Arrêt de la Cour
Mål C-22/03
Optiver BV m.fl.
mot
Stichting Autoriteit Financiële Markten
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank te Rotterdam (Nederländerna))
”Direktiv 69/335/EEG – Indirekta skatter på kapitalanskaffning – Skatt på värdepappersinstituts bruttovinst”
Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz‑Jarabo Colomer föredraget den 9 november 2004
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 10 mars 2005
Sammanfattning av domen
Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Indirekta skatter på kapitalanskaffning – Tillämpningsområde – Pålaga för värdepappersinstitut som beräknas på de bruttovinster som genereras i den verksamhet som avser dessa värdepapper – Omfattas inte
(Rådets direktiv 69/335, artiklarna 4, 10 och 11)
Direktiv 69/335 om indirekta skatter på kapitalanskaffning skall tolkas så, att det inte utgör hinder för att värdepappersinstitut åläggs att erlägga en sådan pålaga som beräknas på de bruttovinster som genereras i den verksamhet som avser dessa värdepapper. En sådan pålaga omfattas nämligen inte av direktivets tillämpningsområde.
Pålagan påförs nämligen inte på grund av att någon sådan specifik transaktion som den som avses i artiklarna 4, 10 och 11 i direktivet genomförs, utan på grund av att det bedrivs ett brett spektrum av verksamheter avseende värdepapper i allmänhet.
Vidare utgörs underlaget för pålagan av de bruttovinster som genererats av värdepappersinstituten i deras olika verksamheter, och den framstår därför mer som en direkt skatt på inkomst varför den ingår i en kategori av skatter som inte avses med direktiv 69/335.
(se punkterna 31–35 samt domslutet)
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 10 mars 2005(1)
Direktiv 69/335/EEG – Indirekta skatter på kapitalanskaffning – Skatt på värdepappersinstituts bruttovinst
I mål C-22/03,angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Rechtbank te Rotterdam (Nederländerna), genom beslut av den 21 januari 2003 , som inkom till domstolen den23 januari 2003, i målet
Optiver BV m.fl.
mot
Stichting Autoriteit Financiële Markten , som inträtt i Stichting Toezicht Effectenverkeers ställe,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Silva de Lapuerta, R. Schintgen (referent), P. Kūris och G. Arestis,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet,
med beaktande av det skriftliga förfarandet och av vad som framkommit vid förhandlingen den 30 september 2004,med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Optiver BV, Optrix BV och Optra BV, genom H. Speyart och M. Scheele, advocaten,
– All Options International BV, genom E. Kuijpers och G.J.G. Bolderman, advocaten,
– Robeco Obligatie DividendFunds NV m.fl., genom H. Speyart och A.J.P. Tillema, advocaten,
– Stichting Autoriteit Financiële Markten, som inträtt i Stichting Toezicht Effectenverkeers ställe, genom H.J. Sachse, F. Leeflang och T. van Wagensveld, advocaten,
– Nederländernas regering, genom S. Terstal och C. Wissels, båda i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom P. Ormond, i egenskap av ombud, biträdd av J. Stratford, barrister,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom R. Lyal och W. Wils, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 9 november 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Optiver BV och 38 andra bolag (nedan kallade Optiver m.fl.), som är värdepappersinstitut etablerade i Nederländerna, och å andra sidan Stichting Autoriteit Financiële Markten (nedan kallad AFM), som rättsligt har inträtt i Stichting Toezicht Effectenverkeers ställe. Tvisten avser uttag av en pålaga på bruttovinster från de av bolagen bedrivna verksamheterna.
Tillämpliga bestämmelser
Gemenskapslagstiftning
3 Av första skälet i direktiv 69/335 framgår att ändamålet med detsamma är att främja den fria rörligheten för kapital, som anses vara en väsentlig förutsättning för att skapa en ekonomisk union med egenskaper som liknar dem som gäller på en inre marknad.
4 Enligt sjätte skälet i direktivet förutsätter uppnåendet av ett sådant ändamål, när det gäller beskattning av kapitalanskaffning, att indirekta skatter som dittills har varit i kraft i medlemsstaterna skall avskaffas och att dessa skatter skall ersättas med en skatt som endast får tas ut en gång inom den gemensamma marknaden och då med samma skattesats i alla medlemsstater.
5 Enligt artikel 4.1 i direktiv 69/335 gäller följande:
”Skatt på kapitaltillskott skall uttas vid
a) bildande av en kapitalassociation,
b) ombildning till en kapitalassociation av ett bolag, en sammanslutning eller en juridisk person som inte utgör en kapitalassociation,
c) ökning av kapitalet i en kapitalassociation genom tillskott av egendom av vad slag det än må vara,
d) ökning av tillgångarna i en kapitalassociation genom tillskott av vad slag det än må vara, som inte ersätts med andelar av kapitalet eller tillgångar i associationen utan med rättigheter av samma slag som för delägarna ...
...”
6 I artikel 4.1 e–h i direktiv 69/335 föreskrivs att skatt på kapitaltillskott skall tas ut också när styrelsen i en kapitalassociation flyttar sitt säte, eller när kapitalassociationens stadgeenliga säte flyttas, förutsatt att denna flyttning sker från tredje land till en medlemsstat eller från en medlemsstat till en annan medlemsstat.
7 I artikel 4.2 i direktiv 69/335 anges de olika transaktioner som kan påföras skatt på kapitaltillskott.
8 Direktiv 69/335 innehåller i enlighet med sista skälet däri också en bestämmelse om att andra indirekta skatter med samma egenskaper som skatten på kapitaltillskott eller stämpelskatten – vars bibehållande skulle innebära en risk för att de mål som eftersträvas med nämnda direktiv äventyrades – skall avskaffas. Dessa skatter får inte tas ut och räknas särskilt upp i artikel 10 i direktiv 69/335, som har följande lydelse:
”Medlemsstaterna får, utöver skatten på kapitaltillskott, inte påföra bolag, sammanslutningar eller juridiska personer som bedriver verksamhet i vinstsyfte, någon annan skatt eller avgift, av vad slag det än må vara, avseende
a) transaktioner som avses i artikel 4,
b) tillskott, lån eller tjänster som tillhandahålls som ett led i transaktioner som avses i artikel 4,
c) registrering eller någon annan formalitet som föregår utövandet av en verksamhet och som ett bolag, en sammanslutning eller en juridisk person som bedriver verksamhet i vinstsyfte kan tvingas genomgå på grund av sin rättsliga form.”
9 I artikel 11 i direktiv 69/335 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall från all beskattning undanta:
a) upprättande, emission, börsnotering, utsläppande på marknaden av eller handel med aktier, andelar eller andra sådana värdepapper, oberoende av vem som har emitterat dem,
b) lån, inklusive statliga skuldebrev, till följd av utfärdade obligationer eller andra överlåtbara värdepapper, oberoende av vem som har utfärdat dem, och samtliga andra formaliteter som hänger samman med dessa eller upprättande, utfärdande, börsregistrering, utsläppande på marknaden av eller handel med sådana obligationer eller andra överlåtbara värdepapper.”
10 Artikel 12.1 i direktiv 69/335 har följande lydelse:
”Utan hinder av artiklarna 10 och 11 kan medlemsstaterna uppbära
a) skatter på överlåtelse av värdepapper, oberoende av om dessa utgår med fast belopp eller inte,
...
e) arvoden,
...”
Nationell lagstiftning
11 I Wet toezicht effectenverkeer 1995 (1995 års lag om tillsyn av handel med värdepapper) av den 16 november 1995 (Stbl. 1995, nr 574) (nedan kallad 1995 års lag) regleras tillsyn av värdepapperstransaktioner. Enligt artikel 1 i denna lag omfattar denna bland annat värdepappersmäklare och förmögenhetsförvaltare. Båda dessa kategorier täcks av begreppet värdepappersinstitut.
12 I artikel 7.1 i 1995 års lag föreskrivs ett förbud för personer som inte har tillstånd att som värdepappersmäklare eller förmögenhetsförvaltare erbjuda eller tillhandahålla tjänster i eller från Nederländerna. Enligt artikel 7.4 kan finansministern lämna tillstånd om vissa kvalitativa villkor är uppfyllda.
13 I artikel 42 i 1995 års lag föreskrivs följande:
”Ministern eller det rättssubjekt som med stöd av artikel 40 har anförtrotts uppgifter och givits behörighet får, enligt de bestämmelser som ministern fastställer, till täckande av kostnaderna för utförandet av sina uppgifter och utövandet av nämnda behörighet, ta betalt av den som driver en värdepappersbörs, de institut på vilka värdepapper som kan noteras på en i enlighet med artikel 22 godkänd värdepappersbörs har utfärdats, värdepappersinstitut, de som ansöker om ett sådant tillstånd som avses i artikel 7.1 ...”.
14 AFM är den myndighet som givits behörighet med stöd av artikel 40 i 1995 års lag. De kostnader som AFM får övervältra på institut som innehar det tillstånd som föreskrivs i artikel 7.1 i 1995 års lag bestäms med hänsyn till AFM:s budget.
15 De belopp som värdepappersinstituten skall erlägga består dels av avgifter för specifika tjänster som faktiskt tillhandahållits nämnda institut, dels av en pålaga som beräknas med hänsyn till nämnda instituts bruttovinst under räkenskapsåret före AFM:s budgetår (nedan kallad pålagan).
16 I artikel 5.1 i Regeling toezichtskosten Wet toezicht effectenverkeer 1995 (förordning om kostnader för tillsyn som förorsakats av 1995 års lag om tillsyn av värdepappershandeln), i dess lydelse enligt ändring år 2000 (Stcrt. 2000, nr 137, s. 10) (nedan kallad förordningen), föreskrivs följande:
”Ett belopp som fastställts på grundval av de intervall som anges i punkt 3 och som avser de intäkter som under det år som föregått budgeten influtit hos värdepappersmäklare som är etablerade i Nederländerna och som erhållit tillstånd enligt artikel 7.1 i lagen, skall varje år debiteras värdepappersinstituten.”
17 I artikel 5.3 i förordningen fastställs nämnda intervall motsvarande tio olika intäktsspann.
18 Av ingressen till förordningen framgår att med intäkt avses den bruttovinst som genereras i den normala rörelsen såvitt den är hänförlig till sådan verksamhet som avses i artikel 7.1 i 1995 års lag. Nämnda intäkter kan bland annat härröra från provision eller courtage på tjänster avseende värdepapper, nettohandel, provision på förmedling av order, förmögenhetsförvaltning, blankning, kursvinster på värdepapperstransaktioner, övertagande och genomförande av emissioner, förvaring och förvaltning av värdepappersdepåer, clearing- och avräkningsverksamhet samt marknadsreglering.
19 I artikel 3 i Vaststellingsregeling bedragen Regeling toezichtskosten Wet toezicht effectenverkeer 1995 voor 2000 (tillämpningsförordning med fastställelse av belopp för år 2000 i enlighet med förordningen om kostnader för tillsyn som förorsakats av 1995 års lag om tillsyn av värdepappershandeln, Stcrt. 2000, nr 137, s. 9) fastställs de belopp som avses i artikel 5.1 i förordningen.
Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
20 Optiver m.fl. erhöll tillstånd att genomföra transaktioner med sådana värdepapper som avses i artikel 7.1 i 1995 års lag.
21 AFM beslutade den 15 augusti 2000 att för det räkenskapsår som avslutades den 31 december 2000 påföra sökandena i målet vid den nationella domstolen en pålaga på deras intäkter av värdepapper.
22 Optiver m.fl. ansåg att pålagan strider mot direktiv 69/335 och begärde därför omprövning av nämnda beslut. Omprövningen föranledde inte någon ändring och Optiver m.fl. väckte därför talan vid Rechtbank te Rotterdam varvid de gjorde gällande att denna pålaga, som tas ut vid utsläppande på marknaden av värdepapper och handel med dessa, strider mot artikel 11 i direktiv 69/335.
23 AFM hävdade att nämnda pålaga inte utgör en pålaga på handel med värdepapper utan på de intäkter som genereras genom de transaktioner som genomförs avseende dessa värdepapper. AFM anförde i andra hand att en pålaga av detta slag omfattas av ett av de undantag som föreskrivs i artikel 12.1 a och 12.1 e i direktiv 69/335.
24 Rechtbank te Rotterdam fann att den tvist som den har att avgöra fordrar en tolkning av direktiv 69/335, och den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EG-domstolen:
”Strider det mot direktiv [69/335], i synnerhet tolkningen av artiklarna 11 och 12 [däri], att en pålaga ... påförs värdepappersinstitut på de bruttovinster som genererats hos dessa genom värdepappersrelaterade aktiviteter?”
Tolkningsfrågan
25 Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida direktiv 69/335 skall tolkas så, att det utgör hinder för att värdepappersinstitut åläggs att betala en sådan pålaga som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, och som påförs den bruttovinst som genereras i den verksamhet som avser nämnda värdepapper.
26 För att besvara denna fråga måste det avgöras huruvida pålagan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 69/335.
27 Av direktiv 69/335 följer i detta avseende att syftet med detta är att alla indirekta skatter utom skatten på kapitaltillskott skall avskaffas om de har samma egenskaper som den skatten, det vill säga skatter som påförs transaktioner som omfattas av detta direktiv.
28 När det gäller klassificeringen som skatt av en sådan pålaga som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall det påpekas att värdepappersmäklare och förmögenhetsförvaltare i enlighet med den nederländska lagstiftningen måste inneha tillstånd i Nederländerna för att få tillhandahålla sina tjänster i denna medlemsstat.
29 I enlighet med bestämmelserna i 1995 års lag har finansministern delegerat sin behörighet att utöva tillsyn över värdepapperstransaktioner till AFM. AFM har rätt att övervältra sina kostnader för verksamheten på bland andra värdepappersinstitut, framför allt genom uttag av den pålaga som det åligger dessa att betala och som beräknas per år enligt en skala som fastställs i förordningen med hänsyn till de bruttovinster som värdepappersinstitutens verksamhet genererat under det räkenskapsår som föregått det år då nämnda myndighets budget fastställdes.
30 Härav följer att en sådan pålaga, som skall erläggas i enlighet med en bestämmelse som staten utfärdat, betalas av enskilda till en enhet som fullgör statens uppgift i syfte att säkerställa enhetens finansiering.
31 Som kommissionen på goda grunder påpekat kan det visserligen inte med hänsyn till nämnda egenskaper hävdas med någon framgång att pålagan inte utgör en skatt, men pålagan utgör likafullt inte någon skatt som är förbjuden enligt direktiv 69/335, då den inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
32 Pålagan påförs nämligen inte på grund av att någon sådan specifik transaktion som den som avses i artiklarna 4, 10 och 11 i direktiv 69/335 genomförs, utan på grund av att det bedrivs ett brett spektrum av verksamheter avseende värdepapper i allmänhet.
33 Vidare utgörs underlaget för pålagan av de bruttovinster som genererats av värdepappersinstituten i deras olika verksamheter, och den framstår därför mer som en direkt skatt på inkomst varför den ingår i en kategori av skatter som inte avses med direktiv 69/335 (se, bland annat, dom av den 26 september 1996 i mål C-287/94, Frederiksen, REG 1996, s. I-4581, punkt 21, och av den 18 januari 2001 i mål C-113/99, P.P. Handelsgesellschaft, REG 2001, s. I-471, punkterna 24 och 27).
34 Det skall mot denna bakgrund konstateras att en sådan pålaga som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 69/335, varför den alltså inte utgör en förbjuden skatt i den mening som avses i direktivet.
35 Den fråga som ställts skall alltså besvaras enligt följande. Direktiv 69/335 skall tolkas så, att det inte utgör hinder för att värdepappersinstitut åläggs att erlägga en sådan pålaga som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som beräknas på de bruttovinster som genereras i den verksamhet som avser dessa värdepapper.
Rättegångskostnader
36 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar domstolen (andra avdelningen) följande dom:
Rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning skall tolkas så, att det inte utgör hinder för att värdepappersinstitut åläggs att erlägga en sådan pålaga som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som beräknas på de bruttovinster som genereras i den verksamhet som avser dessa värdepapper.
Underskrifter
1 – Rättegångsspråk: nederländska. Top
Full & Egal Universal Law Academy