Avis juridique important
Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 20 juni 2002. - Europeiska kommissionen mot Storhertigdömet Luxemburg. - Fördragsbrott - Artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 - Fri rörlighet för arbetstagare - Artikel 43 EG - Etableringsfrihet - Sociala förmåner - Utbetalning av garanterad minimiinkomst. - Mål C-299/01.
Rättsfallssamling 2002 s. I-05899
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1. Talan om fördragsbrott Domstolens prövning av om talan är välgrundad Situation som skall beaktas Situationen vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet
(Artikel 226 EG)
2. Talan om fördragsbrott Föremål för talan Fastställelse av föremålet för tvisten genom det motiverade yttrandet Medlemsstatens frist Fördragsbrottets upphörande efter fristens utgång Intresse av att fullfölja talan Medlemsstatens eventuella ansvar
(Artikel 226 EG)
ParterI mål C-299/01,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av H. Michard, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av N. Mackel, i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om fastställelse av att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2) och artikel 43 EG, genom att upprätthålla ett krav på hemvist under viss tid inom staten Luxemburgs territorium för att garanterad minimiinkomst skall beviljas,
meddelar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden S. von Bahr samt domarna D.A.O. Edward (referent) och C.W.A. Timmermans,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till referentens rapport,
och efter att den 18 april 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl1 Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 26 juli 2001, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2) och artikel 43 EG, genom att upprätthålla ett krav på hemvist under viss tid inom staten Luxemburgs territorium för att garanterad minimiinkomst skall beviljas.
2 I artikel 43 EG föreskrivs följande:
"Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.
Etableringsfriheten skall innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket, på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitlet om kapital."
3 Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall en arbetstagare från en av gemenskapens medlemsstater åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner i de övriga medlemsstaterna som landets medborgare.
4 I artikel 2 i den luxemburgska lagen av den 26 juli 1986 som innehåller bestämmelser avseende a) rätt till garanterad minimiinkomst, b) inrättande av en nationell myndighet för sociala åtgärder, c) ändring av den ändrade lagen av den 30 juli 1960 om bildandet av en nationell solidaritetsfond, föreskrivs att inkomsttillägg endast utbetalas till personer som har haft sitt hemvist i Luxemburg under minst tio av de senaste tjugo åren. I artikel 2.2 i den luxemburgska lagen av den 29 april 1999 med bestämmelser om rätt till garanterad minimiinkomst, som trädde i kraft den 1 mars 2000, varigenom lagen av den 26 juli 1986 i ändrad lydelse avskaffades, föreskrivs att "[p]ersonen skall ha haft sitt hemvist i Storhertigdömet Luxemburg under minst fem av de senaste tjugo åren" för att kunna göra anspråk på de bidrag som kan beviljas enligt denna lag.
5 Kommissionen ansåg att den luxemburgska lagstiftningen var oförenlig med icke-diskrimineringsprincipen och inledde därför ett fördragsbrottsförfarande. Efter att ha givit Luxemburg tillfälle att yttra sig i saken, riktade kommissionen den 26 januari 2000 ett motiverat yttrande till denna stat och uppmanade den att inom två månader vidta nödvändiga åtgärder för att anpassa sin lagstiftning efter artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 i fråga om löntagare, och artikel 43 EG i fråga om egenföretagare.
6 I skrivelser av den 31 maj och den 15 juni 2000 tillkännagav de luxemburgska myndigheterna sitt beslut att ändra lagen av den 29 april 1999 för att följa det motiverade yttrandet. Myndigheterna meddelade slutligen att omröstning avseende ändringen i lagstiftningen skulle komma att ske under parlamentets verksamhetsår 2000-2001.
7 I skrivelse av den 24 juli 2000 påpekade kommissionen för de luxemburgska myndigheterna vikten av att omedelbart åtgärda situationen för de personer som med hänvisning till kravet på hemvistets varaktighet hade fått sina ansökningar avslagna, vilket medförde att de inte blev beviljade den garanterade minimiinkomsten. De luxemburgska myndigheterna svarade den 26 oktober 2000 att de inte kunde åtgärda situationen för dessa sökande eftersom det saknades stöd för en sådan åtgärd i lagstiftningen.
8 Det är mot denna bakgrund som kommissionen har beslutat att väcka förevarande talan.
9 Kommissionen har gjort gällande att den luxemburgska lagstiftningen utgör ett uppenbart åsidosättande av likabehandlingsprincipen som inte bara förbjuder öppen diskriminering på grund av nationalitet utan även all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat.
10 Den luxemburgska regeringen har, utan att bestrida fördragsbrottet, påpekat att den antog ett lagförslag om ändring av artikel 2 i lagen av den 29 april 1999 den 22 mars 2000 och genast kommer att underrätta kommissionen när lagen har antagits. Regeringen har yrkat att domstolen skall ogilla kommissionens talan eller förklara målet vilande i avvaktan på att kommissionen återkallar sin talan.
11 Domstolen erinrar i detta avseende om att enligt fast rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet (se bland annat dom av den 17 januari 2002 i mål C-394/00, kommissionen mot Irland, REG 2002, s. I-0000, punkt 12). Likaså följer det av fast rättspraxis att föremålet för en talan fastställs genom kommissionens motiverade yttrande och att även om fördragsbrottet har upphört efter utgången av den tidsfrist som fastställts i enlighet med detta yttrande, finns det fortfarande ett intresse av att målet avgörs, bland annat i syfte att fastställa grunden för det ansvar som en medlemsstat kan ha gentemot dem vars rättigheter berörs av nämnda fördragsbrott (se bland annat dom av den 17 juni 1987 i mål 154/85, kommissionen mot Italien, REG 1987, s. 2717, punkt 6).
12 Storhertigdömet Luxemburg har inte uppfyllt skyldigheten att anpassa sin inhemska lagstiftning till artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 och artikel 43 EG inom den tidsfrist som föreskrivs i det motiverade yttrandet. Enligt dessa bestämmelser är det nämligen inte tillåtet att kräva hemvist inom Luxemburgs territorium under fem år för att den garanterade minimiinkomsten skall beviljas. Ett sådant krav utgör en indirekt diskriminering.
13 Domstolen finner mot bakgrund av dessa förhållanden att kommissionen har grund för sin talan.
14 Det finns således anledning att fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68 och artikel 43 EG, genom att i sin lagstiftning upprätthålla ett krav på hemvist inom staten Luxemburgs territorium för att garanterad minimiinkomst skall beviljas.
Beslut om rättegångskostnaderRättegångskostnader
15 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Storhertigdömet Luxemburg skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Storhertigdömet Luxemburg har tappat målet, skall denna stat förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
DomslutPå dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(fjärde avdelningen)
följande dom:
1) Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen och artikel 43 EG, genom att upprätthålla ett krav på hemvist under viss tid inom staten Luxemburgs territorium för att garanterad minimiinkomst enligt dess lagstiftning skall beviljas.
2) Storhertigdömet Luxemburg skall ersätta rättegångskostnaderna.
Top