Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Begäran om förhandsavgörande - domstolens behörighet - gränser
(artikel 177 i EEG-fördraget)
2. Tjänster - frihet att tillhandahålla - inskränkningar - avveckling - direkt effekt
(artiklarna 59, 60 och 63 i EEG-fördraget)
3. Tjänster - frihet att tillhandahålla - avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister - utövande av verksamhet - skyldighet att förvärva ett tillstånd eller att som mellanhand anlita en arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett tillstånd - inskränkning som inte är förenlig med fördraget - kriterier
(artiklarna 59 och 60 i EEG-fördraget)
Sammanfattning
1. Inom ramen för det rättsliga samarbete som har inrättats till följd av artikel 177 i fördraget mellan nationella domstolar och EG-domstolen, vilka uppmanas att direkt och ömsesidigt bidra till en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i alla medlemsstater, kan EG-domstolen, med hänsyn till de omständigheter som den nationella domstolen har lagt fram, utifrån ordalydelsen i de frågor som den nationella domstolen har ställt, klarlägga de gemenskapsrättsliga element som är nödvändiga för att den nationella domstolen skall kunna lösa det juridiska problem som den har ställts inför i överensstämmelse med gemenskapsrätten.
2. De tvingande rättsreglerna i artikel 59 i fördraget, som gradvis skulle genomföras under övergångstiden genom de direktiv som avses i artikel 63, har blivit direkt och villkorslöst tillämpliga från och med utgången av denna övergångstid. Dessa tvingade rättsregler nödvändiggör avskaffandet av all diskriminering av den som tillhandahåller tjänster på grund av dennes nationalitet eller den omständigheten att denne är etablerad i en annan medlemsstat än den där tjänsten skall utföras.
3. När det för att utöva den verk-
samhet som bedrivs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister krävs ett tillstånd i den stat där tjänsten utförs, kan denna stat inte ålägga de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat att antingen uppfylla detta krav eller att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett sådant tillstånd, om tjänsten förmedlas av en arbetsförmedlingsbyrå som är hänförlig till en medlemsstats offentliga förvaltning eller om den som tillhandahåller tjänster innehar ett tillstånd i den medlemsstat där denne är etablerad som har utfärdats på villkor som är jämförbara med de som krävs av den stat i vilken tjänsten utförs, och den ifrågavarande verksamheten står under lämplig tillsyn i den första staten vad gäller all arbetsförmedlingsverksamhet oavsett i vilken medlemsstat tjänsten mottages.
Parter
I förenade målen 110 och 111/78
har Tribunal de première instance i Tournai till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
mål 110/78
1. Åklagarmyndigheten,
2. "Chambre syndicale des agents artistiques et impresarii de Belgique", A.S.B.L, med säte i Charleroi,
och
1. Willy van Wesemael, Bryssel,
2. Jean Poupaert, Lille (Frankrike),
och mellan
mål 111/78
1. Åklagarmyndigheten,
2. "Chambre syndicale des agents artistiques et impresarii de Belgique", A.S.B.L, med säte i Charleroi,
3. Albert Gérard, Liège,
och
1. Romano Follachio, Peruwelz (Belgien),
2. Robert Leduc, Valenciennes (Frankrike).
Föremål för talan
Begäran avser tolkningen av bestämmelserna i EEG-fördraget om etableringsrätt och tjänster, samt av rådets direktiv nr 67/43/EEG av den 12 januari 1967 (EGT 1967 nr 10/140, fransk version; svensk specialutgåva, del 06, volym 01).
Domskäl
1 Genom två domar av den 21 mars 1978, som inkom till domstolen den 8 maj 1978, har Tribunal de première instance i Tournai, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt flera frågor till domstolen om tolkningen av rådets direktiv nr 67/43/EEG av den 12 januari 1967 och av vissa bestämmelser i EEG-fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster.
2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för två brottmål mot två personer som är etablerade i Belgien och två franska impressarier som är etablerade i Frankrike. Samtliga står åtalade för att ha brutit mot bestämmelserna i artiklarna 6 och 20 i den belgiska kungliga förordningen av den 28 november 1975 om verksamhet som bedrivs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister.
3 Enligt dessa bestämmelser är "den verksamhet som bedrivs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister betingad av beviljandet av ett tillstånd som är utfärdat av det ministerium som ansvarar för arbetsmarknadsfrågor" och "i avsaknad av ett avtal om ömsesidighet mellan Belgien och deras land får utländska arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister endast förmedla anställning i Belgien genom att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett tillstånd".
4 I båda dessa tvister är den förste av de tilltalade åtalad för att, i syftet att engagera underhållningsartister, ha anlitat en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå i Frankrike vars innehavare inte innehar ett tillstånd i Belgien, medan den andra av de tilltalade är åtalad för att ha förmedlat anställningar i den staten utan att som mellanhand ha anlitat en byrå som innehar ett tillstånd i Belgien.
5 De tilltalade har anfört att ovannämnda nationella bestämmelser är oförenliga med fördraget eftersom de utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster enligt artiklarna 52, 55, 59 och 60.
6 Målen har förenats vad gäller det muntliga förfarandet och domen.
7 Eftersom den verksamhet som är i fråga avser tillhandahållande av tjänster måste prövningen av de frågor som har ställts av den nationella domstolen framför allt utgå från bestämmelserna i fördraget som handlar om "tjänster".
8 Den första frågan går ut på om den verksamhet som avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister bedriver skall omfattas av begreppet "arbetsförmedlingar" i grupp 839 i den internationella ISIC-nomenklaturen.
9 Om denna fråga besvaras jakande, frågas det vidare om den verksamhet som nämnda arbetsförmedlingsbyråer bedriver faktiskt och rättsligt har liberaliserats genom rådets direktiv nr 67/43/EEG av den 12 januari 1967.
10 Om den föregående frågan besvaras jakande, går den nationella domstolens tredje fråga ut på om artikel 62 i fördraget ger en medlemsstat rätt att återinföra, utan att skärpa, diskriminerande bestämmelser som tidigare gällde i dess lagstiftning.
11 Om det fastställs att nämnda arbetsförmedlingsbyråer inte tillhör grupp 839, går den nationella domstolens fjärde och sista fråga ut på huruvida domstolen bekräftar den tolkning enligt vilken de tillhör grupp 842 "vilken ännu inte har liberaliserats".
12 Rådets direktiv av den 12 januari 1967, utfärdat med stöd av artiklarna 54 och 63 i fördraget och "Allmänt handlingsprogram för upphävande av begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster" som fastställdes av rådet den 18 december 1961 (EGT nr 2/32, 1962, fransk version; svensk version se EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 6, sid 109), handlar om att uppnå etableringsfrihet för och frihet att tillhandahålla tjänster som egenföretagare inom vissa grupper som är hänförliga till den internationella standardförteckning för alla ekonomiska branscher, "International Standard Industrial Classification (ISIC)", som Förenta Nationernas statistiska byrå har utarbetat.
13 Genom detta allmänna handlingsprogram antogs, genom att man i bilaga I-IV förtecknade de verksamheter som gradvis skulle liberaliseras under övergångstiden i enlighet med den tidsplan som fastställdes i bestämmelserna i avdelning V, ovannämnda internationella klassificering för varje verksamhet eller verksamhetsgrupp, vilket innebär att denna utgör en integrerad del av de ifrågavarande gemenskapsrättsakterna.
14 Det första frågan går ut om de verksamheter som målet gäller tillhör grupp 839 i ISIC-nomenklaturen.
15 I ISIC-nomenklaturen definieras grupp 839 i klass 83, avdelning 8 ("tjänster") som en uppsamlingsgrupp som rör "service till företag i övrigt" (som inte finns klassificerade på annat håll).
16 I den detaljerade version, som utarbetades 1964, anges uttryckligen att även om "arbetsförmedlingar" tillhör den gruppen är dock "förmedling av teater- och radiopersonal" undantagen.
17 Enligt denna version placeras "engagering av skådespelare och statister" inom filmbranschen och tillhörande tjänster i grupp 841, medan tjänster "som t.ex. arbetsförmedlingsbyråer för teaterpersonal" på området för teatrar och tillhörande tjänster placeras i grupp 842.
18 Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister omfattas följaktligen inte av begreppet "arbetsförmedlingar" i grupp 839 i den internationella ISIC-nomenklaturen.
19 Det framgår av den andra och fjärde frågan att den nationella domstolen endast har väckt frågan om klassificering av de omtvistade verksamheterna inom ramen för ISIC-nomenklaturen för att få fastställt om dessa verksamheter har liberaliserats i den mening som avses i artikel 59 i fördraget vad gäller friheten att tillhandahålla tjänster.
20 Orden "ännu inte har liberaliserats" i slutet på fråga fyra tyder på att när den nationella domstolen ställde denna fråga har den utgått från att liberaliseringen av dessa verksamheter, även efter utgången av övergångstiden, endast kan anses ha uppnåtts om detta har fastställts i en gemenskapsrättsakt såsom ovan nämnda rådsdirektiv nr 67/43/EEG.
21 Inom ramen för det rättsliga samarbete som har inrättats till följd av artikel 177 mellan nationella domstolar och EG-domstolen, vilka uppmanas att direkt och ömsesidigt bidra till en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i alla medlemsstater, kan EG-domstolen, med hänsyn till de omständigheter som den nationella domstolen har lagt fram, utifrån ordalydelsen i de frågor som den nationella domstolen har ställt, bland annat den allmänna frågan huruvida "den omtvistade kungliga förordningen är förenlig med EEG-fördraget", klarlägga de element i gemenskapsrätten som är nödvändiga för att den nationella domstolen skall kunna lösa det juridiska problem som den har ställts inför i överensstämmelse med gemenskapsrätten.
22 Det är följaktligen nödvändigt att i det ifrågavarande fallet pröva om och i vilken omfattning de aktuella verksamheterna, även om rådet inte har utfärdat en gemenskapsrättsakt såsom det ovannämnda direktivet, är liberaliserade i den mening som avses i artikel 59-66 i fördraget.
23 Denna fråga måste lösas med beaktande av hela kapitlet om tjänster, vilket innebär att även de bestämmelser om etableringsrätt som det hänvisas till i artikel 66 måste beaktas.
24 Enligt ordalydelsen i artikel 59 första stycket i fördraget "skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen gradvis avvecklas under övergångstiden för medborgare i medlemsstaterna...".
25 Genom att fastställa tidpunkten för genomförandet av friheten att tillhandahålla tjänster till övergångstidens utgång, innebär denna bestämmelse, när den tolkas mot bakgrund av artikel 8.7 i fördraget, en förpliktelse att uppnå ett bestämt resultat, vilket skulle underlättas av, men inte vara beroende av, genomförandet av ett program med gradvisa åtgärder.
26 De tvingande rättsreglerna i artikel 59 i fördraget, som gradvis skulle genomföras under övergångstiden genom de direktiv som avses i artikel 63, har följaktligen blivit direkt och villkorslöst tillämpliga från och med utgången av nämnda tid.
27 Dessa tvingande rättsregler, som föreskriver frihet att tillhandahålla tjänster, nödvändiggör avskaffandet av all diskriminering av den som tillhandahåller tjänster på grund av dennes nationalitet eller den omständigheten att denne är etablerad i en annan medlemsstat än den där tjänsten skall utföras.
28 Med hänsyn till vissa tjänsters särskilda beskaffenhet, t.ex. förmedling av underhållningsartister, kan inte särskilda krav som ställs på dem som tillhandahåller tjänster betraktas som oförenliga med fördraget, i den mån de grundas på tillämpningen av yrkesregler, som är berättigade med hänsyn till allmänintresset eller utifrån behovet att skydda underhållningsartisten, och som gäller för alla som är etablerade inom nämnda stats territorium, under förutsättning att den som tillhandahåller tjänsten inte omfattas av liknande krav i den medlemsstat där denne är etablerad.
29 När det för att utöva den ifrågavarande arbetsförmedlingsverksamheten i den stat där tjänsterna utförs krävs ett tillstånd och tillsyn av de behöriga myndigheterna, får denna stat inte åsidosätta de tvingande rättsreglerna i artikel 59 i fördraget och ålägga de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat att antingen uppfylla dessa krav eller att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett sådant tillstånd, utom i de fall då sådana krav visar sig vara objektivt sett nödvändiga för att garantera att yrkesreglerna iakttas och för att säkerställa nämnda skydd.
30 Ett sådant krav är inte objektivt sett nödvändigt om tjänsten förmedlas av en arbetsförmedlingsbyrå som är hänförlig till en medlemsstats offentliga förvaltning eller om den som tillhandahåller tjänster är etablerad i en annan medlemsstat och innehar ett tillstånd i den medlemsstaten, som har utfärdats på villkor som är jämförbara med de som krävs av den stat i vilken tjänsten utförs, och om den ifrågavarande verksamheten står under lämplig tillsyn i den första staten vad gäller all arbetsförmedlingsverksamhet, oavsett i vilken medlemsstat tjänsten mottages.
31 Den belgiska regeringen har gjort gällande att den ifrågavarande arbetsförmedlingsverksamheten omfattas av bestämmelserna i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, reviderad i Genève den 1 juli 1949, enligt vilken de behöriga myndigheterna kan vidta kontrollåtgärder mot sådana förmedlingar.
32 Den belgiska regeringen har anfört att denna konvention, som ratificerades av Belgien genom lag av den 3 mars 1958, "noggrant iakttogs av kunglig förordning av den 28 november 1975, som föreskriver ett allmänt förbud mot avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (artikel 2) och som endast tillåter ett "undantag" från denna allmänna princip som särskilt avser avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister under den uttryckliga förutsättningen att deras verksamhet bedrivs i enlighet med lagstiftningens krav".
33 Ovannämnda internationella konvention fastställer ett allmänt förbud mot avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte. I artikel 3.1 i konventionen föreskrivs att sådana arbetsförmedlingsbyråer "skola vara avskaffade inom en begränsad, av vederbörande myndighet fastställd tid".
34 I artikel 5.1 i konventionen fastställs dessutom att "avvikelser från bestämmelserna i artikel 3.1 av denna konvention må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet med avseende å personkategorier, vilka noggrant bestäms i den nationella lagstiftningen och för vilka tillfredsställande arbetsförmedling icke lämpligen kan anordnas inom den offentliga arbetsförmedlingens ram."
35 Eftersom bibehållande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer inte utgör en förpliktelse enligt konvention nr 96, kan den belgiska regeringen inte åberopa den konventionen till stöd för att åsidosätta bestämmelserna i fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster.
36 De förpliktelser som följer av konvention nr 96 kan följaktligen inte åberopas som grund för att inte tillämpa bestämmelserna i gemenskapsrätten på det ifrågavarande området.
37 Dessutom hindrar inte konventionen att en medlemsstat, som utnyttjar den möjlighet till avvikelse som medges i artikel 5, tillämpar denna bestämmelse i förhållande till dem som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat, om detta sker på ett sätt som är förenligt med kraven i artikel 59 i fördraget, som ovan anförts.
38 För övrigt följer det även av artikel 20 i den belgiska förordningen av den 28 november 1975 att utländska arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister kan, om det finns ett ömsesidigt avtal mellan Belgien och deras land, förmedla anställning i Belgien utan att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar tillstånd i Belgien.
39 Svaret på frågan blir alltså följande. När det för att utöva den verksamhet som bedrivs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister krävs ett tillstånd i den stat där tjänsten utförs, kan denna stat inte ålägga de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat att antingen uppfylla detta krav eller att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett sådant tillstånd, om tjänsten förmedlas av en arbetsförmedlingsbyrå som är hänförlig till en medlemsstats offentliga förvaltning eller om den som tillhandahåller tjänster innehar ett tillstånd i den medlemsstat där denne är etablerad som har utfärdats på villkor som är jämförbara med de som krävs av den stat i vilken tjänsten utförs, och den ifrågavarande verksamheten står under lämplig tillsyn i den första staten vad gäller all arbetsförmedlingsverksamhet oavsett i vilken medlemsstat tjänsten mottages.
Beslut om rättegångskostnader
40 De kostnader som har förorsakats Belgiens regering samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
-angående de frågor som genom domar av den 21 mars 1978 förts vidare av Tribunal de première instance i Tournai - följande dom:
1) Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister omfattas inte av begreppet "arbetsförmedlingar" i grupp 839 i den internationella ISIC-nomenklaturen.
2) De tvingande rättsreglerna i artikel 59 i fördraget, som gradvis skulle genomföras under övergångstiden genom de direktiv som avses i artikel 63, har blivit direkt och villkorslöst tillämpliga från och med utgången av denna övergångstid.
3) När det för att utöva den verksamhet som bedrivs av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer för underhållningsartister krävs ett tillstånd i den stat där tjänsten utförs, kan denna stat inte ålägga de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat att antingen uppfylla detta krav eller att som mellanhand anlita en avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå som innehar ett sådant tillstånd, om tjänsten förmedlas av en arbetsförmedlingsbyrå som är hänförlig till en medlemsstats offentliga förvaltning eller om den som tillhandahåller tjänster innehar ett tillstånd i den medlemsstat där denne är etablerad som har utfärdats på villkor som är jämförbara med de som krävs av den stat i vilken tjänsten utförs, och den ifrågavarande verksamheten står under lämplig tillsyn i den första staten vad gäller all arbetsförmedlingsverksamhet oavsett i vilken medlemsstat tjänsten mottages.
Full & Egal Universal Law Academy