CASE OF W.H. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅLET W.H. mot SVERIGE

(Ansökan nr 49341/10)

DOM

STRASBOURG

27 mars 2014

Hänskjutning till den stora kammaren

2014-09-08

Denna dom blir slutgiltig under de omständigheter som framgår av artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet W.H. mot Sverige

avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, president,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Aleš Pejchal, domare,
Johan Hirschfeldt, ad hoc-domare
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,

efter enskilda överläggningar den 4 mars 2014,

följande dom, som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 4934/10) mot Konungariket Sverige som ingavs till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en irakisk medborgare (”klaganden”) den 27 augusti 2010. Den dåvarande tredje avdelningens president tillmötesgick klagandens begäran om att hennes namn inte skulle uppges (regel 47.3 i domstolsreglerna).

2. Klaganden företräddes av A.P. Beier, en advokat verksam i Stockholm. Den svenska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina ombud, C. Hellner och I. Kalmerborn, från utrikesdepartementet.

3. Klaganden hävdade att hennes utvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.

4. Den 30 augusti 2010 beslöt den dåvarande tredje avdelningens president att tillämpa regel 39 i domstolsreglerna och förklara för regeringen att klaganden inte borde utvisas till Irak före den 29 september 2010. Den 28 september 2010 förlängdes förklaringen till att gälla tills vidare.

5. Den 7 mars 2011 underrättades regeringen om ansökan.

6. Helena Jäderblom, den domare som utsetts för Sverige, avsade sig målet (regel 28). Avdelningens president beslöt därför att utse Johan Hirschfeldt till ad hoc-domare (artikel 26.4 i konventionen, samt domstolsregel 29.1).

SAKFÖRHÅLLANDEN

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

7. Klaganden föddes 1978. Hon kommer från Bagdad och är mandé. Hon har varit gift men skilde sig från sin man 1999, varefter hon bodde tillsammans med deras son, som är född 1998, i Irak, medan hennes före detta man flyttade till USA.

8. Klaganden kom till Sverige den 27 augusti 2007, och ansökte om uppehållstillstånd dagen efter och om asyl den 21 januari 2008. Hon uppgav att hon och hennes son hade rest från Irak den 25 juli 2007 och att de därefter hade bott hos släktingar i Amman i Jordanien i en månad. Hon lämnade kvar sin son i Amman eftersom hon inte hade råd att låta honom resa med. Senare kom hennes före detta man till Jordanien och tog med sig sonen tillbaka till USA. Till de svenska myndigheterna lämnade klaganden över ett irakiskt medborgarskapsbevis, ett identitetskort, skilsmässohandlingar samt ett medlemskort för mandéer gällande henne och sonen.

9. Med hjälp av juridiskt ombud har klaganden i huvudsak framlagt följande till stöd för sin ansökan. Det huvudsakliga skälet för att lämna Irak var den allmänt osäkra situationen för mandéer där – något som påverkade henne och hennes familj personligen. Hennes rädsla medförde att hennes son bara sporadiskt hade gått i skolan det senaste året. Dessutom fick hennes mor i början av juni 2007 ett hotfullt telefonsamtal från någon som ville komma i kontakt med klaganden, antagligen för att tvinga henne att gifta om sig med en annan man. Som klaganden förstod saken var familjen tvungen att lämna stadsdelen om de inte fogade sig. De tog hoten på stort allvar och hon flyttade omedelbart med sin son till farmoderns hus i stadsdelen al-Dora i Bagdad, där de bodde en månad. Klaganden uppgav vidare att den enda släkting hon hade kvar i Irak var hennes mor.

10. Den 31 oktober 2008 avslog Migrationsverket klagandens ansökan och fastställde hennes utvisning till Irak. Migrationsverket hävdade att hon inte hade kunnat styrka sin identitet, men att hon låtit förstå att hon var från Irak. Man ansåg vidare att situationen i Irak som sådan inte utgjorde skäl för asyl. Samtidigt som verket konstaterade att mandéer var en utsatt minoritet, var deras allmänna situation inte tillräckligt allvarlig för att en enskild person skulle beviljas skydd, utan hans eller hennes personliga omständigheter måste bedömas. Migrationsverket hävdade vidare att klaganden inte hade lämnat in någon skriftlig bevisning till stöd för sina påståenden om att ha blivit förföljd. Dessutom hade hon blivit hotad endast vid ett tillfälle, och det framgick inte att den person som hotade henne hade hänvisat till hennes trosuppfattning. Inte heller fanns det andra indikationer på att hon blivit illa behandlad på grund av denna trosuppfattning eller att hon hade blivit utsatt för andra hot innan hon lämnade Irak. Migrationsverket noterade därefter att klagandens bror, som också hade ansökt om asyl i Sverige, hade fått avslag på sin ansökan och utvisningen fastställd, och att klaganden följaktligen inte skulle sakna ett manligt nätverk vid återkomsten till Irak. Migrationsverket fann sammanfattningsvis att hon inte hade kunnat göra troligt att hon själv riskerade att bli svårt illa behandlad om hon återvände till Irak.

11. Klagandens bror, som kom till Sverige den 18 december 2007, fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd av Migrationsverket den 2 oktober 2008.

12. Klaganden överklagade och kompletterade sin berättelse med följande. Mandéer, som är den minsta och mest utsatta minoriteten i Irak, har varit föremål för utpressning, kidnappning och mord. Mandeiska kvinnor och barn har varit tvungna att konvertera till islam, ofta efter att ha blivit misshandlade och våldtagna. Mandéerna har inte varit en tillräckligt stor grupp för att kunna skydda och stötta varandra, och det fanns inget särskilt område där de har kunnat slå sig ner och känna sig trygga. Detta visade på ett tillräckligt sätt att hon behövde skydd. Klaganden hävdade att hotet mot henne måste ses mot denna bakgrund. Hela hennes tillvaro präglades av en hotfull stämning och krav riktade mot icke-muslimska kvinnor – i synnerhet mot mandéerna. Hennes situation förvärrades ytterligare av det faktum att hon är en ensamstående kvinna utan något socialt nätverk i Irak. Hennes mor hade också haft för avsikt att lämna landet, men klaganden kände inte till var hon befann sig. I Sverige hade klaganden dessutom träffat en muslimsk man från Irak som hon nu bodde ihop med. En sådan situation hade aldrig accepterats i Irak. När hon berättade om sitt nya förhållande i Sverige, reagerade hennes familj ytterst negativt och fryste i praktiken ut henne.

13. Den 14 december 2009 fastställde Migrationsdomstolen Migrationsverkets beslut. Domstolen erkände mandéernas besvärliga situation i Irak och uppgav att en lägre tröskel följaktligen hade tillämpats vid bedömningen av de individuella riskerna än vad som generellt gäller för irakiska fall. Enbart mandéernas allmänna situation räckte inte för att bevilja skydd, utan det krävdes en bedömning av klagandens personliga omständigheter. I brist på skriftliga bevis gick domstolen vidare med att undersöka klagandens uppgifter. Den ansåg att hoten om påtvingat äktenskap främst hade att göra med det allmänna säkerhetsläget i Irak vid den aktuella tidpunkten. Under de två år som gått sedan klaganden lämnade landet hade säkerhetsläget förbättrats. Även om mandéerna fortfarande var i underläge, fanns det inga tecken på att hon fortfarande var efterlyst i Irak. Inte heller fanns det något som antydde att hennes mors eventuella landsflykt hade orsakats av fortsatta hotelser. Domstolen fann dessutom att den negativa reaktionen från klagandens familj avseende hennes nya förhållande inte innebar något skyddsbehov. I det sammanhanget noterade domstolen vidare att den asylansökan som lämnades in av hennes bror, som inte hade vänt henne ryggen, hade blivit avslagen samma dag. Hon kunde således återvända till Irak tillsammans med honom och därigenom få ett socialt nätverk i landet.

14. Den 16 februari nekade Migrationsöverdomstolen klaganden prövningstillstånd för överklagande. Den 25 februari 2010 nekades prövningstillstånd även i broderns ärende.

15. Därefter hävdade klaganden och hennes bror att det förelåg hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet. Deras yrkande handlade främst om broderns tjänstgöring i den irakiska armén, då han hade fått kännedom om viktiga personer i armén och deras olagliga verksamhet. Denna kunskap skulle kunna innebära en risk för såväl klaganden som hennes bror om de skickades tillbaka. Dessutom hävdade klaganden att hennes mor hade blivit kidnappad.

16. Den 8 maj 2010 avslog Migrationsverket deras yrkande efter att ha konstaterat att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framkommit. Man ansåg att påståendena som rörde brodern inte på något sätt visade att det förelåg något hot vare sig mot honom eller mot klaganden. Påståendet om att modern hade blivit kidnappad var faktiskt nytt, men det var oklart när incidenten skulle ha inträffat, och det fanns inget som bekräftade att den eventuella kidnappningen hade något att göra med klagandens eller hennes brors situation. Klaganden överklagade inte Migrationsverkets beslut.

17. Den 23 augusti 2010 lämnade klaganden in ett brev till Migrationsverket som där uppfattades som en ny begäran om omprövning. Klaganden uppgav att hon, om hon tvingades återvända till Irak, måste göra det utan sin nuvarande partner eller sin bror, som båda två befann sig i Sverige. Hennes partner hade fått visum till Syrien eftersom han var född i Damaskus och inte kunde återvända till Irak. De skulle följaktligen separeras eftersom hon inte kunde resa till Syrien då hon inte hade något pass och inte skulle få visum. Klaganden hävdade vidare att hon inte hade några släktingar i Irak.

18. Den 25 augusti 2010 beslöt Migrationsverket att inte ompröva ärendet. Även om det faktum att klagandens partner hade fått visum till Syrien ansågs vara en nyhet, förklarade Migrationsverket att detta inte utgjorde något varaktigt hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet. Klaganden överklagade inte Migrationsverkets beslut.

19. Regeringen överlämnade följande noteringar från Migrationsverkets arkiv till domstolen. Klagandens mor bodde tillsammans med släktingar i Bagdad. När klaganden lämnade Irak, bodde farmodern och kusinerna i stadsdelen al-Dora i Bagdad. I Sverige har klaganden delat lägenhet med sin bror och sin partner sedan oktober 2009. Hennes partner lämnade Sverige i oktober 2010 för att återförenas med sin familj i Syrien, medan brodern fortfarande befinner sig i Sverige. Som svar på regeringens begäran om uppgifter i ärendet uppgav Migrationsverket att klaganden sannolikt hade ett stort antal släktingar i Bagdad.

20. Klaganden lämnade följande kompletterande berättelse till domstolen. Efter sin skilsmässa 1999 bodde hon med sina föräldrar och sin bror. Hennes far, under vars skydd hon hade levt, dog 2005. Hennes farmor, som hon kortvarigt hade bott hos efter det hotfulla telefonsamtalet, dog 2008. Såvitt hon visste hade hon inga släktingar kvar i Irak – varken kusiner eller andra. Flera av hennes släktingar bor utomlands, i Sverige, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Spanien och Kanada. Hennes syster bor i Danmark. Efter att klaganden och hennes bror hade lämnat Irak, flyttade modern till en kristen familj i Bagdad där hon hyrde ett rum. I början av 2010 fick klaganden och hennes bror uppgifter om att modern hade försvunnit. Den familj där modern hade bott ringde klagandens morbror i Sverige och berättade att de inte trodde hon hade givit sig av frivilligt. I en polisanmälan, som skickades till morbrodern först 2012, anges att anmälan lämnades in den 7 juni 2011 av moderns hyresvärd, som hade berättat för polisen att modern hade varit saknad sedan den 5 december 2010. Klaganden vet inte varför hyresvärden inte lämnade in sin anmälan tidigare eller varför han inte berättade att hennes mor hade varit saknad i flera månader före december 2010. Klaganden vet fortfarande inte vad som har hänt hennes mor efter dennas försvinnande. Hon antog dock, med tanke på den tid som förflutit utan några som helst kontakter med modern, att hon var död. Klaganden har fortfarande ett förhållande med den man hon mötte i Sverige, även om denne nu bor i Syrien. De personer som tog avstånd från henne på grund av det förhållandet var, med undantag för brodern, hennes släktingar i Sverige. Brodern gifte sig den 27 maj 2012 med en släkting som var svensk medborgare. Han reste från Sverige och ansökte om svenskt uppehållstillstånd, med äktenskapet som skäl, vid ambassaden i Teheran. Genom beslut den 5 november 2013 beviljade Migrationsverket honom uppehållstillstånd fram till den 5 november 2015.

II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING

21. De grundläggande bestämmelser som kan tillämpas på det aktuella målet och som rör utlänningars rätt att komma till och uppehålla sig i Sverige framgår av utlänningslagen (2005:716).

22. En utlänning som anses vara flykting eller på annat sätt vara i behov av skydd är, med vissa undantag, berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (5 kap. 1 § utlänningslagen). Uttrycket ”flykting” avser en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 §). Detta gäller oavsett om förföljelsen kan tillskrivas myndigheterna i det aktuella landet eller om dessa myndigheter inte kan förväntas erbjuda skydd mot förföljelse från enskilda personers sida. Med ”en alternativt skyddsbehövande” avses bland annat en person som har lämnat det land som han eller hon är medborgare i på grund av en befogad rädsla för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (4 kap. 2 §).

23. Om ett uppehållstillstånd dessutom inte kan beviljas utifrån ovannämnda skäl, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige (5 kap. 6 §). Särskild hänsyn ska tas bland annat till utlänningens hälsotillstånd. Enligt förarbetena (regeringsproposition 2004/05:170, s. 190–191) kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom som inte kan behandlas i utlänningens hemland utgöra ett skäl för beviljande av uppehållstillstånd.

24. Beträffande verkställandet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr samt annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande får en utlänning inte avvisas till ett land där det finns skälig anledning att anta att han eller hon skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (12 kap. 1 §). Dessutom får en utlänning i princip inte skickas till ett land där han eller hon löper risk för förföljelse (12 kap. 2 §).

25. Under vissa omständigheter kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har vunnit laga kraft. Så är fallet när det kommer fram nya omständigheter som innebär att det finns anledning att anta att ett verkställande skulle leda till att utlänningen riskerar dödsstraff eller kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling, eller att det föreligger medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas (12 kap. 18 §). Om ett uppehållstillstånd inte kan beviljas utifrån dessa kriterier, kan Migrationsverket i stället besluta om en ny prövning av ärendet. En sådan omprövning ska göras då det på grundval av nya omständigheter som anförs av utlänningen kan antas finnas bestående sådana hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1 och 2 §, och då dessa omständigheter inte kunnat åberopas tidigare, eller om utlänningen anför giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja ny prövning (12 kap. 19 §).

26. Ärenden som rör utlänningars rätt att komma till och stanna kvar i Sverige behandlas av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

27. Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan – med några få undantag som inte har någon betydelse för det aktuella målet – verkställas bara när det har vunnit laga kraft. Överklaganden till domstol av Migrationsverkets beslut i ordinarie förfaranden som rör fastställandet av rätten till asyl och uppehållstillstånd har automatiskt suspensiv verkan. Om utlänningen efter att det ordinarie förfarandet har vunnit laga kraft inkommer med en ansökan enligt 12 kap. 18 eller 19 § är det Migrationsverket som har att bestämma huruvida ett verkställande ska skjutas upp (inhibition) till följd av att nya omständigheter framkommit. En sådan ansökan har således ingen automatisk suspensiv verkan, och det har inte heller en överklagan till domstol mot Migrationsverkets beslut enligt 19 § (ingen överklagan föreligger mot beslut enligt 18 §).

III. RELEVANTA UPPGIFTER OM IRAK

A. Allmän situation för de mänskliga rättigheterna

28. I sin rapport om mänskliga rättigheter i Irak under perioden juli till december 2012, publicerad i juni 2013, gav kontoret för mänskliga rättigheter inom FN:s biståndsmission i Irak (UNAMI) bland annat följande sammanfattning (s. vii–viii, i icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):

”Våld och väpnat våld har fortsatt att drabba civilbefolkningen i Irak. Enligt Iraks regering dödades 1 704 civila och skadades 6 651 under andra halvåret 2012, vilket innebar att totalt 3 102 dödades och 12 146 skadades under 2012. Enligt UNAMI dödades 1 892 och skadades 6 719 civila under det andra halvåret 2012, vilket innebar att totalt minst 3 238 civila dödades och 10 379 skadades det året. Dessa siffror tyder på att de senaste årens trend med en minskning av antalet civila offer har vänt och att effekterna av våld mot civila ser ut att öka på kort till medellång sikt. Terrorister och väpnade grupper fortsatte att gynna den asymmetriska taktik som avsiktligt riktar in sig på civila, eller som genomfördes utan hänsyn till effekterna för civilbefolkningen.

Den politiska instabiliteten och utvecklingen i regionen fortsatte att påverka säkerhetssituationen i Irak negativt, vilket medförde civila offer. Även om regeringen tar extremt allvarligt på effekterna av våld mot civila och har vidtagit åtgärder för att stärka säkerheten, behöver mer göras för att säkerställa korrekt samordning av ekonomiskt, medicinskt och annat stöd för våldsoffren.

...

Kvinnor fortsätter att lida av det inhemska och andra former av våld, och de möter diskriminering och annat som hindrar dem från att få tillgång till ekonomiska, sociala och utbildningsrelaterade möjligheter. Lagen anger fortfarande ‘heder’ som en förmildrande omständighet vid våldsbrott mot kvinnor och familjemedlemmar. Det finns fortfarande inget effektivt system för härbärgen och samordnad vård för offren för våld i hemmet, och de tjänster som erbjuds offren är och förblir otillräckliga. Lagen om familjeskydd är alltjämt blockerad i representantrådet. Den kvinnliga representationen på hög nivå inom politiska, statliga och rättsliga institutioner är fortfarande liten på riks-, provins- och distriktsnivå.

...

Iraks olika etniska och religiösa grupper är alltjämt måltavlor för våld. I synnerhet har den turkmenska folkgruppen utsatts för olika våldshandlingar, inklusive kidnappning, mord, trakasserier och andra hot. Medlemmar i religiösa samfund, inklusive yazidier, kristna och shabaker, har också drabbats av hot och våldshandlingar. Shiapilgrimer som deltog i religiösa festivaler och aktiviteter attackerades på liknande sätt i olika delar av landet.”

Om den kurdiska regionen framhölls följande i rapporten (s. ix):

”Den allmänna situationen för de mänskliga rättigheterna i den kurdiska regionen fortsatte att förbättras, även om utmaningar kvarstår, bland annat oro över respekten för mötes- och yttrandefrihet, samt skyddet av journalister. I den kurdiska regionen förekom nästan inget våld av upprorskaraktär, även om civila i områden nära nationsgränsen alltjämt drabbades av effekterna av skottlossning över gränsen och militär verksamhet från främmande makters sida.

...

Framsteg har gjorts mot ett fullständigt genomförande av lagen om bekämpande av våld mot kvinnor, med inrättandet av en högnivåkommitté omfattande flera ministerier för att övervaka genomförandet av lagen, och antagandet av en femårsplan för att bekämpa våld mot kvinnor, tillsammans med andra reformer och initiativ.”

29. I sin rapport den 16 februari 2011 gjorde representanten för FN:s generalsekreterare för internflyktingars mänskliga rättigheter, Walter Kälin, följande kommentarer (i stycke 9–10) efter ett besök i Irak i september/oktober 2010:

”Trots förbättringar i den totala säkerhetssituationen sedan 2006 präglas situationen i Irak fortfarande av urskillningslösa attacker mot civila, inklusive religiösa och etniska minoriteter, godtyckliga gripanden, påstådd misshandel av häktade, samt sexuellt och könsrelaterat våld. Dessutom rapporteras om utbredd straffrihet, samtidigt som tillgång till rättvisan i hög grad saknas på grund av fruktan för repressalier, bristande kapacitet hos rättsvårdande institutioner, korruption och avsaknad av medvetenhet om mekanismer för ansvarsutkrävande.

I Iraks kurdiska region, där visserligen säkerhetssituationen är avsevärt bättre än i resten av landet, har särskilda farhågor väckts avseende bland annat: allvarliga kränkningar av rättigheterna för personer som är misstänkta och hålls frihetsberövade av KRG:s [den kurdiska regionala regeringens] myndigheter; sexuellt och könsrelaterat våld; och effekterna av antiterrorlagstiftningen på mänskliga rättigheter, däribland särskilt bruket att hålla personer administrativt frihetsberövade, praktiskt taget utan begränsning.”

30. I UK Border Agencys (den brittiska gränsförvaltningsbyråns) Iraq Operational Guidance Note från december 2011 framhölls (i stycke 2.3.4 och 2.3.5):

”Våldsnivån har, även om den fortfarande ligger högt över vad som borde vara acceptabelt, planat ut under de senaste två åren. Irakiska säkerhetsstyrkor har tagit en ledande roll i flera viktiga operationer. Nyligen har de klarat tre tester värda att notera: tillbakadragandet av nära 100 000 amerikanska soldater sedan januari 2009, parlamentsvalen i mars 2010, och de senaste månadernas politiska osäkerhet, föranledd av det institutionella dödläget. Om rebellerna förblir så svaga som de är nu och inte finner någon ny möjlighet att utnyttja politiska splittringar, borde inte säkerhetsstyrkorna, även om de inte fungerar med högsta effektivitet, ha några större svårigheter att hantera dem.

Det har rapporterats om fortsatta problem med alla säkerhetsstyrkor, även om tillsynen från inrikesministeriet och försvarsministeriet har ökat, och de härrör från sekteristiska fraktioner, korruption och ovilja att tjänstgöra utanför de områden där personalen rekryterades. ...”

B. Minoriteternas specifika situation

31. I sin rapport om perioden från juli till december 2012 noterade UNAMI bland annat följande:

”Även om det har skett vissa förbättringar vad gäller säkerheten för Iraks etniska och religiösa grupper, är deras situation fortsatt bekymmersam. Under det andra halvåret av 2012 fick UNAMI rapporter om fortsatta angrepp mot personer på grund av deras etniska eller religiösa tillhörighet. UNAMI är särskilt oroat över situationen för den turkmenska befolkningen i de omstridda områdena, kristna familjer som flyttade från Bagdad till Erbil efter angrepp mot folkgruppen 2010, och den ökande spänningen mellan de shabakiska och kristna minoriteterna i Ninewa. Uppgifter som insamlats av UNAMI visar att medlemmar av minoritetsgrupper fortfarande lämnar sina hem i många områden på grund av osäkerheten och de våldshandlingar som begås mot deras folk, vilket förvärras av den bristande tillgången på grundläggande tjänster samt otillräckliga ekonomiska möjligheter.”

Denna rapport innehåller inte någon information om den mandeiska folkgruppen, men i UNAMI:s rapport för 2011, publicerad i maj 2012, sägs följande om deras situation i den kurdiska regionen (på s. 32):

”Antalet sabeisk-mandeiska familjer har sjunkit till ungefär 75 i den kurdiska regionen på grund av att medlemmar av den folkgruppen flyttat därifrån. Vissa av samfundets representanter uppgav för UNAMI att de inte möter något hot eller någon förföljelse i den kurdiska regionen och att de stöds av regeringen, men de flesta flyttar av ekonomiska skäl.”

32. Minority Rights Group International beskrev mandéerna i Irak så här (Iraq’s Minorities: Participation in Public Life, november 2011, s. 9):

”Sabeiska mandéer, vilkas religion är en av de äldsta överlevande gnostiska religionerna i världen, har funnits i Irak i mer än två årtusenden. Många av de 60 000–70 000 som lever i Mellanöstern bodde en gång i Irak, men i dag har deras antal där sjunkit till runt 5 000, huvudsakligen genom förflyttning, men även på grund av mord. Traditionellt har många sabeiska mandéer arbetat som guldsmeder; den resulterande uppfattningen att de är rika har bidragit till att de blivit måltavlor för kidnappning. De förbjuds av sin religion att gifta sig utanför trosgemenskapen, vilket har bidragit till deras minskande antal sedan 2003.”

Vad gäller minoritetens kvinnor lämnade Minority Rights Group International bland annat följande redogörelse (ibid., s. 25):

”För minoritetens kvinnor följer situationen åter den allmänna tendensen, med den ytterligare säkerhetsrisk som det innebär att tillhöra en minoritet. 57 procent av informanterna till IMC:s [det irakiska minoritetsrådets] undersökning sade att de trodde kvinnor behövde dölja sin religiösa tillhörighet, antingen genom att inte bära sina religiösa symboler eller sin traditionella sminkning, genom att täcka sina huvuden, även om de är sekulära eller icke-muslimer, eller genom att inte tala sina traditionella språk ... . Ett antal kvinnor tillhörande minoriteterna feylikurder, sabeiska mandéer och kristna uppgav att de undviker att tala sitt språk (exempelvis assyriska, armeniska) eller att bära kläder som avslöjar deras folkgruppstillhörighet när de är ute bland folk. Kvinnor i de icke-muslimska minoriteterna klagar särskilt över påtryckningar för att ändra klädseln. ...

Totalt var det endast 25 procent av informanterna som sade att de ansåg att kvinnor kände sig säkra när de gick hemifrån. Sabeisk-mandeiska kvinnor har uppgivit att de pressats att konvertera till islam; de berättar även om fysiska och verbala angrepp på gatan från universitetspersonal, eller, om de varit anställda, för att de inte täckt huvudet och inte följer muslimska klädregler.”

33. Den 31 maj 2012 utgav FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) den senaste upplagan av Eligibility Guidelines for Assessing the International Protection Needs of Asylum-Seekers from Iraq (nedan ”UNHCR:s riktlinjer”). Situationen för religiösa minoriteter sammanfattas som följer (på s. 27):

”UNHCR anser att medlemmar av religiösa minoritetsgrupper i centrala och södra Irak, beroende på fallets specifika omständigheter, sannolikt är i behov av internationellt flyktingskydd på grund av religion, (tillskriven) politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Kristna konvertiter lär behöva internationellt flyktingskydd i hela landet, inklusive den kurdiska regionen.”

Med avseende på kvinnor i minoritetsgrupper framhåller UNHCR (på s. 27):

”Kvinnor i minoritetsgrupper är sannolikt den mest sårbara delen av det irakiska samhället, genom att de möter våld och diskriminering från en rad olika aktörer på grund av både sitt kön och sin religiösa tillhörighet. Minoriteternas kvinnors rörelsefrihet och frihet att uttrycka sin religiösa identitet genom hur de klär sig har kraftigt begränsats av kontinuerliga hot om våld och växande religiös intolerans. Detta i sin tur begränsar deras tillgång till hälsovård, anställning och utbildning.”

UNHCR lämnar följande information om den mandeiska folkgruppen (på s. 29):

”Den sabeisk-mandeiska religionen är en gnostisk religion med Johannes Döparen som centralfigur; han betraktas som profet. Dess anhängare får inte gifta sig utanför trossamfundet och de accepterar inte konvertiter. Före 2003 fanns det uppskattningsvis 50 000 till 70 000 mandéer i Irak, varav många var välutbildade och arbetade som läkare, ingenjörer, tandläkare och juvelerare. Efter den tidigare regimens fall valde väpnade sunni- och shiagrupper, såväl som brottslingar, ut sabeiska mandéer baserat på deras religion, yrken och (uppfattade) rikedom. Vissa äldre sabeiska mandéer, som traditionellt har långa skägg, uppges ha attackerats av militanta shiiter som misstog dem för strikt religiösa sunniaraber eller wahhabiter. Sabeiska mandéer är särskilt sårbara för angrepp av flera skäl. I motsats till andra grupper i Irak bildade inte de pacifistiska mandéerna miliser för att försvara sig. Vidare lever den redan lilla folkgruppen huvudsakligen i utspridda grupper. Deras omtvistade status som ”bokens folk”, vilket enligt Koranen skulle ge dem en viss skyddsnivå, har inte lyckats avhålla extremistgrupper från att rikta in sig mot dem. Till följd av det allmänna våldet och riktade angrepp har mandéer i stora antal flytt från Irak, huvudsakligen till Syrien och Jordanien. För närvarande uppskattas 3 500 till 7 000 mandéer finnas kvar i Irak. De flesta av dem bor i Bagdad och södra Irak, inklusive i Amara, Basra och an-Nasiriya. Enligt en talesman för den mandeiska folkgruppen finns det för närvarande cirka 500 mandeiska familjer i södra Irak, främst i provinsen Basra.

Sedan 2003 har sabeiska mandéer utsatts för hot, kidnappningar och mord. Det finns även rapporter om tvångskonverteringar till islam, och vissa sabeiska mandéer lär ha dödats för att de vägrat. De flesta religiösa ledarna har antingen dödats eller flytt landet. Åtta sabeiska mandéer rapporteras ha dödats och fem skadats under 2010 i vad som uppges ha varit riktade angrepp. 2011 rapporterades ytterligare kidnappningar av och mord på mandeiska föreningarnas förbund. Sabeisk-mandeiska guldsmeder uppges alltjämt få hot och drabbas av angrepp. Även i fall av kidnapping för lösensummor kan förövarna avsiktligt välja ut sabeiska mandéer på grund av deras sårbara status som religiös minoritet, då de anses ”otrogna”. Det har förekommit rapporter om att kidnappade sabeiska mandéer dödats eller saknas trots att lösensumman betalats.

Utöver det riktade våldet mot sabeiska mandéer har folkgruppen även drabbats av social marginalisering och religiös diskriminering. Det inte finns några skolor i södra och centrala Irak som utbildar barn på deras språk, arameiska, och barnen tvingas genomgå koranstudier vid offentliga skolor. Sabeisk-mandeiska kvinnor pressas att använda hijab offentligt för att undvika fysiska och verbala påhopp, även om deras religion inte har krav på slöja. Enligt uppgift har sabeisk-mandeiska kvinnor tvingats gifta sig utanför sitt trossamfund i strid med de egna religiösa sederna, och de har tvingats konvertera till islam.”

34. I International Religious Freedom Report for 2012, publicerad den 20 maj 2013, sammanfattar USA:s utrikesdepartement den religiösa situationen i Irak så här:

”Konstitutionen föreskriver religionsfrihet, och regeringen respekterade i allmänhet religionsfriheten i praktiken. Tendensen avseende regeringens respekt för religionsfrihet förändrades inte nämnvärt under året. Konstitutionen erkänner islam som officiell religion, stipulerar att islam betraktas som en källa till lagstiftning, och anger att ingen lag får införas som motsäger islams etablerade bestämmelser. Emellertid anger den även att ingen lag får motsäga principerna för demokrati eller de rättigheter och grundläggande friheter som stipuleras i konstitutionen. Konstitutionen garanterar frihet från intellektuellt, politiskt och religiöst tvång. Vissa uppenbara motsättningar mellan konstitutionen och andra lagbestämmelser prövades i domstol under året; domstolarna fastslog fullständigt rättsligt skydd för religionsfrihet i dessa fall. Andra motsättningar återstår att pröva. Tjänstemän missbrukade ibland sin befogenhet att begränsa friheten för andra religiösa grupper än den egna. Emellertid fortsatte regeringen att uppmana till tolerans och acceptans av alla religiösa minoriteter, tillhandahöll säkerhet för helgedomar såsom kyrkor, moskéer, tempel och religiösa pilgrimsmål och ‑vägar, samt finansierade byggande och renovering av helgedomar för vissa religiösa minoriteter. Al-Qaida i Irak (AQI) och andra terrorgrupper och olagligt väpnade grupper genomförde våldsamma angrepp som begränsade alla troendes möjligheter att praktisera sin religion.

Det fanns rapporter om samhälleliga övergrepp och diskriminering på grund av religiös tillhörighet, tro, eller praxis. Sekteristiskt våld förekom i hela landet, dock i mindre omfattning i Iraks kurdiska region (IKR), och begränsade religionsfriheten. Ingen pålitlig statistik om religiöst motiverat våld var tillgänglig. Den överväldigande majoriteten av terroristattacker med stort amtal offer var riktade mot muslimer. En kombination av sekteristiska anställningsförfaranden, korruption, riktade attacker och ojämlik tillämpning av lagen hade en skadlig ekonomisk inverkan på icke-muslimska minoritetssamfund och bidrog till att icke-muslimer lämnade landet.

35. USA:s Commission on International Religious Freedoms betecknade Irak som ett ”land med särskilda bekymmer” för sjätte året i rad i sin årsrapport för 2013, som publicerades den 30 april 2013, och framhöll följande:

”Under de senaste åren har den irakiska regeringen gjort insatser för att öka säkerheten för religiösa platser och religionsutövare, att ge Iraks minsta minoriteter en starkare röst i parlamentet, och att revidera gymnasieläroböckerna för att beskriva minoriteter i en positivare dager. Icke desto mindre fortsätter Iraks regering att tolerera systematiska, pågående, och oerhörda kränkningar av religionsfriheten, inklusive våldsamma religiöst motiverade angrepp. Våldet mot irakiska civila fortsatte under 2012 på ungefär samma nivå som 2011. Dessutom vidtog regeringen åtgärder som ökade snarare än minskade spänningar mellan sunniter och shiiter samt mellan araber och kurder, vilket hotade landets redan bräckliga stabilitet och ytterligare förvärrade den bristfälliga religionsfriheten.

...

Shiamuslimer drabbades av de värsta attackerna av alla religiösa samfund under rapportperioden, däribland angrepp mot pilgrimer som deltog i firande under eller i anslutning till viktiga religiösa högtider. Regeringen har visat sig oförmögen att stoppa religiöst motiverade attacker och saknar vilja eller förmåga att utreda attacker och ställa förövarna inför rätta. Det har skapat ett klimat av straffrihet, vilket i sin tur förvärrar en ständig känsla av rädsla hos alla religiösa samfund, i synnerhet de minsta. Stora andelar av landets minsta religiösa minoriteter – vilka omfattar kaldeiska assyrier och andra kristna, sabeiska mandéer samt yazidier – har flytt landet på senare år, vilket hotar dessa samfunds fortsatta existens i Irak. Det reducerade antal som finns kvar möter officiell diskriminering, marginalisering och försummelse, särskilt i de områden i norra Irak över vilka den irakiska regeringen och den kurdiska regionala regeringen (KRG) tvistar om kontrollen. Kränkningar av religionsfriheten fortsätter mot kvinnor och individer som inte följer de strikta tolkningarna av religiösa normer, eller attacker mot företag som betraktas som ‘icke-muslimska’. Emellertid var ett steg i positiv riktning att det irakiska parlamentet valde att inte gå vidare med ett problematiskt förslag till en informationsbrottslag som skulle ha begränsat religions- och yttrandefriheten. Dessutom avvisade KRG-parlamentet ett lagförslag om att ‘skydda helgedomar’, vilket, om det antogs, skulle kränka dessa friheter. Emellertid finns det rapporter om att KRG-tjänstemän fortfarande kan vidta rättsliga åtgärder mot medier för kränkningar av religion, kurdisk historia eller nationella symboler.

...

Många inom de icke-muslimska minoriteterna som är internflyktingar på grund av våld har rest till landets norra del, huvudsakligen till Nineve-provinsen och KRG:s territorium, vilket består av tre andra provinser. Norra Irak, särskilt Nineve-slätten i Nineve-provinsen, är den historiska hemvisten för Iraks kristna folkgrupp, och yazidierna härstammar från Nineve och KRG-provinsen Dahuk. De tre KRG-provinserna är relativt säkra, men provinsen Nineve, särskilt i och runt dess huvudstad Mosul, är fortfarande extremt farlig, och kontrollen över detta etniskt och religiöst blandade område är föremål för en konflikt mellan KRG och den centrala irakiska regeringen.

Religiösa och etniska minoriteter i dessa områden, inklusive icke-muslimer och etniska shabaker och turkmener, har anklagat kurdiska styrkor och tjänstemän för att genomföra systematiska övergrepp och diskriminering mot dem för att främja territoriella anspråk. Bland dessa anklagelser finns rapporter om att kurdiska tjänstemän inskränkt minoriteters rösträtt; inkräktat på, beslagtagit och vägrat återlämna minoriteters mark; krävt stöd för kurdisk expansion i utbyte mot tjänster och hjälp till minoritetsgrupper; tvingat minoriteter att beteckna sig som antingen araber eller kurder; och hindrat bildandet av lokala minoritetspolisstyrkor. Minoriteterna anklagar även både arabiska och kurdiska tjänstemän för att ignorera dessa sårbara folkgrupper genom att fokusera på sin kamp för territoriell kontroll.”

C. Möjlighet att flytta till den kurdiska regionen

36. Representanten för FN:s generalsekreterare framhöll i ovannämnda rapport från den 16 februari 2011 (i stycke 65):

”I den kurdiska regionen i Irak bekräftar representanten att KRG har tagit emot och givit skydd åt internflyktingar från hela Irak oavsett deras ursprung, särskilt i efterdyningarna av det sekteristiska våldet i landet 2006. Dock behövs starkare mekanismer för samordning av och samarbete mellan centralregeringen och KRG för att åtgärda situationen för internflyktingar, inklusive utsatta grupper i denna region, samt ett antal problem med administration och ekonomisk hjälp, till exempel svårigheter med distribution av matransoneringskort och pensioner som inverkar negativt på internflyktingars rättigheter och levnadsstandard. Samtidigt som säkerheten samt de sociala och ekonomiska förhållandena förbättras i denna region fortsätter de gränsöverskridande attackerna att periodvis tränga undan gränsbefolkningen. Representanten anser att ett starkare samarbete mellan Iraks regering och KRG samt gemensamma diplomatiska ansträngningar och gränsöverskridande dialoger med relevanta grannländer måste komma till stånd för att det ska gå att förebygga och öka medvetenheten om de gränsöverskridande attackernas följder för civilbefolkningen.”

37. UNHCR:s riktlinjer innehåller följande observationer (på s. 27 och 48–51):

”I den kurdiska regionen respekteras i huvudsak religiösa minoriteters rättigheter, och grupper kan fritt utöva sin tro utan störningar. KRG:s utbildningsministerium finansierar offentliga arameiskspråkiga skolor på grundskole- och gymnasienivå. Läroplanen i den kurdiska regionen innehåller inte religions- eller koranstudier. Ett betydande antal religiösa minoriteter, i synnerhet kristna, har sökt skydd i regionen.

...

Ett stort antal personer från de centrala provinserna har funnit en fristad i de tre norra provinserna sedan 2006. I takt med den kraftiga allmänna minskningen av nya omflyttningar har flödet av nykomlingar minskat betydligt; dock har endast ett fåtal av de tidigare internflyktingarna hittills återvänt till sina ursprungsorter. Inflödet av internflyktingar har haft en betydande inverkan på mottagarsamhällena, bland annat höjda bostads- och hyrespriser, ökat tryck på redan ansträngd samhällsservice och oro för säkerhet och demografiska förändringar. Samtidigt har de tre norra provinserna också dragit nytta av yrkesutbildades migration, som har tillfört kompetens och disponibla inkomster som stärker den lokala ekonomin. Internflyktingar utan yrkesutbildning har utgjort en källa till billig arbetskraft för byggindustrin.

KRG-myndigheterna fortsätter att genomföra hårda kontroller av personer som inte har sitt ursprung i den kurdiska regionen. Beroende på vem som ansöker, särskilt med avseende på etnisk och politisk framtoning, kanske han/hon inte tillåts flytta eller lagligen bosätta sig i de tre norra provinserna av säkerhetsmässiga, politiska eller demografiska skäl. Andra kan få komma dit och göra sin vistelse laglig, men riskerar fortsatt förföljelse eftersom de fortfarande kan vara inom räckhåll för förföljarna eller utsättas för orimliga påfrestningar. Därför måste, trots KRG-myndigheternas generösa inställning till ett stort antal internflyktingar, tillgången till ett internflykts-/förflyttningsalternativ noga bedömas från fall till fall ...

...

Sedan den förra regimens fall är KRG-myndigheterna mycket noga med vilka som får komma in i den kurdiska regionen, och man har infört strikta säkerhetsåtgärder vid sina kontrollstationer. Dock finns inga officiella och allmänt tillgängliga regler gällande procedurer och praxis vid kontrollstationerna för inresa till den kurdiska regionen. Ett ad hoc-mässigt och ofta inkonsekvent tillvägagångssätt kan förväntas när det gäller vem som släpps in, med variation inte bara mellan olika provinser utan också mellan olika kontrollstationer. Tillvägagångssättet vid en viss kontrollstation kan påverkas av flera faktorer, bland annat den allmänna säkerhetssituationen, den enskilda kontrollstationen och dess personal, de instruktioner som givits den aktuella dagen och den provins där den aktuella kontrollstationen finns. UNHCR har upprepade gånger försökt få information och klargöranden från KRG-myndigheterna om kontrollstationernas rutiner och inresa till/vistelse i den kurdiska regionen, utan framgång. Därför är personer som vill flytta till den kurdiska regionen beroende av informell information när det gäller inreseprocedurer.

Personer/familjer som vill resa in till den kurdiska regionen kan ansöka om ett turist‑, arbets- eller uppehållskort. Med turistkortet, som vanligen ges till personer från centrala och södra Irak som vill resa in i den kurdiska regionen, kan innehavaren stanna i upp till 30 dagar. Beroende på personens profil, men också på kontrollstationen och det vakthavande befälet för dagen, kan personer som vill resa in som turister uppmanas att ange en garant. Araber, turkmener och kurder från de omstridda områdena måste vanligen ha en garant, medan kurder (som inte är från de omstridda områdena) och kristna får resa in utan garant.

Alternativt kan personer som har ett anställningsbevis (förordnande) få ett arbetskort, som gäller i 10–15 dagar och i princip kan förnyas. Personer som vill stanna i mer än 30 dagar ska i princip skaffa ett uppehållskort. För långtidsvistelser krävs alltid en garant. UNHCR känner inte till några internflyktingar som har fått uppehållskort.

Garantiprocessen är oklar och det finns ingen enhetlig procedur. I vissa fall måste garanten vara fysiskt närvarande vid kontrollstationen för att personen ska få resa in. I andra fall verkar det räcka att en person som vill flytta till den kurdiska regionen visar upp ett brev bestyrkt av en domstolstjänsteman som bekräftar personens anknytning till garanten. I vissa fall ringer befälet vid kontrollstationen bara upp garanten via telefon för att verifiera bekantskapen. Irakier som saknar en tillräckligt stark anknytning till den kurdiska regionen och som därför inte kan hitta en garant kan nekas inresa till den kurdiska regionen. Det rapporteras också finnas olika krav när det gäller garanten.

UNHCR känner till personer som har nekats inresa till den kurdiska regionen. Araber, turkmener och kurder med vissa profiler brukar förhöras ingående och kan nekas inresa vid kontrollstationen, mestadels av säkerhetsskäl. I synnerhet tenderar ensamkommande arabiska män, inklusive minderåriga, att antingen nekas inresa till den kurdiska regionen eller att få resa in först efter en långdragen administrativ procedur och omfattande förhör. Kontrollstationerna sägs svartlista personer som inte får komma in i den kurdiska regionen, bland dem sådana som bedöms vara säkerhetsrisker, men också personer som tidigare har stannat för länge eller inte förnyat sina uppehållstillstånd. Kristna, särskilt de som flytt på grund av riktade attacker, rapporteras inte ha några svårigheter att få resa in i den kurdiska regionen.

Personer som inte har sitt ursprung i någon av de tre norra provinserna och vill stanna kvar i den kurdiska regionen i mer än 30 dagar måste ta sig till den lokala säkerhetsstationen (Asayish) i området dit de flytt för att få ett uppehållstillstånd ("informationskort" eller karti zaniyari). Liksom för inreseproceduren finns det inga officiella regler eller förordningar för utfärdandet av informationskort. I allmänhet krävs i alla tre provinserna en garant för att man ska få informationskortet. Det betyder att de som kunnat resa in utan en garant då måste hitta en garant. Familjer kan, om de har en garant från den aktuella provinsen och de nödvändiga personliga dokumenten, vanligen få informationskortet. För ensamstående personer verkar det vara svårare. Personer som inte har en garant kommer inte att kunna reglera sin fortsatta vistelse och kan tvingas lämna regionen.

Personer som flyr förföljelse av KRG eller de styrande partierna kan nästan aldrig finna skydd i någon annan del av den kurdiska regionen. Personer som flyr förföljelse av icke-statliga aktörer (till exempel familj/stam vid fruktan för hedersmord eller blodsfejder) kan fortfarande befinna sig inom räckhåll för sina förföljare. Samma sak gäller för personer som fruktar förföljelse av väpnade islamistiska grupper.”

38. När det gäller anskaffning av identitetshandlingar uppgav UK Border Agency följande (Iraq Operational Guidance Note från december 2011, stycke 2.4.5, och från december 2012, stycke 2.4.4):

”Det är inte nödvändigt för en person att återvända till sin registrerade bostadsort för att överföra dokument till ett nytt område i Irak. Man kan till exempel ansöka på ett registreringskontor i Bagdad om att få dokument överförda från en annan plats i Irak. Dock har flykting- och migrationsministeriet sagt att detta i praktiken inte sker, eftersom det nu är tillräckligt säkert att återvända till sin registrerade bostadsort för att ordna med överföring av dokument. Processerna och rutinerna var likadana i provinserna i södra och centrala Irak.”

UK Border Agency, som inte instämde med UNHCR i fråga om möjligheten till intern förflyttning för irakiska asylsökande, framhöll vidare följande (stycke 2.4.14):

”Vi accepterar dock inte UNHCR:s slutsatser om intern förflyttning från de centrala provinserna och bedömer att det sannolikt finns betydande utrymme för intern förflyttning som åstadkommer både säkerhet och rimlighet i alla avseenden. Vi anser att UNHCR:s hållning har att göra med allmänna policybedömningar (till exempel om hantering av återvändandetakten) som beror på dess generella och Irakspecifika uppdrag. Mot bakgrund av alla fakta bedömer vi inte att återvändande civila löper verklig risk för förföljelse enligt flyktingkonventionen, eller för allvarlig skada enligt antingen [EU:s] skyddsgrundsdirektiv eller artikel 3 [i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna] för närvarande.”

I sitt meddelande från december 2012 (i stycke 2.4.17) lade UK Border Agency till de slutsatser som dragits av UK Upper Tribunal (se följande stycke).

39. I en vägledande landsrapport, MK (documents – relocation) Iraq CG [2012] UKUT 00126 (IAC), som utfärdades den 25 april 2012, drog UK Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) bland annat följande slutsatser (i stycke 88):

”Inresetillstånd till och uppehållstillstånd i KRG kan fås av alla irakiska medborgare som har ett civilstatus-ID, ett irakiskt medborgarintyg och ett matransoneringskort, efter registrering hos Asayish (det lokala säkerhetskontoret). En arab kan behöva en garant, men en kurd behöver ingen.

Levnadsvillkoren i KRG för en inflyttad person är inte helt oproblematiska, men det finns jobb och det finns tillgång till fri sjukvård, utbildning, hyresbostäder samt ekonomiskt och annat stöd från UNHCR.”

40. Slutsatserna i MK fick stöd i en nyligen publicerad vägledande landsrapport, HM and others (Article 15(c)) Iraq CG [2012] UKUT 00409 (IAC), från den 13 november 2012. Med avseende särskilt på den dansk-brittiska rapport som citeras utförligt nedan (i punkt 42) framhöll UK Upper Tribunal följande (i stycke 348):

”Fakta som helhet antyder enligt vår mening att ingen behöver någon garant, i motsats till slutsatsen i MK att en kurd inte behöver någon och att en arab kan behöva en. Med behovet av en garant avser vi inte bara inresa utan också vistelse i KRG. ...”

I fråga om identitetshandlingar påpekas vidare (i stycke 358):

”... [I MK] kommenterade tribunalen att det inte fanns något som visade att det fördes eller kanske någonsin hade förts ett centralt register i Bagdad. [Y]tterligare bevisning [som nu presenterats] gör att vi måste ändra vårt ställningstagande. Med tanke på det nuvarande bevisläget i detta avseende bedömer vi att vi kan göra ett tillägg till vägledningen i MK genom att påpeka att det finns ett centralt arkiv med civilidentitetsuppgifter på mikrokort, som gör det möjligt för en person att identifiera sig på ett ytterligare sätt och få en kopia av sitt civilstatus-ID, från ett annat land eller inom Irak.”

41. Migrationsverket i Finland och den schweiziska federala migrationsbyrån publicerade den 1 februari 2012 Report on Joint Finnish-Swiss Fact-Finding Mission to Amman and the Kurdish Regional Government (KRG) Area, May 10-22, 2011 (”den finsk-schweiziska rapporten”). I dess sammanfattning av situationen (på s. 3) konstaterades bland annat följande:

”Vid tiden för utredningsresan verkade det inte finnas mycket diskriminering av etniska eller religiösa minoriteter. Kristna har fortsatt att fly från centrala Irak till KRG-området efter bombdådet mot en kyrka i Bagdad i oktober 2010. Internflyktingar och andra flyktingar har det bättre i KRG-området än i resten av Irak och kände sig i allmänhet säkra i regionen vid tiden för utredningsresan. Samtidigt lever vissa i fattigdom, förblir oregistrerade och saknar tillgång till bostad, utbildning, sjukvård och anställning.”

Vidare uppgavs följande (på s. 49–50):

”Intervjuade källor bekräftade att KRG har en öppen och liberal attityd mot religiösa minoriteter, och normalt också mot etniska minoriteter. De områden som kontrolleras av KRG kan anses säkra för minoriteter. I de irakiska kurdiska områdena lever en majoritet av kurderna nära minoriteter som kristna, araber, turkmener, yazidier, feylikurder, shabaker, kakaier, och mandéer/sabéer. Feylikurder, yazidier, kakaier och shabaker uppfattas som kurder och förföljs därför i allmänhet inte, men de kan stå under ett socialt tryck att assimileras.”

I fråga om inreseprocedurerna vid KRG-områdets gräns framhölls följande i rapporten (på s. 59–60):

”Under utredningsresan framkom att det inte nyligen hade gjorts några relevanta ändringar av KRG:s inrese- och kontrollprocedurer. UNHCR:s irakiska avdelning i Erbil påpekade att det inte finns någon tillgänglig officiell statistik om vilka som har rest in i KRG-området och vilka som har nekats inresa. Det finns fyra större kontrollstationer för KRG-området, vilka kontrolleras av KRG:s säkerhetsmyndighet. Vid kontrollstationerna tillämpas i stort sett samma inreseprocedurer.

Samtidigt hävdade internationella organisationer, icke-statliga organisationer och UNHCR att riktlinjerna för inreserutiner inte är enhetliga för de tre norra provinserna i KRG eller för kontrollstationer för en och samma provins. Det finns inte heller några publicerade instruktioner eller förordningar för inreserutiner, då dessa skulle strida mot den irakiska grundlagen. Enligt UNHCR avgörs inresan ofta av den tjänstgörande befälhavaren och befälhavarens instruktioner för dagen på kontrollstationen. Procedurerna kan göras mer eller mindre stränga beroende på den aktuella säkerhetssituationen i området.

Flera icke-statliga organisationer och UNHCR har vid olika tillfällen gjort undersökningar gällande internflyktingar och procedurer för inresa till KRG-regionen vid olika kontrollstationer. En jämförelse av resultaten visar att det finns skillnader i inreserutiner mellan regioner och tidsperioder. Undersökningarna visar till exempel att kravet på en garant i stort sett har upphört vid en kontrollstation för inresa till Dahuk-provinsen, men att det till och med vid en och samma kontrollstation kan brista i överensstämmelse mellan olika tillfällen.

...

Personer som nekas inresa till KRG-området är ofta inte etniska kurder. Kurder och kristna tillåts i allmänhet resa in, medan ensamstående manliga sunnimuslimska araber utan garant i KRG-området nekas inresa. UNHCR konstaterade att arabiska kvinnor också hade problem att få resa in till KRG-området. Ensamstående kvinnor löper också större risk att trakasseras av myndigheterna. En källa nämnde dock att araber från centrala och södra Irak som investerar i KRG-området välkomnas till regionen. Enligt en annan källa kan internflyktingar som har pengar flytta till Erbil och starta företag.

Den som vill komma till KRG-området och inte har sitt ursprung i regionen behöver oftast känna någon där (en så kallad garant) eller ha ett rekommendationsbrev från en arbetsgivare i KRG-området. En garant behövs om personen vill stanna i KRG-området i mer än tio dagar eller vill registrera sig och söka uppehållstillstånd i regionen. Garanten för en person som kommer till KRG-området och sedan begår ett brott kommer att straffas och kan till och med dömas till fängelse.

Garanten är ofta en familjemedlem eller annan släkting. En institution såsom ett universitet kan också vara garant. Under utredningsresan fick man motstridig information under intervjuer om huruvida en kyrka kan vara garant eller inte. Den policy som tillämpades för kristna sades ha blivit öppnare efter bombdådet mot en kyrka i Bagdad i oktober 2010. Kristna kan för närvarande möjligen ange präster med högre befattningar som garanter. Undersökningsgruppen hörde att det är lättare för kurder som har sitt ursprung utanför KRG-området än för personer med annan etnisk tillhörighet att hitta en garant i regionen.”

42. Joint Report of the Danish Immigration Service / UK Border Agency Fact Finding Mission to Erbil and Dahuk, Kurdistan Region of Iraq (KRI), conducted 11 to 22 November 2011 (”den dansk-brittiska rapporten”) som publicerades i mars 2012, gav följande information:

”1.02 Enligt chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil kan alla irakier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet resa in i KRI via KRG:s externa kontrollstationer genom att visa upp sitt irakiska civila ID-kort [och] det fanns tusentals personer av arabisk härkomst som levde i KRI, många med sina familjer, medan andra hade kommit till KRI för att arbeta, även enskilda personer.

...

1.08 [Föreståndaren för migrations- och flyktingbyrån på inrikesministeriet i Erbil förklarade att det] för närvarande finns cirka 40 000 internflyktingfamiljer från [södra och centrala] Irak och de omstridda områdena i alla tre provinserna i KRI, det vill säga provinserna Erbil, Sulaymaniyya och Dahuk.

...

1,10 ... [Föreståndaren för migrations- och flyktingbyrån uppgav att] det finns stora mängder internflyktingar från religiösa minoriteter i [södra och centrala] Irak och de omstridda områdena. De är till största delen kristna och sabéer som var tvungna att flytta efter sekteristiskt våld.

...

2.04 [Chefen för den privata byrån för allmän säkerhet (Asayish)] förklarade att det var viktigt att KRG-myndigheterna visste vilka som reste in till KRI, och att Asayish därför hade ett bra samarbete med den irakiska underrättelsetjänsten genom ett utbyte av information om personer de ombads gripa och stoppa. Dessutom hade Asayish sin egen hemligstämplade information om terroristgrupper, till exempel Ansar-e-Islam eller al-Qaida i Irak. [Han] förklarade att det fanns två aktiva säkerhetslistor, den ”svarta listan” med personer för vilka det fanns en arresteringsorder, och en andra lista, ”stopplistan”.

...

2.16 Enligt [chefen för Asayish] skulle det vid KRG:s externa kontrollstationer krävas dokument för att styrka en persons identitet[. D]etta skulle kunna inkludera deras civila ID-kort, nationalitetskort, pass eller, om de arbetade inom den offentliga förvaltningen, deras av­del­nings-ID-kort. Dock förklarade [han] att en person inte nödvändigtvis skulle nekas inresa till KRI på grund av att han eller hon saknade några ID-dokument, eftersom systemet är datoriserat. [Han] förklarade vidare att en person som redan fanns i deras databassystem skulle finnas registrerad med foto och namn i systemet. Följaktligen kunde en sådan person få resa in till KRI med bara ett körkort eller liknande dokument som styrkte individens identitet och irakiska medborgarskap.

...

2.28 [Den administrative chefen för Kurdistans kontrollstationer på Kurdistans regionala säkerhetsmyndighet på KRG:s inrikesministerium i Erbil] förklarade [att] en person efter att ha lämnat information om sin identitet till Asayish vid KRG:s externa kontrollstation sedan skulle genomgå en andra procedur vid kontrollstationen för att ansöka om ett lämpligt inresekort. Det fanns tre inresekort: ett turistkort, ett arbetskort och ett informationskort/uppehållskort för dem som sökte uppehållstillstånd i KRI. När rätt kort hade utfärdats skulle personen vara fri att resa inom KRI, också mellan de tre KRI-provinserna, utan att behöva visa upp någon ytterligare dokumentation. [Han] sade att denna procedur gjorde det enkelt för alla att röra sig fritt inom KRI.

...

2.30 Under ett besök från delegationen på kontrollstationen för Mosul-Erbil ... förklarade [majoren som hade det högsta ansvaret för kontrollstationens verksamhet] som svar på frågan om vad som skulle hända om en person inte hade någon adress eller inte kände någon i KRI, att en sådan person ändå skulle tillåtas resa in och att de flesta som kom till KRI var migrerande arbetare som sökte anställning och inte hade några referenser i KRI.

2.31 PAO [Public Aid Organisation, UNHCR:s skydds- och hjälpcenterpartner i Erbil] beskrev inreseprocedurerna vid KRG:s externa kontrollstationer och påpekade att personer som ville resa in i KRI skulle frågas ut och uppmanas att visa en identitetshandling, vanligen ett civilt ID-kort eller nationalitetskort, och sedan skulle de få ett av tre inresekort – ett turistkort som var giltigt mellan en dag och en månad och kunde förnyas, ett arbetskort som var giltigt mellan 10 och 15 dagar och också kunde förnyas, eller ett informationskort/uppehållskort för dem som sökte uppehållstillstånd i KRI. Hos PAO visste man inte hur länge detta kort, som utfärdades vid kontrollstationen, skulle vara giltigt.

...

3.05 Chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil förklarade att procedurerna för säkerhet och inresa anpassades efter situationen när det fanns specifika säkerhetsproblem och/eller hot om terrorattacker. Sådana procedurer var bara relaterade till säkerhetsproblem och inte till några andra faktorer, och dessa procedurer är normala till och med i Europa.

3.06 På en fråga om huruvida det kunde finnas variationer i vilka inreseprocedurer som användes vid KRG:s kontrollstationer svarade en internationell organisation (A) att sådana variationer bara gällde säkerhetsproblem och försiktighetsåtgärder – inte något annat.

3.07 Enligt Harikar NGO avser alla inreseprocedurer bara säkerhetsöverväganden och inte något annat. Harikar NGO betonade att dess samarbete med Asayish fungerade bra och att Asayish följde lagen, inklusive de procedurer som tillämpades vid KRG:s kontrollstationer. Harikar NGO har inte lagt märke till några oegentligheter eller godtyckliga förfaranden vid kontrollstationerna.

3.08 [Chefen för Asayish] förtydligade att den policy enligt vilken en person måste ange en referens vid KRG:s externa kontrollstation, det vill säga före inresan, förelåg när säkerhetssituationen var känsligare, men avskaffades för ungefär två eller tre år sedan. Dock tillade [han] att det fortfarande i vissa fall kunde hända att en person uppmanades av Asayish vid kontrollstationen att ringa ett telefonsamtal till en bekant för att verifiera sin identitet.

3.09 Vid ett besök på Mosul-Erbil-kontrollstationen förklarade [majoren som hade det högsta ansvaret för kontrollstationens verksamhet] att det inte längre krävdes att en referensperson var närvarande vid KRG:s externa kontrollstation och [att] denna procedur avskaffades för ungefär fyra år sedan.

...

3.11 Chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil förklarade att det tidigare kravet på att en referensperson skulle vara närvarande vid KRG:s kontrollstation för att en person skulle få resa in i KRI hade avskaffats.

3.12 Harikar NGO uppgav att det inte fanns något krav på att en referensperson skulle vara närvarande vid en KRG-kontrollstation för att en irakier som inte var från KRI skulle få resa in.

...

4.01 [Chefen för Asayish] förklarade att personer som inte var från KRI kunde uppmanas av Asayish vid kontrollstationen att ringa till en bekant i KRI för att verifiera sin identitet. Som svar på frågan om huruvida en person som inte var från KRI och inte kände någon i KRI skulle kunna passera genom KRG:s externa kontrollstation förklarade [han] att detta skulle bero på individen och omständigheterna i det aktuella fallet, men i vissa fall skulle en sådan person betraktas med misstänksamhet. [Han] bekräftade dock [att] sådana fall var mycket sällsynta. Färre än 30 personer per månad på alla KRG:s externa kontrollstationer i alla tre provinserna kunde nekas inresa endast på grund av att de ansågs misstänkta av något skäl. Där ingick personer som hade uppgivit motstridig information när de frågades ut. [Han] förtydligade [att] antalet ”färre än 30 fall per månad” inte inkluderade personer som nekades inresa på grund av att de inte hade lämplig dokumentation, och bara gällde dem som nekades inresa på grund av att de bedömdes som misstänkta av något skäl.

...

4.34 Som svar på frågan om hur personer utan giltiga identitetshandlingar brukade behandlas av KRG-myndigheterna när de ville resa in i KRI förklarade en internationell organisation (B) att en kurd utan personliga ID-handlingar kunde behandlas mer välvilligt och tillåtas att resa in då vederbörande normalt kände någon i KRI som kunde identifiera honom eller henne eller hade ett bekant familje-/klannamn som kändes igen. För kristna var inreserutinerna betydligt enklare, och sådana personer kunde till och med få resa in i KRI utan att visa upp någon dokumentation alls. Detta berodde på att kristna inte ansågs vara ett terrorhot mot regionen – KRG-myndigheterna var mycket överseende mot kristna. Dock menade den internationella organisationen (B) att en person av arabisk härkomst utan giltiga ID-handlingar inte skulle få inresetillstånd.

...

4.41 Enligt chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil kunde varje irakier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet resa in i KRI via KRG:s externa kontrollstationer genom att visa upp sitt irakiska civila ID-kort. Chefen tillade att irakiska turkmener, kristna och feylikurder normalt tog sig igenom dessa kontrollstationer utan några svårigheter. Å andra sidan brukade irakier av arabisk härkomst normalt granskas hårdare, och uppmanades att visa upp sitt civila ID-kort vid kontrollstationen och att förklara syftet med sitt besök i KRI. Denna procedur var dock oproblematisk, och det krävdes inte att någon referensperson var närvarande vid kontrollstationen. Enligt [chefen] uppmanades alla personer rutinmässigt att visa sitt civila ID-kort vid inresekontrollstationen, och personer av arabisk härkomst kunde utan problem stanna i KRI. Dock förtydligade samma källa att en person av arabisk härkomst normalt fick sitt civila ID-kort fotokopierat som en extra säkerhetsåtgärd. Chefen betonade att personer av arabisk härkomst inte behövde ha någon referensperson närvarande vid kontrollstationen.”

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

43. Klaganden påtalade att hennes utvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen. Denna bestämmelse lyder (i svensk översättning enligt /Documents/Convention_SWE.pdf):

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

A. Admissibility

44. Regeringen tog upp frågan om huruvida klaganden hade uttömt alla inhemska rättsmedel. Man påpekade att hon hade vänt sig till Migrationsverket för att få sitt fall omprövat vid två tillfällen och sedan hade åberopat nya omständigheter. Hon hade inte överklagat verkets beslut att inte ta upp målet till förnyad prövning. Enligt regeringen skulle det, om klaganden inför domstolen även åberopade de omständigheter som lagts fram i hennes framställningar om omprövning, kunna ifrågasättas huruvida hon hade uttömt alla tillgängliga och potentiellt effektiva rättsmedel. Regeringen överlät till domstolen att besluta om ansökan var inadmissible av denna anledning.

45. Klaganden hävdade att den första begäran om omprövning huvudsakligen gällde hennes bror, och eftersom deras advokat inte hade kunnat fortsätta representera dem pro bono, valde hon att inte överklaga. Den andra begäran var skriven mer i form av en inlaga avseende hennes hopplösa situation, men tolkades som ett formellt yrkande av Migrationsverket. Vid tidpunkten för Migrationsverkets beslut den 25 augusti 2010 hade hon fått fem negativa svar på sin ansökan om uppehållstillstånd och befann sig redan i polisens förvar för att utvisas. Hon överklagade inte denna gång eftersom hon inte ansåg att en sådan åtgärd skulle vara ett effektivt rättsmedel. I stället ingav hon föreliggande ansökan till domstolen. Hon ansåg att uttömmanderegeln måste tillämpas med viss flexibilitet och utan alltför stor formalism.

46. Domstolen betonar på nytt att regeln om uttömmande av alla inhemska rättsmedel i artikel 35.1 i konventionen anger att klaganden först måste använda de rättsmedel som är tillgängliga i det nationella rättssystemet, och därmed befriar staterna från ansvaret att svara för sina handlingar inför Europadomstolen innan de har fått möjlighet att åtgärda saken genom sitt eget rättssystem. För att ett rättsmedel ska vara effektivt måste det vara tillgängligt i teorin och i praktiken vid det aktuella tillfället, vilket betyder att det måste kunna användas, kunna råda bot på det klaganden klagat över och ge rimliga möjligheter till framgång. Artikel 35 måste också tillämpas för att återspegla de praktiska realiteterna i klagandens belägenhet för att säkerställa ett effektivt skydd av de fri- och rättigheter som garanteras av konventionen (se NA mot UK, nr 25904/07, 17 juli 2008, punkt 88, med ytterligare hänvisningar).

47. Då en klagande med avseende på artikel 3 vill förhindra sin förflyttning från en konventionsstat, kommer ett rättsmedel att vara effektivt bara om det har suspensiv verkan. Omvänt måste klaganden normalt, om ett medel har suspensiv verkan, uttömma detta rättsmedel. En domstolsprövning måste, om den är tillgänglig och om ansökan om domstolsprövning kommer att utgöra ett hinder för förflyttning, betraktas som ett effektivt rättsmedel som i princip måste uttömmas innan en ansökan lämnas in till domstolen eller tillfälliga åtgärder begärs enligt regel 39 i domstolens arbetsordning för att skjuta upp en förflyttning (ibid., punkt 90).

48. När det gäller det aktuella målet är det uppenbart att klaganden uttömde alla inhemska rättsmedel i de ordinarie förhandlingarna om asyl och uppehållstillstånd. När hennes utvisningsbeslut hade vunnit laga kraft bad hon två gånger Migrationsverket att ompröva hennes fall, men efter verkets negativa beslut enligt 12 kap 19 § utlänningslagen lämnade hon inte in något överklagande. Huruvida dessa två framställningar borde ha betraktats som formella yrkanden om förnyad prövning är irrelevant, eftersom Migrationsverket faktiskt tolkade och undersökte dem som sådana. Men inlämnandet av framställningarna – eller i själva verket de potentiella överklagandena – hade ingen automatisk suspensiv verkan på utvisningsbeslutet mot klaganden, och Migrationsverket fattade inte heller beslut om att avbryta hennes utvisning.

49. Under dessa omständigheter kunde inte ett överklagande till Migrationsdomstolen betraktas som ett effektivt rättsmedel avseende klagandens framställningar om omprövning. Eftersom hon inte överklagade till högsta instans i det ordinarie förfarandet, måste hon följaktligen anses ha uppfyllt kraven på uttömmande av inhemska rättsmedel.

50. Regeringens invändning enligt artikel 35.1 i konventionen måste därmed avvisas. Ingen annan grund för att förklara ansökan inadmissible har åberopats eller fastställts. Den ska således förklaras admissible.

B. Sakfrågan

Parternas framställningar

(a) Klaganden

51. Klaganden hävdade att hon, om hon återfördes till Irak, skulle utsättas för angrepp genom förföljelse, misshandel, våldtäkt, tvångskonvertering och tvångsäktenskap. Hon framhöll att varken de nationella myndigheterna eller regeringen har ifrågasatt hennes påstående att hon är mandé, ensamstående och frånskild, samt att hon fått ett hot som antydde att hon skulle utsättas för tvångsäktenskap. Som mandé och ensamstående kvinna utan manligt nätverk skulle hon befinna sig i en särskilt utsatt situation efter återvändandet till Irak. Av denna anledning måste ett lägre beviskrav än normalt tillämpas vid bedömningen av de risker hon som individ skulle möta i framtiden. Även om regeringen hade påpekat att hotet i fråga hade uttalats endast en gång och hävdat att ingenting tydde på att det var kopplat till att hon var mandé, fruktade klaganden att hon faktiskt hade pekats ut på grund av sin religiösa tro och hävdade att denna fruktan fann objektivt stöd i enhälliga rapporter om att mandéer utsattes för kidnappning, våldtäkt, tvångskonvertering och tvångsäktenskap under den tid när hon fick hotet. Hon hävdade att religiöst motiverat våld riktat mot kvinnor, i synnerhet mot dem som tillhörde minoritetsgrupper, fortfarande pågick i Irak och menade att säkerhetssituationen i Irak inte hade förbättrats nämnvärt på ett bestående sätt. Dessutom förvärrades de risker hon personligen skulle möta av hennes avsaknad av stöd och skydd, inte bara på grund av att hon inte hade något manligt nätverk eller några släktingar i Irak, utan även eftersom den mandeiska folkgruppen som helhet skulle anse att hon hade konverterat genom sitt förhållande med en icke-mandeisk man.

52. Som svar på regeringens ifrågasättande av delar av hennes berättelse hävdade klaganden att hon hade varit helt sanningsenlig mot de svenska myndigheterna och inte hade överdrivit sin asylansökan. Exempelvis hade hon aldrig påstått att släktingar i Irak hade vänt henne ryggen till följd av hennes förhållande med en muslimsk man; i stället var det släktingarna i Sverige som hade gjort det. Hon hade konsekvent hållit fast vid att hon såvitt hon visste inte hade några släktingar kvar i Irak. Tidigt i det nationella förfarandet hade hon hävdat att hennes mor var den enda återstående släktingen, men hon fick senare reda på att modern hade försvunnit. Migrationsverkets påstående att klaganden sannolikt hade ett stort antal släktingar i Bagdad, vilket regeringen hänvisade till i sin inlaga, var inte sant, och det var oklart vad detta antagande grundade sig på.

(b) Regeringen

53. Regeringen medgav att mandéerna, enligt ursprungslandsinformationen, fortfarande ansågs vara en sårbar grupp i Irak. Huvudskälet till att antalet mandéer i landet hade minskat var att de, liksom andra minoritetsgrupper, hade varit måltavlor för sekteristiskt våld, vilket var mycket påfallande under 2006 och 2007. Därefter hade situationen förbättrats betydligt och det sekteristiska våldet hade avtagit märkbart. Enligt uppgifter från det brittiska inrikesdepartementet i mars 2011 var den huvudsakliga källan till våld mot mandéer kriminella gäng som antog att mandéerna var rika på grund av sitt traditionella yrke som juvelerare. Den förbättrade säkerhetssituationen hade även bidragit till en säkrare miljö för irakiska kvinnor. Emellertid kunde inte ensamstående kvinnor förvänta sig hjälp eller skydd från myndigheterna, åtminstone inte från familje- eller könsrelaterat våld, eftersom de fortfarande var påverkade av det patriarkala samhället. Icke desto mindre vidhöll regeringen att klaganden inte tillhörde någon grupp som var systematiskt utsatt för en praxis av misshandel, vilket skulle utgöra skäl att utföra en individuell riskbedömning.

54. Vad avser klagandens personliga situation åberopade regeringen i huvudsak Migrationsverkets och domstolarnas beslut och domar, och påpekade att den inte hade ifrågasatt några av de faktauppgifter som lämnats av klaganden, utan hade gjort grundliga bedömningar innan man kom fram till att det inte fanns skäl att tro att hon skulle riskera behandling i strid med artikel 3 om hon återvände till Irak. Regeringen hävdade vidare bland annat följande: Det hot som antydde tvångsäktenskap hade tagits emot i juni 2007, vid en tidpunkt av utbredd kriminalitet och våld i Irak, och säkerhetssituationen hade förbättrats sedan dess. Dessutom hade endast ett hot tagits emot, från en okänd privatperson, och det fanns ingenting som antydde att denna person skulle ha något intresse av att kontakta klaganden igen mer än sex år senare. Inte heller fanns det någon indikation att hotet hade någonting att göra med att klaganden var mandé. Dessutom härstammade klaganden från Bagdad, där de flesta mandéer som fortfarande var bosatta i Irak levde, och hon borde därför kunna återvända till en bekant plats och återintegreras i folkgruppen utan alltför stor ansträngning. Med avseende på att klaganden var kvinna konstaterade regeringen att hon inte hade mottagit några hot av detta skäl eller för att hon var frånskild. Även om kvinnor var en sårbar grupp såvida de inte hade stöd från en manlig släkting, hävdade regeringen vidare att manligt skydd i Irak kunde tillhandahållas av någon som inte var nära släkt med kvinnan. Dessutom, med hänsyn till de omfattande förbättringarna av hur den irakiska polisen och andra myndigheter fungerade sedan 2008, borde klaganden kunna vända sig till myndigheterna för skydd.

55. Vad gäller klagandens familjerelationer i Irak konstaterade regeringen att klaganden efter sin ankomst till Sverige uppgav för Migrationsverket att hon hade bott i Bagdad med sin son, sin mor, sin bror och sin mormor, samt att hon även hade kusiner i Irak. Medan tre av de släktingar med vilka hon hade bott antingen hade lämnat landet eller avlidit, förblev det oklart vart modern hade tagit vägen. Regeringen hävdade vidare att klaganden, när hon uppgav att hennes familj hade förnekat henne till följd av hennes nya relation, hänvisade till familjen i Irak, och hävdade att ett sådant yttrande om hennes svenska släktingar skulle ha saknat betydelse för bedömningen av hennes risk för misshandel efter återkomsten till Irak. De betraktade det därför som mest sannolikt att klaganden hade både vänner och släktingar som fortfarande bodde i Bagdad. Slutligen vidhöll regeringen att klaganden hade lämnat förtydliganden och korrigeringar avseende sina släktingar i ett mycket sent skede.

2. Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

56. Domstolen erinrar om att fördragsslutande stater, enligt väletablerad folkrätt och med förbehåll för sina fördragsskyldigheter inklusive konventionen, har rätt att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och utvisning (se till exempel Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot UK, dom den 28 maj 1985, serie A nr 94, s. 34, punkt 67; Boujlifa mot Frankrike, dom den 21 oktober 1997, Reports 1997‑VI, s. 2264, punkt 42; samt Üner mot Nederländerna [GC], nr 46410/99, punkt 54, ECHR 2006‑XII). En fördragsslutande stats utvisning av en utlänning kan emellertid ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 och därigenom väcka den statens ansvarsskyldighet enligt konventionen om det har konstaterats föreligga konkreta skäl att anta att personen i fråga, om denne avvisas, riskerar att i mottagarlandet bli utsatt för behandling i strid med artikel 3. Under sådana omständigheter innebär artikel 3 ett åtagande att inte avvisa personen till det landet (se bland andra referenser Saadi mot Italien [GC], nr 37201/06, punkt 124–125, ECHR 2008‑...).

57.  Bedömningen av om det finns påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro att klaganden löper en sådan verklig risk kräver oundvikligen att domstolen bedömer förhållandena i mottagarlandet i förhållande till villkoren i artikel 3 i konventionen (Mamatkulov och Askarov mot Turkiet [GC], nr 46827/99 och 46951/99, punkt 67, ECHR 2005‑I). Dessa villkor inbegriper att de övergrepp klaganden påstår sig bli utsatt för vid återföring måste nå en lägsta allvarlighetsgrad om den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av detta är relativ och beroende av samtliga omständigheter i fallet (Hilal mot UK, nr 45276/99, punkt 60, ECHR 2001-II). På grund av den beviljade rättighetens absoluta karaktär kan artikel 3 i konventionen också tillämpas om faran/risken härrör från personer eller grupper som inte är offentliga tjänstemän. Det måste emellertid framgå att risken är verklig och att myndigheterna i mottagarstaten inte har möjlighet att undanröja risken genom att erbjuda tillfredsställande skydd (H.L.R. mot Frankrike, dom den 29 april 1997, Reports 1997-III, punkt 40).

58. Bedömningen av huruvida det föreligger en verklig risk måste med nödvändighet vara ytterst noggrann (Chahal mot UK, dom den 15 november 1996, Reports 1996-V, punkt 96; samt Saadi mot Italien, ovan, punkt 128). Det är i princip klaganden som har att åberopa bevis som kan styrka att det finns konkreta skäl att anta att han, om den åtgärd som klagomålet gäller skulle genomföras, faktiskt skulle riskera att utsättas för behandling i strid med artikel 3. I det avseendet bekräftar domstolen att det, på grund av den särskilda situation som asylsökande ofta befinner sig i, ofta är nödvändigt att hellre fria än fälla när det gäller bedömningen av trovärdigheten i deras uppgifter och de dokument som lämnats in till stöd för dessa. Om det emellertid framkommer uppgifter som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes framställningar, måste personen lämna en tillfredsställande förklaring till de påstådda avvikelserna, (se bland andra referenser Collins och Akaziebie mot Sverige (beslut), nr 23944/05, 8 mars 2007; samt Hakizimana mot Sverige (beslut), nr 37913/05, 27 mars 2008).

59. I ärenden som rör utvisning av asylsökande undersöker domstolen inte själv den aktuella asylansökan, och kontrollerar inte hur staterna fullgör sina åtaganden enligt Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning. Dock måste domstolen vara övertygad om att den bedömning som gjorts av den fördragsslutande statens myndigheter är korrekt och tillräckligt underbyggd av nationella underlag samt av underlag från andra tillförlitliga och objektiva källor, till exempel andra fördragsslutande och ej fördragsslutande stater, FN-organ och ansedda icke-statliga organisationer (NA. mot UK, nr 25904/07, punkt 119, 17 juli 2008).

(b) Den allmänna situationen i Irak

60. Domstolen konstaterar att en allmänt våldspräglad situation normalt inte i sig medför en kränkning av artikel 3 i händelse av en utvisning (H.L.R. mot Frankrike, ovan, punkt 41). Domstolen har dock aldrig uteslutit möjligheten att den allmänt våldspräglade situationen i ett mottagarland kan vara av en sådan intensitet att den innebär att en utvisning till den med nödvändighet skulle leda till en överträdelse av artikel 3 i konventionen. Domstolen skulle likväl bara anta ett sådant synsätt i de mest extrema fallen med allmänt våld, där det finns risk för övergrepp helt enkelt genom att en individ utsätts för sådant våld efter återvändandet (N.A. mot UK, ovan, punkt 115).

61. Även om de internationella rapporterna om Irak vittnar om en fortsatt svår situation, med urskillningslösa och dödliga angrepp utförda av våldsamma grupper samt diskriminering och hårdhänt behandling från myndigheternas sida, framstår det som att den allmänna situationen sakta har förbättrats sedan våldets kulmen 2007. I målet F.H. mot Sverige (nr 32621/06, punkt 93, 20 januari 2009) drog domstolen med tillgång till informationsmaterial som sträckte sig fram till och med 2008 slutsatsen att den allmänna situationen i Irak inte var så allvarlig att den i sig medförde en överträdelse av artikel 3 i konventionen om en person skickades tillbaka till landet. Med beaktande av de internationella och nationella rapporter som är tillgängliga i dag ser domstolen inget skäl att ändra den ståndpunkt som intogs i detta avseende för fyra år sedan.

62. Emellertid hävdar klaganden inte främst att enbart de allmänna omständigheter som gäller i Irak skulle hindra hennes återvändande dit, utan att denna situation tillsammans med det faktum att hon är en mandeisk ensamstående kvinna skulle utsätta henne för en verklig risk för sådan behandling som förbjuds i artikel 3.

(c) Klagandens familjesituation

63. Även om det inte är omtvistat i målet att klaganden är mandé och att hon följaktligen tillhör en religiös grupp som befinner sig i en utsatt situation i Irak, ifrågasatte regeringen hennes påstående att hon inte har några släktingar kvar i landet, och hävdade att hon har kommit med motstridiga yttranden rörande sin familjesituation där. Det är därför nödvändigt att först betrakta den frågan för att fastställa om hon skulle bli ensam utan manligt skydd efter återvändandet till Irak.

64. Domstolen konstaterar i detta avseende att klaganden uppgav att hennes familj hade frusit ut henne när de fick reda på hennes nya förhållande med en muslimsk man. Även om regeringen har hävdat att klaganden måste ha hänvisat till släktingar i Irak och att detta yttrande därför visade att hon inte skulle vara utan familjestöd efter återvändandet, har domstolen uppfattningen att hennes påstående om att hon talade om sin familj i Sverige inte kan betraktas som osannolikt eller orimligt, speciellt när det bedöms tillsammans med att hon vid upprepade tillfällen vidhöll att det inte finns några släktingar kvar i Irak (med undantag för modern, som vid tidpunkten för klagandens ankomst till Sverige fortfarande bodde i Irak, men som enligt uppgift försvann 2010). Domstolen noterar även att klagandens bror i november 2013 beviljades ett tvåårigt uppehållstillstånd i Sverige på grund av hans giftermål med en svensk medborgare. Följaktligen, och eftersom domstolen inte finner skäl att ifrågasätta den övriga familjeinformation som uppgivits av klaganden, kommer den att undersöka fallet utgående från att hon, om hon skickas tillbaka till Irak, kommer att leva som en ensamstående kvinna.

(d) Mandéers situation i Irak

65. I flera domar på senare tid (se exempelvis M.Y.H. m.fl. mot Sverige, 50859/10, 27 juni 2013) har domstolen undersökt den aktuella situationen för kristna i Irak, och den har dragit slutsatsen att antalet riktade angrepp från extremister mot denna sårbara minoritet förefaller ha ökat. Den mandeiska folkgruppen är mycket mindre än den kristna gruppen, och följaktligen är de registrerade angreppen och antalet rapporter rörande mandéer rimligen mindre vanliga. Det förefaller emellertid att mandéerna i mångt och mycket är i samma situation som de kristna i de södra och centrala delarna av Irak, då de attackeras på grund av sin tro, sitt yrke och sin uppfattade rikedom (se exempelvis UNHCR:s riktlinjer, s. 29; punkt 33 ovan). Uppenbarligen bidrar det ringa antalet återstående mandéer i landet och det faktum att folkgruppen inte är enhetligt organiserad – de lever huvudsakligen i utspridda grupper – ytterligare till deras sårbarhet.

(e) Situationen för ensamstående kvinnor i Irak

66. Rapporter från nationella och internationella organisationer bekräftar den svåra situationen för kvinnor i Irak (ibid., s. 27; punkt 33 ovan; se även UNAMI-rapporten, punkt 28 ovan). Såsom nämnts ovan är det sannolikt att den klagande, om hon skickas tillbaka till Irak, kommer att bo på egen hand, utan att skyddas av ett socialt nätverk, i synnerhet det skydd som potentiellt tillhandahålls av manliga släktingar. Icke desto mindre kan inte, enligt domstolens uppfattning, de allmänna riskerna som är kopplade till statusen som ensamstående kvinna i Irak i sig anses nå den nivå av övergrepp som förbjuds i artikel 3 i konventionen (jämför M.Y.H. m.fl. mot Sverige, ovan, punkt 71). Emellertid tillhör klaganden, utöver att vara en ensamstående kvinna, även en liten religiös minoritet. Såsom konstaterats av Minority Rights Group International (punkt 32 ovan) och UNHCR (punkt 33 ovan) löper minoritetskvinnor en specifik säkerhetsrisk, genom att de är utsatta för våld, diskriminering och religiöst pådrivet tryck att konvertera eller förändra sitt utseende.

67. De två egenskaperna – att vara en ensamstående kvinna och tillhöra en etnisk eller religiös minoritet – måste undersökas tillsammans. Med avseende på den landsinformation som är tillgänglig för domstolen och som förefaller fokusera på situationen i södra och centrala Irak, anser domstolen att kvinnor med dessa egenskaper i allmänhet mycket väl kan löpa en reell risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om de skickas tillbaka till nämnda delar av landet. Denna uppfattning förstärks i föreliggande mål av att klaganden tillhör en särskilt liten och sårbar minoritet.

(f) Möjlighet att flytta till den kurdiska regionen

68. Det återstår att fastställa om klaganden skulle kunna flytta inom Irak till den kurdiska regionen.

69. Domstolen betonar på nytt att artikel 3 inte i sig hindrar att avtalsstaterna förlitar sig på tillgången till ett internflykts- eller förflyttningsalternativ i sin bedömning av en persons påstående att ett återvändande till ursprungslandet skulle innebära att han eller hon riskerar att utsättas för behandling som är förbjuden enligt bestämmelsen. Domstolen har dock ansett att förlitandet på ett sådant alternativ inte påverkar den utvisande avtalsstatens ansvar att se till att klaganden inte som ett resultat av dess utvisningsbeslut utsätts för behandling som strider mot artikel 3. Ett villkor för att man ska förlita sig på ett internflykts- eller förflyttningsalternativ är därför att det finns vissa garantier: personen som ska utvisas måste kunna resa till det aktuella området, släppas in och kunna bosätta sig där; annars kan ett problem uppstå med avseende på artikel 3, och i ännu högre grad om det i avsaknad av sådana garantier finns sannolikhet för att han eller hon hamnar i en del av ursprungslandet där det finns en verklig risk för övergrepp (Sufi och Elmi mot UK, nr 8319/07 och 11449/07, punkt 266, 28 juni 2011, med ytterligare referenser).

70. De tre norra provinserna – Dahuk, Erbil och Sulaymaniyya – som utgör den kurdiska regionen i Irak, eller KRI, är enligt internationella källor ett relativt säkert område. Såsom konstateras i UNAMI-rapporten från 2011 angav representanter för samfundet att mandéerna inte möter något hot eller någon förföljelse i den kurdiska regionen och att de stöds av den regionala administrationen (punkt 31 ovan). UNHCR har dragit följande slutsats: ”[I den kurdiska regionen] respekteras i huvudsak religiösa minoriteters rättigheter, och grupper kan fritt utöva sin tro utan störningar.” Den finsk-schweiziska rapporten, som specifikt nämnde den mandeiska minoriteten, uttryckte samma uppfattning (på s. 49–50, punkt 41 ovan).

71. Domstolen konstaterar vidare att även om representanten för FN:s generalsekreterare uttryckte oro över sexuellt och könsrelaterat våld i den kurdiska regionen efter ett besök till Irak i slutet av 2010 (punkt 31 ovan), förefaller situationen för kvinnor ha utvecklats i gynnsam riktning sedan dess (såsom nämns i UNAMI-rapporten för det andra halvåret 2012; punkt 28 ovan).

72. När det gäller möjligheten till inresa i KRI uppger vissa källor att gränskontrollerna ofta är inkonsekventa, och varierar inte bara mellan olika provinser utan också mellan olika kontrollstationer (se UNHCR:s riktlinjer, punkt 37 ovan, och den finsk-schweiziska rapporten, där man i stor utsträckning verkar förlita sig på UNHCR:s slutsatser i detta avseende, punkt 41 ovan). Emellertid verkar de svårigheter som vissa möter vid KRI-kontrollstationerna inte gälla för alla grupper. Vad avser kristna har detta konstaterats av bland andra UNHCR. Även om den landsinformation som är tillgänglig för domstolen inte nämner några specifika inreseprocedurer för mandéer, ger det faktum att många ur den folkgruppen har sökt skydd i KRI och bor där tillsammans med andra minoriteter intrycket att de gynnas av en liknande förmånlig behandling som de kristna (se punkt 70 ovan).

73. Därtill, oavsett om mandéer måste presentera dokumentation för att komma in i de tre norra provinserna, verkar det i varje händelse inte vara någon svårighet att erhålla identitetshandlingar om de gamla har förlorats. Enligt slutsatserna från UK Border Agency (punkt 38 ovan) och UK Upper Tribunal i det vägledande landsrelaterade målet HM m.fl. (punkt 38 ovan) kan en person få ut identitetshandlingar från ett centralt register i Bagdad, där det finns identitetsuppgifter på mikrokort, oavsett om han eller hon ansöker från utlandet eller inom Irak. Vad avser behovet av en garant som bor i den kurdiska regionen ansåg Upper Tribunal vidare, i det ovannämnda målet, att ingen behövde ha en garant, vare sig för inträde i eller för fortsatt vistelse i KRI. Det förefaller att UNHCR är av samma uppfattning vad avser inträde, även om dess yttrande i riktlinjerna direkt endast avser kraven för en turist (punkt 37 ovan).

74. Domstolen konstaterar vidare att det finns reguljära flygningar från Sverige till flygplatserna i Erbil och Sulaymaniyya utan mellanlandningar i Bagdad eller andra delar av Irak. Klaganden skulle därmed kunna komma till den kurdiska regionen utan att behöva resa via de södra eller centrala delarna av landet.

75. En intern förflyttning innebär oundvikligen vissa påfrestningar. Olika källor har bekräftat att personer som flyttar till den kurdiska regionen kan få det svårt att exempelvis hitta lämpliga arbeten och bostäder där, inte minst om de inte talar kurdiska. Ändå talar bevisen inför domstolen för att det finns arbetstillfällen och att nyinflyttade har tillgång till sjukvård och dessutom ekonomiskt och annat stöd från UNHCR och lokala myndigheter. Såsom nämnts ovan har representanter för den mandeiska folkgruppen intygat att mandéer stöds av den kurdiska regionala administrationen (UNAMI-rapporten från 2011, punkt 31 ovan). Under alla förhållanden finns det inget som tyder på att de allmänna levnadsförhållandena i KRI för en nyinflyttad mandé, oavsett om hon är en ensamstående kvinna eller inte, skulle vara orimliga eller på något sätt utgöra behandling som är förbjuden enligt artikel 3. Inte heller finns det någon verklig risk för att han eller hon hamnar i andra delar av Irak.076. Sammanfattningsvis anser domstolen därför att en förflyttning till den kurdiska regionen är ett realistiskt alternativ för en mandé som fruktar förföljelse eller övergrepp i andra delar av Irak. En fördragsslutande stats utnyttjande av ett sådant alternativ skulle därmed inte i allmänhet orsaka något problem med avseende på artikel 3 i konventionen.

(g) Klagandens specifika omständigheter

77. Det återstår för domstolen att fastställa om klagandens personliga omständigheter, trots vad som framkommit ovan, skulle göra det orimligt för henne att bosätta sig i den kurdiska regionen. I detta avseende konstaterar domstolen inledningsvis att klagandens redogörelse undersöktes av Migrationsverket och Migrationsdomstolen, vilka båda gav utförliga skäl för sina beslut att hon inte var i behov av skydd i Sverige. Klaganden hade möjlighet att framlägga de argument hon önskade med stöd av ett juridiskt ombud.

78. Domstolen har redan tagit hänsyn till klagandens speciella situation som ensamstående kvinna tillhörande den mandeiska minoriteten, och funnit att dessa egenskaper inte skulle hindra henne från att bosätta sig på ett säkert och tillfredsställande sätt i den kurdiska regionen. Vad gäller de specifika incidenter klaganden och hennes familj har utsatts för i Irak konstaterar domstolen att hon mottog ett hot vid ett enda tillfälle i juni 2007, för mer än sex år sedan. Dessutom har klaganden efter slutet av det normala asylförfarandet hävdat att hennes mor kidnappats och antagligen är död. Det finns emellertid inte några indikationer på varför hon kan ha kidnappats eller dödats. Dessutom inträffade både denna händelse och det hot som mottogs 2007 i Bagdad, dit klaganden inte bör skickas tillbaka (se punkt 67 ovan). De visar inte att hon i den kurdiska regionen skulle riskera sådan behandling som förbjuds enligt artikel 3.

79. Klaganden har även hänvisat till sin brors påstådda tjänstgöring i den irakiska armén samt sitt nya förhållande, som inleddes i Sverige med en muslimsk man från Irak. Emellertid kan inte domstolen, även med hänsyn tagen till dessa omständigheter, finna att de skulle utsätta klaganden för någon särskild risk om hon utvisas till den kurdiska regionen. Detta gäller i ännu högre grad eftersom brodern kanske inte återvänder till Irak efter sitt giftermål med en svensk medborgare. Vad gäller klagandens partner lämnade han, enligt information från parterna, Sverige för Syrien i oktober 2010 och kan enligt uppgift inte återvända till Irak. Domstolen konstaterar att förhållandet åberopades för första gången i klagandens överklagande till Migrationsdomstolen och alltså förefaller ha inletts efter att klagandens utvisning hade beordrats av Migrationsverket, och finner att det inte har framlagts någon bevisning som visar att han inte skulle kunna resa in i den kurdiska regionen eller att de skulle behandlas illa där på grund av deras förhållande.

(h) Slutsats

80. Mot bakgrund av det ovanstående anser domstolen att klaganden, även om hon som en mandeisk ensamstående kvinna kan riskera att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen om hon skickas tillbaka till de södra och centrala delarna av Irak, rimligen kan flytta till den kurdiska regionen, där hon inte kommer att möta en sådan risk. Varken den allmänna situationen i denna region eller några av klagandens personliga omständigheter tyder på att denna risk föreligger.

Följaktligen skulle hennes utvisning till Irak inte innebära en överträdelse av artikel 3, under förutsättning att hon inte återsänds till delar av landet som ligger utanför den kurdiska regionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLSREGLERNA

81. Domstolen erinrar om att den aktuella domen i enlighet med artikel 44.2 i konventionen inte vinner laga kraft förrän (a) parterna förklarar att de inte yrkar på att målet hänskjuts till stora kammaren, eller (b) tre månader efter datum för domen, eller (c) den stora kammarens panel har avvisat varje begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

82. Den anser att det påpekande som gjordes för regeringen enligt regel 39 i domstolsreglerna (se punkt 4 ovan) måste fortsätta att gälla tills detta domslut vinner laga kraft eller tills domstolen fattar ett nytt beslut angående detta (se domslut).

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT

1. förklara klagomålet admissible,

2. fastslå att verkställandet av utvisningsbeslutet mot klaganden inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen, under förutsättning att hon inte återsänds till delar av Irak som ligger utanför den kurdiska regionen,

3. i enlighet med regel 39 i domstolsreglerna inför regeringen förklara att det är önskvärt för ett korrekt förfarande att inte utvisa klaganden förrän den aktuella domen vinner laga kraft, eller tills vidare beslut.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 27 mars 2014 i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              JustitiesekreterarePresident

 

Full & Egal Universal Law Academy