Avis juridique important
Domstolens beslut (första avdelningen) den 22 mars 2002. - Marseille Fret SA mot Seatrano Shipping Company Ltd. - Begäran om förhandsavgörande: Tribunal de commerce de Marseille - Frankrike. - Brysselkonventionen - Protokollet om domstolens tolkning av konventionen - Förordning (EG) nr 44/2001 - Nationella domstolar som är behöriga att begära förhandsavgörande från domstolen - Uppenbart att domstolen saknar behörighet. - Mål C-24/02.
Rättsfallssamling 2002 s. I-03383
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Protokollet om EG-domstolens tolkning av konventionen - Nationella domstolar som har behörighet att begära förhandsavgörande från domstolen - Tribunal de commerce (Frankrike) utgör första instans - Omfattas inte - Uppenbart att domstolen saknar behörighet att avgöra tolkningsfrågorna
(Protokoll av den 3 juni 1971, artikel 2)
2. Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område - Nationella domstolar som är behöriga att begära förhandsavgörande från domstolen - Domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning
(Artiklarna 61 c EG och 68.1 EG; rådets förordning nr 44/2001)
ParterI mål C-24/02,
angående en begäran från Tribunal de commerce de Marseille (Frankrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Marseille Fret SA
och
Seatrano Shipping Company Ltd,
angående tolkningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen (EGT L 304, s. 1 och - i ändrad lydelse - s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14),
enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 43) och enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen (EGT C 15, 1997, s. 1) och av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1),
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna M. Wathelet och A. Rosas,
generaladvokat: L.A. Geelhoed,
justitiesekreterare: R. Grass,
efter att ha hört generaladvokaten,
följande
Beslut
Domskäl1 Tribunal de commerce de Marseille har, genom beslut av den 22 januari 2002 som inkom till domstolen den 31 januari samma år, ställt fyra frågor om tolkningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och - i ändrad lydelse - s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 43) och enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1, nedan kallad konventionen respektive tillträdeskonventionerna) och rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan bolaget Marseille Fret SA (nedan kallat Marseille Fret), Marseille, och bolaget Seatrano Shipping Company Ltd (nedan kallat Seatrano Shipping), Limassol (Cypern).
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
3 Den 6 november 2000 instämde Marseille Fret Seatrano Shipping vid Tribunal de commerce de Marseille och yrkade att denna domstol skulle förplikta Seatrano Shipping att betala skadestånd för den ekonomiska skada som Marseille Fret lidit till följd av den avsikt att skada som Seatrano Shipping visat i en tidigare tvist, vilken ledde till en deldom i oktober 1999, som meddelades av en skiljedomstol i London (Förenade kungariket).
4 Den 20 mars 2001 fastslog High Court of Justice (Förenade kungariket) på begäran av Seatrano Shipping i ett beslut om "anti-suit injunction" att Marseille Fret var skyldigt vid vite i Förenade kungariket att återkalla sin talan vid Tribunal de commerce de Marseille.
5 Marseille Fret beslutade att återkalla sin talan. Seatrano Shipping motsatte sig detta och krävde i ett genkäromål skadestånd för rättegångsmissbruk.
6 Under dessa omständigheter beslutade Tribunal de commerce de Marseille att med stöd av artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) vilandeförklara målet och ställa följande fyra tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Är det enligt avdelning II i Brysselkonventionen av den 27 september 1968, som återges i förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000, tillåtet för en domstol i en medlemsstat att förbjuda en medborgare i en annan konventionsstat att vända sig till sina nationella domstolar, oavsett om frågan rör den nationella rätten i denna medborgares stat eller gemenskapsrätten?
2) Kan en engelsk domstol genom ett beslut om anti-suit injunction förbjuda en part att vända sig till en domstol i en annan medlemsstat, när den domstolen är behörig enligt Brysselkonventionen av den 27 september 1968, som återges i förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000?
3) Kan en engelsk domstol genom ett sådant förfarande beröva domstolar i andra medlemsstater rätten att pröva sin behörighet, när det förefaller som om denna behörighet följer av bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000?
4) Är ett beslut om att en gemenskapsmedborgare vid äventyr av straff skall återkalla en talan som redan är föremål för prövning vid en fransk domstol, såsom det som fattats enligt de engelska bestämmelserna om anti-suit injunction, förenligt med den grundläggande principen om rätt till domstolsprövning som den framgår av rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol?"
Domstolens behörighet
7 Enligt artikel 92.1 i rättegångsreglerna kan domstolen, då det är uppenbart att den saknar behörighet att pröva en viss sak eller att talan inte kan tas upp till prövning, sedan generaladvokaten hörts, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.
8 Domstolen påpekar inledningsvis att de fyra tolkningsfrågor som har ställts till domstolen trots att de benämns olika har ett identiskt syfte. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken verkan beslutet om "anti-suit injunction", som fattats av High Court of Justice, kan få enligt konventionen och förordning nr 44/2001 inom ramen för målet vid den nationella domstolen.
9 Domstolens behörighet att tolka konventionen fastställs i protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen (EGT L 204, 1975, s. 28; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 10) i dess lydelse enligt tillträdeskonventionerna (nedan kallat protokollet).
10 Till skillnad från artikel 234 EG, som inte är tillämplig i denna fråga, har endast vissa domstolar, som anges i artikel 2 i protokollet, rätt att begära att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande angående tolkningen av konventionen, varför det i detta avseende skall prövas huruvida domstolen är behörig att besvara de frågor som ställts.
11 I artikel 2.1 och 2.3 i protokollet uppräknas uttryckligen och uttömmande - i den första punkten direkt, i den andra punkten genom en hänvisning till artikel 37 i konventionen - vilka domstolar som är behöriga att begära ett förhandsavgörande från domstolen. I artikel 2.2 görs tillägget att även konventionsstaternas domstolar är behöriga att begära ett förhandsavgörande när de utgör överinstans.
12 De franska Tribunaux de commerce nämns varken i artikel 2.1 i protokollet eller i artikel 37 i konventionen. Det framgår för övrigt av handlingarna i målet vid den hänskjutande domstolen att beslutet om begäran om förhandsavgörande har fattats i ett förfarande i första instans.
13 Av detta följer att Tribunal de commerce de Marseille inte är behörig att i målet vid den nationella domstolen begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande angående tolkningen av konventionen.
14 Vad beträffar förordning nr 44/2001 är det tillräckligt att påpeka att denna förordning trädde i kraft först den 1 mars 2002, det vill säga efter det att beslutet om hänskjutande hade fattats. Domstolen påpekar dessutom att, eftersom denna förordning antagits med stöd av artikel 61 c EG, följer det av artikel 68.1 EG att endast domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning är behöriga att begära att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande angående tolkningen av denna förordning.
15 Domstolen anser därför att artikel 92.1 i rättegångsreglerna skall tillämpas och att det är uppenbart att den saknar behörighet att besvara de frågor som ställts av Tribunal de commerce de Marseille.
Beslut om rättegångskostnaderRättegångskostnader
16 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
DomslutPå dessa grunder fattar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
följande beslut:
Det är uppenbart att Europeiska gemenskapernas domstol saknar behörighet att besvara de frågor som har ställts av Tribunal de commerce de Marseille i dess beslut av den 22 januari 2002.
Top