Avis juridique important
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 13 november 1990. - Carmina di Leo mot Land Berlin. - Begäran om förhandsavgörande: Verwaltungsgericht Darmstadt - Tyskland. - Icke-diskriminering - Barn till en arbetstagare i gemenskapen - Utbildningsstöd. - Mål C-308/89.
Rättsfallssamling 1990 s. I-04185
Svensk specialutgåva s. 00583
Finsk specialutgåva s. 00607
Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Fri rörlighet för personer - arbetstagare - likabehandling - tillträde till utbildning för barnen till en arbetstagare - studier i en annan medlemsstat än värdlandet - rätt till stöd som värdlandet beviljar sina egna medborgare vid studier i utlandet - studier i den medlemsstat där den berörda personen är medborgare - saknar betydelse
(artikel 12 i rådets förordning nr 1612/68)
Sammanfattning
Artikel 12 i förordning nr 1612/68 fastställer en allmän regel på utbildningsområdet som innebär en skyldighet för varje medlemsstat att säkerställa likabehandling mellan den statens egna medborgare och barn till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat men som är bosatta inom dess territorium. När en medlemsstat ger sina egna medborgare möjlighet att erhålla stöd för att genomgå en utbildning i utlandet skall således barn till en arbetstagare i gemenskapen ha rätt att erhålla samma förmån om det väljer att studera utanför värdlandet.
Denna tolkning gäller även om den person som skall genomgå en utbildning beslutar att studera i den medlemsstat där han är medborgare. Varken det krav på bosättning som föreskrivs i artikel 12 eller syftet med förordning nr 1612/68 berättigar en sådan begränsning, som för övrigt skulle leda till en annan form av diskriminering av barn till arbetstagare i gemenskapen i förhållande till medborgare i värdmedlemsstaten.
Parter
I mål C-308/89
har Verwaltungsgericht Darmstadt till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
Carmina di Leo
och
Land Berlin.
Föremål för talanBegäran avser tolkningen av artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva del 05, volym 01).
Domskäl
1 Genom beslut av den 11 september 1989, som inkom till domstolen den 9 oktober 1989, har Verwaltungsgericht Darmstadt, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt en fråga om tolkningen av artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva del 05, volym 01).
2 Denna fråga har uppkommit inom ramen för ett överklagande, av den italienska medborgaren Carmina di Leo, som gäller det avslagsbeslut fattat av de tyska myndigheter som är behöriga att bevilja henne det utbildningsstöd som föreskrivs i Bundesausbildungsförderungsgesetz (förbundslag om utbildningsstöd, nedan kallad "Bafög"), vilket innebar att hennes ansökan avslogs med motiveringen att det utbildningsstöd som Carmina di Leo ansökt om endast beviljas tyskar i den mening som avses i grundlagen, statslösa utlänningar och utlänningar som har rätt till asyl.
3 Enligt Bafög, i den lydelse som gällde vid den tidpunkt som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, kan utbildningsstöd för studier utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium endast beviljas till tyskar i den mening som avses i grundlagen, statslösa utlänningar, utlänningar som har rätt till asyl och till flyktingar. Till följd av en ändring som är tillämplig sedan 1 juli 1988 kan stödet även beviljas till sökande som skall genomgå utbildning och som enligt gemenskapsrätten, på grund av att de är barn till medborgare i en medlemsstat, har rätt till fri rörlighet eller uppehåll. Medborgare i en av gemenskapens medlemsstater kan dock inte beviljas stöd när utbildningen genomförs i den stat där de är medborgare.
4 Det framgår av handlingarna i målet att Carmina di Leo är dotter till en italiensk migrerande arbetstagare som sedan 25 år är anställd i Förbundsrepubliken Tyskland. Hon har genomfört sin grundskole- och gymnasieutbildning i Gedern, Förbundsrepubliken Tyskland, där hon även har sin permanentbostad. På grund av de regler "numerus clausus" som tillämpas vid de tyska universitetens medicinska fakulteter skrev hon in sig vid medicinska fakulteten vid universitetet i Sienna i Italien. Det är för dessa studier som hon nekats det utbildningsstöd som föreskrivs i Bafög.
5 Den nationella domstolen ansåg att frågan huruvida de tyska myndigheternas beslut är lagligt beror på om artikel 12 i nämnda förordning nr 1612/68 innebär eller inte innebär att en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att utbildningsstöd kan beviljas för studier i utlandet, skall bevilja ett sådant stöd till en person i en situation som den som sökanden i målet vid den nationella domstolen befinner sig i.
6 Det är mot denna bakgrund som Verwaltungsgericht Darmstadt har beslutat att vilandeförklara målet och ställt följande tolkningsfråga till domstolen:
"Skall artikel 12 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 tolkas så att, när det gäller utbildningsstöd, skall barn som omfattas av denna bestämmelse likställas med landets egna medborgare, och detta inte enbart när utbildningen genomförs i värdlandet, utan även när de genomgår en utbildning i den stat där de är medborgare?"
7 För en utförligare redogörelse för den rättsliga ramen och bakgrunden till tvisten vid den nationella domstolen samt de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
8 Artikel 12 i förordning nr 1612/68 föreskriver att barnen till en arbetstagare i gemenskapen skall ha tillträde till värdlandets allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där.
9 Det finns anledning att inledningsvis påminna om att enligt domstolens rättspraxis (se dom av den 15 mars 1989 i förenade målen 389/87 och 390/87 Echternach och Moritz, Rec. s. 723) avser ovan nämnda artikel 12 inte enbart de regler som rör tillträde i egentlig mening, utan även allmänna åtgärder som syftar till att underlätta deltagande i undervisning. I detta avseende har domstolen bl.a. fastställt att det faktum att en berörd person är barn till en arbetstagare i gemenskapen särskilt innebär att det enligt gemenskapsrätten erkänns att dessa barn skall kunna få statligt studiestöd för att de skall integreras i värdlandets sociala liv. Detta innebär, enligt domstolen, att barnen till arbetstagare i gemenskapen har rätt till stöd som beviljas för att täcka avgifter för undervisning och underhåll på samma villkor som gäller när samma förmåner beviljas landets egna medborgare.
10 Tolkningsfrågan ger även upphov till frågan huruvida denna rätt till likabehandling på utbildningsområdet även kan åberopas av ett barn till en arbetstagare i gemenskapen när utbildningen genomförs i en annan stat än värdlandet och, särskilt, i den stat där den berörda personen är medborgare.
11 I detta hänseende har den tyska regeringen och, under förhandlingen, även den nederländska regeringen gjort gällande att principen om likabehandling i artikel 12 inte kan innebära skyldigheter för en medlemsstat om den migrerande arbetstagarens barn lämnar landet för att studera i utlandet, eftersom artikel 12, enligt sin lydelse, endast är tillämplig på barn som bor inom värdlandets territorium. De båda regeringarna har dessutom gjort gällande att syftet med artikel 12 är att främja arbetstagarens och hans familjs integration i värdlandet. Om ett barn till den migrerande arbetstagaren studerar i en annan stat främjar detta inte hans integration i värdlandet.
12 Dessa argument kan inte godtas. Det framgår av själva ordalydelsen att artikel 12 inte är begränsad till utbildningar som genomförs inom värdlandet. Villkoret när det gäller bosättning som föreskrivs i nämnda artikel 12 i förordning nr 1612/68 syftar till att begränsa kravet på likabehandling, med avseende på de fördelar som omnämns i den artikeln, till att endast omfatta barn till arbetstagare i gemenskapen som bor i deras föräldrars värdland. Detta krav på bosättning innebär däremot inte att rätten till likabehandling beror på var det berörda barnet studerar.
13 Det skall vidare påpekas att för att syftet med nämnda förordning nr 1612/68, som är fri rörlighet för arbetstagare, skall kunna genomföras med respekt för frihet och värdighet krävs det att integrationen av arbetstagarens familj i värdlandet kan ske under bästa möjliga omständigheter. För att en sådan integration skall lyckas är det nödvändigt att barn till arbetstagare i gemenskapen som bor med sin familj i värdlandet har möjlighet att välja sina studier på samma villkor som barn till medborgare i den staten.
14 Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, som föreskriver att en arbetstagare från en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium skall åtnjuta samma sociala förmåner som landets egna arbetstagare, innebär dessutom en förpliktelse för den medlemsstat som ger sina egna arbetstagare möjlighet att genomgå en utbildning som ges i en annan medlemsstat att erbjuda denna möjlighet även till arbetstagare från gemenskapen som är bosatta på dess territorium (se dom av den 27 september 1988 i mål 235/87 Matteucci, Rec. s. 5589).
15 Samma princip skall tillämpas på barn till arbetstagare i gemenskapen som omfattas av artikel 12. Den artikeln fastställer således på samma sätt som artikel 7.2 en allmän regel på utbildningsområdet som innebär en skyldighet för varje medlemsstat att säkerställa likabehandling mellan den statens egna medborgare och barn till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat men som är bosatta inom dess territorium. När en medlemsstat ger sina egna medborgare möjlighet att erhålla stöd för att genomgå en utbildning i utlandet skall således ett barn till en arbetstagare i gemenskapen ha rätt att erhålla samma förmån om det väljer att studera utanför värdlandet.
16 Denna tolkning gäller även om den person som skall genomgå en utbildning beslutar att studera i den medlemsstat där han är medborgare. Varken det krav på bosättning som föreskrivs i artikel 12 eller syftet med förordning nr 1612/68 berättigar en sådan begränsning, som för övrigt skulle leda till en annan form av diskriminering av barn till arbetstagare i gemenskapen i förhållande till medborgare i värdmedlemsstaten.
17 Härav följer att den fråga som den nationella domstolen har ställt skall besvaras enligt följande. Artikel 12 i förordning nr 1612/68 skall tolkas så att de barn som omfattas av den bestämmelsen skall likställas med landets egna medborgare när det gäller utbildningsstöd, och detta inte enbart när utbildningen äger rum i värdlandet, utan även när den genomförs i den stat där de är medborgare.
Beslut om rättegångskostnader18 De kostnader som har förorsakats den tyska regeringen, den nederländska regeringen, den italienska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
DomslutPå dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
-angående de frågor som genom beslut av den 11 september 1989 förts vidare av Verwaltungsgericht Darmstadt - följande dom:
Artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall tolkas så att de barn som omfattas av den bestämmelsen skall likställas med landets egna medborgare när det gäller utbildningsstöd och detta inte enbart när utbildningen äger rum i värdlandet, utan även när den genomförs i den stat där de är medborgare.
Top