Avis juridique important
Domstolens beslut (fjärde avdelningen) den 17 oktober 2003. - Landeszahnärztekammer Hessen mot Markus Vogel. - Begäran om förhandsavgörande: Bundesverwaltungsgericht - Tyskland. - Artikel 104.3 i rättegångsreglerna - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Direktiven 78/686/EEG och 78/687/EEG - En läkares utövande av verksamhet som tandläkare. - Mål C-35/02.
Rättsfallssamling 2003 s. 00000
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
I mål C-35/02,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Bundesverwaltungsgericht (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Landeszahnärztekammer Hessen
och
Markus Vogel,
i närvaro av:
Landesärztekammer Hessen,
Oberbundesanwalt beim Bundesverwaltungsgericht,
angående tolkningen av rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 6), i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1),
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans (referent) samt domarna A. La Pergola och S. von Bahr,
generaladvokat: A. Tizzano,
justitiesekreterare: R. Grass,
efter att ha underrättat den nationella domstolen om att domstolen har för avsikt att meddela ett motiverat beslut i enlighet med artikel 104.3 i domstolens rättegångsregler,
efter att ha berett de parter som avses i artikel 23 i EG-stadgan för domstolen tillfälle att inkomma med yttranden,
efter att ha hört generaladvokaten,
följande
Beslut
Domskäl1 Bundesverwaltungsgericht har, genom beslut av den 8 november 2001 som inkom till domstolen den 12 februari 2002, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233 s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 6), i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, s. 21, 1994, och EGT L 1, s. 1, 1995) (nedan kallad anslutningsakten).
2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Landeszahnärztekammer Hessen (samfund för tandläkare i delstaten Hessen) och Markus Vogel, avseende det avslag den sistnämnde fått på sin ansökan om dels medlemskap i samfundet, dels tillstånd att kalla sig Zahnarzt.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 Artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 78/687, i dess lydelse enligt anslutningsakten (nedan kallat direktiv 78/687) lyder som följer:
"1. Medlemsstaterna skall av de personer som vill påbörja och utöva verksamhet som tandläkare under de titlar som anges i artikel 1 i direktiv 78/686/EEG kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3 i samma direktiv, som garanterar att personerna i fråga under den samlade utbildningstiden har förvärvat:
a) Nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamheten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för värdering av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.
b) Nöjaktiga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskonstitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer påverkar tandläkarverksamheten.
c) Nöjaktiga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.
d) Nöjaktiga kunskaper om kliniska vetenskapsgrenar och metoder som ger tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjukdomar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksamhet.
e) Nöjaktig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.
Denna utbildning skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.
2. Den samlade utbildningen för tandläkare skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning vid ett universitet, en högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet och skall innehålla de ämnen som finns uppräknade i bilagan."
4 I artikel 5 i direktiv 78/687 föreskrivs följande:
"Medlemsstaterna skall se till att tandläkare i allmänhet skall ha rätt att påbörja och utöva verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de yrkesetiska reglerna för yrket vid tidpunkten för anmälan av detta direktiv.
De medlemsstater som inte har några sådana bestämmelser eller regler får definiera eller begränsa utövandet av vissa verksamheter som avses i första stycket i en omfattning som motsvarar förhållandena i de övriga medlemsstaterna."
5 I artikel 1 i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 233, s. 1; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33), i dess lydelse enligt anslutningsakten (nedan kallat direktiv 78/686), föreskrivs följande:
"Detta direktiv skall tillämpas på verksamhet som tandläkare enligt den definition som ges i artikel 5 i direktiv 78/687/EEG och som utövas under följande titlar:
- I Tyskland
'Zahnarzt'.
..."
6 I artikel 2 i direktiv 78/686 föreskrivs följande:
"Varje medlemsstat skall godkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 1 i direktiv 78/687/EEG och som finns uppräknade i artikel 3 i detta direktiv genom att ge dessa bevis, när det gäller rätten att påbörja och utöva verksamhet som tandläkare, samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar."
7 Artikel 7.1 i direktiv 78/686 lyder som följer:
"När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inte uppfyller minimikraven för utbildningen enligt artikel 1 i direktiv 78/687/EEG, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare som utfärdats av dessa medlemsstater före genomförandet av nämnda direktiv tillsammans med ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och författningsenligt utövat verksamheten i fråga i minst tre år i följd under en femårsperiod före dagen för utfärdandet av intyget."
Den nationella lagstiftningen
8 I 1 § punkt 1 i Gesetz über die Zahnheilkunde (lag om utövande av verksamhet som tandläkare, BGBl. 1952 I, s. 221), av den 31 mars 1952, i dess lydelse enligt kungörelsen av den 16 april 1987 (BGBl. 1987 I, s. 1225) (nedan kallad ZHG), föreskrivs följande:
"Den som önskar stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare inom tillämpningsområdet för denna lag skall inneha tillstånd att utöva verksamhet som Zahnarzt, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, eller som Arzt, i enlighet med bestämmelserna i nationell rätt. Tillståndet ger rätt att använda titeln Zahnarzt eller Zahnärztin. För tillfälligt utövande av verksamhet som tandläkare fordras ett tillstånd som när som helst kan återkallas."
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Markus Vogel avslutade sin läkarutbildning år 1994. Han erhöll då tillstånd att utöva läkaryrket, vilket han i praktiken också har gjort sedan dess.
10 I början av år 2000 önskade Markus Vogel etablera sig som tandläkare, och utöva detta yrke under titeln Zahnarzt inom behörighetsområdet för Landeszahnärztekammer Hessen. Han informerade den sistnämnda om sin avsikt genom skrivelse av den 15 januari 2000. Organisationen svarade Markus Vogel att han inte kunde bli medlem i tandläkarsamfundet och inte heller skylta med någon typ av tandläkartitel på sin mottagning, eftersom titeln Zahnarzt endast fick användas av den som hade "Approbation" som tandläkare. Den 28 mars 2000 väckte Markus Vogel talan vid behörig Verwaltungsgericht om fastställelse av att han hade rätt att stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare i Hessen och att använda titeln Zahnarzt.
11 Den 5 april 2001 meddelade Verwaltungsgericht dom, i vilken Markus Vogels talan helt bifölls. Som skäl för sitt beslut angav den nämnda domstolen att Markus Vogels rätt att i egenskap av behörig läkare stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare följer av 1 § punkt 1 ZHG, enligt vilken det för utövande av verksamhet som tandläkare krävs "Approbation" som tandläkare eller som läkare. Syftet med nämnda lag var att få slut på systemet med två titlar, nämligen Zahnärzte och Dentisten, inom tandläkarverksamheten (de sistnämnda var praktiker med yrkeserfarenhet som enda utbildning), och inte att hindra behöriga läkare från att verka inom detta medicinska område. I direktiven 78/686 och 78/687 föreskrivs att varje medlemsstat skall inrätta ett system för behandling av personer från andra medlemsstater, dock föreskrivs inte vilka villkor Förbundsrepubliken Tyskland skall uppställa för rätten att stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare. Landeszahnärztekammer Hessen väckte talan om Revision (omprövning) av detta beslut vid Bundesverwaltungsgericht.
12 Bundesverwaltungsgericht anser enligt sitt beslut att begära förhandsavgörande att om tvisten slets med tillämpning endast av bestämmelser i nationell rätt, skulle Verwaltungsgerichts dom fastställas i sin helhet. Det förefaller emellertid tveksamt huruvida den nationella rätten, tolkad på detta sätt, är förenlig med direktiv 78/687 och särskilt dess första artikel, i vilken det detaljerat anges vilken utbildning som krävs för verksamhet som tandläkare. Att generellt tillåta behöriga läkare att utöva verksamhet som tandläkare är inte förenligt med kraven i direktivet. Om domstolen kommer till slutsatsen att 1 § punkt 1 ZHG inte är förenlig med gemenskapsrätten, anser den hänskjutande domstolen att det är möjligt och nödvändigt att beakta detta genom en gemenskapsrättskonform tolkning.
13 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att artikel 1.1 första stycket första ledet i första meningen i direktiv 78/687 åsyftar den verksamhet som tandläkare utövar under de titlar som avses i artikel 1 i direktiv 78/686. En sådan bestämmelse skulle kunna förstås så, att medlemsstaterna är fria att tillåta utövande av verksamhet som tandläkare utan att beakta de utbildningskrav som anges i direktiv 78/687 så länge verksamheten inte utövas under de titlar som avses i artikel 1 i direktiv 78/686, det vill säga, vad gäller Tyskland, under titeln Zahnarzt. Frågan är således huruvida en sådan tolkning är förenlig med de eftersträvade målen för direktiven. Dessutom anser Bundesverwaltungsgericht att domen av den 1 juni 1995 i mål C-40/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-1319), inte undanröjer all tvekan på denna punkt, då den meddelades i ett mål om fördragsbrott, och de formuleringar som flera gånger återkommer i domen gällde den verksamhet som utövas av tandläkare, utan att man tydligt kan urskilja vilken vikt som skall läggas vid titeln.
14 Bundesverwaltungsgericht anser under dessa omständigheter att tolkningen av gemenskapsbestämmelserna är oklar och att ett beslut på denna punkt är nödvändigt för att slita tvisten i det mål den har att avgöra, varför den har vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1. Utgör artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare ... hinder mot nationella bestämmelser, enligt vilka det är generellt tillåtet för läkare att stadigvarande utöva tandläkaryrket utan att de behöver uppfylla direktivets krav på genomgången tandläkarutbildning, styrkt med utbildningsbevis?
2. Är svaret på denna fråga beroende av huruvida verksamheten utövas med användande av titeln Zahnarzt?"
Tolkningsfrågorna
Yttranden som har inkommit till domstolen
15 Landeszahnärztekammer Hessen, den tyska, den italienska och den österrikiska regeringen, liksom kommissionen, har gjort gällande att det klart framgår av direktiven 78/686 och 78/687 att det inte föreligger någon osäkerhet avseende rättsläget på området, nämligen att en person som inte har ett utbildningsbevis för tandläkare, vilket krävs i direktivet, inte borde få tillstånd att utöva verksamhet som tandläkare i Tyskland. Med andra ord kan en läkare som är behörig att utöva verksamhet som Arzt inte utöva yrket Zahnarzt om han inte innehar ett Zeugnis über die zahnärztliche Staatsprüfung (intyg om statlig tandläkarexamen), i den mening som avses i artikel 3 a i direktiv 78/686, och således har genomgått en utbildning som motsvarar kraven i artikel 1 i direktiv 78/687.
16 Till stöd för sin tolkning har Landeszahnärztekammer Hessen, nämnda regeringar och kommissionen erinrat om att enligt fast rättspraxis (se dom av den 1 juni 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, och av den 29 november 2001 i mål C-202/99, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I-9319) utgör direktiv 78/687 hinder för att en medlemsstat har en andra utbildningslinje som ger tillträde till tandläkaryrket och som består av en grundutbildning för läkare kombinerad med en specialisering inom tandläkaryrket. De gör följaktligen gällande att eftersom det är uteslutet att en person med läkarexamen som har genomgått en treårig specialistutbildning inom tandläkaryrket skall få utöva tandläkarverksamhet, är det även uteslutet, i det tyska systemet, att sådan verksamhet utövas av en medborgare som endast har läkarutbildning.
17 Markus Vogel anser emellertid att direktiven 78/686 och 78/687 inte är tillämpliga i hans fall. Han gör i detta avseende bland annat gällande att direktiven tillhör sekundärrätten och saknar direkt juridisk effekt. I förevarande fall rör det sig om en vertikal effekt som är omvänd mot den som bestämmelserna i ett direktiv får ha. Domstolen har fastställt att en medlemsstat inte direkt kan åberopa bestämmelserna i ett direktiv gentemot sina medborgare. Detta medför att det är uteslutet att ett direktiv direkt ger upphov till skyldigheter för enskilda eller till att enskilda berövas sina rättigheter. En medlemsstat kan inte till nackdel för sina medborgare göra gällande att ett direktiv inte införlivats eller att det inte införlivats i tillräcklig omfattning (se dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen, REG 1987, s. 3969, svensk specialutgåva, volym 9, s. 213).
18 Markus Vogel har dessutom gjort gällande att om det skulle vara så att direktiven 78/686 och 78/687 är direkt tillämpliga i Tyskland, skulle detta vara ett brott mot det krav på insyn som fastställts i Grundgesetz (grundlagen). Det skulle även strida mot principerna om rättsstaten, skyddet för berättigade förväntningar, jämlikhet, rättssäkerhet och icke retroaktiv tillämpning att tillerkänna de nämnda direktiven högre dignitet än ZHG. Han har nämligen gjort gällande att de nämnda direktiven inte kan tillämpas i Tyskland utan att de först har införlivats i tysk rätt.
19 Markus Vogel har dessutom gjort gällande att odontostomatologi (en disciplin inom tandläkarkonsten) nämns som en specialisering inom medicin i artikel 27 i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165 s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102), i dess lydelse enligt anslutningsakten (nedan kallat direktiv 93/16). Det följer således direkt av det nämnda direktivet att läkare får verka inom odontostomatologin, som ingår i tandläkarkonsten, inom Europeiska unionen. Dessutom innebär varken direktiv 93/16 eller direktiven 78/686 och 78/687 att läkares verksamhetsområde begränsas. Direktiven 78/686 och 78/687 avser endast utövande av tandläkarverksamhet under de titlar som finns uppräknade i artikel 1 i direktiv 78/686 och innebär således inte ett förbud för läkare mot att utöva verksamhet som tandläkare. Om domstolen fastställde att endast tandläkare, och inte läkare, enligt dessa direktiv har rätt att utöva verksamhet som tandläkare, skulle det innebära att dessa direktiv strider mot direktiv 93/16, eftersom läkare enligt det sistnämnda direktivet har rätt att utöva verksamhet som tandläkare.
Domstolens svar
20 Den hänskjutande domstolen vill med sina två frågor, vilka skall behandlas gemensamt, få klarhet i huruvida direktiv 78/687 skall tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det är generellt tillåtet för läkare som inte genomgått den utbildning som krävs enligt artikel 1 i direktivet att utöva tandläkaryrket, och huruvida svaret på denna fråga är beroende av under vilken titel verksamheten utövas.
21 Med hänsyn till att svaret på de ställda frågorna klart framgår av rättspraxis har domstolen, i enlighet med artikel 104.3 i rättegångsreglerna, underrättat den hänskjutande domstolen om att den avser att avgöra saken genom att meddela ett motiverat beslut, och därvid berett parter och övriga som avses i artikel 23 i EG-stadgan för domstolen att inkomma med eventuella yttranden i frågan.
22 Markus Vogel är den ende som har inkommit med yttrande till domstolen. Han har gjort gällande att det inte är korrekt att påstå att domstolen redan besvarat de tolkningsfrågor som ställts i målet vid den nationella domstolen.
23 Han har i detta avseende bland annat anfört att direktiven 78/686 och 78/687, liksom domstolens tidigare domar avseende dessa direktiv, rör rätten att utöva tandläkarverksamhet under titeln Zahnarzt och inte, såsom här är fallet, rätten att utöva verksamhet som tandläkare i egenskap av läkare. Under alla omständigheter meddelades domarna långt efter det att Markus Vogel hade inlett sina medicinstudier, genom vilka han förväntade sig kunna utöva verksamhet som tandläkare i enlighet med 1 § punkt 1 ZHG, vilket innebär att nämnda domar inte kan tillmätas betydelse avseende honom utan att principen om icke retroaktiv tillämpning åsidosätts.
24 Det skall inledningsvis erinras om att det föreskrivs i artikel 1.1 i direktiv 78/687 att det krävs av de personer som vill utöva verksamhet som tandläkare under någon av de titlar som anges i artikel 1 i direktiv 78/686, att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3 i samma direktiv.
25 Endast sådana undantag som uttryckligen föreskrivs i EG-fördraget eller i relevanta direktiv är tillåtna (se dom av den 1 juni 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 23). I detta avseende finns endast tre sorters undantag föreskrivna, nämligen, för det första de som anges i artikel 7 i direktiv 78/686, för det andra de som avses i artiklarna 19, 19a och 19b i samma direktiv, och för det tredje det undantag som nämns i artikel 1.4 i direktiv 78/687 (se dom av den 1 juni 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 21).
26 Artikel 1.4 i direktiv 78/687 skall dock uteslutande tillämpas på erkännandet av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som har erhållits i tredje land (se dom av den 1 juni 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 22). Artikel 7 i direktiv 78/686 är endast tillämplig på medborgare som innehar utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som utfärdats av medlemsstaterna före det datum då direktiv 78/687 trädde i kraft, det vill säga den 28 januari 1980. Vad gäller artiklarna 19, 19a och 19b i direktiv 78/686 berör dessa endast övergångsbestämmelserna för de personer som genomgått eller påbörjat sin tandläkarutbildning i Italien, Spanien respektive Österrike, enligt det system som föregick det som inrättades till följd av att de nämnda direktiven trädde i kraft i dessa medlemsstater.
27 Bestämmelsen i 1 § punkt 1 ZHG, enligt vilken det är generellt tillåtet, efter den 28 januari 1980, för läkare att stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare, utan att de genomgått utbildning för tandläkarverksamhet i enlighet med kraven i artikel 1 i direktiv 78/687 omfattas således inte av något av undantagen från bestämmelsen, vilka nämnts i punkt 25 i förevarande beslut.
28 Medlemsstaterna har inte heller rätt att inrätta en tandläkarkategori som inte överensstämmer med någon av de kategorier som föreskrivs i direktiven 78/686 och 78/687 (se dom av den 1 juni 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 24, och beslut av den 5 november 2002 i mål C-204/01, Klett, REG 2002, s. I-10007, punkt 33).
29 Genom att göra denna tolkning av de nämnda direktiven har domstolen nämligen uteslutit att en person kan utöva verksamhet som tandläkare, även om personen innehar läkarexamen och har genomgått en treårig specialisttandläkarutbildning (se de ovannämnda domarna i mål av den 1 juni 1995, kommissionen mot Italien, och av den 29 november 2001, kommissionen mot Italien, liksom det ovannämnda beslutet Klett). Ett sådant utövande är i än högre grad uteslutet när det rör sig om en person som endast har läkarexamen.
30 Att generellt tillåta läkare att stadigvarande utöva verksamhet som tandläkare, utan att de innehar utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3 i direktiv 78/686, vilket krävs enligt artikel 1 i direktiv 78/687, strider följaktligen mot gemenskapsrätten.
31 I detta avseende saknar det helt betydelse under vilken titel läkarna avser att utöva tandläkarverksamheten. Om tyska läkare som inte har genomgått sådan utbildning som krävs enligt artikel 1 i direktiv 78/687 tilläts utöva verksamhet som tandläkare under annan titel än Zahnarzt, skulle det nämligen innebära att en ny kategori av tandläkare inrättades, som inte motsvarar någon av de kategorier som anges i direktiven 78/686 och 78/687.
32 Markus Vogel har emellertid gjort gällande att varken direktiv 93/16 eller direktiven 78/686 och 78/687 innebär någon begränsning av läkares verksamhetsområde. Om domstolen fastställde att läkare enligt direktiven 78/686 och 78/687 inte får utöva verksamhet som tandläkare, skulle detta strida mot direktiv 93/16, eftersom läkarna i enlighet med det sistnämnda har rätt att utöva odontostomatologi, som är en disciplin inom tandläkarkonsten.
33 Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att direktiven 78/686 och 78/687 har till syfte att åstadkomma en tydlig skillnad mellan tandläkaryrket och läkaryrket (se dom av den 29 november 2001 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 51). De nämnda direktiven är nämligen tillämpliga på tandläkare, medan direktiv 93/16 är tillämpligt på läkare och specialistläkare. Även om det enligt artikel 27 i sistnämnda direktiv är tillåtet för specialistläkare att verka inom odontostomatologin, måste de uppfylla det utbildningskrav som ställs i direktivet, vilket motsvarar minst tre års specialistutbildning.
34 Markus Vogel har även gjort gällande att bestämmelserna i direktiven 78/686 och 78/687 inte kan tillämpas i målet vid den nationella domstolen, eftersom bestämmelserna i ett direktiv inte har direkt effekt gentemot en enskild.
35 Det skall i detta hänseende erinras om att medlemsstaternas skyldighet, till följd av ett direktiv, att åstadkomma det resultat som föreskrivs i detta och deras plikt, enligt artikel 10 EG, att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet uppfylls, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, däribland rättsväsendet inom ramen för dess behörighet (se bland annat dom av den 26 september 1996 i mål C-168/95, Arcaro, REG 1996, s. I-4705, punkt 41, och av den 11 juli 2002 i mål C-62/00, Marks & Spencer, REG 2002, s. I-6325, punkt 24).
36 Av detta följer att den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 249 tredje stycket EG (dom av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing, REG 1990, s. I-4135, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 10, s. 575, och domen i det ovannämnda målet Marks & Spencer, punkt 24).
37 I förevarande fall har Bundesverwaltungsgericht själv konstaterat att det är möjligt att tolka de nationella bestämmelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen så, att de endast är tillämpliga på de personer som utövar verksamhet som tandläkare och som har genomgått den utbildning som krävs enligt artikel 1 i direktiv 78/687.
38 Av det ovan anförda följer att svaret på den ställda frågan är att direktiv 78/687 skall tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det är generellt tillåtet för läkare som inte genomgått den utbildning som krävs enligt artikel 1 i nämnda direktiv att utöva verksamhet som tandläkare, oavsett under vilken titel verksamheten utövas.
Beslut om rättegångskostnaderRättegångskostnader
39 De kostnader som har förorsakats den tyska, den italienska och den österrikiska regeringen, liksom kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
DomslutPå dessa grunder fattar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 8 november 2001 har ställts av Bundesverwaltungsgericht - följande beslut:
Rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare, i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, skall tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det är generellt tillåtet för läkare som inte genomgått den utbildning som krävs enligt artikel 1 i nämnda direktiv att utöva verksamhet som tandläkare, oavsett under vilken titel verksamheten utövas.
Top