STORA KAMMAREN
(Grand Chamber)
MÅLET W.H. mot SVERIGE
(Ansökan nr 49341/10)
DOM
(struket ärende)
STRASBOURG
8 april 2015
Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet W.H. mot Sverige
avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare (Grand Chamber) bestående av:
Dean Spielmann, president,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Işıl Karakaş,
Elisabeth Steiner,
Luis López Guerra,
András Sajó,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Nebojša Vučinić,
Kristina Pardalos,
Angelika Nußberger,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Faris Vehabović,
Ksenija Turković,
Dmitrij Dedov,
Jon Fridrik Kjølbro, domare,
Johan Hirschfeldt, ad hoc-domare,
samt Erik Fribergh, justitiesekreterare,
efter enskilda överläggningar den 18 mars 2015,
följande dom, som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 4934/10) mot Konungariket Sverige som ingavs till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en irakisk medborgare (”klaganden”) den 27 augusti 2010. Den dåvarande tredje avdelningens president tillmötesgick klagandens begäran om att hennes namn inte skulle uppges (regel 47.4 i domstolsreglerna).
2. Klaganden företräddes av A.P. Beier, en advokat verksam i Stockholm. Den svenska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina representanter C. Hellner, I. Kalmerbom, H. Lindquist och J. Sjöstrand från utrikesdepartementet.
3. Klaganden hävdade att hennes utvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.
4. Den 30 augusti 2010 beslöt den dåvarande tredje avdelningens president att tillämpa regel 39 i domstolsreglerna och förklara för regeringen att klaganden inte borde utvisas till Irak före den 29 september 2010. Den 28 september 2010 förlängdes förklaringen till att gälla tills vidare.
5. Den 7 mars 2011 underrättades regeringen om ansökan.
6. Helena Jäderblom, den domare som utsetts för Sverige, avsade sig målet (regel 28). Den femte avdelningens president beslöt därför att utse Johan Hirschfeldt till ad hoc-domare (artikel 26.4 i konventionen, samt regel 29.1).
7. Den 27 mars 2014 avgav en kammare i femte avdelningen bestående av domarna Mark Villiger, Boštjan M. Zupančič, Ganna Yudkivska, Vincent A. De Gaetano, André Potocki, Aleš Pejchal och Johan Hirschfeldt, samt även Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare, en dom där man enhälligt förklarade ansökan admissible och konstaterade att verkställandet av utvisningsbeslutet mot klaganden inte skulle innebära någon kränkning av artikel 3 i konventionen, förutsatt att hon inte skickades tillbaka till de delar av Irak som ligger utanför Kurdistan.
8. Den 25 juni 2014 begärde klaganden att målet skulle hänskjutas till den stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen samt regel 73. Den 8 september 2014 beviljade den stora kammarens panel denna begäran.
9. Den stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med artikel 26.4 och 26.5 i konventionen samt regel 24.
SAKFÖRHÅLLANDEN
10. Klaganden föddes 1978. Hon kommer från Bagdad och är mandé. Hon har varit gift men skilde sig från sin man 1999, varefter hon bodde tillsammans med deras son, som är född 1998, i Irak, medan hennes före detta man flyttade till USA.
11. Klaganden kom till Sverige den 27 augusti 2007, och ansökte om uppehållstillstånd dagen efter och om asyl den 21 januari 2008. Hon uppgav att hon och hennes son hade rest från Irak den 25 juli 2007 och att de därefter hade bott hos släktingar i Amman i Jordanien i en månad. Hon lämnade kvar sin son i Amman eftersom hon inte hade råd att låta honom resa med. Senare kom hennes före detta man till Jordanien och tog med sig sonen tillbaka till USA. Till de svenska myndigheterna lämnade klaganden över ett irakiskt medborgarskapsbevis, ett identitetskort, skilsmässohandlingar samt ett medlemskort för mandéer gällande henne och sonen.
12. Med hjälp av juridiskt ombud har klaganden i huvudsak framlagt följande till stöd för sin ansökan. Det huvudsakliga skälet för att lämna Irak var den allmänt osäkra situationen för mandéer där – något som påverkade henne och hennes familj personligen. Hennes rädsla medförde att hennes son bara sporadiskt hade gått i skolan det senaste året. Dessutom fick hennes mor i början av juni 2007 ett hotfullt telefonsamtal från någon som ville komma i kontakt med klaganden, antagligen för att tvinga henne att gifta om sig med en annan man. Som klaganden förstod saken var familjen tvungen att lämna stadsdelen om de inte fogade sig. De tog hoten på stort allvar och hon flyttade omedelbart med sin son till farmoderns hus i stadsdelen al-Dora i Bagdad, där de bodde en månad. Klaganden uppgav vidare att den enda släkting hon hade kvar i Irak var hennes mor.
13. Den 31 oktober 2008 avslog Migrationsverket klagandens ansökan och fastställde hennes utvisning till Irak. Migrationsverket hävdade att hon inte hade kunnat styrka sin identitet, men att hon låtit förstå att hon var från Irak. Man ansåg vidare att situationen i Irak som sådan inte utgjorde skäl för asyl. Samtidigt som verket konstaterade att mandéer var en utsatt minoritet, var deras allmänna situation inte tillräckligt allvarlig för att en enskild person skulle beviljas skydd, utan hans eller hennes personliga omständigheter måste bedömas. Migrationsverket hävdade vidare att klaganden inte hade lämnat in någon skriftlig bevisning till stöd för sina påståenden om att ha blivit förföljd. Dessutom hade hon blivit hotad endast vid ett tillfälle, och det framgick inte att den person som hotade henne hade hänvisat till hennes trosuppfattning. Inte heller fanns det andra indikationer på att hon blivit illa behandlad på grund av denna trosuppfattning eller att hon hade blivit utsatt för andra hot innan hon lämnade Irak. Migrationsverket noterade därefter att klagandens bror, som också hade ansökt om asyl i Sverige, hade fått avslag på sin ansökan och utvisningen fastställd, och att klaganden följaktligen inte skulle sakna ett manligt nätverk vid återkomsten till Irak. Migrationsverket fann sammanfattningsvis att hon inte hade kunnat göra troligt att hon själv riskerade att bli svårt illa behandlad om hon återvände till Irak.
14. Klagandens bror, som kom till Sverige den 18 december 2007, fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd av Migrationsverket den 2 oktober 2008.
15. Klaganden överklagade och kompletterade sin berättelse med följande. Mandéer, som är den minsta och mest utsatta minoriteten i Irak, har varit föremål för utpressning, kidnappning och mord. Mandeiska kvinnor och barn har varit tvungna att konvertera till islam, ofta efter att ha blivit misshandlade och våldtagna. Mandéerna har inte varit en tillräckligt stor grupp för att kunna skydda och stötta varandra, och det fanns inget särskilt område där de har kunnat slå sig ner och känna sig trygga. Detta visade på ett tillräckligt sätt att hon behövde skydd. Klaganden hävdade att hotet mot henne måste ses mot denna bakgrund. Hela hennes tillvaro präglades av en hotfull stämning och krav riktade mot icke-muslimska kvinnor – i synnerhet mot mandéerna. Hennes situation förvärrades ytterligare av det faktum att hon är en ensamstående kvinna utan något socialt nätverk i Irak. Hennes mor hade också haft för avsikt att lämna landet, men klaganden kände inte till var hon befann sig. I Sverige hade klaganden dessutom träffat en muslimsk man från Irak som hon nu bodde ihop med. En sådan situation hade aldrig accepterats i Irak. När hon berättade om sitt nya förhållande i Sverige, reagerade hennes familj ytterst negativt och fryste i praktiken ut henne.
16. Den 14 december 2009 fastställde Migrationsdomstolen Migrationsverkets beslut. Domstolen erkände mandéernas besvärliga situation i Irak och uppgav att en lägre tröskel följaktligen hade tillämpats vid bedömningen av de individuella riskerna än vad som generellt gäller för irakiska fall. Enbart mandéernas allmänna situation räckte inte för att bevilja skydd, utan det krävdes en bedömning av klagandens personliga omständigheter. I brist på skriftliga bevis gick domstolen vidare med att undersöka klagandens uppgifter. Den ansåg att hoten om påtvingat äktenskap främst hade att göra med det allmänna säkerhetsläget i Irak vid den aktuella tidpunkten. Under de två år som gått sedan klaganden lämnade landet hade säkerhetsläget förbättrats. Även om mandéerna fortfarande var i underläge, fanns det inga tecken på att hon fortfarande var efterlyst i Irak. Inte heller fanns det något som antydde att hennes mors eventuella landsflykt hade orsakats av fortsatta hotelser. Domstolen fann dessutom att den negativa reaktionen från klagandens familj avseende hennes nya förhållande inte innebar något skyddsbehov. I det sammanhanget noterade domstolen vidare att den asylansökan som lämnades in av hennes bror, som inte hade vänt henne ryggen, hade blivit avslagen samma dag. Hon kunde således återvända till Irak tillsammans med honom och därigenom få ett socialt nätverk i landet.
17. Den 16 februari nekade Migrationsöverdomstolen klaganden prövningstillstånd för överklagande. Den 25 februari 2010 nekades prövningstillstånd även i broderns ärende.
18. Därefter hävdade klaganden och hennes bror att det förelåg hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet. Deras yrkande handlade främst om broderns tjänstgöring i den irakiska armén, då han hade fått kännedom om viktiga personer i armén och deras olagliga verksamhet. Denna kunskap skulle kunna innebära en risk för såväl klaganden som hennes bror om de skickades tillbaka. Dessutom hävdade klaganden att hennes mor hade blivit kidnappad.
19. Den 8 maj 2010 avslog Migrationsverket deras yrkande efter att ha konstaterat att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framkommit. Man ansåg att påståendena som rörde brodern inte på något sätt visade att det förelåg något hot vare sig mot honom eller mot klaganden. Påståendet om att modern hade blivit kidnappad var faktiskt nytt, men det var oklart när incidenten skulle ha inträffat, och det fanns inget som bekräftade att den eventuella kidnappningen hade något att göra med klagandens eller hennes brors situation. Klaganden överklagade inte Migrationsverkets beslut.
20. Den 23 augusti 2010 lämnade klaganden in ett brev till Migrationsverket som där uppfattades som en ny begäran om omprövning. Klaganden uppgav att hon, om hon tvingades återvända till Irak, måste göra det utan sin nuvarande partner eller sin bror, som båda två befann sig i Sverige. Hennes partner hade fått visum till Syrien eftersom han var född i Damaskus och inte kunde återvända till Irak. De skulle följaktligen separeras eftersom hon inte kunde resa till Syrien då hon inte hade något pass och inte skulle få visum. Klaganden hävdade vidare att hon inte hade några släktingar i Irak.
21. Den 25 augusti 2010 beslöt Migrationsverket att inte ompröva ärendet. Även om det faktum att klagandens partner hade fått visum till Syrien ansågs vara en nyhet, förklarade Migrationsverket att detta inte utgjorde något varaktigt hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet. Klaganden överklagade inte Migrationsverkets beslut.
22. Regeringen överlämnade följande noteringar från Migrationsverkets arkiv till domstolen. Klagandens mor bodde tillsammans med släktingar i Bagdad. När klaganden lämnade Irak, bodde farmodern och kusinerna i stadsdelen al-Dora i Bagdad. I Sverige hade klaganden delat lägenhet med sin bror och sin partner sedan oktober 2009. Hennes partner lämnade Sverige i oktober 2010 för att återförenas med sin familj i Syrien, medan brodern fortfarande befann sig i Sverige. Som svar på regeringens begäran om uppgifter i ärendet uppgav Migrationsverket att klaganden sannolikt hade ett stort antal släktingar i Bagdad.
23. Klaganden lämnade följande kompletterande berättelse till domstolen. Efter sin skilsmässa 1999 hade hon bott med sina föräldrar och sin bror. Hennes far, under vars skydd hon hade levt, dog 2005. Hennes farmor, som hon kortvarigt hade bott hos efter det hotfulla telefonsamtalet, dog 2008. Såvitt hon visste hade hon inga släktingar kvar i Irak – varken kusiner eller andra. Flera av hennes släktingar bodde utomlands, i Sverige, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Spanien och Kanada. Hennes syster bodde i Danmark. Efter att klaganden och hennes bror hade lämnat Irak, flyttade modern till en kristen familj i Bagdad, där hon hyrde ett rum. I början av 2010 fick klaganden och hennes bror uppgifter om att modern hade försvunnit, och klaganden visste fortfarande inte vad som hänt henne. Med tanke på den tid som förflutit utan några som helst kontakter med henne antog hon att modern var död. Klaganden hade fortfarande ett förhållande med den man hon mött i Sverige, även om denne nu bodde i Syrien. De personer som tagit avstånd från henne på grund av det förhållandet var, med undantag för brodern, hennes släktingar i Sverige. Brodern gifte sig den 27 maj 2012 med en släkting som var svensk medborgare. Han reste från Sverige och ansökte om svenskt uppehållstillstånd, med äktenskapet som skäl, vid ambassaden i Teheran. Genom beslut den 5 november 2013 beviljade Migrationsverket honom uppehållstillstånd fram till den 5 november 2015.
24. Den 16 februari 2014 preskriberades utvisningsbeslutet mot klaganden och kunde inte längre verkställas. Tio dagar senare lämnade klaganden på nytt in en asylansökan.
25. Den 15 oktober 2014 beviljade Migrationsverket klaganden permanent uppehållstillstånd i Sverige. Även om Migrationsverket inte ansåg att hon var flykting, togs hänsyn till det rådande säkerhetsläget i Bagdad i kombination med att klaganden är kvinna som saknar socialt nätverk i Irak och hör till en religiös minoritet, och fastslog att hon var i behov av skydd. Med tanke på att hundratusentals irakier inom loppet av några månader hade flytt till den kurdiska regionen, fanns det dessutom inga interna omplaceringsalternativ för hennes del.
LAGSTIFTNINGEN
I. BEGÄRAN OM ATT STRYKA ANSÖKAN
26. Klaganden påtalade att hennes utvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen. Denna bestämmelse lyder (i svensk översättning enligt /Documents/Convention_SWE.pdf):
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
27. Regeringen ansåg att målet skulle strykas, eftersom klaganden efter Migrationsverkets beslut den 15 oktober 2014 inte längre riskerade utvisning till Irak. Som alternativ menade regeringen att ansökan borde förklaras inadmissible, eftersom klaganden inte längre kunde hävda att hon var ett offer.
28. Klaganden framhöll att hon inte längre ville fullfölja sin ansökan och att hon inte hade något emot att domstolen strök ärendet. Hon uppgav att hon hade uppnått det hon eftersträvade när hon vände sig till domstolen och att saken för hennes del nu hade blivit avgjord.
29. Domstolen noterar att klaganden har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Under dessa omständigheter har ärendet avgjorts enligt vad som avses i artikel 37.1.b i konventionen. Hänsyn har också tagits till det faktum att klaganden inte avser att fullfölja sin ansökan (artikel 37.1.a). Dessutom finner domstolen i enlighet med artikel 37.1 slutligen att det inte föreligger några särskilda omständigheter i fråga om respekt för mänskliga rättigheter, enligt konventionen eller dess protokoll, som skulle motivera en fortsatt utredning av ärendet.
30. Det är följaktligen lämpligt att stryka ansökan från ärendelistan.
II. REGEL 39 I DOMSTOLSREGLERNA
31. Som en följd av ovanstående avbryts tillämpningen av regel 39 i domstolsreglerna.
AV DESSA SKÄL, BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT
stryka ansökningen från sin ärendelista.
Upprättat på engelska och franska, och meddelat skriftligen den 8 april 2015 i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.
Erik FriberghDean Spielmann
JustitiesekreterarePresident
Full & Egal Universal Law Academy