en kränkning borde utgöra tillräcklig gottgörelse.
53. Domstolen konstaterar att föreliggande klagomål bara handlar om klagandens klagomål på att han vägrades tillträde till fängelseskolan i Stara Zagora under åren 2005/2006 samt 1006/2007. Den godtar att klaganden måste ha upplevt frustration och ångest som en följd av den kränkning som fastställts detta fall och beviljar honom EUR 2 000 som idéellt skadestånd tillsammans med eventuell skatt som kan påföras klaganden för detta belopp.
B. Kostnader och utgifter
54. Klaganden yrkade också på EUR 1 406 för kostnader och utgifter som han ådragit sig i domstolen och som består av arvoden från hans advokat för undersökning av ärendet och framtagning av klagomålet samt efterföljande skriftliga yttranden till domstolen.
55. Regeringen ansåg att det arbete som ersättning yrkats för inte hade specificerats i detalj och att beloppet av den anledningen föreföll godtyckligt fastställt och orimligt. Den uppmanade domstolen att minska beloppet för de rättsliga kostnaderna rejält.
56. Enligt rättspraxis vid domstolen har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter bara om det har kunnat påvisas att dessa faktiskt och ovillkorligen har ådragits och är skäliga ifråga om storleken. Domstolen anser inte det yrkade beloppet vara överdrivet och beviljar detta till fullo tillsammans med eventuell skatt som kan komma att påföras klaganden i detta avseende.
C. Dröjsmålsränta
57. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL,
1. Förklarar domstolen enhälligt ansökan vara tillåtlig;
2. Fastställer domstolen att det har förekommit en kränkning av artikel 2 i protokoll 1 i konventionen,
3. Fastställer domstolen att det inte finns något behov av att pröva klagomålet enligt artikel 6 § 2 i konventionen,
4. Fastställer domstolen
(a) att svarandestaten inom tre månader från den dag då utslaget vann laga kraft, i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen till klagandena ska betala följande belopp att omvandlas till bulgariska leva enligt den på avgörandedagen gällande valutakursen:
(i) EUR 2 000 (två tusen euro) plus eventuell skatt som kan påföras, som ideellt skadestånd,
(i) EUR 1 406 (ettusen fyrahundrasex euro) plus eventuell skatt som kan påföras, för kostnader och utgifter,
(b) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta under dröjsmålet betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter ,
5. Avvisar domstolen resten av klagandens yrkande på skälig gottgörelse.
Upprättat på engelska och meddelat skriftligen 27 maj 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Françoise Elens-PassosIneta Ziemele
JustitiesekreterareOrdförande
Full & Egal Universal Law Academy