EUR-Lex -  61989TJ0013 - SV - Förstainstansrättens dom (första avdelningen) av den 10 mars 1992. - Imperial Chemical Industries plc mot Europeiska gemenskapernas kommission. - Mål T-13/89.

Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord

1. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens beslut varigenom en överträdelse fastställs - tillåtna bevis

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

2. Konkurrens - administrativt förfarande - iakttagande av rätten till försvar - rätt för dem som omfattas av ett förfarande att bli delgivna förhörsombudets rapport och yttra sig över denna - föreligger inte

3. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - avtal mellan företag - begrepp - enighet om det kommande beteendet på marknaden

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

4. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - förbud - konkurrensbegränsande samverkan som har verkningar efter det att den formellt har upphört - tillämpning av artikel 85 i fördraget

(artikel 85 i EEG-fördraget)

5. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - samordnat förfarande - samordning och samarbete som är oförenliga med varje företags skyldighet att sjävständigt bestämma sitt beteende på marknaden - sammanträden mellan konkurrenter i syfte att utbyta upplysningar som är av avgörande betydelse för utarbetandet av deltagarnas affärsstrategi

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

6. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - komplex överträdelse som innehåller delar som utgör avtal och delar som utgör samordnat förfarande - enhetlig karakteristik som "ett avtal och ett samordnat förfarande" - tillåtlighet - betydelse för bevisningen

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

7. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan -samordnat förfarande - påverkan på handeln mellan medlemsstater - skall bedömas totalt och inte med avseende på var och en av deltagarna

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

8. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd - beslut om tillämpning av konkurrensreglerna

(artikel 190 i EEG-fördraget)

9. Konkurrens - böter - belopp - fastställelse - kriterier - överträdelsernas svårhetsgrad -bedömningsunderlag - höjning av den allmänna bötesnivån - tillåtlighet - villkor

(artikel 15.2 i rådets förordning nr 17)

10. Institutionernas rättsakter - giltighetspresumtion - bestridande - villkor

Sammanfattning

1. I ett till ett företag riktat beslut enligt artikel 85.1 i fördraget kan gentemot detta företag endast sådana handlingar användas som bevis om vilka det redan vid tiden för meddelandet om anmärkningar och på grund av handlingarnas omnämnande i detta meddelande eller i bilagor till detta framgick att kommissionen avsåg att åberopa dessa handlingar, så att företaget därmed i tid kunde yttra sig över handlingarnas bevisvärde.

2. Rätten till försvar kräver inte att de företag som omfattas av ett förfarande i enlighet med artikel 85.1 i fördraget har möjlighet att yttra sig över förhörsombudets rapport. Iakttagandet av rätten till försvar säkerställs nämligen med tillräcklig rättslig säkerhet, om de olika organ som samverkar vid utarbetandet av det slutgiltiga beslutet har blivit korrekt informerade om de argument som företagen framfört som svar på de anmärkningar som kommissionen delgivit dem och gentemot de bevis som kommissionen lagt fram till stöd för dessa anmärkningar. Förhörsombudets rapport är emellertid en rent intern kommissionshandling som endast har karaktären av ett yttrande och som inte har till syfte att komplettera eller korrigera företagens argument och inte heller att framföra nya anmärkningar eller tillhandahålla nya bevis gentemot företagen.

3. För att det skall föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget räcker det att de ifrågavarande företagen har uttryckt sin gemensamma vilja att bete sig på ett bestämt sätt på marknaden. Så är fallet när det förelåg enighet mellan flera företag om att uppnå mål i fråga om priser och försäljningsvolymer.

4. Artikel 85 i fördraget är tillämplig på avtal mellan företag som inte längre är i kraft men som fortsätter att ha verkningar efter det att avtalen formellt har upphört att gälla.

5. De kriterier på samordning och samarbete som gör det möjligt att bestämma begreppet samordnat förfarande skall förstås mot bakgrund av grundtanken i fördragets konkurrensregler, enligt vilken varje näringsidkare på ett självständigt sätt skall bestämma vilken affärspolicy han ämnar följa inom den gemensamma marknaden. Detta krav på självständighet utesluter visserligen inte rätten för näringsidkarna att på ett förnuftigt sätt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade beteende. Självständighetskravet hindrar dock bestämt varje sådan direkt eller indirekt kontakt mellan företag som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att orientera en sådan konkurrent om det beteende på marknaden som det ifrågavarande företaget har beslutat sig för - eller överväger - att självt iaktta.

Det utgör ett samordnat förfarande att delta i sammanträden som har till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer och under vilka konkurrenterna utbyter upplysningar om de priser som de avser att tillämpa, om deras lönsamhetströsklar, om de begränsningar i försäljningsvolymerna som de anser vara nödvändiga eller om deras försäljningssiffror, eftersom de deltagande företagen inte kan underlåta att ta hänsyn till de på så sätt meddelade upplysningarna när de bestämmer hur de skall bete sig på marknaden.

6. Artikel 85.1 i fördraget innehåller inte någon särskild karakteristik när det gäller en överträdelse som visserligen är komplex men som ändå utgör en enda överträdelse eftersom den består av ett fortlöpande beteende som karakteriseras av ett enda syfte och som samtidigt innefattar faktiska omständigheter som skall anses som "avtal" och faktiska omständigheter som skall anses som "samordnade förfaranden". En sådan överträdelse kan därför karakteriseras som "ett avtal och ett samordnat förfarande" utan att det samtidigt och kumulativt krävs bevis för att var och en av dessa faktiska omständigheter uppfyller förutsättningarna både för ett avtal och för ett samordnat förfarande.

7. Ett företag skall anses ha deltagit i ett avtal eller ett samordnat förfarande som kan påverka handeln mellan medlemsstater och därmed anses ha överträtt artikel 85.1 i fördraget om beteendet hos de deltagande företagen tillsammans kan leda till ett sådant resultat, oavsett verkan av det förstnämnda företagets individuella deltagande.

8. Enligt artikel 190 i fördraget är kommissionen skyldig att motivera sina beslut och att då ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för åtgärden samt de överväganden som fått kommissionen att fatta sitt beslut. Däremot behöver inte kommissionen, när det gäller ett beslut om tillämpning av konkurrensreglerna, behandla samtliga faktiska och rättsliga frågor som varje berörd part har åberopat under det administrativa förfarandet.

9. Vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är - i syfte att fastställa bötesbeloppet - är kommissionen skyldig att inte bara beakta de särskilda omständigheterna i fallet, utan även det sammanhang inom vilket överträdelsen har begåtts, och se till att dess åtgärder har tillräckligt avskräckade verkan, framför allt vad beträffar sådana överträdelser som är särskilt skadliga för förverkligandet av gemenskapens mål.

Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa slags överträdelser, kan inte frånta den möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik. Kommissionen har i synnerhet rätt att höja bötesnivån för att förstärka böternas avskräckande verkan när en bestämd typ av överträdelser, trots att deras rättsstridighet redan fastställts i inledningen av gemenskapens konkurrenspolitik, fortfarande är relativt vanliga till följd av den vinst som vissa av de berörda företagen kan uppnå genom dem.

10. Eftersom en rättsakt som delgivits och offentliggjorts skall presumeras vara giltig, åligger det den som åberopar bristande formell giltighet eller nullitet hos en rättsakt att tillhandahålla domstolen grunder som gör det möjligt för denna att inte ta hänsyn till den skenbara giltigheten.

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

10 mars 1992 [1]

[1] Rättegångsspråk: engelska.

Sammanfattning av domen

Bakgrunden till talan

Parter

Mål T-13/89

Imperial Chemical Industries plc, engelskt bolag med säte i Millbank, London (Förenade kungariket), företrätt av D. Vaughan, QC, V. O. White och R. J. Coles, solicitors, samt D. Anderson, barrister med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten L. H. Dupong, 14a, rue des Bains,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske chefsrådgivaren A. McClellan, i egenskap av ombud, biträdd av K. Banks, rättstjänsten, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos R. Hayder, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

svarande.

Talan avser ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 april 1986 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.149 - Polypropen).

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. L. Cruz Vilaça, samt domarna R. Schintgen, D. A. O. Edward, H. Kirschner, och K. Lenaerts,

generaladvokat: B. Vesterdorf,

justitiesekreterare: H. Jung,

som beaktat det skriftliga förfarandet och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen som ägde rum den 10-15 december 1990,

som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 10 juli 1991,

meddelar följande

Domskäl

dom

Bakgrunden till talan

1 Förevarande mål gäller ett beslut av kommissionen genom vilket femton producenter av polypropen ålades böter för överträdelse av artikel 85.1 i EEG-fördraget. Den produkt, polypropen, som är föremål för det angripna beslutet (härefter benämnt "beslutet") är en av de främsta termoplastiska bulkpolymererna. Polypropen säljs av producenterna till företag som förädlar den till hel- eller halvfabrikat. De främsta polypropenproducenterna har ett sortiment med mer än hundra olika kvaliteter som täcker en vid skala av slutanvändningar. De viktigaste baskvaliteterna av polypropen är benämnda fiber, formsprutad homopolymer, formsprutad sampolymer, slagseg sampolymer samt folie. De företag som beslutet riktar sig till är alla betydande producenter av petrokemiska produkter.

2 Den västeuropeiska marknaden för polypropen förses nästan uteslutande med produkter från produktionsenheter i Europa. Före 1977 försörjde följande tio producenter marknaden: Montedison (sedemera Montepolimeri SpA som därefter blev Montedipe SpA), Hoechst AG, Imperial Chemical Industries plc och Shell International Chemical Company Ltd (härefter de "fyra stora") som tillsammans innehade 64 % av marknaden, Enichem Anic SpA i Italien, Rhône-Poulenc SA i Frankrike, Alcudia i Spanien, Chemische Werke Hüls och Basf AG i Tyskland samt Chemie Linz AG i Österrike. Efter utgången av de huvudpatent som innehafts av Montedison uppträdde 1977 sju nya producenter i Västeuropa: Amoco och Hercules Chemicals NV i Belgien, ATO Chimie SA och Solvay et Cie SA i Frankrike, SIR i Italien, DSM NV i Nederländerna och Taqsa i Spanien. Saga Petrokjemi AS & Co., en norsk producent, började sin verksamhet i mitten av 1978 och Petrofina SA 1980. Tillkomsten av nya producenter med en nominell kapacitet på omkring 480 000 ton innebar en väsentlig ökning av produktionskapaciteten i Västeuropa som under flera år inte åtföljdes av någon motsvarande ökning av efterfrågan, vilket fick till följd ett lågt utnyttjande av produktionskapaciteten. Utnyttjandegraden ökade emellertid successivt mellan 1977 och 1983 då den steg från 60 till 90 %. Enligt beslutet förelåg ungefärlig jämvikt mellan utbud och efterfrågan från och med 1982. Under den största delen av referensperioden (1977-1983) karaktäriserades dock polypropenmarknaden, uppgavs det, av antingen dålig lönsamhet eller betydande förluster, särskilt beroende på omfattningen av de fasta kostnaderna och ökningen av priset på råvaran, propen.

Enligt beslutet (punkt 8) innehade 1983 Montepolimeri SpA 18 % av den europeiska polypropenmarknaden, Imperial Chemical Industries plc, Shell International Chemical Company Ltd och Hoechst AG 11% vardera, Hercules Chemicals NV något mindre än 6%, ATO Chimie SA, BASF AG, DSM NV, Chemische Werke Hüls, Chemie Linz AG, Solvay et Cie SA och Saga Petrokjemi AS & Co. 3-5% vardera samt Petrofina SA omkring 2%. Polypropenhandeln mellan medlemsstaterna var enligt beslutet omfattande, eftersom var och en av producenterna som under denna tid var etablerade i gemenskapen sålde inom alla eller nästan alla medlemsstater.

3 Imperial Chemical Industries plc var en av de producenter som försåg marknaden med sina produkter under 1977 och är en av de "fyra stora". Företagets marknadsandel uppgick till mellan 10,6 och 11,4 %.

4 Den 13 och 14 oktober 1983 genomförde tjänstemän från kommissionen i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, nr 13, s. 204, fransk version; svensk specialutgåva del 08, volym 01; härefter benämd "förordning nr 17"), samtidiga undersökningar hos följande företag som är producenter av polypropen och förser den gemensamma marknaden med denna produkt:

- ATO Chimie SA, numera Atochem (härefter benämnt "ATO"),

- BASF AG (härefter benämnt "BASF"),

- DSM NV (härefter benämnt "DSM"),

- Hercules Chemicals NV (härefter benämnt "Hercules"),

- Hoechst AG (härefter benämnt "Hoechst"),

- Chemische Werke Hüls (härefter benämnt "Hüls"),

- Imperial Chemical Industries plc (härefter benämnt "ICI"),

- Montepolimeri SpA, numera Montedipe (härefter benämnt "Monte"),

- Shell International Chemical Company Ltd (härefter benämnt "Shell"),

- Solvay et Cie SA (härefter benämnt "Solvay"),

- BP Chimie (härefter benämnt "BP"),

Ingen undersökning genomfördes hos Rhône-Poulenc SA (härefter benämnt "Rhône-Poulenc") eller hos Enichem Anic SpA.

5 Efter undersökningarna riktade kommisssionen en begäran om upplysningar i enlighet med artikel 11 i i förordning nr 17 (härefter benämnd "begäran om upplysningar") inte endast till ovannämnda företag utan även till följande företag:

- Amoco,

- Chemie Linz AG (härefter benämnt "Linz"),

- Saga Petrokjemi AS & Co., som numera ingår i Statoil ("härefter benämnt "Statoil"),

- Petrofina SA (härefter benämnt "Petrofina"),

- Enichem Anic SpA (härefter benämnt "Anic")

Linz, som är ett i Österrike etablerat företag, bestred kommissionens behörighet och vägrade att besvara begäran. I enlighet med artikel 14.2 i ovannämnda förordning genomförde därefter kommissionens tjänstemän undersökningar hos Anic och Saga Petrochemicals UK Ltd, Sagas engelska dotterbolag, samt hos Linz försäljningsagenturer i Förenade kungariket och Förbundsrepubliken Tyskland. Ingen begäran om upplysningar riktades till Rhône-Poulenc.

6 Med ledning av det bevismaterial som erhölls inom ramen för dessa undersökningar och denna begäran om upplysningar kom kommissionen fram till att producenterna mellan 1977 och 1983 i strid med artikel 85 i EEG-fördraget genom en rad prisinitiativ regelbundet fastställt målpriser samt utarbetat ett system för årlig kontroll av försäljningsvolymerna i syfte att mellan sig dela upp den disponbla marknaden enligt överenskomna procentsatser eller volymer. Därför beslöt kommissionen den 30 april 1984 att inleda ett förfarande enligt artikel 3.1 i förordning nr 17. I maj 1984 tillställde kommisssionen de ovannämnda företagen med undantag för Anic och Rhône-Poulenc ett skriftligt meddelande om anmärkningar. Samtliga mottagare svarade skriftligt.

7 Den 24 oktober 1984 sammanträffade det av kommissionen utsedda förhörsombudet med de juridiska rådgivarna till mottagarna av meddelandet om anmärkningar, för att komma överens om vissa procedurregler för det inom ramen för det administrativa förfarandet föreskrivna förhöret, vilket skulle börja den 12 november 1984. Vid detta sammanträde tillkännagav kommissionen dessutom att den, till följd av de argument som framförts av företagen i deras svar på meddelandet om anmärkningar, inom kort skulle sända företagen ytterligare material till komplettering av det bevismaterial angående genomförandet av prisinitiativ som redan delgivits dem. I enlighet därmed sände kommissionen den 31 oktober 1984 till företagens juridiska rådgivare en rad handlingar bestående av kopior av prisinstruktioner från producenterna till dessas försäljningskontor inklusive tabeller med sammanfattningar av dessa handlingar. För att säkerställa skyddet för affärshemligheter förenade kommissionen översändandet av dessa handlingar med vissa villkor.

Särskilt fick handlingarna inte komma till företagens affärsavdelningars kännedom. Flera företags advokater vägrade att acceptera dessa villkor och skickade tillbaka dokumentationen före förhöret.

8 Med anledning av de upplysningar som lämnades i de skriftliga svaren på meddelandet om anmärkningar beslöt kommissionen att utsträcka förfarandet till Anic och Rhône-Poulenc. För detta ändamål sändes till dessa företag den 25 oktober 1984 ett meddelande om anmärkningar liknande det som tillställts de femton andra företagen.

9 En första förhörsperiod ägde rum den 12-20 november 1984, under vilken alla företagen hördes med undantag av Shell (som hade vägrat att delta i något förhör) samt Anic, ICI och Rhône-Poulenc (som ansåg att de inte hade fått tillräcklig möjlighet att förbereda sitt ärende).

10 Under dessa förhör vägrade flera företag att gå in på de frågor som togs upp i den dokumentation som sänts till dem den 31 oktober 1984 och gjorde därvid gällande att kommissionen radikalt hade ändrat inriktning i sin argumentation och att företagen åtminstone borde få tillfälle att avge skriftliga yttranden. Andra företag hävdade att de inte fått tillräckligt med tid att studera ifrågavarande handlingar före förhöret. En gemensam skrivelse med det innehållet avsändes till kommissionen den 28 november 1984 genom advokaterna för BASF, DSM, Hercules, Hoechst, ICI, Linz, Monte, Petrofina och Solvay. I en skrivelse av den 4 december 1984 förklarade Hüls att företaget anslöt sig till denna ståndpunkt.

11 Kommissionen sände därför den 29 mars 1985 en ny serie handlingar till företagen innehållande prisinstruktioner som företagen gett sina försäljningskontor, åtföljda av tabeller över priser och en sammanfattning av bevis beträffande varje prisinitiativ för vilket det fanns handlingar tillgängliga. Kommissionen anmodade företagen att svara såväl skriftligen som under en ny förhörsomgång och meddelade att den upphävde de restriktioner som ursprungligen föreskrivits i fråga om vidarebefordran av handlingar till affärsavdelningarna.

12 I en annan skrivelse daterad samma dag besvarade kommissionen de av advokaterna framförda argumenten enligt vilka kommissionen inte hade gett en precis rättslig definition av den åberopade konkurrensbegränsande samverkan enligt artikel 85.1 i fördraget, och anmodade företagen att skriftligen och muntligen yttra sig till kommissionen.

13 En andra förhörsperiod ägde rum den 8-11 juli 1985 och den 25 juli 1985. Anic, ICI och Rhône-Poulenc yttrade sig vid detta tillfälle och de övriga företagen (med undantag av Shell) kommenterade de frågor som behandlats i kommissionens båda skrivelser av den 29 mars 1985.

14 Ett utkast till förhörsprotokoll åtföljt av relevant dokumentation sändes den 19 november 1985 till ledamöterna i den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor (härefter benämnd "den rådgivande kommittén") och den 25 november 1985 till företagen. Den rådgivande kommittén avgav sitt yttrande vid sitt 170:e sammanträde den 5 och 6 december 1985.

15 Vid slutet av detta förfarande fattade kommissionen det omtvistade beslutet av den 23 april 1986, i vilket följande föreskrivs:

"Artikel 1

Anic SpA, ATO Chemie SA (numera Atochem), BASF AG, DSM NV, Hercules Chemicals NV, Hoechst AG, Chemische Werke Hüls (numera Hüls AG), ICI plc, Chemische Werke Linz, Montepolimeri SpA (numera Montedipe), Petrofina SA, Rhône-Poulenc SA, Shell International Chemical Co. Ltd, Solvay & Cie och Saga Petrokjemi AG & Co. (ingår numera i Statoil) har överträtt bestämmelserna i artikel 85.1 i EEG-fördraget genom att

- vad avser Anic från omkring november 1977 till slutet av 1982 eller början av 1983,

- vad avser Rhône-Poulenc från omkring november 1977 till slutet av 1980,

- vad avser Petrofina från 1980 till åtminstone november 1983,

- vad avser Hoechst, ICI, Montepolimeri och Shell från mitten av 1977 till åtminstone november 1983,

- vad avser Hercules, Linz, Saga och Solvay från omkring november 1977 till åtminstone november 1983,

- vad avser ATO från åtminstone 1978 till åtminstone november 1983,

- vad avser BASF, DSM och Hüls från en obestämd tidpunkt mellan 1977 och 1979 till åtminstone november 1983,

delta i ett avtal och ett samordnat förfarande som gick tillbaka till mitten av 1977 och enligt vilka de producenter som förser den gemensamma marknadens territorium med polypropen

a) tog kontakt med varandra och regelbundet träffades (sedan början av 1981 två gånger i månaden) inom ramen för hemliga sammanträden för att diskutera och slå fast sin affärsstrategi,

b) periodiskt fastställde "målpriser" (eller minimipriser) för försäljningen av produkten i var och en av gemenskapens medlemsstater,

c) kom överens om diverse åtgärder för att underlätta genomförandet av sådana målpriser, inklusive (och huvudsakligen) tillfälliga begränsningar av produktionen, utbyte av detaljerade upplysningar om sina leveranser, hållande av lokala sammanträden och från och med slutet av 1982 ett system med "account management" i syfte att genomföra prishöjningar gentemot vissa kunder,

d) företog samtidiga prishöjningar för att genomföra de nämnda målen,

e) delade upp marknaden genom att ge varje producent ett årligt försäljningsmål eller en årlig "försäljningskvot" (1979, 1980 och under åtminstone en del av 1983) eller, i brist på ett slutgiltigt avtal för hela året, genom att kräva att producenterna begränsade sin månatliga försäljning genom hänvisning till en föregående period (1981, 1982).

Artikel 2

De i artikel 1 nämnda företagen skall omedelbart upphöra med ovan angivna överträdelser (om så inte redan skett) och i framtiden inom ramen för sin verksamhet inom polypropensektorn avhålla sig från varje avtal eller samordnat förfarande som kan ha samma eller liknande syfte eller resultat, inklusive varje utbyte av upplysningar av den art som i allmänhet betraktas som affärshemligheter och varigenom deltagarna informeras direkt eller indirekt om andra individuella producenters produktion, leveranser, lagerstorlek, försäljningspriser, kostnader eller investeringsplaner eller som skulle kunna göra det möjligt för dem att övervaka genomförandet av varje uttryckligt eller tyst avtal eller varje samordnat förfarande i fråga om pris eller marknadsuppdelning inom gemenskapen. Varje system för utbyte av allmän information som producenterna kan vara anslutna till (som t.ex. Fides) skall administreras på ett sådant sätt att det utesluter all information som gör det möjligt att identifiera enskilda producenters beteende. Företagen skall särskilt avhålla sig från att sinsemellan utbyta någon ytterligare information rörande konkurrens som inte omfattas av ett sådant system.

Artikel 3

Med anledning av den i artikel 1 fastställda överträdelsen åläggs de i detta beslut angivna företagen följande böter:

i) Anic SpA, 750 000 ECU eller 1 103 692 500 ITL i böter,

ii) Atochem, 1 750 000 ECU eller 11 973 325 FRF i böter,

iii) BASF AG, 2 500 000 ECU eller 5 362 225 DEM i böter,

iv) DSM NV, 2 750 000 ECU eller 6 657 640 NLG i böter,

v) Hercules Chemicals NV, 2 750 000 ECU eller 120 569 620 BEF i böter,

vi) Hoechst AG, 9 000 000 ECU eller 19 304 010 DEM i böter,

vii) Hüls AG, 2 750 000 ECU eller 5 898 447,50 DEM i böter,

viii) ICI plc, 10 000 000 ECU eller 6 447 970 GBP i böter,

ix) Chemische Werke Linz, 1 000 000 ECU eller 1 471 590 000 ITL i böter,

x) Montedipe, 11 000 000 ECU eller 16 187 490 000 ITL i böter,

xi) Petrofina SA, 600 000 ECU eller 26 306 100 BEF i böter,

xii) Rhône-Poulenc SA, 500 000 ECU eller 3 420 950 FRF i böter,

xiii) Shell International Chemical Co. Ltd, 9 000 000 ECU eller 5 803 173 GBP i böter,

xiv) Solvay & Cie, 2 500 000 ECU eller 109 608 750 BEF i böter,

xv) Statoil, Den Norske Stats Oljeselskap AS (som numera inbegriper Saga Petrokjemi), 1 000 000 ECU eller 644 797 GBP i böter.

Artiklarna 4 och 5

(inte återgivna)"

16 Den 8 juli 1986 sändes till företagen det slutgiltiga förhörsprotokollet innehållande de av företagen begärda ändringarna, tilläggen och strykningarna.

Förfarandet

17 Under dessa omständigheter har sökanden, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 31 juli 1986, väckt förevarande talan om ogiltigförklaring av beslutet. Tretton av de fjorton övriga företagen till vilka detta beslut är riktat har likaledes väckt talan om ogiltigförklaring (målen T-1/89-T-4/89, T-6/89-T-12/89, T-14/89 och T-15/89).

18 Genom en särskild handling som ingavs samma dag har ICI begärt att domstolen i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna skall ålägga kommissionen att inge de handlingar som kommissionen vägrat att delge bolaget. Denna begäran avslogs genom domstolens beslut av den 11 december 1986 (mål 212/86 R ICI mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen).

19 Det skriftliga förfarandet ägde i sin helhet rum vid domstolen.

20 Genom beslut av den 15 november 1989 hänsköt domstolen detta mål och de tretton övriga målen till förstainstansrätten i enlighet med artikel 14 i rådets beslut av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (härefter benämnt "rådets beslut av den 24 oktober 1988").

21 I enlighet med artikel 2.3 i rådets beslut av den 24 oktober 1988 utsågs en generaladvokat av förstainstansrättens ordförande.

22 Genom skrivelse av den 3 maj 1990 anmodade förstainstansrättens justitiesekreterare parterna att delta i ett informellt sammanträde för att närmare bestämma uppläggningen av det muntliga förfarandet. Detta sammanträde ägde rum den 28 juni 1990.

23 Genom skrivelse av den 9 juli 1990 anmodade förstainstansrättens justitiesekreterare parterna att yttra sig om ett eventuell förening av målen T-1/89-T-4/89 och T-6/89-T-15/89 vad gällde det muntliga förfarandet. Ingen av parterna hade någon invändning på denna punkt.

24 Genom beslut av den 25 september 1990 förenade förstainstansrätten med anledning av sambandet dem emellan ovannämnda mål vad gällde det muntliga förfarandet i enlighet med artikel 43 i rättegångsreglerna för domstolen, vilka regler då gällde i tillämpliga delar för rättegången vid förstainstansrätten enligt artikel 11 tredje stycket i rådets beslut av den 24 oktober 1988.

25 Genom beslut av den 15 november 1990 tog förstainstansrätten ställning till den begäran om konfidentiell behandling som ingivits av sökandena i målen T-2/89, T-3/89, T-9/89, T-11/89, T-12/89 och T-13/89 och biföll denna begäran till en del.

26 Genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli mellan den 9 oktober och den 29 november 1990 besvarade parterna de frågor som förstainstansrätten hade ställt till dem i skrivelser från justitiesekreteraren av den 19 juli 1990.

27 Mot bakgrund av svaren på dessa frågor och med anledning av referentens rapport samt efter att ha hört generaladvokaten beslöt förstainstansrätten att inleda det muntliga förfarandet utan föregående bevisupptagning.

28 Parterna höll anföranden och besvarade förstainstansrättens frågor under det muntliga förfarande som ägde rum den 10-15 december 1990.

29 Generaladvokatens avgav sitt förslag till avgörande vid sammanträde den 10 juli 1991.

Parternas yrkanden

30 ICI har yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogiltigförklara kommissionens beslut av den 23 april 1986 (IV.31/149 - Polypropen) i den mån det berör ICI,

2. upphäva eller sätta ned de böter som ålagts ICI,

3. om ICI var skyldigt att betala böterna omedelbart utan att kunna uppskjuta betalningen, förplikta kommissionen att till ICI återbetala de erlagda böterna eller en lämplig andel därav med ränta beräknad efter en räntesats som är 1 % högre än den utlåningsränta som fastställs av den bank i Förenade kungariket som anges i artikel 4 i beslutet,

4. förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

Kommissionen har å sin sida yrkat att förstainstansrätten skall

- ogilla sökandens talan,

- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Saken

31 Förstainstansrätten anser att följande invändningar från sökandens sida skall prövas. För det första invändningarna om att det skett ett åsidosättande av rätten till försvar därigenom att kommissionen underlåtit att till sökanden översända handlingar på vilka den grundade beslutet (1), därigenom att sökanden inte delgavs förhörsombudets rapport (2) och därigenom att kommissionen fattat ett förhastat avgörande på grundval av förutfattade meningar (3). För det andra skall invändningarna om fastställelse av överträdelsen prövas. Dessa invändningar rör dels de faktiska omständigheter som kommissionen kommit fram till (1), dels tillämpningen av artikel 85.1 i EEG-fördraget på dessa omständigheter (2), varvid det har gjorts gällande att kommissionen inte karakteriserade överträdelsen korrekt (A), att kommissionen inte bedömde det konkurrensbegränsande syftet eller det konkurrensbegränsande resultatet korrekt (B) och att kommissionen inte bedömde påverkan på handeln mellan medlemsstater korrekt (C). För det tredje invändningarna om beslutets motivering. För det fjärde invändningarna om fastställelsen av böterna, vilka påståtts vara delvis preskriberade (1) samt oproportionerliga i förhållande till den påstådda överträdelsens varaktighet (2) och svårhetsgrad (3).

Rätten till försvar

1. Underlåtenhet att översända handlingar vid tiden för meddelandet om anmärkningar

32 Sökanden har gjort gällande att kommissionen vid tiden för meddelandet om anmärkningar underlät att till sökanden översända fjorton handlingar eller serier av handlingar som kommissionen grundade sitt beslut på. Kommissionen gjorde det därmed omöjligt för sökanden att yttra sig om innehållet i dessa handlingar. Det gällde handlingar som påträffades hos ATO och som rörde utbyte av upplysningar om de franska producenternas leveranser och tillämpning av kvoter på den franska marknaden under 1979 (punkt 15 h i beslutet), en handling av den 6 september 1977 som enligt uppgift påträffades hos Solvay (punkt 16 näst sista stycket i beslutet), två protokoll från interna sammanträden hos Shell den 5 juli och den 12 september 1979 (punkterna 29 och 31 i beslutet), en intern handling från Solvay där de "uppnådda priserna" för oktober och november 1980 jämfördes med "listpriserna" för januari 1981 (punkt 32 i beslutet), en påminnelse från Solvay till bolagets försäljningskontor av den 17 juli 1981 (punkt 35 i beslutet), en handling från Shell om fastställelse av ett målpris per den 1 november 1981 (punkt 36 första stycket i beslutet), en skrivelse från Hercules som visar att målpriset reviderades nedåt i december 1981 (punkt 36 i beslutet), en intern skrivelse från Hoechst av den 6 juni 1983 där ett minimipris fastställdes från och med den 1 juli samma år och ett telexmeddelande från Linz av den 8 juni 1983 (punkt 49 i beslutet), två handlingar från Shell benämnda "PP W. Europe Pricing" och "Market quality report" (punkt 49 i beslutet), en intern skrivelse från ATO av den 28 september 1983 (punkt 51 i beslutet) och slutligen ett arbetsdokument beträffande första kvartalet 1983 som påträffades hos Shell (punkterna 63 tredje stycket och 64 i beslutet).

33 Kommissionen har gjort gällande att de handlingar som nämns i punkterna 15, 32 och 35 i beslutet gjordes tillgängliga för sökanden under förfarandet för insyn i handlingarna i ärendet. Kommissionen har tillagt att telexmeddelandet från Linz av den 8 juni 1983 delgavs som bilaga Linz H1 till skrivelsen av den 29 mars 1985. I ett mycket begränsat antal fall ansåg kommissionen att handlingarna innehöll känsliga uppgifter om en bestämd producent och lät därför inte övriga producenter få tillgång till dessa handlingar. Avslutningsvis har kommissionen anfört att ingen av de handlingar som sökanden nämnt var under alla omständigheter väsentlig för avgörandet av detta mål, eftersom dessa handlingar antingen inte berörde ICI eller endast bekräftade andra handlingar. Sökanden har för övrigt inte försökt förklara på vilket sätt dess rätt till försvar kunde ha påverkats av det förhållandet att de ifrågavarande handlingarna inte delgavs sökanden.

34 Förstainstansrätten konstaterar att enligt domstolens rättspraxis det viktiga inte är handlingarna som sådana utan de slutsatser som kommissionen har dragit av dessa. Om dessa handlingar inte nämndes i meddelandet om anmärkningar kunde det berörda företaget med rätta anta att de inte hade någon betydelse i ärendet. Genom att inte informera ett företag om att vissa handlingar skulle användas i beslutet, hindrade kommissionen företaget från att i tid ta ställning till dessa handlingars bevisvärde. Härav följer att dessa handlingar inte kan betraktas som giltiga bevis mot företaget. (dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG Telefunken mot kommissionen, punkt 27, Rec. 1983, s. 3151, och senast dom av den 3 juli 1991 i mål C-62/86, AKZO Chemie mot kommissionen, punkt 21, Rec. 1991, s. I-3359).

35 I förevarande fall kan endast de handlingar som nämns i det allmänna eller särskilda meddelandet om anmärkningar eller i skrivelsen av den 29 mars 1985 eller de handlingar som bifogats dessa dokument utan att där särskilt omnämnas, anses som bevis mot sökanden inom ramen för detta mål. De handlingar som bifogats meddelandena om anmärkningar men inte nämns i dessa kan endast göras gällande mot sökanden i beslutet, om sökanden av meddelandena om anmärkningar rimligtvis kunde sluta sig till vilka slutsatser kommissionen avsåg att dra av handlingarna.

36 Det följer av föregående överväganden att det bland de handlingar som sökanden nämnt endast är telexmeddelandet från Linz av den 8 juni 1983 som kan användas som bevis mot sökanden, eftersom det nämns i skrivelsen av den 29 mars 1985, till vilken det dessutom utgör bilaga Linz H1. De övriga handlingar som sökanden nämnt kan inte anses som bevis mot sökanden inom ramen för detta mål.

37 Frågan om de sistnämnda handlingarna utgör ett oundgängligt stöd för vad kommissionen i beslutet funnit styrkt gentemot sökanden omfattas av förstainstansrättens prövning av om vad kommissionen funnit utrett var välgrundat.

2. Underlåtenhet att delge förhörsombudets rapport

38 Sökanden har gjort gällande att förhörsombudets rapport inte ställdes till sökandens förfogande trots att sökanden gjorde en begäran om detta hos kommissionen. Sökanden har erinrat om att den i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna begärde att förstainstansrätten skulle förplikta kommissionen att förete denna rapport i vilken förhörsombudet enligt sökanden medgav att det rådde intensiv konkurrrens på marknaden. Sökanden är medveten om att denna begäran avslogs genom domstolens ovannämnda beslut av den 11 december 1986 ICI mot kommissionen, punkterna 5-8, men har ändå anmodat förstainstansrätten att förordna om företeende av denna rapport eller åtminstone sätta sig in i denna på grund av svagheterna hos kommissionens argument i sakfrågan.

39 Kommissionen har med hänvisning till det beslut som domstolen meddelade den 11 december 1986 (punkt 7) med anledning av ICI:s begäran vägrat delge sökanden förhörsombudets rapport. Kommissionen anser att det saknas anledning att upphäva det beslutet.

40 Förstainstansrätten anser att rätten till försvar inte kräver att de företag som omfattas av ett förfarande i enlighet med artikel 85.1 i EEG-fördraget har möjlighet att yttra sig över förhörsombudets rapport, vilken utgör ett rent internt kommissionsdokument. Härvidlag har domstolen funnit att rapporten för kommissionen har karaktären av ett yttrande, att kommissionen på intet sätt är skyldig att rätta sig efter rapporten och att under dessa omständigheter rapporten inte är någon avgörande faktor som gemenskapsdomstolen skall ta hänsyn till vid sin prövning (ovannämnda beslut av den 11 december 1986 i målet 212/86 R, punkterna 5-8). Iakttagandet av rätten till försvar säkerställs nämligen med tillräcklig rättslig säkerhet, om de olika organ som samverkar vid utarbetandet av det slutgiltiga beslutet har blivit korrekt informerade om de argument som företagen framfört som svar på de anmärkningar som kommissionen delgivit dem och gentemot de bevis som kommissionen lagt fram till stöd för dessa anmärkningar (dom av den 9 november 1983 i målet 322/81, Rec. 1983 s. 3461, punkt 7).

41 Härvidlag skall det framhållas att förhörsombudets rapport inte har till syfte att komplettera eller korrigera företagens argument och inte heller att framföra nya anmärkningar eller tillhandahålla nya bevis gentemot företagen, utan rapportens syfte är att ge uttryck för uppfattningen hos en tjänsteman vid kommissionen när denna skall anta ett beslut. Härav följer dels att företagen inte med stöd av rätten till försvar kan kräva att förhörsombudets rapport delges dem så att de kan yttra sig över denna (se domstolens dom av den 17 januari 1984 i förenade målen 43/82 och 63/82, VBVB och VBBB mot kommissionen, Rec. 1984 s. 19, punkt 25), dels att förstainstansrätten saknar anledning att förplikta kommissionen att förete rapporten.

42 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

3. Förhastat avgörande och förutfattade meningar

43 Sökanden har gjort gällande att kommisssionen underlät att uppfylla de skyldigheter som åläggs den enligt domstolens rättspraxis och kommissionens egen praxis (dom av den 21 februari 1984 i målet 86/82 Hasselblad mot kommissionen, Rec. 1984 s. 883, förslag till avgörande, s. 914 och 915, samt punkt 45 i Kommissionens femtonde rapport om konkurrenspolitiken) genom att kommissionen inte behandlade ärendet fördomsfritt och genom att den fattade ett förhastat avgörande, även om den i viss mån mildrade sin inställning till följd av de yttranden som ICI ingav och förhöret med ICI. Detta förhastade avgörande föranledde kommission att fastslå att överträdelserna var "synnerligen allvarliga", att ålägga sådana höga böter och att, i strid med förhörsombudets uppfattning, vägra medge att det rådde intensiv konkurrens på marknaden under den aktuella perioden och att marknaden, och särskilt priserna, inte påverkades alls av de eventuella överenskommelser som ingåtts mellan producenterna. Kommissionen visade således att den var fast besluten att inte låta sina förutfattade meningar påverkas av de stora antalet vittnesmål, undersökningar och expertutlåtanden.

44 Kommissionen har anfört att man inte kan kritisera den för att ha fattat ett förhastat avgörande, eftersom ståndpunkten i beslutet är berättigad, och att kommissionen kom fram till denna ståndpunkt efter att ha beaktat parternas argument. Kommissionen blev i förevarande fall övertygad av den omfattande bevisningen som inte kan förenas med sökandens argument att det rådde "intensiv konkurrens".

45 Förstainstansrätten finner att frågan om huruvida kommisssionen fattade ett förhastat avgörande på grundval av förutfattade meningar inte kan särskiljas från frågan om huruvida de faktiska omständigheter som kommissionen kommit fram till i beslutet får stöd av de bevis som den har framlagt. Eftersom det här rör sig om en sakfråga som hänger samman med fastställelsen av överträdelsen skall den prövas senare i samband med övriga därmed sammanhängande frågor.

Fastställelse av överträdelsen

46 Enligt beslutet (punkt 80 första stycket) deltog de polypropenproducenter som levererade till gemenskapen från 1977 i ett helt komplex av planer, arrangemang och åtgärder som beslöts inom ramen för ett system med regelbundna sammanträden och ständiga kontakter. I beslutet (punkt 80 andra stycket) tilläggs att producenternas övergripande plan var att mötas för att träffa uttryckliga avtal om särskilda frågor.

47 Under dessa förhållanden skall det först prövas om kommissionen har styrkt de av den anförda faktiska omständigheterna rörande avtalet om minimipriser och sammanträdet i "European Association for Textile Polyolefins" (härefter benämnt "EATP") den 22 november 1977 (A), systemet med regelbundna sammanträden (B), prisinitiativen (C), åtgärder för att underlätta genomförandet av prisintiativen (D) och fastställelsen av avsättningsmål och kvoter (E). Därvid skall den angripna rättsakten (a) och parternas argument (b) först redovisas och sedan bedömas (c). Därefter skall tillämpningen av artikel 85.1 i EEG-fördraget på dessa faktiska omständigheter prövas.

1. De faktiska omständigheterna

A - Avtalet om minimipriser och EATP:s sammanträde den 22 november 1977

a) Den angripna rättsakten

48 I beslutet (punkt 16 första, andra och tredje styckena; se också punkt 67 första stycket) anges att de etablerade producenterna under 1977, efter det att sju nya polypropenproducenter framträtt i Västeuropa, inledde överläggningar med varandra för att försöka undvika ett betydande prisfall med åtföljande förluster. Inom ramen för dessa överläggningar tog de viktigaste producenterna Monte, Hoechst. ICI och Shell initiativet till ett "avtal om minimipriser" som skulle träda i kraft den 1 augusti 1977. Det ursprungliga avtalet omfattade inte någon volymkontroll men om avtalet visade sig vara framgångsrikt var det avsikten att kvantitativa begränsningar skulle införas för 1978. Detta avtal skulle gälla under en första period om fyra månader och avtalets närmare bestämmelser meddelades de övriga producenterna, däribland Hercules, vars försäljningsdirektör antecknade att minimipriserna för huvudkvaliteterna i de enskilda medlemsstaterna var baserade på ett marknadspris för fiberkvalitet på 1,25 DEM/kg.

49 Enligt beslutet (punkt 16 femte stycket) medgav ICI och Shell att de haft kontakt med andra producenter för att studera sätten att hejda prisfallet. Enligt ICI är det möjligt att man föreslog en prisnivå som priserna inte fick gå under. ICI och Shell bekräftade att överläggningen inte var begränsad till de "fyra stora". Det var inte möjligt att få några närmare detaljer om hur avtalet rörande minimipriser fungerade. Men i november 1977, då fiberpriset förefaller ha fallit till runt 1,00 DEM/kg, meddelade Monte sin avsikt att höja det till 1,30 DEM/kg från och med den 1 december. Den 25 november rapporterade fackpressen att de tre andra stora stödde detta initiativ och hade för avsikt att företa liknande höjningar, vilka skulle träda i kraft samma dag eller senare i december.

50 Enligt beslutet (punkt 17 först och andra styckena) var det ungefär vid denna tid som systemet med regelbundna sammanträden för polypropenproducenterna började. ICI hävdade att inget sammanträde ägde rum före december 1977 men medgav att producenterna redan dessförinnan hade haft kontakt sinsemellan, troligen per telefon och när det fanns behov. Shell medgav att det var möjligt att ledande företrädare för Shell "i eller omkring november 1977 diskuterade priser med Monte och att Monte omnämnde möjligheten att höja priserna och inhämtade (Shells) reaktion på denna möjlighet". I beslutet (punkt 17 tredje stycket) anges att även om det inte fanns något direkt bevis för att gruppsammanträden ägde rum före december 1977 för att fastställa priserna, hade producenterna redan vid sammanträden i maj och november 1977 inom en branschorganisation för kunder, EATP, informerat om det behov av en gemensam åtgärd för att höja prisnivåerna som man kommit till insikt om. Redan i maj 1977 hade Hercules understrukit att initiativet borde komma från "de traditionella marknadsledarna", medan Hoechst hade förklarat att priserna enligt Hoechsts uppfattning behövde höjas med 30-40%.

51 I detta sammanhang läggs i beslutet (punkterna 17 fjärde stycket, 78 tredje stycket och 104 andra stycket) sökanden, liksom Hercules, Hoechst, Linz, Rhône-Poulenc, Saga och Solvay, till last att ha förklarat att sökanden stödde Montes tillkännagivande i en artikel, som publicerades i fackpressen (European Chemical News, härefter benämnd "ECN") den 18 november 1977, av sin avsikt att från och med den 1 december höja fiberpriset till 1,30 DEM/kg. Av de olika uttalanden som gjordes vid EATP-sammanträdet den 22 november 1977 framgick det enligt sammanträdesprotokollet att det av Monte fastställda priset på 1,30 DEM/kg hade antagits av de andra producenterna som "målpris" för hela sektorn.

b) Parternas argument

52 Sökanden har anfört att det visserligen förekom telefonkontakter mellan producenterna under 1977 men att dessa kontakter inte ledde till ett verkligt avtal, eftersom om så hade varit fallet skulle parterna ha försökt genomföra det. I förevarande fall hade dessa kontakter emellertid inte någon inverkan på marknaden, eftersom minimipriset inte uppnåddes. Den handling som kommissionen stöder sig på i detta hänseende, dvs. en handskriven anteckning av Hercules försäljningsdirektör (bilaga 2 till det allmänna meddelandet om anmärkningar, härefter benämnt "allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga"), är oklar.

53 Sökanden har vidare anfört att EATP-sammanträdena inte på något sätt kunde ha utgjort ramen för genomförandet av detta avtal, eftersom sammanträdena ägde rum på begäran av industrikunder som bland annat önskade få upplysningar om den förväntade prisutvecklingen och att det därför är absurt att betrakta dem som ett forum där producenterna kunde visa upp en enad front för sina kunder.

54 Kommissionen har anfört att dess slutsats att ett avtal om minimipriser hade ingåtts mellan de "fyra stora" redan 1977 baseras på en handskriven anteckning av Hercules försäljningsdirektör. Att detta avtal existerar bekräftas av ett flertal uppgifter i handlingarna i ärendet. Detta bekräftas för det första av Shells och ICI:s svar på meddelandet om anmärkningar, i vilka de medgav att producenterna hade kontakt med varandra för att kunna bestämma hur de skulle hejda prisfallet och, vad beträffar ICI, att minimiprisnvåer "kan ha föreslagits", för det andra av att Monte i ECN tillkännagav en prishöjning som förde upp priserna till en nivå som låg nära minimiprisnivån (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 3) och för det tredje av det stöd som de tre övriga "stora" och sex andra producenter samtidigt gav denna prishöjning under EATP-sammanträdet den 22 november 1977 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 6).

c) Förstainstansrätttens bedömning

55 Det skall först prövas om sökanden stod bakom det avtal om minimipriser som kommissionen har påstått ingicks i mitten av 1977 och därefter om sökanden deltog i fastställelsen av ett målpris på 1,30 DEM/kg per den 1 december 1977.

56 Vad beträffar den första frågan finner förstainstansrätten att sökanden i sitt svar på meddelandet om anmärkningar medgav att i mitten av 1977

"The producers were faced with the inevitable prospect of heavy losses. In the light of this, producers may well have made contact with each other to see what could be done to halt the slide in prices and suggested a price level below which prices should not be allowed to fall if the burden of losses was to be stemmed. This would almost certainly have been done by telephone discussions between producers since there were not then in existence the various meetings of producers of the kind that started at the end of 1977...".

("stod producenterna inför ett oundvikligt hot om betydande förluster. Mot den bakgrunden är det fullt möjligt att de kontaktade varandra för att undersöka vad som kunde göras för att hejda prisfallet och att de föreslog en minimiprisnivå under vilken priserna inte fick gå om man skulle hålla förlusterna nere. Detta skedde säkerligen genom telefonsamtal mellan producenterna, eftersom det vid den tiden inte ägde rum några producentsammanträden av den typ som började i slutet av 1977...")

Förstainstansrätten finner även att sökanden har förnekat att dessa överläggningar ledde till ett avtal som var begränsat till de "fyra stora":

"The ICI employees are certain that there was no agreement or arrangement between the four named producers in mid-1977 to the exclusion of the other producers. If there had been discussions on 'floor prices' at that time as the note (of Hercules) appears to suggest then it is most unlikely that any such discussions would have been confined only to the four main producers but would also have included most of the polypropylene producers."

("ICI:s anställda är säkra på att det i mitten av 1977 inte fanns något avtal eller arrangemang mellan de fyra ovannämnda producenterna som uteslöt de övriga producenterna. Om det hade förekommit några överläggningar om minimipriser vid den tiden, som anteckningen (från Hercules) förefaller antyda, är det högst osannolikt att sådana överläggningar skulle ha begränsats till endast de fyra huvudproducenterna, utan de skulle även ha omfattat de flesta polypropenproducenterna.")

57 Mot bakgrund av dessa omständigheter skall en prövning ske av den anteckning av Hercules försäljningsdirektör (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 2), vari kommissionen ser ett uttryck för en enighet mellan de "fyra stora". Anteckningen har följande lydelse:

"Major producers have made agreement (Mont., Hoechst, Shell, ICI) 1. No tonnage control; 2. System floor prices - DOM less for importers; 3. Floor prices from July 1. definitely Aug. 1st when present contracts expire; 4. Importers restrict to 20% for 1000 tonnes; 5. Floor prices for 4 month period only - alternative is for existing; 6. Com(panies) to meet Oct. to review progress; 7. Subject (of the) scheme working - Tonnage restrictions would operate next year."

("Huvudproducenterna (Mont., Hoechst, Shell, ICI) har kommit överens om följande punkter: 1. ingen kvantitativ kontroll; 2. minimiprissystem för DOM (inhemska producenter) med undantag av importörer; 3. minimipriser från och med den 1 juli eller senast den 1 augusti när löpande avtal utlöper; 4. importörerna begränsar till 20% för 1000 ton; 5. minimipriser endast under en fyramånadersperiod - alternativ till bestående; 6. bolagen bör träffas i oktober för att gå igenom vilka framsteg som gjorts; 7. föremål för gällande system - tillämpning av de kvantitativa begränsningarna från och med nästa år.") (Sedan följer en prislista för tre polypropenkvaliteter i fyra nationella valutor, med bland annat 1,25 DEM/kg för fiber).

58 Eftersom sökanden inte särskilt har förnekat att det ingicks ett avtal om minimipriser, utan endast att detta begränsades till de "fyra stora", och inte har framlagt något bevis som kan vederlägga de slutsatser som kommissionen drog av anteckningen av Hercules försäljningsdirektör och eftersom sökanden har medgett att producenterna vid denna tid diskuterade prisnivåer som priserna inte fick gå under, finner förstainstansrätten att flera producenter, däribland sökanden, enades om att fastställa minimipriser, utan att det behöver fastställas om andra producenter än de "fyra stora" anslöt sig till dessa priser.

59 Den omständigheten att de avtalade minimipriserna inte kunde uppnås talar inte mot att sökanden deltog i avtalet om minimipriser, eftersom förstainstansrätten anser att den omständigheten, även om den anses fastställd, på sin höjd skulle bevisa att minimipriserna inte genomfördes. I beslutet (punkt 16 sista stycket) görs ingalunda gällande att minimipriserna uppnåddes, utan fastslås däremot att fiberpriset i november 1977 föll till runt 1,00 DEM/kg.

60 Den andra frågan som härefter skall prövas är om de uttalanden som sökanden och andra producenter gjorde vid EATP-sammanträdet den 27 maj 1977 ger uttryck för en enighet mellan producenterna om ett målpris på 1,30 DEM/kg per den 1 december 1977 mot bakgrund av att det förekom kontakter mellan vissa producenter under 1977 och att vissa av dem fastställde målpriser.

61 Förstainstansrätten finner att så är fallet. Det skall framhållas att sökanden vid EATP-sammanträdet den 27 maj 1977, efter det att Hercules föreslagit att de traditionella "marknadsledarna" borde bringa ordning i kaoset på marknaden, uttalade att ICI "would give every support to such a move providing through all this that they could see a reasonable return for themselves in the future" ("skulle ge sitt fulla stöd till en sådan åtgärd under förutsättning att ICI genom allt detta kunde förvänta sig en skälig vinst i framtiden", allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 5). I mitten av 1977 fastställdes ett minimipris på 1,25 DEM/kg, åtminstone av de "fyra stora", och Hercules underrättades härom. Vid EATP-sammanträdet den 22 november 1977 påpekade sökanden:

"We will seek every opportunity to increase our polymer prices and do earnestly request your support in this. The announcement by Montedison last Friday in European Chemical News shows that there is an upward movement in prices already and we support Montedison in this. I do not have specific details of what we propose but we will be informing our customers very shortly. Our aim longer term is for DM 1,60 per kilo" (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 6)

("Vi kommer att utnyttja varje tillfälle att höja våra polymerpriser och vi ber formellt om ert stöd i detta avseende. Montedisons tillkännagivande förra fredagen i European Chemical News visar att priserna redan stiger och vi stöder Montedison därvidlag. Jag känner inte till de närmare detaljerna i vårt förslag men vi kommer att informera våra kunder snarast. Vårt långsiktiga mål är 1,60 DEM/kg.")

Under sammanträdet den 26 maj 1978 utvärderade producenterna resultatet av det föregående sammanträdet och sökanden uttalade:

"ICI is very disappointed that the price levels and stability discussed in Paris (le 22 novembre 1977) have not been achieved, because I think they would have been beneficial to the industry as a whole." (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 7)

("ICI är mycket besviket över att de prisnivåer och den stabilitet som diskuterades i Paris (den 22 november 1977) inte har uppnåtts. Jag tror nämligen att de hade varit till nytta för hela industrin.")

62 Kundernas personliga närvaro vid de olika EATP-sammanträdena försvagar inte de ovanstående fastställelserna, eftersom de utttalanden som gjordes under sammanträdena hade till syfte att övertyga kunderna om att det var nödvändigt att låta priserna stiga och att de tillkännagivna höjningarna var oundvikliga.

63 Av det anförda följer att kommissionen har styrkt dels att sökanden var en av de producenter som enades om minimipriser i mitten av 1977, dels att sökanden i förlängningen därav gjorde uttalanden vid EATP-sammanträdet den 22 november 1977 som även de gav uttryck för enighet mellan sökanden och andra producenter om att fastställa ett målpris på 1,30 DEM/kg per den 1 december 1977.

B - Systemet med regelbundna sammanträden

a) Den angripna rättsakten

64 I beslutet (punkt 17) anges att systemet med regelbundna sammanträden för polypropenproducenter började omkring slutet av november 1977. Enligt beslutet hävdade ICI att inget sammanträde ägde rum före december 1977 (dvs. efter Montes tillkännagivande) men medgav att producenterna redan dessförinnan hade haft kontakt sinsemellan.

65 Enligt beslutet (punkt 18 första stycket) ägde minst sex sammanträden rum under 1978 mellan höga chefer med ansvar för polypropensektorn hos vissa producenter ("chefer"). Detta system kompletterades snart med sammanträden på lägre nivå mellan chefer med inriktning på marknadsföring ("experter", här hänvisas till ICI:s svar på begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17, allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8). I beslutet läggs sökanden till last att regelbundet ha närvarat vid dessa sammanträden till och med september 1983 och för att ha lett sammanträdena från och med mitten av 1982, ett ansvar som sökanden åtog sig på villkor att producenterna gjorde mer beslutsamma insatser för att höja priserna före årets slut (punkt 18 tredje stycket och 19 andra stycket).

66 I beslutet (punkt 21) hävdas att syftet med de regelbundna sammanträdena särskilt var att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer samt att övervaka att producenterna iakttog dessa mål.

67 Enligt beslutet (punkt 68, andra och tredje styckena) började de "fyra stora" i slutet av 1982 att hålla möten med ett begränsat antal deltagare dagen före varje "chef"-sammanträde. Dessa "förmöten" utgjorde ett lämpligt forum för de fyra stora producenterna för att komma överens om en gemensam ståndpunkt före plenarsammanträdet, i syfte att främja steg i riktning mot en prisstabilitet genom att visa upp en enad front. ICI medgav att de ämnen som diskuterades under förmötena var desamma som behandlades under de efterföljande "chef"-sammanträdena. Shell förnekade däremot att mötena mellan de "fyra stora" på något sätt förberedde plenarsammanträdena eller att de tjänade till att klargöra en gemensam ståndpunkt före det efterföljande sammanträdet. I beslutet fastslås emellertid att protokollen från vissa av dessa sammanträden (oktober 1982 och maj 1983) vederlägger detta påstående av Shell.

b) Parternas argument

68 Sökanden har inte bestritt att sökanden deltog i de sammanträden som kommissionen har påstått ägde rum men sökanden anser att kommisssionen överdriver deras betydelse. Sökanden har angivit att sammanträdena var fåtaliga och oregelbundna och att sammanträdesprotokollens bevisvärde är tvivelaktigt, eftersom dessa kompletterades efter sammanträdena med personliga anmärkningar och jämförelser.

69 När det gäller syftet med sammanträdena har sökanden understrukit att dessa endast undantagsvis ledde till ett verkligt avtal och att det under alla omständigheter saknades det åtagande som är nödvändigt för att genomföra ett sådant avtal. Dessutom var avtalen osystematiska och initiativen i fråga om priser och försäljningsvolymer var slumpartade. Slutligen har sökanden gjort gällande att överläggningarna även hade andra syften än meningsutbyten om priser och volymer, såsom undersökningen av marknaden med hjälp av Fidessystemet, vilket kommissionen inte har nämnt.

70 Sökanden har gjort gällande att kommissionen överskattar den roll sökanden spelade i egenskap av ordförande för dessa sammanträden efter mitten av 1982, eftersom sökandens till synes aktiva roll endast var en rent administrativ uppgift som inte medförde något särskilt ansvar. Sökanden har tillagt att kommissionen även överdriver betydelsen av en del av sammanträdena mellan de "fyra stora".

71 Kommissionen har å sin sida hävdat att ICI:s deltagande i sammanträdena i den konkurrensbegränsande samverkan framgår av ICI:s svar på begäran om upplysningar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8), som i bilaga 1 återger alla de "chef"- och "expert"-sammanträden i vilka ICI deltog (sammanlagt 54 sammanträden hölls mellan januari 1980 och september 1983). Härtill kommer sammanträdet den 26 och 27 september 1979, i vilket ICI i sitt svar medgav att det deltog, samt ett sammanträde den 10 mars 1982 från vilket kommissionen har ett protokoll upprättat av Hercules (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 23) och påstår sig ha ett protokoll upprättat av ICI.

72 Kommissionen har anfört att protokollen från de sammanträden som hölls från den 13 maj till den 2 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 24-26 och 28-33) visar att sammanträdena utgjorde ett permanent forum där producenterna kunde samtala och ingå avtal med varandra, att sammanträdena organiserades långt i förväg, att producenterna var tvungna att hålla sig till de åtgärder som överenskommits och att sammanträdena ingick i ett fortgående system.

73 Kommissionen har gjort gällande att protokollen från sammanträdena den 20 augusti, den 6 oktober, den 2 november och den 21 december 1982 samt en intern anteckning från ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 28, 31, 32, 34 och 35) bevisar att ICI hade en ledande roll under dessa sammanträden och i den konkurrensbegränsande samverkan.

74 Kommissionen har med hänvisning till punkterna 67 och 68 i beslutet anfört att ICI som medlem i de "fyra storas klubb" bär ett särskilt ansvar för de begångna överträdelserna. ICI:s roll i den egenskapen framgår av ett stort antal handlingar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 8, 9, 19, 64, 87, 94-100) varav de flesta återger överläggningarna mellan de "fyra stora".

c) Förstainstansrättens bedömning

75 Förstainstansrätten finner att sökanden inte har bestritt att sökanden deltog i de sammanträden som kommissionen i beslutet har påstått hölls. Sökanden har emellertid bestritt dessa sammanträdens betydelse och syfte.

76 Förstainstansrätten anser i detta avseende att kommissionen med rätta fann, på grundval av de upplysningar som sökanden lämnade i sitt svar på begäran om upplysningar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8) och som bekräftades av ett stort antal sammanträdesprotokoll (se allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 12, 17 och 23-34), att syftet med sammanträdena särskilt var att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer. I detta svar heter det således:

"Generally speaking however, the concept of recommending 'Target Prices' was developed during the early meetings which took place in 1978"; " 'Target Prices' for the basic grade of each principal category of propylene as proposed by producers from time to time since 1 January 1979 are set forth in Schedule...";

och:

"A number of proposals for the volume of individual producers were discussed at meetings."

("Rent allmänt utarbetades idén med att rekommendera 'målpriser' under de första sammanträdena som ägde rum 1978"; "De 'målpriser' som producenterna regelbundet föreslagit sedan den 1 januari 1979 för baskvaliteterna av alla de viktigaste polypropensorterna anges i bilagan...")

och:

"ett antal förslag beträffande de olika producenternas försäljningsvolymer diskuterades under sammanträdena").

77 Vad beträffar sammanträdesprotokollens bevisvärde med avseende på sammanträdenas syfte skall det anmärkas att innehållet i dessa protokoll bekräftas av olika handlingar, såsom ett antal tabeller med de olika producenternas försäljningsvolymer, varav en del påträffades hos sökanden, och prisinstruktioner som i fråga om belopp och datum för ikraftträdande i hög grad överensstämmer med de målpriser som nämns i ovannämnda sammanträdesprotokollen. Dessutom bekräftar svaren från de olika producenterna på kommissionens begäran om upplysningar på det hela taget innehållet i de ovannämnda protokollen.

78 Följaktligen kunde kommissionen utgå ifrån att de sammanträdesprotokoll som påträffades hos ICI på ett någorlunda objektivt sätt återgav innehållet i dessa sammanträden som leddes av olika anställda hos ICI vilket ökade kravet på dessa att på ett riktigt sätt informera de anställda hos ICI som inte deltog i vissa sammanträden om innehållet i dessa genom att upprätta mötesprotokoll.

79 Vad beträffar det förhållandet att det till sammanträdesprotokollen bifogats personliga anmärkningar och jämförelser skall det anmärkas att dessa, om de anses fastställda, måste ha gjorts i anslutning till sammanträdena och inte ändrade innehållet i dessa. I synnerhet måste de jämförelser som gjordes i vissa sammanträdesprotokoll, såsom dem från sammanträdena som hölls från september till november 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 30-32), om de lades till i efterhand, ha baserats på siffror som lämnades av de andra producenterna antingen under eller utanför sammanträdena.

80 Härtill kommer att omnämnandet i ICI:s svar på begäran om upplysningar att det - utöver "chef"-sammanträdena - organiserades sammanträden för marknadsförings-"experter" från slutet av 1978 eller början av 1979, visar att överläggningarna om fastställelse av mål för priser och försäljningsvolymer blev allt konkretare och exaktare, medan "cheferna" 1978 hade inskränkt sig till att utveckla själva begreppet målpriser.

81 Utöver de ovan återgivna avsnitten anförs följande i ICI:s svar på begäran om upplysningar: "Only 'Bosses' and 'Experts' meetings came to be held on a monthly basis" ("Endast "chef- och "expert"-sammanträdena ägde rum på månadsbasis). Av det svaret och av sammanträdenas identiska karaktär och syfte drog kommissionen med rätta slutsatsen att dessa ingick i ett system med regelbundna sammanträden.

82 Den särskilda roll som sökanden spelade i sammanträdena från och med augusti 1982 framgår för det första av protokollet från det första sammanträdet som leddes av sökanden (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 28) där följande anförs:

"This was the first 'bosses' meeting under the new arrangements. It was stressed that acceptance of responsability for leading the group was conditional on seeing real progress on prices before the end of the year. The ground rules were:

a) Apart from the well known exceptions all companies should participate.

b) The level of participation had to be right i. e. individuals had to be capable of committing their companies.

c) Companies had to give the highest priority to making progress by making available the right amount of effort/time.

d) Accept + agree a control system on market shares to be ready for use by the beginning of 1983.

In order to overcome the current lack of trust and confidence it was stressed that companies should only commit themselves when they knew they could deliver. If after agreeing to a particular course of action a company found the consequences too onerous they should at least wait to the next meeting/call for an extraordinary meeting before abandoning the planned action."

("Detta var det första 'chef'-sammanträdet enligt det nya systemet. Det betonades att ansvarsåtagandet för att leda gruppen var betingat av att det hade gjorts verkliga framsteg i prishänseende före årets slut. De grundläggande reglerna var följande:

a) Bortsett från välkända undantag skulle alla bolag delta.

b) Nivån på deltagarna skulle vara rätt, dvs. representanterna skulle vara behöriga att ingå bindande åtaganden för sina bolag.

c) Bolagen skulle ge högsta prioritet åt framåtskridande genom att göra de insatser och avsätta den tid som erfordrades.

d) Godkänna och komma överens om ett system för kontroll av marknadsandelar som skulle vara klart att användas i början av 1983.

Det betonades att bolagen för övervinna den nuvarande bristen på tillit och förtroende skulle ingå bindande åtaganden endast om de var säkra på att kunna uppfylla sina åtaganden. Om ett bolag efter att ha gått med på ett handlingssätt fann följderna alltför kostsamma, skulle bolaget åtminstone vänta till nästa sammanträde eller kalla till ett extra sammanträde innan bolaget övergav det planerade handlingssättet.")

83 Sökanden tog som sammanträdesordförande ett stort antal initiativ, särskilt i fråga om fastställelse av mål för försäljningsvolymer. Detta var särskilt fallet i december 1982 när sökanden inledde bilaterala överläggningar med olika producenter (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 74-84) i syfte att fastställa kvoter för 1983 och på grundval härav upprättade en sammanställning (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 85-87) och föreslog kvotplaner (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 70-84).

84 Vad avser den särskilda roll som de "fyra stora" spelade i systemet med sammanträden skall det framhållas att ICI inte har bestritt att sammanträden mellan de "fyra stora" ägde rum den 15 juni 1981, i Hoechsts frånvaro, den 13 oktober och den 20 december 1982, den 12 januari, den 15 februari, den 13 april, den 19 maj och den 22 augusti 1983 (beslutet, tabell 5, samt allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 64).

85 Från och med december 1982 ägde dessa sammanträden mellan de "fyra stora" rum dagen före "chef"-sammanträdena och hade till syfte att fastställa vilka åtgärder de "fyra stora" tillsammans kunde vidta för att höja priserna, såsom framgår av en skriftlig sammanfattning av en anställd hos ICI för att informera en av dennes kollegor om vad som hade ägt rum vid ett förmöte den 19 maj 1983 i vilket de "fyra stora" deltog (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 101). I denna sammanfattning nämns ett förslag som skulle läggas fram vid "chef"-sammanträdet den 20 maj. I sitt svar på begäran om upplysningar anförde ICI följande rörande denna sammanfattning:

"A meeting of the 'Big Four' which had taken place on 19 May 1983 immediately prior to a 'Bosses' meeting held on 20 May. The 'Big Four Pre-meeting' took place in Barcelona ... the outcome of the meeting was a proposal for a 'Target Price' for rafia of DM 1.85/kg with effects from 1 July 1983."

("Ett sammanträde mellan de 'fyra stora' som hade ägt rum den 19 maj 1983 omedelbart före ett 'chef'-sammanträde som hölls den 20 maj. 'De fyra storas förmöte' ägde rum i Barcelona ... resultatet av det sammanträdet var ett förslag till 'målpris' på 1,85 DM/kg för fiber med verkan från och med den 1 juli 1983.")

Det skall vidare anmärkas att det i protokollet från "expert"-sammanträdet den 1 juni 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 40) anförs följande:

"Those present reaffirmed commitments to the 1.85 move to be achieved by 1st July. Shell was reported to have committed themselves to the move and would lead publicly in ECN."

("Deltagarna bekräftade på nytt sitt fulla stöd till målet 1,85, som bör uppnås den 1 juli. Det uppgavs att Shell förpliktat sig till detta steg och offentligt skulle gå i spetsen i ECN.")

I ovannämnda skriftliga sammanfattning heter det att "Shell to lead - ECN article 2 weeks. ICI informed " ("Shell skall gå i spetsen - artikel i ECN om två veckor. ICI informerat").

86 Av det anförda följer att kommissionen har styrkt att sökanden regelbundet deltog i samtliga de regelbundna sammanträden för polypropenproducenter som kommissionen har påstått hölls mellan december 1977 och september 1983, att dessa sammanträden särskilt hade till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer, att sökanden ledde dessa sammanträden från och med augusti 1982 och att dessa sammanträden ingick i ett system.

C - Prisinitiativen

a) Den angripna rättsakten

87 Enligt beslutet (punkterna 28-51), genomfördes ett system för fastställelse av målpriser genom prisinitiativ, varav sex har kunnat identifieras. Det första initiativet pågick från juli till december 1979, det andra från januari till maj 1981, det tredje från augusti till december 1981, det fjärde från juni till juli 1982, det femte från september till november 1982 och det sjätte från juli till november 1983.

88 Vad beträffar det första av dessa prisinitiativ har kommissionen anmärkt (punkt 29 i beslutet) att den inte har några uppgifter om sammanträdena eller prisinitiativen under den första delen av 1979. I protokollet från ett sammanträde den 26 och 27 september 1979 anges emellertid att ett initiativ hade planerats på grundval av ett pris för fiberkvalitet på 1,90 DEM/kg från och med den 1 juli och på 2,05 DEM/kg från och med den 1 september. Kommissionen innehade prisinstruktioner från vissa producenter, däribland ICI, av vilka det framgår att dessa producenter hade gett sina försäljningskontor order om att tillämpa denna prisnivå eller dess motsvarighet i nationell valuta från och med den 1 september, i de flesta fall innan den planerade prishöjningen tillkännagavs i fackpressen (punkt 30 i beslutet).

89 På grund av svårigheterna att höja priserna beslöt producenterna emellertid vid sammanträdet den 26 och 27 september 1979 att flytta fram den planerade dagen för att nå prismålet med flera månader, till den 1 december 1979, eftersom den nya planen gick ut på att under hela oktober "upprätthålla" de nivåer som redan uppnåtts med möjlighet till en mellanliggande höjning i november till 1,90 eller 1,95 DEM/kg (punkt 31 första och andra styckena i beslutet).

90 Vad beträffar det andra prisinitiativet heter det i beslutet (punkt 32), även om inga protokoll från sammanträdena 1980 påträffades, att producenterna sammanträdde minst sju gånger detta år (hänvisning görs till tabell 3 i beslutet). I början av året meddelades det i fackpressen att producenterna var positiva till en kraftig prisstegring under 1980. Emellertid skedde en betydande nedgång i marknadspriserna till en nivå av 1,20 DEM/kg, och till och med ännu lägre, innan de började stabilisera sig någon gång i september. Prisinstruktionerna från vissa producenter (DSM, Hoechst, Linz, Monte, Saga och ICI) visade att man i syfte att återställa prisnivån fastställt mål för perioden december 1980-januari 1981 på grundval av 1,50 DEM/kg för fiber, 1,70 DEM/kg för homopolymer och 1,95-2,00 DEM/kg för sampolymer. En intern handling från Solvay innehöll en tabell i vilken de "uppnådda priserna" för oktober och november 1980 jämfördes med "listpriserna" för januari 1981 på 1,50/1,70/2,00 DEM/kg. Det var från början tänkt att dessa prisnivåer skulle tillämpas från och med den 1 december 1980 (ett sammanträde hölls i Zürich den 13-15 oktober) men detta initiativ flyttades fram till den 1 januari 1981.

91 I beslutet (punkt 33) framhålls vidare att ICI deltog i två sammanträden i januari 1981 vid vilka det beslöts att det var nödvändigt att företa den prishöjning som hade fastställts i december 1980 och som skulle träda i kraft den 1 februari 1981 på grundval av ett pris på 1,75 DEM/kg för fiber i två etapper: Målet kvarstod vid 1,75 DEM/kg för februari och ett mål på 2,00 DEM/kg skulle införas "utan undantag" den 1 mars. En tabell över målpriserna för sex huvudkvaliteter upprättades i sex nationella valutor, vilken tabell skulle träda i kraft den 1 februari och den 1 mars 1981.

92 I beslutet (punkt 34) anförs det att planen att höja priset till 2.00 DEM/kg den 1 mars emellertid inte förefaller ha lyckats. Producenterna skruvade ned sina förväntningar och hoppades nå nivån 1,75 DEM/kg i mars. Ett "expert"-sammanträde, från vilket det inte finns något protokoll, hölls i Amsterdam den 25 mars 1981, men omedelbart efter detta gav åtminstone BASF, DSM, ICI, Monte och sökanden instruktioner om att från och med den 1 maj höja målpriserna (eller "listpriserna") till en nivå motsvarande 2,15 DEM/kg för fiber. Hoechst gav samma instruktioner för den 1 maj, men ungefär fyra veckor efter de övriga. Vissa producenter gav sina försäljningskontor ett visst handlingsutrymme genom att tillåta dem att tillämpa "minimipriser" eller "absoluta bottenpriser" som låg något under de de överenskomna målen. Under första delen av 1981 steg priserna avsevärt, men trots att producenterna energiskt stödde höjningen den 1 maj höll inte denna utveckling i sig. Mot mitten av året räknade producenterna med att priserna antingen skulle stabiliseras eller till och med sjunka något, eftersom efterfrågan gick tillbaka under sommaren.

93 Vad beträffar det tredje prisinitiativet uppges det i beslutet (punkt 35) att Shell och ICI i juni 1981 redan hade planerat ett ytterligare prisinitiativ för september/oktober 1981, när det stod klart prisstegringen under de tre första kvartalen hade avtagit. Shell, ICI och Monte träffades den 15 juni 1981 för att diskutera vilka metoder som kunde användas för att höja priserna på marknaden. Några dagar efter detta sammanträde gav både ICI och Shell instruktion till sina försäljningskontor att förbereda marknaden på en betydande höjning i september baserad på ett nytt pris på 2,30 DEM/kg för fiber. Solvay påminde också den 17 juli 1981 sitt försäljningskontor för Benelux-länderna om att de skulle förvarna kunderna om en betydande prishöjning med verkan från och med den 1 september, vars belopp skulle beslutas under den sista veckan i juli då ett "expert"-sammanträde var utsatt till den 28 juli 1981.

Vid det sammanträdet reviderades förmodligen den ursprungliga planen om ett pris på 2,30 DEM/kg i september 1981 medan nivån för augusti återfördes till 2,00 DEM/kg för fiber. Septemberpriset skulle ligga på 2,20 DEM/kg. I en handskriven anteckning som påträffades hos Hercules och som var daterad den 29 juli 1981 (dvs. dagen efter det sammanträde i vilket Hercules troligen inte deltog) nämns dessa priser och betecknas som "officiella" priser för augusti och september och det hänvisas i förtäckta ordalag till informationskällan. Ytterligare sammanträden ägde rum i Genève den 4 augusti och i Wien den 21 augusti 1981. Efter dessa sammanträden lämnade producenterna nya instruktioner om att tillämpa ett pris på 2,30 DEM/kg från och med den 1 oktober. BASF, DSM, Hoechst, ICI, Monte och Shell gav nästan identiska instruktioner om att dessa priser skulle tillämpas i september och oktober.

94 Enligt beslutet (punkt 36) hade man nu för avsikt att under september och oktober 1981 höja priserna till ett "baspris" på 2,20-2,30 DEM/kg för fiber. Det anges i en handling från Shell att man ursprungligen hade diskuterat att den 1 november höja priset ytterligare till 2,50 DEM/kg men övergett dessa planer. Rapporter från de olika producenterna visade att priserna steg under september och att initiativet fortsatte i oktober 1981 varvid de priser som uppnåddes på marknaden låg runt 2,00-2,10 DEM/kg för fiber. Det framgår av en anteckning från Hercules att i december 1981 målet på 2,30 DEM/kg reviderades nedåt till den mer realistiska nivån 2,15 DEM/kg, men att "tack vare allas beslutsamhet priserna nådde upp till 2,05 DEM/kg, dvs. det närmaste man någonsin kommit de offentliggjorda (sic!) målpriserna". Vid utgången av 1981 talades det i fackpressen om priser på polypropenmarknaden på 1,95-2,10 DEM/kg för fiber, dvs. priser som låg ca 0,20 DEM under producenternas mål. Kapacitetsutnyttjandet sades uppgå till 80 %, en procentsats som bedömdes som "sund".

95 Det fjärde prisinitiativet för juni-juli 1982 ägde rum i samband med att det på marknaden skedde en återgång till balans mellan utbud och efterfrågan. Detta initiativ beslöts vid producentsammanträdet den 13 maj 1982, i vilket ICI deltog och under vilket en detaljerad tabell över prismålen för den 1 juni utarbetades för olika polypropenkvaliteter i olika nationella valutor (2,00 DEM/kg för fiber, punkterna 37-39 första stycket i beslutet).

96 Sammanträdet den 13 maj 1982 följdes av prisinstruktioner från ATO, BASF, Hoechst, Hercules, Hüls, ICI, Linz, Monte och Shell som bortsett från några smärre undantag motsvarade de målpriser som fastställdes vid sammanträdet (punkt 39 andra stycket i beslutet). Vid sammanträdet den 9 juni 1982 kunde producenterna endast tillkännage blygsamma höjningar.

97 Enligt beslutet (punkt 40) deltog sökanden också i det femte prisinitiativet för september-oktober 1982 som beslöts vid sammanträdet den 20 och 21 juli 1982 och syftade till att uppnå ett pris på 2,00 DEM/kg den 1 september och 2,10 DEM/kg den 1 oktober.

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0013.1

98 Vid sammanträdet den 20 augusti 1982 övertog ICI ordförandeskapet från Monte och man försökte vid detta tillfälle förmå producenterna att avge ytterligare försäkringar om deras "åtagande" att företa en betydande prishöjning i slutet av året och komma överens om ett kontrollsysytem för kvoter som skulle vara klart att användas i början av 1983. Det var med anledning av detta som en hög chef från ICI:s division för petrokemikalier och plaster i tur och ordning besökte var och en av de övriga producenterna. Dessa besök var föremål för en förberedande anteckning med rubriken "syftet med besöken" som påträffades hos ICI och som innehöll ett antal frågor som skulle ställas till de övriga producenterna beträffande deras åtagande i förhållande till det initiativ som skulle träda i kraft den 1 september.

99 Efter sammanträdena den 20 augusti och den 2 september 1982 gav ATO, DSM, Hercules, Hoechst, Hüls, ICI, Linz, Monte och Shell prisinstruktioner i enlighet med det prismål som fastställdes vid dessa sammanträden (punkt 43 i beslutet).

100 Enligt beslutet (punkt 44) gjorde man på sammanträdet den 21 september 1982, i vilket sökanden deltog, en genomgång av de åtgärder som vidtagits för att nå det tidigare fastställda målet, och företagen gav sitt allmänna stöd till ett förslag att höja priset till 2,10 DEM/kg för november och december 1982. Denna höjning bekräftades vid sammanträdet den 6 oktober 1982.

101 Efter sammanträdet den 6 oktober 1982 gav BASF, DSM, Hercules, Hoechst, Hüls, Linz, Monte, Shell och Saga prisinstruktioner i enlighet med den beslutade höjningen ( punkt 44 andra stycket i beslutet).

102 I likhet med ATO, BASF, DSM, Hercules, Hoechst, Hüls, Linz, Monte och Saga överlämnade sökanden till kommissionen prisinstruktioner för sina lokala försäljningskontor. Dessa överensstämde sinsemellan, inte enbart i fråga om belopp och tidsfrister utan även i fråga om den målpristabell som var fogad till ICI:s protokoll från "expert"-sammanträdet den 2 september 1982 (punkt 45 andra stycket i beslutet).

103 Sammanträdet i december 1982 ledde enligt beslutet (punkt 46 andra stycket) till ett avtal om att den prisnivå som planerades för november-december skulle införas i slutet av januari 1983.

104 Enligt beslutet (punkt 47) deltog sökanden slutligen i det sjätte prisinitiativet i juli-november 1983. Vid sammanträdet den 3 maj 1983 kom man överens om att producenterna skulle försöka tillämpa ett prismål på 2,00 DEM/kg i juni 1983. Vid sammanträdet den 20 maj 1983 flyttades emellertid det tidigare fastställda målet fram till september och ett mellanliggande mål fastställdes till den 1 juli (1,85 DEM/kg). Därefter, vid ett sammanträde den 1 juni 1983, bekräftade de närvarande producenterna att de var fast beslutna att tillämpa prishöjningen till 1,85 DEM/kg. Vid detta tillfälle kom man överens om att Shell skulle ta initiativet offentligt i ECN.

105 Enligt beslutet (punkt 49) gav ICI, DSM, BASF, Hoechst, Linz, Shell, Hercules, ATO, Petrofina och Solvay efter sammanträdet den 20 maj 1983 instruktioner till sina försäljningskontor om att från och med den 1 juli tillämpa en pristabell som baserade sig på 1,85 DEM/kg för fiber. I beslutet anförs vidare att de prisinstruktioner som påträffats hos ATO och Petrofina är ofullständiga men att de bekräftar att dessa producenter höjde sin prisnivå, vilket i Petrofinas och Solvays fall skedde med en viss försening. I beslutet fastslås att det således är bevisat att samtliga producenter som deltagit i sammanträdena eller förpliktat sig att stödja det nya målet på 1,85 DEM/kg gett instruktioner i syfte att tillämpa de nya priset, med undantag av Hüls där kommissionen inte återfunnit några instruktioner för juli 1983.

106 Vidare anförs det i beslutet (punkt 50) att ytterligare sammanträden ägde rum den 16 juni, den 6 och 21 juli, den 10 och 23 augusti samt den 5, 15 och 29 september 1983 i vilka samtliga ordinarie deltagare deltog. I slutet av juli och i början av augusti 1983 lämnade BASF, DSM, Hercules, Hoechst, Hüls, ICI, Linz, Solvay, Monte och Saga sina olika nationella försäljningskontor prisinstruktioner som skulle tillämpas från och med den 1 september på grundval av ett pris på 2,00 DEM/kg för fiber, medan det i ett internt meddelande från Shell av den 11 augusti angående dess priser i Förenade kungariket angavs att dess dotterbolag i Förenade kungariket höll på att "sälja in" grundpriser som skulle träda i kraft den 1 september och som motsvarade de mål som fastställts av de övriga producenterna. Vid månadens utgång gav emellertid Shell sitt försäljningskontor i Förenade kungariket instruktioner om att vänta med att genomföra höjningen fullt ut till dess att de övriga producenterna hade uppnått den önskade grundnivån. I beslutet förklaras att dessa instruktioner bortsett från några smärre undantag var identiska för varje kvalitet och för varje valuta.

107 Enligt beslutet (punkt 50 sista stycket) framgår det av de prisinstruktioner som påträffades hos producenterna att det vid ett senare tillfälle beslöts att september månads prishöjning skulle följas upp med ytterligare etapper på grundval av ett pris på 2,10 DEM/kg för fiber den 1 oktober med en höjning till 2,25 DEM/kg den 1 november. I beslutet (punkt 51 första stycket) framhålls dessutom att BASF, Hoechst, Hüls, ICI, Linz, Monte och Solvay samtliga gav sina försäljningskontor instruktioner med identiska priser för oktober och november, medan Hercules till en början fastställde något lägre priser.

108 I beslutet (punkt 51 tredje stycket) anförs att en intern anteckning av den 28 september 1983 som påträffades hos ATO innehöll en tabell med rubriken "Rappel du prix de cota (sic)" med för olika länder gällande priser i september och oktober för de tre viktigaste kvaliteterna av polypropen, vilka priser överensstämde med de som tillämpades av BASF, DSM, Hoechst, Hüls, ICL, Linz, Monte och Solvay. Vid den undersökning som genomfördes hos ATO i oktober 1983 bekräftade företrädarna för företaget att dessa priser hade meddelats försäljningskontoren.

109 Enligt beslutet (punkt 105 fjärde stycket) varade överträdelsen, oavsett när det sista sammanträdet ägde rum, till och med november 1983, eftersom avtalet hade rättsverkningar åtminstone fram till den tidpunkten. November var nämligen den sista månaden för vilken det är känt att målpriser avtalades och prisinstruktioner lämnades.

110 Slutligen konstateras det i beslutet (punkt 51 sista stycket) att enligt fackpressen polypropenpriserna vid slutet av 1983 hade stabiliserats, varvid ett marknadspris för fiber på 2,08-2,15 DEM/kg uppnåddes (jämfört med det angivna målet 2,25 DEM/kg).

b) Parternas argument

111 Sökanden har inte bestritt att sökanden deltog i något av prisinintiativen men har emellertid bestritt ett antal av kommissionens påståenden i beslutet beträffande prisinstruktionerna, sambandet mellan prisinitiativen och systemet med sammanträden samt utvecklingen av de faktiska priserna i förhållande till målpriserna.

112 Vad beträffar förhållandet mellan målpriser och prisinstruktioner anser sökanden att kommissionen på ett konstlat sätt har bundit de "mål" som meddelades försäljningskontoren till de målpriser som ibland fastställdes under producentsammanträden. Det saknas stöd i de faktiska omständigheterna för kommissionens påståenden att prisinstruktionerna var enhetliga och samtidiga och att de tidsperioder som kommissionen valt ut för att visa detta var representativa. Kommissionens påståenden motsägs av en utförlig analys av dess egna tabeller, vilken analys visar att kommissionen gjorde ett urval bland instruktionerna och ibland hänvisade till instruktioner som lämnats före sammanträdena.

113 Sökanden har i detta avseende först klagat över att kommissionen godtyckligt valde ut fyra månader i perioden januari 1982 till september 1983 för att kunna bevisa att ICI:s prisinstruktioner överensstämde med de andra producenternas prisinstruktioner. Om man betraktar de sexton månader i denna period för vilka det föreligger prisinstruktioner, överensstämde dessa endast under fyra månader om hänsyn inte tas till de rabatter som lämnades och endast under en månad om hänsyn tas till rabatterna.

114 Sökanden har även bestritt att de olika producenternas prisinstruktioner gavs samtidigt. Sökanden har anfört att det under 1982 ofta förflöt flera veckor mellan den första prisinstruktionen från en producent och den sista instruktionen (mellan tre och åtta veckor). Detsamma gäller prisinstruktionerna för juli och september 1983. Enligt kommissionen gavs dessutom såväl 1982 som 1983 vissa prisinstruktioner före de sammanträden vid vilka man fastställt de målpriser som producenterna skulle genomföra. Således gav två producenter (BASF och DSM) den 3 maj 1982 instruktioner om att höja priset för fiber till 1,85 DEM/kg från och med den 1 juni 1982, dvs. före sammanträdet den 13 maj 1982 vid vilket detta målpris påstås ha blivit fastställt. På samma sätt gav fem producenter instruktioner om att höja priset till 1,85 DEM/kg den 1 juli 1983, före sammanträdet den 1 juni 1983 vid vilket detta målpris fastställdes.

115 Sökanden har också bestritt att prisinstruktionerna från de olika producenterna var enhetliga. Således har sökanden anfört att kommissionen i sin analys av prisinstruktionerna för juni 1982 underlät att ta hänsyn till avvikande prisinstruktioner från DSM och Hercules och för juli 1983 till prisinstruktioner från Hercules och Shell. Dessutom underlät kommissionen att ta hänsyn till att vissa av de prisinstruktioner som motsvarade målpriserna senare ändrades genom nya instruktioner som avvek såväl från de övriga producenternas prisinstruktioner som från målpriserna.

116 Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen bland de prisinstruktioner som den använde för sin jämförelse godtyckligt tog ömsom listpriset ömsom minimipriset genom att systematiskt välja det pris som motsvarade målpriset. Detta var fallet med de instruktioner som Monte och Hercules gav för juli 1983 och de som BP gav för september 1983.

117 Sökanden har avslutningsvis framhållit att kommissionen inte har tagit hänsyn till att vissa prisinstruktioner från DSM och Hercules gav försäljningskontoren ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning eller att ICI:s system för fastställelse av priser var sådant att ICI:s prisinstruktioner endast var vägledande och föremål för överläggningar beroende på marknadsutvecklingen.

118 Sökanden har vidare anfört att även om kommissionen hade fastställt att det förelåg en hög grad av enhetlighet mellan prisinstruktionerna, måste kommissionen fortfarande bevisa, vilket den inte har gjort, att denna enhetlighet berodde på ett samförstånd i fråga om målpriser och inte på en medveten och normal prisparallellitet på en oligopolistisk marknad. Under alla omständigheter kan det förhållandet att det fanns ett samband mellan målpriserna och producenternas prisinstruktioner inte utgöra bevis vare sig för ett genomförande av den konkurrensbegränsande samverkan eller för dennas inverkan på marknaden, givetvis med undantag för det fall det samtidigt genom lika övertygande bevisning fastställs att det fanns ett samband mellan prisinstruktionerna och de erhållna priserna.

119 Vad beträffar sambandet mellan prisinstruktionerna och de erhållna priserna har sökanden anmärkt att prisinstruktionerna inte påverkade de priser som erhölls på marknaden, särskilt på grund av sökandens interna prisbildningssystem och därför att prisinstruktionerna endast sällan meddelades kunderna. Skillnaderna mellan prisinstruktionerna och de erhållna priserna berodde inte på rabatter utan på en självständig prispolitik. Kommissionen, som för övrigt förefaller ha medgett att det saknas samband mellan prisinstruktionerna och de erhållna priserna (punkt 74 i beslutet), borde ha dragit den slutsatsen att de kritiserade åtgärderna inte hade någon verkan på priserna eller på konkurrensen.

120 Vad beträffar förhållandet mellan målpriserna och de uppnådda priserna har sökanden gjort gällande att det var stor skillnad mellan målpriserna och de priser som sökanden uppnådde, vilket särskilt framgår av en granskning utförd av en oberoende revisionsbyrå, Coopers & Lybrand (härefter benämnd "Coopers & Lybrands granskning") samt en ekonometrisk undersökning som genomfördes av professor Budd. Den sistnämnde förklarade särskilt att orsakssambandet var raka motsatsen till det av kommisssionen påstådda sambandet: "målen" bekräftade endast redan konstaterade prisförändringar men hade ingen inverkan på senare prisförändringar. Kommissionen har naturligtvis bestritt dessa förklaringar men enligt sökanden har den gjort det på ett vagt och ytligt sätt som avslöjar kommissionens bristande insikt i ekonomiska frågor.

121 Enligt sökanden beror prisnivåerna på ett stort antal variabler och prisrörelserna för den ifrågavarande perioden kan förklaras på ett tillfredsställande sätt genom bland annat obalansen mellan utbud och efterfrågan, förändringar i råvarupriserna och den allmänna ekonomiska omgivningen, vilket framgår av professor Budds undersökning och vittnesmålet från Freeman, ICI:s "chefsekonom". Detta förhållande medgavs av kommissionen (punkt 73 i beslutet) men står i strid med punkt 90 i beslutet där det anförs att den konkurrensbegränsande samverkan hade betydande verkningar.

122 Sökanden har vidare anfört att kommissionen genom att välja ut vissa "initiativ" som sträckte sig över en period på 26 månader (i jämförelse med perioden på 77 månader i den påstådda konkurrensbegränsande samverkan) kan bortse från perioder under vilka skillnaderna mellan "målen" och de erhållna priserna var ännu mer uppenbara.

123 Slutligen har sökanden invänt mot att det togs hänsyn till perioden efter det sista sammanträdet, eftersom sökanden upphörde med eventuella överträdelser så snart kommissionens undersökning påbörjades.

124 Kommissionen har å sin sida hävdat att producenterna försökte fastställa faktiska försäljningspriser och att de verkligen fastställde mål för försäljningspriser, även om deras bemödanden inte alltid lyckades.

125 Enligt kommissionen visar sammanträdesprotokollen (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 17, 24, 27-30, 33 och 38) att målpriserna tog sig uttryck i konkreta avtal mellan producenterna, att dessa avtal var avsedda att tillämpas och att det allmänt förväntades att de skulle tillämpas, särskilt genom att utöva påtryckningar på mindre samarbetsvilliga producenter.

126 Kommissionen anser att det fanns ett samband mellan de målpriser som genomfördes i form av prisinstruktioner till försäljningskontoren och de målpriser som diskuterades vid sammanträdena. Argumentet att det endast rörde sig om en tillfällighet (dvs. att prisinstruktionerna var resultatet av enskilda beslut fattade av varje producent) är inte trovärdigt och bekräftas inte av handlingarna i målet.

127 Enligt kommisssionens uppfattning är ekonometriska undersökningar otillräckliga i förhållande till skriftliga bevis. De kan endast användas för att fastställa att prisparallellism inte kan tillskrivas ett hemligt samförstånd när det saknas bevis för ett sådant samförstånd, vilket inte är fallet här, eftersom det föreligger ett stort antal protokoll från producenternas sammanträden.

128 Kommissionen har beträffande prisinitiativet för januari-maj 1981 särskilt framhållit att protokollet från sammanträdena i januari 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 17) bevisar att prisavtal för februari och mars ingicks vid dessa sammanträden, eftersom det i det protokollet bland annat anförs följande:

"It was generally agreed that a step change in prices was needed and that ... the industry should be aiming for a minimum of DM 2.00/kg"

("Samtliga deltagare var eniga om att en gradvis förändring behövdes i prishänseende och att ... industrin skulle sikta mot ett minimum på 2,00 DEM/kg")

Kommissionen har tillagt att denna handling är betecknande för den mycket konkreta karaktären hos de beslut som fattades under sammanträdena och för viljan att tillämpa dem, vilket i sig bekräftas av de olika producenternas samstämmiga prisinstruktioner (bilaga 9 till det särskilda meddelande om anmärkningar som tillställdes ICI, härefter benämnt "bilaga till särskilt meddelande om anmärkningar, ICI", allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 19, bilaga C till skrivelse av den 29 mars 1985).

129 Kommissionen anser också att ICI:s deltagande i prisinitiativet för juni-juli 1982 bevisas av protokollen från sammanträdena den 13 maj 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24) och den 9 juni 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 25). Enligt dessa handlingar fastställdes ett målpris på 2,00 DEM/kg per den 1 juni 1982 som genomfördes genom prisinstruktioner från ett stort antal producenter (bilaga F till skrivelse av den 29 mars 1985).

130 Enligt kommissionen bevisar protokollen från de sammanträden som hölls mellan den 21 juli 1982 och den 21 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 26-34) att ICI deltog i prisinitiativet för september-december 1982 som omfattade fastställelse av en rad målpriser och deras genomförande genom samstämmiga prisinstruktioner från flertalet producenter (bilaga 12 till särskilt meddelande om anmärkningar, ICI, bilaga G till skrivelse av den 29 mars 1985).

131 Kommissionen har anfört att ICI:s deltagande i prisinitiativet för juli-november 1983 framgår dels av protokollen från de sammanträden som hölls den 3 maj 1983 och den 1 juni 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 38 och 40), där det anges att målpriser fastställdes för maj, juni och juli 1983, och dels av prisinstruktioner som gavs efter sammanträdena av flertalet producenter och som avsåg perioden från juli till november 1983 (bilagorna H och I till skrivelse av den 29 mars 1985, allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 42-51).

132 Kommissionen har anfört att även om det bevisades att det saknades samband mellan prisinstruktionerna och de priser som uppnåddes på marknaden skulle detta sakna betydelse för överträdelsen, eftersom artikel 85 i EEG-fördraget förbjuder konkurrensbegränsande samverkan som syftar till att snedvrida konkurrensen oavsett vilken verkan den har. Kommisssionen har emellertid hävdat att målpriserna utgjorde grund för förhandlingar med kunderna och att de erhållna priserna utvecklades parallellt med målpriserna. Kommissionen har medgett, som den gjorde i beslutet (punkt 74), att målpriserna inte alltid uppnåddes, även om skillnaden mellan målpriserna och de faktiska priserna har överdrivits av sökanden. Kommissionen har gjort gällande att påvisandet av producenternas överträdelse av artikel 85 inte är beroende av att det bevisas att deras rättsstridiga beteende ledde till det eftersträvade resultatet.

133 Kommissionen har gjort gällande att ICI:s argument att sambandet mellan målpriserna och de erhållna priserna endast bestod i den omständigheten att de erhållna priserna påverkade målpriserna - och inte tvärtom - är konstlat och strider mot sunt förnuft. Klara bevis från tiden för de påtalade omständigheterna visar däremot att producenterna använde sina målpriser för att "driva upp" marknadspriserna (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 22, 24, 31, 36, 39 samt allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 26, 28, 29 och 38). Sådana bevis kan inte motsägas av en ekonometrisk undersökning som utförts i efterhand.

134 Enligt kommissionen är det felaktigt att påstå att alla förändringar i polypropenpriset som konstaterades under den relevanta perioden kan förklaras på ett tillfredställande sätt av normala marknadsfaktorer. Detta påstående, som enbart grundar sig på teoretiska ekonomiska analyser, motsägs av handlingarna och de faktiska omständigheterna i målet.

135 Kommissionen anser slutligen att den med rätta ansåg att överträdelsen fortsatt även efter sammanträdenas upphörande, eftersom överträdelsens verkningar fortsatte efter sammanträdena vilket framgår av de olika producenternas samstämmiga prisinstruktioner för perioden fram till november 1983 (bilaga 1 till skrivelse av den 29 mars 1985).

c) Förstainstansrättens bedömning

136 Förstainstansrätten finner att protokollen från polypropenproducenternas regelbundna sammanträden visar att de producenter som deltog i dessa sammanträden kom överens om de i beslutet omtalade prisinintiativen. I protokollet från sammanträdet den 13 maj 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24 ) heter det:

"everyone felt that there was a very good opportunity to get a price rise through before the holidays + after some debate settled on DEM 2.00 from 1st June (UK 14th June). Individual country figures are shown in the attached table".

("Alla ansåg att det fanns en god chans att få igenom en prishöjning före semestern + enades efter viss överläggning om 2,00 DEM från och med den 1 juni (14 juni för Förenade kungariket). Siffrorna för respektive land anges i bifogade tabell.")

137 Eftersom det har styrkts att sökanden deltog i dessa sammanträden, kan sökanden inte neka till att ha gått med på de prisinitiativ som där beslöts, organiserades och kontrollerades, utan att styrka detta påstående. Då inga bevis företetts finns det således ingen anledning att anta att sökanden till skillnad från de övriga sammanträdesdeltagarna inte gick med på dessa initiativ.

138 Det skall i detta avseende framhållas att sökanden inte har nekat till att ha deltagit i vissa prisinitiativ, utan har gjort gällande att den aldrig åtog sig att iaktta målpriserna, vilket i första hand bevisas av dess interna prispolitik, eftersom dess prisinstruktioner inte motsvarade de målpriser som fastställts vid sammanträdena och för det andra av dess externa prispolitik, eftersom de priser som den tillämpade på marknaden var oberoende av såväl målpriserna som dess interna prisinstruktioner.

139 Ingetdera av dessa båda argument kan godtas som bevis för att bekräfta sökandens påstående att den inte gick med på de överenskomna prisinitiativen.

140 Vad beträffar det första argumentet skall det anmärkas att det i beslutet delvis togs hänsyn till den kritik som framfördes av sökanden under det administrativa förfarandet och till vilken sökanden har hänvisat i sin ansökan, i fråga om överensstämmelsen och samtidigheten i sökandens prisinstruktioner i förhållande till de övriga producenternas och till de målpriser som fastställdes vid sammanträden under 1982 och 1983. I tabell 7 i beslutet återges både likheterna och olikheterna mellan sökandens prisinstruktioner och de övriga producenternas eller de målpriser som fastställdes vid sammanträdena. Kommissionen beskrev följaktligen sökandens situation på ett riktigt sätt. Det skall i detta avseende tilläggas att kommissionens urval av sökandens olika prisinstruktioner inte gav en felaktig bild av sökandens situation utan följer av den sammanställning som gjordes i beslutets tabeller.

141 Vad beträffar valet av de perioder som analysen av de olika producenternas prisinstruktioner avser skall det anmärkas att det valet inte styrdes av förutfattade meningar men väl av de bevis som kommissionen förfogade över, såsom den samtidiga förekomsten av sammanträdesprotokoll som hänvisar till målpriser och prisinstruktioner från de olika producenterna.

142 När det gäller de konsekvenser som sökanden försöker dra av den delvis bristande samtidigheten i prisinstruktionerna för 1982 och 1983 anser förstainstansrätten att den tid som skiljer de olika producenternas prisinstruktioner från varandra och från sammanträdena vid vilka målpriser fastställdes i förevarande fall inte är så lång att detta kan försvaga de bevis som kommissionen har lagt fram. Tidrymdens längd leder inte till den slutsatsen att sökanden lämnade sina prisinstruktioner på grundval av en självständig marknadsbedömning, eftersom sökanden vid sammanträdena hade fått reda på vilka priser konkurrenterna avsåg att ta ut. Det bör dessutom framhållas att nästan alla sökandens prisinstruktioner gavs inom fem dagar efter det sammanträde vid vilket kommissionen har påstått att ett målpris fastställdes (även om detta inte är fallet med den prisinstruktion som den 27 september 1983 gavs för november 1983 (se beslutet tabell 7N)).

143 Vad vidare beträffar prisinitiativet för juni-juli 1982 finner förstainstansrätten att det i motsats till vad sökanden anfört inte stämmer att två producenter (BASF och DSM) den 3 maj 1982 gav instruktioner till sina försäljningskontor om att höja fiberpriset till 2,00 DEM/kg per den 1 juni 1982, dvs. före sammanträdet den 13 maj 1982 vid vilket detta målpris fastställdes. Även om BASF den 3 maj 1982 gav sitt försäljningskontor i Förenade kungariket instruktioner om att från och med mitten av juni 1982 tillämpa priser uttryckta i GBP för fiber, homopolymer och sampolymer (bilaga BASF F1 till skrivelse av den 29 mars 1985), vilka priser visade sig ha antagits vid sammanträdet den 13 maj 1982 för att genomföras från och med mitten av juni 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24), var det inte förrän den 19 maj 1982 som BASF gav sina prisinstruktioner uttryckta i DEM, FRF och LIT till sina försäljningskontor i Tyskland, Frankrike och Italien (bilaga BASF F2 till skrivelse av den 29 mars 1985). Dessa instruktioner lyder på 2,00 DEM/kg för fiber och motsvarar i allt väsentligt de målpriser som fastställdes vid sammanträdet den 13 maj 1982, såsom framgår av tabell 7H i beslutet. Vad beträffar DSM är det tillräckligt att framhålla att denna producent som svar på en fråga från förstainstansrätten anförde att DSM inte gav några prisinstruktioner den 3 maj 1982, trots påståendet om detta i kommissionens skrivelse av den 29 mars 1985 vilket dock inte upprepades i beslutet, och att varken sökanden eller kommissionen har bestritt detta svar från DSM. I beslutet konstateras således endast att det inte föreligger några prisinstruktioner från DSM för juni 1982 (punkt 39 tredje stycket och tabell 7H). Följaktligen försvagar inte sökandens argument på något sätt kommissionens konstaterande att de målpriser som fastställdes vid sammanträdet den 13 maj 1982 genomfördes av producenterna med hjälp av de prisinstruktioner som nämns i punkt 39 andra stycket och i tabell 7H i beslutet.

144 Det skall vidare anmärkas, vilket sökanden var tvungen att medge under förhöret, att det inte stämmer att fem producenter i maj 1983 gav prisinstruktioner före det sammanträde vid vilket det enligt kommissionen hade fastställts ett målpris som dessa producenter var beredda att genomföra. Det framgår av punkterna 47 och 49 i beslutet att processen att fastställa ett målpris för juli 1983 pågick under sammanträdena den 3 maj, 20 maj och 1 juni 1983, vilket bekräftas av protokollen från det första och tredje av dessa sammanträden (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 38 och 40) och inte endast under sammanträdet den 1 juni 1983 som sökanden anförde i sina till förstainstansrätten ingivna inlagor. Således gavs prisinstruktionerna från Monte (17 maj), ICI (23 maj), DSM (25 maj), BASF (27 maj) och Hoechst (30 maj) alla efter ett av de relevanta sammanträdena.

145 Vad beträffar bristen på enhetlighet i de olika producenternas prisinstruktioner skall det framhållas att, i motsats till vad sökanden har anfört, kommissionen i tabell 7H i beslutet tog hänsyn fullt ut till att de prisinstruktioner som Hercules gav för den 1 juni 1982 var avvikande och att kommissionen varken i tabellen eller i punkt 39 andra stycket i beslutet nämnde någon prisinstruktion från DSM, vilket antecknades i punkt 39 tredje stycket. Vad beträffar Shells prisinstruktion för sampolymer skall det framhållas att kommissionen i tabell 7K i beslutet rättade det fel den begått i sin skrivelse av den 29 mars 1985.

146 Kommissionen underlät även med rätta att ta hänsyn till att vissa företag, såsom sökanden, Shell eller Hoechst, ibland ändrade de prisinstruktioner de gett efter ett visst sammanträde, eftersom sådana ändringar endast tyder på att producenterna, när ett prisintiativ visade sig ha misslyckats, tog hänsyn härtill och ändrade sina priser. Denna omständighet beaktades i beslutet såtillvida som det däri ofta konstateras att prisinitiativen misslyckades.

147 Vad beträffar den omständigheten att kommissionen i sin analys av prisinstruktionerna utgick än från listpriserna än från minimipriserna skall det framhållas att detta följer av att kommissionen tog hänsyn till varierande grader av flexibilitet i de olika producenternas system för fastställelse av priser. Alla producenter hade inte samma uppfattning om listprisernas och minimiprisernas funktion vilket innebar att kommissionen för varje producent var tvungen att hänvisa till det pris som producenten använde som grundval för prisförhandlingar med sina kunder, oavsett hur detta pris benämndes.

148 Förstainstansrätten finner att den omständigheten att sökanden endast delvis genomförde de överenskomna prisinitiativen inte kan vederlägga att sökanden gick med på dem vid sammanträdena, särskilt som det av protokollen från dessa sammanträden inte framgår att det fanns en skillnad i uppfattning mellan sökanden och de övriga sammanträdesdeltagarna om dessa initiativ.

149 Vidare kan inte sökanden göra gällande att dess prisinstruktioner var rent interna. Visserligen var de rent interna såtillvida att de sändes till försäljningskontoren från huvudkontoret men de sändes likväl ut för att genomföras och därmed för att direkt eller indirekt ge upphov till externa verkningar, vilket medför att de mister sin interna karaktär.

150 Vad beträffar det andra argumentet som hänför sig till ICI:s externa prispolitik, dvs. de priser som ICI tillämpade på marknaden, skall det anmärkas att beslutet inte innehåller något påstående om att sökanden tillämpade priser som alltid motsvarade de målpriser som överenskommits vid sammanträdena. Detta visar att kommissionen i den angripna rättsakten inte heller stöder sig på att sökanden genomförde resultatet av sammanträdena för att bevisa att sökanden deltog i fastställelsen av dessa målpriser. En eventuell skillnad mellan de priser som faktiskt uppnåddes av sökanden på marknaden och de målpriser som fastställdes vid sammanträdena eller sökandens prisinstruktioner skulle, även om den styrktes, inte tala mot att sökanden deltog i fastställelsen av målpriser vid sammanträdena, utan skulle på sin höjd bevisa att sökanden inte genomförde besluten från dessa sammanträden.

151 Följaktligen kan sökanden i förevarande fall inte åberopa sin interna eller externa prispolitik för att bevisa att sökanden inte gick med på de prisinitiativ som beslöts, organiserades och kontrollerades vid de sammanträden i vilka sökanden deltog.

152 Vidare drog kommissionen av ICI:s svar på begäran om upplysningar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8), i vilket svar följande anförs:

"'Target prices' for the basic grade of each principal category of polypropylene as proposed by producers from time to time since 1 January 1979 are set fourth in Schedule..."

("De 'målpriser' som producenterna regelbundet föreslagit sedan den 1 januari 1979 för baskvaliteterna av alla de viktigaste polypropensorterna anges i bilagan..."),

med rätta den slutsatsen att dessa initiativ ingick i ett system för fastställelse av målpriser.

153 Förstainstansrätten finner slutligen att även om det sista av producenternas sammanträden som kommissionen har bevisat ägde rum hölls den 29 september 1983, kvarstår dock det förhållandet att olika producenter (BASF, Hercules, Hoechst, Hüls, ICI, Linz, Monte, Solvay och Saga) mellan den 20 september och den 25 oktober 1983 skickade ut samstämmiga prisinstruktioner (bilaga 1 till skrivelse av den 29 mars 1985) som skulle träda i kraft den 1 november 1983 och att kommissionen därför rimligen kunde utgå ifrån att producenternas sammanträden hade fortsatt att ha verkningar till och med november 1983.

154 Vidare behövde inte kommissionen, till stöd för ovanstående fastställelser av de faktiska omständigheterna, använda handlingar som den inte hade nämnt i meddelandet om anmärkningar eller som den inte hade delgivit sökanden.

155 Av det anförda följer att kommissionen har styrkt att sökanden var en av de polypropenproducenter som enades om de i beslutet nämnda prisinitiativen och att dessa initiativ ingick i ett system.

D - Åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativen

a) Den angripna rättsakten

156 I beslutet (artikel 1 c och punkt 27, se även punkt 42) läggs sökanden till last att tillsammans med de övriga producenterna ha kommit överens om olika åtgärder för att underlätta genomförandet av målpriserna, såsom tillfälliga begränsningar av produktionen, utbyte av detaljerade upplysningar om sina leveranser, hållande av lokala sammanträden och, från september 1982, ett system med "account management" i syfte att genomföra prishöjningar gentemot enskilda kunder.

157 Vad beträffar systemet med "account management", vars senare och mer utvecklade form från december 1982 är känd under beteckningen "account leadership", blev sökanden liksom de övriga producenterna utsedd till samordnare eller "leader" för minst en storkund med uppdrag att i hemlighet samordna denna kunds förbindelser med dess leverantörer. Vid tillämpningen av detta system valdes kunder i Belgien, Italien, Tyskland samt Förenade kungariket och en samordnare utsågs för var och en av dessa. I december 1982 föreslogs en mer generell användning av systemet, som innebar att för varje storkund en "account leader" skulle utses med uppgift att leda, diskutera och organisera prisändringar. Andra producenter som hade regelbundna affärsförbindelser med kunden betecknades som "contenders" och skulle samarbeta med "account leader" när de avgav anbud till den ifrågavarande kunden. För att skydda "account leader" och "contenders" skulle varje annan producent som blev kontaktad av kunden offerera priser som låg över den önskade nivån. Trots ICI:s försäkringar att systemet bröt samman efter bara några månaders partiell och ineffektiv användning, hävdas det i beslutet att det fullständiga protokollet från sammanträdet den 3 maj 1983 visar att vid denna tidpunkt detaljerade diskussioner ägde rum om enskilda kunder, om de priser som varje enskild producent erbjudit eller skulle erbjuda dessa kunder och om levererade eller beställda volymer.

158 I beslutet (punkt 20) läggs ICI även till last att ha deltagit i lokala sammanträden som ägnades åt genomförandet på nationell nivå av åtgärder som överenskommits under plenarsammanträdena.

b) Parternas argument

159 Sökanden har understrukit att ökningen av exporten till utomeuropeiska marknader inte var följden av en samverkan om omdirigering av leveranser till dessa marknader, vilken samverkan kommissionen för övrigt inte har lagt fram några bevis för, utan av producenternas behov att intensifiera utnyttjandet av sin produktionskapacitet. En sådan lösning skulle under alla omständigheter ha varit helt orealistisk, särskilt på grund av den tid som skulle krävts för att genomföra den. Vidare har sökanden anfört att den inte kunde försvara sig mot denna anmärkning som inte fanns med i meddelandet om anmärkningar.

160 Sökanden har hävdat att även om producenterna under sammanträdet den 21 juli 1982 visserligen diskuterade lagren (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 26), var sökandens beteende självständigt såtillvida att sökandens lager fortsatte att vara stora och sökanden begränsade inte produktionen för att minska lagren. Sökanden har vidare anfört att informationsutbytet om vilka priser som tillämpades (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 27-33) var helt anonymt, eftersom det skedde via Fidessystemet.

161 Sökanden har gjort gällande att systemet med "account leadership" var väldigt ofullständigt i början och att det inte genomfördes. Detta styrks av att protokollet från sammanträdet den 2 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 27-33) visar att konceptet kundledning föreslogs. Denna handling bevisar också att systemet med "account leadership" inte antogs i september 1982.

162 Sökanden har emellertid medgett att det enda försöket att genomföra det föreslagna systemet ägde rum vid sammanträdet i mars 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 37) men sökanden har hävdat att det klart framgår av protokollet från detta sammanträde att genomförandet inte kom längre än till stadiet för informationsutbyte. ICI:s slutsats är att försök visserligen ägde rum men att de inte kunde ha någon inverkan på de erhållna priserna, såsom Coopers & Lybrands granskning visar.

163 Sökanden har vidare medgett sitt deltagande i ett stort antal lokala sammanträden men anser att dessa inte hade den betydelse som kommissionen tillägger dem.

164 Kommissionen anser å sin sida att protokollet från sammanträdet den 26 och 27 september 1979 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 12) bevisar att producenterna försökte omdirigera polypropenleveranserna till utomeuropeiska marknader för att stödja priserna. Detta framgår även av protokollen från sammanträdena den 13 maj och den 21 september 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24 och 30) såsom angavs i punkt 79 i meddelandet om anmärkningar.

165 Kommissionen har hävdat att det följer av protokollen från sammanträdena i maj och augusti 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 24 och 26-28) att ICI deltog i producenternas ansträngningar att orsaka snedvridningar av handeln mellan stater, i synnerhet för att motverka verkan av prisstoppssystemet i Frankrike (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 27 och 28), och att ICI även deltog i informationsutbytet om ensidiga nedskärningar av produktionen och om lagren (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 24, 26 och 27).

166 Kommissionen har anfört att protokollet från sammanträdet den 2 september 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 29) visar att det var vid detta sammanträde, i vilket ICI deltog, som konceptet "account leadership" uppstod. Kommissionen har gjort gällande att protokollet visar att systemet var mycket fullständigt från början, eftersom det angav "account leaders", "contenders" och "interested suppliers" för ett stort antal kunder.

167 Kommisssionen har vidare anfört att protokollet från sammanträdet den 2 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 33) inte på något sätt, såsom ICI har hävdat, vederlägger att systemet med "account leadership" antogs i september, eftersom det i protokollet anförs att konceptet kundledning föreslogs för mer allmänt antagande. Denna handling, som innehåller en mycket detaljerad tabell över kunder och "account leaders", bevisar att systemet genomfördes, eftersom det är osannolikt att producenterna skulle ha avfattat en sådan tabell om det inte hade funnits ett avtal om att genomföra den.

168 Kommissionen anser att protokollet från sammanträdet i mars 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 37), i likhet med de föregående protokollen (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 29 och 33), bevisar att ICI deltog i systemet med "account leadership".

169 Enligt kommissionen deltog ICI i ett stort antal lokala sammanträden, såsom sammanträdet i oktober 1982, för vilket det föreligger ett protokoll (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 10).

c) Förstainstansrättens bedömning

170 Förstainstansrätten anser att punkt 27 i beslutet mot bakgrund av punkt 26 andra stycket skall tolkas, inte på så sätt att varje producent läggs till last att var och en för sig ha åtagit sig att vidta alla där nämnda åtgärder utan på så sätt att varje producent läggs till last att vid olika tidpunkter vid sammanträden ha kommit överens med de övriga producenterna om en rad åtgärder som nämns i beslutet och som gick ut på att skapa gynnsamma förutsättningar för en prishöjning särskilt genom att på konstgjord väg minska polypropenutbudet. Genomförandet av de enskilda åtgärderna fördelades därvid i samförstånd mellan de olika producenterna med hänsyn till dessas särskilda situation.

171 Det måste konstateras att sökanden, genom att delta i sammanträden under vilka detta komplex av åtgärder antogs (särskilt sammanträdena den 13 maj samt den 2 och 21 september 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24, 29 och 30)), gick med på detta, eftersom sökanden inte har lagt fram några indicier som bevisar motsatsen. Antagandet av systemet med "account leadership" framgår av följande avsnitt i protokollet från sammanträdet den 2 september 1982:

"about the dangers of everyone quoting exactly DM 2.00 A.'s point was accepted but rather than go below DM 2.00 it was suggested & generally agreed that others than the major producers at individual accounts should quote af few pfs higher. Whilst customer tourism was clearly to be avoided for the next month or two it was accepted that it would be very difficult for companies to refuse to quote at all when, as was likely, customers tried to avoid paying higher prices to the regular suppliers. In such cases customers would quote but at above the minimum levels for October".

("A:s påpekande om riskerna med att alla begärde exakt 2,00 DEM godtogs. Men istället för att gå ned under 2,00 DEM föreslogs - och godtogs av alla - att de producenter som inte var huvudleverantörer till en viss kund skulle begära några pfennig mer. Samtidigt som det klargjordes att man skulle undvika att kunderna bytte leverantör under den månad eller de två månader som följde, medgavs att det skulle bli väldigt svårt för företagen att vägra att lämna anbud om kunderna, vilket var troligt, försökte undvika att betala högre priser till sina vanliga leverantörer. I sådana fall borde producenterna lämna ett anbud men på en högre nivå än miniminivåerna för oktober").

Likaså anfördes vid sammanträdet den 21 september 1982, i vilket sökanden deltog, följande: "In support of the move, BASF, Hercules and Hoechst said they would be taking plant off line temporarily" ("Till stöd för åtgärden uttalade BASF, Hercules och Hoechst att de skulle ta en av sina anläggningar tillfälligt ur drift") och vid sammanträdet den 13 maj 1982 uttalade Fina: "Plant will be shut down for 20 days in August" ("Fabriken kommer att stängas under 20 dagar i augusti").

172 Vad beträffar "account leadership" finner förstainstansrätten att det följer av protokollen från sammanträdena den 2 september 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 29), den 2 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 33) och under våren 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 37), i vilka sökanden deltog, att de producenter som närvarade vid dessa sammanträden anslöt sig till systemet. Vad beträffar protokollet från sammanträdet den 2 december 1982 bekräftar detta att systemet redan hade antagits vid sammanträdet i september, eftersom det i detta protokoll anförs följande: "The idea of account management was proposed for more general adoption & a list of customers/account leaders drawn up" ("Konceptet kundledning föreslogs för mer allmänt antagande och en lista över kunder/'account leaders' upprättades").

173 Att detta system genomfördes bekräftas av protokollet från sammanträdet den 3 maj 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 38), i vilket följande anförs:

"A long discussion took place on Jacob Holm who is asking for quotations for the 3rd quarter. It was agreed not to do this and to restrict offers to the end of June. April/May levels were at DKR 6.30 (DM 1.72). Hercules were definitely in and should not have been so. To protect BASF, it was agreed that CWH(üls) + ICI would quote DKR 6.75 from now to end June (DM 1.85) ..."

("En lång diskussion ägde rum om Jacob Holm som krävde offerter för det tredje kvartalet. Sammanträdesdeltagarna beslöt att inte göra detta och att begränsa anbuden till utgången av juni. April/maj-nivåerna låg på 6,30 DKK (1,72 DEM). Det står klart att Hercules var med, men inte borde ha varit det. För att skydda BASF beslöts det att CWH(üls) + ICI hädanefter och fram till utgången av juni skulle begära 6,75 DKK (1,85 DEM) ...")

Detta genomförande bekräftas av sökandens svar på begäran om upplysningar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8), i vilket följande anförs angående detta sammanträdesprotokoll:

"In the spring of 1983 there was a partial attempt by some producers to operate the 'Account leadership' scheme ... Since Hercules had not declared to the 'Account Leader' its interest in supplying Jacob Holm, the statement was made at this meeting in relation to Jacob Holm that 'Hercules were definitely in and should not have been so'. It shold be made clear that this statement refers only to the Jacob Holm account and not to the Danish market. It was because of such action by Hercules and others that the 'Account Leadership' scheme collapsed after at most two months of partial and ineffective operation.

The method by which Hüls and ICI should have protected BASF was by quoting a price of DKR 6.75 for the supply of raffia grade polypropylene to Jacob Holm until the end of June."

("Våren 1983 försökte vissa producenter att delvis genomföra systemet med 'account leadershp' ... Eftersom Hercules inte hade meddelat 'account leader' sitt intresse att leverera till Jacob Holm, fastslogs det under detta sammanträde angående Jacob Holm att 'det stod klart att Hercules var med men inte borde ha varit det'. Det skall understrykas att detta påstående endast hänför sig till kunden Jacob Holm och inte till den danska marknaden. Det var på grund av ett sådant beteende från Hercules och andra som systemet med 'account leadership' misslyckades efter att ha fungerat partiellt och ineffektivt i högst två månader.

Det tillvägagångsätt varigenom Hüls och ICI skulle ha skyddat BASF bestod i att begära 6,75 DKK för leverans av polypropen av fiberkvalitet till Jacob Holm fram till utgången av juni.")

174 Förstainstansrätten finner vidare att sökanden vid sammanträdet den 20 och 21 juli 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 26) deltog i ett informationsutbyte om lagersituationen vilket ledde till följande slutsats:

"Stocks at the end of May had risen to 270 kt + MP (Montepolimeri) estimated that they could reach 300 kt by the end of August. This was at variance with professed statements about stock control policies where every company except Saga said stocks had to be kept down to 5-6 weeks cover + production reduced if the level looked like being exceeded. Saga said that they would be running their plant flat out + that stocks would rise to 9-9 ½ weeks over the holiday period."

("I slutet av maj hade lagren ökat till 270 kiloton + MP (Montepolimeri) bedömde att de kunde nå 300 kiloton i slutet av augusti. Detta stämde inte överens med de uttalanden som gjorts om principerna för lagerkontroll, eftersom alla bolagen utom Saga menade att lagren måste hållas på en nivå som motsvarade 5-6 veckors behov och att produktionen måste minskas om det visade sig att nivån höll på att överstigas. Saga meddelade att bolaget skulle utnyttja sin fabriks fulla kapacitet + att lagren skulle öka till 9-9½ veckors behov under semestern.")

175 Förstainstansrätten finner slutligen att sökanden inte har bestritt sitt deltagande i lokala sammanträden och att syftet med dessa sammanträden bekräftas bland annat av protokollet från sammanträdet den 12 augusti 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 27), som visar att dessa sammanträden var avsedda att säkerställa genomförandet på lokal nivå av ett visst prisinitiativ, och av protokollet från det lokala sammanträde som hölls i Förenade kungariket den 18 oktober 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 10).

176 Av det anförda följer att kommissionen har styrkt att sökanden förekom bland de polypropenproducenter som enades om åtgärder för att underlätta genomförandet av de prisinitiativ som nämns i beslutet.

E - Avsättningsmål och kvoter

a) Den angripna rättsakten

177 Enligt beslutet (punkt 31 tredje stycket), "erkändes nödvändigheten av ett fast kvotsystem" under sammanträdet den 26 och 27 september 1979. I sammanträdesprotokollet nämns ett system som föreslagits eller överenskommits i Zürich för att begränsa de månatliga försäljningarna till 80 % av de genomsnittliga försäljningar som uppnåtts under årets första åtta månader.

178 I beslutet (punkt 52) anges vidare att olika system för uppdelning av marknaden redan hade tillämpats före augusti 1982. Varje producent fick sig tilldelad en procentuell andel av den totala beräknade ordervolymen, men det fanns inte på detta stadium någon föregående systematisk begränsning av den totala produktionen. Således måste beräkningarna av den totala marknaden regelbundet revideras och varje producents försäljningar, uttryckta i ton, anpassas för att motsvara den tilldelade procentuella andelen.

179 Avsättningsmål (uttryckta i ton) fastställdes för 1979 och baserade sig åtminstone delvis på uppnådda försäljningar under de tre föregående åren. Tabeller som man funnit hos ICI anger "det reviderade målet" för varje producent för 1979 jämfört med de faktiskt uppnådda försäljningsresultaten i Västeuropa under denna period (punkt 54 i beslutet).

180 I slutet av februari 1980 kom producenterna överens om avsättningsmål för 1980, även denna gång uttryckta i ton, på basis av en beräknad total årlig marknad på 1 390 000 ton. Enligt beslutet (punkt 55) fann man hos ATO och ICI ett antal tabeller som visade "överenskomna mål" för varje producent för 1980. Denna första beräkning av den totala marknaden visade sig dock vara alltför optimistisk och kvoten för varje producent måste revideras nedåt för att anpassas till en samlad efterfrågan under året på endast 1 200 000 ton. Utom för ICI och DSM motsvarade de olika producenternas försäljningsresultat i stort sett deras mål.

181 Enligt beslutet (punkt 56) blev uppdelningen av marknaden för 1981 föremål för långa och komplicerade förhandlingar. Vid sammanträden i januari 1981 kom man överens om att varje producent, som en tillfällig åtgärd för att prisinitiativen för februari och mars skulle uppnås, skulle begränsa sina månatliga försäljningar till 1/12 av 85 % av 1980 års mål. För att förbereda ett mera permanent system uppgav varje producent vid sammanträdet hur många ton han hoppades sälja under 1981. Sammanlagt överskred emellertid dessa "önskningar" i hög grad den totala förväntade efterfrågan. Trots flera kompromissförslag från Shell och ICI, kunde inget slutgiltigt avtal om kvoter ingås för 1981. Som en nödlösning utgick producenterna som teoretisk grund från varje enskild producents kvot under det föregående året och redogjorde vid sammanträdet för sina faktiska månatliga försäljningsresultat. Följaktligen kontrollerades de faktiska försäljningarna mot bakgrund av en teoretisk uppdelning av den disponibla marknaden på basis av 1980 års kvoter (punkt 57 i beslutet).

182 Det anförs i beslutet (punkt 58) att producenterna lade fram komplicerade förslag för 1982 i vilka de försökte förena skilda faktorer som tidigare resultat, marknadsmål och disponibel kapacitet. Den totala marknad som skulle delas upp beräknades till 1 450 000 ton. Vissa producenter framlade detaljerade planer för marknadsuppdelning medan andra nöjde sig med att delge sin egna önskningar vad beträffar volymer. Vid sammanträdet den 10 mars 1982 försökte Monte och ICI uppnå ett avtal. I likhet med 1981 kunde dock inget slutgiltigt avtal uppnås och under det första halvåret redogjorde varje producent för sina månatliga försäljningar vid sammanträdena, och dessa försäljningar jämfördes med producentens uppnådda procentuella andel under det föregående året (punkt 58 sista stycket i beslutet). Vid sammanträdet i augusti 1982 fortsattes förhandlingarna i syfte att man skulle komma fram till ett avtal om kvoterna för 1983. ICI förde bilaterala förhandlingar med varje producent om det nya systemet. Producenterna anmodades emellertid att i avvaktan på införandet av ett sådant kvotsystem begränsa sina månatliga försäljningar under andra hälften av 1982 till samma procentuella andel av den totala marknaden som var och en uppnått under de sex första månaderna 1982. År 1982 uppnådde således marknadsandelarna en viss jämvikt (av ATO betecknad som "quasi-consensus"). Bland de stora låg ICI och Shell kvar på omkring 11% med Hoechst på en något lägre nivå (10,5 %). Monte, som fortfarande var den största producenten, hade gått fram något och innehade 15 % av marknaden mot 14,2 % året dessförinnan.

183 Enligt beslutet (punkt 60) anmodade ICI alla producenterna att för 1983 ange sina egna kvotambitioner och lämna förslag angående vilka procentuella andelar som de ansåg borde tilldelas de övriga producenterna. Monte, Anic, ATO, DSM, Linz, Saga och Solvay, liksom de tyska producenterna genom förmedling av BASF, lade fram detaljerade förslag. Därefter databehandlades dessa olika förslag för att man skulle få fram ett medeltal som sedan jämfördes med varje producents önskningar. Dessa åtgärder gjorde det möjligt för ICI att föreslå riktlinjer för ett nytt ramavtal för 1983. Dessa förslag diskuterades vid sammanträdena i november och december 1982. Ett förslag som till en början begränsades till att gälla årets första kvartal diskuterades vid sammanträdet den 2 december 1982. Av det av ICI upprättade protokollet från detta sammanträde framgår att ATO, DSM, Hoechst, Hüls, ICI, Monte och Solvay, liksom Hercules, fann den kvot som tilldelats dem "acceptabel" (punkt 63 i beslutet). Dessa upplysningar bekräftas av en anteckning om ett telefonsamtal mellan ICI och Hercules den 3 december 1982.

184 I beslutet (punkt 63 tredje stycket) anges att det i en handling som påträffades hos Shell bekräftas att ett avtal ingicks, eftersom Shell försökte att inte överskrida sin kvot. I denna handling bekräftas även att ett system för volymkontroll vann fortsatt tillämpning under andra kvartalet 1983, eftersom de nationella försäljningsbolagen i Shellkoncernen beordrades att minska sina försäljningar för att under andra kvartalet hålla sin marknadsandel nära 11 %. Förekomsten av detta avtal bekräftas av protokollet från sammanträdet den 1 juni 1983. Detta protokoll innehåller visserligen inte någon särskild hänvisning till kvoter, men nämner att experterna utbytte upplysningar om de volymer som sålts av varje producent under den föregående månaden, vilket tyder på att ett kvotsystem tillämpades (punkt 64 i beslutet).

b) Parternas argument

185 Sökanden har hävdat att kommissionen, som var medveten om att något avtal om priser inte kunde genomföras utan begränsningar i försäljningsvolymerna, förgäves har försökt bevisa att det fanns ett kvotsystem och därvid förväxlat resultalösa provisoriska förslag och åsiktsutbyten med avtal.

186 Sökanden har anfört att kommissionens argument om ICI:s genomförande av de påstådda avtalen är ännu svagare. Inget kvotsystem skulle kunna ha genomförts såvida inte samtliga producenter deltog och det avtalades om mekanismer för att korrigera och reglera avvikelser från de föreslagna kvoterna. Dessa väsentliga grundförutsättningar saknades emellertid i förevarande fall, bland annat på grund av intressemotsättningar mellan producenterna. Sökanden har som bevis härför hänvisat till professor Budds undersökning som visade att ändringarna i marknadsandelar inte påverkades av eventuella mål i fråga om försäljningsvolymer.

187 Sökanden anser att de bevis som kommissionen lagt fram inte bevisar att sökanden deltog i ett kvotsystem 1979.

Den tabell som påträffades hos sökanden med rubriken "Producers' Sales to West Europe" ("Producenternas försäljningar inom Västeuropa", allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 55) och i vilken de olika producenternas försäljningsvolymer för åren 1976-1979 jämförs med "revised targets 1979" ("reviderade mål för 1979") kan inte godtas som bevis för ett system för volymkontroll, eftersom det inte finns något som tyder på att de ifrågavarande "målen" utgjorde något annat än individuella önskningar. Sökanden har vidare anfört att de handlingar som påträffades hos ATO inte rör sökanden och att protokollet från sammanträdet den 26 och 27 september 1979 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 12) genom sin ordalydelse bevisar att något kvotsystem ännu inte hade antagits 1979, eftersom man endast övervägde att anta ett sådant. Sökanden har också gjort gällande att det klart framgår av tabell 8.1 i beslutet att de olika producenterna inte rättade sig efter målen och att ICI:s marknadsandel 1979 var 5,5 % lägre än dess mål.

188 Sökanden har anfört att det inte ingicks något egentligt avtal 1980 och att det därför inte var tal om att genomföra målen. Sökanden anser att det är stor skillnad mellan de faktiska siffrorna och de reviderade siffrorna, vilket framgår av siffrorna i tabell 8.2 i beslutet.

189 Enligt sökanden var kommissionen tvungen att medge att det inte ingicks något slutgiltigt avtal om kvoter för 1981. Satt i sitt sammanhang är inte det avsnitt i protokollet från sammanträdena i januari 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 17) som citeras i beslutet (punkt 56 andra stycket) uttryck för ett avtal utan för en allmän uppmaning. Sökanden har gjort gällande att det följer av protokollen från sammanträdena i maj och juni (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 64 ) att ingen producent ansåg att ett sådant avtal var i kraft. Sökanden har tillagt att det återigen följer av tabell 8.3 i beslutet att försäljningssiffrorna skilde sig väsentligt från de påstådda målen. Slutligen anser sökanden att den omständigheten att producenterna jämförde sina försäljningssiffror utifrån en teoretisk uppdelning av den disponibla marknaden baserad på 1980 års kvoter inte under några omständigheter kan anses utgöra en volymkontroll och kan endast ha varit av teoretiskt eller historiskt intresse. Detta bekräftas av att det i protokollet från sammanträdet den 20 augusti 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 28) hänvisas till en "teoretisk kvot" och inte till en faktisk kvot.

190 Sökanden har anfört att kommissionen, vad beträffar 1982, åter har medgett att det inte fanns något avtal om mål för försäljningsvolymer eller kvoter. Vad beträffar protokollet från sammanträdet den 20 augusti 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 28) har sökanden hävdat att kommissionen har förvanskat dess innehåll genom att därav dra den slutsatsen att producenterna anmodades att begränsa sina månatliga försäljningar under andra hälften av 1982 till samma procentuella andel av den totala marknaden som var och en uppnått under de sex första månaderna 1982, eftersom det i protokollet anförs att företagen skulle ha målsättningen att begränsa sina försäljningsvolymer för september till den marknadsandel som uppnåtts för perioden januari-juni. Sökanden har vidare anfört att det framgår av tabell 8.4 i beslutet att det aldrig avtalades om eller genomfördes några volymkontroller 1982 och att de siffror som uppnåddes av de olika producenterna inte överensstämde med målen. Sökanden har slutligen gjort gällande att kommissionen har fel då den på grundval av ATO:s årsberättelse (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 72) hävdar att de medelstora producenternas marknadsandelar var stabila jämfört med tidigare år, eftersom marknadsandelarna för vissa företag, såsom Linz och Petrofina, ändrades avsevärt.

191 Vad beträffar 1983, har sökanden gjort gällande att kommissionen förväxlat ett förslag med ett giltigt avtal. Sökanden har förklarat att dess förslag (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 86) bedömdes som "godtagbart" av endast nio av de sexton producenterna och att till och med vissa av dessa "godkännanden" var förenade med villkor, vilket framgår av protokollet från sammanträdet den 2 december 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 33). Härav har sökanden dragit den slutsatsen att det är står klart att det aldrig ingicks något giltigt avtal och att förslaget var dömt att misslyckas och därför inte kunde genomföras. Dessutom diskuterades aldrig de riktlinjer som nämns i punkt 61 i beslutet, eftersom det var fråga om en handling för internt bruk, vilket vissa anmärkningar i själva skrivelsen visar. ICI har slutligen anfört att förekomsten av ett avtal vederläggs av den bristande överensstämmelsen mellan den faktiska produktionsutvecklingen och de fastställda målen. Som slutsats har sökanden påpekat, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att de "fyra storas" marknadsandelar ökade mellan 1980 och 1982, vilket framgår av en jämförelse mellan de båda tabeller som kommissionen lagt fram (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 61 och 87).

192 Kommissionen har å sin sida gjort gällande att punkt 54 och följande punkter i beslutet ger en allmän översikt över det kvoteringssytem som tillämpades under ett antal år och i vilket ICI var direkt inblandad.

193 Vad beträffar 1979 har kommissionen anfört att sökandens deltagande i ett avtal om kvoter framgår av en odaterad tabell med rubriken "Producers' Sales to West Europe" ("Producenternas försäljningar inom Västeuropa") som påträffades hos ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 55) och som för alla västeuropeiska polypropenproducenter anger försäljningssiffrorna i kiloton för 1976, 1977 och 1978 samt ytterligare siffror under rubrikerna "1979 actual" ("faktiska siffror för 1979") och "revised target" ("reviderat mål"). De precisa uppgifterna i denna handling är sådana som konkurrenter i en "normal" konkurrenssituation inte känner till och förutsätter således att ICI och de andra producenterna deltog i utarbetandet av den handlingen.

194 Vad beträffar 1980 har kommissionen hävdat att ett avtal om kvoter ingicks. Kommissionen har i huvudsak grundat detta påstående på en hos ATO påträffad tabell daterad den 26 februari 1980 med rubriken "Polypropylene - Sales target 1980 (kt)" ("Polypropen - Försäljningsmål 1980 (kt)") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 60) som för alla västeuropeiska producenter jämför ett "1980 target" ("mål 1980), "opening suggestions" ("öppningsförslag"), "proposed adjustments" ("föreslagna justeringar") och "agreed targets 1980" ("överenskomna mål 1980"). Denna handling visar hur kvoterna utarbetades. Denna analys bekräftas av protokollet från två sammanträden i januari 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 17), vid vilka målen för försäljningsvolymerna jämfördes med de kvantiteter som faktiskt sålts av de olika producenterna. Kommissionen har understrukit att syftet med kvotsystemet var att stabilisera marknadsandelarna. Därför gällde avtalen marknadsandelar som senare omräknades till kvantiteter för att kunna tjäna som referenstal. Om en sådan omräkning inte hade skett hade det nämligen inte varit möjligt att avgöra från vilken tidpunkt en deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan måste begränsa sin försäljning för att följa avtalen. I detta syfte var det nödvändigt att förutse den totala försäljningsvolymen. Eftersom de första förhandsberäkningarna för 1980 visade sig vara alltför optimistiska fick den totala försäljningsvolym som ursprungligen förutsågs anpassas flera gånger, vilket ledde till justeringar av de kvantiteter som tilldelades de enskilda företagen.

195 Kommissionen har medgett att något slutgiltigt avtal om kvoter inte kunde uppnås för 1981. Kommissionen har emellertid hävdat att producenterna i början av 1981 enades om ett avtal om ett tillfälligt system som bestod i en begränsning av deras månatliga försäljningar till 1/12 av 85% av de för 1980 överenskomna målen, vilket framgår av protokollet från sammanträdena i januari 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 17). För det andra övervakade producenterna varandras faktiska månatliga försäljningar, vilket särskilt framgår av en tabell daterad den 21 december 1981 som påträffatdes hos sökanden och som anger de olika producenternas månatliga försäljningar under 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 67). För det tredje träffades ICI, Shell och Monte två gånger, den 27 maj och den 15 juni 1981, för att diskutera förslag till avtal om kvoter (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 64).

196 Vad beträffar 1982 har kommissionen anfört att något slutgiltigt avtal om kvoter inte kunde uppnås trots de ansträngningar i den riktningen som bevisas av de olika påträffade kvotplanerna. Man fann emellertid en tillfällig lösning i form av en inriktning av försäljningarna med hänsyn till det föregående årets försäljningssiffror. Kommissionen har anfört att det av ett stort antal handlingar framgår att fördes diskussioner om fastställelsen av kvoter. Bland dessa handlingar skall framför allt nämnas de sammanträdesprotokoll som upprättades av ICI, varav framgår att upplysningar utbyttes om de sålda volymerna (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 24-26 och 31-33). Vidare skall det hänvisas till olika planer som påträffades hos ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 69 och 71) liksom till ett tämligen komplett förslag som härrörde från ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 70). Kommissionen har framhållit att två handlingar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 32 och särskilt meddelande om anmärkingar, ICI, bilaga 30) visar att producenterna, när de önskade erhålla en ökning av sina marknadsandelar, var tvungna att motivera sin begäran.

197 Vad beträffar 1983 anser kommissionen att ett avtal om kvoter kunde ha ingåtts. Kommisssionen grundar detta påstående på anteckningar från telefonsamtal mellan ICI och andra producenter (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 74-84) som visar att ICI anmodade varje producent att meddela sina egna önskningar och sin uppfattning om den procentandel som skulle tilldelas de övriga, på handlingar om ADB-behandling av de insamlade uppgifterna (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 85) samt på planer som utarbetades av ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 86 och 87). Flera sammanträdesprotokoll beskriver utvecklingen av förhandlingarna om ett förslag som var begränsat till det första kvartalet 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 32-34). En intern handling från Shell (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 90) visar att man kom överens om ett sådant system för de två första kvartalen 1983. Detta bekräftas av protokollet från sammanträdet den 1 juni 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 40), som, även om det inte hänvisar till kvoter, återger informationsutbyten om de kvantiteter som sålts av varje producent under den föregående månaden.

c) Förstainstansrättens bedömning

198 Förstainstansrätten erinrar om att sökanden från början regelbundet deltog i de regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter, under vilka sammanträden diskussioner om de olika producenternas försäljningsvolymer ägde rum och upplysningar utbyttes i detta ämne.

199 Det skall framhållas att samtidigt med att ICI deltog i sammanträdena förekommer dess namn i olika tabeller som påträffats hos ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 55-61) och vars innehåll klart visar att tabellerna var avsedda att användas för fastställelse av mål för försäljningsvolymer. De flesta av sökandena har i sina svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten medgett att det inte hade varit möjligt att upprätta dessa tabeller på grundval av statistik från Fidessystemet. ICI uppgav angående en av dessa tabeller i sitt svar på begäran om upplysningar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 8) att "the source of information for actual historic figures in this table would have been the producers themselves" ("källan till de i denna tabell nämnda, faktiskt uppnådda siffrorna måste ha varit producenterna själva"). Kommissionen utgick därför med rätta från att innehållet i dessa tabeller, i den mån de rör ICI, hade tillhandahållits av ICI inom ramen för de sammanträden som ICI deltog i.

200 Den terminologi som använts i tabellerna avseende åren 1979 och 1980 (såsom "revised target" ("reviderat mål"), "opening suggestion" ("öppningsförslag"), "proposed adjustments" ("föreslagna justeringar"), "agreed targets" ("överenskomna mål")) tillåter den slutsatsen att producenterna uppnått enighet.

201 Vad särskilt beträffar 1979 finner förstainstansrätten - på grundval av protokollet i dess helhet från sammanträdet den 26 och 27 september 1979 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 12) och på grundval av den hos ICI i förvar tagna odaterade tabellen (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 55) med beteckningen "Producers' Sales to West Europe" ("Producenternas försäljningar inom Västeuropa") vari för alla västeuropeiska polypropenproducenter anges försäljningssiffrorna i kiloton för 1976, 1977 och 1978 samt ytterligare siffror under rubrikerna "1979 actual" ("faktiska siffror 1979"), "revised target" och "79" - att man vid det sistnämnda sammanträdet erkände behovet av att för de tre sista månaderna av 1979 skärpa det för 1979 överenskomna kvotsystemet. Uttrycket "tight" ("strikt") i förbindelse med begränsningen till 80 % av 1/12 av de fastställda årliga försäljningarna visar att det för 1979 ursprungligen planerade systemet skulle skärpas för dessa tre sista månader. Denna tolkning av protokollet bekräftas av den ovannämnda tabellen, eftersom denna under rubriken "79" i den sista kolumnen till höger om kolumnen med rubriken "revised target" innehåller siffror som måste motsvara de ursprungligen fastställda kvoterna. Dessa kvoter måste begränsas eftersom de hade fastställts på basis av en alltför optimistiskt bedömning av marknaden, vilket även var fallet 1980. Dessa konstateranden motsägs inte av att det i punkt 31 tredje stycket i beslutet omnämns ett system "som föreslagits eller överenskommits i Zürich för att begränsa de månatliga försäljningarna till 80 % av de genomsnittliga försäljningar som uppnåtts under årets första åtta månader". Denna hänvisning i förening med punkt 54 i beslutet skall förstås på så sätt att mål för försäljningsvolymer redan från början hade fastställts för de månatliga försäljningarna under de åtta första månaderna 1979.

202 När det gäller 1980 finner förstainstansrätten att det av en tabell av den 26 februari 1980, som påträffades hos ATO (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 60) och som innehåller en kolumn med rubriken "agreed targets 1980" ("överenskomna mål 1980"), samt av protokollet från sammanträdena i januari 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 17), under vilka producenter, inklusive sökanden, jämförde de faktiskt sålda volymerna ("Actual kt") med de fastställda målen ("Target kt"), framgår att mål för försäljningsvolymer fastställdes för hela året. Dessa handlingar bekräftas vidare av en tabell av den 8 oktober 1980 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 57), i vilken i två kolumner "1980 Namnplate Capacity" ("nominell kapacitet 1980") och "1980 Quota" för de olika producenterna jämförs.

203 Vad beträffar skillnaderna mellan de siffror som i tabellerna anges som "kvoter" skall det först anmärkas att de är små och vidare att de beror på en anpassning av kvantiteterna som motsvarar de marknadsandelar som tilldelades de olika producenterna. En sådan anpassning, som var nödvändig på grund av den totala marknadens utveckling, måste anses normal inom ramen för ett kvotsystem när deltagarna i systemet begår ett misstag i sin uppskattning av den totala efterfrågan, vilket i förevarande fall skedde för 1980.

204 När det gäller 1981 är anmärkningen mot producenterna att dessa deltog i förhandlingar i syfte att uppnå ett kvotavtal för det året, att de i det sammanhanget tillkännagav sina "önskningar" och i avvaktan på ett sådant avtal kom överens om att som en tillfällig åtgärd begränsa sina månatliga försäljningar under februari och mars 1981 till 1/12 av 85 % av det för 1980 överkomna "målet", att de för resten av året tilldelade sig samma teoretiska kvot som för föregående år, att de varje månad vid sammanträdena tillkännagav sina försäljningar och slutligen att de kontrollerade om deras försäljningar stämde överens med den tilldelade teoretiska kvoten.

205 Förekomsten av förhandlingar mellan producenterna i syfte att uppnå införandet av ett kvotsystem och tillkännagivandet av deras "önskningar" under dessa förhandlingar styrks av olika bevis, såsom tabeller som för varje producent anger faktiska ("actual") siffror och "targets" för 1979 och 1980 samt "aspirations" för 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 59 och 61), en på italienska avfattad tabell (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 62) i vilken för varje producent anges dennes kvot för 1980, andra producenters förslag i fråga om vilken kvot producenten skulle tilldelas för 1981 och producentens egna "önskningar" för 1981, samt en intern anteckning av ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 63) som beskriver dessa förhandlingars förlopp och i vilken följande anges:

"Taking the various alternatives discussed at yesterday's meeting we would prefer to limit the volume to be shared to no more than the market is expected to reach in 1981, say 1.35 million tonnes. Although there has been no further discussion with Shell, the four majors could set the lead by accepting a reduction in their 1980 target market share of about 0.35 % provided the more ambitious smaller producers such as Solvay, Saga, DSM, Chemie Linz, Anic/SIR also tempered their demands. Provided the majors are in agreement the anomalies could probably be best handled by individual discussions at Senior level, if possible before the meeting in Zurich.")

("Av de olika lösningar som diskuterades under gårdagens sammanträde skulle vi föredra att den volym som skall delas upp begränsas så att den inte överstiger den marknad som man beräknar uppnå 1981, dvs. 1,35 miljoner ton. Även om det inte har varit någon ytterligare diskussion med Shell kunde de fyra stora ange riktningen genom att acceptera en minskning med omkring 0,35 % av deras marknadsandelsmål på villkor att de mera ambitiösa mindre producenterna, som Solvay, Saga, DSM, Chemie Linz, Anic/SIR också dämpade sina krav. Såvida de stora är överens kan anomalierna troligen behandlas bäst genom individuella diskussioner på chefsnivå, om möjligt före sammanträdet i Zürich.")

Denna handling åtföljs av ett kompromissförslag uttryckt i siffror i vilket det för varje producent uppnådda resultatet jämförs med 1980 ("% of 1980 target").

206 Det framgår av protokollet från sammanträdena i januari 1981 att man som en tillfällig åtgärd beslöt att den månatliga försäljningen i februari och mars 1981 skulle reduceras till 1/12 av 85 % av det mål som avtalats för det föregående året. Det anförs således i protokollet:

"In the meantime (February-March) monthly volume would be restricted to 1/12 of 85 % of the 1980 target with a freeze on customers"

("Under mellantiden (februari-mars) skall den månatliga volymen inskränkas till 1/12 av 85 % av 1980 års mål med kundstopp.")

Sökanden kan inte påstå att en sådan precis angivelse utgör en allmän uppmaning.

207 Den omständigheten att producenterna för resten av året tilldelade sig samma teoretiska kvot som föregående år och att de kontrollerade om försäljningarna överensstämde med denna kvot genom att varje månad utbyta försäljningssiffror med varandra, bevisas av tre handlingar i förening. Det gäller först och främst en tabell daterad den 21 december 1981 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 67) som för varje producent anger dennes försäljningar månadsvis fördelade och där de tre sista kolumnerna rörande november och december samt den totala årliga försäljningen lagts till för hand. Det gäller vidare en odaterad tabell avfattad på italienska med rubriken "Scarti per società" ("avvikelser fördelade på bolag") som påträffades hos ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 65) och i vilken för varje producent för perioden januari-december 1981 de faktiska ("actual") försäljningssiffrorna jämförs med de teoretiska ("theoretic.(al)"). Det gäller slutligen en odaterad tabell som påträffades hos ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 68) och i vilken för varje producent för perioden januari-november 1981 försäljningssiffrorna och marknadsandelarna jämförs med dem från 1979 och 1980, varvid en prognos görs till slutet av året.

208 Den första tabellen visar att producenterna utbytte upplysningar om sina månatliga försäljningssiffror. I förening med de jämförelser som gjordes mellan dessa siffror och dem som uppnåddes 1980 (vilka jämförelser görs i de två andra tabellerna för samma period) styrker ett sådant utbyte av upplysningar, vilka en självständig näringsidkare noga skulle bevara som affärshemligheter, de slutsatser som kommissionen kommit till i beslutet.

209 Sökandens deltagande i dessa olika aktiviteter framgår dels av att sökanden deltog i de sammanträden där dessa arrangemang ägde rum, särskilt sammanträdena i januari 1981, dels av att sökandens namn nämns i de ovan angivna olika handlingarna. Dessa handlingar innehåller för övrigt siffror som enligt ICI:s svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten - vilket svar andra sökande hänvisat till i sina egna svar - inte hade kunnat fastställas på grundval av statistik från Fidessystemet.

210 Förstainstansrätten finner att producenterna för 1982 lagts till last att de deltog i förhandlingar för att uppnå ett kvotavtal för det året, att de inom denna ram meddelade sina önskningar i fråga om försäljningsvolymer, att de - i brist på ett slutgiltigt avtal - vid sammanträdena meddelade sina månatliga försäljningssiffror för det första halvåret och därvid jämförde dessa siffror med den under det föregående året uppnådda procentuella andelen samt att de under det andra halvåret strävade efter att begränsa sina månatliga försäljningar till den procentuella andel av den totala marknaden som de hade uppnått under den första hälften av detta år.

211 Att det ägde rum förhandlingar mellan producenterna i syfte att införa ett kvotsystem och att producenterna i samband därmed meddelade sina önskningar styrks för det första av en handling med beteckningen "Scheme for discussions 'quota system 1982' ", "Diskussionsschema för ett kvotsystem 1982", (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 69), som för alla dem som beslutet riktar sig till, med undantag för Hercules, anger den volym som var och en ansåg sig ha rätt till och vidare för vissa (alla utom Anic, Linz, Petrofina, Shell och Solvay) anger den volym som enligt deras egen uppfattning skulle tilldelas de andra producenterna. För det andra styrks detta av en anteckning av ICI med beteckningen "Polypropylene 1982, Guidelines", "Polypropen 1982, riktlinjer", (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 70 a), i vilken ICI analyserar de pågående förhandlingarna. För det tredje styrks detta av en tabell daterad den 17 februari 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 70 b) i vilken olika förslag om fördelning av försäljningarna jämförs, av vilka förslag ett med beteckningen "ICI Original Scheme" i en annan handskriven tabell blev föremål för mindre jämkningar av Monte i en kolumn med beteckningen "Milliavacca 27/1/82" (namnet på en anställd hos Monte), allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 70 c. Slutligen styrks detta av en tabell avfattad på italienska (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 71) som utgör ett komplext förslag (beskrivet i punkt 58 tredje stycket sista ledet i beslutet).

212 Vilka åtgärder som beslöts för det första halvåret bevisas av protokollet från sammanträdet den 13 maj 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24 ) där det bl.a. sägs:

"To support the move a number of other actions are needed a) limit sales volume to some agreed prop. of normal sales."

("För att stödja detta steg behövs det ett antal andra åtgärder a) begränsning av försäljningsvolymen till en viss avtalad andel av de normala försäljningarna.")

Att dessa åtgärder genomfördes bekräftas av protokollet från sammanträdet den 9 juni 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 25) till vilket bifogats en tabell som för varje producent anger den faktiska siffran ("actual") för dennes försäljningar under månaderna januari-april 1982 jämförd med en teoretisk siffra beräknad på grundval av den genomsnittliga marknadsandelen 1981 ("theoretical based on 1981 av(erage) market share"), liksom av protokollet från sammanträdena den 20 och 21 juli 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 26) vad beträffar perioden januari-maj 1982 och av protokollet från sammanträdet den 20 augusti 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 28) vad beträffar perioden januari-juli 1982. Den teoretiska karaktären hos den kvot som används som referenspunkt för jämförelsen med de faktiska månatliga försäljningarna beror på att man inte kunde komma överens om en kvot för hela 1981, men berövar inte denna jämförelse dess betydelse som metod för att övervaka begränsningen av de månatliga försäljningarna genom hänvisning det föregående året.

213 Vilka åtgärder som beslöts för det andra halvåret bevisas av protokollet från sammanträdet den 6 oktober 1982 (bilaga 31 till det allmänna meddelandet om anmärkningar) där det står dels: "In October this would also mean restraining sales to the Jan/June achieved market share of a market estimated at 100 kt." ("I oktober skulle detta också innebära att försäljningarna begränsades till den marknadsandel som uppnåddes under perioden januari/juni på en marknad som uppskattades till 100 kt"), dels: "Performance against target in September was reviewed" ("Förhållandet mellan det uppnådda resultatet och målet i september granskades"). Till detta protokoll är fogad en tabell med rubriken "September provisional sales versus target [based on Jan-June market share applied to demand est(imated) at 120 kt]" ("Beräknade försäljningar i september i förhållande till målet [på grundval av marknadsandelen för januari-juni vid en beräknad efterfrågan på 120 kt]"). Vidmakthållandet av dessa åtgärder bekräftas av protokollet från sammanträdet den 2 december 1982 (bilaga 33 till det allmänna meddelandet om anmärkningar), till vilket är fogat en tabell som för november 1982 jämför de faktiska ("actual") försäljningssiffrorna med de teoretiska ("theoretical") siffrorna beräknade på grundval av "J-June % of 125 kt" ("j-juni procentsats av 125 kt").

214 När det gäller 1981 och de båda halvårsperioderna 1982 finner förstainstansrätten att kommissionen av den ömsesidiga övervakningen vid de regelbundna sammanträdena av genomförandet av ett system för begränsning av de månatliga försäljningarna genom hänvisning till en tidigare period, med rätta drog den slutsatsen att detta system hade antagits av deltagarna vid sammanträdena.

215 Vad beträffar 1983 finner förstainstansrätten att det av de av kommissionen framlagda handlingarna (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 33, 85, och 87) framgår att polypropenproducenterna i slutet av 1982 och i början av 1983 diskuterade ett kvotsystem för 1983, att sökanden deltog i de sammanträden vid vilka vilka dessa överläggningar ägde rum och att sökanden vid desa tillfällen lämnade uppgifter om sina försäljningar.

216 Härav följer att sökanden deltog i de förhandlingar som fördes för att uppnå ett kvotsystem för 1983.

217 Vad beträffar frågan om dessa förhandlingar faktiskt ledde till ett resultat med avseende på de två första kvartalen 1983, såsom hävdas i beslutet (punkt 63 tredje stycket och punkt 64), framgår det av protokollet från sammanträdet den 1 juni 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 40) att sökanden, liksom nio andra företag, vid detta sammanträde angav sina försäljningssiffror för maj månad. Vidare anförs följande i protokollet från ett internt sammanträde inom Shellkoncernen den 17 mars 1983 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 90):

" ... and would lead to a market share of approaching 12 % and well above the agreed Shell target of 11 %. Accordingly the following reduced sales targets were set and agreed by the integrated companies".

(" ... och skulle leda till en marknadsandel som närmade sig 12 % och betydligt över det avtalade målet för Shell på 11 %. Därför fastställdes och avtalades följande reducerade försäljningsmål av bolagen inom koncernen").

Efter uppgift om de nya volymerna anförs vidare följande:

"this would be 11.2 Pct of a market of 395 kt. This situation will be monitored carefully and any change from this agreed plan would need to be discussed beforehand with the other PIMS members".

("detta skulle utgöra 11,2 % av en marknad på 395 kt. Situationen kommer att följas noggrannt och varje avvikelse från denna överenskommelse måste diskuteras i förväg med de övriga PIMS-medlemmarna").

218 Förstainstansrätten finner i detta hänseende att kommissionen av dessa två handlingar i förening med rätta drog den slutsatsen att förhandlingarna mellan producenterna ledde till införandet av ett kvotsystem. Den interna anteckningen från Shellkoncernen visar således att Shell anmodade sina nationella försäljningsbolag att minska sina försäljningar, inte för att minska Shellkoncernens totala försäljningsvolym utan för att begränsa koncernens andel av den totala marknaden till 11 %. En sådan begränsning, som uttrycks i form av marknadsandel, kan endast förklaras inom ramen för ett kvotsystem. Vidare utgör protokollet från sammanträdet den 1 juni 1983 ett ytterligare bevis för förekomsten av ett sådant system, eftersom ett informationsutbyte om de olika producenternas månatliga försäljningar i första hand syftar till att kontrollera att de åtagna förpliktelserna iakttas.

219 Slutligen skall det anmärkas att siffran 11 % som marknadsandel för Shell inte endast förekommer i Shells interna anteckning utan även i två andra handlingar, nämligen dels en intern anteckning från ICI i vilken ICI uppger att Shell föreslår denna andel för sig själv, för Hoechst och för ICI (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 87), dels i det av ICI upprättade protokollet från ett sammanträde den 29 november 1982 mellan ICI och Shell, vid vilket det hänvisades till det nämnda förslaget (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 99).

220 Det skall tilläggas att kommissionen på grund av att de olika åtgärderna för att begränsa försäljningsvolymerna hade samma syfte, nämligen att minska trycket på priserna till följd av utbudsöverskottet, med rätta drog den slutsatsen att dessa åtgärder ingick i ett kvotsystem.

221 Förstainstansrätten finner vidare att sökandens argument inte syftar till att direkt bevisa att sökanden inte deltog i fastställelsen av mål för försäljningsvolymer utan till att visa att dessa mål inte iakttogs av producenterna, vilket enligt sökanden vederlägger slutsatsen att sådana mål fastställdes. Det skall i detta avseende anmärkas att det i beslutet medges att målen för försäljningsvolymerna inte iakttogs, vilket visar att kommissionen i den angripna rättsakten inte heller stöder sig på det förhållandet att sökanden genomförde resultatet av överläggningarna om målen för försäljningsvolymerna för att bevisa att sökanden deltog i fastställelsen av dessa mål.

222 Förstainstansrätten finner för övrigt att sökanden, genom att delta de i sammanträden vid vilka olika producenter kritiserades när de inte iakttog vad som överenskommits, deltog i denna kritik och därigenom utövade påtryckningar på dessa producenter.

223 Det skall vidare anmärkas att kommissionen till stöd för ovanstående fastställelser av de faktiska omständigheterna inte behövde åberopa handlingar som den inte hade nämnt i meddelandena om anmärkningar eller som den inte hade delgivit sökanden.

224 Av de ovannämnda övervägandena följer att kommissionen har styrkt att sökanden förekom bland de polypropenproducenter som enades om mål för försäljningsvolymer för 1979, 1980 och första halvåret 1983 och den begränsning av deras månatliga försäljningar för åren 1981 och 1982 genom hänvisning till en tidigare period som anges i beslutet och som ingick i ett kvotsystem.

F - Slutsatser

225 Av det anförda följer att kommisssionen har styrkt alla fastställelser av de faktiska omständigheterna i den angripna rättssakten gentemot sökanden och att kommissionen följaktligen, i motsats till vad sökanden har hävdat, har iakttagit reglerna om bevisbördan. Det följer vidare att kommissionen inte har gjort en förutfattad eller förhastad bedömning på grundval av de bevis som den har lagt fram till stöd för sina fastställelser av de faktiska omständigheterna.

2. Tillämpning av artikel 85.1 i EEG-fördraget

A - Rättslig karakteristik

a) Den angripna rättsakten

226 Enligt beslutet (punkt 81 första stycket) utgjorde hela det komplex av planer och arrangemang som beslöts inom ramen för systemet med regelbundna och institutionaliserade sammanträden ett enda fortlöpande "avtal" i den mening som avses i artikel 85.1.

227 Genom att ansluta sig till en gemensam plan om att reglera priser och utbud på polypropenmarknaden deltog producenterna i förevarande fall i ett ramavtal som kom till uttryck i en rad mera detaljerade delavtal som utarbetades tid efter annan (punkt 81 tredje stycket i beslutet).

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0013.2

228 I beslutet (punkt 82 första stycket) sägs vidare att det vid det detaljerade utarbetandet av den övergripande planen uppnåddes ett uttryckligt avtal på många punkter, såsom i fråga om de individuella prisinitiativen och de årliga kvotplanerna. I några fall, såsom i fråga om kvoterna för 1981 och 1982, uppnådde producenterna kanske inte enighet om en slutgiltig ordning. Deras beslut om tillfälliga åtgärder, inklusive informationsutbyte och jämförelser av de faktiska månatliga försäljningarna med resultaten under en tidigare referensperiod, innebar emellertid inte endast ett uttryckligt avtal om att utarbeta och genomföra sådana åtgärder utan visade också att det förelåg ett tyst avtal om att så långt som möjligt upprätthålla producenternas respektive ställningar.

229 Vad särskilt beträffar initiativet i december 1977 anförs det i beslutet (punkt 82 tredje stycket) att producenter som Hercules, Hoechst, ICI, Linz, Rhône-Poulenc, Saga och Solvay t o m inför kunder vid EATP-sammanträdena framhöll behovet av samordnade åtgärder för att höja priserna. Det förekom ytterligare kontakter mellan producenterna om prissättning utanför EATP-sammanträdena. Mot bakgrund av dessa bevisade kontakter anser kommissionen att taktiken att en eller flera producenter klagade över "otillräcklig" lönsamhet och föreslog gemensamma åtgärder medan de övriga uttryckte sitt "stöd" för sådana åtgärder vilade på förekomsten av ett prisavtal. Kommissionen har tillagt att även i avsaknad av ytterligare kontakter skulle en sådan taktik i sig kunna tyda på en tillräcklig enighet för ett avtal i den mening som avses i artikel 85.1.

230 Den slutsatsen att det förelåg ett enda fortlöpande avtal berörs inte av den omständigheten att vissa producenter ofrånkomligen inte deltog i alla sammanträdena. Planerandet och genomförandet av ett "initiativ" tog flera månader och en tillfällig frånvaro hindrade inte alls en producent från att delta i initiativet (punkt 83 första stycket i beslutet).

231 Enligt beslutet (punkt 86 första stycket) utgjorde genomförandet av den konkurrensbegränsande samverkan, på grund av att denna stödde sig på en gemensam och detaljerad plan, ett "avtal" i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget.

232 I beslutet (punkt 86 andra stycket) hävdas det att "avtal" och "samordnat förfarande" är olika begrepp, men att det inträffar att ett hemligt samförstånd har inslag av båda formerna av otillåtet samarbete.

233 Begreppet "samordnat förfarande" avser en form av samarbete mellan företag som, utan att ha nått det stadium där ett avtal i egentlig mening har ingåtts, medvetet ersätter konkurrensriskerna med ett praktiskt samarbete företagen emellan (punkt 86 tredje stycket i beslutet).

234 Enligt beslutet (punkt 87 första stycket) infördes det särskilda begreppet samordnat förfarande i fördraget för att förhindra att företag kringgår artikel 85.1 genom att de på ett konkurrensbegränsande sätt utan något slutgiltigt avtal handlar i hemligt samförstånd genom att t.ex. informera varandra i förväg om vilken hållning var och en avser att inta, så att var och en kan bestämma sitt affärsbeteende i vetskap om att konkurrenterna kommer att handla på samma sätt (se domstolens dom av den 14 juli 1972 i målet 48/69 ICI mot kommissionen, Rec. 1972 s. 619).

235 Domstolen fann i sin dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 Suiker Unie (Rec. 1975 s. 1663) att de kriterier på samordning och samarbete som fastställts i domstolens rättspraxis på intet sätt kräver utarbetandet av en verklig "plan", utan skall förstås mot bakgrund av grundtanken i fördragets konkurrensregler enligt vilken varje näringsidkare på ett självständigt sätt skall bestämma vilken affärspolicy han ämnar följa inom den gemensamma marknaden. Detta krav på självständighet utesluter visserligen inte rätten för företagen att på ett förnuftigt sätt anpassa sig till konkurrenternas konstaterade eller förväntade beteende. Självständighetskravet hindrar dock bestämt varje sådan direkt eller indirekt kontakt mellan företag som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att orientera en sådan konkurrent om det beteende på marknaden som det ifrågavarande företaget har beslutat sig för - eller överväger - att självt iaktta (punkt 87 andra stycket i beslutet). Ett sådant beteende kan således såsom "samordnat förfarande" omfattas av artikel 85.1, även om parterna inte i förväg har kommit överens om en gemensam plan för sitt beteende på marknaden utan endast antar eller ansluter sig till i hemlighet uppgjorda tillvägagångssätt som underlättar samordningen av deras affärsbeteende (punkt 87 tredje stycket första meningen i beslutet).

236 Vidare framhålls det i beslutet (punkt 87 tredje stycket tredje meningen) att det vid en komplex konkurrensbegränsande samverkan är möjligt att vissa producenter inte alltid ger sitt uttryckliga samtycke till ett handlingssätt som de övriga har enats om, men inte desto mindre uttrycker generellt stöd till den ifrågavarande planen och handlar därefter. I vissa avseenden kan därför det fortlöpande samarbetet och hemliga samförståndet mellan producenterna vid genomförandet av det övergripande avtalet ha vissa för ett samordnat förfarande karakteristiska kännetecken (punkt 87 tredje stycket femte meningen i beslutet).

237 Betydelsen av begreppet samordnat förfarande är således enligt beslutet (punkt 87 fjärde stycket) inte så mycket en följd av skillnaden mellan ett sådant förfarande och ett "avtal" som av skillnaden mellan ett hemligt samförstånd som omfattas av artikel 85.1 och ett rent parallellt beteende utan något inslag av samförstånd. I föreliggande fall spelar det därför ingen roll vilken precis form som de i hemlighet uppgjorda arrangemangen hade.

238 I beslutet (punkt 88 första och andra styckena) konstateras att de flesta producenterna under det administrativa förfarandet gjorde gällande att deras beteende inom ramen för de s.k. "prisinitiativen" inte var en följd av ett avtal i den mening som avses i artikel 85 (se punkt 82 i beslutet) och att detta beteende inte heller kan utgöra grund för att fastställa förekomsten av ett samordnat förfarande, eftersom detta begrepp förutsätter "manifesterade handlingar" på marknaden. Dock saknas enligt producenterna sådana totalt i föreliggande fall: ingen prislista och inget "målpris" meddelades någonsin kunderna. I beslutet avvisas detta argument. Om det i föreliggande fall var nödvändigt att styrka ett samordnat förfarande, var kravet på att deltagarna skulle vidta vissa åtgärder för att förverkliga sitt gemensamma mål fullständigt uppfyllt. De olika prisinitiativen noterades i handlingarna. Det var inte heller något tvivel om att de olika producenterna agerade parallellt för att genomföra dem. De åtgärder som producenterna vidtog såväl individuellt som kollektivt framgick av de skriftliga handlingarna. Det var fråga om sammanträdesprotokoll, interna anteckningar, instruktioner och cirkulär till försäljningskontoren samt brev till kunderna. Det var irrelevant om de "offentliggjorde" prislistor eller ej. Prisinstruktionerna i sig utgjorde inte endast det bästa möjliga beviset för de åtgärder som varje producent vidtog för att förverkliga det gemensamma målet, utan var genom sitt innehåll och sin kronologi även bevis för ett hemligt samförstånd.

b) Parternas argument

239 Sökanden har bestritt kommissionens synpunkt att, även om det är möjligt att begreppsmässigt skilja mellan ett avtal och ett samordnat förfarande, frågan om vad som är föremålet för bevisningen inte påverkas väsentligt. Enligt sökanden, som har hänvisat till generaladvokaten Gands yttrande i kinin-målen (domstolens dom av den 15 juli 1970 i målet 41/69 ACF Chemiefarma mot kommissionen, Rec. 1970 s. 661), är skillnaden mellan dessa båda begrepp inte av "ringa betydelse", särskilt beträffande föremålet för bevisningen.

240 Sökanden har gjort gällande att för att bevisa att det föreligger ett avtal är det inte endast nödvändigt att bevisa att det föreligger enighet utan även att det föreligger ett tillräckligt åtagande beträffande avtalets syften och en tillräcklig grad av ömsesidighet i åtagandena. ICI har visserligen medgett förekomsten av ensidiga åtaganden vilka återspeglades i företagens upprepning av sina personliga åtaganden under sammanträdena.

241 Enligt sökanden förutsätter ett samordnat förfarande ett beteende på marknaden från deltagarnas sida, vilket framgår av uttrycket "förfarande". Kommissionen har emellertid inte bevisat förekomsten av ett sådant beteende, som inte kan bestå i att interna prisinstruktioner sänds till försäljningskontoren, såsom kommissionen har hävdat, eftersom instruktionerna sällan meddelades kunderna och ICI praktiskt taget inte offentliggjorde några prislistor, vilka vanligtvis var avsedda för internt bruk.

242 Kommissionen anser däremot att frågan om ett hemligt samförstånd eller en konkurrensbegränsande samverkan rättsligt skall betecknas som "avtal" eller "samordnat förfarande" i den mening som avses i artikel 85 i EEG-fördraget eller om detta hemliga samförstånd har inslag av båda är av ringa betydelse. Enligt kommissionen omfattar uttrycken "avtal" och "samordnat förfarande" de olika typer av arrangemang genom vilka konkurrenter istället för att helt självständigt bestämma sitt framtida konkurrensbeteende ömsesidigt godtar en begränsning av deras handlingsfrihet på marknaden med utgångspunkt från direkta eller indirekta kontakter konkurrenterna emellan.

243 Kommissionen har hävdat att syftet med att använda olika uttryck i artikel 85 är att förbjuda varje form av hemligt uppgjorda tillvägagångssätt och inte att föreskriva att var och en av dem skall behandlas olika. Frågan om var gränsen skall dras mellan uttryck som är avsedda att omfatta varje form av förbjudna beteenden saknar följaktligen betydelse. Syftet med att begreppet "samordnat förfarande" har införts i artikel 85 är att bestämmelsen, utöver avtal, skall omfatta de former av hemligt samförstånd som endast är uttryck för en form av faktisk samordning eller praktiskt samarbete men som ändå kan snedvrida konkurrensen (domstolens ovannämnda dom av den 14 juli 1972 i målet 48/69, punkterna 64-66).

244 Kommissionen har gjort gällande att det följer av domstolens rättspraxis (ovannämnda dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, punkterna 173 och 174) att det handlar om att hindra varje direkt eller indirekt kontakt mellan företag som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents beteende på marknaden, eller att orientera en sådan konkurrent om det beteende på marknaden som det ifrågavarande företaget har beslutat sig för - eller överväger - att självt iaktta. Ett samordnat förfarande föreligger således redan genom att det mellan konkurrenter förekommer kontakter som föregår deras beteende på marknaden.

245 Enligt kommissionens uppfattning föreligger ett samordnat förfarande så snart som det föreligger en samverkan som syftar till att inskränka företagens självständighet i förhållande till varandra, även om man inte har konstaterat något faktiskt beteende på marknaden. Enligt kommissionen handlar diskussionen om betydelsen av ordet "förfarande". Kommissionen har motsatt sig det av ICI framförda argumentet att ordet har den snäva betydelsen "beteende på marknaden". Detta ord kan enligt kommisssionen omfatta blotta deltagandet i kontakter under förutsättning att dessa har till syfte att inskränka företagens självständighet.

246 Kommissionen har vidare anfört att om båda inslagen - samverkan och beteende på marknaden - krävdes för ett samordnat förfarande, som ICI har hävdat, skulle detta leda till att en rad förfaranden som har till syfte men inte nödvändigtvis till verkan att snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden hamnade utanför tillämpningsområdet för artikel 85. På så vis skulle en del av syftet med artikel 85 åsidosättas. Vidare överensstämmer inte denna uppfattning med domstolens rättspraxis rörande begreppet samordnat förfarande (ovannämnda dom av den 14 juli 1972 i målet 48/69 punkt 66, ovannämnda dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 punkt 26 samt dom av den 14 juli 1981 i målet 172/80 Züchner, Rec. 1981, s. 2021, punkt 14). Även om det i alla dessa domar talas om förfaranden på marknaden så är det inte som ett rekvisit för överträdelsen, som sökanden har hävdat, utan som en faktisk omständighet från vilken samverkan kan härledas. Enligt denna rättspraxis krävs inget faktiskt beteende på marknaden. Det enda som krävs är sådan kontakt mellan företag som visar att de ger upp sin nödvändiga självständighet.

247 Enligt kommissionens uppfattning krävs det alltså inte att företagen förverkligat det som de enats om för att en överträdelse av artikel 85 skall föreligga. Förseelsen enligt artikel 85.1 föreligger fullt ut så snart som avsikten att ersätta konkurrensens risker med samarbete tar sig konkret uttryck i ett samarbete utan att man nödvändigtvis i efterhand kan konstatera ett beteende på marknaden.

248 När det gäller bevisfrågan har kommissionen härav dragit den slutsatsen att avtalet och det samordnade förfarandet kan bevisas med hjälp av både direkta och indirekta bevis. I förevarande fall behövde kommissionen inte använda indirekta bevis, såsom likabeteende på marknaden, eftersom kommissionen hade direkta bevis för det hemliga samförståndet, vilka bevis särskilt utgjordes av sammanträdesprotokollen.

249 Kommissionen har slutligen anfört att den med rätta karakteriserade den i förevarande fall konstaterade överträdelsen i första hand som ett avtal och i andra hand och i den mån det var nödvändigt som ett samordnat förfarande.

250 Vad beträffar förekomsten av ett avtal har kommisssionen gjort gällande att producenterna vid upprepade tillfällen visade sitt åtagande och att det inte är nödvändigt att ta hänsyn till den omständigheten att graden av stöd från vissa producenter kan ha varierat under perioden. Detta åtagande visade sig i producenternas prisinstruktioner, särskilt ICI:s, vilka bekräftade att avtalen förelåg.

c) Förstainstansrättens bedömning

251 Det skall konstateras att kommissionen i motsats till vad sökanden har hävdat har karakteriserat varje faktiskt förhållande som lagts sökanden till last som antingen avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget. Det framgår av punkt 80 andra stycket i förening med punkterna 81 tredje stycket och 82 första stycket i beslutet att kommissionen i första hand har karakteriserat vart och ett av dessa förhållanden som "avtal".

252 På samma sätt följer det av punkt 86 andra och tredje styckena i förening med punkterna 87 tredje stycket och 88 i beslutet att kommissionen i andra hand har karakteriserat beståndsdelarna i överträdelsen som "samordnat förfarande", om dessa beståndsdelar antingen inte tillät den slutsatsen att parterna hade kommit överens i förväg om en gemensam plan för sitt beteende på marknaden utan endast att parterna antagit eller anslutit sig till i hemlighet uppgjorda tillvägagångssätt som underlättade samordningen av deras affärspolicy, eller om beståndsdelarna på grund av den komplexa karaktären hos den konkurrensbegränsande samverkan inte gjorde det möjligt att fastställa att vissa producenter hade givit sitt uttryckliga stöd till ett handlingssätt som de övriga producenterna enats om utan endast att de uttryckte allmänt stöd till den ifrågavarande planen och handlade därefter. Således dras i beslutet den slutsatsen att producenternas fortlöpande samarbete och hemliga samförstånd vid genomförandet av det övergripande avtalet i vissa avseenden kan ha vissa drag som kännetecknar ett samordnat förfarande.

253 Det framgår av EG-domstolens rättspraxis att det, för att det skall föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget, är tillräckligt att de ifrågavarande företagen har uttryckt sin gemensamma vilja att bete sig på ett bestämt sätt på marknaden (se dom av den 15 juli 1970 i målet 41/69 ACF Chemiefarma mot kommissionen, Rec. 1970, s. 661, punkt 112, och dom av den 29 oktober 1980 i förenade målen 209-215/78 och 218/78 Heintz van Landewyck mot kommissionen, Rec. 1980, s. 3125, punkt 86). Förstainstansrätten finner därför att kommissionen hade rätt när den som avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget betraktade den av kommissionen styrkta enigheten mellan sökanden och de övriga polypropenproducenterna i fråga om minimipriser för 1977, prisinitiativ, åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativen, mål för försäljningsvolymer för 1979 och 1980 och det första halvåret 1983 samt åtgärder för att begränsa de månatliga försäljningarna för 1981 och 1982 genom hänvisning till en tidigare period.

254 Vidare var det med rätta som kommissionen, efter att ha styrkt att prisinitiativens verkningar fortsatte till november 1983, ansåg att överträdelsen fortsatte åtminstone till november 1983. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att artikel 85 också är tillämplig på avtal som upphört att gälla men vars verkningar består efter det att de formellt har upphört att gälla (dom av den 3 juli 1985 i målet 243/83 Binon, Rec. 1985 s. 2015, punkt 17).

255 Begreppet samordnat förfarande skall bestämmas med ledning av domstolens rättspraxis. Av denna framgår att de kriterier på samordning och samarbete som domstolen tidigare fastställt skall förstås mot bakgrund av grundtanken i EEG-fördragets konkurrensregler, enligt vilken varje näringsidkare på ett självständigt sätt skall bestämma vilken affärspolicy han ämnar följa inom den gemensamma marknaden. Detta krav på självständighet utesluter visserligen inte rätten för näringsidkarna att på ett förnuftigt sätt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade beteende. Självständighetskravet hindrar dock bestämt varje sådan direkt eller indirekt kontakt mellan företag som har till syfte eller resultat antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att orientera en sådan konkurrent om det beteende på marknaden som det ifrågavarande företaget har beslutat sig för - eller överväger - att självt iaktta (ovannämnda dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, punkterna 173 och 174).

256 I förevarande fall deltog sökanden i sammanträden som hade till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer. Under dessa sammanträden utbytte konkurrenterna upplysningar om de priser som enligt deras önskningar skulle tillämpas på marknaden, om de priser som de avsåg att tillämpa, om deras lönsamhetströsklar, om de begränsningar i försäljningsvolymerna som de ansåg vara nödvändiga, om deras försäljningssiffror eller om deras kunders identitet. Genom att delta i dessa sammanträden deltog sökanden tillsammans med sina konkurrenter i en samverkan som syftade till att påverka deras beteende på marknaden och att informera om det beteende som var och en av producenterna själv avsåg att iaktta på marknaden.

257 Sökanden eftersträvade således inte endast att i förväg undanröja ovissheten om sina konkurrenters framtida beteende, utan kunde inte heller underlåta att vid bestämmandet av den policy som sökanden avsåg att följa på marknaden ta hänsyn till, direkt eller indirekt, de upplysningar som sökanden erhöll vid dessa sammanträden. Även sökandens konkurrenter måste vid fastställelsen av den policy som de avsåg att följa med nödvändighet ta hänsyn till, direkt eller indirekt, de upplysningar som sökanden lämnade dem om det beteende som sökanden själv hade beslutat sig för eller övervägde att iaktta.

258 Följaktligen betraktade kommissionen med rätta i andra hand - med hänsyn till deras syfte - de regelbundna sammanträden för polypropenproducenter som sökanden deltog i mellan december 1977 och september 1983 som samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget.

259 När det gäller frågan om kommissionen med rätta fann att det förelåg en enda överträdelse, i artikel 1 i beslutet betecknad som "ett avtal och ett samordnat förfarande", erinrar förstainstansrätten om att de olika samordnade förfaranden som iakttogs och de olika avtal som ingicks, på grund av sitt identiska syfte ingick i system med regelbundna sammanträden för fastställelse av målpriser och kvoter.

260 Det skall framhållas att dessa system ingick i en serie bemödanden från de ifrågavarande företagens sida varigenom ett enda ekonomiskt mål eftersträvades, nämligen att snedvrida den normala prisutvecklingen på polypropenmarknaden. Det skulle därför vara onaturligt att dela upp detta fortlöpande beteende, som karakteriseras av ett enda syfte, genom att behandla det som ett antal separata överträdelser. Sökanden deltog faktiskt - i åratal - i ett komplex av integrerade system som utgör en enda överträdelse, vilken successivt konkretiserade sig genom såväl rättsstridiga avtal som rättsstridiga samordnade förfaranden.

261 Kommissionen karakteriserade också med rätta denna enda överträdelse som "ett avtal och ett samordnat förfarande", eftersom överträdelsen samtidigt innefattade faktiska omständigheter som skall anses som "avtal" och faktiska omständigheter som skall anses som "samordnade förfaranden". Inför en sådan komplex överträdelse skall kommissionens dubbla karakteristik i artikel 1 i beslutet inte förstås på så sätt att det för varje faktisk omständighet samtidigt och kumulativt krävs bevis för att den faktiska omständigheten uppfyller förutsättningarna både för ett avtal och ett samordnat förfarande. Karakteristiken hänför sig snarare till ett komplex av faktiska omständigheter, av vilka några kan anses som avtal och andra som samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget. Sistnämnda bestämmelse innehåller inte någon särskild karakteristik när det gäller denna typ av komplex överträdelse.

262 Följaktligen kan sökandens invändning inte godtas.

B - Konkurrensbegränsande syfte eller resultat

a) Den angripna rättsakten

263 I beslutet (punkt 89 första stycket) erinras om att artikel 85.1 i EEG-fördraget som konkurrensbegränsande avtal uttryckligen nämner sådana som direkt eller indirekt fastställer försäljningspriser eller delar upp marknaden mellan producenter. Just dessa är de väsentliga kännetecknen för de avtal som är aktuella i förevarande fall.

264 Enligt beslutet (punkt 89 andra, tredje och fjärde styckena) var det grundläggande syftet bakom införandet av systemet med regelbundna sammanträden och producenternas fortlöpande hemliga samförstånd att åstadkomma prishöjningar med hjälp av en mängd avtal och arrangemang. Genom att organisera gemensamma åtgärder inom ramen för prisinitiativ med målpriser för varje kvalitet och nationell valuta som trädde i kraft vid en överenskommen tidpunkt försökte producenterna undanröja de risker som är förbundna med ensidiga försök att höja priserna. Således hade de olika kvotsystem och övriga åtgärder som utarbetats för att jämka samman de etablerade och de nytillkomna producenternas motstridiga intressen som slutgiltigt mål att på konstgjord väg skapa gynnsamma förutsättningar för prishöjningar.

265 För att uppnå dessa mål försökte producenterna organisera polypropenmarknaden på ett sådant sätt att den fria konkurrensen ersattes av ett institutionaliserat och systematiskt hemligt samförstånd mellan producenterna som innebar en konkurrensbegränsande samverkan (punkt 89 femte stycket i beslutet).

266 I beslutet (punkt 90 första och andra styckena) anförs att det för en tillämpning av artikel 85.1 med hänsyn till avtalets uppenbart konkurrensbegränsande syfte inte är absolut nödvändigt att påvisa avtalets konkurrensbegränsande resultat. I det aktuella fallet visar emellertid bevisningen att avtalet faktiskt hade en märkbar inverkan på konkurrensvillkoren.

267 Enligt beslutet (punkt 90 tredje och fjärde styckena) genomförde producenterna de under sammanträdena överenskomna målpriserna för varje kvalitet och nationell valuta genom prisinstruktioner till sina nationella försäljningskontor eller -agenter, vilka därefter skulle informera kunderna om de nya prisnivåerna. Kunderna ställdes således inför ett enhetligt baspris i varje valuta för varje huvudkvalitet. Vissa kunder åtnjöt visserligen särskilda villkor eller rabatter och vissa producenter fördröjde den planerade höjningen eller gjorde eftergifter. Andra producenter fastställde ibland sina faktiska priser för vissa kvaliteter eller för vissa länder på en något lägre nivå än målen men bestämde ändå sådana priser inom ramen för de övriga producenternas allmänna handlingsplan. Faktum kvarstår emellertid att fastställelsen av en bestämd prisnivå som sedan presenterades på marknaden som "listpriset" eller "det officiella priset" innebar att kundernas möjligheter att förhandla med producenterna redan var begränsade och att de gick miste om ett stort antal fördelar som de skulle haft om det hade rått fri konkurrens.

268 I beslutet (punkt 90 sista stycket) framhålls att de påträffade handlingarna, särskilt producenternas egna marknadsrapporter, visar att det förelåg samordnade prisinitiativ på marknaden som omfattade samtliga producenter samt att det fanns ett nära samband mellan dessa initiativ och systemet med regelbundna sammanträden.

269 Även om det i beslutet (punkt 91 första stycket) medges att den faktiska prisnivån halkade efter i förhållande till "målen" och att prisinitiativen tenderade att förlora i kraft, ibland till den grad att ett kraftigt prisfall blev följden, anförs det emellertid att de diagram som producenterna själva förlitade sig på visar att det under årens lopp fanns ett regelbundet mönster med en nära parallell utveckling av målpriser och faktiska priser. Under den period som omfattas av kända prisinitiativ närmade sig det faktiska priset månad för månad det överenskomna målet. I händelse av en plötslig pris-"kollaps" (till exempel när polypropenpriserna föll) hejdades prisfallet genom att ett nytt mål fastställdes på en betydligt lägre nivå varefter den uppåtgående trenden fortsatte. Denna taktik var särskilt framgångsrik under perioden juli-november 1983.

270 Enligt beslutet (punkt 91 andra stycket) motsvarade de flesta av leverantörernas leveranser, under de år då systemet var i kraft, i allmänhet de tilldelade kvoterna eller målen.

271 I beslutet (punkt 92 första stycket) dras den slutsatsen att det förhållandet att kartellbildningen i praktiken inte var fullständig och inte helt satte den fria konkurrensen ur spel inte utgör hinder för tillämpningen av artikel 85 i EEG-fördraget. Med hänsyn till det stora antalet producenter, deras motstridiga affärsintressen och avsaknaden av verkställbara tvångsåtgärder gentemot de producenter som inte iakttog de överenskomna arrangemangen kunde en konkurrensbegränsande samverkan inte helt kontrollera deltagarnas verksamhet. Vidare tillbakavisas i beslutet (punkt 92 sista stycket) företagens argument att marknadsutvecklingen skulle ha varit densamma utan deras arrangemang. Det anförs att man kan spekulera över hur situationen skulle ha tett sig om det inte hade funnits något avtal men att det är av betydelse att producenterna själva medgav att deras sammanträden var effektiva när de i maj 1982 avvisade förslaget att upphöra med dem, eftersom de ansåg att det var bättre - om utbud och efterfrågan var i balans - att vidta aktiva åtgärder för att höja priserna än att låta marknadskrafterna verka.

272 Vidare anförs det i beslutet (punkt 73) att kommissionen i vart fall aldrig har hävdat att systemet med regelbundna sammanträden innebar att producenternas verksamhet och försäljningar helt kontrollerades eller att det utgjorde den enda faktorn som påverkade polypropenpriserna. Tvärtom visar de av kommissionen åberopade bevisen att producenterna medgav att marknaden påverkades av faktorer som t.ex. förändringar i efterfrågan eller råvaruprisökningar som de inte rådde över. Producenterna var tvungna att ta hänsyn till dessa marknadsfaktorer när de beslutade om belopp, tidpunkt, villkor och möjligheter till framgång för ett planerat prisinitiativ. Ett av de huvudsakliga målen med sammanträdena var emellertid att försöka samordna producenternas reaktioner på sådana faktorer. Det är också möjligt att priset i stor utsträckning bestämdes av utbuds- och efterfrågesituationen men den skriftliga bevisningen visar att producenterna genom att kontrollera volymerna eller inrätta kvotsystem försökte påverka denna situation.

b) Parternas argument

273 Sökanden har anfört att kommissionen anser att den konkurrensbegränsande samverkan syftade till att ersätta den fria konkurrensen med ett institutionaliserat och systematiskt hemligt samförstånd mellan producenter som kan likställas med en kartell. Det som enligt sökanden är av betydelse vid prövningen av om ett avtal eller ett samordnat förfarande har ett konkurrensbegränsande syfte är inte deltagarnas subjektiva avsikt, utan arrangemangens faktiska syfte. Detta syfte skall bedömas objektivt, dvs. mot bakgrund av det faktiska ekonomiska sammanhanget (domstolens domar av den 30 juni 1966 i målet 56/65 Maschinenbau Ulm, Rec. 1966 s. 337, av den 9 juli 1969 i målet 5/69 Völk, Rec. 1969 s. 295 och av den 10 juli 1980 i målet 99/79 Lancôme, Rec. 1980 s. 2511, punkt 24). Kommissionen måste dessutom på grundval av objektiva faktiska omständigheter bevisa att det var tillräckligt sannolikt att syftet kunde uppnås. Bedömningen av ett arrangemang kan inte åtskiljas från dess konkreta verkningar på konkurrensen, även det endast är syftet med arrangemanget som skall prövas. Detta gäller särskilt i förevarande fall, eftersom det inte föreligger något skriftligt avtal.

274 Sökanden anser att det med hänsyn till den intensiva konkurrens som råder inom polypropensektorn och den omständigheten att priser, försäljningsvolymer och marknadsutvecklingen bestäms av konkurrensen är högst osannolikt att en konkurrensbegränsande åtgärd kunde ha haft den minsta verkan på marknaden. Kommissionen har således dömt företagen för deras avsikter.

275 Sökanden har hävdat att kommissionen borde ha undersökt den konkurrensbegränsande samverkans ekonomiska inverkan för att motivera konstaterandet i beslutet (punkterna 90-92) att det förelåg en märkbar inverkan på marknaden. Den enda metod som domstolen godtar för att bedöma inverkan på konkurrensen är ekonomisk analys. Denna gör det möjligt att fastställa ett samband mellan å ena sidan syftet eller avsikten och å andra sidan den faktiska inverkan på marknaden (domstolens ovannämnda dom av den 10 juli 1980 i målet 99/79).

276 Sökanden anser att beslutet kännetecknas av en nästan fullständig brist på ekonomiska argument, eftersom kommissionen har begränsat sig till rena påståenden och har visat att den sätter "intuitionen" högre än själva begreppet ekonomisk analys. Kommissionen har således varken försökt bemöta ICI:s ingående analys rörande det påstådda sambandet mellan sammanträdena och de väsentliga omständigheterna på marknaden eller de ekonomiska bevisen från Freeman och professor Budd, som har bekräftats av professor Albach vid universitet i Bonn. Dessa studier och expertutlåtanden visar att polypropenindustrins särdrag var sådana att varje försök att bilda en kartell med största sannolikhet skulle ha misslyckats, att ICI:s och de övriga producenternas beteende under hela den ifrågavarande perioden var förenligt med en sund konkurrens och oförenligt med ett hemligt samförstånd, att de faktiska priserna bestämdes av marknadskrafterna och inte av målpriserna, att marknadsandelarnas utveckling inte berodde på kvoter samt att denna period följaktligen kännetecknades av en intensiv konkurrens som på intet sätt försämrades av det påstådda hemliga samförståndet.

277 Enligt sökanden är beslutet och det skriftliga svaromål som kommissionen har ingivit till förstainstansrätten oklara och tvetydiga i fråga om verkningarna på konkurrensvillkoren av producenternas beteende. Dessa verkningar beskrivs ibland som märkbara (punkt 90 i beslutet), ibland som obetydliga (punkterna 73 och 108) och ibland som obefintliga (punkt 91). När det särskilt gäller frågan om huruvida presentationen av målpriserna för kunderna i form av prisinstruktioner inskränkte möjligheterna till förhandlingar och resulterade i högre priser än de som annars skulle ha gällt, frågan om huruvida införandet av ett kvotsystem ledde till en nedgång i produktionen och en höjning av priserna samt frågan om huruvida arrangemangen i fråga om priser och försäljningsvolymer snedvred konkurrensen genom att störa handelsstrukturen mellan medlemsstater, är kommissionens ståndpunkt oklar och i vart fall grundad på rena antaganden.

278 Sökanden har åter understrukit att de metoder som kommissionen använt sig av för att avhjälpa bristen på ekonomisk analys är otillfredsställande. Kommissionen kan således inte med fog som bevis för en inverkan på marknaden betrakta den omständigheten att producenterna deltog i överläggningar om priser och försäljningsvolymer eller att de trodde att priserna skulle höjas tack vare det hemliga samförståndet. Dessutom kan kommissionens användning av en ekonomisk eller statistisk terminologi inte dölja den omständigheten att dess påståenden inte underbyggs av någon fördjupad analys.

279 Sökanden har slutligen anfört att kommissionen måste visa att kvoterna eller målen påverkade den faktiska produktionen i mätbar grad och att produktionen inte bestämdes av marknadskrafterna, att - även om så var fallet - fastställelsen av kvoter eller mål gjorde det möjligt för producenterna att med en skälig grad av säkerhet förutse konkurrenternas agerande samt att kvoterna eller målen ledde till en brist på konkurrenskraftiga villkor för konsumenterna eller en bristande produktivitet på bekostnad av konsumenterna (kommissionens beslut av den 23 december 1971, IV/595 - Nederlandse Cement-Handelsmaatschappij, EGT L 22, s. 16).

280 Vad beträffar de nya producenternas roll har ICI gjort gällande att det i motsats till vad kommissionen har anfört inte fanns något betydande samband mellan utvecklingen i marknadsandelar och tillhörighet till en av de båda producentkategorierna "nya producenter" och "stora firmor".

281 Kommissionen har svarat att ICI:s argument om syftet med den konkurrensbegränsande samverkan grundar sig på en felaktig analys av rättspraxis. Det följer på intet sätt av denna rättspraxis att det är nödvändigt att påvisa en konkurrenbegränsande arrangemangs verkningar när, som i förvarande fall, det konkurrensbegränsande syftet klart framgår av själva arrangemangets villkor och karaktär. Man kan från denna rättspraxis på sin höjd härleda kravet på en potentiell verkan.

282 Kommissionen har hävdat att sökandens kritik beträffande den konkurrensbegränsande samverkans verkningar främst beror på sökandens felaktiga uppfattning om den slags ekonomisk inverkan som kommissionen enligt sökanden borde vara tvungen att visa innan den kan dra slutsatsen att en överträdelse av artikel 85 i EEG-fördraget har ägt rum. Kommissionen har gjort gällande att den har förklarat mycket tydligt i beslutet (punkterna 90-92) vilken slags ekonomisk inverkan den konkurrensbegränsande samverkan hade.

283 Kommissionen har vidare anfört att den i det aktuella målet har anfört starka bevis för såväl de potentiella som de faktiska verkningarna av arrangemanget, vilka bevis mer än nog uppfyller de krav som uppställs i rättspraxis.

284 Kommissionen har anfört att bevis från tiden för de påtalade omständigheterna, såsom sammanträdesprotokollen, som visar att producenterna själva trodde att priserna kunde höjas och faktiskt höjdes, var att föredra framför ekonomiska teorier i motsatt riktning som lades fram i efterhand. Kommissionen har hävdat att den för att bedöma den konkurrensbegränsande samverkans effektivitet med rätta kunde grunda sig på sammanträdesprotokollen, av vilka det framgår att producenterna inte endast uttryckte en önskan om att priserna skulle höjas eller en förhoppning om att de kunde höjas tack vare det hemliga samförståndet, utan att de även bekräftade att deras bemödanden att höja priserna hade varit effektiva, vilket t.ex. framgår av följande avsnitt:

"General determination got prices up to DM 2.05 the closest ever to published target prices."

("Tack vare allas beslutsamhet nådde priserna upp till 2,05 DEM, dvs. det närmaste man någonsin kommit de offentliggjorda målpriserna.") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 22)

"On the basis of the review everyone felt that there was a very good opportunity to get a price rise through before the holidays."

("Genomgången av situationen gjorde att alla ansåg att det fanns mycket goda möjligheter att uppnå en prishöjning före semestern") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24)

"The need for security was emphasised as was our determination to have a concerted push rather than a protracted crawl towards higher prices."

("Behovet av säkerhet framhölls liksom vår beslutsamhet att hellre göra en samordnad framstöt än att långsamt gå i riktning mot högre priser.") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 31)

"The fall in polypropylene prices appears to have halted... The producers, however, plan to increase prices and have set targets... They are reasonably confident of achieving these targets."

("Polypropenprisernas fall verkar ha avstannat... Producenterna planerar emellertid att höja priserna och har fastställt mål... De är tämligen säkra på att kunna uppnå dessa mål") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 36)

"It would be silly not to try for a price increase under these conditions and we are aiming for a raffia level of around 2 DM in September. It is obviously impossible to make such a jump in one step and we have therefore decided to make an interim move which will be implemented now... ")

("Det vore dumt att inte försöka uppnå en prishöjning under dessa förhållanden och vi siktar på en nivå omkring 2 DEM för fiber i september. Det är naturligtvis omöjligt att göra ett sådant hopp i ett steg och vi har därför beslutat att göra en interimistisk höjning som skall genomföras nu...") (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 39)

285 Enligt kommissionens uppfattning uppställs det i domstolens ovannämnda dom av den 10 juli 1980 (i målet 99/79), som sökanden har åberopat, inte något krav på att företa ekonometriska undersökningar utan endast ett krav på att "undersöka konkurrensen i det faktiska sammanhang där den skulle uppstå om inte det omtvistade avtalet fanns".

286 Kommissionen har gjort gällande att beslutet är fullständigt klart och konsekvent i fråga om den konkurrensbegränsande samverkans verkningar och att ICI:s kritik grundar sig på en oriktig framställning av de avsnitt i beslutet (punkterna 73 och 74, 90-92 samt 108) som rör pris- och kvotavtalens inverkan. Verkningarna var inte fullständiga men märkbara.

287 Kommissionen har anfört att frågan om huruvida fastställelsen av kvoter genomfördes helt eller delvis är av mindre betydelse. Kommissionen har bestritt ICI:s argument beträffande de villkor som krävs för att kunna dra slutsatsen att ett kvotavtal är olagligt enligt artikel 85.1 i EEG-fördraget. Detta argument grundar sig på en oriktig tolkning av domstolens dom av den 17 oktober 1972 i målet 8/72 Cementhandelaren mot kommissionen (Rec. 1972, s. 977).

288 Kommissionen har med avseende på de nya producenterna framhållit att den endast har anfört att man måste förvänta sig vissa svängningar, eftersom marknaden var instabil och att den dessutom inte har påstått att alla producenter iakttog de mål som de blivit tilldelade.

c) Förstainstansrättens bedömning

289 Förstainstansrätten finner att sökandens argumentation går ut på att dess deltagande i de regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter inte faller under artikel 85.1 i EEG-fördraget, eftersom dess konkurrensbeteende på marknaden visade att detta deltagande saknade såväl konkurrensbegränsande syfte som resultat. Sökanden har särskilt påstått att kravet på ett konkurrensbegränsande syfte skall tolkas så att det krävs en potentiell inverkan på konkurrensen och har hävdat att de ekonomiska undersökningar som sökanden framlagt i förevarande fall visar att det var omöjligt för den konkurrensbegränsande samverkan att ha någon som helst inverkan på marknaden.

290 Artikel 85.1 i EEG-fördraget förbjuder såsom oförenliga med den gemensamma marknaden alla avtal mellan företag eller samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt sådana som innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs och att marknader eller inköpskällor delas upp.

291 Förstainstansrätten erinrar om att det följer av dess bedömning av vad kommissionen funnit utrett att de regelbundna sammanträden som sökanden tillsammans med konkurrenter deltog i särskilt hade till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer.

292 I detta avseende skall det framhållas att olika producenter i sina inlagor till förstainstansrätten har anfört att de polypropenpriser som tillämpades på den europeiska marknaden var lägre än världsmarknadspriserna på polypropen. Under dessa förhållanden kan det inte uteslutas att avtal som ingicks mellan en överväldigande majoritet av polypropenproducenterna skulle kunna ha haft en inverkan på marknaden om avtalen hade iakttagits strikt.

293 Även om avtalen inte alltid var framgångsrika kunde de ha en inverkan på konkurrensen och hade således ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som sökanden tillägger detta uttryck. I detta avseende skall det framhållas att denna analys bekräftas av den uppfattning som producenterna själva hade om deras avtals inverkan. Denna uppfattning bekräftas bland annat av de av kommissionen citerade avsnitten i sammanträdesprotokollen och av de analyser som producenterna utförde under sina sammanträden (se protokollen av den 21 september, av den 6 oktober, av den 2 november och av den 2 december 1982, allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 30-33), vilka visar att de målpriser som fastställdes vid sammanträdena i stor utsträckning återspeglades på marknaden. Sökandens deltagande i dessa sammanträden saknade således inte ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 85.1 i EEG-fördraget.

294 Vad beträffar omfattningen av de faktiska verkningarna av den överträdelse som kommissionen har konstaterat och styrkt skall denna prövas inom ramen för prövningen av de böter som ålagts sökanden.

295 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

C - Påverkan på handeln mellan medlemsstater

a) Den angripna rättsakten

296 I beslutet anförs (punkt 93 första stycket) att avtalet mellan producenterna kunde märkbart påverka handeln mellan medlemsstater.

297 I förevarande fall måste den allomfattande karaktären hos de i hemlighet uppgjorda arrangemangen, som täckte praktiskt taget all handel inom hela gemenskapen (och andra västeuropeiska länder) med en viktig industriprodukt, automatiskt ha lett till att handelsutbytet utvecklat sig på annat sätt än utan avtalet (beslutet punkt 93 tredje stycket). Fastställelsen genom avtal av priser på en konstlad nivå i stället för prisbildning på marknaden påverkade konkurrensstrukturen inom hela gemenskapen. Företagen befriades från det omedelbara behovet att reagera på marknadskrafterna och att reda ut det åberopade problemet med överkapacitet (beslutet punkt 93 fjärde stycket).

298 I beslutet (punkt 94) anförs det att fastställelsen av målpriser för varje medlemsstat - även om man därvid måste ta hänsyn till rådande lokala förhållanden som diskuterades i detalj vid nationella sammanträden - med nödvändighet snedvred handelsmönstret och minskade de prisskillnader som beror på producenternas olika grad av effektivitet. Systemet med "account leadership", varigenom kunderna anvisades vissa namngivna producenter, förvärrade ytterligare prisarrangemangens verkan. Kommissionen medgav att producenterna, när de fastställde kvoter och mål, inte fördelade volymtilldelningarna per medlemsstat eller region. Själva förekomsten av en kvot eller ett mål bidrog emellertid till att begränsa en producents handlingsutrymme.

b) Parternas argument

299 Sökanden har hävdat att trots att ICI under det administrativa förfarandet har visat att handeln mellan staterna på polypropenmarknaden alltid har präglats av en ovanligt hög volym och expansionstakt har kommissionen påstått att handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensstrukturen på ett märkbart sätt påverkades av arrangemangen. Samtidigt har kommissionen medgett att kvoterna inte fördelades per stat eller region och att det inte fanns någon sanktion i händelse av att kvoterna inte iakttogs.

300 Sökanden anser på grundval av ekonomiska undersökningar att de överläggningar som ägde rum vid mötena inte hade den minsta inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, varken i form av en ökning eller en minskning, och att de inte heller hade någon inverkan på konkurrensstrukturen. Kommissionen har inte kunnat bevisa det motsatta förhållandet (punkterna 93 och 94 i beslutet utgör rena antaganden).

301 Sökanden har anfört att kommissionen har felbedömt de oundvikliga konsekvenserna av en så hög volym på handeln mellan stater och att en sådan volym visar att det förelåg insyn i marknaden, avsaknad av försäljningsrestriktioner eller avtal om priser och en hård priskonkurrens.

302 Kommissionen har svarat att ett avtal om priser oundvikligen får till följd att handelsutbytet utvecklas på ett annat sätt än utan avtalet och att fastställelsen av priser på en konstlad nivå påverkar konkurrensstrukturen inom hela gemenskapen. Detta ifrågasätts inte av det ostridiga förhållandet att det förekom omfattande handel med polypropen mellan medlemsstaterna.

303 Kommissionen har tillagt att i motsats till ICI:s påståenden uppnås inte en uppdelning av marknaden nödvändigtvis genom exportförbud. Varje konkurrensbegränsande samverkan mellan producenter som syftar till en begränsning av varje producents leveranser till en viss nivå utgör en uppdelning av marknaden.

c) Förstainstansrättens bedömning

304 Det skall framhållas att kommissionen i motsats till vad sökanden har hävdat inte var skyldig att visa att sökandens deltagande i ett avtal och ett samordnat förfarande hade haft en märbar inverkan på handeln mellan medlemsstater. Artikel 85.1 i EEG-fördraget kräver endast att konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden kan påverka handeln mellan medlemsstater. I detta avseende skall det fastslås att de konstaterade konkurrensbegränsningarna kunde avleda handelsflödet från den riktning som det annars skulle ha haft (se domstolens ovannämnda dom av den 29 oktober 1980 i förenade målen 209-215/78 och 218/78, punkt 172).

305 Härav följer att kommissionen i punkterna 93 och 94 i beslutet har styrkt att den överträdelse som sökanden deltog i kunde påverka handeln mellan medlemsstater, utan att det är nödvändigt för kommissionen att visa att sökandens individuella deltagande har påverkade handeln mellan medlemsstater.

306 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

D - Karaktären hos avtalen om målpriser och försäljningsvolymer

307 Sökanden har hävdat att endast arrangemang som antagits i syfte att fastställa faktiska priser, marginaler, rabatter eller betalningsvillkor (kommissionens beslut av den 20 juli 1978, IV/28.852 - GB-Inno-BM/Fedetab, EGT L 244, s. 29 och av den 3 juli 1973, IV/25 962 - Chauffe-eau et chauffe-bains au gaz, EGT L 217, s. 34), sådana som har en faktisk inverkan på priserna och som förändrar de normala marknadsvillkoren eller sådana som gör det möjligt för deltagarna att med en skälig grad av säkerhet förutse konkurrenternas prispolitik är otillåtna enligt artikel 85.1 i EEG-fördraget (domstolens ovannämnda dom av den 17 oktober 1972 i målet 8/72).

308 Sökanden har däremot gjort gällande att fastställelsen av målpriser inte i sig utgör en överträdelse av artikel 85 i EEG-fördraget, även om fastställelsen av försäljningspriser och avskärmningen av marknaden utgör överträdelser. För att avgöra i ett bestämt fall om fastställelsen av målpriser utgör en sådan överträdelse är det nödvändigt för kommissionen att med stöd av trovärdiga bevis mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella målet styrka att målpriserna påverkade försäljningpriserna i mätbar grad och att - även om så var fallet - fastställelsen av målpriser gjorde det möjligt för försäljarna att med en skälig grad av säkerhet förutse konkurrenternas försäljningspolitik. Sökanden har hävdat att kommissionen inte har styrkt någon av dessa punkter, vilka för övrigt motsägs av de faktiska omständigheterna och ekonomiska fakta.

309 Kommissionen har svarat att i motsats till vad sökanden har hävdat omfattas ett avtal som syftar till att fastställa målpriser av förbudet för artikel 85.1 i EEG-fördraget, även om det inte har kunnat bevisas att avtalet hade en faktisk inverkan på marknaden. ICI:s argument grundar sig på en felaktig tolkning av den ovannämnda domen Cementhandelaren mot kommissionen, punkterna 19 och 21, som också förbjuder fastställelse av målpriser. Slutligen har kommissionen bestritt ICI:s argument att det är nödvändigt att styrka att målpriserna påverkade de faktiska priserna i mätbar grad och att fastställelsen av dessa målpriser måste göra det möjligt för producenterna att förutse konkurrenternas försäljningspolitik.

310 Förstainstansrätten finner att med avseende på tillämpningen av artikel 85.1 i EEG-fördraget fastställelsen av målpriser utgör en direkt eller indirekt fastställelse av försäljningspriser vilket nämns som ett exempel i artikel 85.1 a, som förbjuder alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har ett konkurrensbegränsande syfte eller resultat.

311 Syftet med artikel 85.1 och särskilt artikel 85.1 a är att förbjuda företag att snedvrida den normala prisbildningen på marknaden. Det framgår emellertid av protokollet från sammanträdet den 13 maj 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 24) att syftet med de avtal som ingicks mellan producenterna vid sammanträdena var att fastställa en högre prisnivå än den de kunde räkna med om de fastställde sina priser självständigt. Det var således vid detta sammanträde som sökanden, efter att Solvay hade föreslagit att man skulle upphöra med sammanträdena till följd av att det åter rådde balans mellan utbud och efterfrågan, anförde följande:

"The general response was that it was always better to talk than not and that if supply + demand were so closely in balance we should be taking active steps to move prices up rather than let them find their own level."

("Det allmänna svaret var att det var alltid bättre att diskutera och att vi om utbud och efterfrågan i så hög grad var i balans borde vidta aktiva åtgärder för att höja priserna hellre än att låta dem finna sin egen nivå.")

Under dessa förhållanden finner förstainstansrätten att den skillnad som sökanden gör mellan fastställelse av målpriser och fastställelse av priser är en rent semantisk skillnad och saknar all relevans.

312 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

3. Slutsatser

313 Av det anförda följer att sökandens invändningar mot kommissionens fastställelse av de faktiska omständigheterna och tillämpning av artikel 85.1 i EEG-fördraget i den angripna rättsakten inte kan godtas.

Motiveringen

314 Sökanden har gjort gällande att beslutet har motiverats på ett oriktigt eller otillräckligt sätt. Sökanden anser att det följer av domstolens rättspraxis (domar av den 4 juli 1963 i målet 24/62 Tyskland mot kommissionen Rec. 1963, s. 131, av den 26 november 1975 i målet 73/74 Papiers peints, Rec. 1975 s. 1491, av den 14 november 1984 i målet 323/82 Intermills mot kommissionen, Rec. 1984 s. 3809, av den 13 mars 1985 i förenade målen 296/82 och 318/82 Nederländerna mot kommissionen, Rec. 1985 s. 809, av den 26 juni 1986 i målet 203/85 Nicolet Instrument, Rec. 1986 s. 2049 och av den 7 maj 1987 i målet 258/84 Nippon Seiko mot rådet, Rec. 1987 s. 1923, punkt 28) att det i ett besluts motivering skall anges de huvudsakliga rättsliga och faktiska omständigheter som legat till grund för beslutet och att det på ett klart och otvetydigt sätt skall framgå hur gemenskapsinstitutionen har resonerat. I förevarande fall anges inte på ett klart och tydligt sätt i beslutet vilka överväganden som legat till grund för det vad beträffar rättsliga och faktiska omständigheter, särskilt vad beträffar de ekonomiska aspekterna och böterna. Dessutom anges inte i beslutet att kommissionen tog hänsyn till flera av de av sökanden framlagda bevisen rörande sökandens beteende på marknaden och den konkurrrensbegränsande samverkans uteblivna verkningar.

315 I sin replik har sökanden vidare anfört att kommissionen under hela det administrativa förfarandet inte alls eller på ett otillräckligt sätt har preciserat karaktären hos de påståenden och konstateranden som har lagts producenterna till last beträffande verkningarna av eventuella arrangemang, både i fråga om priser och kvoter. I synnerhet har kommissionen ändrat uppfattning under det administrativa förfarandet och motsagt sig själv när det gäller frågan huruvida målpriserna och målkvoterna faktiskt uppnåddes.

316 Kommissionen har svarat att ICI förväxlar tillräcklig motivering med korrekt motivering. Kommissionen har tillagt att beslutet är särskilt långt och detaljerat och att det behandlar alla huvudsakliga argument som framfördes under det administrativa förfarandet.

317 Kommissionen har gjort gällande att grunden att beslutet saknar precision utgör en ny grund som därför inte kan godtas enligt artikel 42.2 i rättegångsreglerna. I alla händelser är denna grund inte befogad.

318 Förstainstansrätten finner att det framgår av EG-domstolens fasta rättspraxis (se särskilt ovannämnda dom av den 29 oktober 1980 i förenade målen 209-215/78 och 218/78, punkt 66, och dom av den 10 december 1985 i förenade målen 240-242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82 Stichting Sigarettenindustrie mot kommissionen, Rec. s. 3831, punkt 88) att kommissionen enligt artikel 190 i EEG-fördraget är skyldig att motivera sina beslut och att då ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för åtgärden samt de överväganden som fått kommissionen att fatta sitt beslut. Däremot behöver inte kommissionen behandla samtliga faktiska och rättsliga frågor som varje berörd part har åberopat under det administrativa förfararandet. Härav följer att kommissionen inte är skyldig att gå in på sådana faktiska och rättsliga frågor som den anser saknar relevans.

319 Förstainstansrätten erinrar om att det följer av dess bedömning när det gäller fastställelsen av den överträdelse som lagts sökanden till last att de handlingar och argument som sökanden framlagt inte kan belysa kommissionens fastställelser av de faktiska omständigheterna på ett annat sätt. Detta gäller särskilt de handlingar och argument som gäller prisinitiativen, åtgärderna som var avsedda att underlätta genomförandet av prisinitiativen samt målvolymerna och kvoterna.

320 Vidare har inte förstainstansrätten funnit någon inre motsägelse i dessa fastställelser av de faktiska omständigheterna och anser att kommissionen inte ändrade uppfattning i detta avseende.

321 Följaktligen kan sökandens invändning inte godtas.

Böterna

322 Sökanden har gjort gällande att kommissionen i beslutet åsidosatte artikel 15 i förordning nr 17 genom att göra en oriktig bedömning av hur länge den överträdelse som lades sökanden till last pågick och av hur allvarlig den var.

1. Frågan om preskription

323 Sökanden har hävdat att även om ett avtal om minimipriser ingicks 1977 omfattas det av den femårspreskription som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT nr L 319, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01, nedan kallad "förordning nr 2988/74"), eftersom kommissionen - på grund av olikheterna mellan avtalet om minimipriser och de sammanträden som kommissionen har medgett hölls efter december 1977 - inte kan förutsätta att överträdelsen var av fortsatt eller upprepad karaktär i den mening som avses i artikel 1.2 i ovannämnda förordning.

324 Kommissionen har gjort gällande att avtalet om minimipriser inte omfattas av preskriptionsregeln, eftersom det finns ett tydligt samband mellan avtalet om minimipriser och de avtal som omfattar de efterföljande perioderna och att överträdelsen följaktligen skall karaktäriseras som fortsatt.

325 Rätter finner att i enlighet med artikel 1.2 i förordning nr 2988/74 räknas den femåriga preskriptionstid som gäller för kommissionens befogenhet att ålägga böter från och med den dag när överträdelsen upphör när det gäller fortsatta eller upprepade överträdelser.

326 I förevarande fall framgår det av förstainstansrättens bedömning rörande fastställelsen av överträdelsen att sökanden utan avbrott deltog i en enda och fortsatt överträdelse från och med mitten av 1977 till och med november 1983.

327 Sökanden kan följaktligen inte åberopa preskription av böterna.

2. Överträdelsens varaktighet

328 Sökanden anser att kommissionen felaktigt har förlagt överträdelsens början till en tidpunkt före december 1977, eftersom kommisssionen inte har tillräckliga bevis för att ett avtal om minimipriser ingicks och att detta i alla händelser omfattas av preskriptionsregeln.

329 Sökanden har anfört att överträdelsen i sin allvarligaste form inte förelåg före slutet av 1978 (punkt 107 tredje stycket).

330 Sökanden har vidare anmärkt att överträdelsen inte var kontinuerlig, eftersom prisinitiativen sträckte sig över endast 26 månader, att kvotsystemet inte var föremål för något avtal 1981 och 1982 och att den samtidiga tillämpningen av dessa båda system, som var oundgängliga för att den konkurrensbegränsande samverkan skulle fungera, varade högst under en kortare period än tio månader. Till följd av den sporadiska karaktären hos den konkurrensbegränsande samverkan kunde kommissionen således inte ta hänsyn hela perioden mellan 1977 och 1983.

331 Vad beträffar frågan om när överträdelsen upphörde har sökanden hävdat att kommissionen inte har framlagt några bevis till stöd för sina påståenden om ICI:s deltagande "åtminstone till november 1983" eller om avtalets verkningar till denna tidpunkt. Kommissionen borde följaktligen ha ansett att överträdelserna hade upphört vid den tidpunkt då den inledde sin undersökning, såsom var fallet i peroxidprodukt-målet och Zinc Producers Group-målet (beslut av den 23 november 1984, Peroxidprodukter, EGT L 35, s. 1, och beslut av den 6 augusti 1984, Zinc Producers Group, EGT L 220, s. 27).

332 Sökanden har slutligen anfört att den period under vilken sökanden anses ha deltagit i överträdelsen skall reduceras och att böterna därför skall sättas ned i väsentlig och proportionerlig omfattning (domstolens domar av den 6 mars 1974 i förenade målen 6/73 och 7/73 Commercial Solvents mot kommissionen, Rec. 1974, s. 223, på s. 262 och av den 13 februari 1979 i målet 85/76 Hoffmann-La Roche, Rec. 1979, s. 461).

333 Kommissionen har svarat att den gjorde en korrekt bedömning av överträdelsens varaktighet. I detta avseende har kommissionen anfört att perioden före 1979 måste beaktas trots att överträdelsen var mindre intensiv vid denna tidpunkt, vilket kommissionen har hävdat att den tog hänsyn till.

334 Kommissionen anser att argumentet om överträdelsens sporadiska karaktär vederläggs av det förhållandet att producenternas bemödanden att tillämpa de överenskomna prishöjningarna var kontinuerliga.

335 Vad beträffar frågan om när överträdelsen upphörde har kommisssionen hävdat att avtalets verkningar fortsatte åtminstone till november 1983, som är den sista månad för vilken det har bevisats att man enades om och genomförde målpriser, och att kommissionen således med rätta tog hänsyn till perioden från september till november 1983 vid beräkningen av böterna.

336 Förstainstansrätten erinrar om att den har fastslagit att kommissionen gjorde en korrekt bedömning av längden på den tid under vilken sökanden överträdde artikel 85.1 i EEG-fördraget och att kommissionen således med rätta ansåg att det rörde sig om en enda överträdelse.

337 Härav följer att sökandens invändning inte kan godtas.

3. Överträdelsens svårhetsgrad

A - Sökandens begränsade roll

338 Sökanden har gjort gällande att kommissionen utan att framlägga något som helst bevis har påstått att de "fyra stora" hade ett speciellt ansvar för överträdelsen. Detta påstående står för övrigt i strid med det om att det inte går att göra någon betydande åtskillnad mellan producenterna på grundval av graden av deras individuella engagemang i de gemensamma åtgärderna (punkt 109 sjätte stycket i beslutet).

339 Sökanden har tillagt att sökanden i själva verket inte var mer engagerad än de övriga producenterna, att sökandens till synes aktivare roll var rent administrativ, att anledningen till att sökanden deltog i större utsträckning var sökandens betydelse på marknaden - en omständighet som inte kan beaktas en andra gång på denna nivå - och att de "fyra stora" varken tog initiativet till eller ledde sammanträdena.

340 Kommissionen har med hänvisning till punkterna 67 och 68 i beslutet anfört att ICI som medlem i de "fyra storas klubb" bär ett särskilt ansvar för de begångna överträdelserna. ICI:s roll i den egenskapen framgår av ett stort antal handlingar (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 8, 9, 19, 64, 87, 94-100), varav de flesta återger överläggningar mellan de "fyra stora".

341 Förstainstansrätten erinrar om att sökanden från augusti 1982 ledde de regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter. Att leda sammanträdena var inte en rent administrativ uppgift, vilket framgår av den roll som sökanden spelade under de överläggningar som fördes i syfte att ingå kvotavtal för 1982 och 1983 - en roll som bekräftas av sammanträdesprotokollen från det andra halvåret 1982 (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 28-34) och av protokoll från sammanträden eller bilaterala kontakter mellan sökanden och andra producenter (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 75-77, 79-81, 83, 88, 89, 93, 95 och 98) -och som också framgår av de sammanfattande skrivelser och planer på uppdelning av marknaden som utarbetades av sökanden (allmänt meddelande om anmärkningar, bilagorna 33, 70 och 84-87) samt av sökandens bemödanden att säkerställa att prisavtalen iakttogs,. Dessa ansträngningar bekräftas särskilt av en anteckning från ICI med rubriken "Pricing actions from December meeting" ("Prisaktioner på grundval av sammanträdet i december", allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 34), som visar att sökanden tog kontakt med vissa producenter för att övertyga dem om att iaktta prisavtalen.

342 När det gäller den roll som sökanden spelade i överträdelsen skall det även erinras om att sökanden deltog i de "fyra storas" förberedande sammanträden. I detta avseende framgår det av en anteckning rörande sammanträdet den 15 juni 1981 med företrädare från ICI, Shell och Monte (allmänt meddelande om anmärkningar, bilaga 64) att producenterna planerade följande lösningar för att bemöta svårigheterna på marknaden:

"Possible solutions included (a) sanctions (not a great success so far on PVC), (b) control production which is within the power of the bosses (L. thought propylene availability might scupper this), (c) quotas which Z. favoured but L. discounted, (d) new initiative by the 4 majors whereby they accommodated the hooligans in Europe and made up the loss by sales in ROW markets. Given that W European sales would probably not exceed 105 kt/month for the next few months and then not over 125 kt for the remainder of the year say 115 kt average for July-Sept and exports continued at 30 kt/month there would still be a surplus of capacity of 10 kt/month. Shared by the Big Four each would have to drop 2.5 kt/m in Europe equivalent to 30 kt/yr of say 2.3 % market share. I said that despite L.'s contention about ROW prices that such a proposal would be totally unacceptable to us, (e) a flat price increase of say 20 pf/kg wef 1st July - this avoids unrealistic requirements for the lowest priced business."

("De möjliga lösningarna inkluderade a) sanktioner (som hittills inte rönt någon större framgång vad gäller PVC), b) en produktionskontroll som lyder under chefernas behörighet (L. ansåg att tillgången till polypropen kunde äventyra denna lösning), c) kvoter som Z. förespråkade men som L. inte helt trodde på, d) ett nytt initiativ av de "fyra stora" varigenom dessa tillgodosåg "huliganerna" i Europa och kompenserade förlusterna genom försäljning på ROW-marknaderna ("rest of the world" - "den övriga världen"). Eftersom försäljningen i Västeuropa sannolikt inte skulle överstiga 105 kt/månad för de kommande månaderna och sannolikt inte 125 kt för återstoden av året, dvs. ett genomsnitt på ungefär 115 kt för perioden juli till september, och om exporten fortsatte i en takt av 30 kt/månad skulle det fortfarande finnas ett kapacitetsöverskott på 10 kt /månad. Fördelat mellan de "fyra stora" skulle var och en av dem vara tvungen att ge upp 2,5 kt/månad i Europa, vilket motsvarar 30 kt/år, dvs. 2,3 % marknadsandel. Jag förklarade att ett sådant förslag, trots L.:s påstående om tillämpliga priser utanför Västeuropa, skulle vara helt oacceptabelt för oss, e) en enhetlig nettoprishöjning på 0,20 DEM/kg från och med den 1 juli - därigenom undviks orealistiska krav för affärer till lägsta pris.")

I en anteckning av en anställd hos ICI med rubriken "Sharing the pain" ("dela uppoffringen"), från början av andra hälften av år 1982 (bilaga 98 till det allmänna meddelandet om anmärkningar) klargörs likaså att införandet av ett utjämningssystem för nedsättningen av försäljningsvolymerna "might provide useful elements for the understanding between the 'Big Four' ("kunde vara till nytta för samförståndet mellan de "fyra stora""). I sitt svar på begäran om upplysningar (bilaga 8 till det allmänna meddelandet om anmärkningar) anförde ICI följande angående denna handling:

"The 'understanding' between the 'Big Four' was recognition that if the prices were to be increased then the 'Big Four' producers would have to give a strong lead, even at the expense of their own sales volume. It was thought that a 'Competition Arrangement' between these four producers might have made it easier for them to contemplate the possibility of a commitment on 'Target Prices'."

("Samförståndet mellan de 'fyra stora' bestod i insikten om att de 'fyra stora' producenterna vid prishöjningar beslutsamt måste gå i spetsen, även på bekostnad av sin egen försäljningsvolym. De 'fyra stora' ansåg att ett 'utjämningsarrangemang' mellan dem kunde underlätta för dem att överväga möjligheten att binda sig för 'målpriser'.")

Detta visar att de "fyra stora" var medvetna om den särskilda roll som de måste spela i samband med initiativen för att höja priserna. I en intern anteckning av sökanden från oktober 1982 hänvisas det således återigen till de "fyra storas" prisinitiativ (bilaga 94 till det allmänna meddelandet om anmärkningar).

343 Förstainstansrätten finner att det framgår av det anförda och av förstainstansrättens bedömning när det gäller fastställelsen av överträdelsen att kommissionen, utom när det gäller början av prisinitiativet för januari-maj 1981, på ett korrekt sätt fastställde den roll som sökanden spelade i fråga om överträdelsen samt att kommissionen i punkt 109 första stycket i beslutet angav att den tog hänsyn till denna roll vid fastställelsen av bötesbeloppet. I detta avseende skall det konstateras att det inte finns någon motsägelse mellan de tre första styckena i punkt 109 och det sjätte stycket i denna punkt, eftersom det i det sjätte stycket endast handlar om mindre producenter.

344 Förstainstansrätten finner vidare att de faktiska omständigheter som har bevisats - särskilt bestämmandet av mål för priser och försäljningsvolymer - genom sin svårhetsgrad visar att sökanden inte handlade oförsiktigt eller oaktsamt utan uppsåtligt.

345 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

B - Kriterierna för att fastställa böterna är inte individualiserade

346 Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte angav i vilken utsträckning den hade tagit hänsyn till var och en av de faktorer som var avgörande vid fastställelsen av bötesbeloppet. Sökanden har amodat kommissionen att ange hur den vägde de olika faktorerna och att förklara den formel som den använde, såsom kommissionen gjorde i pappersmassa-ärendet (beslut av den 19 december 1984, IV/29.725 - Pappersmassa EGT L 85, s. 1) och som domstolen ålade den att göra i IAZ-målet (dom av den 8 november 1983 i förenade målen 96-102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ mot kommissionen, Rec. 1983, s. 3369).

347 Sökanden har vidare anfört att kommissionen inte har förklarat på vilket sätt böterna har beräknats och att den inte har en sammanhängande uppfattning om karaktären och räckvidden av de faktorer som skall beaktas vid fastställelsen av böterna.

348 Kommissionen har svarat att den i punkterna 107-109 i beslutet angav de olika faktorer som den tog hänsyn till vid fastställelsen av bötesbeloppet och att den i tillräclig utsträckning motiverade de böter som ålades ICI.

349 Kommissionen har anfört att den, när den ålade böterna i förevarande fall, handlade i överensstämmelse med sin fasta praxis och de principer som domstolen fastslagit i fråga om böter. Kommissionen har understrukit att dess praxis sedan 1979 är att säkerställa iakttagandet av konkurrensreglerna genom att ålägga högre böter - särskilt i fråga om sådana grupper av överträdelser som är klart angivna i konkurrensrätten och i fråga om, såsom i förevarande fall, speciellt allvarliga överträdelser - i syfte att öka påföljdernas avskräckande verkan. Denna praxis har godkänts av domstolen (dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80 Pioneer mot kommissionen, Rec. 1983, s. 182, punkterna 106 och 109), som också vid upprepade tillfällen funnit att fastställelsen av böterna förutsätter en bedömning av en komplex samling faktorer (ovannämnda dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80, punkt 120 och dom av den 8 november 1983 i förenade målen 96-102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82 IAZ mot kommissionen, Rec. 1983, s. 3369, punkt 52).

350 Kommissionen är särskilt lämpad att företa en sådan bedömning, vilken enligt kommissionen endast kan frångås om det föreligger ett väsentligt faktiskt eller rättsligt fel.

351 Vad beträffar det sätt på vilket böterna har beräknats har kommissionen hävdat att det inte är möjligt att tillämpa en enkel matematisk formel som gäller för alla fall och att man måste tillämpa en komplex samling faktorer på omständigheterna i målet.

352 Förstainstansrätten finner att kommissionen för att fastställa beloppet på de böter som ålades sökanden dels fastställde kriterierna för att bestämma den allmänna nivån för de böter som ålades de företag som beslutet riktar sig till (punkt 108 i beslutet), dels kriterierna för att uppnå en rättvis avvägning mellan de böter som ålades vart och ett av dessa företag (punkt 109 i beslutet).

353 Förstainstansrätten finner att de kriterier som anges i punkt 108 i beslutet mer än nog motiverar den allmänna nivån för de böter som ålades de företag som beslutet riktar sig till. Här skall särskilt understrykas att överträdelsen av artikel 85.1 i EEG-fördraget och då i synnerhet av artikel 85.1 a, b och c var uppenbar, vilket polypropenproducenterna, som agerade i största hemlighet, inte var okunniga om.

354 Förstainstansrätten finner även att de fyra kriterier som anges i punkt 109 i beslutet är relevanta och tillräckliga för att uppnå en rättvis avvägning mellan de böter som ålades varje företag.

355 Vad beträffar de två första kriterierna som anges i punkt 109 i beslutet, nämligen den roll som vart och ett av företagen spelade i de i hemlighet uppgjorda arangemangen och den tidsperiod under vilken de deltog i överträdelsen, skall det erinras om att eftersom motiveringen av bötesbeloppets fastställelse skall tolkas mot bakgrund av beslutsmotiveringen i dess helhet har kommisssionen i tillräcklig omfattning redogjort för hur den beträffande sökanden tog hänsyn till dessa kriterier.

356 Vad beträffar de två sista kriterierna, dvs. de olika polypropenproducenternas respektive leveranser inom gemenskapen och varje företags totala omsättning, finner förstainstansrätten, på grundval av de siffror som den begärt från kommissionen och vars riktighet sökanden inte har bestritt, att dessa kriterier inte tillämpades på ett oskäligt sätt vid fastställelsen av de böter som ålades sökanden i förhållande till de böter som ålades andra producenter.

357 Förstainstansrätten finner vidare att det följer av dess bedömning av kommissionens fastställelse av de faktiska omständigheterna för att bevisa överträdelsen, att de olika argument som kommissionen enligt sökanden har underlåtit att besvara med hänsyn till de faktiska förhållandena är ogrundade.

358 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

C - Hänsynstagande till överträdelsens verkningar

359 Sökanden har hävdat att i enlighet med kommissionens offentliggjorda synpunkter och praxis (Kommissionens trettonde och femtonde rapport om konkurrenspolitiken, beslut av den 23 november 1972, IV/26 894 - Pittsburgh Corning, EGT L 272, s. 35, och av den 8 december 1977, IV/29.132 - Hugin - Liptons, EGT L 22 , s. 23) och domstolens rättspraxis (ovannämnda domar av den 15 juli 1970 i målet 41/69 och av den 16 december 1975 i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 samt dom av den 30 januari 1985 i målet 35/83 BAT mot kommissionen, Rec. 1985, s. 363) utgör en överträdelses verkningar en avgörande eller mycket väsentlig faktor vid fastställelsen av dess svårhetgrad.

Kommissionen borde ta hänsyn till i vilken omfattning överträdelsen strider mot konkurrensreglernas ändamål. I detta avseende tog kommissionen inte hänsyn till den ökade handeln, de ifrågavarande företagens ensidiga och självständiga beteende eller fördelarna för konsumenterna, vilka drog nytta av särskilt låga priser.

360 Sökanden har upprepat sin begäran om att förstainstansrätten skall förplikta kommissionen att delge ICI och förstainstansrätten förhörsombudets rapport, som enligt sökandens uppfattning innehåller bevis som talar till sökandens fördel i fråga om verkningarna, samt handlingarna rörande de uttalanden som kommissionens företrädare gjorde till pressen vid tidpunkten för beslutet och enligt vilka uttalanden den konkurrensbegränsande samverkan hade den verkan att priserna ökade med 15-40 %. ICI anser i detta avseende att de bevis som sökanden har framlagt under förfarandet och det förhållandet att kommissionen inte har åberopat något argument rörande överträdelsens verkningar motiverar sökandens begäran, trots domstolens ovannämnda beslut av den 11 december 1986 (i målet 212/86 R).

361 Kommissionen har anmärkt att sökandens protester om att den konkurrensbegränsande samverkan inte hade någon inverkan är irrelevanta. Kommissionen tog vid fastställelsen av bötesbeloppet hänsyn till den omständigheten att prisinitiativen i allmänhet inte fullt ut uppnådde sitt mål (punkt 108 i beslutet). Därmed gjorde kommissionen mer än vad den var skyldig att göra, eftersom artikel 85 inte endast omfattar konkurrensbegränsande samverkan som har konkurrensbegränsande verkningar utan även sådana som har ett konkurrensbegränsande syfte. Däremot behövde kommissionen inte ta hänsyn till den ökade handeln, producenternas ensidiga bemödanden att begränsa produktionen och öka avkastningen eller den förhållandevis låga prisnivån, vilka faktorer är irrelevanta för att bedöma den konkurrensbegränsande samverkans skadliga verkningar med avseende på konkurrensreglernas ändamål.

362 Vad beträffar frågan om kommissionen skall förete handlingarna i målet ser kommissionen inte någon anledning för förstainstansrätten att åsidosätta det ovannämnda beslutet av den 11 december 1986. Kommissionen har också påpekat att ICI inte har kunnat styrka att dess begäran är relevant.

363 Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen skilde mellan två slag av verkningar av överträdelsen. Det första slaget bestod i att samtliga producenter, sedan de vid sammanträdena kommit överens om målpriser, anmodade sina försäljningskontor att genomföra denna prisnivå. "Målen" utgjorde således grund för prisförhandlingar med kunderna. Därav drog kommissionen den slutsatsen att i förevarande fall allt visade att avtalet verkligen hade en märkbar inverkan på konkurrensvillkoren (punkt 74 andra stycket i beslutet med hänvisning till punkt 90). Det andra slaget av verkningar av överträdelsen bestod i att utvecklingen av de priser som fakturerades de olika kunderna, i jämförelse med de målpriser som bestämdes under loppet av särskilda prisinitiativ, överensstämde med den redogörelse som lämnas i de hos ICI och andra producenter påträffade handlingarna om genomförandet av prisinitiativen (punkt 74 sjätte stycket i beslutet).

364 Förstainstansrätten finner att det första slaget av verkningar har styrkts av kommissionen på grund av de talrika prisinstruktioner som givits av de olika producenterna och som överensstämmer med varandra liksom med de målpriser som fastställdes vid sammanträdena, vilka målpriser uppenbarligen var avsedda att tjäna som grund för prisförhandlingar med kunderna.

365 När det gäller det andra slaget av verkningar skall det för det första anmärkas att kommissionen inte hade något skäl att betvivla riktigheten av de analyser som producenterna själva gjorde under sina sammanträden (se särskilt protokollen från sammanträdena den 21 september, den 6 oktober, den 2 november och den 2 december 1982, bilagorna 30 till 33 till det allmänna meddelandet om anmärkningar), av vilka framgår att de under sammanträdena fastställda målpriserna i stor utsträckning uppnåddes på marknaden. Vidare skall det anmärkas att även om Coopers & Lybrands granskning och de av vissa producenter beställda ekonomiska undersökningarna skulle ge vid handen att de av producenterna själva under deras sammanträden företagna analyserna var oriktiga, skulle den omständigheten inte vara ägnad att leda till en nedsättning av böterna, eftersom kommissionen i punkt 108 sista strecksatsen i beslutet angav att den vid fastställelsen av böterna som förmildrande omständigheter tog hänsyn till att prisinitiativen i allmänhet inte fullt ut hade uppnått sitt mål och till att det inte i sista hand hade föreskrivits några åtgärder för att framtvinga ett iakttagande av kvoter eller andra arrangemang.

366 De skäl i beslutet som avser fastställelsen av bötesbeloppet skall ses mot bakgrund av de övriga skälen i beslutet och förstainstansrätten finner därför att kommissionen med rätta fullt ut tog hänsyn till det första slaget av verkningar och att den beaktade den begränsade karaktären hos det andra slaget av verkningar. I det hänseendet skall det anmärkas att sökanden inte har angivit i vad mån kommissionen underlät att som en förmildrande omständighet vid fastställelsen av bötesbeloppet ta tillräcklig hänsyn till den begränsade karaktären hos det andra slaget av verkningar.

367 Vad beträffar sökandens begäran om företeende av de handlingar som låg till grund för den presskonferens vid vilken kommissionen anförde att överträdelsen hade haft den verkan att prisnivån ökade med 15-40% finner förstainstansrätten att sökanden inte har framlagt några nya uppgifter som kan styrka att beslutet motiverades av andra skäl än de som anges i beslutet beträffande överträdelsens verkningar. Följaktligen finns det ingen anledning för förstainstansrätten att åsidosätta domstolens beslut av den 11 december 1986 genom vilket domstolen avslog begäran om företeende av kommissionens interna handlingar om den ifrågavarande presskonferensen.

368 Följaktligen kan sökandens invändning inte godtas.

D - Otillräckligt hänsynstagande till den ekonomiska krissituationen

369 Sökanden har hävdat att kommissionen borde ha tagit hänsyn till det ekonomiska sammanhang i vilket överträdelsen begicks, dvs. vinster eller förluster, såsom kommissionen har gjort i tidigare beslut (se beslut av den 17 december 1975, UBC, EGT L 95, s. 1, och av den 12 december 1978, Kawasaki, EGT L 16, s. 9) och såsom domstolen gjorde i sin ovannämnda dom av den 7 juni 1983 (i förenade målen 100-103/80), skador som åsamkats konsumenterna eller kunderna, såsom kommissionen har gjort i tidigare beslut (se beslut av den 21 december 1976, Theal-Watts, EGT L 39, s. 19, ovannämnda beslut av den 12 december 1978, Kawasaki, och beslut av den 28 november 1979, Floral, EGT L 39, s. 51) och såsom domstolen gjorde i sin ovannämnda dom av den 16 december 1975 (i förenade målen 40-48/73, 50/73, 54-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73), och överträdelsernas verkningar, såsom kommissionen har gjort i tidigare beslut (se de ovannämnda besluten av den 12 december 1978, Kawasaki, och av den 19 december 1984, Pappersmassa) och såsom domstolen gjorde i sin ovannämnda dom av den 30 januari 1985 (i målet 35/83).

370 Kommissionen har svarat att den på ett korrekt sätt tog hänsyn till det ekonomiska sammanhanget, eftersom de ekonomiska svårigheterna inom sektorn var en förmildrande omständighet vid fastställelsen av bötesbeloppet.

371 Förstainstansrätten finner att kommissionen i punkt 108 sista strecksatsen i beslutet uttryckligen angav att den tog hänsyn till den omständigheten att företagen under mycket lång tid lidit betydande förluster i sin verksamhet inom polypropensektorn, vilket visar att kommissionen tog hänsyn inte endast till förlusterna utan därigenom även till de ogynnsamma ekonomiska villkoren inom sektorn (domstolens ovannämnda dom av den 9 november 1983 i målet 322/81, punkt 111 ff.) när den, med beaktande även av de övriga kriterier som anges i punkt 108, fastställde den allmänna bötesnivån.

372 Det förhållandet att kommissionen i tidigare mål, på grund av de faktiska omständigheterna, fann att hänsyn skulle tas till den krissituation som den ifrågavarande ekonomiska sektorn befann sig i innebär inte att kommissionen är skyldig att på samma sätt ta hänsyn till en sådan situation i förevarande fall, eftersom det har styrkts att de företag till vilka beslutet är riktat har gjort sig skyldiga till särskilt allvarlig överträdelse av bestämmelserna i artikel 85.1 i EEG-fördraget.

373 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

E - Hänsynstagande till sökandens omsättning

374 Sökanden har anfört att böterna felaktigt fastställdes på grundval av företagets totala omsättning, emedan kommissionen själv hade påpekat riskerna med en sådan praxis i pappersmassamålen (ovannämnda beslut av den 19 december 1984, Pappersmassa), och att domstolen också hade kritiserat denna praxis i ovannämnda dom av den 7 juni 1983 (i förenade målen 100-103/80). Bötesbeloppet motsvarar en överdrivet hög procentandel av ICI:s externa polypropenförsäljningar inom gemenskapen under perioden 1979-1983.

375 Kommissionen har hävdat att även om den tog hänsyn till de berörda företagens storlek och marknadsandel vid bedömningen av överträdelsens svårhetsgrad tillmätte kommissionen inte denna faktor någon särskild betydelse. Dessutom översteg inte bötesbeloppet 10 % av ICI:s omsättning på polypropenmarknaden under det räkenskapsår som föregick beslutet och än mindre 10 % av företagets totala omsättning.

376 Förstainstansrätten finner att det följer av domstolens rättspraxis (ovannämnda dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80, punkt 119) att hänvisningen i artikel 15.1 i förordning nr 17 till 10 % av föregående års omsättning som den övre gränsen för böter som överstiger en miljon ecu skall tolkas så, att den hänvisar till 10 % av den totala omsättningen.

377 Följaktligen har kommissionen i förevarande fall inte överskridit den övre gräns som avses i artikel 15.1 i förordning nr 17.

378 Det skall vidare framhållas att kommissionen inte har grundade sitt beslut uteslutande eller ens till övervägande del på sökandens omsättning vid beräkningen av det bötesbelopp som ålades sökanden.

379 Följaktligen kan sökandens invändning inte godtas.

F - Principen om likabehandling

380 Sökanden har huvudsakligen hävdat att kommissionen har åsidosatt principen om likabehandling i två avseenden: dels genom att ålägga sökanden böter som var oproportionerliga i förhållande till böter som ålagts i tidigare ärenden, dels genom att ålägga sökanden böter som var överdrivet höga i förhållande till de böter som ålades de övriga företag som beslutet riktar sig till.

381 Sökanden har anfört att även om kommissionen har rätt att fastställa nivån på böterna med hänsyn till deras avskräckande verkan, borde inte avskräckningsbehovet variera i märkbar omfattning mellan ärenden som gäller överträdelser av likartad typ och svårhetsgrad (domstolens ovannämnda domar av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80 och av den 10 december 1985 i förenade målen 240-242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82) för att undvika diskriminering mellan företag som befinner sig i jämförbara situationer. I förvarande fall gjordes en oberättigad skillnad mellan de "fyra stora" och de övriga anklagade parterna. Vidare var böterna diskriminerande och alltför höga i förhållande till dem som ålagts i andra senare beslut angående överträdelser av artikel 85 som var minst lika allvarliga, eftersom faktiska priser hade fastställts, marknaden delats upp, kunderna lidit skada och konkurrensen undanröjts (beslut av den 17 oktober 1983, Cast-iron & Steels, EGT L 317, s. 1, ovannämnda beslut av den 6 augusti 1984, Zinc Producer Group, beslut av den 7 december 1988, Planglas, EGT L 33, s. 44, ovannämnda beslut av den 23 november 1984, Peroxidprodukter och ovannämnda beslut av den 19 december 1984, Pappersmassa).

382 Sökanden har med hänvisning särskilt till den uppfattning som uttryckts dels av kommissionen själv i dess Trettonde rapport om konkurrenspolitiken, dels av generaladvokaten Sir Gordon Slynn i dennes förslag till avgörande i ovannämnda dom av den 7 juni 1983 (i förenade målen 100-103/80, Rec. 1983, s. 1930) hävdat att även om varje ärende skall prövas utifrån dess egna omständigheter, skall kommissionen inte desto mindre grunda sina beslut på tidigare beslut och domar vid fastställelsen av storleken på böterna för att undvika att principen om berättigade förväntningar åsidosätts och för att upprätta ett sammanhängande system på konkurrensområdet.

383 Kommissionen har svarat att i motsats till vad sökanden har hävdat har domstolen i sin ovannämnda dom av den 7 juni 1983 (i förenade målen 100-103/80) klart medgett att kommissionen för att säkerställa tillämpningen av gemenskapens konkurrenspolitik när som helst lagenligt kan besluta att höja bötesnivån för vissa slags överträdelser. Eftersom det är svårt att föreställa sig en mer uppenbar överträdelse av konkurrensrätten än det förevarande fallet, anser kommissionen att den lagenligt kunde ålägga verkligt avskräckande böter.

384 Kommissionen har i sin duplik bestritt sökandens tolkning av generaladvokaten Sir Gordon Slynns förslag till avgörande i det ovannämnda målet Musique Diffusion française. Generaladvokaten medgav att kommissionen kunde ålägga företag högre böter än dem som ålagts tidigare, även för likartade överträdelser, vilket domstolen bekräftade i sin dom i detta mål.

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0013.3

385 Förstainstansrätten finner att det följer av domstolens rättspraxis att kommissionens befogenhet att ålägga sådana företag böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bestämmelserna i artikel 85.1 i EEG-fördraget, utgör ett av de medel som tilldelats kommissionen för att göra det möjligt för den att uppfylla sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten. Denna uppgift omfattar naturligtvis att undersöka och bestraffa individuella överträdelser. Den medför också en plikt att föra en allmän politik som syftar till att på konkurrensområdet tillämpa de principer som fastställts i EEG-fördraget och att påverka företagens beteende i denna riktning. Det var av detta skäl som domstolen fann att kommissionen vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är - vilken sker i syfte att fastställa bötesbeloppet - inte endast skall ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet, utan även till det sammanhang inom vilket överträdelsen har begåtts, och säkerställa att dess åtgärder har tillräckligt avskräckande verkan, framför allt vad beträffar sådana överträdelser som är särskilt skadliga för förverkligandet av gemenskapens mål. Domstolen anförde vidare att kommissionen därför kunde ta hänsyn till den omständigheten att dylika förfaranden, trots att deras rättsstridighet redan fastställts i inledningen av gemenskapens konkurrenspolitik, fortfarande är relativt vanliga till följd av den vinst som vissa av de berörda företagen kan uppnå genom dem och följaktligen bedöma att det var nödvändigt att höja nivån på bötena för att på så sätt förstärka deras avskräckande verkan. Domstolen fann slutligen att den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa överträdelser inte innebär att den kan fråntas möjligheten att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik (ovannämnda dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100-103/80, punkterna 105-109).

386 Mot bakgrund av dessa överväganden finner förstainstansrätten att kommissionen med rätta betecknade fastställelsen av mål för priser och försäljningsvolymer samt antagandet av åtgärder avsedda att underlätta genomförandet av målpriserna som en särskilt allvarlig och klar överträdelse, som syftade till att snedvrida den normala prisbildningen på polypropenmarknaden,

387 Förstainstansrätten anser vidare att jämförelsen mellan de böter som ålades sökanden och de böter som ålades de andra företagen till vilka beslutet är riktat inte ger vid handen att det skett någon diskriminering, med hänsyn till varaktigheten och den särskilda svårhetsgraden hos den överträdelse som lagts sökanden till last.

388 Sökandens invändning kan därför inte godtas.

G - Omfattningen av sökandens samarbete

389 Sökanden har anfört att kommissionen inte har tagit hänsyn till att ICI:s samarbete i samband med undersökningen, trots att kommissionen i tidigare ärenden har uttalat (ovannämnda beslut av den 19 december 1984, Pappersmassa) att ett sådant samarbete skall medföra en betydande nedsättning av böterna, kanske med så mycket som 50%. Sökanden har vidare gjort gällande att ICI så snart som ICI fick kännedom om undersökningen vidtog åtgärder för att hindra att sådana överträdelser upprepades.

390 Kommissionen har anfört att även om ICI påstår sig ha samarbetat med kommissionen under undersökningen och upphört med överträdelsen så snart som sökanden fick kännedom om att en undersökning hade inletts, beaktades denna hållning men den är naturligtvis inte tillräcklig för att överträdelsen skall upphävas.

391 Förstainstansrätten finner inledningsvis att kommissionen som svar på en fråga vid förhöret bekräftade att ICI ingick i det "lilla fåtal" producenter som samarbetade vid kommissionens undersökning och som åberopas i punkt 109 sista stycket i beslutet.

392 Det följer av en genomgång av punkt 109 i beslutet att sökanden till följd av sin samarbetsvilja vid kommissionens undersökning erhöll en nedsättning av böterna med högst en miljon ecu. Punkt 109 andra och tredje styckena skiljer mellan å ena sidan Monte och ICI, som efter varandra ledde de regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter, och å andra sidan Hoechst och Shell, som även om de tillhörde de "fyra stora" spelade en mindre roll i den "inofficiella ledningen" som utgjordes av de "fyra stora". Detta är skälet till att de två senare företagen ålades böter på nio miljoner ecu, medan de böter som ålades Monte uppgick till elva miljoner ecu och de böter som ålades sökanden till tio miljoner ecu. Skillnaden på en miljon ecu mellan de böter som ålades sökanden och de böter som ålades Monte förklaras inte nödvändigtvis enbart av man tog hänsyn till ICI:s samarbetsvilja vid undersökningen, utan kan också delvis bero på att man tog hänsyn till dessa två företags "respektive polypropenleveranser inom gemenskapen", eftersom Montes leveranser var betydligt större än sökandens.

393 Eftersom de böter som ålagts sökanden nedsattes med mindre än 10 % till följd av sökandens samarbetsvilja vid undersökningen, finner förstainstansrätten - med beaktande av sökandens mycket detaljerade svar på begäran om upplysningar som inte endast gällde sökandens handlingar utan alla de berörda företagens handlingar, utan vilket svar det hade varit betydligt svårare för kommissionen att fastställa den överträdelse som är föremål för beslutet och få den att upphöra - att sökandens samarbetsvilja skall beaktas i större utsträckning än vad kommissionen har gjort vid fastställelsen av det bötesbelopp som skall åläggas sökanden. Även om sökandens samarbetsvilja inte blev påtaglig förrän efter det att kommissionen påträffat komprometterande handlingar hos sökanden, skulle det ha varit svårare för kommissionen att förstå betydelsen av dessa handlingar och av de handlingar som den beslagtagit hos andra producenter och att dra konsekvenserna av dessa handlingar för att fastställa överträdelsen och få den att upphöra om kommissionen inte haft tillgång till sökandens svar på begäran om upplysningar.

394 Följaktligen finner förstainstansrätten, inom ramen för sin fulla prövningsrätt, att de böter som ålades sökanden skall nedsättas med ytterligare en miljon ecu.

395 Även om det dessutom är av betydelse att sökanden vidtog åtgärder för att förhindra att dess personal på nytt överträder gemenskapens konkurrensrätt i framtiden, ändrar denna omständighet inte det förhållandet att en överträdelse har konstaterats i förevarande fall. I detta avseende skall det tilläggas att det förhållandet att kommissionen i ett tidigare ärende med hänsyn till de faktiska omständigheterna ansåg att det fanns skäl att ta hänsyn till de åtgärder som det ifrågavarande företaget vidtagit för att förhindra nya överträdelser av gemenskapens konkurrensrätt inte kan förplikta kommissionen att ta hänsyn till liknande åtgärder på samma sätt i förevarande fall, eftersom kommissionen i beslutet (punkt 108) framhöll att överträdelsen av bestämmelserna i artikel 85.1 i EEG-fördraget var särskilt allvarlig och hade begåtts uppsåtligen och i största hemlighet. Härav följer att böterna inte skall nedsättas av detta skäl.

396 Det skall vidare anmärkas att sökanden har yrkat att förstainstansrätten "om ICI var skyldigt att betala böterna omedelbart utan att kunna uppskjuta betalningen i enlighet med de villkor som anges i den skrivelse från kommissionen till ICI som innehöll beslutet" skall "förplikta kommissionen att till ICI betala tillbaka de erlagda böterna eller en lämplig andel därav med ränta beräknad efter en räntesats som är 1 % högre än den utlåningsränta som fastställs av den bank i Förenade kungariket som anges i artikel 4 i beslutet".

397 Det följer av själva formuleringen av sökandens yrkande att det är villkorat såtillvida att det är beroende av att sökanden är skyldig att betala böterna utan att kunna uppskjuta betalningen av dem. Yrkandet var villkorat i ansökan därför att den frist för betalning av böterna som fastställdes i artikel 4 i beslutet var på tre månader från delgivningen av beslutet till sökanden. Eftersom denna frist var längre än sökandens frist för väckande av talan enligt artikel 173 tredje stycket i EEG-fördraget, hade sökanden då förevarande talan väcktes ännu inte beslutat om den skulle betala böterna eller ställa en bankgaranti och förplikta sig att betala ränta, såsom kommissionen hade föreslagit i sin skrivelse av den 22 maj 1986 genom vilken sökanden delgavs beslutet.

398 Förstainstansrätten finner att sökanden inte i något skede av förfarandet efter utgången av den i artikel 4 i beslutet föreskrivna fristen - då sökanden var tvungen att bestämma sig för att antingen betala böterna eller ställa en bankgaranti - har anfört att det ifrågavarande yrkandet inte längre var villkorat. Sökanden har inskränkt sig till att i sin replik upprepa yrkandena i sin ansökan. Genom att sökanden inte har lyckats upphäva den villkorliga karaktären hos sitt yrkande har sökanden inte formulerat det på ett tillräckligt bestämt sätt. Detta yrkande kan därför inte prövas i enlighet med artikel 19 i EEG-stadgan för domstolen, artikel 38.1 i rättegångsreglerna för domstolen och 44.1 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten (domstolens dom av den 30 oktober 1974 i målet 188/73 Grassi mot rådet, Rec. 1974 s. 1099, punkt 7).

Återupptagande av det muntliga förfarandet

399 Genom en skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 mars 1992 har sökanden hemställt att förstainstansrätten, på grund av kommissionens uttalanden vid den muntliga förhandlingen i målen T-79/89, T-84/89-T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-102/89 och T-104/89, återupptar det muntliga förfarandet och beslutar att ytterligare bevisupptagning skall ske.

400 Efter att på nytt ha hört generaladvokaten finner förstainstansrätten inte skäl att enligt artikel 62 i sina rättegångsregler förordna att det muntliga förfarandet skall återupptas eller att besluta om ytterligare bevisupptagning i enlighet med sökandens hemställan.

401 Det skall anmärkas att förstainstansrättens dom av den 27 februari 1992 BASF m.fl. mot kommissionen (i målen T-79/89, T-84/89-T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-102/89 och T-104/89, Rec. 1992, s. II-315) inte i sig själv motiverar ett återupptagande av den muntliga förfarandet i förevarande mål. Förstainstansrätten konstaterar att en rättsakt som delgivits och offentliggjorts skall presumeras vara giltig. Det åligger därför den som åberopar bristande formell giltighet eller nullitet hos en rättsakt att tillhandahålla förstainstansrätten grunder som gör det möjligt för denna att inte ta hänsyn till den skenbara giltigheten hos den formellt delgivna och offentliggjorda rättsakten. I förevarande mål har sökanden inte lagt fram något bevis till stöd för antagandet att den delgivna och offentliggjorda rättsakten inte hade godkänts eller antagits av kommissionsledamöterna såsom kollegium. I synnerhet har inte sökanden i förevarande fall, till skillnad från vad som skedde i PVC-målen (ovannämnda dom av den 27 februari 1992 i målen T-79/89, T-84/89-T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-102/89 och T-104/89, punkterna 32 och följande), lagt fram något bevis för att principen om att ändring inte får ske i antagna rättsakter åsidosattes genom en ändring i beslutets ordalydelse efter det sammanträde inom kommissionsledamöternas kollegium vid vilket beslutet antogs.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

402 I enlighet med artikel 87.2 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden i huvudsak har tappat målet och kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, skall den senare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för förfarandet vid domstolen i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna för domstolen.

Domslut

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande dom:

1) Det bötesbelopp som ålagts sökanden i artikel 3 i kommissionens beslut av den 23 april 1986 (IV/31.149 - Polypropen, EGT L 230, s. 1) fastställs till 9 000 000 ecu, dvs. 5 803 173 pund sterling.

2) Sökandens talan i övrigt ogillas.

3) Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för förfarandet vid domstolen i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna för domstolen.

Full & Egal Universal Law Academy