Mål C-410/03
Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Republiken Italien
”Fördragsbrott – Direktiv 1999/95/EG – Arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg – Underlåtenhet att införliva inom den föreskrivna fristen”
Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 28 april 2005.
Sammanfattning av domen
1. Institutionernas rättsakter — Direktiv — Medlemsstaternas genomförande — Fullständigt införlivande nödvändigt — Direktiv 1999/95 — Bestämmelse som endast avser relationerna mellan medlemsstaterna och kommissionen — Bestämmelse som inte nödvändigtvis förutsätter särskilda införlivandeåtgärder — Nödvändigt att säkerställa direktivets fulla verkan — Enbart skyldighet att informera — Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/95, artikel 3 första stycket)
2. Institutionernas rättsakter — Direktiv — Medlemsstaternas genomförande — Fullständigt införlivande nödvändigt — Direktiv 1999/95 — Bestämmelse om skyldighet att informera som följer av folkrätten — Information med syfte att bevara sjösäkerheten i fall av uppenbar fara — Full verkan
(Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/95, artikel 6.1)
1. En bestämmelse som endast avser relationerna mellan en medlemsstat och kommissionen eller de andra medlemsstaterna skall i princip inte införlivas. Varje medlemsstat som ett direktiv är riktat till skall emellertid i sin nationella rättsordning vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvas med direktivet.
Så är inte fallet med artikel 3 första stycket i direktiv 1999/95 om tillsyn av efterlevnaden av bestämmelser om arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar, vilket bland annat har till syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren ombord för sjömän samt att bevara sjösäkerheten. Syftet med den rapport som ställs till regeringen i den stat i vilken fartyget är registrerat är att göra mottagaren uppmärksam på att det råder uppenbar fara för sjömännens säkerhet eller hälsa. Rapporten syftar till att omedelbart avlägsna denna risk, och det är således inte enbart fråga om en skyldighet att informera. Ett införlivande är därför nödvändigt för att regeln skall få full verkan.
(se punkterna 38–40)
2. Den i artikel 6.1 i direktiv 1999/95 om tillsyn av efterlevnaden av bestämmelser om arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar föreskrivna skyldigheten att informera flaggstatens förvaltning eller förvaltningen i den stat i vilken ett fartyg är registrerat eller konsuln eller, i dennes frånvaro, den statens närmaste diplomatiske representant följer av de skyldigheter som åligger staten enligt folkrätten. Det följer nämligen av artikel 94.1 i Förenta nationernas havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, vilken trädde i kraft den 16 november 1994 och godkändes genom rådets beslut 98/392, om flaggstatens skyldigheter, att varje stat med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor skall utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg. Varje stat skall särskilt, i enlighet med artikel 94.2 b och 94.3 b, åta sig jurisdiktion enligt nationell rätt över varje fartyg som för dess flagg samt över dess befälhavare, övrigt befäl och manskap med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor rörande fartyget, och varje stat skall vidta sådana åtgärder i fråga om fartyg under dess flagg som är nödvändiga för att trygga säkerheten till sjöss med hänsyn till bland annat fartygets bemanning samt besättningens arbetsförhållanden och utbildning, med beaktande av tillämpliga internationella överenskommelser och rekommendationer. Av artikel 94.6 följer även att en flaggstat, som har mottagit en rapport om att vederbörlig kontroll över ett fartyg inte har utövats, om så är lämpligt, skall vidta erforderliga åtgärder för att avhjälpa situationen. Av detta följer att den information som avses i artikel 6.1 i direktiv 1999/95 har till direkt syfte att bevara sjösäkerheten i fall av uppenbar fara. Uttryckligt införlivande med den nationella rätten är därför nödvändigt för att denna bestämmelse skall få full verkan.
(se punkterna 53–56)
DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 28 april 2005 (*)
”Fördragsbrott – Direktiv 1999/95/EG – Arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg – Underlåtenhet att införliva inom den föreskrivna fristen”
I mål C-410/03,
angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 1 oktober 2003,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av K. Banks och K. Simonsson, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Republiken Italien, företrädd av I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av A. Cingolo, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna N. Colneric (referent) och J.N. Cunha Rodrigues,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/95/EG av den 13 december 1999 om tillsyn av efterlevnaden av bestämmelser om arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar (EGT L 14, 2000, s. 29) genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv eller genom att inte underrätta kommissionen om dessa bestämmelser.
2 Republiken Italien har yrkat att kommissionens talan skall ogillas.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 Rådets direktiv 1999/63/EG av den 21 juni 1999, om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners’ Association (ESCA) och Federation of Transport Workers’ Unions in the European Union (FST) (EGT L 167, s. 33), syftar till att genomföra nämnda avtal, som återges i bilagan till detta direktiv (nedan kallat avtalet). Innehållet i avtalet grundar sig på vissa av bestämmelserna i Internationella arbetsorganisationens (nedan kallad ILO) konvention nr 180 om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg, vilken antogs den 22 oktober 1996.
4 I klausul 4 i avtalet föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar tillämpningen av klausul 5, skall standarden för sjömäns normala arbetstid i princip grundas på en åtta timmars arbetsdag med en vilodag per vecka och ledighet på allmänna helgdagar. Medlemsstaterna får införa förfaranden för att godkänna eller registrera ett kollektivavtal som fastställer sjömäns normala arbetstid på minst lika gynnsamma villkor som denna standard.”
5 I klausul 5 i avtalet föreskrivs följande:
”1. Gränserna för arbetstid eller vilotid skall vara antingen
a) ett högsta antal timmar som arbetstiden inte får överstiga, dvs.
i) 14 timmar under en 24-timmarsperiod, och
ii) 72 timmar under en sjudagarsperiod,
eller
b) ett lägsta antal timmar som vilotiden inte får understiga, dvs.
i) 10 timmar under varje 24-timmarsperiod, och
ii) 77 timmar under varje sjudagarsperiod.
2. Vilotiden får delas upp på högst två perioder, varav den ena skall vara minst sex timmar, och intervallet mellan sammanhängande viloperioder får inte vara längre än 14 timmar.
3. Mönstringar, brandövningar och livbåtsövningar samt övningar som föreskrivs enligt nationella lagar och förordningar och av internationella instrument skall utföras på ett sådant sätt att vilotiden störs så lite som möjligt och så att det inte orsakar utmattning.
4. I situationer då en sjöman har jour, exempelvis då ett maskinutrymme är obemannat, skall sjömannen få en tillräcklig viloperiod som kompensation om den normala vilotiden har störts på grund av att sjömannen har kallats ut för att arbeta.
5. Om det, med avseende på punkterna 3 och 4, inte finns något kollektivavtal eller skiljedomsutslag eller om den behöriga myndigheten anser att bestämmelserna i avtalet eller skiljedomsutslaget är otillräckliga, skall den behöriga myndigheten fastställa bestämmelser för att säkerställa att de berörda sjömännen får tillräcklig vila.
6. Medlemsstaterna får, med vederbörlig hänsyn till de allmänna principerna för skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, införa nationella lagar och förordningar eller ett förfarande genom vilket den behöriga myndigheten godkänner eller registrerar kollektivavtal som tillåter undantag från de gränser som anges i punkterna l och 2. Sådana undantag skall, så långt det är möjligt, följa de normer som fastställts, men får beakta tätare eller längre ledighetsperioder eller att kompensationsledighet beviljas för vaktgående personal eller sjömän som arbetar ombord på fartyg på korta resor.
7. En tablå över uppläggningen av arbetet ombord skall anslås på en lättillgänglig plats. Tablån skall åtminstone innehålla följande information för varje befattning:
a) Schema för tjänstgöring till sjöss och i hamn.
b) Den längsta arbetstiden eller den kortaste vilotiden enligt gällande lagar, förordningar eller kollektivavtal i medlemsstaterna.
8. Den tablå som avses i punkt 7 skall upprättas i standardiserat format på fartygets arbetsspråk samt på engelska.”
6 I klausul 8 i avtalet föreskrivs följande:
”1. Anteckningar skall föras över sjömännens dagliga arbets- eller vilotid så att det är möjligt att kontrollera att bestämmelserna i klausul 5 följs. Sjömannen skall erhålla en kopia av de anteckningar som gäller honom eller henne, och denna skall påtecknas av befälhavaren eller en av denne bemyndigad person samt av sjömannen.
2. Förfaranden skall fastställas för hur sådana anteckningar skall föras ombord inklusive hur ofta uppgifterna skall införas. Formulär för anteckningar över sjömännens arbets- eller vilotider skall fastställas med beaktande av eventuella internationella riktlinjer. Formuläret skall upprättas på det eller de språk som avses i klausul 5 punkt 8.
3. En kopia av hithörande bestämmelser i den nationella lagstiftningen och i berörda kollektivavtal skall finnas ombord, lätt tillgänglig för besättningen.”
7 I klausul 9 i avtalet föreskrivs följande:
”Anteckningar som avses i klausul 8 skall med lämpliga intervall granskas och påtecknas i syfte att övervaka att de bestämmelser om arbets- respektive vilotid som ligger till grund för detta avtal följs.”
8 I skäl 4 i direktiv 1999/95 erinras om att avtalet gäller sjömän som arbetar ombord på havsgående fartyg i offentlig eller privat ägo, som är registrerade i en medlemsstat och som normalt används i kommersiell sjöfart.
9 Enligt skäl 5 i direktiv 1999/95 är syftet med detta direktiv att tillämpa bestämmelserna i direktiv 1999/63, som grundar sig på bestämmelserna i ILO:s konvention nr 180, på alla fartyg som anlöper gemenskapens hamnar oberoende av vilken flagg det för, för att fastställa och avhjälpa varje situation som uppenbart hotar sjömännens säkerhet eller hälsa.
10 I artikel 1 i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”1. Syftet med detta direktiv är att inrätta ett system för kontroll av att fartyg som anlöper hamnar i medlemsstaterna följer bestämmelserna i direktiv 1999/63/EG för att förbättra sjöfartssäkerheten, arbetsvillkoren samt hälsa och säkerhet för sjömän ombord på fartyg.
2. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att de fartyg som inte är registrerade inom deras territorium eller för deras flagg iakttar klausulerna 1–12 i avtalet som återges i bilagan till rådets direktiv 1999/63/EG.”
11 I artikel 3, med rubriken ”Utarbetande av rapporter”, i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 1.2 gäller att om en medlemsstat, vars hamn ett fartyg frivilligt anlöper i samband med normala kommersiella transaktioner eller av skäl som har samband med driften, mottar ett klagomål som den inte anser vara uppenbart ogrundat eller innehar bevis på att fartyget inte uppfyller de krav som anges i direktiv 1999/63/EG skall den utarbeta en rapport som den ställer till regeringen i den stat i vilken fartyget är registrerat och skall, när en inspektion [som] är gjord enligt artikel 4 ger erforderliga bevis, vidta åtgärder som är nödvändiga för att rätta till sådana förhållanden ombord som innebär en uppenbar fara för sjömännens säkerhet eller hälsa.
Identiteten på den person från vilken klagomålet härrör skall inte avslöjas varken för befälhavaren eller det berörda fartygets ägare.”
12 I artikel 4, med rubriken ”Inspektion och mer ingående inspektion”, i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”1. När en inspektör gör en inspektion för att bevisa att ett fartyg inte uppfyller kraven i direktiv 1999/63/EG skall han kontrollera att
– en tablå med en beskrivning av organisationen av arbetet ombord har upprättats på det eller de arbetsspråk som används ombord och på engelska, i enlighet med mallen i bilaga I, eller en liknande mall, och anslagits på ett lättillgängligt ställe ombord,
– en journal över sjömännens arbets- eller vilotid förs på det eller de arbetsspråk som används ombord och på engelska, i enlighet med mallen i bilaga II, eller en liknande mall, vilken förvaras ombord, och att det finns bevis om att journalen vederbörligen har godkänts av den behöriga myndigheten i den stat i vilken fartyget är registrerat.
2. Om ett klagomål har mottagits eller inspektören på grund av sina egna iakttagelser ombord har anledning att tro att besättningsmedlemmarna är utmattade, skall inspektören göra en mer ingående inspektion i enlighet med punkt 1 för att fastställa om arbetstiden eller viloperioderna som är inskrivna i journalen överensstämmer med normerna i direktiv 1999/63/EG och om dessa vederbörligen har iakttagits varvid andra journaler om fartygets drift kan beaktas.”
13 I artikel 5, med rubriken ”Korrigeringar av oegentligheter”, i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”1. Om inspektionen eller den mer noggranna inspektionen visar att fartyget inte uppfyller kraven i direktiv 1999/63/EG skall medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att rätta till alla förhållanden ombord som innebär en uppenbar fara för sjömännens säkerhet och hälsa. Sådana åtgärder kan bestå i förbud att lämna hamnen så länge som de konstaterade oegentligheterna inte korrigerats eller så länge som sjömännen inte är tillräckligt utvilade.
2. Om det finns klara bevis för att den vaktgående personalen i den första vakten eller påföljande avlösande vakter är utmattade skall medlemsstaten se till att fartyget inte lämnar hamnen innan de konstaterade oegentligheterna korrigerats eller de nämnda besättningsmedlemmarna är tillräckligt utvilade.”
14 I artikel 6, med rubriken ”Uppföljning”, i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”1. Om ett fartyg är förbjudet att lämna hamnen i enlighet med artikel 5 skall medlemsstatens behöriga myndighet informera befälhavaren, ägaren eller den driftansvarige liksom flaggstatens förvaltning eller förvaltningen i den stat i vilken fartyget är registrerat eller konsuln eller i dennes frånvaro den statens närmaste diplomatiske representant, om resultaten av inspektionerna som avses i artikel 4 eller varje beslut som inspektören tagit eller korrigerande åtgärder som i förekommande fall måste vidtas.
2. I samband med inspektioner enligt detta direktiv skall alla tänkbara ansträngningar göras för att undvika att ett fartyg … försenas på ett obefogat sätt. Om emellertid så är fallet skall ägaren eller den driftansvarige ha rätt att begära kompensation för eventuella förluster eller skador. I samtliga fall när det påstås att ett fartyg obefogat försenats skall bevisbördan ligga hos fartygets ägare eller den driftansvarige.”
15 I artikel 7, med rubriken ”Rätt att överklaga”, i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Fartygets ägare eller den driftansvarige eller dennes representant i medlemsstaten har rätt att överklaga ett beslut om att hålla kvar fartyget vilket har fattats av den behöriga myndigheten. Ett överklagande innebär inte att fartyget får lämna hamnen.
2. I detta syfte skall medlemsstaterna inrätta och vidmakthålla lämpliga överklagandeförfaranden, i enlighet med sin nationella lagstiftning.
3. Den behöriga myndigheten skall vederbörligen informera fartygets befälhavare enligt punkt 1 om rätten att överklaga.”
16 I artikel 8, med rubriken ”Samarbete mellan förvaltningar”, i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att, på ett sätt som är förenligt med artikel 14 i rådets direktiv 95/21/EG av den 19 juni 1995 om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll) [EGT L 157, s. 1], säkerställa samarbete mellan sina behöriga myndigheter och de andra medlemsstaternas behöriga myndigheter för att se till att detta direktiv genomförs på ett effektivt sätt och skall överlämna bestämmelserna till kommissionen.
2. Uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt artiklarna 4 och 5 skall offentliggöras på ett sådant sätt som det som anges i artikel 15 första stycket i direktiv 95/21/EG.”
17 I artikel 9, med rubriken ”Klausul om icke-förmånsbehandling”, i direktiv 1999/95 föreskrivs följande:
”I samband med inspektion av ett fartyg som för en stats flagg, eller är registrerat i en stat som inte har ratificerat ILO:s konvention nr 180 eller protokollet till ILO:s konvention nr 147 skall medlemsstaterna, när denna konvention och protokollet har trätt i kraft, se till att ett sådant fartyg och dess besättning inte behandlas fördelaktigare än ett fartyg som för en stats flagg vilken stat är part till ILO:s konvention nr 180 eller protokollet till ILO:s konvention [nr] 147, eller båda.”
18 I artikel 10.1 i direktiv 1999/95 föreskrivs att medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 juni 2002. Enligt artikel 10.3 i samma direktiv skall medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Kommissionen skall informera de andra medlemsstaterna.
Den nationella lagstiftningen
19 Enligt artikel 2 i lagstiftningsdekret nr 271 om anpassning av bestämmelserna om säkerhet och hälsa för sjömän ombord på nationella fiskehandelsfartyg i lag nr 485 av den 31 december 1998 (decreto legislativo n° 271, recante adeguamento della normativa sulla sicurezza e salute dei lavoratori marittimi a bordo delle navi mercantili da pesca nazionali, a norma della legge 31 dicembre 1998, n° 485), av den 27 juli 1999 (ordinarie tillägg till GURI nr 151 av den 9 augusti 1999) (nedan kallat lagstiftningsdekretet), är lagstiftningsdekretet tillämpligt på sjömän ombord på alla nybyggda och sedan tidigare existerande fartyg eller handelsenheter som används för sjöfart och fiske, på fartyg eller handelsenheter som under en övergångsperiod inte för någon stats flagg samt på snabba enheter och flyttbara plattformar.
20 I artikel 11.1 och 11.3–11.10 i lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:
”1. Med ’arbetstidens längd ombord på fartyget’ förstås den tid under vilken sjömannen är skyldig att utöva yrkesmässig verksamhet som är hänförlig till utövandet av sjöfart. Vid beräkningen av arbetstidens längd ombord skall, förutom sedvanlig sjöfarts- och hamnverksamhet, följande beaktas:
a) Brandövningar och livbåtsövningar samt alla övningar som föreskrivs i säkerhetslagstiftningen och i Londonkonventionen om säkerheten för människoliv till sjöss, vilken avses i lag nr 313 av den 23 maj 1980, med senare ändringar, vilka tillsammans kallas SOLAS-konventionerna.
b) Den verksamhet som befälhavaren ger order om och som är en nödvändig förutsättning för säker sjöfart vid fara för besättningen eller fartyget
c) Utbildning i hygien och säkerhet vid arbete ombord som är kopplad till yrkesutövningen.
d) Sedvanligt underhåll av fartyget.
e) Den verksamhet som befälhavaren ger order om vid räddningsoperationer på andra handels- eller fiskeenheter eller vid räddning av personer.
…
3. Arbetstiden för sjömän ombord på handelsfartyg och fiskefartyg är, med reservation för andra bestämmelser i sektorsvisa nationella kollektivavtal, åtta timmars arbetsdag med en vilodag per vecka och ledighet på allmänna helgdagar.
4. Gränserna för arbetstid eller vilotid ombord på fartyg skall vara antingen
a) ett högsta antal timmar som arbetstiden inte får överstiga, dvs.
1. 14 timmar under en 24-timmarsperiod, och
2. 72 timmar under en sjudagarsperiod,
eller
b) ett lägsta antal timmar som vilotiden inte får understiga, dvs.
1. 10 timmar under varje 24-timmarsperiod, och
2. 77 timmar under varje sjudagarsperiod.
5. Vilotiden får delas upp på högst två perioder, varav den ena skall vara minst sex timmar, och intervallet mellan sammanhängande viloperioder får inte vara längre än 14 timmar.
6. De verksamheter som avses i artikel 11.1 a–e skall utföras på ett sådant sätt att vilotiden störs så lite som möjligt och så att det inte orsakar utmattning.
7. I situationer då en sjöman har jour skall han få en tillräcklig viloperiod som kompensation om den normala vilotiden har störts på grund av att sjömannen har kallats ut för att arbeta.
8. Undantag från artikel 11.4 och 11.5 kan göras i kollektivavtalet för fartyg som används för kortare resor och de särskilda kategorierna av fartyg som används för hamntjänster, med beaktande av de tätaste eller längsta viloperioderna eller av beviljandet av kompensationsledighet för sjömän med vakttjänst eller sjömän som arbetar ombord.
9. En tablå över uppläggningen av arbetet ombord skall anslås på en lättillgänglig plats ombord på alla nationella handels- och fiskefartyg. Tablån skall upprättas på italienska och engelska och skall innehålla följande information för varje rang eller befattning:
a) arbetstiden under sjöfart och i hamn,
b) den längsta arbetstiden och den kortaste vilotiden enligt förevarande lagstiftningsdekret eller gällande kollektivavtal.
10. En kopia av kollektivavtalet skall finnas ombord. Kopian skall vara tillgänglig för arbetstagarna ombord och tillsynsorganen.”
21 I fråga om ”övervakningen av att bestämmelserna i lagstiftningsdekret följs” anges, i artikel 18.1 i lagstiftningsdekretet, att ”de fartyg som avses i artikel 2 kan bli föremål för följande besiktningar:
…
c) tillfällig besikt[n]ing:
…
5) av utländska fartyg eller handelsenheter.”
22 I artikel 21.1 och 21.3 i lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:
”1. Vid behov utför den behöriga sjöfartsmyndigheten tillfälliga besiktningar ombord på enheten i enlighet med föreskrifterna i artikel 18.1 c för att kontrollera att arbetsplatsen uppfyller de krav som ställs. Besiktningarna utförs på eget initiativ av myndigheten eller på begäran av den behöriga lokala hälsomyndigheten (Azienda unità sanitaria locale), företrädare för fackföreningar, skeppsredare eller sjömän. Arbetstagarna kan dessutom direkt begära besiktning av fartyget genom det ombud som ansvarar för säkerheten på arbetsplatsen enligt artikel 16.
…
3. Tillfälliga besiktningar ombord på utländska fartyg och handelsenheter utförs i enlighet med de förfaranden som avses i avtalsnoten om den kontroll som utförs av den stat i vilken anlöpningshamnen ligger.”
Det administrativa förfarandet
23 När kommissionen inte erhöll någon information om vilka åtgärder som Republiken Italien hade vidtagit för att rätta sig efter direktiv 1999/95 beslutade institutionen att inleda förfarandet enligt artikel 226 EG. Kommissionen sände en formell underrättelse och anmodade Republiken Italien att inkomma med yttrande och riktade därefter, i en skrivelse av den 19 december 2002, ett motiverat yttrande till medlemsstaten. I yttrandet konstaterade kommissionen att det nämnda direktivet inte hade införlivats inom den utsatta tidsfristen och uppmanade Republiken Italien att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter yttrandet inom två månader från delgivningen.
24 Den 14 februari 2003 svarade de italienska myndigheterna att ett lagstiftningsdekret förbereddes.
25 I en skrivelse av den 1 juli 2003 hänvisade nämnda myndigheter till att en tablå över uppläggningen av arbetet ombord och en journal över sjömännens arbetstid höll på att utarbetas av myndigheterna på administrativ väg, i enlighet med bilagorna I och II till direktiv 1999/95.
26 När kommissionen inte erhöll ytterligare information från de italienska myndigheterna beslutade institutionen att väcka förevarande talan.
Talan
Parternas argument
27 Kommissionen har gjort gällande att den skrivelse som de italienska myndigheterna överlämnade till institutionen den 1 juli 2003 inte hänvisade till någon åtgärd som kunde leda till att de bestämmelser som krävs enligt artiklarna 3–9 i direktiv 1999/95 införs. Utarbetandet av en tablå och en journal kan enligt kommissionen på sin höjd anses utgöra en förberedande åtgärd inför antagandet av bestämmelser som uppfyller de krav som ställs i artikel 4 i detta direktiv. Republiken Italien har således ännu inte antagit de bestämmelser som krävs för att följa nämnda direktiv, eller har i vart fall inte underrättat kommissionen om dessa bestämmelser.
28 Den italienska regeringen har gjort gällande att direktiv 1999/95 syftade till att inrätta ett system för översyn och kontroll av att bestämmelserna i direktiv 1999/63 följs. De viktigaste bestämmelserna i det sistnämnda direktivet genomfördes i Italien genom artikel 11 i lagstiftningsdekretet. De italienska myndigheterna har redan på administrativ väg fattat beslut om tablån över uppläggningen av arbetet ombord och journalen över sjömännens arbetstid, vilka överensstämmer med mallarna i bilaga I respektive bilaga II till direktiv 1999/95. Den italienska regeringen har gjort gällande att eventuella ytterligare nödvändiga föreskrifter beträffande tillämpningen kommer att inkluderas i gemenskapslag nr 306 av den 31 oktober 2003, vars bilaga B kommer att innefatta direktiv 1999/63.
29 I dupliken har den italienska regeringen, med hänvisning till artiklarna 2 och 18 i lagstiftningsdekretet, tillagt att systemet för översyn och kontroll av att bestämmelserna i direktiv 1999/63 följs, vilket redan har genomförts, inte bara avser fartyg som för italiensk flagg, utan även alla fartyg som anlöper gemenskapens hamnar. De viktigaste delarna i direktiv 1999/95 har därmed redan införlivats med nationell rätt.
Domstolens bedömning
Inledande synpunkter
30 Det skall inledningsvis erinras om att förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet (se bland annat dom av den 11 september 2001 i mål C-71/99, kommissionen mot Tyskland, REG 2001, s. I-5811, punkt 29, och av den 11 oktober 2001 i mål C-110/00, kommissionen mot Österrike, REG 2001, s. I-7545, punkt 13). Domstolen skall därmed inte beakta gemenskapslag nr 306 av den 31 oktober 2003.
31 Med hänsyn till att kommissionen i grunderna i ansökan endast klandrade den italienska regeringen för att inte ha visat att bestämmelser som uppfyller de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt artiklarna 3–9 i direktiv 1999/95 hade antagits skall talan endast anses gälla dessa artiklar.
Artikel 4 i direktiv 1999/95
32 Det skall erinras om att medlemsstaterna enligt domstolens rättspraxis, för att garantera att direktiv tillämpas fullt ut i rättsligt hänseende och inte bara rent faktiskt, skall föreskriva en exakt rättslig ram inom det berörda området (dom av den 28 februari 1991 i mål C-360/87, kommissionen mot Italien, REG 1991, s. I‑791, punkt 13, och av den 27 november 2003 i mål C-429/01, kommissionen mot Frankrike, REG 2003, s. I-0000, punkt 40).
33 Domstolen konstaterar att lagstiftningsdekretet inte uppfyller detta krav beträffande artikel 4 i direktiv 1999/95.
34 Denna artikel innehåller bestämmelser om särskilda inspektioner för att bevisa att ett fartyg inte uppfyller kraven i direktiv 1999/63. Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om vad som skall beaktas vid kontrollerna och ett krav på bland annat dubbelkontroller av dels journalen över sjömännens arbets- eller vilotid, dels andra journaler om fartygets drift, inom ramen för de ”mer ingående inspektionerna”.
35 Lagstiftningsdekretet innehåller emellertid inga sådana krav.
36 Den del av talan som avser artikel 4 i direktiv 1999/95 skall därför bifallas.
Artikel 3 i direktiv 1999/95
37 Genom artikel 3 första stycket i direktiv 1999/95 har två skyldigheter införts för medlemsstaterna. För det första skall en medlemsstat som mottar ett klagomål eller innehar bevis på att fartyget inte uppfyller de krav som anges i direktiv 1999/63 utarbeta en rapport som den ställer till regeringen i den stat i vilken fartyget är registrerat.
38 Det framgår av domstolens rättspraxis att en bestämmelse som endast avser relationerna mellan en medlemsstat och kommissionen eller de andra medlemsstaterna i princip inte skall införlivas (se dom av den 20 november 2003 i mål C-296/01, kommissionen mot Frankrike, REG 2003, s. I-0000, punkt 92, och av den 27 november 2003 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 68).
39 Det skall erinras om att varje medlemsstat som ett direktiv är riktat till, enligt fast rättspraxis, i sin nationella rättsordning skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvas med direktivet (se bland annat dom av den 17 juni 1999 i mål C-336/97, kommissionen mot Italien, REG 1999, s. I-3771, punkt 19, av den 8 mars 2001 i mål C-97/00, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-2053, punkt 9, och av den 7 maj 2002 i mål C-478/99, kommissionen mot Sverige, REG 2002, s. I-4147, punkt 15).
40 Enligt skälen 2 och 7 i direktiv 1999/95 har detta direktiv bland annat till syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren ombord för sjömän samt att bevara sjösäkerheten. Syftet med den rapport som ställs till regeringen i den stat i vilken fartyget är registrerat är att göra mottagaren uppmärksam på att det råder uppenbar fara för sjömännens säkerhet eller hälsa. Rapporten syftar till att omedelbart avlägsna denna risk, och det är således inte enbart fråga om en skyldighet att informera. Ett införlivande är därför nödvändigt för att regeln skall få full verkan.
41 Den del av kommissionens talan som avser den nämnda skyldigheten skall därmed bifallas.
42 Den andra skyldigheten som föreskrivs i artikel 3 första stycket i direktiv 1999/95 består i att medlemsstaterna skall vidta de korrigerande åtgärder som är nödvändiga när en inspektion, vilken har gjorts i enlighet med artikel 4, ger erforderliga bevis för att de krav som anges i direktiv 1999/63 inte är uppfyllda. Eftersom artikel 4 inte har införlivats med italiensk rätt, vilket domstolen redan har konstaterat i punkt 36 i förevarande dom, skall också den del av kommissionens talan som avser denna skyldighet bifallas.
43 I artikel 3 andra stycket i direktiv 1999/95 föreskrivs att identiteten på den person från vilken klagomålet härrör inte skall avslöjas vare sig för befälhavaren eller det berörda fartygets ägare.
44 Ingen av de bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av den italienska regeringen innehåller ett sådant förbud.
45 Talan i denna del skall därför bifallas.
Artikel 5 i direktiv 1999/95
46 I denna artikel föreskrivs bland annat att de åtgärder som syftar till att korrigera konstaterade oegentligheter kan och, under angivna villkor, skall bestå i förbud för det berörda fartyget att lämna hamnen så länge som de konstaterade oegentligheterna inte har korrigerats.
47 Det är klarlagt att de bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av den italienska regeringen inte omfattar några sådana åtgärder.
48 Den del av talan som avser artikel 5 i direktiv 1999/95 skall därför bifallas.
Artikel 6 i direktiv 1999/95
49 I artikel 6.1 i direktiv 1999/95 föreskrivs att den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten är skyldig att informera när ett fartyg är förbjudet att lämna hamnen i enlighet med artikel 5 i direktivet.
50 Mottagare av sådan information är befälhavaren, ägaren eller den driftansvarige, å ena sidan, och flaggstatens förvaltning eller förvaltningen i den stat i vilken fartyget är registrerat eller konsuln eller i dennes frånvaro den statens närmaste diplomatiske representant, å andra sidan.
51 Den nationella lagstiftning som har åberopats av den italienska regeringen omfattar inte någon sådan skyldighet att informera.
52 Det är visserligen riktigt, vilket domstolen redan har erinrat om i punkt 38 i förevarande dom, att en medlemsstat i princip inte är skyldig att införliva bestämmelser som endast avser relationerna mellan medlemsstaterna.
53 Det skall betonas att skyldigheten att informera flaggstatens förvaltning eller förvaltningen i den stat i vilken fartyget är registrerat eller konsuln eller i dennes frånvaro den statens närmaste diplomatiske representant följer av de skyldigheter som åligger staten enligt folkrätten.
54 Det följer nämligen av artikel 94.1 i Förenta nationernas havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, vilken trädde i kraft den 16 november 1994 och godkändes genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 (EGT L 179, p. 1), om flaggstatens skyldigheter, att varje stat med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor skall utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg. Varje stat skall särskilt, i enlighet med artikel 94.2 b och 94.3 b, åta sig jurisdiktion enligt nationell rätt över varje fartyg som för dess flagg samt över dess befälhavare, övrigt befäl och manskap med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor rörande fartyget, och varje stat skall vidta sådana åtgärder i fråga om fartyg under dess flagg som är nödvändiga för att trygga säkerheten till sjöss med hänsyn till bland annat fartygets bemanning samt besättningens arbetsförhållanden och utbildning, med beaktande av tillämpliga internationella överenskommelser och rekommendationer.
55 Av artikel 94.6 i nämnda konvention följer att en flaggstat, som har mottagit en rapport om att vederbörlig kontroll över ett fartyg inte har utövats, om så är lämpligt, skall vidta erforderliga åtgärder för att avhjälpa situationen.
56 Av detta följer att den information som avses i artikel 6.1 i direktiv 1999/95 har till direkt syfte att bevara sjösäkerheten i fall av uppenbar fara. Uttryckligt införlivande med den nationella rätten är därför nödvändigt för att denna bestämmelse skall få full verkan.
57 Den del av talan som avser artikel 6.1 i direktiv 1999/95 skall därför bifallas.
58 Artikel 6.2 i direktiv 1999/95 innehåller regler om skydd av ekonomiska intressen för personer som berörs av de inspektioner som utförs med stöd av detta direktiv. De bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av den italienska regeringen omfattar inga regler med motsvarande innehåll.
59 Den del av talan som avser artikel 6.2 i direktiv 1999/95 skall därför bifallas.
Artikel 7 i direktiv 1999/95
60 Det skall, i fråga om denna anmärkning, erinras om att införlivandet med nationell rätt av ett direktiv enligt domstolens fasta rättspraxis inte nödvändigtvis kräver att dess bestämmelser återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lagregel, och det kan vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram om det därigenom på ett effektivt sätt säkerställs att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt så att, för det fall direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna (dom av den 28 februari 1991 i mål C-131/88, kommissionen mot Tyskland, REG 1991, s. I-825, punkt 6, och av den 15 november 2001 i mål C-49/00, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I‑8575, punkterna 21 och 22).
61 Ingen av de bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av den italienska regeringen gäller emellertid rätten att överklaga ett beslut om att hålla kvar fartyget, vilket har fattats av den behöriga myndigheten, eller nämnda myndighets skyldighet att informera det berörda fartygets befälhavare om denna rätt.
62 Den del av kommissionens talan som avser artikel 7 i direktiv 1999/95 skall därför bifallas.
Artikel 8 i direktiv 1999/95
63 Artikel 8.1 i detta direktiv avser endast relationerna medlemsstaterna emellan och relationerna mellan medlemsstaterna och kommissionen. Domstolen har redan erinrat i punkt 38 i förevarande dom om att sådana bestämmelser i princip inte skall införlivas.
64 Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att gemenskapsrätten iakttas till fullo, kan kommissionen emellertid visa att det för att iaktta en bestämmelse i ett direktiv, vilken reglerar dessa relationer, är nödvändigt att vidta särskilda införlivandeåtgärder i den nationella rättsordningen (se dom av den 20 november 2003 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 92, och av den 27 november 2003 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 68).
65 Kommissionen har inte anfört några argument för att visa att de italienska myndigheternas praxis står i strid med de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt artikel 8.1 i direktiv 1999/95.
66 Kommissionens talan skall därför ogillas i denna del.
67 Den del av kommissionens talan som avser skyldigheten att offentliggöra enligt artikel 8.2 i direktiv 1999/95 skall däremot bifallas då de bestämmelser som har åberopats av den italienska regeringen inte hänvisar till en sådan skyldighet i nationell rätt.
Artikel 9 i direktiv 1999/95
68 De bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av den italienska regeringen innehåller ingen klausul om ”icke-förmånsbehandling” i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 1999/95.
69 Den del av kommissionens talan som avser denna artikel skall därför bifallas.
70 Med hänsyn till samtliga överväganden ovan fastställer domstolen att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 1999/95 genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 3–7, 8.2 och 9 i detta direktiv. Talan ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
71 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien i väsentliga delar har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande dom:
1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/95/EG av den 13 december 1999 om tillsyn av efterlevnaden av bestämmelser om arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 3–7, 8.2 och 9 i detta direktiv.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.
Top