Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Konkurrens - administrativt förfarande - meddelande om anmärkningar - nödvändigt innehåll
(artikel 19.1 i rådets förordning nr 17, artikel 4 i kommissionens förordning nr 99/63)
2. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - samordnat förfarande - begrepp - samordning och samarbete som är oförenliga med skyldigheten för varje företag att självständigt besluta om sitt beteende på marknaden
(artikel 85.1 i EEG-fördraget)
3. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - samordnat förfarande - parallellt beteende - presumtion för samordnat förfarande - gränser
(artikel 85.1 i EEG-fördraget)
4. Konkurrens - administrativt förfarande - respekt för rätten till försvar - rätt för berörda parter att innan beslut fattas yttra sig över de anmärkningar som riktats mot dem och över de handlingar som ligger till grund för dessa
5. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - inverkan på handeln mellan medlemsstaterna - avtal om fastställande av priset på ett halvfabrikat
(artikel 85.1 i EEG-fördraget)
6. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - inverkan på handeln mellan medlemsstaterna - kriterier
(artikel 85.1 i EEG-fördraget)
7. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - inverkan på konkurrensen - bedömningskriterier - konkurrensbegränsande syfte - konstaterande av detta tillräckligt
(artikel 85.1 EEG-fördraget)
8. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - inverkan på handeln mellan medlemsstaterna - förbud mot vidareförsäljning och export
(artikel 85.1 i EEG-fördraget)
9. Talan om ogiltigförklaring - rättsakter mot vilka talan kan väckas - företags åtagande gentemot kommissionen inom ramen för ett förfarande för tillämpning av konkurrensreglerna - likställighet med ett åläggande om att upphöra med en överträdelse - upptagande till sakprövning
(artikel 173 i EEG-fördraget, artikel 3 i rådets förordning nr 17)
10. Konkurrens - böter - bedömning grundad på företagets individuella beteende - verkningar av att en annan näringsidkare inte ålagts någon påföljd - föreligger inte
(artikel 15 i rådets förordning nr 17)
Sammanfattning
1. Meddelandet om anmärkningar, som syftar till att ge de företag som anklagas för överträdelse av konkurrensreglerna alla nödvändiga uppgifter för att effektivt kunna försvara sig innan kommissionen fattar ett slutgiltigt beslut, skall även om det är kortfattat vara avfattat i tillräckligt tydliga ordalag för att parterna skall kunna få en god uppfattning om de beteenden som kommissionen lägger dem till last.
Detta krav tillgodoses inte genom ett meddelande om anmärkningar som i motsats till kommissionens slutgiltiga beslut inte särbehandlar två överträdelser vilka skiljer sig i fråga om så väsentliga faktorer som deltagarna i det samordnade förfarandet och perioden under vilken överträdelsen ägde rum.
2. Det samordnade förfarandet avser en form av samordning mellan företag som, utan att gå så långt att ett avtal i egentlig mening slutits, ändå medvetet byter ut de risker som konkurrensen innebär mot ett praktiskt samarbete. Kriterierna om samordning och samarbete, som gör det möjligt att definiera detta begrepp, skall förstås i enlighet med grundtanken i fördragets konkurrensbestämmelser, enligt vilken varje ekonomisk aktör självständigt skall bestämma vilken politik han vill tillämpa på den gemensamma marknaden.
Dessa kriterier är inte uppfyllda när det gäller producenternas prisaviseringar till konsumenterna, som inte i sig utgör en marknadsåtgärd av den arten att den minskar företagens osäkerhet om vilken hållning konkurrenterna kommer att inta. Vid den tidpunkt då ett företag meddelar sina priser kan det i själva verket inte vara säkert på hur de övriga kommer att bete sig.
3. Ett parallellt beteende kan bara anses som bevis på ett samordnat förfarande om samordningen är den enda rimliga förklaringen till detta beteende. Det är nämligen viktigt att beakta det faktum att artikel 85 i fördraget, även om den förbjuder varje form av hemligt samförstånd som kan snedvrida konkurrensen, inte utesluter rätten för företagarna att på ett intelligent sätt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade beteende.
4. Respekten för rätten till försvar i ett förfarande om tillämpningen av konkurrensreglerna kräver att företagen innan kommissionen fattar sitt beslut har fått yttra sig över de anklagelser som riktats mot dem, samt om de handlingar som anklagelserna stöder sig på.
Denna rätt har inte säkerställts när kommissionen för att fastställa den överträdelse som den slagit fast i sitt slutgiltiga beslut måste grunda sig på handlingar som insamlats efter meddelandet om anmärkningar, och som de berörda företagen inte haft tillfälle att yttra sig över.
5. Varje avtal som syftar till eller får till följd att konkurrensen begränsas genom fastställande av priserna för halvfabrikat kan påverka handeln, även om det inte förekommer någon handel med halvfabrikatet mellan medlemsstaterna, när denna produkt utgör råvaran till en annan produkt som saluförs på annat håll i gemenskapen.
6. För att ett avtal skall kunna inverka på handeln mellan medlemsstaterna måste det på grundval av en samling objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter vara möjligt att med en tillräckligt hög grad av sannolikhet förutse att det direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt kan påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett sätt som kan göra det svårare att uppnå målet med en inre marknad.
7. Den omständigheten att en klausul i ett avtal mellan företag, som syftar till att begränsa konkurrensen inte genomförts av de avtalsslutande parterna är inte ett tillräckligt skäl att undanta klausulen från förbudet i artikel 85.1 i fördraget.
8. En klausul i ett avtal mellan företag som syftar till att hindra en köpare från att exportera eller vidaresälja en av honom förvärvad vara är till sin natur ägnad att avskärma marknaderna och således påverka handeln mellan medlemsstaterna.
9. Ett åtagande som företagen ingått gentemot kommissionen inom ramen för ett förfarande för tillämpning av konkurrensreglerna måste anses som en handling som kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 173 i fördraget. De skyldigheter som skapas genom ett sådant åtagande måste nämligen likställas med de ålägganden att upphöra med överträdelser som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 17, vilken ger kommissionen befogenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder, såväl förelägganden som förbud, för att sätta stopp för den konstaterade överträdelsen. Genom ett sådant åtagande endast samtycker företagen, av skäl som är deras egna, till ett beslut som kommissionen har befogenhet att fatta ensidigt.
10. När ett företag genom sitt beteende har överträtt artikel 85.1 i fördraget kan det inte undgå påföljd av den anledningen att ett annat företag inte bötfällts, när detta företags fall inte ens anhängiggjorts vid domstolen.
Parter
C-89/85
1. A. Åhlström Osakeyhtiö, Helsingfors,
2. United Paper Mills Ltd, Valkeakoski, rättsinnehavare för Joutseno-Pulp Osakeyhtio, Joutseno,
3. Kaukas Oy, Villmanstrand, rättsinnehavare för Oy Kaukas Ab, Villmanstrand,
4. Oy Metsä-Botnia Ab, Esbo, rättsinnehavare för Kemi Oy, Kemi,
5. Oy Metsä-Botnia Ab, Esbo,
6. Metsä-Serla Oy, Helsingfors, rättsinnehavare för Metsäliiton Teollisuus Oy, Esbo,
7. Veitsiluoto Oy, Kemi, rättsinnehavare för Oulo Oy, Uleåborg,
8. Wisaforest Oy Ab, Jakobstad, rättsinnehavare för Oy Wilh. Schauman Ab, Helsingfors,
9. Sunilà Osakeyhtiö, Sunila,
10. Veitsiluoto Oy, Kemi,
11. Finncell, Helsingfors,
12. Enso-Gutzeit Oy, Helsingfors,
samtliga finländska företag, företrädda av advokaten A. von Winterfeld, Köln, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten E. Arendt, 8-10, rue Mathias Hardt,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarna A. McClellan och G. zur Hausen, samt P. J. Kuyper, rättstjänsten, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten S. Böse från Belmont European Community Law Office, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
C-104/85
Bowater Incorporated, Darien, Connecticut, USA, företrätt av D. Vaughan, QC, och D. F. Hall, solicitor, Linklaters & Paines, London, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan, samt av B. Clarke-Smith och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
C-114/85
The Pulp, Paper and Paperboard Export Association, Bethlehem, Pennsylvania, Förenta Staterna, som omfattar de amerikanska företagen
1. The Chesapeake Corporation, West Point, Virginia,
2. Crown Zellerbach Corporation, San Francisco, California
3. Federal Paper Board Company Inc., Montvale, New Jersey,
4. Georgia-Pacific Corporation, Atlanta, Georgia,
5. Scott Paper Company, Delaware County, Pennsylvania,
6. Weyerhaeuser Company, Tacoma, Washington,
företrädda av advokaterna M. Waelbroeck och A. Vandencasteele, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten E. Arendt, 8-10, rue Mathias Hardt,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av B. Clarke-Smith och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor och Lucinda Hudson, Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient,
C-116/85
St. Anne-Nackawic Pulp and Paper Company Ltd, Nackawic, New Brunswick, Kanada, företrätt av advokaten D. Voillemot, Paris, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten J. Loesch, 8, rue Zithe,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av B. Clarke-Smith och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
C-117/85
International Pulp Sales Company, New York, företrätt av advokaterna I. Van Bael och J. F. Bellis, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av B. Clarke-Smith och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
C-125/85
Westar Timber Ltd, Kanada, företrätt av C. Stanbrook, QC, och advokaten M. Siragusa, Rom, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av K. Banks och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor, och av Lucinda Hudson från Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient,
C-126/85
Weldwood of Canada Ltd, Kanada, företrätt av advokaterna Christopher Prout och Alice Robinson och av J. M. Cochran från Wilkie Farr & Gallagher, Paris, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av K. Banks och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor, och av Lucinda Hudson från Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient,
C-127/85
MacMillan Bloedel Ltd, Kanada, företrätt av C. Stanbrook, QC, och advokaterna P. Sambuc och Dr D. Schroeder, Köln, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av K. Banks och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor, och av Lucinda Hudson från Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient,
C-128/85
Canadian Forest Products Ltd, Kanada, företrätt av C. Stanbrook, QC, och advokaten M. Siragusa, Rom, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av K. Banks och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor, och av Lucinda Hudson från Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient,
C-129/85
Fletcher Challenge Canada Ltd, Kanada, företrätt av C. Stanbrook, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaterna Elvinger & Hoss, 15, Côte d'Eich,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren A. McClellan samt av K. Banks och P. J. Kuyper, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, och av N. Forwood, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,
svarande,
stödd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av Timothy Pratt, Principal Assistant Treasury Solicitor, och av Lucinda Hudson från Treasury Solicitor's Department, båda i egenskap av ombud, biträdda av professor Rosalyn Higgins, QC, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
intervenient.
Talan avser ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 19 december 1984 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/29.725 - Pappersmassa) (EGT 1985, nr L 85, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden G. C. Rodríguez Iglesias samt domarna M. Zuleeg, R. Joliet, J. C. Moitinho de Almeida och F. Grévisse,
generaladvokat: M. Darmon,
justitiesekreterare: H. A. Rühl, avdelningsdirektör,
som beaktat förhandlingsrapporten och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen den 12 och 13 november 1991, och
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 7 juli 1992,
meddelar följande
Domskäl
dom
I - Inledning
1 Genom flera ansökningar som inkom till domstolens kansli mellan den 4 och den 30 april 1985 har nedanstående företag väckt talan enligt artikel 173 andra stycket i EEG-fördraget om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 85/202/EEG av den 19 december 1984 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (EGT 1985, nr L 85, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå): de finländska företagen A. Åhlström Osakeyhtiö, United Paper Mills Ltd, i egenskap av rättsinnehavare för Joutseno-Pulp Osakeyhtiö, Kaukas Oy, i egenskap av rättsinnehavare för Oy Kaukas Ab, Oy Metsä-Botnia Ab, i egenskap av rättsinnehavare för Kemi Oy, Oy Metsä-Botnia Ab, Metsä-Serla Oy, i egenskap av rättsinnehavare för Metsäliiton Teollisuus Oy, Veitsiluoto Oy, i egenskap av rättsinnehavare för Oulo Oy, Wisaforest Oy Ab, i egenskap av rättsinnehavare för Oy Wilh. Schauman Ab, Sunilà Osakeylitiö, Veitsiluoto Oy, Finncell och Enzo-Gutzeit Oy (nedan kallade "de finländska sökandena"), vidare den amerikanska producenten Bowater Incorporated (nedan kallad "Bowater"), de amerikanska företagen The Chesapeake Corporation, Crown Zellerbach Corporation, Federal Paper Board Company Inc., Georgia-Pacific Corporation, Scott Paper Company och Weyerhaeuser Company (nedan kallade "KEA-medlemmarna), det kanadensiska företaget St Anne-Nackawic Pulp and Paper Company Ltd (nedan kallat "St Anne"), det amerikanska företaget International Pulp Sales (nedan kallat "IPS"), det kanadensiska företaget Westar Timber Ltd (nedan kallat"Westar"), det kanadensiska företaget Welwood of Canada Ltd (nedan kallat "Welwood"), det kanadensiska företaget MacMillan Bloedel Ltd (nedan kallat "MacMillan"), det kanadensiska företaget Canadian Forest Product Ltd (nedan kallat "Canfor") och företaget British Columbia Forest Product Ltd, numera Fletcher Challenge Canada Limited (nedan kallat "British Columbia").
2 Genom beslut av den 16 december 1987 har domstolen bestämt att de tio målen skall förenas vad gäller förfarandet och domen.
3 I det ifrågasatta beslutet (nedan kallat "beslutet") konstaterade kommissionen att fyrtio pappersmasseproducenter och tre av deras branschföreningar hade överträtt artikel 85.1 i fördraget genom att samordna priserna. Av de fyrtiotre mottagarna av beslutet har trettiosex ålagts böter på mellan 50 000 och 500 000 ecu.
A - Produkten
4 Den produkt som skulle ha föranlett det samordnade förfarandet är blekt sulfatmassa som framställts genom kemisk behandling av cellulosa och använts för tillverkning av pappersprodukter av hög kvalitet.
5 Blekt sulfatmassa framställs av både barr- och lövträd. Eftersom barrträd har längre och starkare fibrer blir pappersmassa som framställs av sådana träd av bättre kvalitet. Inom dessa båda kategorier indelas pappersmassan i ytterligare två undergrupper: pappersmassa framställda av trä från Norden, där träden växer relativt långsamt, och pappersmassa som framställs av trä från sydliga länder. Denna indelning har lett till fyra prisnivåer som i avtagande ordning omfattar nordliga barrträd, sydliga barrträd, nordliga lövträd och sydliga lövträd.
6 Papper framställs av en pappersmasseblandning med en sammansättning som är beroende av vilken kvalitet och vilka egenskaper som tillverkaren vill att papperet skall ha och vilka möjligheter hans anläggning erbjuder. Inom en viss kategori av produkter är slaget av pappersmassa oftast utbytbart, men när blandningen väl fastställts vill tillverkaren inte gärna ändra denna av fruktan för att behöva anpassa sin tekniska utrustning och företa långvariga och kostsamma provningar.
7 För tillverkaren utgör pappersmassepriset 50-75 % av papperskostnaden.
B - Producenterna
8 Vid den för målet relevanta tidpunkten sålde mer än femtio företag pappersmassa i gemenskapen. De flesta av dem var etablerade i Kanada, USA, Sverige och Finland. Försäljningen skedde genom dotterbolag, agenter eller filialer etablerade i gemenskapen. Det hände ofta att en och samma agent arbetade för flera producenter.
9 Alla de finländska sökandena var medlemmar av Finncell, utom Enso-Gutzeit som drog sig ur den 31 december 1979. Finncell som grundades 1918 har till uppgift att i eget namn och för egen räkning sälja den av medlemmarna tillverkade pappersmassan både på den inhemska och den utländska marknaden. För detta ändamål fastställer Finncell priserna och fördelar de inkommande beställningarna bland sina medlemmar.
10 De amerikanska sökandena var med undantag för Bowater medlemmar av Pulp, Paper and Paperboard Export Association i USA, som tidigare hette Kraft Export Association (nedan kallad "KEA"). Denna sammanslutning bildades inom ramen för Webb Pomerene Act av den 10 april 1918 enligt vilken de amerikanska företagen kan bilda sammanslutningar för att gemensamt främja sin export utan att handla i strid med USA:s antitrustlag. Denna lag gör det bland annat möjligt för producenterna att utbyta information om saluföringen av sina produkter i utlandet och komma överens om vilka priser de skall tillämpa på exportmarknaderna. Producenten IPS drog sig ur KEA den 13 mars 1979.
11 De flesta pappersmasseproducenter tillverkar själva papper eller ingår i grupper som tillverkar papper och förädlar följaktligen direkt en stor del av den massa som de producerar. Det ifrågasatta beslutet berör emellertid bara pappersmassa som saluförs av ovannämnda producenter på den europeiska marknaden.
C - Kunderna och handelsbruket
12 Under den omtvistade perioden hade en producent vanligen ett femtiotal kunder i gemenskapen, med undantag för Finncell som hade 290.
13 Massaproducenterna slöt vanligen långfristiga leveransavtal på upp till fem år. Genom dessa avtal garanterade producenten kunderna att varje kvartal få köpa en minimikvantitet pappersmassa till ett pris som inte översteg det pris som producenten hade aviserat vid kvartalets början. Kunden hade å sin sida rätt att köpa mer eller mindre än den mängd som reserverats åt honom, och han kunde förhandla fram lägre priser än de aviserade.
14 "Kvartalsvisa prisaviseringar" var en fast etablerad praxis på den europeiska pappersmassemarknaden. Enligt detta system aviserade producenterna några veckor eller ibland några dagar för varje kvartalsskifte sina kunder och agenter de priser, vanligen i dollar, som de önskade uppnå under kvartalet för varje typ av pappersmassa. Dessa priser varierade beroende på om massan var ämnad för de europeiska hamnarna i nordväst (zon 1) eller för hamnarna vid Medelhavet (zon 2). Priserna offentliggjordes vanligen i fackpressen.
15 De slutgiltiga priser som kunderna fakturerades (nedan kallade "faktiska försäljningspriser" kunde vara antingen desamma som de aviserade priserna, eller lägre än dessa när olika slags rabatter eller betalningslättnader beviljades köparna.
D - Det administrativa förfarandet
16 År 1977 meddelade kommissionen efter att ha gjort sådana undersökningar som avses i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 i EEG-fördraget (EGT 1962, 13, s. 204, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01, nedan kallad "förordning nr 17") att den inom massaindustrin hade upptäckt ett antal konkurrensbegränsande förfaranden och avtal som inte anmälts i enlighet med artiklarna 4 och 5 i förordningen.
17 När undersökningarna slutförts beslutade kommissionen att på eget initiativ inleda det förfarande som avses i artikel 3.1 i förordning nr 17 mot femtiosju massaproducenter eller sammanslutningar etablerade i USA, Kanada, Finland, Norge, Sverige, Förenade kungariket, Spanien och Portugal. I ett meddelande av den 4 september 1981 framförde därför kommissionen sina anmärkningar till dessa producenter. I det brev som sändes tillsammans med denna handling anklagades producenterna för att ha deltagit i prissättning genom samordnade förfaranden, beslut av företagssammanslutningar, gemensamma organisationer, avtal om försäljningsvillkor och utbyte av information.
18 I mars och april 1982 hördes parterna av kommissionen.
19 Eftersom det av svaren på meddelandet om anmärkningar framgick att de faktiska försäljningspriserna avvek från de aviserade priserna, anmodade kommissionen i september 1982 parterna att förete bevis på detta, något som den i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17 har befogenhet att göra. Över 100 000 fakturor och kreditnotor tillställdes därefter kommissionen.
E - Beslutet
20 Den 19 december 1984 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Som tidigare nämnts vänder sig detta beslut till 43 av mottagarna av meddelandet om anmärkningar. Sex av mottagarna är etablerade i Kanada, elva i USA, tolv i Finland, elva i Sverige, en i Norge, en i Portugal och en i Spanien. Endast 36 av dessa ålades böter på mellan 50 000 och 500 000 ecu. De norska, portugisiska och spanska mottagarna undgick böter liksom en av de svenska producenterna, två finländska producenter och en amerikansk producent.
21 Artikel 1 i beslutet, i vilken de olika överträdelserna av fördragets artikel 85.1 anges, innehåller fem punkter.
22 Enligt artikel 1.1 i beslutet har alla finländska sökande utom Finncell, alla de amerikanska sökandena utom Chesapeake Corporation och Scott Paper Company, och de kanadensiska sökandena, liksom en av deras amerikanska konkurrenter och vissa av deras svenska och norska konkurrenter samordnat "sina priser på blekt sulfatmassa för leverans till gemenskapen" under hela eller en del av perioden 1975-1981.
23 Enligt artikel 1.2 deltog alla de finländska sökandena utom Finncell, de amerikanska och kanadensiska sökandena utom St Anne, tillsammans med några av sina amerikanska och svenska konkurrenter, i en samordning av de faktiska försäljningspriser som tillämpades i gemenskapen, åtminstone i fråga om kunder i Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket under åren 1975, 1976 och 1979-1981 eller en del därav.
24 Enligt artikel 1.3 har alla de amerikanska sökande som är medlemmar av KEA, samordnat sina aviserade priser och faktiska försäljningspriser för pappersmassa och utbytt individuell information om de priser som tillämpades. KEA anklagades själv särskilt för att ha rekommenderat tillämpliga försäljningspriser. Dock ålades inga böter för dessa överträdelser.
25 Enligt artikel 1.4 har Finncell och den kanadensiska producenten St Anne och en rad andra, svenska, norska, spanska och portugisiska, producenter under tiden 1973-1977 utbytt individuell information inom ramen för Fides om priserna på försäljning av pappersmassa av lövträ till Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det framgår av motiveringen till beslutet att Fides är ett schweiziskt förvaltningsbolag som förvaltar den europeiska pappers- och massaindustrins forsknings- och informationscenter. Inom Fides finns det en mindre grupp som ursprungligen kallades "Mini-Fides Club" och sedan "Bristol Club". Det omtvistade informationsutbytet skedde antingen inom själva Fides eller inom "Bristol Club".
26 I artikel 1.5 i beslutet anklagas de kanadensiska sökandena Canfor, MacMillan, St Anne och Westar, liksom en amerikansk producent, en norsk producent och flera svenska producenter för att i sina kontrakt rörande leverans av pappersmassa till kunder etablerade i Europeiska ekonomiska gemenskapen ha tillämpat klausuler om förbud mot export och vidareförsäljning av den pappersmassa som köpts av dessa kunder.
27 I bilaga till beslutet återfinns ett åtagande som alla sökandena - med undantag av St Anne, Bowater och IPS - har skrivit under gentemot kommissionen. I detta förbinder sig de berörda parterna att avisera och fakturera minst 50 % av sin försäljning till gemenskapen i köparens valuta, att inte längre avisera sina priser kvartalsvis utan "tills vidare", att bara lämna uppgift om sina priser till de mottagare som angetts i åtagandet, att upphöra med samordningen inom KEA och Fides och inte längre ålägga köparna förbud mot export och vidareförsäljning.
28 Sökandena har i sin ansökan yrkat att domstolen skall ogiltigförklara hela eller delar av kommissionens beslut eller, i andra hand, reducera det bötesbelopp som ålagts dem. Vidare har vissa sökande ansökt om att det ovan nämnda åtagandet skall upphävas helt eller delvis eller att de skall befrias från det.
29 Samtidigt som talan väcktes ingav slutligen de kanadensiska sökandena British Columbia, Canfor, MacMillan, Welwood och Westar, samt de amerikanska sökandena som var medlemmar av KEA, en begäran i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna om att domstolen skulle beordra kommissionen att inom ramen för föreliggande förfarande inte använda sig av vare sig de handlingar som företagen tillställt denna sedan de hörts eller några slutsatser rörande de faktiska försäljningspriserna som den kunnat dra med ledning av dessa handlingar. Genom beslut av den 10 juli 1985 bestämde domstolen att denna begäran skulle avgöras i samband med den slutliga domen liksom beslutet om rättegångskostnader.
F - Förfarandet vid domstolen
30 Domstolen ogillade i en första dom av den 27 september 1988 (89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85-129/85, Rec. s. 5193) grunden om felaktig tillämpning av det territoriella tillämpningsområdet för artikel 85 i fördraget, grunden om att kommissionens beslut är oförenligt med folkrätten och grunden om att endast konkurrensreglerna i frihandelsavtalet mellan gemenskapen och Finland var tillämpliga. Domstolen ogiltigförklarade vidare kommissionens beslut i den del det berörde Pulp Paper och Paperboard Export Association of the United States.
31 Genom beslut av den 25 november 1988 beslutade domstolen att inhämta ett expertutlåtande om prisparallellism. De experter som ålades denna uppgift utsågs genom beslut av den 16 mars 1989. De tillfrågades om man av de handlingar som användes av kommissionen för att utarbeta tabellerna 6 och 7, i bilaga till beslutet, kunde sluta sig till att det fanns en överensstämmelse mellan de aviserade priserna och de faktiska försäljningspriserna. Beträffande de faktiska försäljningspriserna bad domstolen experterna att skilja mellan de handlingar som samlats in under undersökningen och de som samlats in efter meddelandet om anmärkningar. Expertutlåtandet med svaret på dessa frågor inkom till domstolen den 10 april 1990.
32 Genom beslut av den 25 oktober 1990 förordnade domstolen om ett nytt expertutlåtande. De experter som utsågs i samma beslut, vilket bekräftades på denna punkt genom beslut av den 14 mars 1991, ålades att beskriva och analysera marknadens egenskaper under den period som omfattas av beslutet och uttala sig om huruvida marknadens naturliga funktion med tanke på dessa egenskaper borde leda till en differentierad eller enhetlig prisstruktur. Slutligen frågade man dem om marknadens funktion och egenskaper under den period som omfattas av beslutet skilde sig från dem som konstaterats under perioden före och efter beslutet och om åren 1977 och 1978 avvek från återstoden av perioden 1975-1981. Experterna avgav sitt utlåtande den 11 april 1991.
33 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisten, rättegångens förlopp och parternas grunder och argument hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
34 Eftersom den del av beslutet som rör den allmänna samordningen av de faktiska försäljningspriserna enligt artikel 1.2 ifrågasätts av processuella skäl skall först denna överträdelse undersökas. Därefter skall följande överträdelser undersökas i tur och ordning: samordning av de aviserade priserna, samordning inom KEA, utbyte av information inom Fides och slutligen införande i kontraktet eller de allmänna försäljningsvillkoren av klausuler om förbud mot export och vidareförsäljning.
II - Den överträdelse som bestod i en allmän samordning av de faktiska försäljningspriserna
A - Den ifrågasatta bestämmelsen
35 Som tidigare nämnts har kommissionen i artikel 1.2 i det ifrågasatta beslutet beskyllt en rad kanadensiska, amerikanska, finländska och svenska producenter för att ha samordnat de faktiska försäljningspriserna på blekt sulfatmassa.
36 I den bestämmelsen anges inte mellan vem och för vilka kvartal samordningen skulle ha ägt rum. Som svar på domstolens anmodan om ytterligare upplysningar på denna punkt uppgav kommissionen att alla dessa uppgifter återfanns i tabell 7 i bilaga till beslutet. I denna anges de priser som de olika producenterna har tillämpat för varje pappersmassetyp och varje kvartal.
37 Enligt kommissionen skall en producent varje gång han under ett visst kvartal fakturerat samma pris som en annan producent för en viss produkt i ett visst område i princip anses ha samordnat sitt pris med dennes. Tabell 7 gör det således möjligt att avslöja olika samordningar som skulle ha ägt rum, antingen mellan alla mottagare av beslutet eller mellan de mottagare av beslutet som finns i samma land eller på samma kontinent eller mellan övriga mottagare (se punkt 81 i beslutet). Denna tabell har tillställts de berörda, endast med angivande av deras eget namn.
B - Sökandenas grunder
38 De kanadensiska sökandena utom St Anne samt de amerikanska och finländska sökandena har begärt att artikel 1.2 skall ogiltigförklaras. De olika grunder som de åberopat kan indelas i tre huvudgrupper. För det första har de hävdat att rätten till försvar har kränkts. För det andra har de hävdat att det inte förekommit någon sådan parallellism mellan de faktiska försäljningspriserna som kommissionen grundat sig på för att fastställa att samordning ägt rum. För det tredje skulle, om man antog att en sådan parallellism hade förekommit, förklaringen till den inte vara samordning utan marknadens normala funktionssätt.
39 Enligt sökandena har rätten till försvar kränkts väsentligt på tre sätt. För det första innehöll det meddelande om anmärkningar som tillställts sökandena inte någon anmärkning om samordning av de faktiska försäljningspriserna. För det andra grundades denna del av beslutet på handlingar som samlats in av kommissionen efter meddelandet om anmärkningar. Sökandena hade följaktligen ingen möjlighet att framföra sina synpunkter i fråga om dessa handlingar. För det tredje borde kommissionen ha anordnat ett gemensamt förhör med de berörda producenterna i enlighet med artikel 9.3 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 2 i rådets förordning nr 17 (EGT 1963, 127, s. 2268, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01, nedan kallad "förordning nr 99").
C - Den överträdelse som bestod i samordning av faktiska försäljningspriser nämndes inte i meddelandet om anmärkningar
40 Beträffande det första argumentet har sökandena hävdat att meddelandet om anmärkningar bara avsåg samordningen av de aviserade priserna. Genom att i sitt beslut ta med ytterligare en överträdelse - samordning av de faktiska försäljningspriserna - har kommissionen åsidosatt bestämmelserna i artikel 19.1 i förordning nr 17 och artikel 4 i förordning nr 99, som föreskriver att kommissionen i sina beslut endast skall ta upp sådana anmärkningar mot företag och företagssammanslutningar över vilka dessa har haft tillfälle att yttra sig.
41 Kommissionen anser däremot att meddelandet om anmärkningar avsåg såväl samordningen av de faktiska försäljningspriserna som samordningen av de aviserade priserna. Den har därvid åberopat sig på olika avsnitt i detta dokument och på de svar som producenterna inkommit med skriftligen eller avgett under förhören. Dessa svar visar enligt kommissionen tydligt att de berörda hade förstått meddelandet om anmärkningar på så sätt att det gällde båda slagen av samordning.
42 Mot bakgrund av denna argumentering skall det undersökas om meddelandet om anmärkningar i föreliggande fall var avfattat i tillräckligt tydliga ordalag för att de berörda, trots att meddelandena var kortfattade, verkligen skulle kunna förstå vilka beteenden som kommissionen lagt dem till last. Det är faktiskt bara under denna förutsättning som meddelandet om anmärkningar kan ha fyllt sin funktion enligt gemenskapsbestämmelserna, dvs.att förse företagen med alla nödvändiga upplysningar så att de kan försvara sig på ett effektivt sätt innan kommissionen fattar ett slutgiltigt beslut (se angående denna punkt domarna av den 15 juli 1970 i målet 45/69, Boehringer Mannheim mot kommissionen (Rec. 1970, s. 769), den 14 juli 1972 i målet 52/69, Geigy mot kommissionen (Rec. 1972, s. 787), den 16 december 1975 i förenade målen 40/73-48/73, 50/73, 54/73-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m. fl. mot kommissionen (Rec. 1975, s. 1663), den 14 februari 1978 i målet 27/76, United Brands mot kommissionen (Rec. 1978, s. 207) och den 17 februari 1979 i målet 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (Rec. 1979, s. 461)).
43 I detta fall skall noteras att meddelandet om anmärkningar var indelat i två huvuddelar, den ena rubricerad "faktiska omständigheter" och den andra "tillämpligheten av artikel 85.1 i EEG-fördraget", och att det inte innehöll något beslut. I stället är det till den andra delen av meddelandet som man måste gå för att få reda på vilka beteenden som lagts producenterna till last.
44 Vid en genomläsning av den del som kallas "tillämpligheten av artikel 85.1 i EEG-fördraget" framgår att endast en passage kan tolkas så att den särskilt syftar på de faktiska försäljningspriserna. Det handlar om punkt 66 där det heter att "de nordamerikanska producenterna ända till 1978, således under tre och ett halvt år, har tillämpat samma pris som de skandinaviska producenterna, utom under den första hälften av 1977 då de beviljade rabatter och ökade sin andel av marknaden". De övriga textställen som kommissionen pekat på avser i ett av fallen "fastställande av priser bl.a. genom aviseringssystemet" och i andra fall "priserna" i allmänhet utan närmare precisering.
45 Som meddelandet om anmärkningar är formulerat kan det inte anses uppfylla de tidigare nämnda kraven på klarhet.
46 Mot detta konstaterande kan kommissionen inte invända att skälet till att överträdelsen rörande de faktiska försäljningspriserna inte tydligt angavs i meddelandet om anmärkningar var att kommissionen under de kontroller som föregick meddelandet hade anmodat företagen att inkomma med representativa fakturor och att det av dessa fakturor framgick att de aviserade priserna och de faktiska försäljningspriserna sammanföll.
47 Det kan på denna punkt konstateras att de båda överträdelserna inte sammanfaller i beslutet.
48 För det första har vissa producenter, som t.ex. Chesapeake Corporation, ålagts böter för att ha deltagit i samordningen av de faktiska försäljningspriserna men inte av de aviserade priserna, medan däremot förhållandet när det gäller andra producenter, som t.ex. St Anne, är det omvända.
49 Vidare skiljer sig perioderna för överträdelserna åt: den överträdelse som bestod i samordningen av de faktiska försäljningspriserna hänför sig inte till perioden 1977-1978, vilken däremot omfattas av anmärkningen om de aviserade priserna. Det är i det avseendet mycket upplysande att, medan meddelandet om anmärkningar åtföljs av en enda tabell med rubriken "Price trends based on prices announced and confirmed by producers" som täcker hela perioden 1974-1978, så åtföljs beslutet av tre olika tabeller, varav en över de aviserade priserna (tabell 6), vilken återger innehållet i nyss nämnda tabell, och de båda andra över de faktiska försäljningspriserna med rubriken "Normala faktiska försäljningspriser" (tabell 7) och "Avvikelser från de normala faktiska försäljningspriserna i tabell 7" (tabell 8). Tabell 7 omfattar inte 1977 och 1978.
50 Eftersom de båda överträdelserna skiljer sig från varandra i beslutet i fråga om så väsentliga faktorer som deltagarna i det samordnade förfarandet och den period under vilken överträdelsen ägde rum borde de redan i meddelandet om anmärkningar ha tagits upp var för sig. Detta var särskilt angeläget i det här fallet eftersom olika böter tillämpades för de båda överträdelserna.
51 I motsats till vad kommissionen påstår framgår det inte av svaren på meddelandet om anmärkningar att sökandena hade förstått att detta omfattade överträdelsen rörande de faktiska försäljningspriserna. De olika textställen som det hänvisas till i dupliken till stöd för detta påstående kan nämligen tolkas på två sätt. Att producenterna under förhöret eller i sina skriftliga yttranden flera gånger hänvisat till de faktiska försäljningspriserna kan bero på att de ville visa, inte att de i motsats till vad som påstods i meddelandet om anmärkningar inte hade rådgjort med varandra om priserna, utan snarare att samordningen av de aviserade priserna inte haft någon inverkan på marknaden, eftersom de faktiska priserna skilde sig sinsemellan, och att därför villkoren i artikel 85.1 inte var uppfyllda.
52 Av ovanstående följer att det inte klart framgick av meddelandet om anmärkningar att det handlade om en anmärkning om samordning av de faktiska försäljningspriserna, varför sökandena under det administrativa förfarandet inte hade möjlighet att försvara sig på ett effektivt sätt.
53 Utan att de övriga grunderna behöver prövas skall därför artikel 1.2 i det ifrågasatta beslutet, vilken rör samordning av de faktiska försäljningspriserna, ogiltigförklaras.
54 Begäran att domstolen skall undanta vissa dokument rörande den överträdelsen från förfarandet har därför blivit överflödig.
III - Den överträdelse som bestod i en allmän samordning av de aviserade priserna
55 De finländska, amerikanska och kanadensiska sökandena har yrkat ogiltigförklaring av artikel 1.1 i beslutet, enligt vilken de liksom andra, svenska, amerikanska och norska, producenter skulle ha samordnat priserna på blekt pappersmassa avsedd för Europeiska ekonomiska gemenskapen under hela eller en del av perioden 1975-1981.
56 Genom skrivelser av den 6 mars och den 2 maj 1990 har domstolen anmodat kommissionen att klargöra innebörden av denna bestämmelse.
57 I en första fråga undrade domstolen om det system med kvartalsvisa prisaviseringar som ifrågasatts av kommissionen i sig borde betraktas som en överträdelse av fördraget, eller om systemet bara var ett bevis på en samordning av aviserade priser som hade ägt rum tidigare. Kommissionens svar har inte gjort det möjligt att välja mellan de båda tolkningarna varför båda måste tas i beaktande.
58 Eftersom det av artikel 1.1 inte framgår vare sig mellan vilka parter eller under vilka kvartal överträdelsen ägde rum anmodade domstolen i en andra fråga kommissionen att lämna dessa upplysningar. Kommissionen angav i sitt svar att alla uppgifter som den förfogade över fanns i tabell 6 i bilaga till beslutet. I denna tabell som har rubriken "Aviserade priser" anges för varje kvartal under den aktuella perioden de priser som aviserats av olika producenter, liksom dagen för dessa aviseringar. Enligt kommissionens förklaring måste alla producenter som enligt uppgifterna i den tabellen aviserade samma pris för ett visst kvartal anses ha deltagit i en samordning under den perioden.
A - Systemet med kvartalsvisa prisaviseringar utgör i sig en överträdelse av artikel 85 i fördraget
59 Kommissionens först intagna ståndpunkt går ut på att det är systemet med kvartalsvisa prisaviseringar som sådant som utgör överträdelsen av artikel 85 i fördraget.
60 För det första anser kommissionen att detta system avsiktligt infördes av pappersmasseproducenterna för att de skulle kunna få kännedom om vilka priser som skulle tillämpas av deras konkurrenter under följande kvartal. Avslöjandet av priserna för tredje man, särskilt för pressen och för de agenter som arbetade för flera producenter, långt innan priserna började tillämpas i början av ett nytt kvartal, hade gett de övriga producenterna en tillräckligt lång tidsfrist för att själva kunna avisera nya, överensstämmande priser redan före nämnda kvartal och börja tillämpa dem från början av detta kvartal.
61 För det andra anser kommissionen att införandet av denna mekanism ledde till en konstlad öppenhet på marknaden, då den gjorde det möjligt för producenterna att bilda sig en korrekt och snabb uppfattning om de priser som konkurrenterna offererade.
62 Vid avgörandet av denna fråga skall det erinras om att artikel 85.1 förbjuder alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.
63 Enligt ovannämnda dom i målet Suiker Unie mot kommissionen (punkterna 26 och 173) avses med samordnat förfarande en form av samordning mellan företag som, utan att ha gått så långt att ett avtal i egentlig mening slutits, ändå medvetet byter ut de risker som konkurrensen innebär mot ett praktiskt samarbete. I samma dom har domstolen tillagt att kriterierna för samordning och samarbete måste förstås utifrån grundtanken i fördragets konkurrensbestämmelser, enligt vilken varje ekonomisk aktör självständigt skall bestämma vilken politik han vill tillämpa på marknaden.
64 I det här fallet är meddelandena en följd av de prisaviseringar som sänts ut till avnämarna. De utgör i sig en åtgärd på marknaden som inte är av den arten att den minskar osäkerheten hos de enskilda företagen om vilken hållning konkurrenterna kommer att inta. Vid den tidpunkt då ett företag vidtar en sådan åtgärd kan det inte vara säkert på hur de övriga kommer att bete sig.
65 Systemet med kvartalsvisa prisaviseringar på pappersmassemarknaden kan följaktligen inte i sig betraktas som en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget.
B - Överträdelsen utgörs av en samordning av de aviserade priserna
66 Enligt kommissionens andra ståndpunkt är systemet med prisaviseringar ett bevis på samordning i ett tidigare skede. I punkt 82 i sitt beslut fastslår kommissionen att den vid fastställandet av denna samordning grundar sig på det parallella beteende som konstaterats hos pappersmasseproducenterna under perioden 1975-1981 och på olika typer av direkt eller indirekt utbyte av information.
67 Av punkterna 82 och 107-110 i beslutet framgår att det parallella beteendet huvudsakligen bestod i systemet med kvartalsvisa prisaviseringar, i att priserna aviserades samtidigt eller nästan samtidigt och i överensstämmelsen mellan de aviserade priserna. Av de olika telexmeddelanden och handlingar som nämns i punkt 61 och följande i beslutet framgår dessutom att sammanträffanden och kontakter förekommit mellan vissa producenter för att utbyta prisinformation.
1. Telexmeddelanden som nämns i punkterna 61 och följande i beslutet
68 I sina skrivelser av den 6 mars och 2 maj 1990 anmodade domstolen kommissionen att ange vilka exakta slutsatser den dragit av de telexmeddelanden och handlingar som anges i punkt 61 och följande i beslutet, dvs. ange mellan vilka producenter en samordning hade upprättats genom varje sådant dokument och under vilken period. Som svar på denna fråga förklarade kommissionen att handlingarna endast underbyggde det bevis som baserade sig på det parallella beteendet och att de följaktligen var relevanta, inte endast med avseende på de företag och de särskilda perioder som nämndes i dem utan också med avseende på alla företag och hela den period under vilken det parallella beteendet förekom.
69 Med hänsyn till det svaret skall dessa handlingar inte beaktas. Eftersom identiteten på de personer som deltar i en samordning är en väsentlig faktor i överträdelsen kan man inte som bevis på överträdelsen använda handlingar vars bevisvärde i det avseendet inte kunnat påvisas av kommissionen.
2. Andra bevis som lagts fram av kommissionen
70 Eftersom kommissionen inte förfogar över dokument som direkt bevisar att en samordning har ägt rum mellan de berörda producenterna är det viktigt att pröva om systemet med kvartalsvisa prisaviseringar, den omständigheten att priserna aviserades samtidigt eller nästan samtidigt liksom den parallellism mellan de aviserade priserna som konstaterats under perioden 1975-1981 utgör en räcka tungt vägande, exakta och samstämmiga bevis på en tidigare samordning.
71 Med avseende på bedömningen av dessa olika faktorers bevisvärde måste det erinras om att ett parallellt beteende endast kan anses som bevis på samordning, om samordningen är den enda rimliga förklaringen till ett sådant beteende. Det är viktigt att ta hänsyn till att artikel 85 i fördraget, även om den förbjuder allt hemligt samförstånd som kan snedvrida konkurrensen, inte utesluter rätten för företagarna att på en intelligent sätt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade beteende.
72 Därför är det nödvändigt att i förevarande mål pröva om det av kommissionen påstådda parallella beteendet, med hänsyn till produkternas art, företagens storlek och antal samt marknadsvolymen inte kan förklaras på annat sätt än genom samordning.
a) Prisaviseringssystemet
73 Som redan nämnts betraktar kommissionen systemet med kvartalsvisa prisaviseringar som bevis på en samordning vilken ägt rum i ett tidigare skede.
74 Sökandena har däremot i sina inlagor hävdat att systemet kan förklaras genom de särskilda kommersiella villkor som utmärker pappersmassemarknaden.
75 Domstolen uppdrog genom beslut av den 25 oktober 1990 och den 14 mars 1991 två experter att undersöka vad som kännetecknade marknaden för blekt pappersmassa under den period som omfattas av det ifrågasatta beslutet. Deras rapport innehåller följande synpunkter.
76 För det första har experterna noterat att det kritiserade aviseringssystemet måste betraktas inom ramen för de långvariga förbindelserna mellan producenterna och deras kunder, vilka var en följd av såväl sättet att framställa pappersmassa som marknadens cykliska karaktär. Eftersom varje papperssort var framställd av en noga bestämd blandning av pappersmassa med särskilda egenskaper, och det var svårt att ändra den blandningen, hade mellan pappersmasseproducenterna och papperstillverkarna knutits förbindelser som byggde på ett nära samarbete. Dessa förbindelser hade varit så mycket mer intensiva som de dessutom hade fördelen att de skyddade båda parter mot de risker som förelåg på grund av marknadens cykliska karaktär; köparna garanterades säkerhet med avseende på utbudet medan producenterna garanterades säkerhet med avseende på efterfrågan.
77 Experterna har påpekat att det var inom ramen för dessa långvariga förbindelser som köparna efter andra världskriget krävde att aviseringssystemet skulle införas. Eftersom pappermassan representerar 50-75 % av papperskostnaden var köparna angelägna om att snarast möjligt få veta vilka priser som skulle komma att tas ut av dem för att kunna beräkna sina kostnader och fastställa priserna på de egna produkterna. Samma köpare ville emellertid inte vara bundna av ett högt fast pris för den händelse marknaden sviktade. Det aviserade priset betraktades som ett högsta pris med möjlighet att alltid kunna komma överens om ett lägre faktiskt försäljningspris.
78 Att priserna aviserades kvartalsvis var följden av en kompromiss mellan papperstillverkarens önskan om att till en viss grad kunna förutse priset för pappersmassa och producentens önskan om att inte gå miste om tillfällen att göra vinster för den händelse marknaden stabiliserades.
79 US-dollarn hade enligt experterna introducerats på marknaden av de nordamerikanska producenterna under 60-talet. Denna utveckling hade allmänt välkomnats av köparna som i den sett ett medel att säkerställa att de inte behövde betala ett högre pris än konkurrenterna.
b) Den omständigheten att priserna aviserades samtidigt eller nästan samtidigt
80 I punkt 107 i sitt beslut hävdar kommissionen att det inte hade varit möjligt att avisera priserna i så snabb följd eller t.o.m. samtidigt utan ett konstant informationsflöde mellan de berörda företagen.
81 Enligt sökandena måste däremot den omständigheten att priserna aviserades samtidigt eller nästan samtidigt - förutsatt att detta bevisats - anses som en direkt följd av den mycket stora öppenhet som kännetecknade marknaden. Denna öppenhet, som ingalunda var konstlad, hade sin förklaring i det ytterst täta och väl utvecklade nätverk av förbindelser som med hänsyn till marknadens beskaffenhet och struktur hade upprättats mellan de olika företagen.
82 Experterna har bekräftat denna analys i sin rapport och under den muntliga förhandling som följde.
83 För det första har de hävdat att köparna alltid stod i kontakt med flera pappersmasseproducenter. Detta berodde inte endast på tekniken för pappersframställning utan också på den omständigheten att köparna av pappersmassa för att undvika att bli för beroende av en producent vidtog försiktighetsmåttet att ha flera leverantörer. Då de var angelägna om att utverka så låga priser som möjligt, särskilt i tider av fallande priser, brukade de meddela sina leverantörer de priser som aviserats av konkurrenterna.
84 För det andra kan det framhållas att den största delen av pappersmassan såldes till ett relativt begränsat antal stora papperstillverkare. Dessa få köpare upprätthöll en mycket nära kontakt med varandra och utbytte information om de prisändringar som de fått vetskap om.
85 För det tredje hade flera producenter som själva tillverkade papper köpt pappersmassa från andra producenter och hade således i tider av såväl stigande som fallande priser fått information om vilka priser konkurrenterna tillämpade. Denna information hade också varit tillgänglig för de producenter som utan att tillverka papper var knutna till grupper som utövade denna verksamhet.
86 För det fjärde förstärktes dessutom denna stora öppenhet på pappersmassemarknaden, som var en följd av banden mellan företagare eller grupper av företagare, av att det fanns agenter som etablerat sig i gemenskapen och som arbetade för flera producenter, liksom av en mycket dynamisk fackpress.
87 Beträffande den sista punkten är det viktigt att notera att de flesta sökandena förnekar att de har gett fackpressen information om sina priser och att de få producenter som erkänner att de gjort detta påpekar att sådana upplysningar var sporadiska och att de hade getts på fackpressens egen begäran.
88 Slutligen skall det tilläggas att användningen av mycket snabba kommunikationsmedel, såsom telefon och telex, liksom det faktum att papperstillverkarna ofta vände sig till mycket välinformerade professionella köpare gjorde att informationen om nivån på de aviserade priserna, trots de många led som den måste gå genom - producent, agent, köpare, agent, producent - spreds på pappersmassemarknaden inom loppet av några få dagar, eller t.o.m. några få timmar.
c) Parallellism mellan de aviserade priserna
89 Den parallellism mellan de aviserade priserna som kommissionen anfört som bevis på samordning beskrivs i punkt 22 i beslutet. I denna punkt konstaterar kommissionen med stöd av tabell 6 i bilaga till beslutet att de priser som aviserats av de kanadensiska och amerikanska firmorna var identiska från det första kvartalet 1975 till det tredje kvartalet 1977 och från det första kvartalet 1978 till det tredje kvartalet 1981, att de priser som aviserats av de svenska och finländska firmorna var identiska från det första kvartalet 1975 till det andra kvartalet 1977 och från det tredje kvartalet 1978 till det tredje kvartalet 1981 och, slutligen, att samtliga firmors priser var identiska från det första kvartalet 1976 till det andra kvartalet 1977 och från det tredje kvartalet 1979 till det tredje kvartalet 1981.
90 Enligt kommissionen kan en sådan parallellism mellan priserna endast förklaras genom en samordning mellan producenterna. Detta påstående bygger huvudsakligen på följande överväganden.
91 För det första kan det enhetliga pris som tillämpades av producenterna under den aktuella perioden inte betraktas som ett jämviktspris, dvs. ett pris som är en naturlig följd av lagen om utbud och efterfrågan. Kommissionen har härvidlag understrukit att det inte varit frågan om att genom "att pröva sig fram" sondera marknaden, varom vittnar den prisstabilitet som konstaterats mellan det första kvartalet 1975 och det fjärde kvartalet 1976 samt det faktum att det mellan det tredje kvartalet 1979 och det andra kvartalet 1980 i fråga om barrträd i allmänhet var så att den första prishöjningen alltid följdes av övriga producenters prishöjning.
92 Argumentet om "price leadership" kan inte heller godtas. Överensstämmelsen när det gäller de aviserade priserna, liksom för övrigt när det gäller de faktiska försäljningspriserna, kan inte förklaras genom förekomsten av ett marknadsledande företag vars priser antogs av konkurrenterna. Prisaviseringarnas ordningsföljd ändrades ständigt från kvartal till kvartal, och ingen producent hade en tillräckligt stark ställning för att uppträda som marknadsledande.
93 För det andra anser kommissionen att de av producenterna tillämpade priserna borde ha skilt sig sinsemellan, eftersom de ekonomiska villkoren varierade från en producent till en annan eller från en grupp av producenter till en annan. De pappersmasseproducenter som hade låga kostnader borde ha sänkt sina priser för att öka sin marknadsandel på bekostnad av sina mindre effektiva konkurrenter. Enligt kommissionen hänförde sig dessa skillnader till produktions- och transportkostnaderna, förhållandet mellan kostnaderna (uttryckt i nationell valuta: kanadensiska dollar, svenska kronor eller finska mark) och de faktiska försäljningspriserna (uttryckta i US-dollar), orderstorlek, utvecklingen av efterfrågan på pappersmassa i de olika importländerna, den europeiska marknadens relativa betydelse, som var större för de skandinaviska än de amerikanska och kanadensiska producenterna, liksom produktionskapacitetens utnyttjandegrad, som i regel var högre i USA och Kanada än i Sverige och Finland.
94 Beträffande orderstorleken anser kommissionen att prislistorna borde ha utvisat betydande skillnader mellan inköp av stora kvantiteter och små kvantiteter, eftersom producenterna genom att sälja större kvantiteter kunde skära ned kostnaderna väsentligt. Dessa skillnader översteg dock i praktiken sällan 3 %.
95 För det tredje har kommissionen hävdat att de aviserade priserna för pappersmassa, i varje fall under en del av åren 1976, 1977 och 1981, hölls på en konstlat hög nivå som helt avvek från vad man hade kunnat förvänta sig under normala konkurrensförhållanden. Utan samordning hade det varit otänkbart att det aviserade enhetliga priset för barrträd från Norden hade förblivit oförändrat mellan det första kvartalet 1975 och det tredje kvartalet 1977, och att det aviserade priset hade legat 100 US-dollar över det försäljningspris som kunde tas ut på marknaden, särskilt under andra och tredje kvartalen 1977. Att priserna hölls på en onormalt hög nivå bevisas av det faktum att prisfallet under 1977 och 1982 var ovanligt kraftigt.
96 Slutligen har kommissionen som argument hänvisat till att rabatterna var hemliga och till förändringarna i fråga om marknadsandelar.
97 När det gäller beviljandet av hemliga rabatter kan det konstateras att det finns en motsägelse mellan beslutet och vad som sedan framkommit under förhandlingen. I punkt 112 i sitt beslut slog kommissionen fast att hemlig konkurrens hade uteslutits, medan den i sina inlagor har anfört att anledningen till att rabatterna var hemliga var att de stred mot samordningen och följaktligen måste förbli hemliga för de övriga producenterna.
98 Beträffande de förändringar i fråga om marknadsandelar som konstaterats mellan 1975 och 1981 anser kommissionen inte att man av dessa kan dra slutsatsen att det inte förekommit någon samordning. Förändringarna var helt klart mycket mindre markanta under perioderna 1975-1976 och 1980-1981 än under perioderna 1978-1979 och 1979-1980.
99 Sökandena har bestritt påståendet att parallellismen mellan priserna kunde förklaras av att de samordnats.
100 Inom ramen för det andra expertutlåtandet bad domstolen experterna att svara på om en naturligt fungerande pappersmassemarknad enligt deras åsikt borde leda till en differentierad eller enhetlig prisstruktur.
101 Av expertutlåtandet, kompletterat med de muntliga yttrandena, framgår att för experterna är marknadens normala funktionssätt en mer rimlig förklaring till de enhetliga priserna än en samordning. Grunddragen i deras analys kan sammanfattas enligt följande:
i) Beskrivning av marknaden
102 Experterna har inledningsvis beskrivit marknaden som en rad oligopol-oligopson bestående av några producenter och några köpare som var och en svarar mot en viss pappersmassetyp. Denna marknadsstruktur hänger huvudsakligen samman med framställningssättet för pappersmassa. Eftersom papperet framställs av en speciell pappersmasseblandning kan varje papperstillverkare bara vända sig till ett begränsat antal pappersmasseproducenter, och kan omvänt varje pappersmasseproducent bara leverera till ett begränsat antal kunder. Inom de grupper som bildats på så sätt stärktes samarbetet ytterligare genom konstaterandet att de såväl för köparna som säljarna innebar ett skydd mot osäkerheten på marknaden.
103 Denna marknadsstruktur, i kombination med den stora öppenhet som rådde där, leder på kort sikt till en situation med stillastående priser. Producenterna vet att om de höjer priserna kommer konkurrenterna sannolikt inte att följa deras exempel utan ta kunder från dem. På samma sätt är de obenägna att sänka priserna, eftersom de är medvetna om att om de tar ett sådant initiativ kommer de andra producenterna också att göra det, förutsatt att de har outnyttjad produktionskapacitet. En sådan prissänkning är absolut inte önskvärd då den skulle skada hela branschen. Eftersom den totala efterfrågan på pappersmassa är oelastisk skulle en inkomstförlust till följd av en prissänkning inte kompenseras genom vinster från en ökad försäljning, varför producenternas totala vinst skulle minska.
104 På lång sikt skulle möjligheten för köparna att genom vissa investeringar ställa om sig till andra typer av pappersmassa liksom tillgången på ersättningsprodukter som t.ex. brasiliansk pappersmassa eller pappersmassa framställd av returpapper leda till att de oligopolistiska tendenserna på marknaden försvagades. Detta skulle vara förklaringen till att prisutvecklingen under flera år varit relativt svag.
105 Slutligen skulle öppenheten på marknaden kunna vara orsak till vissa allmänna prisökningar som konstaterats på kort sikt. När efterfrågan är större än utbudet är de producenter som vet att konkurrenterna har små lager och en hög utnyttjandegrad av sin produktionskapacitet - vilket var fallet på pappersmassemarknaden - inte rädda för att höja priset. Sannolikheten är då stor att konkurrenterna följer efter.
ii) Marknadens utveckling från 1975 till 1981
106 De olika mekanismer som just beskrivits ger en förklaring till de olika faser i prisutvecklingen som kommissionen ansett som "onormala". Detta gäller särskilt i fråga om den prisstabilitet som observerades under perioden 1975-1976, marknadens sammanbrott 1977 och det nya prisfallet vid utgången av 1981.
-Perioden 1975-1976
107 År 1974 hade efterfrågan på pappersmassa varit mycket stor. Eftersom produktionskapacitetens utnyttjandegrad var mycket hög och lagren mycket små hade den stora efterfrågan lett till en prisökning.
108 Åren 1975 och 1976 hade läget förändrats. Lagren hade vuxit och utnyttjandegraden vad gäller produktionskapaciteten överlag minskat. Trots dessa förändringar hade inga producenter tagit initiativet att sänka priserna, eftersom de visste att om de gjorde det skulle konkurrenterna göra likadant. I det omvända fallet skulle en producent, om han hade beslutat att höja priserna, blivit isolerad på marknaden och förlorat hela eller en delar av sin kundkrets.
109 Enligt experterna var marknadens oligopolistiska karaktär och mycket stora öppenhet inte de enda orsakerna till den prisstabilitet som konstaterades under perioden 1975-1977. En ytterligare förklaring ligger i de särskilda förhållanden som rådde under denna period.
110 För det första kan det allmänt konstateras att den internationella efterfrågan på papper år 1976 hade återhämtat sig, vilket gav anledning till optimistiska prognoser. Dessutom var inflationstakten hög, priserna hade fallit i reella termer och räntan var låg. Vidare hade de svenska producenterna beviljats en skattenedsättning för uppbyggnad av lager som stod i proportion till lagrens värde. Slutligen fanns för de nordamerikanska producenterna en avsättningsmöjlighet på USA-marknaden, som då var mycket livaktig, och de utnyttjade för sin del nästan hela sin produktionskapacitet.
-År 1977
111 Priskollapsen 1977 var resultatet av den massiva ökningen av utbudet och stagnationen i efterfrågan som utmärkte denna period. För det första hade den svenska regeringen satt stopp för systemet med stöd till lagerhållning och därigenom orsakat en massiv ökning av utbudet vid en tidpunkt då de övriga producentländerna hade relativt stora lager. För det andra hade producenterna varit tvungna att konstatera att efterfrågan inte hade ökat i den utsträckning man räknat med och att en prisökning därför var mindre trolig. Under sådana omständigheter kunde ett företag som beslutade att sänka sina priser vara säker på att konkurrenterna skulle göra detsamma, förutsatt att de hade outnyttjad produktionskapacitet.
-Perioden 1978-1981
112 Från och med det fjärde kvartalet 1978 återhämtade sig efterfrågan och blev större än utbudet. Marknadens öppenhet hade då lett till en snabb justering av priserna uppåt. De företag som visste att deras konkurrenter inte hade outnyttjad produktionskapacitet kunde höja sina priser utan fruktan för att bli isolerade och på så vis förlora sin marknadsandel.
113 Denna period med stigande priser följdes av en stabil period som sträckte sig från mitten av 1980 till slutet av 1981. Den kunde tillskrivas det faktum att lagren var små, produktionskapacitetens utnyttjandegrad hög och att efterfrågan, som påverkades av att nya typer av pappersmassa kom på marknaden, var oförändrad.
114 Under det fjärde kvartalet 1981 upplevde marknaden en ny tillbakagång till följd av växande lager, minskning av produktionskapacitetens utnyttjandegrad och fallande efterfrågan på papper på världsmarknaden. När de särskilda förhållanden som rådde under perioden 1975-1977 upphörde, dvs. hög inflationstakt och tillämpningen i Sverige av ett system med stöd till lageruppbyggnad, ledde detta till att priserna föll snabbare.
iii) Flera av de faktorer som konstaterats på marknaden är oförenliga med förklaringen att det förekom samordning
115 Efter att ha analyserat marknadsstrukturerna och prisutvecklingen under den aktuella perioden, vidhåller experterna att flera faktorer eller mekanismer som utmärkte denna marknad är oförenliga med förklaringen att det skett en samordning. Så förhöll det sig med förekomsten av faktiska och potentiella "outsiders" som inte tillhörde den grupp företag som påstås ha deltagit i det hemliga samförståndet, liksom med utvecklingen av marknadsandelarna, avsaknaden av produktionskvoter och den omständigheten att producenterna inte utnyttjat skillnaderna i efterfrågeelasticitet mellan de olika importländerna.
116 Beträffande den första punkten kan noteras att kommissionen i punkt 137 i beslutet uppskattar de utomstående företagens produktion till 40 % av gemenskapens totala förbrukning av pappersmassa. Med hänsyn till denna marknadsandels storlek skulle det ha varit svårt för en kartell att fungera endast bland de företag som anklagas för att ha begått en överträdelse genom att delta i en samordning.
117 Kommissionen försvarar sig på denna punkt med att hävda att den inte väckt åtal mot de andra producenterna eftersom den ansåg att de under den aktuella perioden endast intagit hållningen av passiva efterföljare.
118 Ett sådant argument kan inte godtas. Det står i klar motsättning till det resonemang som kommissionen för när det gäller tabell 6 för att identifiera de företag som deltog i samordningen. Om det, såsom framgår av punkt 58 ovan, enligt kommissionens uppfattning förhåller sig så att enbart den omständigheten att en producent aviserar samma pris som en annan producent under samma period faktiskt utgör ett tillräckligt bevis på samordning, står det klart att förfarandet om överträdelse enligt artikel 85 skulle ha utsträckts till att omfatta dessa utomstående, om vilka kommissionen genom att använda uttrycket efterföljare erkänner att de aviserat samma pris som de producenter som ålagts påföljder inom ramen för artikel 1.1 i beslutet.
119 Beträffande den andra faktorn konstaterade experterna därefter att det enligt tabell 2 i bilaga till beslutet hade skett en förändring av marknadsandelarna mellan 1975 och 1981. Denna förändring tyder på att det rådde konkurrens mellan producenterna och att inga kvoter fastställts.
120 Beträffande den omständigheten att det inte förekom prisskillnader mellan de olika medlemsstaterna anser experterna slutligen att man inte som kommissionen i punkterna 136-140 i beslutet kan hävda att pappersmasseproducenterna borde ha utnyttjat skillnaderna i priselasticitet i de olika medlemsstaterna. För att kunna göra detta måste företagen enligt experterna ha varit i stånd att dela upp marknaden, vilket de endast hade kunnat göra om det hade funnits en effektiv kartell som omfattade alla faktiska och potentiella leverantörer och som kunde se till att företagen inte bröt mot restriktionerna i fråga om vidareförsäljning och överföring mellan medlemsstaterna. Under sådana omständigheter skulle prisernas enhetlighet tvärtom ha varit ett argument som talade för den förklaring som bygger på en normalt fungerande marknad.
iv) Experternas kritik av kommissionens förklaring på konkreta punkter
121 Experterna har på flera punkter kritiserat kommissionens förklaring. Denna kritik gäller transportkostnadernas påverkan på priserna, ordernas storlek och rent allmänt, skillnader i omkostnader och beviljande av hemliga rabatter.
122 För det första har experterna som svar på kommissionens påstående om att priserna borde ha varierat beroende på bestämmelseort förklarat att det endast hade haft en begränsad inverkan på transportkostnaderna om pappersmassan levererades till en Atlant- eller Östersjöhamn. Detta kunde som mest ha lett till en skillnad i omkostnader på 10 US-dollar per ton. I motsats till vad kommissionen påstår skulle denna skillnad vara för liten för att ha någon inverkan på de priser som tillämpades i var och en av de båda zonerna.
123 För det andra har experterna förklarat varför de mycket stora beställningarna av pappersmassa enligt dem inte lett till kraftiga prissänkningar. Av olika anledningar möjliggjorde sådana beställningar inte några betydande kostnadsbesparingar. Först och främst är pappersmassa normalt en standardprodukt som tas från ett anonymt lager. Vidare brukar producenterna skaffa sig lagringsmöjligheter i de stora destinationshamnarna. Slutligen föredrar papperstillverkarna, när de gör stora beställningar, på grund av att de använder flera olika sorters pappersmassa, att pappersmassan levereras i olika sändningar. De enda besparingar som kan göras genom mycket stora beställningar av pappersmassa är besparingar med avseende på allmänna omkostnader och administrationskostnader.
124 För det tredje ansåg experterna att även om verkliga besparingar hade gjorts skulle skillnaderna i omkostnader för producenterna inte ha inverkat på priserna utan snarare på företagens vinster.
125 Till sist menade experterna att om rabatterna var hemliga så fanns det olika orsaker till detta som låg utanför pappersmasseproducenternas kontroll. Först och främst var rabatter som inte motiverades av kostnadsbesparingar olagliga i en del länder, som t.ex. Frankrike. Vidare kunde rabatterna inte beräknas förrän vid verksamhetsårets slut eftersom de oftast hänförde sig till den årliga mängden. Slutligen var det köparna som krävde att rabatterna skulle hemlighållas, främst för att få en fördel framför konkurrenterna genom bättre priser, men också för att förhindra att köparna av papper i sin tur skulle kräva en prissänkning.
3. Slutsatser
126 Efter denna genomgång skall konstateras att samordning i detta fall inte är den enda rimliga förklaringen till det parallella beteendet. För det första kan systemet med prisaviseringar anses som en rationell reaktion på det faktum att pappersmassemarknaden utgör en långsiktig marknad och att såväl köpare som säljare har behov av att minska sin risk. För det andra kan överensstämmelsen i fråga om tidpunkterna för prisaviseringarna anses som en direkt följd av marknadens stora öppenhet, vilken inte bör betecknas som konstlad. Slutligen kan prisparallellismen och -utvecklingen förklaras på ett tillfredsställande sätt genom marknadens oligopolistiska tendenser liksom av de särskilda förhållanden som rådde under vissa perioder. Under sådana omständigheter kan det av kommissionen konstaterade parallella beteendet inte utgöra något bevis på samordning.
127 I brist på en uppsättning tungt vägande, exakta och samstämmiga bevis skall det slås fast att kommissionen inte har kunnat bevisa att det förekommit någon samordning av de aviserade priserna. Artikel 1.1 i det ifrågasatta beslutet skall därför ogiltigförklaras.
IV - Samordning inom KEA
128 De amerikanska sökandena, med undantag av Bowater, har ansökt om ogiltigförklaring av artikel 1.3 i beslutet i vilken KEA:s medlemmar anklagas för att ha samordnat de aviserade priserna och de faktiska försäljningspriserna i sin handel med gemenskapen och för att ha utbytt individuell information om de faktiska försäljningspriserna, och KEA anklagas för att ha rekommenderat priser för dessa leveranser.
129 I ovannämnda dom av den 27 september 1988 ogiltigförklarades denna bestämmelse i den del den berör KEA.
A - Samordning av de aviserade priserna och utbyte av information om de faktiska försäljningspriserna
130 Beträffande samordningen av de aviserade priserna och utbytet av information om de faktiska försäljningspriserna skall det först hänvisas till artikel II A i "Policy Statement of Pulp Group" (principförklaring från pappersmassegruppen.) Enligt dessa bestämmelser skall gruppens medlemmar träffas med jämna mellanrum för att enhälligt fastställa de faktiska försäljningspriserna för pappersmassa, så kallade "rekommenderade KEA-priser" och förbinda sig att meddela sina kunder dessa priser. Om sammanslutningens medlemmar därefter avviker från dessa priser - vilket de har rätt att göra - skall de först meddela företagsgruppens ledare, som i förekommande fall beslutar att kalla gruppen till ett nytt möte för att diskutera vilka åtgärder som bör vidtas.
131 Eftersom producenterna träffades med jämna mellanrum för att tillsammans fastställa "det rekommenderade KEA-priset" framgår det klart att de producenter som tillhörde denna sammanslutning hade samordnat de aviserade priserna för pappersmassa inom ramen för sammanslutningen. På samma sätt kan det konstateras att de, när de förband sig att i förväg anmäla varje pris som avvek från det gemensamt fastställda priset, införde ett system för utbyte av information om sitt framtida beteende som var av sådan art att det begränsade konkurrensen.
132 Mot dessa klarlägganden har sökandena förgäves invänt att "det rekommenderade KEA-pris" som gruppen fastställt inte alltid respekterades av medlemmarna i gruppen. Ett sådant argument innebär i själva verket ett erkännande av att sökandena, åtminstone under vissa perioder, aviserade de rekommenderade KEA-priserna och således samordnade dessa priser.
B - Samordningen av de faktiska försäljningspriserna
133 I artikel 1.3 klandrar kommissionen dessutom de sökande KEA-medlemmarna för att de samordnat sina faktiska försäljningspriser inom ramen för denna sammanslutning.
134 Även om artikel 1.3 inte innehåller någon uppgift om detta finns det anledning att utgå från att denna överträdelse begåtts under åren 1975 och 1976. I punkterna 120 och 121 i beslutet anges faktiskt att de rekommenderade KEA-priserna hade tillämpats "åtminstone under 1975 och 1976", medan det däremot "under 1977 och 1978 kan ha funnits en skillnad mellan det rekommenderade och det fakturerade priset". De sökande som av dessa påståenden drog slutsatsen att de av KEA rekommenderade priserna enligt kommissionen inte hade iakttagits under åren 1979, 1980 och 1981, fick av kommissionen svaret att anledningen till att den hade varit tvungen att begränsa detta fastställande till åren 1975 och 1976 var att den inte förfogade över de nödvändiga upplysningarna om de av KEA rekommenderade priserna för åren 1979, 1980 och 1981. Av dessa påståenden framgår klart att perioden för överträdelsen måste begränsas till åren 1975 och 1976.
135 Vid bedömningen av denna överträdelse skall det erinras om att rätten till försvar enligt domstolens rättspraxis (se ovannämnda dom Hoffmann-La Roche) kräver att företagen innan kommissionen fattar sitt beslut haft möjlighet att yttra sig om de anmärkningar som riktas mot dem, liksom om de handlingar som anmärkningarna grundar sig på.
136 Genom beslut av den 25 november 1988 och den 16 mars 1989 utsåg domstolen två experter för att bl.a. undersöka om det med ledning av de handlingar som kommissionen samlat in under utredningen, och således före meddelandet om anmärkningar, var möjligt att som kommissionen gjort dra slutsatsen att producenterna hade tillämpat samma priser som de hade aviserat.
137 Av expertutlåtandet som överlämnades till domstolen den 10 april 1990 framgår att kommissionen vid tiden för meddelandet om anmärkningar inte hade tillräckligt med fakturor för att understödja påståendet om att KEA:s medlemmar hade begått en överträdelse genom att samordna sina faktiska försäljningspriser. Av bilaga 15.1 till detta utlåtande framgår att när det gäller tre av sammanslutningens medlemmar - Chesapeake Corporation, Mead Corporation och Scott Paper - hade kommissionen ingen faktura, medan den när det gäller Crown Zellerbach och IPS bara hade tre respektive fyra fakturor. Det skall tilläggas att dessa handlingar i sistnämnda fall hänförde sig till åren 1977-1978, som inte omfattas av överträdelsen.
138 Härav följer att kommissionen för att fastställa överträdelsen med avseende på de faktiska försäljningspriserna i huvudsak måste ha grundat sig på handlingar som samlats in efter meddelandet om anmärkningar. Eftersom KEA:s medlemmar inte haft möjlighet att yttra sig om dessa handlingar skall artikel 1.3 i det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den mån den rör denna överträdelse, på grund av att rätten till försvar kränkts.
C - Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna
139 Enligt artikel 85 i fördraget kan kommissionen endast ålägga påföljder för beteenden som påverkar konkurrensen om dessa också påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
140 I punkterna 136 och följande har kommissionen anfört att det förhåller sig så i detta fall. Den enhetliga prisnivå som det omtvistade förfarandet hade lett till hindrade det handelsutbyte som annars skulle ha skett mellan medlemsstaterna på grund av skillnader i fråga om efterfrågan, växelkurs och transportkostnader. Sådant handelsutbyte skulle ha skett genom oberoende mellanhänder och papperstillverkare som hade sålt sitt överskott av pappersmassa vidare på en annan medlemsstats mer aktiva marknad.
141 De sökande KEA-medlemmarna har bestritt detta påstående av tre huvudsakliga skäl. För det första begränsades deras verksamhet till export till gemenskapen och berörde inte handeln mellan medlemsstaterna. För det andra var handeln mellan medlemsstaterna obetydlig. De få pappersmassetillverkarna i gemenskapen använde nästan all sin produktion till egen papperstillverkning. Dessutom köpte papperstillverkarna på grund av lagringskostnaden vanligen pappersmassa endast för sin egen förbrukning. Slutligen ansåg sökandena att deras andel av marknaden var alltför begränsad för att den skulle kunna utöva en kännbar inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
142 Mot de båda första argumenten skall det för det första invändas att enligt domstolens rättspraxis (se dom av den 30 januari 1985 i mål 123/83, BNIC mot Clair, Rec. 1985, s. 391) kan handeln mellan medlemsstaterna påverkas av varje avtal som syftar till eller får till följd att konkurrensen begränsas genom fastställande av priserna för halvfabrikat, även om det inte förekommer någon handel med halvfabrikatet mellan medlemsstaterna, när en sådan produkt utgör råvaran till en annan produkt som saluförs på annat håll inom gemenskapen. I det här fallet kan framhållas att pappersmassan utgör 50-75 % av papperskostnaden och att det under sådana omständigheter inte finns några som helst tvivel om att den samordning som ägt rum när det gäller priset på pappersmassa har haft återverkningar på handeln med papper mellan medlemsstaterna.
143 Inte heller det tredje argumentet som KEA-medlemmarna framfört, om deras begränsade marknadsandel, kan godtas. Det kan i det avseendet erinras om att det i enlighet med vad domstolen flera gånger slagit fast (se t.ex. dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80, Musique Diffusion française mot kommissionen, Rec. 1983, s. 1825), för att ett avtal skall anses kunna inverka på handeln mellan medlemsstater, krävs att det med tillräcklig grad av sannolikhet på grundval av en rad objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter kan förutses att det direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan påverka handelsströmmarna mellan medlemsstaterna på ett sätt som kan göra det svårare att uppnå målet med en inre marknad.
144 I detta fall framgår det av tabell 2 i bilaga till beslutet att de amerikanska producenternas export under den aktuella perioden legat på mellan 14,10 % och 17,67 % av den totala förbrukningen av pappersmassa inom gemenskapen. Eftersom sådana marknadsandelar inte är försumbara, måste man utgå ifrån att samordningen av de aviserade priserna och det utbyte av information som ägt rum inom ramen för KEA varit ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna.
D - Tillämpning av principen om icke-diskriminering
145 Slutligen har de sökande KEA-medlemmarna mot artikel 1.3 i beslutet anfört att de har diskriminerats i förhållande till Finncell. I punkt 135 i beslutet förklarar kommissionen att den i ett särskilt beslut kommer att uttala sig om Finncells förenlighet med artikel 85 i fördraget. Finncell har emellertid enligt de sökande KEA-medlemmarna ett större antal kunder i gemenskapen än KEA och dess regler, som kräver att pappermassan saluförs genom denna organisation, är mer tvingande.
146 Ett sådant argument är inte relevant för bedömningen av denna överträdelse. Det faktum att en näringsidkare som befann sig i en liknande situation som sökanden inte av kommissionen har befunnits skyldig till någon överträdelse kan under inga omständigheter motivera att den överträdelse som lagts sökanden till last lämnas utan avseende, om den vederbörligen fastställts.
147 Mot bakgrund av allt som sagts ovan skall artikel 1.3 i beslutet ogiltigförklaras på grund av kränkningen av rätten till försvar, i den mån den fastställer att en samordning ägt rum mellan KEA:s medlemmar om de faktiska försäljningspriserna.
V - Samordning inom Fides
148 I artikel 1.4 klandras St Anne och Finncell samt olika svenska, norska, spanska och portugisiska producenter för att inom ramen för Fides ha utbytt individuell information om de priser som tillämpats vid försäljningen av pappersmassa av lövträ under perioden 1973-1977.
149 Enligt beslutet var det de finländska producenterna som tillsammans med de svenska tog initiativet till att sammankalla till dessa möten och som begärt att en viss disciplin skulle införas, enligt vilken producenterna skulle komma överens om ett försäljningspris och ömsesidigt förbinda sig att motivera skillnaderna mellan sina priser och de priser som fastställts gemensamt. Den kanadensiska producenten St Anne nöjde sig å sin sida med att delta i informationsutbytet om de faktiska försäljningspriserna utan att underkasta sig någon disciplin.
150 För att fastställa denna överträdelse har kommissionen grundat sig på de olika handlingar och telexmeddelanden som anges i punkterna 44-60 i beslutet. Det handlar om referat från vissa möten och om brev genom vilka producenterna har informerat sina dotterbolag eller försäljningsagenter om resultaten från ifrågavarande möten, eller om interna anteckningar från vissa producenter från dessa möten.
151 Den kanadensiska producenten St Anne och den finländska sammanslutningen Fincell har begärt ogiltigförklaring av denna del av beslutet.
A - St Annes deltagande i Fides möten
152 St Anne har för sin del hävdat att den överträdelse som bestod i att ha deltagit i Fides möten inte nämndes i meddelandet om anmärkningar.
FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 685J0089(01).1
153 Det skall i det avseendet först framhållas att när det i meddelandet om anmärkningar hänvisas till Fides möten är det bara de skandinaviska och europeiska producenterna som nämns. Detta gäller särskilt punkterna 61 och 80 som återfinns i den del som bär rubriken "Tillämpligheten av artikel 85.1 i EEG-fördraget". Det enda undantaget från detta är punkt 32 i framställningen som hänvisar till ett telexmeddelande av den 28 mars 1977, i vilket den spanska producenten ENCE informerade sin agent Becelco om de priser som såväl skandinaverna som producenterna St Anne, Portucel och Celbi avsåg att tillämpa. Detta dokument kan emellertid inte tas i beaktande. Eftersom det omnämns bland de faktiska omständigheterna i meddelandet om anmärkningar och ingen slutsats dragits därav i den rättsliga bedömningen kan det inte tjäna till att fastställa de beteenden som lagts sökandena till last. Vidare kan konstateras att bilaga VII till detta meddelande, som enligt rubriken innehåller en förteckning av "de viktigaste medlemmarna i Fides avdelning för pappersmassa av lövträ", inte nämner något om producenten St Anne.
154 Under sådana omständigheter kan man utgå från att sökanden St Anne när meddelandet om anmärkningar avgavs inte kunde känna till anmärkningen om deltagande i Fides möten och således inte heller kunde försvara sig på den punkten. Eftersom bestämmelserna i artiklarna 2.1 och 4 i förordning nr 99 således överträtts skall artikel 1.4 i beslutet ogiltigförklaras i den del den rör producenten St Anne.
B - Finncells deltagande i Fides möten
155 Finncell har beträffande sitt deltagande i Fides möten för det första hävdat att de uppgifter och handlingar som nämns i punkterna 57-60 i beslutet har insamlats efter meddelandet om anmärkningar och att Fincell inte beretts någon möjlighet att yttra sig om dessa handlingar innan beslutet fattades.
156 Som framgår av själva beslutstexten härrör de omtvistade uppgifterna från de svar på meddelandet om anmärkningar som avgetts av andra företag. Eftersom sökanden inte kunnat lägga fram sina synpunkter på dessa handlingar innan beslutet fattades måste handlingarna uteslutas från förfarandet för att rätten till försvar inte skall kränkas.
157 Finncell har vidare kritiserat andra uttalanden i punkterna 44-56 i beslutet. För det första används dessa som bevis på en samordning mellan Fincell och de kanadensiska, svenska, norska, spanska och portugisiska producenterna, medan Fincell inom ramen för meddelandet om anmärkningar endast har beskyllts för att ha utbytt information med en fransk ekonomisk intressegrupp, GEC. För det andra hänvisades i vissa av dessa handlingar endast till skandinaviska producenter, vilket inte inbegrep finländare. För det tredje handlade de diskussioner som det talas om i dessa handlingar inte om priserna på pappersmassa utan om andra frågor som t.ex. marknadssituationen eller utnyttjandet av produktionskapacitet. För det fjärde har Finncell understrukit att de hade fastställt priserna innan dessa möten ägde rum, varför ingen påverkan på priserna kunde ha skett.
158 Detta argument kan inte godtas.
159 För det första finns det ingen skillnad mellan den samordning som fastställs i ovannämnda punkter i beslutet när det gäller deltagarna i denna och den samordning som beskrivs i meddelandet om anmärkningar. Härvidlag kan noteras att det visserligen i punkt 80, som återfinns i avsnittet om den rättsliga bedömningen av meddelandet om anmärkningar under rubriken "Utbyte av information inom ramen för Fides" endast är frågan om en samordning mellan GEC och Finncell. I punkt 61 i samma handling, som återfinns i samma avsnitt i meddelandet om anmärkningar, nämns emellertid också ett samarbete i fråga om priser inom ramen för Fides under rubriken "Samarbete mellan skandinaviska producenter och andra europeiska producenter" och hänvisas till punkt 30 i samma handling. I denna punkt nämns att det inom Fides fanns en "avdelning för pappersmassa av lövträ, inom vilken de större skandinaviska producenterna och andra europeiska företag utbytte marknadsinformation." Vidare hänvisades i denna till deltagarförteckningen i bilaga 7.
160 För det andra är det klart att uttrycket "skandinavisk" i de handlingar som nämns i punkterna 48, 49, 51, 52 och 53 i beslutet betecknar såväl finländska som svenska producenter. Även om så inte skulle vara fallet, kan för övrigt konstateras att de handlingar som nämns i punkterna 45 och 54 uttryckligen avser de finländska producenterna, medan det i punkt 53 talas om en resa som GEC:s chef gjort till Helsingfors för att "undersöka om det är möjligt att höja priserna fr.o.m. andra halvåret 1977". I motsats till vad Finncell har påstått kan denna åtgärd inte betecknas som ensidig. De handlingar som nämns i punkterna 51, 53 och 54 visar i själva verket att åtgärden var avsedd att rättfärdiga GEC:s beteende i fråga om priser inför den kritik som riktats mot gruppen, särskilt från de skandinaviska producenterna.
161 Som svar på det tredje argumentet skall noteras att de flesta av de diskuterade handlingarna klart hänvisar till diskussioner om priser. Detta gäller särskilt de handlingar som nämns i punkterna 48, 49, 52 och 53.
162 Slutligen är argumentet om att Finncells priser fastställts före Fides möten irrelevant, eftersom de beteenden som kommissionen påtalat i artikel 1.4 i beslutet inte endast består i det faktum att producenterna deltagit i möten under vilka dessa priser fastställts, utan också i det faktum att en producent påtvingat sina konkurrenter priser som fastställts på förhand.
163 Av ovanstående följer att de handlingar som nämns i punkterna 44-56 i beslutet tillsammans styrker att Finncell deltagit i Fides möten.
C - Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna
164 De finländska sökandena anser att de överträdelser som kommissionen beskyllt dem för inte kunnat påverka handeln med pappersmassa mellan medlemsstaterna.
165 På denna punkt har de hävdat att beslutet endast hänför sig till handelsströmmarna mellan tredje land och medlemsstaterna och att man därav inte kan dra några slutsatser när det gäller handeln inom gemenskapen. Vidare är handeln med pappersmassa praktiskt taget obefintlig inom gemenskapen. Slutligen hade papperstillverkarna med hänsyn till det sätt på vilket pappersmassan framställdes och tillverkarnas nära förbindelser med leverantörerna inte något intresse av att en parallellimport utvecklades.
166 Dessa argument liknar dem som framförts av de sökande KEA-medlemmarna och skall besvaras på samma sätt som i punkt 143. Följaktligen kan de inte godtas.
167 Mot bakgrund av ovanstående ogiltigförklaras artikel 1.4 på grund av att den kränker rätten till försvar i den del den avser producenten St Anne.
VI - Klausuler om förbud mot export och vidareförsäljning
168 De kanadensiska sökandena St Anne, Westar, Mac Millan och Canfor har begärt ogiltigförklaring av artikel 1.5 i beslutet, i vilken kommissionen beskyller dem, liksom även andra amerikanska, svenska och norska producenter för att i kontrakten om försäljning av pappersmassa ha tillämpat klausuler som förbjuder köparna att exportera och sälja pappersmassan vidare.
169 Sökandena, som inte bestrider att dessa klausuler fanns med i kontrakten, har framfört tre typer av argument.
170 För det första skulle klausulerna av misstag ha kopierats från tidigare kontrakt och genom oaktsamhet blivit kvar i kontrakten.
171 För det andra hade de inte fått några följder för övriga avtalsslutande parter. Köparna hade aldrig ansett sig bundna av klausulernas förpliktelser. Säljarna å sin sida hade aldrig krävt att de skulle tillämpas. Klausulerna hade för övrigt generellt avlägsnats ur kontrakten så snart meddelandet om anmärkningar mottagits.
172 För det tredje hade de omtvistade klausulerna enligt sökandena inte påverkat handeln mellan medlemsstaterna. På grund av de nära förbindelserna med pappersmasseproducenterna hade papperstillverkarna varit obenägna att vända sig till konkurrenter etablerade i andra medlemsstater. Detta var särskilt fallet eftersom priserna var desamma överallt i gemenskapen och sådana transaktioner, om de hade ägt rum, skulle ha inneburit ytterligare kostnader för transport, lastning och lossning. På samma punkt har vissa producenter ytterligare understrukit att endast några få kontrakt innehöll en sådan klausul. Beträffande producenten St Anne har denna särskilt påpekat att den årliga mängd pappersmassa som den sålt inom gemenskapen under den omtvistade perioden endast utgjorde 3 % av gemenskapens totala förbrukning.
173 Dessa argument är inte av sådan art att de kan upphäva kommissionens beslut att en överträdelse föreligger.
174 För det första skall det påpekas att kommissionen enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 får ålägga företag böter om de "uppsåtligen eller av oaktsamhet" har överträtt bestämmelserna i artikel 85.1 i fördraget. Det faktum att klausulerna införts i kontrakten genom oaktsamhet kan följaktligen inte beaktas.
175 För det andra är det viktigt att erinra om att enligt domstolens ständiga rättspraxis (se t.ex. domarna av den 21 februari 1984 i mål 86/82, Hasselblad mot kommissionen, Rec. 1984, s. 883, och av den 11 januari 1990 i mål C-277/87, Sandoz prodotti Farmaceutici mot kommissionen, Rec. 1990, s I-45) är det faktum att en klausul som syftar till att begränsa konkurrensen inte har genomförts av de avtalsslutande parterna inte ett tillräckligt skäl att undanta klausulen från förbudet i artikel 85.1 i fördraget.
176 Som svar på det tredje argument som sökandena anfört skall slutligen konstateras att en klausul som syftar till att förhindra att en köpare vidaresäljer eller exporterar den vara han anskaffat, till sin natur är ägnad att avskärma marknaderna och således påverka handeln mellan medlemsstaterna, ett krav som endast är avsett att fastställa vilka avtal som lyder under gemenskapsrätten (se dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen, Rec. 1966, s.429).
177 Följaktligen har sökandena St Anne, Westar, MacMillan och Canfor genom att i sina kontrakt eller sina allmänna försäljningsvillkor införa klausuler om förbud mot export eller vidareförsäljning åsidosatt artikel 85.1 i fördraget.
VII - Åtagandet
178 De amerikanska sökandena - inbegripet Bowater, men med undantag av IPS - och de kanadensiska sökandena Westar, Welwood, MacMillan, Canfor och British Columbia, har begärt ogiltigförklaring av hela eller delar av det åtagande som bifogas beslutet.
179 Genom att underteckna detta åtagande har sökandena - med undantag av Bowater - förbundit sig att avisera och fakturera minst 50 % av sin försäljning inom gemenskapen i köparens valuta, att avisera sina priser "tills vidare", att begränsa sig till att meddela dem till de företagare som anges i denna handling, att göra slut på den samordning och det utbyte av information som ägde rum inom KEA och Fides och att inte längre ålägga köparna förbud mot export och vidareförsäljning. De parter som undertecknade detta åtagande fick en väsentlig nedsättning av bötesbeloppet.
180 Kommissionen har begärt att domstolen skall förklara att denna talan inte kan tas upp till prövning Enligt kommissionen var åtagandet nämligen en ensidig handling som ovannämnda sökande - med undantag för Bowater som inte undertecknat den - varit upphovsmän till. Den kan följaktligen inte vara föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i fördraget.
181 Denna synpunkt kan inte godtas. De skyldigheter som åläggs sökandena genom åtagandet skall likställas med de ålägganden om att upphöra med överträdelser som avses i artikel 3 i förordning nr 17. Det följer nämligen av domen av den 6 mars 1974 (förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, Rec. 1974, s. 223) att denna bestämmelse bemyndigar kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för den konstaterade överträdelsen och att åtgärderna kan bestå i såväl förelägganden som förbud. Genom åtagandet har sökandena således av personliga orsaker samtyckt till ett beslut som kommissionen hade befogenhet att vidta ensidigt.
182 Bestämmelserna i åtagandet kan indelas i två olika kategorier. Till den första hör de bestämmelser som ålägger sökandena att upphöra med det olovliga beteende som påtalas i artikel 1.3, 1.4 och 1.5 i beslutet, t.ex. åtagandet att upphöra med samordningen och informationsutbytet inom KEA och Fides eller att upphäva klausulerna om förbud mot export och vidareförsäljning.Till den andra kategorin hör de bestämmelser som syftar till att avskaffa systemet med prisavisering och minska marknadens öppenhet, t.ex. skyldigheten att avisera priserna för pappersmassa "tills vidare", att avisera och fakturera priserna för 50 % av försäljningen i köparens valuta, liksom att begränsa den krets av företagare som hädanefter kan få meddelande om priserna.
183 Skälen till att upphäva de bestämmelser som tillhör den andra gruppen följer logiskt av vad domstolen tidigare slagit fast. Eftersom det inte fastställts vare sig att systemet med prisaviseringar inte svarade mot marknadens behov eller att den öppenhet som den skapade borde betraktas som konstlad, står det klart att de bestämmelser som var avsedda att ändra detta system blivit överflödiga.
184 Beträffande de bestämmelser som kräver att sökandena skall upphöra med vissa beteenden som konstaterats inom KEA, avhålla sig från att utbyta information inom Fides eller att i kontrakten eller de allmänna försäljningsvillkoren införa klausuler om förbud mot export och vidareförsäljning, kan det konstateras att dessa begränsar sig till att ange de konsekvenser som adressaterna för framtiden skall dra av punkterna 3, 4 och 5 i artikel 1 i beslutet. Dessa ålägganden skall kvarstå i den mån de hänför sig till de fastställanden av överträdelser som inte upphävts av domstolen.
185 Följaktligen skall bestämmelserna i åtagandet ogiltigförklaras i den mån de medför andra förpliktelser än som följer av de fastställanden av överträdelser som gjorts av kommissionen och som inte upphävts av domstolen.
VIII - Böter
186 Av vad som sagts ovan följer att endast de överträdelser eller en del av de överträdelser som anges i artikel 1 punkterna 3, 4 och 5 i beslutet kan tas i beaktande. Som tidigare sagts består dessa överträdelser för det första, när det gäller KEA:s medlemmar, i en samordning av de aviserade priserna och utbyte av individuell information om priserna inom denna sammanslutning, för det andra, i Finncells fall, i att ha utbytt individuell information om priserna med andra producenter inom Fides och för det tredje, när det gäller de kanadensiska sökandena St Anne, Westar, MacMillan och Canfor, i att ha infört klausuler om förbud mot vidareförsäljning och export i kontrakten eller de allmänna försäljningsvillkoren.
A - Överträdelser som hänför sig till KEA
187 Av punkt 146 i beslutet framgår att inga böter har ålagts de amerikanska producenterna för deras deltagande i KEA:s verksamhet. Eftersom detta var det första mål i vilket Webb Pomerene Act ifrågasatts har svaranden medgett att de berörda producenterna inte kände till att deras beteende var oförenligt med bestämmelserna i EEG-fördraget.
B - Överträdelse som hänför sig till Fides
188 Genom tillämpning av artikel 3 i beslutet har sökanden Finncell dömts till böter om 100 000 ecu för att inom ramen för Fides ha utbytt information om priserna med andra producenter.
189 Det kan i det hänseendet erinras om att Finncell hade en ledande roll inom sammanslutningen och att överträdelsen pågick från 1973 till 1977. Med hänsyn till överträdelsens allvar och långvarighet skall de böter som kommissionen utdömt kvarstå.
C - Överträdelse som hänför sig till klausulerna om förbud mot vidareförsäljning och export
190 Genom tillämpning av artikel 3 i beslutet har sökandena Canfor, MacMillan, St Anne och Westar bestraffats med böter om 125 000, 150 000, 200 000 respektive 150 000 ecu.
191 Dessa böter gällde överträdelse av förbudet mot export och vidareförsäljning, och dessutom, i fallen Canfor, MacMillan och Westar, överträdelse bestående i att ha deltagit i allmän samordning av de aviserade priserna och de faktiska försäljningspriserna och, i fallet St Anne, i att ha deltagit i allmän samordning av de aviserade priserna och Fides möten.
192 Eftersom endast överträdelsen rörande klausulerna om förbud mot export och vidareförsäljning tagits i beaktande mot dessa sökande skall bötesbeloppen omprövas.
193 Det står klart att det fria handelsutbytet inom gemenskapen hotas av klausulerna om förbud mot vidareförsäljning och export och dessa utgör därför allvarliga överträdelser av fördraget.
194 Det kan dock konstateras att de berörda snabbt satte stopp för denna överträdelse. Det enda av Westar ingångna avtalet som innehöll den omtvistade klausulen löpte ut redan den 31 december 1978, dvs. långt före meddelandet om anmärkningar, vilket är daterat den 4 september 1981. Sökandena Canfor och St Anne uteslöt de omtvistade klausulerna ur kontrakten eller de allmänna försäljningsvillkoren så snart meddelandet om anmärkningar tagits emot. Sökanden MacMillan har för sin del, utan att bli motsagd av kommissionen, hävdat att företaget tog bort klausulen ur alla sina avtal i slutet av 1981.
195 För övrigt skall det framhållas att alla sökande, utan att bli motsagda av kommissionen, till sitt försvar har anfört att införandet av den omtvistade klausulen i avtalen eller de allmänna försäljningsvillkoren bara var ett resultat av deras oaktsamhet.
196 Slutligen kan konstateras att sökandena Canfor och Westar när det gäller bötesstraffet blivit diskriminerade i förhållande till producenten ITT Rayonier. Denna producent ålades inga böter alls av kommissionen trots att företaget i sina allmänna försäljningsvillkor infört klausuler om förbud mot export och vidareförsäljning. Diskrimineringen hade varit särskilt uppseendeväckande gentemot producenten Westar där kommissionen bara funnit ett enda avtal som innehöll den omtvistade klausulen.
197 Detta argument kan inte godtas. När ett företag har åsidosatt artikel 85.1 i fördraget kan det inte undgå påföljd på grund av att ett annat företag inte ålagts böter, när det senares fall inte ens anhängiggjorts vid domstolen.
198 Mot bakgrund av ovanstående överväganden skall böterna för var och en av de berörda parterna fastställas till 20 000 ecu.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
199 Genom beslut av den 20 mars 1990 avskrevs den talan som väckts av KEA-medlemmen Mead, varvid beslutet om rättegångskostnaderna uppsköts.
200 Enligt artikel 69.5 första stycket i rättegångsreglerna skall en part som återkallar sin talan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om den andra parten har yrkat detta. Eftersom kommissionen begärt att Mead Corporation skall bära sina rättegångskostnader skall domstolen besluta i överensstämmelse därmed.
201 För övrigt skall det erinras om att enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Finns det flera tappande parter, skall domstolen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna.
202 Vid fördelningen skall i det här fallet en åtskillnad göras mellan de kostnader som förorsakats av de båda expertutlåtandena och övriga kostnader.
203 Kostnaderna för expertutlåtandena skall bäras av kommissionen, eftersom dessa hänför sig till de överträdelser som konstaterats av kommissionen i artikel 1 punkterna 1 och 2 i beslutet, vilka ogiltigförklarats av domstolen.
204 Beträffande övriga rättegångskostnader skall två tredjedelar bäras av kommissionen, en niondel av de sökande KEA-medlemmarna, en niondel av Finncell och en niondel av de kanadensiska sökandena St Anne, Westar, MacMillan och Canfor.
205 Denna fördelning tar hänsyn till det faktum att kommissionen har tappat målet vad gäller överträdelsen rörande den allmänna samordningen av de aviserade priserna, överträdelsen rörande den allmänna samordningen av de faktiska försäljningspriserna, överträdelsen rörande samordningen av de faktiska försäljningspriserna inom KEA och överträdelsen rörande informationsutbytet inom Fides i den mån det rör St Anne, medan de sökande KEA-medlemmarna har tappat målet vad gäller överträdelsen bestående i att ha samordnat de aviserade priserna och ha utbytt information inom denna sammanslutning, Fincell vad gäller överträdelsen bestående i att ha utbytt individuell information om priserna inom Fides, och de kanadensiska sökandena vad gäller överträdelsen rörande klausulerna om förbud mot export och vidareförsäljning.
206 Slutligen skall Förenade kungarikets regering, som intervenerat till stöd för kommissionen i flera mål, med tillämpning av artikel 69.4 i rättegångsreglerna bära sina rättegångskostnader.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
följande dom:
1) Artikel 1.1 i kommissionens beslut 85/202/EEG av den 19 december 1984 i ett förfarande om överträdelse av artikel 85 i EEG-fördraget ogiltigförklaras.
2) Artikel 1.2 i ovannämnda beslut ogiltigförklaras.
3) Artikel 1.3 i ovannämnda beslut ogiltigförklaras i den del den fastslår en samordning av de faktiska försäljningspriserna.
4) Artikel 1.4 i ovannämnda beslut ogiltigförklaras i den del den rör sökanden St Anne.
5) Talan mot artikel 1.5 i ovannämnda beslut ogillas såsom ogrundad.
6) Bestämmelserna i det åtagande som bifogas beslutet ogiltigförklaras i den mån de ålägger andra skyldigheter än de som följer av de fastställanden av överträdelser som gjorts av kommissionen och som inte upphävts av domstolen.
7) Beslutet om böter för sökandena upphävs, med undantag för de böter som rör Finncell samt de böter som ådömts Canfor, MacMillan, St Anne och Westar, vilka sätts ned till 20 000 ecu.
8) Mead Corporation skall bära sina rättegångskostnader.
9) Kostnaderna för de båda expertutlåtanden som begärts av domstolen skall bäras av kommissionen.
10) Beträffande övriga rättegångskostnader skall två tredjedelar bäras av kommissionen, en niondel av de sökande KEA-medlemmarna, en niondel av Finncell och en niondel av de kanadensiska sökandena St Anne, Westar, MacMillan och Canfor.
11) Förenade kungarikets regering, som intervenerat i målet, skall bära sina rättegångskostnader.
Full & Egal Universal Law Academy