Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - socker - sockerregleringsåren 1975/76 till 1979/80 - stöd - beviljande - finansiering - villkor - system
(artikel 38 i rådets förordning nr 3330/74)
2. Tullar - avgifter med motsvarande verkan - begrepp
(artiklarna 9 och 13.2 i EEG-fördraget)
3. Tullar - avgifter med motsvarande verkan - begrepp - interna skatter och avgifter - åtskillnad - den nationella domstolens behörighet
(artiklarna 9, 13.2 och 95 i EEG-fördraget)
4. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - funktion - producentpris - fastställande - gemenskapsregler - intervention av medlemsstater - begränsning - fall i förordning nr 3330/74 - överträdelse - individuella rättigheter
Sammanfattning
1. Bemyndigandet i artikel 38 i förordning nr 3330/74 att bevilja de stöd som avses där, skall inte förstås som om det innebär att alla slags finansieringsmetoder för dessa stöd, oavsett karaktär eller villkor, är förenliga med gemenskapsrätten.
Vid finansieringen av det beviljade stödet skall de nationella myndigheterna särskilt uppfylla inte bara de förpliktelser som följer av fördraget utan också de förpliktelser som följer av de andra bestämmelserna i förordning nr 3330/74.
2. Förbudet i artiklarna 9 och 13 avser varje avgift som utkrävs vid eller på grund av import och som, genom att den särskilt läggs på en vara som importerats och inte på en liknande inhemsk vara, får samma restriktiva verkan på varors fria rörlighet som en tull genom att självkostnaden för varan ändras.
3. En avgift som ingår i ett allmänt internt beskattningssystem och som läggs på såväl inhemska som importerade varor efter samma kriterier, kan utgöra en avgift med motsvarande verkan som en importtull endast om dess enda syfte är att finansiera verksamheter som på särskilt sätt gynnar den inhemska beskattade varan, om det föreligger identitet mellan den beskattade varan och den gynnade inhemska varan och om de avgifter som läggs på den inhemska varan kompenseras helt och hållet. Det är den nationella domstolen som skall klassificera avgiften i fråga.
4. Det framgår av förordning nr 3330/74, särskilt artikel 33 i
denna, att även då störningar inte förekommer skall funktionen hos en gemensam organisation av marknaden och särskilt producentprisbildningen i princip regleras genom allmänna gemenskapsbestämmelser såsom dessa formuleras i det allmänna regelverket och årligen anpassas, så att all särskild intervention i denna funktion strikt begränsas till de uttryckligen föreskrivna fallen. Enligt förordning nr 3330/74 är därför gemenskapen, om inte något annat uttryckligen bestäms, ensam behörig att vidta särskilda åtgärder som innebär intervention i prisbildningssystemet, i synnerhet genom att begränsa de verkningar som en ändring av gemenskapspriserna får med avseende på interventionspriserna eller växelkurserna för den nationella valutan i förhållande till beräkningsenheten. Varje fysisk eller juridisk person, vars lager har omfattats av den nationella åtgärden, kan vid de nationella domstolarna åberopa en överträdelse i detta avseende av förordning nr 3330/74.
Parter
I mål 77/76
har Pretura di Abbiategrasso till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
Företaget Fratelli Cucchi
och
Avez SpA.
Föremål för talan
Begäran avser tolkningen av artikel 13.2 i EEG-fördraget samt rådets förordningar nr 1009/67/EEG av den 18 december 1967 och nr 3330/74 av den 19 december 1974 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT 308, 18.12.1967, s. 1 och EGT L 359, 31.12.1974, s. 1, franska versioner; vid översättningen fanns inga svenska versioner att tillgå).
Domskäl
1 Genom beslut av den 16 juli 1976, som inkom till domstolens kansli den 28 i samma månad, har Pretore di Abbiategrasso ställt frågor till domstolen om tolkningen av artiklarna 1-8, 13.2 och 38-43 i EEG-fördraget samt rådets förordningar nr 1009/67 av den 18 december 1967 och 3330/74 av den 19 december 1974 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT 308, 18.12.1967 och EGT L 359, 31.12.1974).
2 Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist mellan två italienska företag.
3 Sökanden i målet vid den nationella domstolen, företaget Fratelli Cucchi, anlitade Avez SpA i Milano, motpart vid den nationella domstolen, för att importera 10 ton socker från Förbundsrepubliken Tyskland till Italien, varav 4 ton levererades den 28 juni 1976 och resten skulle levereras i juli samma år. Avez SpA begärde av Fratelli Cucchi, utöver varans pris, också ersättning för två avgifter, kallade pristillägg (sovrapprezzo) respektive särskilt pristillägg (sovrapprezzo straordinario), i enlighet med åtgärder av Comitato interministeriale di prezzi (CIP).
4 Sökanden i målet vid den nationella domstolen ansåg att pristillägget och det särskilda pristillägget stred mot reglerna i gemenskapsrätten och väckte talan mot motparten vid Pretura di Abbiategrasso, för att det skulle fastställas att Fratelli Cucchi inte var skyldig Avez SpA avgifterna i fråga.
5 Genom en inlaga av den 11 juli 1976 ansökte Federgrossisti (Federazione nazionale per il commercio alimentare - Sindicato nazionale dello zucchero) om att få intervenera i målet och hävdade att den kritik som riktats mot de nationella bestämmelserna var befogad samt begärde att saken skulle hänskjutas till domstolen i enlighet med artikel 177 i fördraget.
6 Genom ovannämnda beslut beviljade den nationella domstolen interventionsansökan och beslöt att föra åtta frågor föreslagna av intervenienten vidare till domstolen, varav de fyra första syftar till att få klarlagt om pristillägget är förenligt med gemenskapsrätten och de fyra övriga om det särskilda pristillägget är förenligt med densamma.
I - Allmänna anmärkningar
7 Det framgår av beslutet om hänskjutande, att svaret på de frågor som ställts skall ge den nationella domstolen möjlighet att bedöma om de två avgifterna, kallade pristillägg (sovrapprezzo) respektive särskilt pristillägg (sovrapprezzo straordinario), som införts genom åtgärder av CIP, och vars avkastning skall finansiera anpassningsstöd till italienska sockerbetsodlare och sockerindustrier, är förenliga med gemenskapsrätten.
I sitt yttrande har Italiens regering gjort gällande att den, genom artikel 38 i förordning nr 3330/74, uttryckligen var bemyndigad att bevilja dessa stöd för sockerregleringsåren 1975/76 till 1979/80.
8 Den anser att den till följd av detta bemyndigande fått befogenhet att skaffa nödvändiga medel för finansiering på de villkor som tyckts vara de lämpligaste och mest rättvisa inom gränserna för vad gemenskapsrätten tillåter.
9 Bemyndigandet i artikel 38 i förordning nr 3330/74 att bevilja de stöd som avses där, skall inte förstås som om det innebär att alla slags finansieringsmetoder för dessa stöd, oavsett karaktär eller villkor, är förenliga med gemenskapsrätten.
Vid finansieringen av det beviljade stödet skall de nationella myndigheterna särskilt uppfylla inte bara de förpliktelser som följer av fördraget utan också de förpliktelser som följer av de andra bestämmelserna i förordning nr 3330/74.
En finansieringsform som tillåter avvikelse från dessa övriga bestämmelser måste grunda sig på en uttrycklig bestämmelse, eller åtminstone på en bestämmelse som på ett tydligt sätt klargör rådets avsikter i denna fråga.
En bestämmelse som gör en sådan avvikelse möjlig finns inte och det är med hänsyn till denna omständighet som de uppkomna frågorna måste besvaras.
II - Frågorna om pristillägget
10 Den första frågan går ut på om artikel 13.2 i fördraget och artikel 21.2 i förordning nr 3330/74 samt artikel 20.2 i förordning nr 1009/67 hindrar att man i handelsutbytet mellan medlemsstaterna på sockermarknaden tillgriper en nationell beskattningsåtgärd som träffar varje sockermängd, såväl den mängd som framställs inom landet som den som importeras, och att intäkterna av denna åtgärd uteslutande skall tillfalla inhemska sockerfabriker och sockerbetsodlare.
11 Den nationella domstolen har vidare framhållit att denna åtgärd ingår i ett stödsystem för vilket det finns gemenskapsbestämmelser, särskilt artikel 34 i förordning nr 1009/67, artikel 38 i förordning nr 3330/74 och artikel 4 i rådets förordning nr 1487/76 av den 22 juni 1976 (EGT L 176, s. 9, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) men att den aldrig har blivit godkänd av någon gemenskapsinstitution och inte heller tillämpats i enlighet med förfarandet i artikel 41 i förordning nr 1009/67 eller artikel 36 i förordning nr 3330/74.
12 Artikel 9 i fördraget, som för tiden efter övergångstiden ersätter den i frågan angivna artikel 13, förbjuder uppbörd av varje importtull och varje avgift med motsvarande verkan i handeln mellan medlemsstaterna.
Likaså förbjuder artiklarna 20.2 i förordning nr 1009/67 och 21.2 i förordning nr 3330/74 varje tull eller avgift med motsvarande verkan, om inte annat föreskrivs i dessa förordningar eller i rådets beslut om undantag.
13 Såsom det fastställts i domarna av den 19 juni 1973 i målet 77/72 Capolongo (Rec. s. 611) och av den 18 juni 1975 i målet 94/74 IGAV (Rec. s. 699) avser förbudet i artiklarna 9 och 13 varje avgift som utkrävs vid eller på grund av import och som, genom att den särskilt läggs på en vara som importerats och inte på en liknande inhemsk vara, får samma restriktiva verkan på varors fria rörlighet som en tull genom att självkostnaden för varan ändras.
Å andra sidan uppkommer frågan - genom omständigheten att en avgift tillämpas utan åtskillnad på inhemska varor och varor från andra medlemsstater - huruvida avgiften i fråga faller under bestämmelserna i artiklarna 9 och 13 eller under förbudet mot diskriminering i artikel 95 avseende interna skatter eller avgifter.
14 En och samma avgift kan inte, inom fördragets system, samtidigt falla under båda de nämnda kategorierna, eftersom de avgifter som avses i artiklarna 9 och 13 helt enkelt skall avskaffas, medan artikel 95, då det gäller interna skatter eller avgifter, endast föreskriver avskaffande av varje form av diskriminering, direkt eller indirekt, i behandlingen av en medlemsstats inhemska varor och av varor med ursprung i andra medlemsstater.
15 Finansiella avgifter, som ingår i ett allmänt internt beskattningssystem vilket systematiskt tillämpas på inhemska varor och importerade varor efter samma kriterier, skall alltså inte betraktas såsom avgifter med motsvarande verkan.
16 Situationen skulle vara annorlunda endast då en avgift, som är begränsad till att gälla för vissa bestämda varor, uteslutande är avsedd att gynna verksamheter som särskilt kommer inhemska beskattade varor tillgodo, på så sätt att den skattebörda som ligger på dessa sistnämnda varor kompenseras.
17 Ett sådant system med skatter eller avgifter skulle emellertid endast ge sken av att vara ett system med interna skatter eller avgifter, och det skulle därför på grund av sin protektionistiska karaktär kunna betraktas såsom en avgift med motsvarande verkan som en tull, på så sätt att förbuden i artiklarna 9 och 13 och i de omnämnda bestämmelserna i förordningarna skulle kunna tillämpas.
En sådan bestämning förutsätter emellertid att det finns ett klart fastslaget samband mellan å ena sidan uppbörden av en pålaga som läggs på berörda varor utan åtskillnad mellan inhemska eller importerade varor, och å andra sidan den fördel som endast inhemska varor kommer i åtnjutande av genom medel som härrör från samma pålaga.
18 Det ankommer därför på den nationella domstolen att avgöra om det föreligger något sådant samband och under dessa omständigheter ta hänsyn till att enligt vad handlingarna utvisar intäkterna från uppbörden av den omtvistade avgiften kommer såväl sockerbetsproducenter som sockerindustrin tillgodo, på sådant sätt att endast mindre än hälften av de uppburna medlen kommer socker, till skillnad från sockerbetor, tillgodo.
19 Det framgår av ovanstående att svaret på den första frågan måste bli att en avgift som ingår i ett allmänt internt beskattningssystem och som läggs på såväl inhemska som importerade varor efter samma kriterier, kan utgöra en avgift med motsvarande verkan som en importtull endast om dess enda syfte är att finansiera verksamheter som på särskilt sätt gynnar den inhemska beskattade varan, om det föreligger identitet mellan den beskattade varan och den gynnade inhemska varan och om de avgifter som läggs på den inhemska varan kompenseras helt och hållet.
20 Under dessa omständigheter har den andra och tredje frågan, som ställts i händelse av jakande svar, blivit överflödiga.
21 Den fjärde frågan går ut på om en sådan avgift som avses i den första frågan innebär en överträdelse av förbudet mot diskriminering mellan producenter eller konsumenter i artikel 40.3 andra stycket i fördraget.
Till detta är endast att säga att förbudet mot all diskriminering mellan varor från andra medlemsstater och liknande inhemska varor i artikel 95 i fördraget ger möjlighet att på ett särskilt sätt fastställa en eventuell överträdelse av gemenskapens grundläggande principer på det av den nationella domstolen angivna området.
Därför behöver inte heller denna fråga besvaras.
III - Frågorna om det särskilda pristillägget
22 Det framgår av beslutet om hänskjutande, att frågorna 5-8 gäller huruvida det särskilda pristillägget (sovrapprezzo straordinario), som införts genom CIP-åtgärden nr 20/1976 (GURI nr 172) och som tagits ut på lagrat socker den 2 juli 1976 vid övergången från sockerregleringsåret 1975/76 till regleringsåret 1976/77, är förenligt med gemenskapsrätten.
23 I sitt yttrande har Italiens regering anfört att det enda syftet med avgiften, som var en engångsavgift, var att täcka det underskott i utjämningsfonden som uppstått till följd av det stöd som beviljats enligt artikel 38 i förordning nr 3330/74 under det föregående sockerregleringsåret, och som överskred intäkterna från det allmänna pristillägg som uppburits under samma regleringsår.
24 Kommissionen har bekräftat dessa uppgifter men samtidigt anmärkt att denna avgift syftade till att påföra lagren avgifter som var beräknade på grundval av två olika underlag, nämligen för det första på grundval av höjningen av pristillägget på 56 lire per kilo för regleringsåret 1975/76 till 70 lire per kilo för regleringsåret 1976/77 och för det andra på grundval av ändringen av växelkursen för "den gröna liran" i förhållande till den beräkningsenhet som hade fastställts i början av regleringsåret 1976/77 genom rådets förordning nr 1020/76 av den 29 april 1976 (EGT L 115, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).
25 Den femte frågan går ut på om de problem som de fyra första frågorna handlar om, också uppstår när en avgift - som både gäller för den inhemska sockerframställningen och för importerat socker - tas ut för importerat socker, inte när det passerar gränsen utan vid ett senare tillfälle, när sockret därefter lagras.
26 Denna fråga avser uppenbarligen den del av det särskilda pristillägget som motsvarar höjningen av det allmänna pristillägget för det nya regleringsåret.
Denna del av det särskilda pristillägget är av samma slag som det allmänna pristillägget, som det förenas med, så att svaret på den första frågan är tillräckligt också som svar på denna femte fråga.
27 Den sjätte frågan går ut på om det är förenligt med gemenskapens regelverk, i synnerhet med förordning nr 3330/74, att en nationell regering genom en rättsakt, utan något föregående godkännande av gemenskapens institutioner, lägger en avgift på socker, som vid en viss tidpunkt finns på företagens lager, vid övergången från ett regleringsår för socker till ett annat.
Denna fråga berör den del av det särskilda pristillägget varigenom vissa innehavare av sockerlager åläggs betalning av ett belopp som skulle motsvara det ökade priset på socker till följd av att man vid övergången från regleringsåret 1975/76 till regleringsåret 1976/77 tillämpar en ny omräkningskurs för beräkningsenheten i lire (gröna lire).
28 Denna del av avgiften medför således att verkningarna av denna anpassning begränsas för vissa sockermängder som har lagrats sedan tidigare sockerregleringsår.
29 Enligt artikel 33 i förordning 3330/74 får "nödvändiga bestämmelser, för att undvika att sockermarknaden störs till följd av att prisnivån ändras vid övergången från ett sockerregleringsår till ett annat, /.../ fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 36", dvs. genom det s.k. förvaltningskommittéförfarandet.
Detta förfarande inleddes inte, eftersom de myndigheter som är behöriga att hänskjuta ärendet till kommittén ansåg att det i detta fall inte fanns någon anledning att tillämpa artikel 33.
30 Domstolen ogiltigförklarade artikel 6 i kommissionens förordning nr 834/74 genom en dom av den 30 oktober 1975 i målet 23/75 Rey Soda mot Cassa conguaglio zucchero (Rec. s. 1279), därför att kommissionen - fastän den var bemyndigad enligt artikel 37 i förordning 1009/67, vilken är en bestämmelse som motsvarar ovannämnda artikel 33, att vidta åtgärder för att undvika störningar som skulle kunna uppstå till följd av förändringar i prisnivån vid övergången från ett regleringsår till ett annat - inte hade rätt att anförtro en medlemsstat uppgiften att i form av en genomförandeåtgärd, fastställa viktiga materiella regler, på det sätt som skett genom omnämnda artikel 6.
31 Det framgår också av ovannämnda dom att, även då de i de ovannämnda bestämmelserna omnämnda störningarna inte förekommer, funktionen hos en gemensam marknadsorganisation och särskilt producentprisbildningen i princip skall regleras genom allmänna gemenskapsbestämmelser såsom dessa formuleras i det allmänna regelverket och årligen anpassas, så att all särskild intervention i denna funktion strikt begränsas till de uttryckligen föreskrivna fallen.
32 Därför kan argumentet att artikel 33 i förordning nr 3330/74 endast skulle avse överhängande fara för störning på marknaden och alltså lämna frihet åt medlemsstaterna att vidta särskilda interventionsåtgärder av andra skäl, som t.ex. en höjning av priserna, inte godtas.
33 En sådan tolkning av artikel 33 som skulle förbehålla gemenskapens myndigheter rätten att vidta särskilda åtgärder, såsom beskattning av lager vid övergången från ett sockerregleringsår till ett annat, endast när dessa åtgärder syftar till att undvika störningar på marknaden men ge medlemsstaterna full frihet att besluta om åtgärder av praktiskt taget samma slag och med samma innehåll men av andra skäl, skulle nämligen göra bestämmelsen meningslös.
34 Argumentet att man genom den åtgärd som är föremål för den nationella domstolens bedömning med rätta underlåtit att beskatta sockerlagren med belopp som motsvarar höjningen av interventionspriserna för sockerregleringsåret 1976/77 i förhållande till dem för det tidigare regleringsåret och att man därför respekterat de befogenheter som artikel 33 ger gemenskapens myndigheter, förbiser för övrigt att denna bestämmelse lika mycket avser följderna av en ändring av växelkurserna som följderna av en ändring av interventionspriserna, vilka ändringar inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken båda hör till gemenskapens exklusiva behörighet.
35 Svaret blir således att gemenskapen, om inget annat uttryckligen bestäms, enligt förordning nr 3330/74 är ensam behörig att vidta särskilda åtgärder som innebär intervention i prisbildningssystemet, i synnerhet att begränsa de verkningar som en ändring av gemenskapspriserna får med avseende på interventionspriserna eller växelkursen för den nationella valutan i förhållande till beräkningsenheten.
36 Den sjunde frågan går ut på om alla berörda personer, när det gäller en sådan avgift som avses i den sjätte frågan, kan underlåta att betala denna avgift för sitt sockerlager (och återkräva den om den redan betalats) eller om avgiftens ogiltighet enligt gemenskapsrätten endast kan åberopas för socker som har importerats och lagrats i importörens företag.
37 Det framgår av det ovan nämnda att, om förordning nr 3330/74 har överträtts kommer detta att påverka hela åtgärden, både med avseende på det socker som framställts inom landet och med avseende på det importerade sockret.
Följaktligen kan varje fysisk och juridisk person, vars lager har omfattats av den nationella åtgärden, åberopa sådan överträdelse vid de nationella domstolarna.
38 Med hänsyn till de svar som givits på de tidigare frågorna behöver den åttonde frågan inte längre besvaras.
Beslut om rättegångskostnader
39 De kostnader som har förorsakats av Italiens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
-angående de frågor som genom beslut av den 16 juli 1976 förts vidare av Pretura di Abbiategrasso - följande dom:
1) En avgift som ingår i ett allmänt internt beskattningssystem och som läggs på såväl inhemska som importerade varor efter samma kriterier, kan utgöra en avgift med motsvarande verkan som en importtull endast om dess enda syfte är att finansiera verksamheter som på särskilt sätt gynnar den inhemska beskattade varan, om det föreligger identitet mellan den beskattade varan och den gynnade inhemska varan och om de avgifter som läggs på den inhemska varan kompenseras helt och hållet.
2) Enligt förordning nr 3330/74 är gemenskapen, om inte något annat uttryckligen bestäms, ensam behörig att vidta särskilda åtgärder som innebär intervention i prisbildningssystemet, i synnerhet genom att begränsa de verkningar som en ändring av gemenskapspriserna får med avseende på interventionspriserna eller växelkursen för den nationella valutan i förhållande till beräkningsenheten. Varje fysisk eller juridisk person, vars lager har omfattats av den nationella åtgärden, kan vid de nationella domstolarna åberopa en överträdelse i detta avseende av förordning nr 3330/74.
Full & Egal Universal Law Academy