Domstolens beslut (tredje avdelningen) den 15 januari 2004. Brottmål mot Marco Antonio Saetti och Andrea Frediani. Begäran om förhandsavgörande: Tribunale di Gela

Ordonnance de la Cour

Mål C-235/02

Brottmål
mot
Marco Antonio Saetti och Andrea Frediani

(begäran om förhandsavgörande från Giudice per le indagini preliminari vid Tribunale di Gela)

«Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Direktiven 75/442/EEG och 91/156/EEG – Avfallshantering – Avfallsbegreppet – Petroleumkoks»

Domstolens beslut (tredje avdelningen) av den 15 januari 2004     

Sammanfattning av beslutet

1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol enligt artikel 234 EG – Förundersökningsdomare i brottmål – Annan domare som leder utredningen i brottmål
(Artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Tolkning av ett direktiv inom ramen för ett brottmål avseende överträdelse av nationella bestämmelser om införlivande – Fastställelse av följderna av att de faktiska omständigheter som har föranlett brottmålet inte längre är straffbelagda – Omfattas inte
(Artikel 234 EG)

3. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Uppenbart irrelevanta och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som utesluter att ett användbart svar kan lämnas – Frågor som saknar samband med föremålet för tvisten vid den nationella domstolen
(Artikel 234 EG)

4. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156 – Begrepp – Substans som man gör sig av med – Bedömningskriterier
(Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, artikel 1 a)

5. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156 – Begrepp – Substans som man gör sig av med – Undantag – Petroleumkoks som produceras i ett oljeraffinaderi – Faktisk användning av nämnda substans för raffinaderiets energibehov
(Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156)

1. En förundersökningsdomare i brottmål eller en annan domare som leder utredningen i brottmål utgör en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG, vilken har att självständigt och i enlighet med lagen döma i de mål som enligt lag omfattas av dess behörighet, där förfarandet skall utmynna i avgöranden av rättskipningskaraktär.

(se punkt 23)

2. Även om ett direktiv i sig vare sig kan medföra skyldigheter för den enskilde, och därigenom som sådant åberopas gentemot honom, eller ha till effekt att straffrättsligt ansvar uppkommer eller skärps för dem som bryter mot dess bestämmelser, oberoende av en medlemsstats inhemska lag som har antagits för att tillämpa direktivet, ankommer det inte på domstolen att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av ett direktiv, tolka eller tillämpa den nationella rätten i syfte att fastställa följderna av nationella regler, genom vilka sådana faktiska omständigheter som har föranlett brottmål vid den nationella domstolen inte längre innebär ett brott, medan det är ostridigt att dessa eventuellt kunde vara straffbara enligt nationell rätt vid den tid då de faktiska omständigheterna fastställdes.

(se punkterna 25 och 26)

3. Inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG, ankommer det uteslutande på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts, och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten. I undantagsfall ankommer det emellertid på domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande. Den har endast möjlighet att vägra att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

(se punkterna 28 och 29)

4. Tillämpningsområdet för avfallsbegreppet bestäms av betydelsen av uttrycket göra sig av med i artikel 1 a i direktiv 75/442 om avfall. Det är inte möjligt att enbart av det förhållandet att en substans, ett föremål eller ett ämne är föremål för en åtgärd som nämns i bilagorna 2 A och 2 B till nämnda direktiv dra slutsatsen att substansen, föremålet eller ämnet är avfall, och vice versa kan avfallsbegreppet även omfatta substanser, föremål eller ämnen som kan återanvändas ekonomiskt. Det övervaknings- och hanteringssystem som infördes genom direktivet är nämligen avsett att omfatta samtliga föremål, ämnen och substanser som ägaren gör sig av med, även om de har ett marknadsvärde och insamlas yrkesmässigt för återvinning, vidareutnyttjande eller återanvändning. Vissa omständigheter kan utgöra indicier på att innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med en substans, ett föremål eller ett ämne i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442. Så är bland annat fallet när den substans som har använts är en restprodukt, det vill säga en produkt som man inte som sådan eftersträvat att framställa. En substans som med säkerhet kommer att återanvändas i den fortsatta produktionen, utan föregående bearbetning, kan inte betecknas som avfall. Andra indicier på att det rör sig om avfall i den mening som avses i nämnda bestämmelse följer i förekommande fall av att den metod som tillämpas för att bearbeta substansen i fråga är ett gängse sätt att bearbeta avfall eller att företaget uppfattar substansen som avfall och, om det rör sig om en restprodukt, att denna inte har någon annan användning än sådan som leder till att den bortskaffas, eller att särskilda försiktighetsåtgärder av miljöhänsyn måste vidtas vid användningen av den. Dessa aspekter är emellertid inte nödvändigtvis avgörande, och den faktiska förekomsten av avfall i den mening som avses i direktivet skall bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter samt med beaktande av direktivets ändamål och att direktivets verkan inte begränsas.

(se punkterna 33, 34, 36, 39 och 40)

5. Petroleumkoks som avsiktligt produceras eller är resultatet av en samtidig produktion av andra oljebränslesubstanser i ett oljeraffinaderi och som med säkerhet kommer att användas som bränsle för raffinaderiets och andra industriföretags energibehov utgör inte avfall i den mening som avses i direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt direktiv 91/156.

(se punkt 47 samt domslutet)

DOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 15 januari 2004(1)

Artikel 104.3 i rättegångsreglerna – Direktiven 75/442/EEG och 91/156/EEG – Avfallshantering – Avfallsbegreppet – Petroleumkoks

I mål C-235/02,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Giudice per le indagini preliminari vid Tribunale di Gela (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

Marco Antonio Saetti och Andrea Frediani

angående tolkningen av artiklarna 1 a och f, 2.1 b och 4 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238 ), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66),

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av domarna C. Gulmann, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, J.-P. Puissochet (referent) och F. Macken,

generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: R. Grass,

efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Beslut

1 Giudice per le indagini preliminari vid Tribunale di Gela har, genom beslut av den 19 juni 2002 som inkom till domstolens kansli den 26 juni samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt fyra frågor angående tolkningen av artiklarna 1 a och f, 2.1 b och 4 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66) (nedan kallat direktiv 75/442).

2 Frågorna har uppkommit inom ramen för ett åtal väckt mot Marco Saetti och Andrea Frediani, direktör respektive tidigare direktör vid oljeraffinaderiet i Gela, som drivs av AGIP Petroli SpA, varvid de anklagats för att ha åsidosatt den italienska lagstiftningen om avfall.

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 I artikel 1 a första stycket i direktiv 75/442 definieras avfall som ”varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”.

4 I bilaga 1 i direktiv 75/442, rubricerad ”Avfallskategorier”, nämns bland annat ”[r]estprodukter från industriprocesser (t.ex. slagg, destillationsåterstoder etc.)” (punkt Q 8), och ”[s]amtliga material, ämnen och produkter som inte omfattas av någon av ovanstående kategorier” (punkt Q 16).

5 Enligt artikel 1 a andra stycket i direktiv 75/442 skall Europeiska gemenskapernas kommission ”upprätta en förteckning över vilket avfall som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1.” Det är detta som är syftet med kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i direktiv 75/442 och rådets beslut 94/404/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, s. 3). Förteckningen ändrades genom kommissionens beslut 2001/118/EG och 2001/119/EG och rådets beslut 2001/573/EG av den 16 och 22 januari respektive den 23 juli 2001 (EGT L 47, s. 1 och s. 32, och L 203, s. 18) och trädde i kraft den 1 januari 2002. Däri anges, i avsnitt 01 kapitel 05, ”avfall från oljeraffinering”. Avsnittet innehåller en uppräkning av olika slags avfall, däribland, under kodnummer 05 01 99, posten ”annat avfall”. I förteckningens inledande anmärkningar anges att den är en harmoniserad förteckning som med jämna mellanrum kommer att ses över, men att ”[d]et faktum att ett material upptas i [den] … emellertid inte [innebär] att det är att betrakta som avfall under alla omständigheter. En förutsättning för att materialet skall betraktas som avfall är att det svarar mot definitionen av avfall i artikel 1 a i direktiv 75/442”.

6 I artikel 1 c i direktiv 75/442 definieras innehavaren som ”avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som innehar avfallet”.

7 I artikel 1 d i direktivet definieras hantering av avfall som ”insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av sådan verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag”.

8 I artikel 1 e och f i direktiv 75/442 definieras bortskaffande och återvinning av avfall som de förfaranden som omfattas av bestämmelserna i dess bilagor 2 A respektive 2 B. Genom kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 (EGT L 135, s. 32) har dessa bilagor anpassats i enlighet med vetenskapligt och tekniskt framåtskridande. Bland de återvinningsåtgärder som uppräknas i bilaga II B anges, i punkt R 1, ”[h]uvudanvändning som bränsle eller andra metoder att generera energi”.

9 I artikel 2 i direktiv 75/442 föreskrivs följande:

”1. Direktivet skall inte omfatta

a) gasformiga utsläpp till luften,

b) följande avfallsslag i den utsträckning de redan omfattas av annan lagstiftning:

…

ii) avfall från prospektering, brytning, behandling och lagring av mineralresurser samt utvinning i stenbrott,

…

2. Bestämmelser som avser särskilda fall eller som kompletterar bestämmelserna i detta direktiv i fråga om hanteringen av vissa avfallskategorier kan komma att beslutas genom särdirektiv.”

10 I artikel 3.1 i direktiv 75/442 föreskrivs bland annat att medlemsstaterna skall besluta om lämpliga åtgärder för att främja att avfall återvinns genom återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror. I artikel 4 i direktivet anges att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, och särskilt utan risker för vatten, luft, jord eller växter och djur, samt utan att påverka landskapet negativt.

11 I artiklarna 9 och 10 i direktiv 75/442 anges att varje inrättning eller företag som tillämpar förfaranden för bortskaffande av avfall, eller förfaranden som syftar till att avfall skall kunna återvinnas, måste erhålla ett tillstånd från den behöriga myndigheten.

12 Undantag från tillståndsplikten tillämpas dock under vissa omständigheter enligt artikel 11 i direktiv 75/442.

Den nationella lagstiftningen

13 Direktiv 75/442 har införlivats med italiensk lagstiftning genom decreto legislativo 5 febbraio 1997, n o 22, attuazione delle direttive 91/156/CEE sui rifiuti, 91/689/CEE sui rifiuti pericolosi e 94/62/CE sugli imballaggi e sui rifiuti di imballaggio (lagstiftningsdekret nr 22 av den 5 februari 1997 om tillämpning av direktiven 91/156/EEG om avfall 91/689/EEG om farligt avfall, och 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall) (GURI av den 15 februari 1997, ordinarie tillägg, n 38), senare ändrat genom decreto legislativo 8 novembre 1997, n o 389 (GURI nr 261 av den 8 november 1997) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 22/97).

14 Definitionen av avfall i lagstiftningsdekret nr 22/97 är identisk med den i direktiv 75/442. För hanteringen av vissa typer av avfall krävs enligt lagstiftningsdekretet ett administrativt tillstånd. Avsaknad av tillstånd i sådana fall får straffrättsliga följder.

15 Efter det att de förfaranden som är föremål för målet vid den nationella domstolen hade inletts antogs decreto legge 7 marzo 2002, n o 22, recante disposizioni urgenti per l’individuazione della disciplina relativa all’utilizzazione del coke da petrolio (pet-coke) negli impianti di combustione (lagstiftningsdekret nr 22 av den 7 mars 2002, om nödvändiga bestämmelser för reglering av användningen av petroleumkoks (pet-coke) i förbränningsanläggningar) (GURI nr 57 av den 8 mars 2002). I texten undantas petroleumkoks som används som bränsle för industriellt bruk från tillämpningsområdet för lagstiftningsdekret nr 22/97 och vidare regleras dess användning i förbränningsanläggningar enligt följande:

”1.    Petroleumkoks med en svavelhalt som inte överstiger 3 viktprocent får användas i förbränningsanläggningar där den enskilda anordningen har en installerad tillförd värmeeffekt på minst 50 MW.

2.      Petroleumkoks får användas på produktionsstället … [även om svavelhalten överstiger 3 procent].

3.      Petroleumkoks med en svavelhalt på högst 6 viktprocent får användas i de anläggningar där svavelföreningar under produktionsprocessen framställs eller ingår med en andel om minst 60 procent i slutprodukten.

4.      Det är förbjudet att använda petroleumkoks i anläggningar för produktion av sådan kalk som används inom livsmedelsindustrin.”

16 Lagstiftningsdekret nr 22 av den 7 mars 2002 har även det ändrats genom Legge 6 maggio 2002 n o 82, conversione in legge, con modificazioni, del decreto legge 7 marzo 2002, no 22, recante disposizioni urgenti per l’individuazione della disciplina relativa all’utilizzazione del coke da petrolio (pet-coke) negli impianti di combustione (lag av den 6 maj 2002, nr 82, om konvertering till lag, efter ändringar, av lagstiftningsdekret nr 22 av den 7 mars 2002, om nödvändiga bestämmelser för reglering av användningen av petroleumkoks, (pet-coke) i förbränningsanläggningar) (GURI nr 105 av den 7 maj 2002). Det angavs vid detta tillfälle att petroleumkoks, som används som bränsle i produktionen, skall vara undantaget från tillämpningsområdet för lagstiftningsdekret nr 22/97. Artikel 2 i lagstiftningsdekretet, omnämnt i föregående punkt i detta beslut, har kompletterats enligt följande:

”[p]etroleumkoks får användas på produktionsstället även för sådana förbränningsprocesser som syftar till el- eller värmeenergiproduktion för ändamål som inte har samband med tillverkningsprocesserna i raffinaderiet, såvida utsläppen inte går utöver vad som är tillåtet enligt bestämmelserna på området”.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

17 Till följd av klagomål avseende verksamheten vid oljeraffinaderiet i Gela inhämtade åklagaren vid Tribunale di Gela ett sakkunnigutlåtande beträffande anläggningen. Enligt utlåtandet använde företaget petroleumkoks, som uppstått vid raffinering av råolja, som bränsle till sin kraftvärmecentral för ånga och elektricitet, varvid den största delen av den producerade energin användes för själva raffinaderiet, men produktionsöverskottet av elektricitet såldes till andra industriföretag eller till elbolaget ENEL SpA.

18 Åklagaren bedömde att petroleumkoks utgör sådant avfall som omfattas av lagstiftningsdekret nr 22/97 och, eftersom det lagrades och användes utan det administrativa tillstånd som krävs i bestämmelsen, åtalade han Mario Saetti och Andrea Frediani för att inte ha uppfyllt detta tillståndskrav. På begäran av åklagaren beslutade dessutom Giudice per le indagini preliminari om beslag av de två petroleumkoksdepåer som försörjde raffinaderiets värmecentral.

19 Efter det att lagstiftningsdekret nr 22 av den 7 mars 2002 trätt i kraft, omnämnt i punkt 15 i förevarande beslut, och användningen av petroleumkoks blivit tillåten enligt de nya italienska bestämmelserna hävde åklagaren beslaget.

20 Vad gäller konsekvenserna för de väckta åtalen av att nämnda lagstiftningsdekret och lagen av den 6 maj 2002, omnämnd i punkt 16 i förevarande beslut, trätt i kraft, undrar Giudice per le indagini preliminari huvudsakligen huruvida de italienska myndigheterna, med beaktande av direktiv 75/442, hade möjlighet att undanta petroleumkoks som används som bränsle för industriellt bruk och vid oljeraffinaderier från tillämpningsområdet för lagstiftningsdekret nr 22/97. Giudice per le indagini preliminari är i synnerhet benägen att anse att petroleumkoks utgör avfall i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442 och att de nationella myndigheterna, i avsaknad av sådana gemenskapsbestämmelser om petroleumkoks som föreskrivs i artikel 2.1 b i direktivet, inte kan undanta detta från tillämpningsområdet för lagstiftningsdekret nr 22/97, som antagits för att genomföra direktivet.

21 Det var mot denna bakgrund som Giudice per le indagini preliminari beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.    Omfattas petroleumkoks av begreppet avfall i artikel 1 i direktiv 75/442?

2.      Utgör användning av petroleumkoks som bränsle återvinning enligt artikel 1 i direktiv 75/442?

3.      Ingår petroleumkoks som används som bränsle för produktionsändamål bland de kategorier avfall som en medlemsstat efter att särskilda bestämmelser har antagits i enlighet med artikel 2 i direktiv 75/442 får undanta från tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om avfall?

4.      Utgör det en nödvändig och tillräcklig åtgärd för att säkerställa att petroleumkoks i enlighet med artikel 4 i direktiv 75/442 återvinns utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön att petroleumkoks får användas på produktionsstället även i förbränningsprocesser som syftar till el- eller värmeenergiproduktion för ändamål som inte har samband med tillverkningsprocesserna i raffinaderiet, såvida utsläppen inte går utöver vad som är tillåtet enligt bestämmelserna på området, detta även om svavelhalten överstiger 3 viktprocent?”

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

22 Marco Saetti och Andrea Frediani har i första hand gjort gällande att förfarandet inför Giudice per le indagini preliminari inte är av sådan rättskipningskaraktär att förhandsavgörande får begäras enligt artikel 234 EG. Enligt dem får brottmålet inte sådan karaktär förrän själva rättegången inleds, förutom i vissa särskilda fall som inte är relevanta här.

23 Detta argument kan inte godtas. Domstolen är av den fasta åsikten att en förundersökningsdomare i brottmål eller en annan domare som leder utredningen i brottmål utgör en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG, vilken har att självständigt och i enlighet med lagen döma i de mål som enligt lag omfattas av dess behörighet, där förfarandet skall utmynna i avgöranden av rättskipningskaraktär (se, bland annat, dom av den 24 april 1980 i mål 65/79, Chatain, REG 1980, s. 1345, och av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò mot X, REG 1987, s. 2545, punkt 7; svensk specialutgåva, volym 9, s. 111).

24 Marco Saetti och Andrea Frediani har i andra hand gjort gällande att den tolkning av gemenskapsrätten som begärts av domstolen är onödig, eftersom de sedan lagstiftningsdekret nr 22 av den 7 mars 2002 och lagen av den 6 maj 2002 antagits inte längre kan dömas för brott enligt nationell rätt på grund av de faktiska omständigheter som föranledde förfarandet i den nationella domstolen. Det är emellertid omöjligt, vilken tolkning som än görs, att åberopa direktiv 75/442 som sådant gentemot enskilda, och det kan inte utgöra rättslig grund för åtal. Åtalen skall således under alla omständigheter läggas ned och tolkningen av direktivet saknar all betydelse. Domstolen skall även av detta skäl avvisa begäran om förhandsavgörande.

25 Detta argument kan inte heller godtas. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis kan förvisso inte ett direktiv i sig medföra skyldigheter för den enskilde, vilket innebär att direktivet som sådant inte kan åberopas gentemot honom (se, bland annat, dom av den 14 september 2000 i mål C-343/98, Collino och Chiappero, REG 2000, s. I-6659, punkt 20). Inte heller kan ett direktiv i sig ha till effekt att straffrättsligt ansvar uppkommer eller skärps för dem som bryter mot direktivets bestämmelser, oberoende av en medlemsstats inhemska lag som har antagits för att tillämpa direktivet (se, bland annat, dom av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen, REG 1987, s. 3969, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 9, s. 213, och av den 26 september 1996 i mål C-168/95, Arcaro, REG 1996, s. I-4705, punkt 37).

26 Det är dock i förevarande fall för det första ostridigt att vid den tid då de faktiska omständigheter som föranledde brottmålen mot Marco Saetti och Andrea Frediani fastställdes, kunde dessa eventuellt vara straffbara. Det ankommer emellertid inte på domstolen att tolka eller tillämpa den nationella rätten i syfte att fastställa följderna av nationella regler som senare antagits, genom vilka sådana faktiska omständigheter inte längre innebär ett brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 1997 i de förenade målen C-304/94, C-330/94, C-342/94 och C-224/95, Tombesi m.fl., REG 1997, s. I-3561, punkterna 42 och 43).

27 Det framgår för det andra av begäran om förhandsavgörande att förfarandena i fråga, beroende på vilken tolkning domstolen gör av direktiv 75/442, eventuellt kan få till följd att målet anhängiggörs vid Corte costituzionale (Italien) för en bedömning av de nationella bestämmelsernas lagenlighet.

28 Det skall erinras om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts, och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten (se dom av den 15 december 1995 i mål C‑415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 59).

29 Domstolen har förvisso även ansett att det i undantagsfall ankommer på den att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande, men den har klargjort att den endast har möjlighet att vägra att avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 39). Så är inte fallet här.

30 Tolkningsfrågorna kan således tas upp till sakprövning.

Besvarande av tolkningsfrågorna

31 Domstolen anser att svaret på de ställda tolkningsfrågorna tydligt kan utläsas av dess rättspraxis och har följaktligen i enlighet med artikel 104.3 i rättegångsreglerna meddelat den nationella domstolen att den har för avsikt att avgöra saken genom att meddela ett motiverat beslut, och har även berett parter och övriga som avses i artikel 23 i domstolens stadga tillfälle att yttra sig i denna fråga. Marco Saetti, Andrea Frediani, den italienska och den svenska regeringen samt kommissionen har angivit att de inte har något att invända mot ett sådant förfarande.

Den första frågan

32 Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida petroleumkoks utgör avfall i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442.

33 Tillämpningsområdet för avfallsbegreppet bestäms av betydelsen av uttrycket göra sig av med i artikel 1 a i direktiv 75/442. Domstolen har klargjort att det inte är möjligt att av enbart det förhållandet att en substans, ett föremål eller ett ämne är föremål för en åtgärd som nämns i bilagorna 2 A och 2 B till direktiv 75/442 dra slutsatsen att substansen, föremålet eller ämnet är avfall och vice versa och att avfallsbegreppet även kan omfatta substanser, föremål eller ämnen som kan återanvändas ekonomiskt. Det övervaknings- och hanteringssystem som infördes genom direktiv 75/442 är nämligen avsett att omfatta samtliga föremål, ämnen och substanser som ägaren gör sig av med, även om de har ett marknadsvärde och insamlas yrkesmässigt för återvinning, vidareutnyttjande eller återanvändning (se, bland annat, dom av den 18 april 2002 i mål C-9/00, Palin Granit och Vehmassalon kansanterveystyön kuntayhtymän hallitus, REG 2002, s. I-3533, punkterna 22, 27 och 29) (nedan kallad Palin Granitdomen).

34 Vissa omständigheter kan utgöra indicier på att innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med en substans, ett föremål eller ett ämne i den mening som avses i artikel 1 a i direktivet. Så är bland annat fallet när den substans som har använts är en restprodukt, det vill säga en sådan produkt som man inte i sig eftersträvat att framställa (dom av den 15 juni 2000 i de förenade målen C-418/97 och C-419/97, ARCO Chemie Nederland m.fl., REG 2000, s. I‑4475, punkt 84). Domstolen klargjorde således att restprodukter från granitbrytning, som inte är den produkt som huvudsakligen eftersträvas av exploatören, i princip utgör avfall (Palin Granitdomen, punkterna 32 och 33).

35 Emellertid kan den bedömningen godtas att en vara, ett material eller en råvara som uppkommer under ett tillverknings- eller brytningsförfarande, vars huvudsakliga syfte inte är denna framställning, kan betraktas som en biprodukt (inte en restprodukt) som bolaget inte vill göra sig av med i den mening som avses i artikel 1 a första stycket i direktiv 75/442, utan som bolaget snarare har för avsikt att, utan föregående bearbetning, senare använda eller saluföra på så fördelaktiga villkor som möjligt. Denna bedömning strider nämligen inte mot syftena med direktiv 75/442, eftersom det inte i något avseende är befogat att låta varor, material eller råvaror som har ett ekonomiskt värde som produkter – oavsett om de bearbetats på något sätt – och som i detta skick omfattas av lagstiftningen för dessa produkter, omfattas av direktivets bestämmelser, som rör bortskaffande eller återvinning (Palin Granitdomen, punkterna 34 och 35).

36 Mot bakgrund av skyldigheten att ge avfallsbegreppet en vid tolkning i syfte att begränsa olägenheterna till följd av avfall, skall detta resonemang beträffande biprodukter begränsas till situationer där en vara, ett ämne eller en råvara inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas – utan föregående bearbetning – i den fortsatta produktionen (Palin Granitdomen, punkt 36).

37 Graden av sannolikhet för att ett ämne skall återanvändas utan föregående bearbetning utgör således ett andra relevant kriterium – vid sidan av det kriterium som rör frågan huruvida ämnet är en restprodukt eller inte – för bedömningen av om detta ämne skall betecknas som avfall i den mening som avses i direktiv 75/442. Om det inte bara är möjligt att återanvända ämnet, utan även är ekonomiskt fördelaktigt för innehavaren att göra detta är sannolikheten stor för att så kommer att ske. Om så är fallet kan ämnet i fråga inte betraktas som en börda som innehavaren försöker göra sig av med utan som en verklig produkt (Palin Granitdomen, punkt 37).

38 Domstolen har således ansett att reststen – en restprodukt från gruvdrift – som lagligen utan föregående bearbetning används i produktionsprocessen för att tjäna som nödvändig utfyllnad av gruvgångarna inte kan anses som ett ämne som exploatören gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, eftersom han tvärtom behöver den i sin huvudsakliga verksamhet, detta dock på villkor att han ger tillräckliga garantier beträffande identifiering och faktisk användning av ämnet (dom av den 11 september 2003 i mål C-114/01, AvestaPolarit Chrome, REG 2003, s. I-0000, punkterna 36–39 och 43).

39 Andra indicier på att det rör sig om avfall i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442 följer i förekommande fall av att den metod som tillämpas för att bearbeta substansen i fråga är ett gängse sätt att bearbeta avfall eller att företaget uppfattar substansen som avfall och, om det rör sig om en restprodukt, att denna inte har någon annan användning än sådan som leder till att den bortskaffas, eller att särskilda försiktighetsåtgärder av miljöhänsyn måste vidtas vid användningen av den (domen i det ovannämnda målet ARCO Chemie Nederland m.fl., punkterna 69–72, 86 och 87).

40 Dessa aspekter är emellertid inte nödvändigtvis avgörande, och den faktiska förekomsten av avfall i den mening som avses i direktivet skall bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter samt med beaktande av direktivets ändamål och att direktivets verkan inte begränsas (domen i det ovannämnda målet ARCO Chemie Nederland m.fl., punkt 88).

41 Vad gäller petroleumkoks som framställs och används i ett oljeraffinaderi skall det beaktas vad som anges i ett dokument publicerat av kommissionen med tillämpning av artikel 16.2 i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, s. 26), vilket berör informationsutbytet mellan medlemsstaterna och de berörda industriföretagen om bästa tillgängliga tillverkningsteknik för att uppnå en hög skyddsnivå för miljön som helhet, därmed sammanhängande kontrollföreskrifter samt deras utveckling inom området för olje- och gasraffinering, ett dokument som allmänt benämns BREF, liksom samtliga de villkor som uppställs för sådan raffinering, vilka det i förekommande fall ankommer på den domstol vid vilken en eventuell tvist har anhängiggjorts att granska.

42 Petroleumkoks, som består av kol i fast form och en varierande mängd orenheter och är en av de många substanser som uppstår vid oljeraffinering, produceras, enligt yttranden som inkommit från Marco Saetti och Andrea Frediani, avsiktligt i raffinaderiet i Gela, med anledning av egenskaperna hos den råolja som bearbetas där. Vad gäller BREF, anges där bland annat att ”petroleumkoks används i stor utsträckning som bränsle i cementfabriker och inom järn- och stålindustrin. Det kan även användas som bränsle i kraftverk, om dess svavelhalt är tillräckligt låg. Koks har även andra användningsområden som råvara vid tillverkning av produkter baserade på kol och grafit.”

43 Det framgår vidare av handlingarna i akten att petroleumkoks i Gela används som huvudbeståndsdel i det bränsle som driver den kraftvärmecentral som tillgodoser raffinaderiets behov av ånga och elektricitet. Den elektricitet som genereras överstiger, med beaktande av den mängd ånga som samtidigt produceras, förbrukningen vid raffinaderiet och överskottet säljs till andra industriföretag eller till ett elbolag.

44 Med sådana villkor för produktion och användning, om de verkligen föreligger, är en kvalificering som avfall i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 75/442 utesluten.

45 Petroleumkoks kan för det första under sådana omständigheter inte kvalificeras som en restprodukt av produktionen i den mening som avses i punkt 34 i förevarande beslut. Produktion av koks förefaller nämligen snarare vara följden av ett teknikval (det är inte nödvändigt att producera petroleumkoks i raffineringsverksamheten), i syfte att få tillgång till ett visst bränsle vars produktionskostnad sannolikt är lägre än kostnaden för andra bränslen som skulle kunna användas för generering av den ånga och elektricitet som raffinaderiet behöver. Även om det är så som en motpart till Marco Saetti och Andrea Frediani i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande, att petroleumkoksen i fråga automatiskt uppstår genom en teknik som samtidigt genererar andra oljesubstanser vilkas produktion är den som främst eftersträvas av ledningen för raffinaderiet, kan det ändå fastställas att, eftersom användningen av hela koksproduktionen är säkerställd och den huvudsakligen är avsedd för samma användning som de andra substanserna, nämnda petroleumkoks även är en oljeprodukt som framställs som sådan och inte en restprodukt. Eftersom dessutom hela det uppkomna överskottet säljs, förefaller det i detta avseende, med beaktande av den akt som ingivits till domstolen, vara ostridigt i målet vid den nationella domstolen att petroleumkoksen till fullo med säkerhet skall användas som bränsle i produktionen.

46 Vad därefter gäller de aspekter som tas upp i punkt 39 i förevarande beslut, saknar den omständigheten att petroleumkoks används som bränsle i energiproduktion, vilket är en normal metod för att återvinna avfall, relevans, eftersom syftet med ett raffinaderi är just att producera olika slags bränslen av råolja. Dessutom är de eventuella indicier som hör samman med, för det första, avsaknaden av andra användningsområden än det som leder till bortskaffande av substansen i fråga (indicium som i förevarande fall inte bekräftats eftersom petroleumkoks kan användas som råvara vid tillverkning av produkter baserade på kol och grafit) och, för det andra, den omständigheten att miljöhänsyn gör att särskilda försiktighetsåtgärder måste vidtas vid användningen (indicium som i förevarande fall bekräftats) inte heller relevanta, eftersom de tillämpas avseende restprodukter och den petroleumkoks som tillverkas och används under de villkor som angivits ovan inte motsvarar en sådan kvalificering, såsom framgår av föregående punkt i detta beslut. Vad gäller det indicium som hör samman med att företaget uppfattar petroleumkoks som avfall, skulle detta, om så vore fallet och med beaktande av övriga hittills angivna omständigheter, i sig inte vara tillräckligt för att man skulle kunna dra slutsatsen att ifrågavarande petroleumkoks är avfall. Det skulle endast kunna förhålla sig annorlunda om ledningen för raffinaderiet efterkom allmänhetens begäran och avstod från att använda petroleumkoks eller tvingades göra det på grund av ett lagligt beslut. I ett sådant fall skulle det nämligen kunna konstateras att innehavaren av petroleumkoksen gjorde sig av med eller avsåg eller var skyldig att göra sig av med denna.

47 Den första frågan skall således besvaras med att petroleumkoks som avsiktligt produceras eller är resultatet av en samtidig produktion av andra oljebränslesubstanser i ett oljeraffinaderi och som med säkerhet kommer att användas som bränsle för raffinaderiets och andra industriföretags energibehov inte utgör avfall i den mening som avses i direktiv 75/442.

Den andra, den tredje och den fjärde frågan

48 Svaren på dessa frågor är endast till nytta för den hänskjutande domstolen om det petroleumkoks som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall anses vara avfall i den mening som avses i direktiv 75/442. Emellertid, med beaktande av de uppgifter som givits i begäran om förhandsavgörande och de yttranden som ingivits till domstolen, vilka lett till svaret på den första frågan, förefaller så inte vara fallet. Det saknas således anledning att besvara den andra, den tredje och den fjärde frågan.

Rättegångskostnader

49 De kostnader som har förorsakats den italienska, den österrikiska och den svenska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder fattar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

– angående de frågor som genom beslut av den 19 juni 2002 har ställts av Giudice per le indagini preliminari vid Tribunale di Gela – följande beslut:

Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, skall tolkas så, att petroleumkoks som avsiktligt produceras eller är resultatet av en samtidig produktion av andra oljebränslesubstanser i ett oljeraffinaderi och som med säkerhet kommer att användas som bränsle för raffinaderiets och andra industriföretags energibehov inte utgör avfall i den mening som avses i direktivet.

Luxemburg den 15 januari 2004.

R. Grass

V. Skouris

Justitiesekreterare

Ordförande

1 – Rättegångsspråk: italienska. Top

Full & Egal Universal Law Academy