Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Etableringsfrihet - inskränkningar - avveckling - övergångstid - utgång - regel om nationell behandling - direkt effekt
(artiklarna 7, 8.7 och 52 i EEG-fördraget)
2. Etableringsfrihet - nya medlemsstater - inskränkningar - avveckling - ikraftträdande
(artikel 52 i EEG-fördraget)
3. Etableringsfrihet - tillträde till vissa yrken - krav på examensbevis - avveckling - rådets direktiv - avsaknad - vägra rätt att utnyttja etableringsfrihet - otillåtlighet (artiklarna 52 och 57.1 i EEG-fördraget)
Sammanfattning
1. Regeln om nationell behandling utgör en av gemenskapens grundläggande rättsregler. Denna regel är till sin natur sådan att den kan åberopas direkt av alla andra medlemsstaters medborgare som hänvisning till alla de rättsregler som faktiskt tillämpas av etableringslandet på dess egna medborgare. Genom att artikel 52 föreskriver att etableringsfriheten skall vara genomförd vid utgången av övergångstiden föreskriver den således en skyldighet att uppnå ett bestämt resultat. Fullgörandet av denna skyldighet skall underlättas av, men inte vara beroende av, genomförandet av ett program med gradvisa åtgärder. Sedan övergångstiden löpt ut är artikel 52 i EEG-fördraget direkt tillämplig, även om de direktiv som föreskrivs i artiklarna 54.2 och 57.1 i fördraget skulle saknas på ett visst område.
2. För de nya medlemsstaterna och deras medborgare gäller principen i artikel 52 fullt ut, då det i anslutningsfördraget av den 22 januari 1972 saknas övergångsbestämmelser avseende etableringsrätten, alltsedan ikraftträdandet av detta fördrag dvs. den 1 januari 1973. Efter den 1 januari 1973 kan en medlemsstat således inte för en medborgare från en ny medlemsstat göra utövandet av rätten till fri etablering beroende av ett särskilt tillstånd, i den mån medborgaren uppfyller de villkor som fastställs i etableringslandets lagstiftning för de egna medborgarna.
3. De lagliga krav som de olika medlemsstaterna ställer på innehav av examensbevis för att få tillträde till vissa yrken utgör ett hinder för att faktiskt utöva etableringsfriheten och avskaffandet av sådana hinder skall enligt artikel 57.1 underlättas genom direktiv från rådet om ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis. Det faktum att dessa direktiv ännu inte har utfärdats medför dock inte att en medlemsstat får vägra en person som omfattas av gemenskapsrätten möjligheten att faktiskt utnyttja denna frihet, eftersom den etableringsfrihet som föreskrivs i artikel 52 kan säkerställas i den medlemsstaten bland annat genom bestämmelser i redan gällande lagar och andra författningar.
Parter
I mål 11/77
har Tribunal administratif i Paris till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
Richard Hugh Patrick
och
Kulturministern.
Föremål för talan
Begäran avser tolkningen av artiklarna 52-54 i EEG-fördraget.
Domskäl
1 Genom beslut av den 3 januari 1977, som inkom till domstolens kansli den 25 januari 1977, har Tribunal administratif i Paris ställt en fråga till domstolen om tolkningen av artiklarna 52-54 i EEG-fördraget som handlar om etableringsrätt.
2 Denna fråga har ställts inom ramen för en tvist mellan den franska kulturministern och en brittisk medborgare som innehar ett examensbevis för arkitekter, vilket utfärdats i Förenade konungariket av Architectural Association, och som i början av 1973 ansökte om tillstånd att få utöva arkitektyrket i Frankrike.
3 Artikel 2.2 första stycket i den franska lagen av den 31 december 1940 som instiftar arkitektsamfundet och som reglerar rätten att använda titeln och att utöva yrket som arkitekt föreskriver följande: "Utländska medborgare skall ges tillstånd att utöva yrket som arkitekt i Frankrike enligt de villkor om ömsesidighet som fastställts genom diplomatiska överenskommelser och mot uppvisande av behörighetsbevis som är likvärdiga med de examensbevis som krävs av franska arkitekter".
4 Artikel 2.2 tredje stycket föreskriver följande: "Utlänningar som inte omfattas av bestämmelserna i en överenskommelse kan, undantagsvis, ges det nämnda tillståndet".
5 Enligt ett ministerbeslut av den 22 juni 1964 som antagits med stöd av denna bestämmelse skall kravet avseende likvärdiga behörighetsbevis, som fastställs i ovannämnda artikel 2.2, anses uppfyllt av innehavare av examensbevis som har utfärdats av Architectural Association.
6 Genom ett beslut av den 9 augusti 1973 avslogs den berörda partens ansökan om tillstånd med motiveringen att, enligt lagen av den 31 december 1940, beviljas detta tillstånd endast i undantagsfall eftersom det inte finns någon överenskommelse om ömsesidighet mellan Frankrike och sökandens ursprungsland och att då det saknas en särskild överenskommelse om detta mellan medlemsstaterna i EEG och särskilt mellan Frankrike och Förenade konungariket kan Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen inte ersätta en sådan överenskommelse eftersom artiklarna 52-58 om etableringsfrihet, för genomförandet av denna frihet, hänvisar till direktiv från rådet som ännu inte har utfärdats.
7 Tribunal administratif i Paris, som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av detta beslut, frågar domstolen om "en brittisk medborgare, på det stadium som gemenskapsrätten befann sig den 9 augusti 1973, kunde åberopa etableringsrätten som stöd för sin begäran att få möjlighet att utöva arkitektyrket i en av gemenskapens medlemsstater ".
8 Enligt artikel 52 i fördraget skall etableringsfriheten innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare "på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare".
9 Som domstolen fastställt i sin dom av den 21 juni 1974, mål 2/74, Reyners (Rec. s. 631) utgör regeln om nationell behandling en av gemenskapens grundläggande rättsregler och denna regel är till sin natur sådan att den kan åberopas direkt av alla andra medlemsstaters medborgare som hänvisning till alla de rättsregler som faktiskt tillämpas av etableringslandet på dess egna medborgare.
10 Genom att artikel 52 föreskriver att etableringsfriheten, i förhållande till de gamla medlemsstaterna och deras medborgare, skall vara genomförd vid utgången av övergångstiden föreskriver den således en skyldighet att uppnå ett bestämt resultat. Fullgörandet av denna skyldighet skall underlättas av, men inte vara beroende av, genomförandet av ett program med gradvisa åtgärder.
11 Det faktum att denna gradvisa utveckling inte har respekterats innebär att själva skyldigheten till fullo kvarstår efter utgången av den tidsfrist som anges för dess genomförande.
12 Det är inte möjligt att i strid med den direkta effekten av regeln om nationell behandling i artikel 52 åberopa det faktum att rådet inte har utfärdat de direktiv som föreskrivs i artiklarna 54 och 57 eller att vissa av de direktiv som faktiskt har utfärdats inte helt har uppnått det mål om icke-diskriminering som anges i artikel 52.
13 Efter övergångstidens utgång har de direktiv som föreskrivs i kapitlet om etableringsrätt blivit överflödiga för genomförandet av regeln om nationell behandling, då denna efter den tidpunkten till följd av fördraget har direkt effekt.
14 För de nya medlemsstaterna och deras medborgare gäller principen i artikel 52 fullt ut, då det i anslutningfördraget av den 22 januari 1972 saknas övergångsbestämmelser avseende etableringsrätten, alltsedan ikraftträdandet av detta fördrag dvs. den 1 januari 1973.
15 Efter den 1 januari 1973 kan en medlemsstat således inte för en medborgare från en ny medlemsstat göra utövandet av rätten till fri etablering beroende av ett särskilt tillstånd, i den mån medborgaren uppfyller de villkor som fastställs i etableringslandets lagstiftning för de egna medborgarna.
16 De lagliga krav som de olika medlemsstaterna ställer på innehav av examensbevis för att få tillträde till vissa yrken utgör ett hinder för att faktiskt utöva etableringsfriheten och avskaffandet av sådana hinder skall enligt artikel 57.1 underlättas genom direktiv från rådet om ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.
17 Det faktum att dessa direktiv ännu inte har utfärdats medför dock inte att en medlemsstat får vägra en person som omfattas av gemenskapsrätten möjligheten att faktiskt utnyttja denna frihet, eftersom den etableringsfrihet som föreskrivs i artikel 52 kan säkerställas i den medlemsstaten bland annat genom bestämmelser i redan gällande lagar och andra författningar.
18 Svaret på frågan är således följande. Efter den 1 januari 1973 skall en medborgare från en ny medlemsstat som har ett behörighetsbevis som de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där etableringen sker har godkänt som likvärdigt med det examensbevis som utfärdas och krävs i den staten, ha tillträde till och rätt att utöva arkitektyrket på samma villkor som medborgarna i den medlemsstat där etableringen sker utan att man kan kräva att han uppfyller några ytterligare villkor.
Beslut om rättegångskostnader
19 De kostnader som har förorsakats Frankrikes regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
20 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Tribunal administratif i Paris utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
-angående de frågor som genom beslut av den 3 januari 1977 förts vidare av Tribunal administratif i Paris - följande dom:
Efter den 1 januari 1973 skall en medborgare från en ny medlemsstat som har ett behörighetsbevis som de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där etableringen sker har godkänt som likvärdigt med det examensbevis som utfärdas och krävs i den staten, ha tillträde till och rätt att utöva arkitektyrket på samma villkor som medborgarna i den medlemsstat där etableringen sker utan att man kan kräva att han uppfyller några ytterligare villkor.
Full & Egal Universal Law Academy