Arrêt de la Cour
Mål C-148/03
Nürnberger Allgemeine Versicherungs AG
mot
Portbridge Transport International BV
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht München)
”Brysselkonventionen – Artiklarna 20 och 57.2 – Uteblivet svaromål – Svarande med hemvist i en annan konventionsstat – Genèvekonventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg – Kollision mellan konventioner”
Sammanfattning av domen
Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Förhållande till andra konventioner – Konventioner som reglerar ett särskilt område – Konvention som innehåller behörighetsregler – Svarandens ifrågasättande av den internationella behörigheten enligt konventionen hos den domstol vid vilken talan har väckts – Iakttagande av bestämmelser om domstols behörighet av den domstol vid vilken talan har väckts i enlighet med artikel 57 i Brysselkonventionen
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artiklarna 20 och 57.2 a)
Artikel 57.2 a i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde, konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde och konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde skall tolkas så, att domstolen i en konventionsstat vid vilken talan har väckts mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat kan grunda sin behörighet på en särskild konvention som förstnämnda konventionsstat också har tillträtt och som innehåller särskilda behörighetsregler, även om svaranden, inom ramen för nämnda förfarande, inte avger svaromål i sak och formellt har invänt att den domstol vid vilken talan har väckts saknar internationell behörighet.
Enligt artikel 20 i konventionen av den 27 september 1968, som är tillämplig i enlighet med artikel 57.2 a andra meningen i konventionen, skall visserligen domstolen i fråga självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i ovannämnda konvention. Den ovannämnda domstolens behörighet måste emellertid anses vara grundad på denna konvention, eftersom det i artikel 57 däri faktiskt föreskrivs att behörighetsreglerna i särskilda konventioner inte påverkas av nämnda konvention.
Domstolen i en konventionsstat vid vilken talan väckts mot en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat, och som inte går i svaromål, skall följaktligen beakta behörighetsreglerna i särskilda konventioner som förstnämnda konventionsstat också har tillträtt när den självmant bedömer sin behörighet enligt Brysselkonventionen.
(se punkterna 16–20 och domslutet)
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 28 oktober 2004(1)
Brysselkonventionen – Artiklarna 20 och 57.2 – Uteblivet svaromål – Svarande med hemvist i en annan konventionsstat – Genèvekonventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg – Kollision mellan konventioner
I mål C-148/03,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som framställts av Oberlandesgericht München (Tyskland), genom beslut av den 27 mars 2003, som inkom till domstolen den 31 mars samma år, i målet mellan
Nürnberger Allgemeine Versicherungs AG
och
Portbridge Transport International BV,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna R. Schintgen (referent) och N. Colneric,
generaladvokat: A. Tizzano,
justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgivits av:
– Nürnberger Allgemeine Versicherungs AG, genom K. Demuth, Rechtsanwalt,
– Portbridge Transport International BV, genom J. Kienzle, Rechtsanwalt,
– Tysklands regering, genom R. Wagner, i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom K. Manji, i egenskap av ombud, biträdd av D. Beard, barrister,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom A.-M. Rouchaud och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förhandling och utan förslag till avgörande
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 20 och 57.2 a i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva C 15, 1997, s. 30) (nedan kallad Brysselkonventionen), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och, i ändrad lydelse, s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14), konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26), konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 43) och konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1).
2 Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan bolaget Nürnberger Allgemeine Versicherungs AG (nedan kallat Nürnberger) och bolaget Portbridge Transport International BV (nedan kallat Portbridge) angående en talan om ersättning för skador som Nürnberger åsamkats på grund av förlust av gods som Portbridge skulle ha transporterat till Förenade kungariket.
Tillämpliga bestämmelser
3 I artikel 57.1 och 57.2 a i Brysselkonventionen föreskrivs följande:
”1. Denna konvention skall inte inverka på konventioner som konventionsstaterna har tillträtt eller kommer att tillträda och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.
2. För att säkerställa en enhetlig tolkning skall punkt 1 tillämpas enligt följande:
a) Denna konvention skall inte utgöra hinder för en domstol i en konventionsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett särskilt område att förklara sig behörig i enlighet med den konventionen, även om svaranden har hemvist i en konventionsstat som inte har tillträtt ifrågavarande konvention. Den domstol som handlägger målet skall dock alltid tillämpa artikel 20 i denna konvention.”
4 I artikel 20 första stycket i Brysselkonventionen föreskrivs följande:
”Om talan väcks vid en domstol i en konventionsstat mot en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat, och svaranden inte går i svaromål, skall domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna konvention.”
5 Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, som undertecknades i Genève den 19 maj 1956 (nedan kallad CMR), är enligt dess första artikel tillämplig ”på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot vederlag, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, såsom de angivits i avtalet, är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är en fördragsslutande stat … oavsett parternas hemvist och nationalitet”.
6 I artikel 31.1 CMR föreskrivs följande:
”Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention får upptagas, förutom vid sådan domstol i fördragsslutande stat som parterna utsett, vid domstol i stat, inom vars område
a) svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits, eller
b) den ort där godset mottogs av fraktföraren eller bestämmelseorten är belägen,
och får inte väckas vid annan domstol.”
7 Såväl Förbundsrepubliken Tyskland som Konungariket Nederländerna har tillträtt CMR.
Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
8 Nürnberger är ett transportförsäkringsbolag som bildats enligt tysk rätt. Nürnberger har riktat skadeståndsanspråk mot det nederländska transportföretaget Portbridge på grund av förlusten i juni år 2000 av gods som Portbridge hade mottagit i Vöhringen (Tyskland) för transport till Förenade kungariket.
9 Den aktuella transporten omfattas av bestämmelserna i CMR. Enligt artikel 31.1 b i denna konvention är den domstol vid vilken talan har väckts, Landgericht Memmingen (Tyskland), behörig, eftersom den ort där godset mottogs för transport är belägen i det område över vilket Landgericht Memmingen har jurisdiktion. Portbridge invände emellertid att nämnda domstol saknade internationell behörighet och avgav inte något svaromål i sak.
10 Landgericht Memmingen förklarade sig genom mellandom sakna internationell behörighet och avvisade Nürnbergers talan. Landgericht Memmingen fastställde att det, oberoende av behörighetsreglerna i artikel 31 CMR, framgår av artikel 57.2 a andra meningen i Brysselkonventionen att artikel 20 i nämnda konvention skall tillämpas när svaranden inte går i svaromål eller inte avger något svaromål i sak. Den domstol vid vilken talan har väckts skall under dessa omständigheter enligt denna bestämmelse självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna konvention.
11 Nürnberger överklagade detta avgörande till Oberlandesgericht München och gjorde gällande att behörighetsreglerna i artikel 31.1 CMR ägde företräde framför de allmänna behörighetsreglerna i Brysselkonventionen. Detta gäller även när svaranden inte har avgett svaromål i sak utan endast invänt att den domstol vid vilken talan väckts saknar internationell behörighet.
12 Det är mot denna bakgrund som den nationella domstolen har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:
”Skall behörighetsreglerna i andra konventioner ges företräde framför de allmänna behörighetsreglerna i Brysselkonventionen när en talan har väckts vid en domstol i en stat som är ansluten till Brysselkonventionen mot en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat och som, inom ramen för detta förfarande, inte avger något svaromål i sak?”
Bedömning av tolkningsfrågan
13 Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 57.2 a i Brysselkonventionen skall tolkas så, att domstolen i en konventionsstat vid vilken talan har väckts mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat kan grunda sin behörighet på en särskild konvention till vilken förstnämnda konventionsstat också är ansluten och som innehåller särskilda behörighetsregler enligt vilka Brysselkonventionen inte är tillämplig, även om svaranden, inom ramen för nämnda förfarande, inte avger något svaromål i sak.
14 Det skall härvid påpekas att det genom artikel 57 införs ett undantag från huvudregeln, enligt vilket Brysselkonventionen äger företräde framför andra konventioner om domstols behörighet och om verkställighet av domar som konventionsstaterna undertecknar. Syftet med detta undantag är att säkerställa efterlevnaden av behörighetsregler i särskilda konventioner som har inrättats med beaktande av de särskilda förhållanden som råder på de områden som de skall reglera (se dom av den 6 december 1994 i mål C‑406/92, Tatry, REG 1994, s. I‑5439, punkt 24).
15 Portbridge har emellertid gjort gällande att behörighetsreglerna i artikel 31.1 CMR inte är tillämpliga. Det är i stället Brysselkonventionen som, med stöd av artikel 57.2 a andra meningen däri, är tillämplig. Enligt nämnda artikel skall ”[d]en domstol som handlägger målet … dock alltid tillämpa artikel 20 i denna konvention”.
16 Det erinras om att det i nämnda artikel 20 föreskrivs att om talan väcks vid en domstol i en konventionsstat mot en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat, och svaranden inte går i svaromål, skall domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i Brysselkonventionen.
17 I förevarande fall måste domstolens behörighet anses vara grundad på Brysselkonventionen, eftersom det i artikel 57 däri faktiskt föreskrivs att behörighetsreglerna i särskilda konventioner inte påverkas av nämnda konvention.
18 Domstolen i en konventionsstat vid vilken talan väckts mot en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat, och som inte går i svaromål, skall följaktligen beakta behörighetsreglerna i särskilda konventioner som förstnämnda konventionsstat också har tillträtt när den självmant bedömer sin behörighet enligt Brysselkonventionen.
19 Detta gäller även när svaranden, som i förevarande fall, utan att avge svaromål i sak, formellt har invänt att den domstol vid vilken talan har väckts saknar internationell behörighet.
20 Av det anförda följer att tolkningsfrågan skall besvaras enligt följande. Artikel 57.2 a i Brysselkonventionen skall tolkas så, att domstolen i en konventionsstat vid vilken talan har väckts mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat kan grunda sin behörighet på en särskild konvention som förstnämnda konventionsstat också har tillträtt och som innehåller särskilda behörighetsregler, även om svaranden, inom ramen för nämnda förfarande, inte avger svaromål i sak.
Rättegångskostnader
21 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande dom:
Artikel 57.2 a i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde, konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde och konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde skall tolkas så, att domstolen i en konventionsstat vid vilken talan har väckts mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat kan grunda sin behörighet på en särskild konvention som förstnämnda konventionsstat också har tillträtt och som innehåller särskilda behörighetsregler, även om svaranden, inom ramen för nämnda förfarande, inte avger svaromål i sak.
Underskrifter
1 – Rättegångsspråk: tyska. Top
Full & Egal Universal Law Academy