STORA KAMMAREN
MÅLET VISTIŅŠ OCH PEREPJOLKINS mot LETTLAND
(Ansökan nr 71243/01)
DOM
(Skälig gottgörelse)
STRASBOURG
25 mars 2014
Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland,
avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stora kammaren (Grand Chamber) bestående av:
Dean Spielmann, president,
Nicolas Bratza,
Françoise Tulkens,
Nina Vajić,
Lech Garlicki,
Peer Lorenzen,
Karel Jungwiert,
Elisabeth Steiner,
Ján Šikuta,
András Sajó,
Nona Tsotsoria,
Işıl Karakaş,
Kristina Pardalos,
Angelika Nußberger,
Julia Laffranque,
Linos-Alexandre Sicilianos,
André Potocki, domare,
och Michael O’Boyle, biträdande justitiesekreterare,
efter enskilda överläggningar den 5 mars 2014,
följande dom, som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 71243/01) mot Republiken Lettland. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av två lettiska medborgare, Jānis Vistiņš och Genādijs Perepjolkins (”klagandena”), den 5 juni 2001.
2. I en dom som meddelades den 25 oktober 2012 (”huvuddomen”) ansåg domstolen (stora kammaren) att svarandestaten genom sin expropriation av mark tillhörande klagandena, varvid ersättningen var oproportionerligt låg, hade överskridit sitt utrymme för egen bedömning, och alltså avvek från den rimliga avvägning som ska göras mellan skyddet av egendom och allmänintressets krav. Följaktligen skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 (se Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland [GC], nr 71243/01, punkt 130–131, och punkt 2 av de operativa bestämmelserna, 25 oktober 2012).
3. I enlighet med artikel 41 i konventionen krävde klagandena hela värdet av marken i fråga enligt fastighetsregistret vid tidpunkten för dess expropriation, samt ersättning för sin inkomstförlust motsvarande förlorad hyra för marken. De ville också ha ersättning för sina kostnader i samband med förfarandet vid domstolen.
4. Eftersom frågan om tillämpning av artikel 41 i konventionen inte var redo för beslut, reserverade domstolen den, och anmodade regeringen och klagandena att inom tre månader från det datum då huvuddomen delgavs inge sina skriftliga yttranden i frågan, och att i synnerhet underrätta domstolen om eventuell överenskommelse dem emellan (ibid., punkt 140, och punkt 4 i de operativa bestämmelserna).
5. Eftersom man inte lyckades nå en överenskommelse ingav klagandena och regeringen sina respektive yttranden. Regeringen ingav därefter ytterligare yttranden om klagandenas krav på skälig gottgörelse.
SAKFÖRHÅLLANDEN
A. Fastställande av fastighetens värde enligt fastighetsregistret 1997
6. Vid tidpunkten för expropriationen av klagandenas mark fastställdes fastighetsregistervärdet av en fastighet inom stadsgränsen i enlighet med förordning nr 94 från den 12 april 1994 om värdering av stadsmark (Noteikumi ”Par pilsētu zemes vērtēšanu”), vilken gällde till den 12 juni 1998. De delar av textens preambel som var relevanta för föreliggande mål innehöll följande definitioner (i icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):
”... En tomts värde enligt fastighetsregistret – stadsplaneringsvärdet och det ekonomiska värdet av en tomt, uttryckt som ett penningvärde.
...
En tomts standardvärde [zemes paraugvērtība] – maximivärdet för en kvadratmeter stadsmark placerad i en värdezon [vērtību zona] för dess utnyttjande i ett specifikt syfte.
En tomts de facto-standardvärde [zemes faktiskā paraugvērtība] – maximivärdet för en kvadratmeter stadsmark placerad i ett visst område av en värdezon [vērtību zona] för dess utnyttjande i ett specifikt syfte.
...
Värdezon – ett parti stadsmark motsvarande en konstant uppsättning data som karakteriserar fastighetsvärdet.
...”
7. Artikel 5 föreskrev att förordningen inte kunde tillämpas för fastställande av stadsmarks marknadsvärde. För värdering skulle stadsmark delas in i värdezoner baserat på den allmänna markanvändningsplanen. Huvudstaden Riga skulle delas in i sju eller flera zoner (artikel 7). Enligt artikel 8 var de huvudsakliga zonindelningskriterierna följande:
”...
(1) [markens] läge i förhållande till stadskärnan,
(2) utvecklingsnivå avseende infrastruktur samt samhällstjänster,
(3) markens attraktivitet,
(4) ekologiska förhållanden och konsekvenser av negativa faktorer,
(5) lokala geologiska betingelser”
8. Artikel 24 i förordningen fastställde metoden för beräkning av en tomts standardvärde (paraugvērtība). För städer som Riga behövde inte standardvärdet beräknas separat eftersom det motsvarade en skala i bilaga nr 2 till förordningen. För att fastställa de facto-standardvärdet (faktiskā paraugvērtība) fick man beräkna skillnaden mellan standardvärdet för zonen i fråga och intilliggande zon, multiplicera det med avståndet till nästa zon, sedan dividera resultatet med bredden av zonen i fråga, och slutligen addera motsvarande standardvärde från den fasta skalan (artikel 25). De facto-standardvärdet skulle sedan justeras för att ta hänsyn till eventuella byggnader som uppförts på marken (artikel 26).
9. De facto-standardvärdet måste multipliceras med tomtens area för att få fram tomtens fastighetsregistervärde. Detta var sedan föremål för justering på högst 20 % för att ta hänsyn till vissa positiva eller negativa faktorer (artikel 30 till 34). Beräkning av markvärde enligt fastighetsregistret ålåg den statliga markmyndigheten (Valsts Zemes dienests).
B. Lagstadgad ränta
10. De relevanta bestämmelserna i den civillagen (Civillikums) lyder som följer:
Artikel 1757
”Om avtalet föreskriver räntebetalning ska dess procentsats vara fast, och i annat fall ska det antas att den lagstadgade räntan (se artikel 1765) gäller implicit.”
Artikel 1765
(version gällande före den 1 mars 2006)
”Räntan ska tydligt framgå av handlingen eller avtalet. I annat fall, liksom i fall där betalning av lagstadgad ränta krävs enligt lag, ska räntesatsen vara sex procent per år. Räntan får endast beräknas på själva kapitalet. Om ränta emellertid inte betalas inom utsatt tid avseende ett år eller mer, ska lagstadgad ränta, på kreditgivarens begäran, beräknas på den då upplupna räntan från och med denna tidpunkt.”
Artikel 1765
(version gällande efter den 1 mars 2006, förändrad genom lagen från den 23 maj 2013)
”Räntan ska tydligt framgå av handlingen eller avtalet. I annat fall, liksom i fall där lagstadgad ränta krävs enligt lag, ska räntesatsen vara sex procent per år.
Räntesatsen för sen betalning av en ekonomisk skuld som föreskrivs i ett avtal som köpeskilling vid leverans eller köp av en vara eller tjänst ska vara åtta procent [”sju procent” före den 26 juni 2013] över basräntan (artikel 1765, tredje stycket) per år. För avtalsförhållanden där en konsument är part [ska basräntan vara] sex procent per år.
Basräntan ska vara fyra procent. Nämnda räntesats ska den 1 januari och den 1 juli varje år modifieras med den procentsats som motsvarar ökningen eller minskningen av den senaste räntesats som fixerats för Lettlands centralbanks refinansieringstransaktioner före den första dagen i halvåret i fråga. Efter den 1 januari och den 1 juli varje år ska Lettlands centralbank i [den officiella tidningen] omedelbart publicera information om gällande ränta för det kommande halvåret.
Räntan får endast beräknas på själva kapitalet. Om ränta emellertid inte betalas inom utsatt tid avseende ett år eller mer, ska lagstadgad ränta, på kreditgivarens begäran, beräknas på den då upplupna räntan från och med denna tidpunkt.”
Artikel 1763
”Räntan ska inte längre öka:
(1) om det ännu inte betalade räntebeloppet når kapitalets belopp, ...”
C. Inflationstakt
11. Enligt beräkningsfunktionen hos den lettiska centrala statistikbyrån (Centrālā Statistikas pārvalde) var inflationstakten mellan den 25 november 1997 (datumet då den gällande lagen om expropriation trädde i kraft; se huvuddomen, punkt 23 och 54) och den 25 oktober 2012 (datumet för huvuddomen) var 94,3 %.
LAGSTIFTNINGEN
12. Artikel 41 i konventionen lyder (i svensk översättning enligt ):
”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
A. Ekonomisk skada
1. Parternas framställningar
(a) Klagandena
13. Klagandena började med att påpeka att det i domstolens huvuddom inte hade ifrågasatts om förvärvet av marken i fråga överensstämde med lettiska lagkrav och giltigheten av deras rätt till denna mark. Tvärtom hade domstolen uttryckligen konstaterat att klagandenas goda tro avseende förvärvet av egendomen aldrig hade betvivlats, och att de lettiska myndigheterna formellt hade erkänt deras äganderätt genom att registrera marken i deras namn och betala dem hyra (se huvuddomen, punkt 120). Därtill hade de aldrig befunnits utöva sina egendomsrättigheter mot lagen eller orsaka skada för allmänna intressen. Klagandena hade därför inget ansvar för den skada de hade lidit på grund av expropriationen av deras tomter.
14. Under åberopande av domarna i Guiso-Gallisay mot Italien ((skälig gottgörelse) [GC], nr 58858/00, punkt 105, 22 december 2009) och Medici m.fl. mot Italien (skälig gottgörelse), nr 70508/01, punkt 13, 4 december 2012) ansåg klagandena att ersättningen borde motsvara markens fulla värde vid tidpunkten för förlusten av egendomen, minskat med eventuella belopp som beviljats på nationell nivå, och sedan justerat för att kompensera för inflationseffekterna, plus ränta. I detta sammanhang betonade de att en tomts värde enligt fastighetsregistret, såsom fastställts av den statliga markmyndigheten och påverkat av bland annat politiska överväganden, inte motsvarade dess faktiska marknadsvärde, vilket skulle fastställas främst genom frihandelsmekanismer. Som exempel företedde klagandena en expertrapport upprättad av firman SIA I., en certifierad fastighetsvärderare, som visade att hela marken i fråga i föreliggande mål den 20 december 2012 hade ett totalvärde enligt fastighetsregistret av 723 118 lettiska lati (LVL), medan dess totala marknadsvärde uppgick till 7 609 000 LVL. Värdet enligt fastighetsregistret var alltså ungefär 10 % av egendomens marknadsvärde. Vad avser expertrapporterna från regeringen (se punkt 23–28 nedan) ansåg klagandena att de inte var särskilt tillförlitliga och inte tydligt angav den metod som användes.
15. Dessutom hävdade klagandena att ingetdera av de ovannämnda värdena hade påverkats av den så kallade infrastrukturen som uppförts på marken i fråga. Den enda infrastruktur som påträffades där vid tidpunkten för expropriationen bestod i ”plattor av betong” för stapling av containrar, vilkas värde var 5,28 LVL per kvadratmeter.
16. I realiteten var det enda värde avseende marken som hade varit tillgängligt vid tidpunkten för expropriationen det av den statliga markmyndigheten (Valsts Zemes dienests) fastställda värdet enligt fastighetsregistret. Detta värde hade använts för beräkning av fastighetsskatten, för att bestämma hyrorna och för att fastställa ersättningen för användning av marken baserat på servitut. I detta fall hade de lettiska domstolarna även använt värdet enligt fastighetsregistret som referensvärde för att beräkna utestående hyresskulder till klagandena (se huvuddomen, punkt 25–27), och det var detta värde som domstolen borde använda som underlag för sitt beviljande enligt artikel 41 i konventionen.
17. Klagandena var av uppfattningen att det vid fastställandet av den ersättning de hade rätt till var nödvändigt att ta hänsyn till de belopp som andra personer fått i en situation jämförbar med deras egen. De åberopade en kopia av ett försäljningsavtal och utdrag ur markregistret för att visa att staden Riga den 31 juli 2002 från fru D. hade köpt en tomt på 10 590 kvadratmeter i Kundziņsala, nära en av de tomter som tillhörde den andra klaganden. Värdet av denna mark enligt fastighetsregistret vid tidpunkten för köpet var 515 981 LVL; det pris som parterna kom överens om i avtalet var 309 588,60 LVL, det vill säga 29,23 LVL per kvadratmeter, vilket utgör 60 % av värdet enligt fastighetsregistret vid den tiden.
18. Klagandena hävdade att värdet enligt fastighetsregistret av den mark som tillhörde dem, vid tidpunkten för expropriation, uppgick till 564 140 LVL (802 698,90 euro (EUR)) för den första klagandens mark, och 3 126 480 LVL (4 448 580,26 EUR) för den andra klagandens mark. Dessa var därför de belopp klagandena huvudsakligen gjorde anspråk på inför domstolen.
19. Klagandena ansåg vidare att lagstadgad ränta, enligt domstolens rättspraxis, skulle adderas till eventuell beviljad ersättning (med 6 % per år enligt den lettiska civillagen), tillsammans med en justering för att kompensera för inflationseffekterna. Emellertid föredrog klagandena i stället att kräva ersättning för inkomstförlusten till följd av att de inte kunde inkassera hyra under 15 år (mellan 1997 och 2012). Eftersom hyran motsvarade 3 % per år av markens värde enligt fastighetsregistret krävde de 253 863 LVL eller 361 214,51 EUR (första klaganden) respektive 1 406 916 LVL eller 2 001 861,12 EUR (andra klaganden).
20. Totalt yrkade klagandena betalning uppgående till 1 163 913,41 EUR (första klaganden) respektive 6 450 441,38 EUR (andra klaganden).
(b) Regeringen
21. Regeringen instämde att ersättningsbeloppet ska motsvara värdet av egendomen vid det datum då ägarskapet förlorades. Emellertid hävdade man att fastighetsregistervärdet av marken i fråga, även om det hade använts som underlag för beräkningen av hyresskulder, inte var lämpligt och inte borde användas enligt artikel 41 i konventionen. I detta sammanhang förklarade regeringen att värdet enligt fastighetsregistret år 1997 var fullständigt orelaterat till markens faktiska marknadsvärde. Under de första åren efter självständigheten hade fastighetsmarknaden (som hade varit obefintlig under Sovjettiden, när all mark tillhörde staten) just börjat utvecklas. Under denna övergångsperiod var följaktligen uppdelningen av stadsområden i zoner, markens standardvärde och det resulterande värdet enligt fastighetsregistret baserade på teoretiska antaganden och berodde på folkmängden i den berörda staden och på markens närhet till stadskärnan (se punkt 6–9 ovan). Eftersom Rigas autonoma hamn var relativt nära huvudstadens centrum, ingick dess område i zonen ”AB”, vilket var zonen med det näst högsta värdet. I den zonen varierade markens standardvärde från 24,24 LVL till 87,60 LVL per kvadratmeter.
22. Den 1 januari 1998, efter expropriationen i fråga, trädde den nya lagen om ”fastighetsskatt” i kraft. I motsats till det tidigare systemet föreskrev denna lag att det framtida värdet enligt fastighetsregistret skulle fastställas baserat på marknadsinformationen om egendomen. De nya zonerna och de nya värdena enligt fastighetsregistret vilka byggde på denna information började gälla först 2003. Det nya värdet enligt fastighetsregistret för den mark som hade tillhört klagandena var då 3,90 LVL per kvadratmeter, och det låg kvar på den nivån till 2007.
23. Av ovanstående skäl hävdade regeringen att markens värde enligt fastighetsregistret 1997 inte var relevant för beräkningen av den ekonomiska skada klagandena lidit, och att dess marknadsvärde på expropriationsdagen skulle användas i stället. Emellertid var detta värde på marken vid tidpunkten för expropriationen inte bekant; att beräkna det på den tiden skulle ha varit meningslöst eftersom egendomen inte var föremål för marknadstransaktioner. För att åtgärda denna brist lade regeringen fram fyra expertrapporter som upprättats i januari 2013 av tre fastighetsvärderingsföretag och som innehöll en retroaktiv beräkning av marknadsvärdet för marken i fråga den 25 november 1997 (dagen då den gällande expropriationslagen trädde i kraft; se huvuddomen, punkt 23 och 54).
24. I den första rapporten, upprättad den 22 januari 2013 av företaget SIA B.K.G., presenterades följande värdering:
”Vi ombads fastställa marknadsvärdet för en fastighet, nämligen en tomt i Riga, på Kundziņsala, registrerad med nummer 0100 096 0236 [exproprierad från Jānis Vistiņš] den ... 25 november 1997. Värderingen utfördes enligt den lettiska fastighetsvärderingsstandarden (Latvijas Īpašuma vērtēšanas standarti, LVS-401) och lagkraven ... rörande expropriation av fast egendom i det allmännas intresse, som var i kraft på expropriationsdagen.
Efter våra beräkningar och analyser kom vi fram till att marknadsvärdet för marken [i fråga] den 25 november 1997 skulle kunna uppskattas till 338 484 lati ...
’Marknadsvärdet’ är en summa pengar, beräknad vid tidpunkten för värderingen, i utbyte mot vilken en fastighet ska övergå från en ägare till en annan baserat på en kommersiell transaktion mellan en villig köpare och en villig säljare efter lämplig marknadsföring; därtill antas att varje part agerar medvetet ... och utan tvång. ...”
25. Den andra rapporten, som upprättades samma dag av samma företag, gällde de tomter som exproprierades från den andra klaganden (Genādijs Perepjolkins). Dess resonemang var identiskt med det i den första rapporten. Enligt detta dokument uppgick det totala marknadsvärdet av de tomter som tillhörde den andra klaganden till 1 250 593 LVL den 25 november 1997.
26. Den tredje rapporten upprättades den 22 januari 2013 av ett annat värderingsföretag, SIA V. Denna rapport, som också hänvisade till standarden LVS‑401 och använde samma definition av ”marknadsvärde”, angav följande siffror: 338 500 LVL för den första klagandens tomt, och 1 250 500 LVL för alla fyra tomter tillhörande den andra klaganden. Emellertid stannade denna rapport inte där, utan fastställde även marknadsvärdet av alla ovannämnda egendomar ”utan att ta hänsyn till specifika omständigheter, nämligen de hyror som fastslagits genom domstolsutslag”. Enligt den beräkningen uppgick värdet av den mark som exproprierades från den första klaganden till 100 700 LVL, och det totala värdet av den andra klagandens fyra tomter uppgick till 281 300 LVL.
27. Den fjärde rapporten, utfärdad av ett tredje företag, SIA E., var daterad den 23 januari 2013. Liksom alla tidigare nämnda rapporter hänvisade även den till standarden LVS‑401 och samma definition av ”marknadsvärde”. I denna rapport angavs följande siffror: 338 000 LVL för den första klagandens tomt, och 1 250 000 LVL för alla fyra tomter tillhörande den andra klaganden.
28. Regeringen redovisade även en femte expertrapport, från 1999 och från samma företag, SIA E. I motsats till de fyra tidigare rapporterna fastställde den inte marknadsvärdet per den 25 november 1997, utan det ”ekonomiskt baserade genomsnittliga värdet enligt fastighetsregistret” för all mark inom området för Rigas autonoma kommersiella hamn per den 12 september 1999. Regeringen förklarade att denna värdering inte tog hänsyn till markens avstånd från stadskärnan (och alltså var felaktig), utan byggde på en jämförelse med andra liknande hamnar i samma område och med liknande omsättning. Enligt denna rapport var det ”ekonomiskt baserade genomsnittliga värdet enligt fastighetsregistret” för denna plats 6,62 LVL per kvadratmeter, samtidigt som det ”ekonomiskt baserade effektiva genomsnittliga värdet enligt fastighetsregistret” var 18,79 LVL per kvadratmeter.
29. Regeringen hänvisade till domstolens konstaterande i dess huvuddom med innebörden att ”de lettiska myndigheterna hade befogade skäl att besluta att inte kompensera klagandena för hela marknadsvärdet av den exproprierade egendomen, och att mycket lägre belopp skulle kunna vara tillräckliga för att fullgöra kraven enligt artikel 1 i protokoll nr 1” (se huvuddomen, punkt 118). Man ansåg vidare att klagandena hade förvärvat sin mark genom donation, att de inte hade investerat någonting i dess utveckling, att de inte hade betalat någon fastighetsskatt, och att de efter expropriationen hade kunnat inkassera mycket höga belopp i hyresskulder (ibid., punkt 25–27). Dessutom hade klagandena fått viss ersättning, även om domstolen hade funnit att den var otillräcklig (ibid., punkt 22 och 24). Enligt regeringens inlaga uppgick den direkta och indirekta vinsten för klagandena från marken i fråga till nackdel för skattebetalarna (det vill säga de belopp som motsvarade hyresskulderna, de obetalda skatterna och den redan betalade ersättningen) till 72 475,26 LVL för den första klaganden och 455 320,71 LVL för den andra. Med tanke på svarandestatens allmänna ekonomiska situation vid tidpunkten för expropriationen (exempelvis var mellan 1993 och 1996 den genomsnittliga månadslönen före skatt i Lettland endast 142 EUR), var dessa siffror enorma. Regeringen vädjade till domstolen att ta hänsyn till och avsevärt minska de belopp som den var skyldig klagandena.
30. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ansåg regeringen att domstolen borde bevilja 27 607 LVL (39 281 EUR) till den första klaganden och 80 522 LVL (114 572 EUR) till den andra, för den skada de hade lidit på grund av expropriationen av deras mark. Man förklarade inte hur man hade kommit fram till dessa siffror, eller vilken beräkningsformel som hade använts; emellertid betonade man att det marknadspris uppskattningarna byggde på tog hänsyn till räntesatsen på 5 %.
31. Slutligen uppgav regeringen att det mot bakgrund av domstolens aktuella rättspraxis inte fanns någon rättslig grund för klagandena att därutöver hävda en inkomstförlust. I detta sammanhang ansåg man att den lösning som antogs av domstolen i den ovan anförda Guiso-Gallisay-domen inte var tillämplig i föreliggande mål, eftersom det handlade om en laglig expropriation och inte en konfiskerande expropriation oförenlig med legalitetsprincipen.
2. Domstolens bedömning
32. Domstolen konstaterar inledningsvis att följande framhålls i huvuddomens punkt 118:
”Domstolen anser att de lettiska myndigheterna hade befogade skäl att besluta att inte ersätta klagandena för hela marknadsvärdet av den exproprierade egendomen, och att mycket lägre belopp skulle kunna vara tillräckliga för att fullgöra kraven enligt artikel 1 i protokoll nr 1 av tre skäl: för det första eftersom markens faktiska marknadsvärde inte kunde fastställas objektivt, i synnerhet på grund av den exklusiva köperätten som infördes genom hamnlagen till förmån för de statliga och lokala myndigheterna ...; för det andra eftersom marken i fråga var föremål för ett lagstadgat servitut till förmån för hamnen ...; och slutligen eftersom klagandena inte hade investerat i utvecklingen av sin mark och inte hade betalat någon fastighetsskatt, och den skatteomprövning som därefter inleddes mot dem av Rigas lokala förvaltning inte gav något resultat.
33. Domstolen konstaterar vidare att klagandena gjorde anspråk på den inkomstförlust de enligt uppgift hade drabbats av på grund av att de inte längre kunde inkassera hyra för marken i fråga efter dess expropriation. Domstolen erinrar om att en dom där den konstaterar ett brott ålägger svarandestaten en rättslig skyldighet att sätta stopp för överträdelsen och gottgöra för dess konsekvenser på så sätt att den situation som rådde före överträdelsen i möjligaste mån ska återställas (se Iatridis mot Grekland (skälig gottgörelse) [GC], nr 31107/96, punkt 32, ECHR 2000‑XI). Med andra ord måste ersättning för ekonomisk skada resultera i en situation som så mycket som möjligt efterliknar den som skulle ha varit vid handen om överträdelsen i fråga inte hade ägt rum. Såsom domstolen tidigare har framhållit i detta sammanhang är det omöjligt att likställa laglig expropriation med konfiskerande expropriation, som är oförenlig med legalitetsprincipen (se Guiso-Gallisay, ovan, punkt 95). I föreliggande mål lämnade domstolen frågan om den formella lagligheten i den omtvistade expropriationen öppen, och konstaterade följande (se huvuddomen, punkt 105):
”Domstolen kvartstår icke desto mindre i tvivel om huruvida den omtvistade expropriationen kan betraktas som utförd ‘i enlighet med vad som föreskrivs i lag’, vad avser i synnerhet det undantag som tillämpades för klagandena och de rättssäkerhetsgarantier som kopplades – eller inte kopplades – till det ... Domstolen finner det emellertid inte nödvändigt att reglera den frågan, eftersom den omtvistade expropriationen är ett brott mot artikel 1 i protokoll nr 1 av andra skäl ...”
34. I varje händelse förklarade domstolen i huvuddomen aldrig denna expropriation oförenlig med legalitetsprincipen, eftersom konstaterandet av en kränkning enbart byggde på en oberättigad brist på proportion mellan markens officiella värde enligt fastighetsregistret och den ersättningen som beviljades klagandena (ibid., punkt 119 och 130). Under dessa omständigheter är den ”situation som så mycket som möjligt efterliknar den som skulle ha varit vid handen om överträdelsen i fråga inte hade ägt rum” begränsad till betalning av lämplig ersättning som borde ha lämnats vid tidpunkten för expropriationen. Däremot har klagandena ingen grund för att göra anspråk på någon inkomstförlust (lucrum cessans) för perioden efter expropriationen. Den delen av deras krav ska alltså avvisas.
35. Domstolen måste nu fastställa det belopp som ska beviljas klagandena baserat på den ekonomiska skadan (damnum emergens). I detta sammanhang anser domstolen att de kriterier som fastslogs i Guiso-Gallisay (ovan, punkt 104–105) inte kan överföras på föreliggande mål eftersom de gäller expropriationer som är olagliga i sig. I föreliggande mål erinrar domstolen om att det var den extrema bristen på proportion mellan markens officiella värde enligt fastighetsregistret och den ersättning som beviljades klagandena, och inte den inneboende rättsstridigheten av övertagandet av marken, som var kärnan i den funna kränkningen.
36. Under dessa omständigheter finner domstolen att den ersättning som ska fastställas i föreliggande mål inte behöver återspegla idén om en total eliminering av konsekvenserna av det omtvistade intrånget, eller hela värdet av egendomen i fråga. Vid fastställandet av det lämpliga ersättningsbeloppet måste domstolen beakta de kriterier som fastslagits genom dess rättspraxis rörande artikel 1 i protokoll nr 1, och enligt vilka, vid utebliven betalning av ett belopp som står i rimlig relation till dess värde, övertagandet av egendom vanligen skulle utgöra ett oproportionerligt intrång som inte skulle kunna betraktas som berättigat enligt denna artikel. Domstolen finner det därför lämpligt att fastslå summor som så långt det är möjligt ”står i rimlig relation” till tomternas marknadsvärde, det vill säga summor som den själv skulle ha funnit acceptabla enligt artikel 1 i protokoll nr 1 om svarandestaten vederbörligen hade kompenserat klagandena. För att åstadkomma detta måste domstolen göra en allmän bedömning av konsekvenserna av den omtvistade expropriationen, med beräkning av ersättningsbeloppet enligt markens värde vid den tid då klagandena förlorade sitt ägarskap därav (se huvuddomen, punkt 111). Slutligen måste domstolen, med avseende på de specifika omständigheterna i föreliggande mål, göra rättvisa överväganden vid beräkning av de berörda summorna (se tillämpliga delar av Greklands tidigare kung m.fl. mot Grekland [GC] (skälig gottgörelse), nr 25701/94, punkt 78–79, 28 november 2002), samtidigt som den också tar hänsyn till konstaterandena i huvuddomens punkt 118.
37. Domstolen noterar att tomterna före deras expropriation hade genomgått tre på varandra följande värderingar: 1994, 1996 och 1997. Den första värderingen, som utfördes när marken förvärvades genom donation, åberopades aldrig under förfarandet om expropriation och ersättning. Vad avser den tredje gav den värden som domstolen fann otillräckliga för tillämpningen av artikel 1 i protokoll nr 1 (se huvuddomen, punkt 115–117 och 130–131). Därmed återstår den andra uppskattningen, som gjordes 1996 av den statliga markmyndighetens fastighetsvärderingscentral baserat på värdet enligt fastighetsregistret av tomterna i fråga (ibid., punkt 116). Enligt regeringens förklaringar, vilka inte har ifrågasatts av klagandena, beräknades fastigheternas värde enligt fastighetsregistret vid den aktuella tiden bara enligt stadsplaneringskriterier och återspeglade inte deras faktiska marknadsvärde (se även gällande nationell lagstiftning i punkt 6–9 ovan). Följaktligen finner inte domstolen det lämpligt att använda det som underlag för att beräkna den ekonomiska skadan.
38. Domstolen konstaterar att parterna har ingivit ett antal expertrapporter upprättade efter expropriationen av tomterna i fråga. Med beaktande av sakliga överväganden, såsom krävs enligt artikel 41 i konventionen, anser domstolen att det ”ekonomiskt baserade genomsnittliga värdet enligt fastighetsregistret” av mark inom området för Rigas autonoma kommersiella hamn, såsom det fastställdes av expertföretaget SIA E. 1999, skulle vara det lämpligaste underlaget för att beräkna de summor som ska beviljas klagandena (se punkt 28 ovan). För det första har det värdet fördelen av att ha beräknats endast cirka två år efter den omtvistade expropriationen. För det andra, fastän ”markens faktiska marknadsvärde inte kunde fastställas objektivt, i synnerhet på grund av den exklusiva köperätten som infördes genom hamnlagen till förmån för de statliga och lokala myndigheterna” (se huvuddomen, punkt 118), tar detta värde i själva verket hänsyn till ekonomiska faktorer såsom omsättningen vid hamnar i en viss region. Det ekonomiskt baserade effektiva genomsnittliga värdet enligt fastighetsregistret som alltså använts av domstolen är 18,79 LVL per kvadratmeter.
39. Med avseende på alla relevanta omständigheter i målet, och i synnerhet de som framhölls i punkt 118 av huvuddomen, finner domstolen det rättvist att minska ovannämnda summa med 75 %. Den siffra som ska tas som underlag för beräkning av ersättning för ekonomisk skada är alltså 4,69 LVL per kvadratmeter. Den mark som tidigare tillhörde den första klaganden, med en area av 17 998 kvadratmeter, ska alltså värderas till 84 410,62 LVL. De fyra tomter som exproprierades från den andra klaganden och vilkas totalarea uppgår till 47 740 kvadratmeter ska värderas till 223 900,60 LVL (se huvuddomen, punkt 11).
40. Det är nu lämpligt att från ovanstående summor subtrahera de belopp som redan betalats till klagandena som ersättning på nationell nivå, nämligen, 548,26 LVL respektive 8 616,87 LVL (ibid., punkt 24). Detta resulterar i 83 862,36 LVL (119 378,18 EUR) för den första klaganden och 215 283,73 LVL (306 461,90 EUR) för den andra klaganden.
41. Domstolen anser att man nu måste justera dessa summor för att kompensera för inflationseffekterna (se Scordino mot Italien (nr 1) [GC], nr 36813/97, punkt 258, ECHR 2006‑V). Den noterar att inflationen var 94,3 % under perioden från den 25 november 1997 till den 25 oktober 2012 (se punkt 11 ovan). Med tillämpning av det procentvärdet ökas ovanstående summor till 231 951,63 EUR (för den första klaganden) och 595 455,47 EUR (för den andra klaganden).
42. Den lagstadgade räntan för samma period återstår att beräkna (ibid.). Domstolen konstaterar att den lagstadgade räntan, i enlighet med artikel 1763 och 1765 i den lettiska civillagen, i allmänhet är 6 % per år, men den upphör att öka när beloppet når kapitalets belopp (se punkt 10 ovan). Perioden mellan de två ovanstående datumen är 14 år och 11 månader, en siffra som bör avrundas uppåt. För 15-årsperioden mellan de två ovanstående datumen ska alltså 107 440,35 EUR i ränta betalas till den första klaganden, och 275 815,65 EUR till den andra. De slutliga summor som ska beviljas klagandena är alltså 339 391,98 EUR för den första klaganden och 871 271,12 EUR för den andra.
43. Slutligen ser inte domstolen något skäl att från dessa summor subtrahera de hyresskulder som betalats till klagandena på nationell nivå eller någon obetald fastighetsskatt, såsom föreslagits av regeringen. Såsom domstolen konstaterade i sin huvuddom är kravet på hyresskulder härlett från en annan rättslig grund än det för ersättningen för expropriation. Vad avser fastighetsskatten fann de lettiska domstolarna själva att klagandena var personligen befriade från att betala den eftersom skatten redan hade betalats av det offentliga bolaget med ansvar för hamnledningen (se huvuddomen, punkt 37–38 och 128).
44. Med hänsyn till det ovanstående finner domstolen det rimligt att bevilja den första klaganden 339 391,98 EUR och den andra klaganden 871 271,12 EUR för ekonomisk skada.
B. Ideell skada
45. Var och en av klagandena yrkade 10 000 EUR för ideell skada orsakad av deras ångest och frustration efter expropriationen av deras egendom. I detta sammanhang påpekade de att mycket tid och ansträngning hade krävts av dem för deras deltagande i förfarandena, vad avser både själva expropriationen och inkasseringen av hyresskulder.
46. Regeringen förnekade att klagandena hade lidit någon ideell skada. För det första hävdade man att föreliggande mål, som gällde laglig expropriation, inte var jämförbart med de ovan anförda målen Guiso-Gallisay och Medici. För det andra bestred man orsakssambandet mellan den kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 som hade konstaterats av domstolen och det nationella förfarande som inleddes av klagandena – ett förfarande som dessutom inte alltid hade varit ogynnsamt för klagandena själva. För det tredje ansåg regeringen att rättsliga insatser som normalt gjordes av en part i juridiska förfaranden inte i sig medförde något ”moraliskt lidande” som kunde ge upphov till skadestånd enligt artikel 41 i konventionen.
47. Domstolen instämmer med regeringen i att den maktlöshet och frustration som erfars av en ägare som olagligen har fråntagits sin egendom (se Guiso-Gallisay, ovan, punkt 110) inte är jämförbar med känslan hos en tidigare ägare som helt enkelt inte är nöjd med det ersättningsbelopp som beviljas av staten. Domstolen medger emellertid att klagandena verkligen led en viss grad av ideell skada på grund av den konstaterade kränkningen, så att en ersättning på dessa grunder kan anses motiverad. Den beslutar på rättvist sätt att i enlighet med artikel 41 i konventionen tilldela var och en av klagandena 3 000 EUR för detta.
C. Kostnader och utgifter
48. I förfarandet i sakfrågan inför den stora kammaren yrkade klagandena ersättning för kostnader och utgifter som de värderade till 4 980 EUR var. De angav inte för vilket förfarande summorna hade uppkommit, och inte heller företedde de några verifikationer.
49. Regeringen ansåg att detta krav inte var tillräckligt styrkt och inte uppfyllde de grundläggande krav som angavs i regel 60.2 i domstolsreglerna. Den medgav emellertid att vissa omkostnader måste ha uppkommit för klagandena och protesterade inte mot beviljandet av en summa för detta, men inte mer än 1 500 EUR för varje klagande.
50. Domstolen erinrar om att den förfördelade parten, för att vara berättigad till ersättning för kostnader och utgifter enligt artikel 41 i konventionen, faktiskt och nödvändigtvis måste ha ådragit sig dem. Exempelvis anges i regel 60.2 att specificerade uppgifter om varje yrkande enligt artikel 41 i konventionen måste presenteras, tillsammans med relevanta verifikationer; i annat fall kan domstolen avvisa yrkandet helt eller delvis. Dessutom är kostnader och utgifter ersättningsgilla endast i den mån de hänför sig till den funna kränkningen (se, bland många andra referenser, Andrejeva mot Lettland [GC], nr 55707/00, punkt 115, ECHR 2009).
51. I föreliggande mål finner domstolen att klagandenas yrkande i förfarandet inför den stora kammaren angående ersättning för kostnader och utgifter med tydlighet inte uppfyllde dessa krav, eftersom de yrkade summorna inte styrktes av några verifikationer och det inte var möjligt att förvissa sig om den exakta karaktären av de tillhandahållna tjänsterna eller huruvida de hade varit objektivt nödvändiga i förfarandet inför domstolen. Icke desto mindre accepterar domstolen att klagandena, med tanke på målets komplexitet, måste ha ådragit sig kostnader, speciellt i förfarandet inför den stora kammaren. Under dessa omständigheter beslutar domstolen, efter rättvis bedömning i enlighet med artikel 41, att bevilja dem 1 500 EUR var för alla kostnader och utgifter, tillsammans med eventuella skatter (ibid., punkt 116).
D. Dröjsmålsränta
52. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta med tillägg av tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ATT
1. fastslå, med tolv röster mot fem,
(a) att svarandestaten inom tre månader ska betala följande belopp:
(i) 339 391,98 EUR (trehundratrettioniotusentrehundranittioen euro och nittioåtta cent) till den första klaganden, plus eventuell skatt, för ekonomisk skada,
(ii) 871 271,12 EUR (åttahundrasjuttioentusentvåhundrasjuttioen euro och tolv cent) till den andra klaganden, plus eventuell skatt, för ekonomisk skada,
(iii) 3 000 EUR (tretusen euro) till var och en av klagandena, plus eventuell skatt, för ideell skada,
(iv) 1 500 EUR (ettusenfemhundra euro) till var och en av klagandena, plus eventuell skatt, för kostnader och utgifter,
(b) att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter ska betalas på ovanstående belopp från den dag då ovannämnda tre månader löpt ut till avräkningsdagen,
2. enhälligt avslå återstoden av de klagandes anspråk på skälig gottgörelse.
Upprättat på engelska och franska, och meddelat skriftligen den 25 mars 2014 i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.
Michael O’BoyleDean Spielmann
Biträdande justitiesekreterarePresident
I enlighet med artikel 45.2 i konventionen samt regel 74.2 i domstolsreglerna bifogas följande separata yttranden denna dom:
- domare Garlickis skiljaktiga mening,
- domare Lorenzens skiljaktiga mening, till vilken domarna Bratza, Tsotsoria och Pardalos anslöt sig.
D.S.
M.O’B.
DOMARE GARLICKIS SKILJAKTIGA MENING
Jag reserverade mig mot huvuddomen eftersom jag inte anser att några konventionsrättigheter hade kränkts i förevarande mål. Den logiska konsekvensen är att jag är emot att bevilja någon ersättning enligt artikel 41 i konventionen.
Normalt finns det inget behov av att skriva en separat skiljaktig mening med avseende på artikel 41. Det som föranledde mig att avvika från denna praxis är att dagens dom inte motsvarar den ståndpunkt som den stora kammaren uttryckte i punkt 118 av huvuddomen. Det hävdades där att ”mycket lägre [ersättnings]belopp skulle kunna vara tillräckliga för att fullgöra kraven enligt artikel 1 i protokoll nr 1” (se Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland [GC], nr 71243/01, punkt 118, 25 oktober 2012).
Jag är inte övertygad om att den ersättning som beviljades i föreliggande dom gör detta yttrande från den stora kammaren rättvisa. Beräkningen av ersättning bygger på en 75-procentig minskning (en kvot som redan den borde ha varit större), men det resulterande beloppet har nästan dubblerats på grund av inflationstakten. Även om detta är den gängse beräkningsmetoden, ledde dess tillämpning i föreliggande mål till överdrivet generösa följder. Det får inte glömmas att klagandena erhöll egendomen gratis och att dess värde inledningsvis, enligt deras egen bedömning (vilken avspeglas i självdeklarationer) låg på en mycket låg nivå. Denna bedömning sköt i höjden först när det handlade om expropriation och ersättningskontroverser.
Enligt min uppfattning kringgår den i föreliggande dom antagna beräkningen resonemanget från huvuddomen och motsäger det direktiv som uttrycks i den ovan anförda punkt 118.
DOMARE LORENZENS SKILJAKTIGA MENING, TILL VILKEN DOMARNA BRATZA, TSOTSORIA OCH PARDALOS ANSLÖT SIG
I domen i sakfrågan för föreliggande mål röstade jag, tillsammans med fyra andra domare, för att inte konstatera någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, och det är följaktligen min uppfattning att ingen ersättning ska beviljas klagandena enligt artikel 41 i konventionen. Under dessa omständigheter vill jag inte uttrycka någon åsikt om vilka belopp domstolen bör bevilja dem för ekonomisk eller ideell skada, eller för kostnader och utgifter efter majoritetens dom. Detta är anledningen till att jag inte kunde instämma i föreliggande dom.
Full & Egal Universal Law Academy