EUR-Lex -  61989TJ0068 - SV - Förstainstansrättens dom (första avdelningen) av den 10 mars 1992. - Società Italiana Vetro SpA, Fabbrica Pisana SpA och PPG Vernante Pennitalia SpA mot Europeiska gemenskapernas kommission. - Förenade målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89.

Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord

1. Konkurrens - administrativt förfarande - meddelande om anmärkningar - översändande av förvanskade dokument till företagen - följder - särskild noggrannhet från domstolens sida vad gäller de bevis som lagts till grund för kommissionens beslut

2. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - samordnat förfarande - vissa typer av kontakter mellan producenter saknar bevisvärde

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

3. Konkurrens - gemenskapsrättsliga bestämmelser - beslut av kommissionen som fastslår att det föreligger en överträdelse - beslut grundat på förhållanden som inte alla med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisats - ändring som görs av domstolen - uteslutet - delvis ogiltigförklaring - villkor

(artikel 173 i EEG-fördraget, rådets förordning nr 17, kommissionens förordning nr 99/63)

4. Konkurrens - dominerande ställning - företag - begrepp - kollektiv dominerande ställning - begrepp

(artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Om det under den bevisupptagning som förstainstansrätten föranstaltat om i ett mål där talan förs mot ett beslut av kommissionen som tillämpar konkurrensreglerna i fördraget, framkommer att de dokument som översänts till företagen under det administrativa förfarandet har förvanskats utan saklig grund, åligger det förstainstansrätten att noggrant granska arten och räckvidden av de bevis som kommissionen har lagt till grund för beslutet.

2. Vertikala förbindelser, som säljare och köpare, mellan två producenter, när de avser en produkt som endast tillverkas av en av dessa producenter, utgör inte i sig bevis för en olaglig horisontell konkurrensbegränsande samverkan.

Något sådant bevis utgör inte heller den omständigheten att de som tillsammans driver en gemensam produktionsanläggning kommer överens med varandra för att undvika att det uttag som var och en av dem gör från produktionen i anläggningen leder till en situation med illojal konkurrens.

3. Även om gemenskapsdomstolen, inom ramen för domstolsprövningen av gemenskapsadministrationens rättsakter, kan besluta att delvis ogiltigförklara ett kommissionsbeslut på konkurrensområdet, så innebär inte detta att den har behörighet att ändra det ifrågavarande beslutet. Godkännandet av en sådan behörighet skulle dels kunna rubba den balans mellan institutionerna som föreskrivs i fördraget, dels riskera att kränka rätten till försvar genom att de företag som berörs av beslutet fråntas de processrättsliga garantier som föreskrivs i förordningarna nr 17 och nr 99/63.

En delvis ogiltigförklaring förutsätter i sig att vissa villkor uppfylls. Om domstolen har för avsikt att delvis ogiltigförklara beslutet måste den först försäkra sig om att beslutets räckvidd, mot bakgrund av grunden för beslutet, kan begränsas med avseende på det materiella tillämpningsområdet, den personkrets på vilken beslutet är tillämpligt eller det tidsmässiga tillämpningsområdet [ratione materiae, ratione personae eller ratione temporis], på ett sådant sätt att dess verkningar begränsas utan att dess innehåll ändras; att beviset för överträdelsen när den avgränsats på detta sätt kan baseras på en tillräcklig bedömning av marknaden i motiveringen till beslutet och att det eller de företag som berörs har beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt besvara den anmärkning som avgränsats på så sätt.

4. Begreppet företag i artikel 86 i fördraget syftar, på samma sätt som begreppet företag i artikel 85, på en ekonomisk enhet.

Två eller flera företag kan ha en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget när två eller flera oberoende ekonomiska enheter på en viss marknad är förenade av sådana ekonomiska bindningar att de, på grund härav, tillsammans har en dominerande ställning i förhållande till övriga aktörer på den marknaden. Detta skulle till

exempel kunna vara fallet om två eller flera oberoende företag tillsammans, genom avtal eller licenser, har ett teknologiskt försprång som tillåter dem att i betydande omfattning agera självständigt i förhållande till konkurrenter, kunder och, i sista hand, konsumenter.

A - Bedömningen av marknaden

1. Den rättsakt mot vilken talan förs

Parter

Förenade målen T-68/89,

Società Italiana Vetro SpA, italienskt bolag med säte i San Salvo (Italien), företrätt av advokaten Luigi Citarella, Rom, och advokaten Crisanto Mandrioli, Milano, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten Ernest Arendt, 4, avenue Marie-Thérèse,

T-77/89,

Fabbrica Pisana SpA, italienskt bolag med säte i Milano (Italien), företrätt av advokaterna Pierre van Ommeslaghe och Bernard van de Walle de Ghelcke, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten Jean-Claude Wolter, 8, rue Zithe,

och T-78/89,

PPG Vernante Pennitalia SpA (tidigare Vernante Pennitalia SpA), italienskt bolag med säte i Genua (Italien), företrätt av advokaterna Gianni Manca och A. J. Manca Graziadei, Rom, och advokaterna Michel Waelbroeck och Alexandre Vandencasteele, Bryssel, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten Ernest Arendt, 4, avenue Marie-Thérèse,

sökande,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av J. E. Collins, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Stephen Richards, barrister of Gray's Inn, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, vad beträffar sökandenas yrkanden avseende tillämpningen av artikel 86 i EEG-fördraget,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Enrico Traversa, Julian Currall och, under det skriftliga förfarandet, Hendrik van Lier, samtliga vid rättstjänsten och i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Alberto Dal Ferro, Vicenza, och advokaten Hervé Lehman, Paris, med delgivningsadress i Luxemburg hos Roberto Hayder, företrädare för rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

svarande,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av J. E. Collins, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Stephen Richards, barrister of Gray's Inn, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, vad beträffar kommissionens yrkanden avseende tillämpningen av artikel 85 i EEG-fördraget,

intervenient.

Talan avser ogiltigförklaring av kommissionens beslut 89/93/EEG av den 7 december 1988 om ett förfarande för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget (IV/31.906 - Planglas, EGT L 33, s. 44, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden D. A. O. Edward samt domarna R. García-Valdecasas, K. Lenaerts, H. Kirschner och R. Schintgen,

justitiesekreterare: H. Jung,

som beaktat det skriftliga förfarandet och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen den 12, 13, 14 och 15 november 1991,

meddelar följande

Domskäl

dom

Faktiska omständigheter i målet

1 Förevarande mål rör ett beslut fattat av svaranden, Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallade "beslutet" respektive "kommissionen"), i vilket de tre sökandena, som är italienska producenter av planglas, ålades böter för överträdelse av artikel 85.1 i EEG-fördraget och i vilket det fastslogs att de hade överträtt artikel 86 i nämnda fördrag. De tre bolag som beslutet riktar sig till är, för det första, Società Italiana Vetro (nedan kallat "SIV"), vars största aktieägare är Ente Finanziamento Industria Manifatturiera (nedan kallat "EFIM"), för det andra, Fabbrica Pisana SpA (nedan kallat "FP"), dotterbolag i industrikoncernen Saint-Gobain (nedan kallad "SG") och, för det tredje, Vernante Pennitalia (nedan kallat "VP"), dotterbolag i koncernen PPG-Industries Inc. i Pittsburg (nedan kallad "PPG").

2 I beslutet (punkt 2) definieras den ifrågavarande produkten som "planglas av alla slag". Man skiljer mellan tre typer av planglas, nämligen draget glas, gjutet glas och den viktigaste typen, polerat glas. Det preciseras att 90 procent av allt planglas numera tillverkas med den så kallade flytglasprocessen, en modern tillverkningsmetod som, för varje produktionslinje, kräver investeringar på omkring 100 miljoner ecu.

3 Inom sektorn för planglas i allmänhet skiljer kommissionen mellan två marknader (punkt 5). Dels marknaden för glas till transportindustrin, särskilt bilindustrin (nedan kallad "marknaden för bilglas"), dels marknaden för glas till övriga industrier, särskilt byggnads- och inredningsindustrin (nedan kallad "marknaden för bygglas"). Inom marknaden för bilglas levererar glasproducenterna direkt till biltillverkarna, som själva bearbetar planglaset så att det uppfyller tillverkarnas behov. Inom marknaden för bygglas kan planglaset användas obearbetat (exempelvis som fönsterglas) eller bearbetat. När det gäller den sistnämnda sektorn kan användarna tillgodoses antingen direkt av producenterna eller indirekt av grossister, bearbetande grossister eller självständiga bearbetande företag.

4 Den 28 september 1981 riktade kommissionen till FP, SIV och VP, till en sammanslutning av italienska företag specialiserade inom grossistförsäljning av planglas och till medlemmarna i två motsvarande sammanslutningar, som redan upplösts, ett beslut (81/881/EEG, EGT L 326 s. 32, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå, nedan kallat "1981 års beslut"), i vilket det fastslogs att de överträtt bestämmelserna i ovannämnda artikel 85.1. Kommissionen anklagade för det första grossistsammanslutningarna för att i sina stadgar, tillämpningsbestämmelser och beslut ha antagit klausuler angående

- skyldighet för medlemmar att göra inköp med sammanslutningarna som mellanled;

- förbud för medlemmar att importera och skyldighet att fördela de produkter som, med tillstånd i förväg av sammanslutningen, eventuellt importerats från statshandelsländer;

- antagande och iakttagande av en gemensam prislista.

För det andra anklagade kommissionen producenterna och grossisterna för att ha slutit avtal angående

- fastställande av försäljningskvoter,

- beviljande av särskilda rabatter,

- kontroll av verksamheten hos sammanslutningarnas medlemmar.

1981 års beslut har vunnit laga kraft.

5 I mars 1986 stämde Industria Vetraria Alfonso Cobelli (nedan kallat "Cobelli"), som är ett bolag med säte i Reggio Calabria och vars verksamhet består i grossisthandel med glas, företagen FP och SIV inför domstolen i den regionen och anklagade dem för att ha bidragit till bolagets fall genom ett beteende som det ansåg var illojalt och utgjorde missbruk av dominerande ställning. Cobelli anklagade dem särskilt för att ha ingått en "tyst överenskommelse", som även inbegrep VP, "som syftade till att bibehålla marknadens stabilitet genom antagandet av priser för försäljning av deras produkter". Den 25 juni 1986, sände VP:s advokat ett brev till Cobelli och hävdade att detta påstående var felaktigt, i den del det avsåg VP. Den 15 juli 1986 svarade Cobellis advokat och gav uttryck för sin "förvåning eftersom Industria Vetraria Cobelli och dess ägare aldrig ifrågasatt den korrekta attityd och det tillmötesgående som Vernante Pennitalia visat dem".

6 Under juli och oktober 1986 genomförde kommissionen, i enlighet med artikel 14.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01, nedan kallad förordning nr 17), undersökningar dels hos FP, SIV och VP, dels hos ett företag specialiserat på grossistförsäljning av planglas, Socover SpA (nedan kallat "Socover"), vilket var ett av de företag som 1981 års beslut riktade sig till.

7 Genom skrivelse av den 31 oktober 1986, som inkom till kommissionen den 6 november 1986, ingav ägaren till företaget Cobelli, Alfonso Cobelli, en ansökan till kommissionen i enlighet med artikel 3 i förordning nr 17, som syftade till att det skulle fastslås att SIV, FP och VP hade agerat på ett sätt som innebar överträdelse av konkurrensbestämmelserna. Enligt Cobelli fanns det sedan länge ett avtal mellan de tre producenterna som syftade "till att kontrollera och stabilisera marknaden och eliminera all ömsesidig konkurrens genom antagandet av avtalade prislistor för försäljningen av deras produkter. I dessa prislistor, som fastställde inte bara identiska priser för homogena kategorier av produkter, utan även identiska försäljnings- och betalningsvillkor, blev kundkretsen indelad i olika grupper efter kommersiell betydelse, på grundval av omsättning och verksamhetsområde. För varje grupp fastställdes olika försäljningspriser med hjälp av en 'rabattskala' som innebar en prisskillnad på omkring 9 procent mellan den första gruppen och den sista". Cobelli anklagade vidare FP och SIV (men inte VP) för att, sedan omkring 1982, ha genomfört en "kommersiell strategi som syftar till att få total kontroll inte bara över produktionen, utan även över distributionen av glas, genom att utesluta de flesta av de nuvarande grossist-distributörerna från marknaden".

8 Den 13, 14 och 15 januari 1987 genomförde kommissionen, i enlighet med artikel 14.3 i förordning nr 17, ytterligare undersökningar hos FP, SIV och VP.

9 Genom skrivelse av den 20 februari 1987 gav VP kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor (nedan kallat "GD IV") sina synpunkter på Cobellis klagomål, som företaget för första gången just fått kännedom om, och åberopade bland annat till sitt försvar den dementi som Cobellis advokat hade tillsänt företaget den 15 juli 1986.

10 Den 3 april 1987 sände Cobelli en inlaga till GD IV, som inkom till kommissionen den 10 april 1987, som svar på de synpunkter som lämnats av FP, SIV och VP efter att de tagit del av Cobellis klagomål. I den inlagan, hävdade Cobelli att FP, SIV och "vid vissa tillfällen även" VP hade deltagit i regelbundna möten med grossisterna, "ibland anordnade av branschsammanslutningar, ibland på tillverkarnas eget initiativ", och att de tre producenterna:

"alltid visade sig ha exakt samstämmiga ståndpunkter i förhållande till distributörernas önskemål. Listorna över saluförda varor, som alltid var helt identiska och tryckta samtidigt eller nästan samtidigt av de tre företagen, sändes till distributörerna själva, för att därefter utförligare förklaras på dessa möten, utan att det för den skull gavs några möjligheter att diskutera dem ¼ tvärtom, varje gång som (de övriga deltagarna) försökte påverka tillverkarnas beslut eller föreslå avtal som skulle ha tagit hänsyn till deras egna kommersiella behov, visade tillverkarna upp en 'enad front' ...

Som exempel kan nämnas några av de många möten som hölls mellan 1984 och 1986 där undertecknad deltog i de flesta: den 19 mars 1984 i Neapel, på SIV:s initiativ, hos Barbato; den 10 oktober och den 31 oktober 1984 i Rom på hotell Sheraton; den 19 oktober 1984 i Caserta, hos Fontana; den 31 oktober 1984 ännu ett möte i Bologna, hos VIC SpA; vi vet att andra viktiga möten mellan de tre företagens försäljningsdirektörer har ägt rum den 28 februari och den 2 mars 1985; den 2 maj 1985 i Rom, på hotell Sheraton; den 18 februari 1986 i Catania, enbart mellan Tortorici, Donato, Fontana, Milletti (FP), Baldi (SIV) och Bilotta från Callipo Vetro. Det förekom naturligtvis fler möten än de här nämnda, som är de första som undertecknad kommer att tänka på, och dessutom förekommer de än i dag, fastän undertecknad hålls strikt utanför, eftersom jag har vågat ta initiativ gentemot tillverkarna!

Till stöd för vad som här anförts och som bevis för att det förekommer särskilda avtal mellan tillverkarna, som syftar till att fastställa enhetliga priser och försäljningsvillkor, räcker det att granska bifogade fakturor som visar att priserna vid samma tidpunkter och för samma produkter är helt identiska ..."

Efter en längre kommentar om FP:s och SIV:s beteende undantog därefter Cobelli uttryckligt VP,

"som visserligen deltagit i överenskommelserna med de övriga tillverkarna vad gäller överensstämmande listor och rabatter, men som likafullt alltid har bibehållit ett absolut korrekt affärsmässigt beteende, bland annat gentemot undertecknad, och som aldrig gjort sig skyldigt till missbruk eller hemliga överenskommelser avsedda att gynna en ekonomisk aktör på de övrigas bekostnad ..."

11 Den 15 oktober 1987 beslöt kommissionen att inleda ett förfarande enligt artikel 3.1 i förordning nr 17. Den 28 oktober 1987 tillsände kommissionen FP, SIV och VP det skriftliga meddelandet om anmärkningar som föreskrivs i artikel 19.1 i den förordningen och i artikel 2.1 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (EGT 1963, 127, s. 2268, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01, nedan kallad "förordning nr 99/63"). I detta meddelande om anmärkningar anklagades de företag som det riktade sig till för att ha handlat i strid med artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget såväl inom sektorn för bilglas, i förhållande till de italienska företagen Fiat och Piaggio, som inom sektorn för bygglas. FP, SIV och VP svarade skriftligen på detta meddelande.

12 Den 9 och 10 mars 1988 ägde de förhör rum som föreskrivs i artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 17 och i artiklarna 7, 8 och 9 i förordning nr 99/63. Bolagen FP, SIV, VP och Cobelli företräddes och hördes. Utkastet till protokollet från förhören, tillsammans med den relevanta dokumentationen, sändes till ledamöterna i den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor. Det sändes till företagen den 25 augusti 1988. Det slutliga protokollet med de rättelser, kompletteringar och strykningar som begärts av företagen sändes till dem senare.

13 Det framgår av ovan nämnda protokoll, att på en begäran från Portugals företrädare att besvara om kommissionen hade kontaktat Fiat, svarade en tjänsteman från GD IV:

"Kommissionen avser att besvara den frågan senare."

Då Italiens företrädare insisterade på att få veta om kommissionen hade gjort undersökningar hos Fiat svarade samma tjänsteman:

"Jag har inget att tillägga till det jag sagt tidigare."

Det framgår vidare av protokollet att när Alfonso Cobelli ombads att precisera vilka möten VP enligt honom hade deltagit i, nämnde han endast ett möte i Tropea under 1986. Det rörde sig om en fest för glasmästare med femhundra deltagare, inklusive familjemedlemmar.

14 Efter det att detta förfarande avslutats fattade kommissionen det omtvistade beslutet av den 7 december 1988. Beslutet är uppdelat i två delar. I den ena delen redogörs för de faktiska omständigheterna (punkt 1-58, nedan kallad "sakframställningen"), och i den andra delen redogörs för den rättsliga bedömningen (punkt 59-84, nedan kallad "den rättsliga bedömningen"). Därefter följer själva beslutet. I beslutet återges i huvudsak innehållet i meddelandet om anmärkningar.

15 I sakframställningen i beslutet undersöks först marknaden för planglas successivt i fråga om produkten, utbudet och efterfrågan. Därefter undersöks företagens beteende vad gäller för det första sektorn för bygglas, för det andra sektorn för bilglas och för det tredje företagens inbördes handel med glas.

16 Beträffande sektorn för bygglas granskas i beslutet det beteende som företagen anklagats för under följande fem rubriker:

- identiska priser

- identiska rabatter

- identisk klassificering av de viktigaste kunderna

- samordningen mellan producenterna, och

- förbindelserna mellan producenterna och grossisterna.

17 I beslutet fastslås att "de tre italienska producenterna, nästan samtidigt och ibland samma dag ..., har skickat identiska prislistor till sin italienska kundkrets" (punkt 18), att de "har tillämpat identiska rabatter på priserna beroende på i vilka kategorier eller nivåer kunderna placerats" (punkt 20) och att "de viktigaste kunderna ¼ har indelats i samma kategori eller nivå oavsett vilken producent de mottagit leveranser från, (beroende på) vilken mängd kunden sammanlagt köpt från samtliga producenter" (punkt 22). Vidare konstateras att "de enhetliga priserna och rabatterna samt överensstämmelsen i klassificeringen av de viktigaste kunderna i kategorier eller nivåer, uteslutande är resultatet av konkurrensbegränsande samverkan mellan producenterna som avtalats antingen direkt vid möten, sammanträden eller andra kontakter eller med en företrädare för de viktigaste kunderna (Socover) som mellanhand" (punkt 24). Därefter följer "dokument som styrker förekomsten av denna konkurrensbegränsande samverkan" (punkt 25-32). I beslutet fastslås vidare att "de tre italienska tillverkarnas inbördes handel med produkter ger dem möjlighet att få kännedom om konkurrenternas prislistor och de priser som faktiskt tillämpas eller att komma överens om ett gemensamt beteende på marknaden ¼ Priserna på de produkter som sålts har alltid fastställts och successivt anpassats på grundval av de säljande producenternas prisändringar" (punkt 33). Slutligen fastslås det i beslutet att "samordnade priser och rabatter i praktiken har tillämpats. En undersökning av vissa fakturor visar således att de tre producenterna har tillämpat identiska priser och rabatter gentemot en och samma kund, som har köpt vitt skilda kvantiteter av dem". Därefter följer en lista över de undersökta fakturorna (punkt 34).

18 Beträffande relationerna mellan producenterna och grossisterna fastslås det i beslutet att "de tre producenterna har försäkrat sig om att deras priser och rabatter tillämpas även i nästa omsättningsled". Det medges i beslutet att det inte finns några direkta bevis för de möten som sökanden Cobelli påstår har ägt rum "med grossisterna för att få dem att godkänna prisökningarna och tillämpa dem i nästa omsättningsled", men det påpekas att "det framgår av vissa dokument dels att några möten mellan grossister har anordnats på initiativ av producenterna och att producenterna, med beaktande av deras identiska priser och rabatter, har lyckats styra grossisternas kommersiella val, dels att kunderna förväntade sig att producenternas priser skulle vara identiska" (punkt 35). Därefter följer en utläggning om vissa dokument (punkt 36-42). I beslutet fastslås det särskilt, på grundval av ett av dessa dokument, att "meddelanden från grossisterna till producenterna och omvänt förmedlas av Socover" (punkt 36).

19 Beträffande sektorn för bilglas fastslås det i beslutet att "enligt de företagsdokument som räknas upp nedan har SIV och FP träffat avtal om priser och fördelning av kvoter åtminstone sedan 1982. VP har också deltagit i denna konkurrensbegränsande samverkan åtminstone sedan 1983, dock inte i samma omfattning som de två andra producenterna" (punkt 43). Därefter granskas i beslutet de dokument som kommissionen betraktat som bevis för avtal och samordnade förfaranden som rör Fiatkoncernen (punkt 44-51) respektive Piaggiokoncernen (punkt 52). När det gäller Fiatkoncernen fastslås det, efter en genomgång av frågan om priser och kvoter, att "de tre producenterna har sålt produkter till varandra ¼ i syfte att bibehålla var och en sin egen penetreringskvot eller att uppnå de kvoter som avtalats med konkurrenterna" (punkt 48) och med hänvisning till producenternas argument att Fiat var en "dominerande köpare" fastslås det att "oavsett vilka förbindelser som upprättas mellan en dominerade köpare och hans leverantörer, så är det bevisat att SIV, FP och VP sinsemellan har samordnat sin affärspolitik gentemot Fiatkoncernen" (punkt 51 iii andra stycket). När det gäller Piaggiokoncernen fastslås det i beslutet att "SIV och FP åtminstone sedan 1983 har kommit överens om fördelningen av leveranser och om de priser som skall tillämpas gentemot Piaggio" (punkt 52). Ingen anmärkning har framförts till VP beträffande dess relationer med Piaggiokoncernen.

20 Beträffande den inbördes handeln med glas mellan producenterna fastslås det i beslutet att "stora kvantiteter glas har utväxlats genom kontrakt mellan de tre producenterna. Denna handel har till syfte att göra det möjligt för varje producent att förfoga över hela sortimentet av produkter, även sådana som de inte tillverkar själva, och att behålla sina marknadsandelar. Det ger också producenterna möjlighet att dela upp marknaderna och kunderna mellan sig och få kännedom om de priser och rabatter som tillämpas av konkurrenterna ..." (punkt 53). Därefter följer en granskning av dokumenten (punkt 54-56) och producenternas argument (punkterna 57 och 58). I beslutet fastslås att kommissionen "inte har för avsikt att ifrågasätta ömsesidiga överlåtelser av produkter för att avhjälpa tillfälliga bristsituationer (vid utbyte av produktionsverktyg, driftstopp på grund av underhåll av ugnar, för att tillgodose av en tillfällig efterfrågan), utan ... endast den systematiska inbördes handeln med produkter som avtalats för längre tidsperioder och som är en följd av det val av industri- och affärspolitik som producenterna gjort inom ramen för annan konkurrensbegränsande samverkan och/eller andra konkurrensbegränsande avtal" (punkt 58 i första stycket). Ur ekonomisk synvinkel konstateras det i beslutet att "de ömsesidiga överlåtelserna upphäver fördelarna med specialiseringen och syftar till att på ett konstlat sätt jämställa alla producenter, vilket hindrar kunderna från att dra ekonomisk fördel av varje enskild producents särskilda ställning i produktions- och försäljningshänseende. Den ömsesidiga försäljningen leder i praktiken till en platt och enhetlig marknad, vilket också framgår av de tre producenternas enhetliga priser och rabatter" (punkt 58 i tredje stycket). Slutligen fastslås det i beslutet att den inbördes handeln är "systematisk" och "inte avser några obetydliga kvantiteter utan åtskilliga ton" (punkt 58 iii).

21 I den rättsliga bedömningen i beslutet görs en granskning av företagens beteende mot bakgrund av artiklarna 85 (punkt 59-73) och 86 i fördraget (punkt 74-82).

22 När det gäller sektorn för bygglas fastslås det i beslutet att "offentliggörandet av identiska priser inom en kort tidsrymd, om inte samtidigt, förekomsten av identiska rabattskalor, identiska prislistor och kundkategorier som kan utnyttja dessa villkor är följden av konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden mellan de ifrågavarande producenterna. Dessa dokument och anteckningar ¼ visar nämligen att FP, SIV och VP har avtalat, eller i vart fall kommit överens om, åtminstone sedan 1983 och fram till 1986, att tillämpa enhetliga priser och försäljningsvillkor" (punkt 61). Efter en undersökning av företagens argument avseende begreppet avtal, fastslås det i beslutet att "även om man inte vill beteckna innehållet i anteckningarna och dokumenten som konkurrensbegränsande samverkan ¼ råder det inget tvivel om att dessa anteckningar och dokument tyder på ett hemligt samförstånd mellan de tre producenterna, oavsett vilken form detta hemliga samförstånd har antagit i detta fall ¼" (punkt 63 femte stycket). Vad gäller relationerna mellan producenter och grossister fastslås det i beslutet att "mötena mellan de viktigaste grossisterna, som producenterna tog initiativ till eller anordnade, är följden av konkurrensbegränsande samverkan eller samordnade förfaranden mellan FP, SIV och VP, som hade till syfte att styra grossisternas inköps- och försäljningspolitik så att den skulle överensstämma med deras gemensamma intressen, och grossisterna, som är ekonomiskt beroende, kan därför inte undandra sig producenternas makt och manipulationer" (punkt 64).

23 Slutligen, vad gäller sektorn för bygglas, dras följande slutsats i beslutet:

"Konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden mellan företag som tillverkar identiska produkter utgör väsentliga hinder för konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1. Genom denna samverkan och dessa förfaranden har de ifrågavarande företagen i praktiken åtagit sig att väsentligt inskränka sitt självständiga uppträdande gentemot kundkretsen och deras beteende har lett till att de viktigaste kunderna har rättat sig efter deras beslut och saknat möjlighet att fritt fatta sina affärsbeslut. Verkningarna av dessa begränsningar är än mer kännbara då FP, SIV och VP kontrollerar omkring 79 procent av den italienska marknaden. Genom det ifrågasatta beteendet har företagen minskat köparnas möjligheter att dra fördel av konkurrensen mellan de lokala producenterna, mot bakgrund av deras totala marknadsandel trots importen. Dessutom, mot bakgrund av den risk det innebär att bli utan regelbundna leveranser, kan de viktigaste köparna, grossisterna och bearbetningsföretagen, svårligen undvara leveranser från de italienska producenterna" (punkt 66).

24 Vad gäller sektorn för bilglas och relationerna med Fiatkoncernen fastslås det i beslutet att "FP och SIV, från 1982 till 1986, samt FP, SIV och VP, från 1983 till 1986, har avtalat eller åtminstone kommit överens om vilka priser som skall tillämpas gentemot Fiatkoncernen och, från 1982 till 1987, hur marknaden skall uppdelas, och därmed undanröjt all osäkerhet om hur de skulle agera sinsemellan. Dessa avtal och samordnade förfaranden mellan FP och SIV ... utgör mycket allvarligare överträdelser än de som skett med medverkan av VP ... (Men) VP:s agerande utgör också en överträdelse (i det att) VP har deltagit i konkurrensbegränsande samverkan eller samordnade förfaranden beträffande priser ... och företaget har utan undantag tillämpat prisändringarna ¼ VP har deltagit i avtal beträffande fördelning av leveranser ... och ... har aktivt producerat och fortsätter att producera icke-bearbetade och bearbetade produkter för sina konkurrenters räkning" (punkt 67).

25 Beträffande relationerna med Piaggiokoncernen fastslås det i beslutet att "FP och SIV har avtalat eller kommit överens om, från slutet av 1982 till 1986, vilka priser som skulle tillämpas gentemot Piaggiokoncernen och vilka kvantiteter och vilka produkter som var och en av dem skulle leverera. Genom dessa avtal och förfaranden, som utgör typiska överträdelser, har de två producenterna fastlagt en långsiktig strategi som syftar till att få kunden i fråga att fördela sina beställningar i enlighet med deras beslut och på så sätt, genom systemet med differentierade priser, fråntagit Piaggiokoncernen varje ekonomisk möjlighet att välja sina leverantörer. Ett sådant beteende är än mer allvarligt eftersom FP och SIV har genomfört sina avtal i praktiken och under tillämpningen av dem anpassat dem till rådande förhållanden och förlängt dem utöver den period som var fastställd från början" (punkt 68).

26 Vad gäller sektorn för bilglas i allmänhet påpekas följande i beslutet:

"De ovan nämnda avtalen och samordnade förfarandena utgör begränsningar som hindrar konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1. Genom dessa avtal och förfaranden har producenterna i fråga skapat en marknadssituation som är sådan att den utesluter, eller åtminstone begränsar till ett minimum, all konkurrens dem emellan. Dessa avtal och förfaranden har nämligen gjort det möjligt för de berörda företagen att söka och uppnå en balans mellan priser och avsättning som ligger på en annan nivå än den hade gjort i en normal konkurrenssituation och att utkristallisera deras respektive ställning på marknaden. Verkningarna av de begränsningar som de ifrågavarande producenterna har åstadkommit är märkbara, eftersom FP och SIV kontrollerar över 80 procent av den italienska marknaden för bilglas och eftersom FP, SIV och VP tillsammans kontrollerar omkring 95 procent av denna marknad. På grund av det ifrågasatta agerandet har kunderna berövats möjligheten att dra fördel av konkurrensen mellan de lokala producenterna, med tanke på de sistnämndas överlägset stora försäljning på den aktuella marknaden, trots importen. Dessutom skall det beaktas att kunderna inte kan klara sig utan leveranser från de italienska producenterna, om de vill försäkra sig om regelbundna leveranser" (punkt 69).

27 I fråga om den inbördes handeln med glas konstateras följande i beslutet:

"De avtal och kontrakt ¼ som rör den systematiska inbördes handeln med glas mellan de tre producenterna utgör märkbara begränsningar i konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1, eftersom parterna berövas sina möjligheter att agera självständigt och att anpassa sig individuellt till omständigheterna. Genom dessa avtal och kontrakt avstår nämligen varje enskild producent från att, genom en ökad direktförsäljning till kundkretsen, dra fördel av de övriga tillverkarnas bristande produktion, sin egen produktionskapacitet, sin specialisering och tekniska bearbetningsförmåga, samtidigt som han i sin tur skyddar sig mot dessa risker i en motsatt situation ¼ (Dessa) avtal och kontrakt syftar till syvende och sist till att fördela avsättningen och kundkretsen mellan de ifrågavarande producenterna och till att förhindra varje ändring av deras respektive ställning inom de olika marknadssegmenten och eventuella påtryckningar från kunderna. Inom sektorn för bilglas är uppdelningen av marknaden och kundkretsen ibland mycket långtgående: vissa producenter utför arbete som underleverantörer för sina konkurrenter, som förfogar över tekniken och bearbetningsfabrikerna, i det enda syftet att uppnå en viss fördelning av leveranskvoterna till varje kund" (punkt 70).

28 Därefter fastslås det i beslutet att de ifrågavarande konkurrensbegränsningarna är sådana att de märkbart kan påverka handeln inom gemenskapen eftersom "samverkan beträffande priser också avser de produkter som importeras av SIV från andra medlemsstater, av FP från övriga företag i Saint-Gobainkoncernen, av VP från sitt systerföretag Boussois"; eftersom "avtalen beträffande den inbördes handeln med glas också avser de av de tre företagens produkter ¼ som är avsedda för export"; eftersom dessa avtal "också påverkar den försäljning som är möjlig att uppnå i Italien genom import av artiklar som produceras i grannländerna"; eftersom "dessa förfaranden medför en struktur med enhetliga affärsvillkor som skiljer sig från den struktur med olika affärsvillkor som normalt skulle råda om konkurrensen inte hade begränsats och snedvrider därför det handelsflöde mellan staterna som annars skulle ha funnits", och eftersom "dessa avtal och denna samverkan har märkbara verkningar på handeln mellan staterna genom att de förstärker den nationella avskärmning som utgör hinder för den ömsesidiga marknadstillgång som är fördragets mål" (punkt 71).

29 Efter att ha uteslutit en tillämpning av artikel 85.3 i fördraget i detta fall (punkterna 72 och 73), undersöker kommissionen i beslutet villkoren för att tillämpa artikel 86 genom att först definiera marknaden i fråga. I beslutet fastslås, i produkthänseende, att planglas skall betraktas som en särskild marknad och, i geografiskt hänseende, att Italien skall betraktas som den relevanta geografiska marknaden inom vilken konkurrensen skall bedömas. I beslutet påpekas att "produktionsenheternas geografiska placering är en avgörande faktor för glasindustrin"; att transportkostnaderna "säkerligen är en mycket viktig faktor"; att "om man vill säkerställa företagets lönsamhet kan endast kvantiteter som producerats till marginella kostnader säljas på export" och att "de lokala producenterna ¼ behärskar den största delen av den interna marknaden" (punkt 77 första stycket). Därav följer, enligt beslutet, att "den logistiska och ekonomiska betydelsen av produktionsenheternas geografiska läge får till följd att kunderna, för att försäkra sig om regelbundna leveranser, i huvudsak är hänvisade till lokala producenter" (punkt 77 andra stycket).

30 I beslutet fortsätter kommissionen med att undersöka förekomsten av en "kollektiv dominerande ställning". Det fastslås att "FP, SIV och VP, i egenskap av deltagare i ett snävt oligopol, är så pass oberoende av konkurrensen att de kan hindra en effektiv konkurrens eftersom de inte behöver ta hänsyn till de övriga deltagarnas agerande på marknaden" (punkt 78).

31 I beslutet fastslås det att "FP:s, SIV:s och VP:s kollektiva dominerande ställning" beror på att "marknadsandelarna på omkring 79 procent (för bygglas) och på omkring 95 procent (för bilglas) ¼ i sig räcker för att ge FP, SIV och VP en dominerande ställning på den italienska marknaden för planglas"; att "den direkta kontroll de har över det inhemska utbudet och den indirekta kontroll de har över tillgången på utländska produkter ger dessa tre företag möjligheten att tillämpa en affärspolitik som är oberoende av marknadsutvecklingen och konkurrensvillkoren"; att "konkurrentföretagen trots sina ansträngningar inte lyckats försvaga de tre företagens ställning på den italienska marknaden"; att "dessa företag presenterar sig på marknaden som en enhet och inte som individuella företag"; att "de tre producenterna gemensamt upprätthåller särskilda förbindelser med en grupp grossister som är de viktigaste glasdistributörerna i Italien, anordnar möten och gör allt de kan för att få dem att acceptera prisändringar och för att dessa ändringar skall föras vidare till nästa omsättningsled"; att "de tre producenternas ekonomiska beslut visar att de i hög grad är oberoende i fråga om priser och försäljningsvillkor, kundrelationer och affärsstrategier", och att "de tre företagen dessutom sinsemellan på produktionsplanet har etablerat strukturella bindningar genom en systematisk inbördes handel med produkter" (punkt 79).

32 I beslutet fastslås det att företagens agerande, såsom det beskrivits, utgör missbruk av en kollektiv dominerande ställning dels "eftersom det inskränker användarnas valmöjligheter vad gäller leverantörer och begränsar avsättningsmöjligheterna för gemenskapens övriga producenter av planglas" (punkt 80), dels "eftersom det är oförenligt med syftet med artikel 3 f i fördraget som föreskriver upprättandet av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids" (punkt 81 första stycket). I beslutet fastslås det särskilt att "de tre producenterna har berövat kunderna möjligheten att låta leverantörerna konkurrera i fråga om priser och försäljningsvillkor och begränsat avsättningsmöjligheterna genom fastställandet av försäljningskvoter för bilglas, och därigenom har de konsoliderat förvärvade marknadspositioner och begränsat tillträdet till marknaden för konkurrerande producenter" (punkt 81 andra stycket).

33 Slutligen redogörs det i beslutet för de överväganden som beaktats vid fastställandet av böterna. Det framhålls att det inte finns anledning att ålägga böter enligt artikel 86, med motiveringen att "företagen endast skall åläggas böter vid allvarligare överträdelser" och att "begreppet kollektiv dominerande ställning används för första gången" (punkt 84 a). I beslutet fastslås det att "överträdelserna har skett under relativt lång tid" (punkt 84 b), att de "är av sedvanlig art och klart faller under artikel 85" samt att de är "särskilt allvarliga" (punkt 84 c). Emellertid har det "vid fastställandet av bötesbeloppet tagits hänsyn till ¼ att det har funnits perioder med minskad efterfrågan och att företagen därför led förluster" (punkt 84 d). I beslutet fastslås det slutligen att "VP har haft en betydligt mindre roll än FP och SIV" (punkt 85).

34 Mot bakgrund av dessa överväganden antog kommissionen följande beslut:

"Artikel 1

Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA har överträtt bestämmelserna i artikel 85.1 i EEG-fördraget genom följande åtgärder:

a) Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA deltog, från den 1 juni 1983 till den 10 april 1986, i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden om priser och försäljningsvillkor samt i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i syfte att styra de viktigaste grossisternas försäljnings- och inköpspolitik inom sektorn för planglas avsett för byggmarknaden;

b) Fabbrica Pisana SpA och Società Italiana Vetro-SIV SpA deltog, från den 26 oktober 1982 till den 1 december 1986, och Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA tillsammans med Vernante Pennitalia SpA deltog, från den 11 maj 1983 till den 1 december 1986, i avtal och samordnade förfaranden om vilka priser som skulle tillämpas för bilglas till Fiatkoncernen;

c) Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA deltog, från den 1 januari 1982 till den 30 juni 1987, i avtal och samordnade förfaranden om fördelningen av leveranskvoter för bilglas till Fiatkoncernen;

d) Fabbrica Pisana SpA och Società Italiana Vetro-SIV SpA deltog, från den 1 januari 1983 till den 1 maj 1986, i avtal och samordnade förfaranden om priser och leveranskvoter för bilglas till Piaggiokoncernen;

e) Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA deltog, från den 1 januari 1982 till den 31 december 1986, i avtal om inbördes handel med produkter inom sektorn för planglas i syfte att uppnå en uppdelning av marknaden.

Artikel 2

Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA har överträtt bestämmelserna i artikel 86 i EEG-fördraget eftersom de har missbrukat sin kollektiva dominerande ställning genom sitt beteende, som innebar dels att kunderna fråntogs möjligheten att skapa konkurrens mellan leverantörerna om priser och försäljningsvillkor, dels att avsättningsmöjligheterna begränsades genom fastställandet av kvoter för bilglas:

a) Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA, från den 1 juni 1983 till den 10 april 1986, beträffande planglas avsett för byggmarknaden;

b) Fabbrica Pisana SpA och Società Italiana Vetro-SIV SpA, från den 26 oktober 1982 till den 1 december 1986, och Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA tillsammans med Vernante Pennitalia SpA, från den 11 maj 1983 till den 1 december 1986, beträffande priser på bilglas till Fiatkoncernen;

c) Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA, från den 1 januari 1982 till den 30 juni 1987, beträffande leveranskvoter för bilglas till Fiatkoncernen;

d) Fabbrica Pisana SpA och Società Italiana Vetro-SIV SpA, från den 1 januari 1983 till den 1 maj 1986, beträffande priser och leveranskvoter för bilglas till Piaggiokoncernen.

Artikel 3

Fabbrica Pisana SpA, Società Italiana Vetro-SIV SpA och Vernante Pennitalia SpA skall omedelbart upphöra med de åtgärder som avses i ovanstående artiklar 1 och 2 (om så inte redan har skett) och inom sektorn för planglas i framtiden avstå från varje avtal eller samordnat förfarande som kan ha samma eller liknande syfte, däribland varje utbyte av information som i allmänhet omfattas av sekretess och som skulle ge dem möjlighet att kontrollera genomförandet av varje uttrycklig eller tyst överenskommelse eller varje samordnat förfarande som rör priser eller uppdelningen av marknaden.

Artikel 4

Följande böter skall åläggas de företag som detta beslut riktar sig till, med anledning av de överträdelser som fastslagits i artikel 1:

- Fabbrica Pisana SpA: 7 000 000 ecu;

- Società Italiana Vetro-SIV SpA: 4 700 000 ecu;

- Vernante Pennitalia SpA: 1 700 000 ecu.

Artiklarna 5 och 6

(utelämnas)"

Förfarandet

35 Mot bakgrund av dessa omständigheter har sökandena, genom ansökningar som inkom till domstolen den 10 mars 1989 (SIV), den 22 mars 1989 (FP) och den 23 mars 1989 (VP), väckt föreliggande talan om ogiltigförklaring av beslutet. Ansökningarna har registrerats vid domstolens kansli under nummer 75/89 (SIV), 97/89 (FP) respektive 98/89 (VP).

36 Genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 8 september 1989, har Förenade kungariket begärt att få intervenera i föreliggande mål till stöd för kommissionens yrkanden vad beträffar tillämpningen av artikel 85 i EEG-fördraget och till stöd för sökandenas yrkanden vad beträffar tillämpningen av artikel 86 i EEG-fördraget.

37 Genom beslut av den 4 oktober 1989 har domstolen beviljat Förenade kungarikets ansökan att få intervenera i de tre målen 75/89, 97/89 och 98/89. Domstolen har inte fastställt några begränsningar för denna intervention.

38 Innan det skriftliga förfarandet hade avslutats hänsköt domstolen, med tillämpning av artikel 3.1 i rådets beslut av den 24 oktober 1988 om inrättande av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, genom beslut av den 15 november 1989 de tre målen till förstainstansrätten, där de inregisterades under nummer T-68/89 (SIV), T-77/89 (FP) och T-78/89 (VP). Det skriftliga förfarandet fortsatte därefter vid förstainstansrätten.

39 Genom en skriftlig inlaga som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 februari 1990, framförde intervenienten synpunkter som var identiska i alla tre målen eftersom de, enligt intervenienten själv, rörde principiella frågeställningar som var desamma oavsett de särskilda omständigheterna i varje mål eller sökandenas enskilda argument. Intervenienten har dessutom anfört att:

"Vad beträffar artikel 85, har Förenade kungariket intervenerat enbart i syfte att klargöra att dess intervention till stöd för sökandenas yrkanden angående artikel 86 inte i något fall bör betraktas som ett stöd till sökandena vad gäller artikel 85. Förenade kungariket stöder de slutsatser som kommissionen har kommit fram till i beslutet vad gäller tillämpningen av artikel 85. Intervenienten anser också att de ålagda böternas nivå är godtagbar och har inga ytterligare synpunkter att anföra i någon av dessa frågor".

I sitt svaromål i vart och ett av de tre målen har kommissionen begärt att förstainstansrätten skall anmoda Förenade kungariket att ange vilken av de båda parterna som intervenienten hade för avsikt att stödja.

40 På grundval av referentens rapport har förstainstansrätten, den 7 maj 1991, beslutat att inleda åtgärder för bevisupptagning och för att organisera förfarandet samt att ge referenten ansvar för detta. Referenten var ordförande vid ett informellt möte med parterna den 29 och den 30 maj 1991.

41 Under detta möte förklarade referenten för parterna att han efter mötet, i syfte att underlätta genomgången av handlingarna i målet och sammanträdets förlopp, för avdelningen önskade presentera dels förhandlingsrapporter med ett innehåll som kunde accepteras av var och en av parterna som en fullständig och detaljerad sammanfattning av deras respektive inställning, dels en gemensam akt för målen, innehållande alla de handlingar som parterna ansåg viktiga för bedömningen av deras ärende. Referenten anmodade parterna att inge yttrande över de förslag till förhandlingsrapport som han sänt dem samt över den förteckning över handlingar som skulle införlivas i den gemensamma akten. Han anmodade också kommissionen att ge in originalen till de skriftliga bevis som den förfogade över och som legat till grund för dess beslut.

42 Vad gäller Förenade kungarikets intervention har dess företrädare bekräftat den ståndpunkt som framfördes i inlagan av den 4 februari 1990, som beskrivits i punkt 39 ovan. Han förklarade att han i sin plädering skulle inskränka sig till att redogöra för intervenientens stöd för sökandenas yrkanden angående tillämpningen av artikel 86 i EEG-fördraget. Kommissionen förklarade att den under dessa omständigheter inte längre hade något att invända mot att interventionsansökan bifölls.

43 Vad gäller bedömningen av marknaden har parterna enats om att tillföra den gemensamma akten alla statistikuppgifter som är nödvändiga för att bedöma hur den italienska och den europeiska marknaden för planglas fungerar. Parterna har förklarat att de enats om att det därför inte skulle bli nödvändigt att inhämta en expertbedömning i den frågan.

44 Angående de undersökningar som utförts av kommissionen, har den förklarat att de enda undersökningar den gjort avseende grossisterna var de som gjordes hos Socover och att samtliga dokument som man fann vid detta tillfälle hade identifierats. Kommissionen förklarade vidare, beträffande sektorn för bilglas, att inga undersökningar eller utredningar hade utförts hos Fiat eller Piaggio och att kommissionen inte heller hade begärt några upplysningar från dem.

45 Beträffande de invändningar kommissionen gjort mot vissa handlingar som ingivits av parterna, har kommissionen förklarat att den vidhöll sin invändning avseende "Mazzucca"-planen om upprättandet av ett grossistkonsortium, men att den godtog att förstainstansrätten avgjorde den frågan i domen, om det skulle visa sig vara nödvändigt.

46 Vad gäller VP:s begäran av den 19 november 1990 att få inge ett internt meddelande av den 25 februari 1985 och den förteckning som utgör bilaga till detta, har kommissionen och VP enats om att dessa dokument får tillföras akten i målet med anmärkningen att de ingivits sent och att förstainstansrätten vid behov skulle få avgöra i domen om de kunde beaktas. Dessa dokument delgavs därefter kommissionen, som har framfört skriftliga synpunkter på dem. Planen att upprätta ett grossistkonsortium, de två dokument som ingavs av VP och kommissionens synpunkter på dokumenten har tillförts den gemensamma akten, med förbehållet att förstainstansrätten skall överväga om de kan läggas till grund för bedömningen.

47 Vidare har kommissionen bekräftat att sidorna 47 och 50 i svarsinlagan från FP angående meddelandet om anmärkningar som tillsänts företaget inte hade delgivits VP och SIV under det administrativa förfarandet och därför inte kunde åberopas gentemot dem.

48 Vad gäller begäran att inkalla och höra vittnen, har VP återkallat sin begäran att Borgonovo, anställd hos Socover, skall höras som vittne beträffande betydelsen av de anteckningar han skrivit och som åberopats i beslutet som bevis gentemot VP. Företaget har inskränkt sig till att hänvisa till en skriftlig förklaring av Borgonovo som det har ingivit. VP har även återkallat sin begäran att en behörig företrädare för Fiat skall höras som vittne angående VP:s agerande gentemot Fiat.

49 Kommissionen har ingivit samtliga handskrivna anteckningar som gjorts av Benvenuti, anställd hos FP, vilka redan delvis fanns bland handlingarna i målet. FP har därefter i samförstånd med kommissionen gjort de relevanta sidorna tillgängliga för förstainstansrätten och för de övriga parterna. Parterna har enats om att anteckningarna skulle renskrivas.

50 På referentens fråga har kommissionen förklarat att slutsatsen som förekommer i punkt 79 sjätte stycket i beslutet att "dessa företag presenterar sig på marknaden som en enhet och inte som individuella företag" utgjorde ett viktigt element i dess inställning till tillämpningen av artikel 86 i fördraget, och att det var kommissionens sak att bevisa att den var välgrundad.

51 Parterna samtyckte till en eventuell förening av de tre målen för det muntliga förfarandet.

52 Efter det sammanträdet har parterna ingivit kompletterande dokument och framfört sina synpunkter på förslagen till förhandlingsrapport. På referentens begäran har kommissionen ingivit en lista, som inkom till förstainstansrättens kansli den 14 juni 1991, över de dokument som enligt kommissionen innehöll en uttrycklig eller underförstådd hänvisning till VP. Referenten har utarbetat en slutlig förhandlingsrapport för vart och ett av målen samt en gemensam akt innehållande de dokument - däribland i förekommande fall de renskrifter och översättningar som parterna enats om - som parterna var överens om att använda som underlag för de muntliga framställningarna. (Handlingarna i den gemensamma akten citeras hädanefter med beteckningen följd av sidnumret.)

53 Genom förstainstansrättens beslut av den 4 juni 1991, har målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89 förenats för det muntliga förfarandet.

54 Parternas muntliga framställningar och deras svar på förstainstansrättens frågor har framförts under sammanträdet som ägde rum från den 12 till den 15 november 1991.

55 Under det muntliga förfarandet har förstainstansrätten anmodat parterna att framföra sina synpunkter på en eventuell förening av målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89 vad gäller den slutliga domen. Parterna har inte framfört någon invändning mot en sådan förening.

56 Eftersom målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89 har samband med varandra när det gäller föremålet för talan skall de, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten, förenas vad gäller den slutliga domen.

Parternas yrkanden

57 Sökanden SIV har yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogiltigförklara kommissionens beslut av den 7 december 1988, om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 och 86 i EEG-fördraget (IV/31906 - Planglas), på grund av överträdelse av förfarandereglerna eller, i varje fall, av den allmänna kontradiktoriska principen och särskilt av rätten till försvar;

2. ogiltigförklara kommissionens beslut på grund av överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 85.1 i fördraget i förening med artiklarna 2 och 3 f i fördraget;

3. subsidiärt, ogiltigförklara beslutet i den del det rör den påstådda överträdelsen av artikel 86 i fördraget;

4. subsidiärt, ogiltigförklara artikel 4 i beslutet vad gäller de böter som ålagts SIV, eftersom det saknas grund för de kriterier som använts för att fastställa bötesbeloppet och/eller på grund av de verkningar som betalningen av dessa böter skulle kunna få;

5. än mer subsidiärt, nedsätta det bötesbelopp som ålagts SIV till en skälig nivå.

58 Som svar på sökanden SIV:s yrkanden, har kommissionen yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogilla talan eftersom den saknar grund;

2. förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

59 Sökanden FP har yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogiltigförklara artiklarna 1, 2 och 3 i det ifrågavarande beslutet såvitt de avser sökanden;

2. ogiltigförklara artikel 4 i det ifrågavarande beslutet, i den mån sökanden åläggs böter; i andra hand nedsätta bötesbeloppet väsentligt;

3. förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

60 Som svar på sökanden FP:s yrkanden, har kommissionen yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogilla talan eftersom den saknar grund;

2. förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

61 Sökanden VP har yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogiltigförklara kommissionens beslut av den 7 december 1988, om ett förfarande för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget i ärende IV/31.906-Planglas, i den mån det i detta beslut fastslås att

a) VP från den 1 juni 1983 till den 10 april 1986 har deltagit i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden om priser och försäljningsvillkor samt i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i syfte att styra de viktigaste grossisternas inköps- och försäljningspolitik inom sektorn för planglas avsett för byggmarknaden;

b) VP från den 11 maj 1983 till den 1 december 1986 har deltagit i avtal och samordnade förfaranden om vilka priser som skulle tillämpas för bilglas till Fiatkoncernen;

c) VP från den 1 januari 1982 till den 30 juni 1987 har deltagit i avtal och samordnade förfaranden om fördelningen av leveranskvoter för bilglas till Fiatkoncernen;

d) VP från den 1 januari 1982 till den 31 december 1986 har deltagit i avtal om inbördes handel med produkter inom sektorn för planglas i syfte att uppnå en uppdelning av marknaden;

och i den mån beslutet på dessa grunder ålägger VP böter;

2. förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

62 Som svar på sökanden VP:s yrkanden, har kommissionen yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogilla talan eftersom den saknar grund;

2. förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

63 I samtliga mål har intervenienten yrkat att förstainstansrätten skall

1. ogiltigförklara artikel 2 i det ifrågavarande beslutet, liksom artikel 3 i den mån den hänvisar till artikel 2;

2. ogilla talan i övrigt eftersom den saknar grund, i den mån den avser tillämpningen av artikel 85 i fördraget och de ålagda bötesbeloppens nivå.

De invändningar som framförts av SIV angående förfarandet och motiveringen till beslutet

A - SIV:s argument

64 SIV har, före angivandet av sina grunder i sakfrågan, framfört flera invändningar som rör bristande iakttagande av rättegångsreglerna, bl.a. iakttagandet av den kontradiktoriska principen och, mer allmänt, rätten till försvar.

65 SIV har kritiserat det förhållandet att kommissionen har givit företaget mycket korta tidsfrister för att inge sina synpunkter, medan kommissionens handläggning har pågått under mycket lång tid. Företaget har i detta hänseende åberopat domen av den 7 juni 1983 i förenade målen 100/80-103/80 Musique Diffusion française mot kommissionen (Rec. s. 1825) och domen av den 13 februari 1979 i mål 85/76 Hoffmann-La Roche mot kommissionen (Rec. s. 461), i vilka domstolen har understrukit att rätten till försvar innebär att det berörda företaget skall ges tillfälle att på ett tillfredsställande sätt yttra sig över riktigheten i och relevansen av de omständigheter och handlingar som ligger till grund för kommissionens påstående att överträdelse av fördraget har skett.

66 SIV har betonat det aktiva och avgörande inflytande som Cobelli kan ha haft på kommissionens agerande, och har gjort gällande att kommissionen hemlighållit dokumentationen rörande Cobelli. Följaktligen har SIV begärt att förstainstansrätten skall anmoda kommissionen att under förfarandet inge alla anteckningar, all korrespondens och alla handlingar som rör kontakterna mellan kommissionen och Alfonso Cobelli eller hans företag och advokater i samband med det förfarande som ägde rum vid kommissionen.

67 Enligt SIV har kommissionen hos Fiat inhämtat information om de affärsförbindelser som finns mellan den koncernen och glasproducenterna, som den varken har vidarebefordrat till de berörda parterna eller medlemmarna i den rådgivande kommittén. SIV har begärt att förstainstansrätten skall anmoda framläggandet av protokollet med den rådgivande kommitténs yttrande, samt alla dokument och all korrespondens som utväxlats mellan kommittén eller dess medlemmar och kommissionen.

68 Vad gäller motiveringen har SIV anfört att beslutet är behäftat med allvarliga brister vad gäller de skäl som ligger till grund för slutsatserna. Exempelvis har kommissionen fastslagit att de italienska glasproducenterna givit grossisterna identiska rabatter, efter det att den selektivt valt ut de (fåtaliga) bevis som kunde underbygga ett sådant påstående, utan att ha granskat den allmänna relevansen av och objektiviteten i detta påstående. Denna tendens att driva resonemanget mot vissa slutsatser är ingenting annat än resultatet av ett passivt accepterande av påståenden som framförts av tredje man.

69 Slutligen har SIV gjort gällande att kommissionen praktiskt taget har ignorerat de argument som framförts och de dokument som framlagts av de tre berörda producenterna genom att i beslutet återge det huvudsakliga innehållet i meddelandet om anmärkningar.

70 I sin replik har SIV dessutom invänt mot att kommissionen samtidigt har agerat domare och part i målet. Trots att domstolen redan haft tillfälle att ogilla en sådan invändning (domstolens dom av den 29 oktober 1980 i förenade målen 209/78-215/78 och 218/78 Van Landewyck mot kommissionen, kallat "Fedetab"-målet, Rec. s. 3125, och ovannämnda dom av den 7 juni 1983 i målet Musique Diffusion française), har sökanden anmodat förstainstansrätten att ändra denna rättspraxis med beaktande av artikel 6.1 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 14.1 i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt SIV är de skäl som domstolen lagt till grund för sitt beslut inte längre tillräckliga, eftersom den reform av de nationella förfarandena, inklusive förvaltningsdomstolarnas funktion, som nödvändiggjorts av skyldigheten att anpassa de nationella systemen till de principer som föreskrivs i de internationella konventionerna, nödvändigtvis måste beröra även gemenskapens system.

71 Under alla omständigheter anser SIV att den dubbla roll som kännetecknar kommissionens agerande, då den både utövar befogenhet att utreda och befogenhet att fatta beslut, ålägger kommissionen än striktare krav på att iaktta rätten till försvar (ovannämnda dom av den 7 juni 1983 i målet Musique Diffusion française). I synnerhet bör kommissionen inte ha rätt att hindra den andra partens tillgång till dokument eller upplysningar som kommissionen har inhämtat.

B - Kommissionens argument

72 Kommissionen har för det första påpekat att den givit SIV en tidsfrist på tre månader (från den 6 november 1987, dagen då SIV delgavs meddelandet om anmärkningar, till den 2 februari 1988, dagen då SIV ingav sin inlaga som svar på meddelandet om anmärkningar) för att inkomma med sina synpunkter, vilket utgjorde en tidsfrist som var mer än tillräcklig för att förbereda ett fullständigt svar på meddelandet om anmärkningar. Dessutom härrörde en stor del av den insamlade dokumentationen från SIV själv eller var redan väl känd av företaget. Slutligen har kommissionen erinrat om att den på SIV:s begäran har förlängt tidsfristen för inlämnandet av svarsinlagan.

73 Kommissionen har avvisat påståendet om att den lagt överdriven vikt vid Cobellis klagomål. De undersökningar som ligger till grund för beslutet har genomförts delvis före klagomålet och under alla omständigheter oberoende av klagomålet.

74 Vad beträffar kommunikationen mellan Cobelli eller hans advokater och kommissionen, som SIV har begärt skall redovisas, har kommissionen bedömt att dessa dokument är helt irrelevanta för det omtvistade beslutet. Varje gång kommissionen, även indirekt, har tagit hänsyn till förklaringar eller bevis som tillhandahållits av Cobelli har detta särskilt angivits i beslutet. Av samma anledning har kommissionen avvisat den invändning som går ut på att den "hos Fiat" skulle ha inhämtat andra upplysningar än de som nämnts i beslutet.

75 Kommissionen har avvisat påståendet att den inte har tagit hänsyn till synpunkterna från de berörda producenterna. Kommissionen har förklarat att den noga övervägt synpunkterna och vägt dem mot de bevis som anförts till stöd för dem och mot de omständigheter som ligger till grund för det omtvistade beslutet.

76 Enligt kommissionen har all dokumentation som rör det förfarande som ledde fram till det omtvistade beslutet bifogats meddelandet om anmärkningar och tillsänts SIV. Inga begränsningar har gjorts för företagets tillgång till det bevismaterial som ligger till grund för beslutet.

77 Vad beträffar SIV:s begäran om framläggande av dokument som avser den rådgivande kommittén, anser kommissionen att dessa dokument inte har något som helst samband med det föreliggande ärendet.

78 Slutligen avvisar kommissionen påståendet att den inte har framlagt tillräckliga bevis till stöd för sitt beslut.

79 Vad beträffar den nya grund som sökanden har anfört i sin replik, som rör den påstådda överträdelsen av Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och av Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, har kommissionen invänt att den, mot bakgrund av domstolens rättspraxis i dess dom av den 18 oktober 1989 i mål 374/87 Orkem mot kommissionen (Rec. s. 3283), dom av den 17 oktober 1989 i mål 85/87 Dow Chemical Iberica mot kommissionen (Rec. s. 3165) samt ovannämnda dom av den 29 oktober 1980 i målet Fedetab och av den 7 juni 1983 i målet Musique Diffusion française, under hela förfarandet har givit SIV klart mer än de rättigheter som domstolen har fastslagit som ett minimum för att garantera rätten till försvar.

80 I sin ansökan har SIV även som grund åberopat artiklarna 2 och 3 f i EEG-fördraget. SIV har anfört att om man skall följa alla principer som fastslagits i beslutet, skulle detta få helt katastrofala följder för industrin och handeln, bl.a. ett fullständigt avskaffande av alla former av konkurrens - på grund av storleken på de investeringar som krävs och kravet på den långsiktiga planering detta medför -, ett incitament till bildandet av ett produktions- och handelssystem på monopolistiska grunder, ett incitament till prishöjningar på olika stadier i distributions- och försäljningskedjan och en kris i fråga om tillgången.

81 Kommissionen har avvisat dessa påståenden som generella, motsägelsefulla och oklara. Enligt kommissionen är beslutet grundat på en rad obestridliga faktiska omständigheter och förklarande anteckningar till dessa, vilka har ett bevisvärde som inte kan ifrågasättas genom SIV:s hypoteser om hur marknaden fungerar.

C - Förstainstansrättens bedömning

82 Förstainstansrätten erinrar om att enligt artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna för förstainstansrätten och enligt artikel 42.2 första stycket i rättegångsreglerna för domstolen, som skall tillämpas på förfarandet vid domstolen och som, efter hänskjutande av målen i tillämpliga delar, skall tillämpas på förfarandet vid förstainstansrätten, får inte nya grunder åberopas under rättegången såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Vad beträffar grunden som rör överträdelse av artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 14 i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, skall det framhållas att den åberopats av sökanden första gången i repliken och att den inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under det skriftliga förfarandet. Följaktligen kan inte den grunden godtas.

83 Förstainstansrätten fastslår vidare att sökanden inte på något sätt specificerat på vilket sätt den kontradiktoriska principen och rätten till försvar i praktiken har åsidosatts av kommissionen. Följaktligen kan inte de grunder som rör åsidosättande av den kontradiktoriska principen och rätten till försvar godtas för ogiltigförklaring av beslutet i sin helhet. I den mån det ännu inte tagits ställning till dessa grunder och i den mån de berör vissa särskilda aspekter av beslutet, kommer de att behandlas vid prövningen i sak av dessa aspekter.

84 Vad beträffar grunden som rör artiklarna 2 och 3 f i fördraget, anser förstainstansrätten att denna grund, som framställts i så allmänna ordalag och som inte stöds av några faktiska detaljerade omständigheter, saknar rättsligt stöd och därför inte kan godtas som grund för ogiltigförklaring av beslutet.

Prövning i sak

85 Till stöd för sina yrkanden har sökanden SIV anfört följande grunder:

- åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 85.1 i fördraget vad beträffar bedömningen av den eventuella förekomsten av avtal eller samordnade förfaranden mellan de italienska glasproducenterna;

- åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 85.1 vad beträffar villkoren för dess tillämpning;

- åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 86 i fördraget;

- överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17 vad gäller de ålagda böterna.

86 Till stöd för sina yrkanden har sökanden FP anfört följande grunder:

Beträffande tillämpningen av artikel 85.1 i fördraget:

- med avseende på marknaden för bygglas:

- oriktig bedömning av omständigheterna och avsaknad av bevis;

- felaktig tillämpning av begreppet samordnat förfarande;

- med avseende på marknaden för bilglas:

- oriktig bedömning av omständigheterna och avsaknad av bevis;

- oriktig bedömning av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget;

- med avseende på producenternas inbördes handel med glas:

- oriktig bedömning av omständigheterna och avsaknad av bevis;

- konkurrensbegränsande syfte eller verkan föreligger inte.

Beträffande artikel 86 i fördraget:

- felaktig tillämpning av begreppet kollektiv dominerande ställning;

- oriktig bedömning av omständigheterna;

- olaglig kumulativ tillämpning av artiklarna 85 och 86.

Beträffande böterna:

- överträdelse av artikel 15.2 i förordning nr 17.

87 Till stöd för sina yrkanden har sökanden VP åberopat följande grunder:

- avsaknad av trovärdiga bevis som styrker att VP har deltagit i en olaglig konkurrensbegränsande samverkan;

- underlåtenhet att försöka skaffa bevis från oberoende källor;

- felaktig bedömning av produkten, marknaden och VP:s beteende på marknaden.

88 De tre sökandenas framförda invändningar kan i själva verket hänföras till tre grunder: (A) bedömningen av marknaden, (B) konstaterade omständigheter och bevis och (C) den rättsliga bedömningen. Enligt sökandena innehåller inte beslutet någon ekonomisk analys av marknaden och denna brist på analys gör beslutet ogiltigt i dess helhet. Vad beträffar bevisen, har sökandena gjort gällande att de bevis som beaktats till största delen består av ett mycket selektivt urval av citat, som borde ha lästs i sitt sammanhang både vad gäller de dokument ur vilka de hämtats och mot bakgrund av de verkliga förhållandena på marknaden. Följaktligen är den rättsliga bedömningen av de omständigheter som påstås föreligga felaktig, såväl vad gäller tillämpningen av artikel 85 som artikel 86.

89 Beträffande den andra grunden - konstaterade omständigheter och bevis - skall förstainstansrätten redan på detta stadium framhålla ett faktum som upptäcktes först när kommissionen, som anges ovan (punkt 41), anmodades att inge originalen till de skriftliga bevis som den förfogade över och som låg till grund för antagandet av dess beslut.

90 Enligt artikel 14.1 b i förordning nr 17 har kommissionen i samband med de undersökningar den gör hos företag endast befogenhet att göra kopior av eller utdrag ur räkenskaper och affärshandlingar. I det föreliggande målet är en stor del av de handlingar som kommissionen hänvisar till i sina meddelanden om anmärkningar och som kommissionen har tillsänt företagen i form av fotokopior, handskrivna, ibland knappt läsliga, anteckningar på italienska. I vissa fall framgår det klart av formen på det dokument som kommissionen sänt till företagen, att det enbart var fråga om en del av originalhandlingen. Andra dokument var interna anteckningar från företagen eller deras dotterbolag. Även där framgår det tydligt av formen på dokumentet att det i vissa fall enbart var en del av originalet. I andra fall framgår det inte klart av det utsända dokumentet att det var fråga om ett utdrag.

91 Det framgår av den bevisupptagning som förstainstansrätten har vidtagit, att då kommissionens enheter sammanställde bevishandlingarna för att sända dem till företagen, raderades eller uteslöts avsiktligt vissa relevanta avsnitt, utan att det var fråga om att ta hänsyn till affärshemligheter. Här hänvisas bl.a. till att nio ord spårlöst utraderats i den handskrivna anteckningen från SIV daterad den 30 januari 1985 (374).

92 I beslutet hänvisas det fyra gånger till denna anteckning av den 30 januari 1985, dels som bevis på "förekomsten av konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna om priser och försäljningsvillkor" inom sektorn för bygglas (punkt 62 i den rättsliga bedömningen, som återger punkterna 27 och 32 i sakframställningen), dels som bevis på "diskussioner ¼ som inletts om på vilket sätt prishöjningar gentemot Fiatkoncernen skulle genomföras" (punkt 47 i sakframställningen). I punkt 24 andra stycket i beslutet anges det uttryckligt att det dokumentet har tillsänts företagen tillsammans med meddelandet om anmärkningar, och det citeras i punkt 23 (sidan 17) i meddelandet om anmärkningar. Det relevanta avsnittet har följande ordalydelse i originalhandlingen:

"- Problema Fiat

- Scaroni (FP) pensa di non potersi battere per fermare PPG

- aumento fori e staffette come cavallo di Troia in Fiat per aumento prezzi"

("Problemet Fiat - Scaroni (FP) anser att han inte kan slåss för att stoppa PPG (VP) - höjning som avser håltagning och beslag (mekanism för att stänga sidorutorna) som trojansk häst hos Fiat för prishöjning").

I den fotokopia som bifogades meddelandet om anmärkningar hade orden "Scaroni pensa di non potersi battere per fermare PPG" ("Scaroni anser att han inte kan slåss för att stoppa PPG") raderats ut. I själva meddelandet om anmärkningar citeras avsnittet enligt följande: "Problema FIAT - aumento fori e staffette come cavallo di Troia in FIAT per aumento prezzi", utan någon upplysning om att vissa ord utelämnats.

93 Förstainstansrätten anser att det är uppenbart och obestridligt att anteckningens innebörd helt ändrats genom utelämnandet av de nio orden i fråga. Med dessa ord medtagna skulle anteckningen kunna tolkas som bevis på en konkurrensstrid mellan SIV och FP, å ena sidan, och VP, å andra sidan. Under sammanträdet försökte kommissionen utan framgång ge en objektivt berättigad förklaring till att dessa ord utelämnats.

94 Förstainstansrätten kan konstatera att detta inte är det enda exemplet på att kommissionen har använt sig av detta förfaringssätt och andra exempel kommer att kommenteras nedan (se bl. a. punkterna 214, 215, 224, 236 och 246). Förstainstansrätten konstaterar dessutom att SIV:s ovannämnda anteckning av den 30 januari 1985 och en annan anteckning från SIV daterad den 24 juni 1985 (715) förekommer i den lista som kommissionen lämnat till förstainstansrätten över dokument som uttryckligt eller underförstått hänvisar till VP och att de har ansetts som dokument som underförstått hänvisar till VP, trots att det framgår av den kompletta versionen av dessa anteckningar att de uttryckligen nämner VP. Denna omständighet verkar tyda på att inte alla kommissionens enheter förfogade över den fullständiga versionen av dessa dokument.

95 Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att, vid bedömningen av den andra grunden som anförts av sökandena, åligger det förstainstansrätten att noggrant granska arten och räckvidden av de bevis som kommissionen har lagt till grund för beslutet. Emellertid, med beaktande av dels det faktum att bevisens art och räckvidd nära hänger samman med den analys som har gjorts i beslutet av den ifrågavarande marknadens art och funktion, dels av det faktum att parterna i huvudsak har koncentrerat sina argument kring analysen av denna marknad, är det lämpligt att mot bakgrund av dessa argument granska den bedömning av marknaden som gjorts i beslutet. Därefter skall de bevis som beaktats och de slutsatser som dragits av dem i beslutet granskas. Slutligen skall den rättsliga bedömning som gjorts på grundval av artiklarna 85 och 86 i fördraget granskas.

A - Bedömningen av marknaden

1. Den rättsakt mot vilken talan förs

96 Denna del av beslutet (punkt 2-17) är indelad i tre avsnitt: produkten, utbudet och efterfrågan. Det skall dock redan inledningsvis noteras att kommissionen under sammanträdet hävdade att eftersom de skriftliga bevisen för konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna är klara och otvetydiga, skulle varje undersökning av marknadsstrukturen vara helt överflödig. Denna del av beslutet bör snarare ses som beskrivande än analytisk.

a) Produkten

97 Den beskrivning som görs av produkten i punkt 2-5 i beslutet har i huvudsak återgivits i punkt 1-3 ovan. I beslutet konstateras att den italienska marknaden "står för omkring 20 procent av den europeiska marknaden för bilglas och för nästan samma andel av den europeiska marknaden för bygglas" (punkt 6). Utvecklingen när det gäller den italienska marknaden för planglas framgår av tabeller i bilaga I till beslutet.

b) Utbudet

98 I beslutet fastslås att de tre producenterna "har kunnat tillgodose i genomsnitt 79 procent av den italienska efterfrågan på bygglas och 95 procent av den italienska efterfrågan på bilglas" (punkt 7 och bilaga II). Därefter följer (i punkt 8-10) en beskrivning av de tre producenterna.

99 FP är ett dotterbolag till SG som i Italien, genom FP eller andra bolag i koncernen, äger flera bolag däribland Luigi Fontana SpA som är det största bearbetande grossistföretaget på den italienska marknaden. FP äger en flytglasanläggning i Pisa och en flytglasanläggning i San Salvo, den sistnämnda ägs tillsammans med SIV och drivs av Flovetro, ett dotterbolag till SG. FP är den enda producenten av gjutet glas i Italien (punkt 8).

100 SIV, som kontrolleras av det statliga holdingbolaget EFIM, äger två flytglasanläggningar i San Salvo, varav en drivs av Flovetro. SIV äger dessutom ett bolag i Italien och ett bolag i Spanien som producerar bilglas, samt ett annat bolag i San Salvo som producerar reflekterande glas och två försäljningsbolag för glas i Frankfurt respektive Paris. År 1986 tog SIV kontrollen över Veneziana Vetro och Splintex SpA och överlät till Glaverbel kontrollen över bolaget Ilved (punkt 9).

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0068.1

101 VP, som är ett dotterbolag till PPG, äger en flytglasanläggning i Cuneo och en i Salerno, samt kontrollerar bolaget Pennitalia Securglass som producerar bilglas. År 1982 köpte PPG Boussois, ett bolag med "lång tradition inom glastillverkning", som har "en stark ställning på den franska marknaden för bilglas och bygglas" (punkt 10).

102 Punkt 11 innehåller två tabeller som visar dels de tre företagens respektive marknadsandelar (dvs. på den italienska marknaden), på grundval av uppgifterna i bilaga II, dels deras andelar av den europeiska marknaden. Den europeiska marknaden för planglas domineras av ett snävt oligopol bestående av SG, SIV, PPG, Pilkington, Glaverbel (i Asahikoncernen) och Guardian. Det rör sig om koncerner som är integrerade i alla led (punkt 12).

103 Vad beträffar den marknadens produktionskapacitet stöder sig kommissionen i beslutet på de prognoser som utarbetats av Groupement européen des producteurs du verre plat (nedan kallad "GEPVP") i juni 1986 (för gemenskapen med tio medlemsstater, giltig till och med 1996) och i juni 1987 (för gemenskapen med tolv medlemsstater, giltig till och med 1989). Gemenskapens produktion var fullt tillräcklig för att täcka efterfrågan under åren 1980-1987, då exporten till tredje land hela tiden översteg importen från tredje land. Dessutom torde inte efterfrågan i gemenskapen öka med mer än 1-3 procent per år, i bästa fall. Enligt GEPVP:s prognoser kommer således överkapaciteten i produktionen, som var hög i början av 1980-talet, att bestå under de kommande åren, om än något minskad.

104 Enligt de uppgifter som lämnats av FP uppgår den genomsnittliga investeringen för en flytglasanläggning med en kapacitet på 150 000 ton per år till omkring 70,5-86 miljoner ecu om det rör sig om ombyggnad av en befintlig anläggning och det dubbla beloppet om det skall byggas en helt ny anläggning. Under dessa förhållanden kan man utesluta att andra producenter kan komma in på marknaden inom en överskådlig framtid (punkt 12).

105 På marknaden för bilglas kräver bearbetningsverksamheten olika produktionslinjer för varje teknik, då varje produktionslinje konstrueras särskilt mot bakgrund av de former och tekniska specifikationer som definieras genom efterfrågan. Av detta följer att tekniken ganska snabbt - redan efter sju, åtta år - blir föråldrad på grund av den tekniska utvecklingen inom biltillverkningen. Enligt FP kan kostnaden för en bearbetningslinje för tillverkning av 650 000 bilkomponenter per år uppskattas till 40 miljoner ecu. Detta innebär att "få företag kan ta de kostnader och risker som är förenade med bearbetning av bilglas" (punkt 13).

c) Efterfrågan

106 Producenterna av planglas inom sektorn för bygglas levererar sina varor till grossister och bearbetande företag. Ungefär 40 procent av efterfrågan hos producenterna kommer direkt från de bearbetande företagen, medan grossisterna står för resterande 60 procent. Grossisterna bearbetar själva minst hälften av det glas de köper medan resten säljs vidare, varav en mindre kvantitet till små bearbetningsföretag och övervägande delen direkt till slutanvändarna (punkt 14 första stycket). Bearbetningsföretagen konkurrerar ofta med de planglasproducenter som även själva har en bearbetningsverksamhet. Ibland är bearbetningsföretagen beroende av överföring av teknologi från glasproducenterna och tillverkar då bearbetade produkter på licens beviljad av leverantörerna (punkt 14 andra stycket).

107 Producenterna av bilglas levererar sina varor till biltillverkarna. I beslutet beskrivs två utvecklingsfaser för en produkt. Dels prototypfasen som endast inbegriper en eller två producenter, dels försäljningsfasen under vilken biltillverkaren vänder sig till ett större antal producenter (punkt 15).

108 I beslutet fastslås det (punkt 16) att marknaden för bygglas "under åren 1979-1983 har kännetecknats av minskande efterfrågan, kombinerad med en recession i den europeiska ekonomin. Efterfrågan har sedan 1984 börjat öka, vilket gjort det möjligt för producenterna att höja priserna väsentligt, särskilt från och med andra halvåret 1985. Såsom nämnts ovan (punkt 12), förväntas efterfrågan på glas, enligt branschens egna prognoser, under nästa årtionde öka med 1-3 procent årligen".

109 Marknaden för bilglas "hänger intimt samman med utvecklingen inom sektorn för biltillverkning, som i Europa och Italien efter den andra oljekrisen genomgick en recessionsfas fram till 1984. Det är först från och med 1985 som en viss återhämtning har skett när det gäller produktionen, vilken intensifierades under 1986 och 1987. Enligt prognoserna kommer ökningen av efterfrågan på bilglas under nästa årtionde att vara mindre än ökningen av efterfrågan på bygglas" (punkt 17).

2. Sökandenas argument

110 Under hela förfarandet, såväl inför kommissionen som inför förstainstansrätten, har sökandena hävdat att avsaknaden av en ekonomisk analys av marknaden gör beslutet olagligt i dess helhet. Under sammanträdet har sökandena gemensamt presenterat sin marknadsanalys. Här skall huvuddragen i denna redogörelse återges och några tillägg skall göras beträffande de få enskilda synpunkter som kvarstår.

a) Det principiella argumentet

111 Sökandena har gjort gällande att det i beslutet, trots den beskrivning som görs av de två marknaderna bygglas och bilglas, inte har dragits de slutsatser som nödvändigtvis följer av analysen av parternas beteende och de ekonomiska fenomen som fastslås. Kommissionen är enligt sökandena skyldig att beakta alla omständigheter, däribland de särskilda egenskaper som kännetecknar den ifrågavarande marknaden som utgör den ekonomiska och rättsliga bakgrunden till den konkurrensbegränsande samverkan eller det samordnade förfarande som påtalats (domstolens dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40/73-48/73 , 50/73, 54/73-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 Suiker Unie mot kommissionen, Rec. s. 1663). Eftersom förekomsten av samordnade förfaranden kategoriskt bestrids, skulle marknadsanalysen inte bara ha tjänat till att fastslå att företagens beteende hade en konkurrensbegränsande verkan, utan även, och framför allt, till att fastslå att företagens beteende endast kunde förklaras av en förbjuden samordning och av att det inte enbart rörde sig om marknadskrafterna. Marknadsanalysen var därför nödvändig av två skäl, dels för att i avsaknad av skriftliga bevis styrka förekomsten av de påstådda samordnade förfarandena, dels för att visa att de hade en konkurrensbegränsande verkan.

b) Argumenten beträffande produkten

112 Sökandena, som är eniga om att planglas kan indelas i tre typer - nämligen draget glas (eller fönsterglas), gjutet glas ("greggi" på italienska) och polerat glas (som förr producerades genom kontinuerlig valsning men numera nästan uteslutande genom flytglasprocessen) -har betonat det faktum att de andelar av den italienska marknaden som de representerar är 0,5 procent, 4,5 procent respektive 95 procent (uppgifter från Assovetro, 227). Trots att beslutet avser planglas i allmänhet handlar det följaktligen nästan uteslutande om beteenden som avser flytglas.

113 Gjutet glas skiljer sig helt från de andra typerna av planglas, vad gäller såväl dess egenskaper (genomskinligt men inte genomsynligt) som dess användningsområden. Produkten, som enbart är avsedd att användas för vissa byggnations- och dekorationsändamål, är på tillbakagång (188). Tillverkningen av denna typ av glas, som har ett mycket lågt mervärde, är inte längre lönsam på grund av den massiva lågprisimporten från östeuropeiska länder och Turkiet (188, 235). I Italien är det bara FP som fortfarande, sedan 1983, förfogar över en produktionslinje för gjutet glas (229, 235). Kommissionen har underlåtit att ta hänsyn till skillnaden mellan gjutet glas och flytglas som är avsett till byggnation och har använt sig av dokument som rör gjutet glas för att angripa FP:s och SIV:s beteende när det gäller flytglas.

114 Vad gäller flytglas som basprodukt har denna blivit en vanlig homogen produkt. Samma teknologi används av alla producenter vid byggandet av anläggningar för flytglastillverkning, produktionstekniken för flytglas är mer eller mindre identisk i hela Europa och till och med i hela världen, i stort sett är kvalitetsnormer och -kriterier, arbetsorganisation och kvalifikationsnivåer desamma i alla europeiska fabriker. Härav följer att det är väldigt svårt för användarna att skilja mellan de olika producenternas basprodukter. I själva verket har basprodukten planglas blivit en verklig råvara, en "commodity" som guld eller aluminium. Det är orsaken till att priset på glas är ungefär detsamma i alla länder där de största glasproducenterna finns. Prisvariationer, i den mån de förekommer, beror på extrakostnader som exempelvis transportkostnader. Denna omständighet är en avgörande faktor för att förstå hur marknaden är organiserad och för att rätt kunna bedöma viss praxis och vissa beteenden från företagens sida.

115 Flytglas produceras i många färger och tjocklekar. Förutom klarglas finns det på den europeiska marknaden inom sektorn för bygglas sex färger och inom sektorn för bilglas fyra färger. Produktionen av färgat glas är svårare och mer kostsam än produktionen av klarglas på grund av de extra mineraler och kemiska ämnen som skall tillsättas. Dessutom förekommer ett femtontal olika tjocklekar, från 2 mm till över 20 mm.

116 Kommissionen har själv, i sitt beslut av 1981, medgivit att det är fråga om en homogen produkt (punkt II A 3 a 1, sidan 39), samtidigt som den i det ifrågavarande beslutet har vägrat eller underlåtit att beakta detta som en förklaring till vissa fenomen som den konstaterat på marknaden.

117 Planglasindustrin omfattar olika verksamheter och yrken, varav de huvudsakliga är: produktion av glas som basprodukt (som redan behandlats ovan), bearbetning och tillverkning av specialprodukter.

118 I beslutet har ingen hänsyn tagits till bearbetningsverksamhetens omfattning. Nästan 78 procent av hela produktionen bearbetas (isolerglas, laminerat glas till byggnader och reflekterande glas, säkerhetsglas till byggnader, glas till vitvaror, råglas till speglar) och i bearbetningsverksamheten ingår tillverkning av laminerat glas, härdat glas, förstärkt glas, tvåglas isolerrutor, isolerglas, skiktat glas m.m. I Italien utförs den största delen av denna verksamhet av självständiga företag, vissa bearbetningsföretag ägnar sig uteslutande åt bearbetningsverksamhet, medan andra samtidigt är grossister, förhandlare och bearbetningsföretag i ett. De företag som uteslutande ägnar sig åt bearbetningsverksamhet har en egen dynamik och gör andra prioriteringar än grossistföretagen, eftersom de är mindre känsliga för prisfluktuationer och inte gör några inköp i spekulativt syfte, deras lönsamhet beror på mervärdet av bearbetningen och inte enbart på inköp och försäljning av produkter.

119 Det beteende som påtalats i beslutet (identiska priser och rabatter, samma meddelandedag, klassificering av grossister, möten, osv.) berör endast flytglas som basprodukt som distribueras genom grossister. Endast 30 procent av den totala förbrukningen av planglas i Italien berörs av detta beteende, och inte 76-80 procent som det påstås i beslutet, vilket ger en felaktig uppfattning om beteendets verkningar och hur allvarligt det är.

120 Specialprodukterna, som även de förbises i beslutet, är högteknologiska produkter som uppfyller särskilda och höga krav på prestanda och standard (exempelvis reflekterande glas, skiktat glas, lågemissionsglas, råglas till speglar). Dessa produkter skiljer sig mycket från en producent till en annan och producenterna för en verklig teknologisk kamp för att ständigt utveckla nya produkter som kan bli strategiska för deras ställning på marknaden. Dessa mycket konkurrensutsatta produkter utgör mer än en tredjedel av de anklagade företagens omsättning. De är för övrigt ett konkurrensmedel för de övriga produkterna, i den mån de gör det möjligt för varje producent att förstärka sin produktimage, att penetrera nya marknader och att på så sätt stärka sin ställning på marknaden för planglas som basprodukt och för bearbetat glas. Specialprodukterna ligger dessutom till grund för förnyelsen av sektorn för bygglas.

121 Marknaderna för bilglas och för bygglas är organiserade och fungerar på helt olika sätt. Till bygglasmarknaden levererar främst grossister och bearbetande företag, till vilka producenterna säljer sina produkter antingen i obearbetad form eller massbearbetade vid bearbetningsanläggningar. Bilglasmarknaden däremot är endast en marknad för glas som är bearbetat i enlighet med biltillverkarnas specifikationer och där glasproducenterna levererar direkt till biltillverkarna. Frånvaron av mellanhänder på bilglasmarknaden kan förklaras av att bearbetningsverksamheten är av stor vikt för denna marknad och att den är komplex, de höga kostnaderna, kravet på nära och kontinuerliga kontakter med biltillverkarna angående utvecklingen och färdigställandet av modeller samt "just in time"-principen (leverans direkt till monteringsbandet utan lagring hos biltillverkaren).

122 Kommissionen har erkänt skillnaden mellan de två marknaderna inom ramen för artikel 85, men nekat att ta hänsyn till den när det gäller tillämpningen av artikel 86. Utan någon som helst förklaring har kommissionen fastslagit att det var marknaden för planglas i allmänhet som skulle tas i beaktande.

123 Beträffande den industriella produktionen av flytglas har sökandena understrukit att flytglasugnarna är mycket tunga och oflexibla produktionsverktyg. För att vara lönsamma måste de ha hög kapacitet (omkring 500 ton/dag) och användas rationellt och maximalt (dygnet runt). Byggandet av en flytglasanläggning kräver avsevärda investeringar (omkring 100 miljoner ecu), vilket innebär att industrin varken snabbt eller smidigt kan anpassa sig till variationer i efterfrågan. När en flytglasugn väl är installerad, måste den vara igång kontinuerligt, vilket med nödvändighet medför en produktionsökning och risk för överkapacitet.

124 Flytglasanläggningarna saknar också flexibilitet vad gäller driften, eftersom en flytglasugn endast kan producera en färg och en tjocklek i taget. Att ställa om från en färg till en annan är tidskrävande (omkring 2 veckor) och medför ett avsevärt produktionsbortfall (7 000 ton säljbar produkt för en ugn med en kapacitet på 500 ton/dag). För lönsamhet krävs att produktionsserierna är långa och motsvarar en stor efterfrågan, men på marknaden är det tvärtom så att det efterfrågas många olika produkter. På grund av planglasets volym är det inte heller lönsamt att lagra det, varken i stora kvantiteter eller under lång tid.

125 Slutligen måste de reparationer och det underhåll som regelbundet krävs utföras på kall ugn, vilket medför produktionsavbrott efter fem eller sex år. Man måste då under flera månader stanna flytglasanläggningarna dels för reparation och underhåll, dels för att göra tekniska förbättringar och eventuellt för att öka kapaciteten.

126 Alla dessa faktorer bidrar till de mycket stora svårigheterna att anpassa utbudet till efterfrågan och medverkar till att det såväl tekniskt som ekonomiskt är omöjligt för varje enskild producent att hela tiden förfoga över hela sortimentet av produkter. Dessa tekniska svårigheter och ekonomiska krav, som tvingar producenterna att förena den mest rationella användningen av kapaciteten med behovet av att vara närvarande på marknaden, är förklaringen till varför producenterna har ett objektivt intresse av att, beroende på omständigheterna, köpa av eller sälja till sina konkurrenter.

127 Även om det är riktigt att "få företag kan ta de kostnader och risker som är förenade med bearbetningen av bilglas" (punkt 13), har sökandena understrukit att detta beror på de förhållanden som angivits i punkt 121 ovan.

c) Argumenten beträffande utbudet

128 Den totala europeiska (säljbara) produktionskapaciteten under 1989 kan enligt sökandena uppskattas till nästan 5 100 000 ton, medan den uppgick till 4 444 000 ton år 1986 och till 4 176 000 ton år 1982 (källa GEPVP, 175). Den italienska flytglasproduktionen uppgick 1985 till 700 000 ton och 1986 till 673 000 ton och den producerades vid fem flytglasanläggningar, varav en tillhörde FP, en tillhörde SIV, en tillhörde FP och SIV gemensamt och två tillhörde VP (källa Assovetro Istat, 187). Under slutet av 1987 satte SIV en ny flytglasanläggning i drift i Porto Marghera (VenezianaVetro).

129 På den europeiska marknaden för planglas, inklusive Förenade kungariket, är Italien i storleksordningen den tredje - eller fjärde, beroende på år - marknaden. Dess andel av den totala konsumtionen av planglas i Europa var 1986 14,1 procent och har tidigare aldrig överstigit 16,3 procent (189).

130 Enligt beslutet har de tre italienska producenterna 79 procent av den italienska marknaden för bygglas. Sökandena har däremot hävdat att deras andel av den italienska marknaden för bygglas under perioden i fråga endast uppgick till, som mest, 63,7 procent under 1986, då SIV tog kontroll över Vetrocoke. I genomsnitt har deras marknadsandel varit i storleksordningen 56,2 procent mellan 1982 och 1986. Förklaringen till detta är enligt kommissionen att importen från Frankrike inte kan betraktas som oberoende import då säljaren är ett bolag med anknytning till en italiensk producent. Denna ståndpunkt har inte motiverats. Boussois, som är ett systerföretag till VP, hade en utomstående aktieägare som ägde 30 procent av kapitalet och tvingade företaget att agera i eget intresse, oberoende av VP, vars aktier i sin tur ägdes till 20 procent av oberoende aktieägare och därför inte heller kontrollerades helt av PPG. Importen till Italien från Boussois var därför en oberoende import (domstolens dom av den 22 oktober 1986 i mål 75/84 Metro mot kommissionen, Rec. s. 3021). Under alla omständigheter utgjorde importen under 1986 ungefär en tredjedel av den italienska marknaden för planglas till byggsektorn. Även om marknadsstrukturen ändrats något sedan PPG övertog Boussois 1982, är det ändå så att importflödet, även från systerföretag, visar att import är ekonomiskt lönsamt. Även exportflödet är betydande (30 procent).

131 Under dessa omständigheter är det felaktigt när det fastslås i beslutet att Italien är den relevanta geografiska marknaden, med motiveringen att företagen endast kan exportera de kvantiteter som producerats till marginella kostnader. Det finns ingenting i handlingarna i akten som ger stöd för detta påstående. I sitt beslut 1981 och i sitt beslut 84/388/EEG av den 23 juli 1984 om avtal och samordnade förfaranden inom sektorn för planglas i Beneluxländerna (EGT L 212, s. 13, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå, nedan kallat "1984 års beslut"), underströk kommissionen vikten av handel inom gemenskapen. I 1981 års beslut (punkt 6, sida 35) fastslogs dels att de italienska producenternas andelar av marknaden för allt planglas i Italien uppgick till 20 procent för FP, till 14 procent för SIV, till 14 procent för VP, till 3 procent för Fabbrica Sciarra, och till 3 procent för Vetro Coke, medan resten av marknaden dvs. 46 procent bestod av import, dels att SIV och VP under 1976 och 1977 hade sålt omkring 55 procent av sin respektive produktion till andra marknader inom gemenskapen.

132 Det är visserligen riktigt som anges i beslutet, att sektorn för planglas under början av 1980-talet genomgick en svår krisperiod som kännetecknades av betydande överkapacitet, ständigt ökande produktionskostnader, kris i byggnadsbranschen och i bilbranschen samt höjda energipriser, vilket medförde svåra förluster för producenterna. Dessa producenter har emellertid genomfört nödvändiga omstruktureringar (nedläggning av olönsamma eller föråldrade anläggningar, minskning av arbetskraft, tillförsel av nytt kapital, nyinvesteringar i effektivare anläggningar, forskning och utveckling av specialprodukter, osv.). Planglasindustrin har till skillnad från annan tung industri inom gemenskapen (exempelvis stålindustrin) kunnat övervinna krisen utan större ingripanden eller särskilda sektoriella åtgärder från nationella eller gemenskapens myndigheter. Det har således under perioden 1982-1986, den period som det ifrågavarande beslutet omfattar, varit fråga om en dynamisk industri, som inte har försökt komma ur krisen genom uppdelning av marknaden och andra otillåtna avtal, utan som i stället agerat på ett positivt sätt genom att vidta sunda ekonomiska åtgärder.

133 Kommissionen har felaktigt fastslagit att marknaden är stagnerande, att den fortfarande har överkapacitet och att det inte finns möjligheter för nya producenter att komma in på marknaden. Tvärtom har marknaden upplevt - och kommer att fortsätta uppleva - talrika och stora förändringar. Asahis övertagande av Glaverbel, PPG:s övertagande av Boussois, Pilkingtons övertagande av Flachglas, Guardians etablering i Luxemburg mitt under krisen, igångsättandet av nio nya anläggningar sedan 1981, vilket fått produktionskapaciteten att öka från 3,8 miljoner ton under 1981 till över 5,1 miljoner ton under 1989, är exempel på den intensiva konkurrens som råder mellan producenterna, vilka oupphörligt kämpar mot varandra med nya investeringar och nya produkter som vapen.

134 I själva verket fanns det på den italienska marknaden, trots den allmänna situationen med överkapacitet i Europa, en brist när det gällde utbudet som gjorde den marknaden särskilt intressant för utländska producenter. Denna situation bekräftades av import- och exportflödet till och från Italien (253A).

135 SIV och VP har dessutom påpekat att inflationen i Italien, under perioden i fråga, var mycket hög och pendlade mellan 12 och 20 procent beroende på år, vilket innebär att prisökningarna verkade större än de faktiskt var och att företagens samtidiga prishöjningar inte nödvändigtvis var av olaglig karaktär (215).

136 Ett annat betydelsefullt faktum är att begreppet "producent" i själva verket täcker flera verksamheter: produktion av basprodukten planglas, bearbetning av bygglas, bearbetning av bilglas, produktion av specialprodukter. Även om alla dessa verksamheter har med planglas att göra, så är det fråga om olika marknader, som var och en har sin egen struktur. Försäljningen av basprodukten planglas påverkar därför inte nödvändigtvis marknaden för bearbetat bilglas, vilken lyder under andra lagar.

137 Var och en av de tre producenterna har följt sin egen strategi, och lagt olika vikt vid de olika verksamheterna:

- FP har inom ramen för en fördelning av uppgifter inom Saint-Gobainkoncernen koncentrerat sig på den italienska marknaden och har en omfattande bearbetningsverksamhet inom sektorn för bygglas;

- SIV har en konkurrensfördel genom sin inriktning på bearbetning av bilglas och företaget har spritt ut sin bearbetningskapacitet och sin försäljning över hela Europa. Under 1986 exporterade företaget 50 procent av sin produktion och produktionen av basprodukten planglas var, åtminstone under den period som avses i beslutet, av betydligt mindre omfattning;

- VP har lagt tyngden på produktion av basprodukten och har endast en bearbetningsverksamhet av liten omfattning. Under 1986 exporterade VP 40 procent av sina produkter.

138 De tre företagen skiljer sig också när det gäller strukturen, då SIV inte ingår i någon multinationell koncern, utan i stället kontrolleras av det italienska statliga holdingbolaget EFIM, som är en icke-industriell partner från den offentliga sektorn, som varken har samma syften, intressen eller metoder för att bedriva verksamhet som koncernerna i den privata sektorn.

139 Dessutom har de olika företagens respektive marknadsandelar undergått väsentliga förändringar: vad gäller bygglas har FP mellan 1982 och 1986 ökat sin marknadsandel med 22 procent, medan SIV:s och VP:s andelar har minskat med 8 respektive 12 procent.

d) Argumenten beträffande efterfrågan

140 Vad gäller sektorn för bygglas har parterna understrukit dels att de bearbetande företagen befinner sig i en helt annan konkurrenssituation på grund av det mervärde som genereras av deras bearbetningsverksamhet, dels att kommissionen har förbisett grossisternas beteende.

141 Vad gäller grossisterna är efterfrågan mycket koncentrerad och de 20 största grossisterna förvärvar mer än 80 procent av de produkter som distribueras genom denna kanal. Den sektorn har drabbats av mycket allvarliga svårigheter, som beror på föråldrade ledningsmetoder och -principer, på att likviditeten varit dåligt anpassad till verksamheten, vilket lett till onormalt höga finansiella kostnader, och på konkurrensen från de producenter som har ett integrerat distributionssystem. För att övervinna dessa svårigheter har grossisterna försökt bilda sammanslutningar. Sedan mitten av 1970-talet har de största företagen som specialiserat sig på grossistförsäljning av planglas i Italien bildat sammanslutningar som syftar till att fastställa en affärspolitik som är gemensam för alla, beträffande såväl inköp som försäljning. I 1981 års beslut fastslogs att dessa avtal om sammanslutningar mellan grossister syftade till att hindra konkurrensen och var olagliga. Denna mycket utvecklade grossistorganisation, med det dubbla syftet att uppnå bättre villkor och att begränsa den inbördes konkurrensen, är ett viktigt kännetecken för den italienska marknaden för planglas till byggsektorn.

142 En uppmärksam läsning av Cobellis klagomål visar klart att det företaget klagade på att inte alla grossister åtnjöt samma villkor och att de förmånligaste villkoren som vissa åtnjöt hade lett till konkurser och nedläggning av många företag, däribland klaganden. Detta stämmer överens med slutsatserna i den rapport som Battelle presenterade vid mötet i Tropea om utvecklingen vad gäller distributionen av planglas till byggsektorn i Italien (276). I dessa slutsatser uppmärksammas svårigheterna inom sektorn för distribution av planglas i Italien. Det rör sig således om ett klagomål som avser något helt annat än anklagelser om konkurrensbegränsande samverkan mellan producenter i syfte att höja priser. Det skall dessutom noteras att Cobelli påstår att det är sedan 1982 som situationen blivit ohållbar, dvs. strax efter kommissionens beslut i september 1981, i vilket kommissionen fastslog olagligheten dels avseende avtalen om sammanslutningar mellan grossisterna, dels avseende deras försök att få producenterna att ge medlemmarna i deras organisation differentierade rabatter på grundval av kundlistor. Cobelli klagade i själva verket på en situation som blivit ohållbar på grund av att producenterna inte längre gick med på grossisternas krav att priser och villkor skulle fastställas gemensamt för alla.

143 Vad gäller marknaden för bilglas har parterna gjort gällande att även om beslutet ganska korrekt beskriver de huvudsakliga kännetecknen för marknaden för bilglas, så har kommissionen inte dragit de slutsatser som följer av detta. Biltillverkarna är de som både komponerar musiken och dirigerar orkestern, och leverantörerna av bilglas är i mycket stor utsträckning beroende av dem. Marknaden bestäms helt av efterfrågan. Enda begränsningen för biltillverkarens makt i förhållande till glasleverantörerna ligger i vad som är tekniskt möjligt när det gäller tillverkning och tillskärning av glaskomponenter till bilar, och här spelar glasproducentens teknologi in. Men när modellen väl är bestämd är det biltillverkaren som helt bestämmer över leveransernas öde.

144 Sökandena har framhållit det faktum att bearbetningsanläggningarna snabbt blir föråldrade och att de måste utnyttjas till sin maximala kapacitet om de skall vara lönsamma, något som för övrigt medges i beslutet. Dels måste alltså producenten försöka få så stora beställningar som möjligt från biltillverkaren och har normalt inget intresse av att dela med sig till andra av den kvot han fått sig tilldelad. Dels måste producenten förutse biltillverkarnas framtida behov med avseende på modeller, tekniska krav och troliga volymer för att vara säker på att kunna möta efterfrågan den dag den uppkommer. I själva verket måste man räkna med att det går ett år från den tidpunkt då man påbörjar installerandet av en ny bearbetningsanläggning till den tidpunkt då den faktiskt sätts i drift. Med beaktande av dessa specifika egenskaper är en anläggning för produktion av bilglas, när den väl installerats, mycket oflexibel och måste användas maximalt för att bli lönsam.

145 Vad gäller utvecklingen av modeller, är det självklart att om "producenten/ utvecklaren" av prototypen kunde välja, skulle han behålla hela marknaden själv, för att på så sätt uppnå väsentliga stordriftsfördelar. Han har inget intresse av att dela marknaden med konkurrerande producenter. Men denna policy följs inte av biltillverkarna och handlingarna i målet innehåller klara bevis på Fiats starka position vid avtalsförhandlingarna (721 ff.).

146 Beträffande fördelningen av källorna för leveranser och de "kvoter" som en biltillverkare delar ut när han inte vill vara beroende av endast en leverantör, har sökandena påpekat att antalet leverantörer är begränsat till två eller tre per modell och att praktiska hänsyn är bakgrunden till systemet med tilldelningen av "kvoter". Dessa kvoter fastställs i procent och inte i antal eller kvantiteter. Den volym en kvot representerar beror på den ifrågavarande bilmodellens kommersiella framgångar. Detta system tillämpas av alla biltillverkare i Europa och i förevarande fall har det tillämpats av Fiat. Under dessa förhållanden löper leverantören en risk, i så måtto att om försäljningen av en viss modell överstiger förväntningarna, kan han få problem med att leverera det antal komponenter som hans procentandel av kvoten representerar. Och om han inte klarar att leverera den mängd, i enlighet med kvoten, som Fiat har beställt riskerar han att bestraffas genom en minskning av kvoten vid nästa förhandling. Om leverantören däremot efterhand som beställningarna görs upptäcker att han inte får sin kvot, kan han klaga vid Fiats centrala inköpsavdelning. Förhandlingar om kvoter och priser hänger alltså samman. En större kvot kan erhållas om man ger efter på priset, vilket förklarar varför leverantören har intresse av att fortlöpande kontrollera att hans kvot verkligen uppfylls.

147 Biltillverkarna ställer inte bara krav på glasproducenterna vad gäller tekniska specifikationer och de kvantiteter som krävs för varje modell, utan de bestämmer även leveransrytmen. Kravet på "just in time"-leveranser innebär att leverans skall ske just vid den tidpunkt då varan behövs i produktionskedjan och inte, som kommissionen tycks ha uppfattat det, att biltillverkaren kan förlita sig enbart på lokala producenter.

148 Till sökandenas gemensamma redogörelse för marknaden har VP tillagt att kommissionen har misstagit sig beträffande den särskilda ställning VP har på marknaden för bygglas och således beskrivit den på ett felaktigt sätt. VP utför inte själv någon form av bearbetning och utför inte heller bearbetning via något närstående företag. Följaktligen kan inte VP konkurrera med någon av sina kunder, inte heller med klaganden Cobelli. Att föra en affärspolitik som syftar till att driva bort Cobelli och andra kunder i södra Italien från marknaden skulle strida mot VP:s egna intressen. Cobellis klagomål innehåller inte något trovärdigt bevis på ett olagligt beteende från VP:s sida. På marknaden för bygglas har VP ungefär tre gånger så många kunder som konkurrenterna, av vilka omkring 55 procent är bearbetningsverksamheter. Uttryckt i mängden sålt glas har VP:s försäljning till bearbetande företag regelbundet ökat från 42,2 procent av VP:s totala försäljning till byggsektorn under 1985 till 53,3 procent av denna totala försäljning under 1988.

149 Dessutom, om inte kommissionen hade dragit in VP som part i förfarandet, skulle de andelar av marknaden för bygglas som SIV och FP hade tillsammans under den ifrågavarande perioden ha varierat mellan 21,2 procent och 36,1 procent. Denna mindre marknadsandel skulle kunna vara förklaringen till anklagelsen i beslutet om "kollektiv dominerande ställning". Enligt VP är det möjligt att en av de underliggande orsakerna till att förfarandet inletts gentemot VP är att kommissionen ville rättfärdiga de konstateranden den gjort på grundval av artikel 86.

150 SIV har understrukit att företaget har sett sin andel av marknaden för bilglas minska från 50,3 procent till 37,5 procent. Det skulle ha varit meningslöst för företaget att delta i "konkurrensbegränsande samverkan" med andra producenter, eftersom SIV:s marknadsandel minskat starkt, inte minst på grund av relationerna med Fiat, vars huvudleverantör företaget hade varit (721 ff.).

3. Kommissionens argument

151 Kommissionen har understrukit att den europeiska marknaden för planglas har kännetecknats av en överkapacitet i produktionen under hela den period som beslutet avser - dvs. perioden mellan januari 1982 och juni 1987. Detta påstående motsägs inte av det faktum att man i efterhand, på grundval av statistik som utarbetats efter tidpunkten för de omständigheter som påtalats, kan konstatera att överkapaciteten har varit mindre än förutsett. I varje fall framgår det av den senaste statistiken - nämligen GEPVP:s uppgifter för 1988 (172, 173 och 174) -att hela den period som avses i beslutet faktiskt har kännetecknats av överkapacitet i produktionen. Detta förhållande innebär att påståendena om att de prisökningar som skett under denna period inom såväl sektorn för bygglas som sektorn för bilglas berodde på marknadskonjunkturen, saknar all trovärdighet.

152 Kommissionen har avvisat påståendet att de tre producenterna endast hade 30 procent av den italienska marknaden för bygglas. Procentandelen av marknaden för bygglas låg, enligt bilaga II i beslutet, på omkring 73-79 procent av marknaden. De tre italienska producenternas ställning på marknaden har bestått. Inte bara har den ställning de tre producenterna haft tillsammans på den italienska marknaden förblivit i stort sett densamma (punkt 11 i beslutet) men dessutom har, på det enskilda planet, den marknadsandel som innehafts av var och en av producenterna inte varierat nämnvärt, även om SIV minskat med några procentenheter inom sektorn för bilglas.

153 Kommissionen har upprepat att den konkurrensbegränsande samverkan mellan producenterna tydligt framgår av den dokumentation som nämns i beslutet och att den punkt för punkt bekräftats i praktiken. Även om marknaden hade präglats av en kraftig konjunkturuppgång, med begränsad tillgång och mycket stor efterfrågan, skulle företagens beteende ha utgjort en förbjuden samverkan.

154 Vad gäller den import till Italien som de företag som kontrolleras av producenterna (exempelvis Boussois) stod för, anser kommissionen att det vore ologiskt att dra av den från producenternas marknadsandelar, eftersom det skulle förutsätta en grad av oberoende som inte existerar i verkligheten mellan företag inom samma koncern. Denna import kan inte anses ha konkurrerat med den egna produktionen från de tre italienska producenterna. Kommissionen har framhållit att, i motsats till vad som var fallet i ovannämnda dom i målet 75/84 Metro mot kommissionen, där vissa företag som kontrollerades av samma koncern under olika märkesnamn sålde produkter med olika tekniska egenskaper till olika priser, det i detta fall rör sig om en produkt som VP betecknar som en primärprodukt, vars mervärde är mycket lågt (icke bearbetat planglas).

155 Kommissionen har gjort gällande att dess analys koncentrerats på omfattningen av konkurrensen mellan, å ena sidan, importen från Boussois och Saint-Gobain (Frankrike) och, å andra sidan, FP:s, SIV:s och VP:s produktion. Bortsett från denna import återstår endast en mindre mängd som, även om den representerade den import som gjorts av grossister som konkurrerar med FP, VP eller SIV, säkerligen inte har påverkat de slutsatser som kommissionen kommit fram till i beslutet.

156 Beträffande trovärdigheten och riktigheten i Cobellis klagomål gentemot glasproducenterna, har kommissionen understrukit att beslutet är grundat på kommissionens egna undersökningar och att kommissionen varje gång som den hänvisar till klagomålet uttryckligt har angivit de relevanta dokumenten och vilka slutsatser som dragits.

157 Vad gäller VP:s argument kan VP, enligt kommissionen, inte hävda att företaget inte berörs av de dokument som hänvisar till "glasproducenter". Hänsyn måste tas till antalet dokument och till den då rådande ekonomiska situationen. Det faktum att inte VP hade någon bearbetningsverksamhet för bygglas kan naturligtvis ha medfört att det gav bearbetande grossister en förmånligare behandling, men inte att företagets intressen var fundamentalt skilda från FP:s eller SIV:s intressen. Kommissionen har upprepat att det inte finns något som motsäger det faktum att VP höjde sina priser samtidigt eller strax efter SIV och FP.

4. Förstainstansrättens bedömning

158 Förstainstansrätten noterar inledningsvis att kommissionen i viss mån har godtagit den analys av marknaden som sökandena har gjort. En stor del av kommissionens redogörelse för produktionen av planglas har hämtats direkt ur FP:s svar på meddelandet om anmärkningar (dock utan att källan alltid angivits). Vissa av de siffror som anges i punkt 11 i beslutet och i bilagorna I och II till detta är också hämtade från den information som lämnats av sökandena. Emellertid har kommissionen endast använt sig av en liten del av denna information, utan att kommissionen vare sig i beslutet eller i de inlagor som ingivits under det föreliggande förfarandet har givit någon närmare upplysning om varför endast de utvalda avsnitten har bedömts trovärdiga. Det är endast mycket sporadiskt som kommissionen i detalj har tillbakavisat de slutsatser som sökandena dragit av den information de själva tillhandahållit. Kommissionen har till och med under det muntliga förfarandet hävdat att de skriftliga bevisen för att det förekom konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna var så klara och uttryckliga att de gjorde varje slags undersökning av marknadens struktur överflödig.

159 Förstainstansrätten delar inte kommissionens uppfattning att en analys av marknaden skulle ha varit överflödig. Tvärtom anser förstainstansrätten att en adekvat definition av den ifrågavarande marknaden är en nödvändig förutsättning för att kunna bedöma ett beteende som påstås vara konkurrensbegränsande. Även om kommissionen inte är tvungen att i sina beslut diskutera alla argument som företagen framfört, anser förstainstansrätten att kommissionen mot bakgrund av sökandenas argument som redovisats ovan borde ha gjort en grundlig granskning av marknadens struktur och funktion för att kunna visa varför de slutsatser som dragits av sökandena saknade grund. Förstainstansrätten konfronteras nu med en rad detaljerade argument från sökandenas sida, vilka grundas på uppgifter som kommissionen till vissa delar själv har använt till stöd för sitt beslut. Samtidigt hänvisas det från kommissionens sida i de flesta fall endast till beslutets ordalydelse.

160 Under dessa förhållanden anser förstainstansrätten att det inte är dess uppgift att göra en egen analys av marknaden, utan att den bör begränsa sig till att i möjligaste mån kontrollera riktigheten i de konstateranden i beslutet som var viktiga för bedömningen av ärendet.

a) Den italienska marknadens utveckling

161 Enligt beslutet visar bilaga I utvecklingen på den italienska marknaden för planglas. Här skall dock påpekas att de tre tabeller som finns i bilaga I består av siffror som hämtats från olika källor. De uppgifter som benämns "Assovetro" och "Istat" härrör från tabeller som ingivits av SIV under det administrativa förfarandet (183-185, 187-188), medan de siffror som förekommer på de första raderna i tabellerna 1 och 2 tycks härröra från andra uppgifter som lämnats av de tre producenterna. Denna sammanblandning av siffror som härör från olika källor har fått, åtminstone, två konsekvenser. Dels representerar importen en reducerad proportion av konsumtionen på den italienska marknaden. Dels är förhållandet mellan import och konsumtion från ett år till ett annat, och följaktligen återgivningen av hur detta förhållande utvecklats (ökning eller minskning) under perioden i fråga, inte detsamma som det skulle ha varit om de siffror som använts hade kommit från samma källa.

162 Vidare har kommissionen, efter att ha beräknat den uppenbara konsumtionen av genomsynligt glas i Italien på grundval av dessa siffror, dragit av "importen från Frankrike" och "importen från andra länder som gjorts av de tre producenterna". I en fotnot anges det att:

"Importen från Frankrike har dragits av eftersom det i det landet endast finns två producenter, Saint-Gobain och Boussois, som är moderbolag till Fabbrica Pisana respektive systerbolag till Vernante Pennitalia. Importen från dessa två franska företag är i de flesta fallen avsedd för de italienska producenterna. I de fall något av de franska företagen har sålt produkterna direkt på den italienska marknaden, kan man inte anse att dessa försäljningar har gjorts av konkurrenter."

Det framgår av handlingarna i målet att de siffror som representerar "importen från Frankrike" härrör från vissa uppgifter som lämnats av SIV beträffande andra länders totala export till Italien (183, 185). Även om det i ovannämnda fotnot medges att importen till Italien från Frankrike inte alltid var avsedd för de italienska producenterna och även om VP har givit kommissionen siffrorna över den del av Boussois försäljning i Italien som skett oberoende av systerbolaget (213), tycks kommissionen vid upprättandet av tabellerna i bilaga I ha antagit att all import av allt slags planglas till Italien från Frankrike som utförts av företag som är närstående till de tre italienska producenterna, till 100 procent var avsedd för dessa producenter. Kommissionen försöker motivera detta förfaringssätt genom att hänvisa till att importen från andra franska källor än de företag som är närstående till sökandena är mycket liten. Detta försök till motivering finner inget stöd vare sig i beslutet eller i handlingarna i målet.

163 Kommissionen har, som svar på en fråga från förstainstansrätten, förklarat att siffrorna som avser "import från andra länder" uteslutande rör importen från gemenskapens övriga medlemsstater. Kommissionen har uttryckligen bekräftat att siffrorna inte inbegriper import från tredje land. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att importen till Italien från Turkiet och från östeuropeiska länder ofta har haft stor betydelse för hur den italienska marknaden för planglas i allmänhet fungerat. Då kommissionen under sammanträdet ombads redogöra för källan till siffrorna avseende "import från andra länder" hänvisade kommissionen till ett dokument som inte finns i den gemensamma akten, och från vilken siffrorna för övrigt inte tycks vara hämtade.

164 Kommissionen har således inte kunnat klargöra för förstainstansrätten varför den ansett sig vara tvungen att blanda statistik tagen från olika källor. Vid första påseendet verkar denna metod tvivelaktig. I varje fall anser förstainstansrätten, mot bakgrund av ovan angivna skäl, att det inte är möjligt att fästa tilltro till de slutsatser som dragits av bilaga I till beslutet.

165 Förstainstansrätten noterar att den inte heller, med utgångspunkt från de dokument som kommissionen angivit, har kunnat finna bevis för att den italienska marknaden utgör omkring 20 procent av den europeiska marknaden, vilket påstås i punkt 6 i beslutet.

b) Utbudets storlek i förhållande till efterfrågan

166 Kommissionen har, såväl i beslutet som i sina inlagor, understrukit att marknaden stagnerat och att den kännetecknats av överkapacitet under hela den period som beslutet omfattar. Det framgår dock av flera diagram i handlingarna i målet, bland annat diagram 176, vilket kommissionen fäste förstainstansrättens uppmärksamhet på under sammanträdet, att skillnaden mellan "saleable capacity" (säljbar kapacitet) och "total sales" (total försäljning) gradvis har minskat efter 1981. Diagram 178, som härrör från GEPVP, visar att försäljningen började överstiga den säljbara kapaciteten under 1985. I GEPVP:s rapport från juni 1987, till vilken det uttryckligen hänvisas i beslutet (punkt 12 tredje stycket), nämns en "tight supply situation" (situation med knapp tillgång) under 1986 och 1987.

167 Förstainstansrätten anser att man inte kan bortse från de slutsatser som följer av dessa dokument genom att, som kommissionen tycks ha gjort, hävda att marknadssituationen skall bedömas på grundval av prognoser i stället för på grundval av omständigheter som konstateras i efterhand. Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat sin hypotes att marknaden stagnerat och kännetecknats av en ihållande överkapacitet.

168 Förstainstansrätten anser att i den mån hypotesen om en marknad som stagnerat och som kännetecknats av en ihållande överkapacitet inte kan godtas eftersom den inte är tillräckligt styrkt, är det än mer nödvändigt att på nytt värdera den information som tillhandahållits av sökandena beträffande igångsättandet av nya flytglasugnar under perioden i fråga. Denna information kan nämligen betraktas som bevis för en aktiv marknad, såsom sökandena har hävdat.

c) De tre producenternas andel av marknaden för bygglas

169 Enligt punkt 7 i beslutet har de tre producenterna kunnat tillgodose i genomsnitt 79 procent av den italienska efterfrågan på bygglas. I punkt 11 i beslutet finns en tabell över "de tre bolagens marknadsandelar, beräknade på grundval av uppgifterna i bilaga II". Det är dock först för 1985 som summan av siffrorna under rubriken "bygglas" i tabellen i punkt 11 uppgår till 79 procent. Kommissionen har inte heller kunnat styrka siffrorna i den andra tabellen som finns i punkt 11, som rör marknadsandelarna för SG, SIV och PPG på europeisk nivå.

170 Trots förstainstansrättens uttryckliga begäran att få uppgift om alla källor till tabellerna som finns i bilagorna till beslutet, har inte kommissionen identifierat något dokument som innehåller det som påstås vara "uppgifter från GEPVP" som anges på första raden i tabell 1 i bilaga II. Förstainstansrätten har inte heller, varken med hjälp av handlingarna i målet eller den information som lämnats, kunnat avgöra om, och i så fall i vilken mån, tabellerna i bilaga II upprättats med beaktande av den omständigheten att importen från närstående bolag, enligt kommissionen, skall betraktas som en del av den italienska produktionen.

171 Under dessa omständigheter kan inte förstainstansrätten godta hypotesen att de tre italienska producenterna faktiskt hade fyra femtedelar av den italienska marknaden, som utgångspunkt för bedömningen av företagens beteende på marknaden för bygglas. Men förstainstansrätten anser inte heller att det är bevisat att den marknadsandel de tre producenterna faktiskt hade var mycket mindre. Förstainstansrätten kan endast konstatera att denna viktiga omständighet förblir oklar.

B - Konstaterade omständigheter och bevis

172 Som nämnts ovan (punkt 15), granskas i beslutet företagens beteende under tre huvudrubriker: marknaden för bygglas, marknaden för bilglas och producenternas inbördes handel med glas. Avsnittet om marknaden för bygglas är indelat i fem underavsnitt, vilka handlar om de identiska priserna, de identiska rabatterna, den identiska klassificeringen av de viktigaste kunderna, samordningen mellan producenterna och förbindelserna mellan producenterna och grossisterna. Avsnittet om marknaden för bilglas är indelat i två underavsnitt, varav det ena handlar om förbindelserna med Fiat och det andra om förbindelserna med Piaggio.

173 Det är med avseende på de flesta av frågeställningarna lämpligt att granska bevisen och de faktiska omständigheterna i samma ordning som i beslutet. Dock skall påpekas att vissa av dokumenten berör två eller flera av avsnitten eller underavsnitten, vilket gör det nödvändigt att hänvisa till vad som konstaterats i ett annat avsnitt eller underavsnitt.

1. Företagens beteende på marknaden för bygglas

a) Identiska priser

174 Enligt beslutet (punkterna 18 och 19) har de tre italienska producenterna nästan samtidigt och ibland samma dag, tillsänt sina italienska kunder identiska prislistor. I beslutets bilaga III anges datum för utskicken av prislistorna till kunderna och från vilka datum de trädde i kraft. Initiativet till prisändringarna har inte alltid tagits av samma producent, utan av än den ene och än den andre av de tre producenterna. De tre producenterna meddelade minst hälften av de undersökta prislistorna samma dag eller inom en kort tidsrymd. I november 1981 fick VP annulera en prishöjning som meddelades i september samma år, eftersom FP och SIV inte tillämpade den ifrågavarande prisändringen. Efter den händelsen "har det aldrig mer förekommit att en prishöjning inte omedelbart följts av samtliga producenter".

175 Förstainstansrätten noterar att det här inte görs någon åtskillnad mellan de olika typer av glas som prislistorna gäller för. Det rör sig alltså om ett generellt konstaterande som endast avser två förhållanden: dels det identiska innehållet i de prislistor som skickats ut av de tre företagen, dels de näraliggande datum då dessa prislistor skickades ut av företagen och då prislistorna trädde i kraft. Förstainstansrätten påpekar dock att den förteckning över datum som återfinns i beslutets bilaga III börjar i juni 1981 och slutar i oktober 1986, medan det i artikel 1 a i beslutet anges att överträdelserna inom sektorn för bygglas endast ägt rum under tidsperioden från den 1 juni 1983 till den 10 april 1986. Av detta följer att endast de prislistor som sänts ut under denna sistnämnda tidsperiod kan beaktas vid bedömningen av om en överträdelse skett. De prislistor som sänts ut utanför denna period saknar ändå inte helt intresse när det gäller den metod som använts i beslutet. Eftersom det varken i motiveringen till beslutet eller i bilaga III ges några närmare detaljer om innehållet i dessa prislistor anser förstainstansrätten att det är nödvändigt att granska dem en och en.

176 Den 26 juni 1981 (427) meddelade FP nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 25 juli 1981. Den 14 juli 1981 (300) meddelade SIV nya prislistor för samma typer av glas med verkan från och med den 14 september 1981. SIV:s priser på klarglas var identiska med FP:s när det gällde glastjocklekar på 3-12 mm i standardformat och i stora skivor. Förstainstansrätten har inte tillgång till SIV:s prislista för färgat glas. Den 1 september 1981 (494) meddelade VP nya prislistor för klart och draget glas med verkan från och med den 1 oktober 1981. Vid denna tidpunkt tillverkade inte VP färgat glas. VP:s prislista för klarglas var identisk med de listor FP och SIV hade meddelat några veckor tidigare, utom vad gäller 3 mm tjockt glas. I en skrivelse av den 9 november 1981 (497) annullerade VP de prislistor som meddelats den 1 september 1981 och tillkännagav i stället att tidigare prislistor med verkan från den 23 mars 1981 åter skulle gälla. Den 1 februari 1982 (A183) meddelade VP på nytt nya prislistor med verkan från och med den 1 mars 1982. Dessa listor var identiska med de prislistor VP meddelade den 1 september 1981 och annullerade den 9 november 1981. Härav följer att det som påstås i punkt 19 i beslutet, att "VP ... i november 1981 tvingades annulera den prishöjning som hade meddelats i september eftersom FP och SIV inte följde VP:s prisändringar", är felaktigt.

177 Den 7 maj 1982 (430) meddelade FP nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 15 juni 1982. Den 20 maj 1982 (302) meddelade SIV nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 30 juni 1982. SIV:s prislista för klarglas var identisk med FP:s. Förstainstansrätten har inte tillgång till SIV:s prislista för färgat glas. Den 24 juni 1982 (498) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 1 september 1982. VP:s priser var identiska med FP:s och SIV:s, utom för 3 mm tjockt glas.

178 Den 17 februari 1983 (A185) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 5 april 1983. Den 7 mars 1983 (433) meddelade FP en ny prislista för (enbart) klarglas, som var identisk med VP:s lista vad gällde glastjocklekar på 3-12 mm i standardformat och i stora skivor, med verkan från och med den 11 april 1983. Samma dag, den 7 mars 1983 (A047) meddelade SIV nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 7 april 1983. Prislistan för klarglas var även den identisk med VP:s. Eftersom förstainstansrätten inte har tillgång till SIV:s prislista för färgat glas, kan den inte jämföra den med de övriga producenternas prislistor för denna typ av glas.

179 Den 21 juli 1983 (500) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 10 oktober 1983. Den 2 september 1983 (A014) meddelade FP en ny prislista för färgat glas med verkan från och med den 5 september 1983. Den 19 september 1983 (304) meddelade SIV nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 2 november 1983. Prislistan för klarglas var identisk med VP:s prislista för glastjocklekar på 3-10 mm i standardformat och i stora skivor; prislistan för färgat glas var identisk med FP:s. Den 26 september 1983 (A001) meddelade FP en ny prislista för klarglas, som var identisk med VP:s och SIV:s prislistor för glastjocklekar på 3-10 mm i standardformat och i stora skivor, med verkan från och med den 2 november 1983.

180 Den 16 december 1983 (A187) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 15 februari 1984. Den listan innehöll, liksom alla VP:s senare prislistor, en prisuppgift för glastjockleken 2 mm. Den 27 december 1983 (A003) meddelade FP nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 13 februari 1984. Den 28 december 1983 (A049) meddelade SIV en identisk prislista för klarglas med verkan från och med den 20 februari 1984. Prislistorna från FP och SIV innehöll ingen prisuppgift för glastjockleken 2 mm. Denna skillnad mellan, å ena sidan, prislistorna från SIV och FP och, å andra sidan, prislistorna från VP, har kvarstått. SIV:s och FP:s prislistor var identiska. De skilde sig från VP:s för glastjocklekarna 4 mm och 5 mm i standardformat samt för 19 mm i stora skivor.

181 Den 20 april 1984 (A189) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 21 maj 1984. Den 7 maj 1984 (A051) meddelade SIV en ny prislista för klarglas, som var identisk med VP:s (utom beträffande glastjockleken 2 mm), med verkan från och med den 23 maj 1984. FP meddelade inte någon ny prislista för denna typ av glas. Samma dag, den 7 maj 1984, (A051), meddelade SIV en ny prislista för färgat glas. Detta meddelande nämns i bilaga III till beslutet, men prislistan förekommer inte bland handlingarna i akten. Det tycks som om FP inte heller meddelade någon ny prislista för färgat glas, men förstainstansrätten har inte kunnat kontrollera detta.

182 Den 3 juli 1984 (435 och 308) meddelade FP och SIV nya, identiska prislistor för klarglas, med verkan från och med den 20 augusti 1984 (FP) och den 3 september 1984 (SIV). Dessa listor innebar en väsentlig prissänkning, till en nivå som låg mellan priserna enligt listorna från september och december 1983. Samma dag, den 3 juli 1984 (435), meddelade FP en ny prislista för färgat glas, med verkan från och med den 20 augusti 1984. SIV utgav inte något nytt meddelande. Den 27 juli 1984 (502) meddelade VP en ny prislista för klarglas och, för första gången, en prislista för färgat glas, med verkan från och med den 3 september 1984. Priserna i VP:s prislista för klarglas var identiska med FP:s och SIV:s priser för glas i stora skivor, men skilde sig väsentligt beträffande glas i standardformat. VP:s priser på färgat glas var också identiska med FP:s priser på glas i stora skivor i tjocklekarna 3-12 mm, men skilde sig väsentligt beträffande glas i standardformat. I båda fallen var de priser på glas i standardformat som angavs i VP:s prislistor högre än de som angavs i FP:s och SIV:s listor.

183 Den 25 oktober 1984 (505) meddelade VP en ny prislista för klarglas och en prisändring, som inte nämns i bilaga III till beslutet, för färgat glas i standardformat, med verkan från och med den 9 november 1984. Skrivelsen som innehåller detta meddelande har följande lydelse:

"Som ni ser avspeglar denna prislista den prissituation som för närvarande råder på den italienska marknaden.

Vi har - liksom de övriga producenterna gjorde för några månader sedan - avskaffat prisskillnaden mellan 'standardformat' och 'stora skivor' och låtit priserna på mediumtjocklekarna vara oförändrade.

Vi har dock gjort smärre prisändringar beträffande vissa andra tjocklekar, så att de bättre avspeglar produktionskostnaderna i förhållande till (priserna på) andra tjocklekar.

Eftersom den nya prislistan endast avspeglar den nuvarande prissituationen på vår marknad, har naturligtvis ingen fullständig hänsyn tagits till de ständigt ökande produktionskostnaderna (för energi, arbetskraft, transporter, förpackning och råvaror). Dessa kommer dock att beaktas i vår nästa prislista, som troligen kommer att utges i januari nästa år.

Vad gäller vår prislista för bronsfärgat och grönt flytglas är den oförändrad. Vi har dock även här avskaffat prisskillnaden mellan 'standardformat' och 'stora skivor'.

Slutligen ber vi er observera att vi ansett det nödvändigt att göra vissa smärre ändringar vad gäller antalet storlekar som erbjuds för vissa tjocklekar."

I själva verket visar en jämförelse mellan den prislista som meddelades av VP i denna skrivelse och de prislistor som meddelades av FP och SIV i juli samma år, dels att VP följde FP och SIV genom att erbjuda samma priser för glas i standardformat och i stora skivor, dels att vissa av VP:s priser var identiska med de priser som FP och SIV erbjöd, medan andra inte var det.

184 Den 12 november 1984 (438) meddelade FP nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 16 januari 1985. Den 15 november 1984 (310) meddelade SIV identiska prislistor med verkan från och med den 15 januari 1985. Den 22 november 1984 (508) meddelade VP sina nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 14 januari 1985. I dessa prislistor från VP återinfördes vissa prisskillnader mellan "standardformat" och "stora skivor". Av sexton priser på klarglas, med undantag för glastjockleken 2 mm, är endast fem identiska med priserna i FP:s och SIV:s prislistor. VP:s priser på färgat glas i stora skivor är identiska med FP:s och SIV:s priser, medan VP:s priser för glas i standardformat skiljer sig från deras, vilket beror på att FP och SIV bibehöll samma priser för de båda storlekarna.

185 Den 7 mars 1985 (511) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 14 mars 1985. Den prislistan medförde enbart att priserna på glas i standardformat höjdes. Den 11 mars 1985 (313) meddelade SIV en prishöjning på förpackat klarglas. Priserna i den sistnämnda listan var desamma som priserna i VP:s prislista för glas i standardformat. FP meddelade ingen ändring av sina prislistor vid den tidpunkten.

186 Den 13 maj 1985 (314 och 441) meddelade SIV och FP nya prislistor för klarglas med verkan från och med den 15 (SIV) och den 18 (FP) juni 1985. Den 27 maj 1985 (513) meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 24 juni 1985. De tre listorna var identiska, med undantag för SIV:s pris på glastjockleken 5 mm i standardformat.

187 Den 8 juli 1985 (515) -och inte den 8 augusti 1985, som det står i beslutet - meddelade VP en ny prislista för färgat glas med verkan från och med den 2 september 1985. Varken FP eller SIV meddelade någon ändring av sina priser på färgat glas vid den tidpunkten.

188 Den 26 juli 1985 (386 och A053) meddelade SIV en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 29 juli 1985. I slutet av juli 1985, vilket datum är osäkert, troligen den 28 juli 1985 (A007 och A008), meddelade FP en ny prislista för klarglas, med verkan från och med den 1 augusti 1985. Den listan var identisk med SIV:s lista, med undantag för ett pris, det för standardglas i tjockleken 10 mm. Den 31 juli 1985 (517 och 598) meddelade VP en ny prislista för klarglas, som var identisk med FP:s prislista, med verkan från och med den 5 augusti 1985 och inte från och med den 3 augusti 1985, som det står i beslutet. Omständigheterna kring denna prisändring kommer att granskas närmare under rubriken B 1 d "Samordningen mellan producenterna" (se punkterna 221 och 222 nedan).

189 Den 28 augusti 1985 (A055) meddelade SIV en ny prislista för färgat glas med verkan från och med den 4 oktober 1985. Priserna som angavs i den listan var högre än de som angavs i den lista som VP meddelade i juli 1985. I september 1985, vilket datum är osäkert (A013), meddelade FP en ny prislista för färgat glas, som var identisk med den som meddelats av SIV. Den 12 september 1985 (se meddelandet av den 6 februari 1986, A191, punkt 3) meddelade VP en ny prislista för färgat glas, som inte nämns i bilaga III till beslutet. Denna nya prislista innebar en prisökning på 8 procent i jämförelse med priserna i den prislista som meddelades i juli månad (promemoria av den 11 september 1985 från Giordano, anställd hos VP, 528). Prislistan från september 1985 finns inte i akten, men de övriga dokumenten som finns gör det möjligt för förstainstansrätten att fastslå att en sådan 8-procentig höjning i förhållande till prislistan från juli 1985 innebar att VP:s priser blev klart högre än priserna som anges i de prislistor som FP och SIV just hade meddelat.

190 Den 21 oktober 1985 (384 och A057) meddelade SIV en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 28 oktober 1985. I slutet av oktober, vilket datum är osäkert, meddelade FP en identisk prislista (479) med verkan från och med den 25 oktober 1985 (A010). Beträffande detta förklaras i beslutet (bilaga III, not 2) att FP i sitt svar på meddelandet om anmärkningar hävdat att den nya prislistan hade meddelats genom telegram, varav en kopia (dokument 16) daterad den 19 och den 21 oktober 1985 bifogats akten från det administrativa förfarandet. Något sådant telegram förekommer inte bland de handlingar som ingivits till förstainstansrätten, som för övrigt konstaterat att ett annat dokument som härrör från FP (A010) visar att en ny prislista med omedelbar verkan meddelades den 25 oktober 1985. Den 25 oktober 1985 (519) meddelade även VP en ny prislista med verkan från och med den 4 november 1985, som var identisk med SIV:s och FP:s prislistor.

191 Den 6 februari 1986 (A191) meddelade VP en avsevärd höjning av sina priser på färgat glas med verkan från och med den 3 mars 1986 (och inte från och med den 1 april 1986, som det står i beslutet). I februari 1986, exakt datum är okänt, meddelade FP en ny prislista (445) för färgat glas med verkan från och med den 10 mars 1986. Den 10 mars 1986 (443) meddelade FP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 17 mars 1986. I åtta fall av fjorton var FP:s priser på färgat glas desamma som de priser som hade meddelats av VP. Den 14 mars 1986 (316) meddelade SIV en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 24 mars 1986. En prislista från SIV för färgat glas med verkan från och med den 17 mars 1986 finns med bland handlingarna i målet, men exakt utgivningsdag för den prislistan är okänd. SIV:s priser på färgat glas var desamma som VP:s. SIV:s priser på klarglas skilde sig i tretton fall av sexton från de priser som meddelats av FP. Slutligen meddelade VP den 21 mars 1986 (521) en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 1 april 1986. I fyra fall av sexton skilde sig VP:s priser från FP:s och i tio fall av sexton skilde de sig från SIV:s. Omständigheterna kring denna sista prishöjning från VP:s sida kommer att granskas närmare under rubriken B 1 d "Samordningen mellan producenterna" (se punkt 214 nedan).

192 Den 9 september 1986 (A059) meddelade SIV nya prislistor för klarglas och färgat glas med verkan från och med den 29 september 1986. Enligt bilaga III till beslutet meddelade FP den 17 september 1986 en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 1 oktober 1986. Varken detta meddelande eller FP:s prislista finns med bland de handlingar i akten som ingivits till förstainstansrätten. I en intern promemoria från VP, daterad den 29 september 1986 (530), står det emellertid att "några dagar efter (SIV:s meddelade), den 17 september, offentliggjorde Saint-Gobain sin prislista, som var mycket lik SIV:s, eftersom skillnaderna i huvudsak bestod i avrundningen av beloppen". Efter att ha förklarat "vi går inte med på dessa prishöjningar" fortsätter författaren av promemorian med en analys av den taktik som skulle följas vid prishöjningar. Dagen efter det att den promemorian skrevs, den 30 september 1986 (523), meddelade VP en ny prislista för klarglas med verkan från och med den 31 oktober 1986. Bland de 18 posterna i den prislistan förekom inte något pris som var identiskt med priserna i SIV:s prislista. I en intern promemoria från FP, daterad den 7 oktober 1986 (446), står följande:

"I september utgav F. Pisana och SIV en ny prislista för Planilux (klarglas) och Parsol (färgat glas) med höjningar ... som innebar en genomsnittlig prisökning på omkring 6,5 procent ... För några dagar sedan kom prislistan från PPG (VP), för enbart Planilux (klarglas), vilken skiljer sig från vår och innebär en genomsnittlig prisökning på 4,8 procent."

Författaren drog av detta slutsatsen att FP inte kunde bibehålla sin egen prislista. Det framgår av promemorian att FP hade meddelat en ny prislista för färgat glas samtidigt med sin prislista för klarglas, ett meddelande som inte nämns i bilaga III till beslutet. Den 20 oktober 1986 (526) meddelade VP en ny prislista för färgat glas med verkan från och med den 15 november 1986. Priserna i den prislistan var i samtliga fall väsentligt lägre än priserna i SIV:s lista av den 9 september 1986.

193 Förstainstansrätten anser att det framgår av denna granskning att bilaga III till beslutet endast ger en ofullständig och delvis felaktig bild av i vilken ordning och under vilka omständigheter de tre producenterna ändrade sina priser. Följaktligen har inte kommissionen med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att de italienska tre producenterna, såsom påstås i beslutet, närliggande datum och ibland samma dag har sänt identiska prislistor till sina italienska kunder. Tvärtom är det bara i maj, juli och oktober 1985 - och då enbart beträffande klarglas - som såväl datum som priser verkligen överensstämmer i de tre producenternas meddeladen, i den mening som anges i beslutet. Vad gäller juli 1985 framgår det av granskningen av bevisen under rubriken B 1 d "Samordningen mellan producenterna" att VP fattade sitt beslut att ändra priserna först några dagar efter SIV:s och FP:s meddelande om nya prislistor.

194 Förstainstansrätten anser dessutom att det framgår av granskningen att det finns betydande skillnader när det gäller tidsintervallen mellan VP:s meddelanden och meddeladena från FP och SIV. Det framgår också att prisändringarna beträffande färgat glas har skett med helt andra intervall än ändringarna beträffande klarglas.

195 Förstainstansrätten anser slutligen att det inte är korrekt att påstå, som i beslutet (punkt 19 andra stycket), att "efter det som hände VP 1981 har det aldrig mer förekommit att en prishöjning inte omedelbart följts av samtliga producenter".

196 Det framgår dock av den granskning som förstainstansrätten har gjort, att fram till oktober 1985 överensstämde FP:s och SIV:s meddelande om prislistor för klarglas nästan alltid beträffande såväl datum som priser. Följderna av detta konstaterande kommer att behandlas nedan (punkt 326-333) i samband med de grunder som sökandena anfört beträffande förfarandet. Förstainstansrätten påpekar vidare att resultatet av granskningen inte ger stöd för FP:s påstående att företaget alltid har gett ut sina nya "säsongslistor" två gånger om året.

b) Identiska rabatter

197 Enligt beslutet (punkterna 20 och 21) har de tre producenterna tillämpat identiska rabatter på sina priser, med utgångspunkt från en klassificering av kunderna i kategorier eller nivåer. I beslutet anges, för åren 1983-1986, de rabatter som beviljats de kunder som placerats i kategorierna eller nivåerna A, B och C. Överensstämmelsen mellan de tre producenternas system för rabatter beviljade till kunderna kan inte förklaras av objektiva faktorer, som att vissa kvantiteter har köpts av en viss producent eller betalningsvillkoren. "I själva verket, vilket medgavs vid sammanträdet, täcker varje kund normalt den största delen av sitt behov genom inköp hos en leverantör och fördelar resten av sina inköp mellan de andra producenterna, eftersom kunden är säker på att alltid få samma villkor, oavsett vilka kvantiteter han köper av de olika producenterna."

198 Förstainstansrätten påpekar för det första att de enda faktiska omständigheter som det är fråga om här rör överensstämmelsen mellan de rabatter som de tre producenterna beviljat de kunder som placerats i de tre kategorierna A, B och C. Det är först senare i beslutet som man behandlar frågan om överensstämmelsen när det gäller de kunder som klassificerats i dessa tre kategorier (punkterna 22 och 23) och frågan om tillämpningen av rabatterna på faktureringsstadiet (punkt 34). Det resonemang som förs vilar emellertid på hypotesen att de tre producenterna hade klassificerat sina kunder enligt ett gemensamt system för kategorier eller nivåer. Grunden för denna hypotes förklaras dock inte i beslutet.

199 Kommissionen har, som svar på förstainstansrättens anmodan att ange vilka handlingar som utgör grund för dess konstaterande att rabatterna var identiska, hänvisat till en rad dokument (319-351, 452-463, 544-571, A016-A037, A121-A127 och A194-A285) som består av tabeller som fanns i de tre producenternas respektive arkiv, på vilka de antecknat vilka rabatter de vid olika tillfällen beviljat sina kunder. Det framgår av en granskning av dessa dokument att det endast var SIV som infört ett system med klassificering av sina kunder i kategorierna A, B, C och D, och detta först från och med den 11 mars 1985 (335). Före detta datum klassificerade SIV sina kunder i två nivåer (livelli), beroende på region. Dokumenten från SIV visar att företaget beviljade en grundrabatt för varje kategori eller nivå och att det sedan beviljade tilläggsrabatter. Tabellerna från FP och VP består bara av långa kundlistor, hänförliga till olika perioder, där man vid varje kunds namn angivit vilken rabatt i procent som beviljats till kunden. Det framgår att VP hade åtminstone sju rabattnivåer (se exempelvis 544). I den mån förstainstansrätten har kunnat följa den metod som använts av kommissionen, tycks den ha bestått i en jämförelse av de rabatter som de tre producenterna beviljat till vissa bolag, utifrån vilken kommissionen dragit slutsatsen, för det första, att alla producenterna hade antagit samma system för klassificering av sina kunder och, för det andra, att de hade beviljat samma rabatt till varje kundkategori.

200 Förstainstansrätten anser att kommissionen inte på grundval av de ovannämnda serierna av dokument och utan stöd av andra bevis, kunde dra slutsatsen att de tre producenterna hade klassificerat sina kunder enligt ett gemensamt system och än mindre slutsatsen att de tre producenterna utifrån denna klassificering tillämpat identiska rabatter. Det följer nämligen av en granskning av de tre producenternas tabeller att de inte alla har beviljat sina rabatter enligt samma system och samma kriterier. Förstainstansrätten anser att det faktum att de rabatter som de tre producenterna beviljat vissa grossister överensstämmer, inte i sig är tillräckligt för att bevisa att de tre producenterna systematiskt samverkat inbördes när det gäller de rabatter som normalt skulle beviljas.

201 Vad gäller den omständigheten att producenterna under sammanträdet skulle ha medgivit att deras kunder kunde vara säkra på att få samma villkor hos varje leverantör, noterar förstainstansrätten att kommissionen i den delen hänvisar till sidan fyra i protokollet från sammanträdet, där Milletti från FP uttryckte sig på följande sätt:

"Grossisten koncentrerar inte sina inköp till en och samma leverantör eftersom inte någon av leverantörerna har tillgång till hela produktsortimentet, trots tillverkarnas inbördes handel med produkter. Grossisten behöver kredit och det är därför farligt att förlita sig på en enda leverantör. Leverantören har inte heller något intresse av att få 100 procent av en grossists inköp, eftersom detta skulle innebära en mycket stor risk. Normalt har en grossist en favoritleverantör där han täcker 60-70 procent av sitt behov. Den leverantören ger honom de bästa villkoren, och de övriga leverantörerna rättar sig i stort sett efter dessa, eftersom de i annat fall skulle få svårigheter att sälja. Skulle sedan de sistnämnda leverantörerna ge bättre villkor än favoritleverantören, så skulle denne genast rätta sig efter dessa villkor. Det är därför som grossistens villkor i genomsnitt blir praktiskt taget desamma hos alla producenter."

Förstainstansrätten anser att detta avsnitt långt ifrån utgör ett medgivande av att ett konkurrensbegränsande förfarande genomförs av producenterna, utan snarare vittnar om kundernas möjligheter att spela ut producenterna mot varandra så att de kan erhålla samma villkor vid inköp hos varje producent.

202 Under dessa förhållanden finner förstainstansrätten att kommissionen i denna del av beslutet inte med tillräcklig rättslig säkerhet visat att påstådda faktiska omständigheter föreligger, och särskilt påståendet att de tre producenterna beviljat identiska rabatter utifrån de kategorier eller nivåer som kunderna klassifiercats i.

c) Identisk klassificering av de viktigaste kunderna i kategorier eller nivåer

203 Enligt beslutet (punkt 22) har de viktigaste kunderna, det vill säga de som står för över hälften av efterfrågan, klassificerats i samma kategori eller nivå oavsett vilken av de tre producenterna som de erhöll sina leveranser från. I beslutet hänvisas i den delen till bilaga IV, som enbart avser åren 1985 och 1986, med följande motivering (punkt 22 not 1) "inte alla producenter har kunnat lämna fullständig information". Undantagen ansågs bero på att "vissa producenter, exempelvis VP, ville gynna bearbetande företag eller att varje producent ville gynna vissa kunder i vissa regioner". Vidare preciseras i beslutet att "klassificeringen av kunder i kategorier eller nivåer inte har utgått ifrån varje kunds inköpsvolym hos en viss producent, utan ifrån varje kunds totala inköpsvolym hos samtliga producenter". Klassificeringen uppdaterades flera gånger om året, enligt tabellen i bilaga V. I punkt 23 femte stycket i beslutet fastslås att "tabellen i bilaga IV bevisar att de tre producenterna klassificerat de viktigaste grossisterna i samma kategori".

204 Förstainstansrätten anser att det är nödvändigt att först och främst granska källorna till tabellen i bilaga IV till beslutet, eftersom denna tabell enligt beslutet är det huvudsakliga beviset för de konstateranden som görs under den rubriken. Tabellen, som har rubriken "Analys avseende de viktigaste italienska grossisterna och klassificeringen av dessa", är indelad i två huvuddelar. Den vänstra delen utgörs av en kopia av ett dokument som utformats av SG och som FP bifogat sitt svar på meddelandet om anmärkningar (451). Det är en lista över 43 grossister och bearbetande grossister där det vid varje namn anges det totala inköp, i ton per år, av flytglas, draget glas, gjutet glas och bearbetat glas som ifrågavarande företag enligt SG:s uppskattning gjorde under 1986 hos de italienska och utländska producenterna. Grossisterna är förtecknade i fallande ordning efter inköpsvolym, och i en tredje kolumn anges den progressiva procentandel som summan av dessa inköp utgör i förhållande till de totala inköpen. Den högra delen av tabellen, som avser de två åren 1985 och 1986, har utarbetats av kommissionen på grundval av dess slutsatser, som granskats ovan, nämligen att FP, SIV och VP har klassificerat sina kunder i kategorierna A, B och C. I varje kolumn hänförlig en producent står beteckningen "A" , "B" eller "ncl" (non-client, icke kund) vid namnet på de olika grossisterna. Bilaga IV till beslutet påstås på detta sätt visa att grossist X klassificerats i kategori A av alla tre producenterna under åren 1985 och 1986, medan grossist Y klassificerats i kategori A av FP och VP och i kategori B av SIV.

205 Förstainstansrätten anser att den metod som kommissionen har använt i hög grad kan kritiseras. Det rör sig om en "klipp-och-klistra"-teknik, där den använt sig av dels en tabell som FP ingivit till akten, dels kommissionens egen rekonstruktion av den klassificering av kunder i kategorier eller nivåer som FP, SIV och VP, enligt kommissionen, hade gjort. Vad beträffar den första informationskällan som använts, finns det anledning att erinra om att den tabell som SG utarbetat har tillförts akten i syfte att visa strukturen, och särskilt koncentrationen, när det gäller den italienska efterfrågan på glas i allmänhet. Tabellen är i själva verket en uppskattning av de inköp av flytglas, draget glas, gjutet glas och bearbetat glas som italienska grossister och bearbetande grossister under ett enda år har gjort hos italienska och utländska producenter. Det är okänt vilka uppgifter som ligger till grund för tabellen och kommissionen har inte gjort någon egen undersökning i det avseendet. Tabellen innehåller för övrigt inga uppgifter om hur stor del av inköpen som gjorts hos de italienska producenterna. Vad beträffar den andra informationskällan som använts, dvs. den rekonstruktion som påstås ha utförts av kommissionen av de italienska producenternas klassificering av kunder i kategorier eller nivåer, finns det anledning att erinra om vad förstainstansrätten redan har fastslagit under rubrikerna B 1 a och B 1 b ovan och de slutsatser som förstainstansrätten har dragit därav.

206 Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att kommissionen inte kan grunda sitt påstående att de tre producenterna har gjort en identisk klassificering av sina viktigaste kunder enbart på bilaga IV till beslutet. Även om bilaga IV kunde godtas som bevis på ett klassificeringssystem, finns det anledning att fastslå att de klassificeringar som producenterna gjorde inte var helt identiska, något som även medges i beslutet. Enligt beslutet kan dessa "undantag" förklaras. Förstainstansrätten anser att de gör det nödvändigt att granska de hypoteser som ligger till grund för kommissionens slutsatser under ifrågavarande rubrik.

207 Förstainstansrätten anser att användandet av uttrycket "de viktigaste kunderna" förutsätter att en fråga först har besvarats - nämligen om det är möjligt att upprätta en gemensam lista för det tre producenterna över de viktigaste kunderna. De tabeller över rabatter, som kommissionen velat fästa förstainstansrättens uppmärksamhet på, gör det möjligt att identifiera de kunder som var och en av de tre producenterna har beviljat de största rabatterna (se exempelvis 340 och 344 beträffande SIV, 452-465 beträffande FP och 544-547 beträffande VP). Även om man kan anta att varje producent har beviljat sina viktigaste kunder de bästa rabatterna, framgår det ändå av en jämförelse mellan de listor över rabatter som ingivits till förstainstansrätten att de tre producenterna inte hade samma "viktigaste kunder". Detta konstaterande innebär inte någon motsägelse i förhållande till den ovan nämnda tabellen från SG, eftersom det framgår av den tabellen att bara fyra grossister, var och en, står för mer än 5 procent av den totala inköpsvolymen under 1986 och att majoriteten av de omnämnda grossisterna, var och en, har köpt mellan 2 och 3 procent av den totala volymen.

208 Det skulle för övrigt vara logiskt om de bearbetande grossisterna var viktigare kunder hos VP, som inte hade någon egen bearbetningsverksamhet, än hos FP och SIV. Förstainstansrätten har därför jämfört de rabatter som beviljats bearbetningsföretaget Sangalli som, eftersom företaget stod på andra plats i listan i bilaga IV, kan antas ha varit en viktig kund hos var och en av de tre producenterna. Förstainstansrätten har funnit att de rabatter som Sangalli beviljats av de tre producenterna är långt ifrån identiska. Då kommissionen vid sammanträdet anmodades att ange vilka rabatter den ansåg att de tre producenterna beviljat Sangalli, framlade även kommissionen siffror som uppenbart var långt ifrån identiska.

209 Det skall slutligen påpekas att de fakturor som omnämns i punkt 34 i beslutet, och som skall granskas nedan, visar att de rabatter som de tre producenterna beviljade Cobelli inte heller var identiska.

210 Förstainstansrätten understryker emellertid att såväl beslutet som förstainstansrättens granskning av beslutet hittills enbart har rört frågan om priserna, rabatterna och klassificeringen av de viktigaste kunderna var identiska.

d) Samordningen mellan producenterna

211 Enligt beslutet (punkt 24) är de identiska priserna och rabattskalorna, liksom den enhetliga klassificeringen av de viktigaste kunderna i kategorier eller nivåer, resultatet av konkurrensbegränsande samverkan mellan producenterna, som har överenskommits antingen direkt under möten, sammanträden eller andra kontakter, eller via talesmän för de viktigaste kunderna. I beslutet anges därefter de skriftliga bevis som beaktats och de slutsatser som kommissionen har dragit av dessa (punkt 25-33). Kommissionen har i beslutet preciserat att de samordnade priserna och rabatterna faktiskt har tillämpats (punkt 34). Därefter följer en förteckning över fakturor av vilka det anses framgå att de tre producenterna har tillämpat identiska priser och rabatter gentemot en och samma kund som har köpt helt olika kvantiteter.

212 Förstainstansrätten anser att det först finns anledning att granska de skriftliga bevis som, enligt den förteckning som kommissionen ingivit till förstainstansrätten, uttryckligt eller underförstått hänvisar till VP. De dokument som innehåller en uttrycklig hänvisning är anteckningar från Socover av den 12 juli 1983 (punkt 25 i beslutet) och av den 12 mars 1986 (punkt 32) och de dokument som innehåller en underförstådd hänvisning är anteckningar från FP och SIV av den 30 januari 1985 (punkt 27) och anteckningar från Socover av den 12 april 1985 (punkt 29), av den 10 juli 1985 (punkt 30) och av den 23 juli 1985 (punkt 31). Förstainstansrätten noterar dock att det i beslutet fastslås att "anteckningarna från Socover är uttryckliga, eftersom de alltid nämner beslut som antagits av de tre producenterna".

213 Den handskrivna anteckningen från Socover av den 12 juli 1983 (258) som skrivits efter ett möte mellan Socover och FP, innehåller orden "Scale sconti e supercredito: gli altri non hanno tenuto fede agli impegni" ("rabattskalor och extra kredit: de andra har inte uppfyllt sina åtaganden"), följda av hänvisningar till SIV och VP. Detta avsnitt kan visserligen ses som bevis på att de tre producenterna gjort åtaganden gentemot grossisterna beträffande rabatter och krediter. Det skall dock påpekas att det datum som kommissionen anser att den påstådda överträdelsen inleddes är den 1 juni 1983. Enligt innehållet i denna anteckning, kan inte det åtagande av "de andra" som åsyftas vara ett åtagande som gjorts och brutits under loppet av den korta tid som förflöt mellan den 1 juni och den 12 juli 1983. Härav följer, att även om denna anteckning kan anses utgöra bevis för ett åtagande som de tre producenterna gjort gentemot grossisterna före den 1 juni 1983, kan den inte anses utgöra bevis för att ett sådant gemensamt åtagande fortfarande bestod under perioden för den påstådda överträdelsen.

214 Den handskrivna anteckningen från Socover av den 12 mars 1986 (263) som skrivits efter ett möte mellan Socover och VP innehåller orden "Anche loro adotteranno gli aumenti previsti da SG e SIV col 1/4/86 e saranno rigidi (?)" ("Även de kommer att anta de höjningar som planerats av SG (FP) och SIV den 1/4/86 och de kommer att vara orubbliga (?)"). Enligt beslutet (punkt 32) är innebörden av dessa ord att VP från den 12 mars 1986 hade fått information, åtminstone av SIV, att de andra två producenterna planerade en prishöjning från och med den 1 april 1986 och att VP den 12 mars 1986 hade meddelat Socover att företaget redan hade för avsikt att genomföra samma höjning. Här skall dock påpekas att det citerade avsnittet i anteckningarna direkt följs av meningen: "Se così fosse lunedì 17/3 dovremmo segnalare quanti carichi noi possiamo ritirare che ce li manderanno loro" ("Om så var fallet måndagen den 17/3, skulle vi meddela dem hur många partier vi kunde ta och de skulle skicka dem till oss"), vilket vid första påseendet tyder på att inget definitivt beslut hade tagits den 12 mars 1986. Denna tolkning bekräftas av ordalydelsen i en intern promemoria från VP (529) av den 20 mars 1986, som skrivits av Giordano, en av de personer som deltog i mötet med Socover den 12 mars 1986. Giordano nämner inledningsvis det faktum att SIV och FP redan hade meddelat en prishöjning den 14 respektive den 17 mars 1986. Därefter redogör han för de omständigheter som talar för en prishöjning - nämligen den stabila efterfrågan, det faktum att vissa ugnar skulle stängas för reparationer (framför allt flytglasanläggningen i Turkiet som "orsakar kraftiga störningar på den italienska marknaden") och det faktum att VP skulle inleda en produktionskampanj avseende färgat glas, vilket skulle medföra en brist på klarglas. Giordano drog härav slutsatsen att det i allmänhet var nödvändigt att följa den prishöjning som aviserats av SIV och FP. Denna promemoria, som är skriven vid en tidpunkt som inte ger anledning till misstanke, motbevisar således tolkningen att VP åtta dagar tidigare hade meddelat Socover sin avsikt att genomföra de höjningar som planerades av FP och SIV.

215 Vad beträffar de underförstådda hänvisningarna till VP som påstås föreligga, har förstainstansrätten redan påpekat att man i den handskrivna anteckningen från SIV av den 30 januari 1985 (374) har raderat bort orden "Scaroni anser att han inte kan slåss för att stoppa PPG (VP)". Denna anteckning innehåller faktiskt en uttrycklig hänvisning till VP, men är sådan att den inte stämmer överens med hypotesen om en nära konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna. I detta hänseende påpekar förstainstansrätten att anteckningen från SIV daterad den 30 oktober 1984 (369, vilken nämns i punkt 26 i beslutet, men inte förekommer i förteckningen över dokument som hänvisar till VP) innehåller orden: "AUTO - secondo Scaroni non alimentare PPG" ("Bilglas - enligt Scaroni inga leveranser till PPG (VP)"). Detta avsnitt är också det uttryckligt och oförenligt med hypotesen om en nära konkurrensbegränsande samverkan mellan den tre producenterna.

216 Även om det fanns en hård konkurrens inom sektorn för bilglas, är det dock inte uteslutet att det förekommit samordnade förfaranden inom sektorn för bygglas, och det åligger förstainstansrätten att granska denna hypotes. Enligt beslutet (punkt 27) är den ovannämnda anteckningen från SIV av den 30 januari 1985 och anteckningen från FP (474) beträffande samma möte mellan FP och SIV särskilt betydelsefulla, eftersom de visar att

"SIV och FP båda antecknade att de iakttog avtalen i sak och särskilt att de iakttog priserna på klarglas. Vad däremot beträffar färgat och laminerat glas har SIV anklagat FP för att ha brutit mot kartellens bestämmelser genom att använda sig av kryphål, som t.ex. tilläggsrabatter som beviljats vissa grossister. SIV har föreslagit att varje producent skulle ha sina privilegierade kunder som de kunde bevilja tilläggsrabatter. SIV åtog sig för egen del, vad beträffar rabatter och kunder klassificerade i kategori 'super A', att tillämpa samma villkor som de övriga producenterna."

I beslutet (punkt 32 tredje stycket) framhålls att anteckningen från SIV "nämner ¼ de tre producenterna som en referensparameter för rabatterna" och att anteckningen från FP "nämner ¼ förekomsten av en kartell mellan producenterna".

217 Det finns anledning att inledningsvis påpeka att mötet mellan FP och SIV, som dessa anteckningar hänvisar till, tycks ha gällt ett brett spektrum av ämnen av gemensamt intresse för de två företagen, varav vissa behandlats mer i detalj i den ena anteckningen än i den andra. Generellt är FP:s anteckning mer detaljerad än SIV:s. Därefter finns det anledning att beakta mötets tidsmässiga kronologiska sammanhang, i förhållande till de prisaviseringar som gjorts av de tre producenterna. Som förstainstansrätten redan har konstaterat (se punkt 183 ovan) hade VP, den 25 oktober 1984, meddelat en ny prislista i vilken företaget delvis följde de prislistor som meddelats av FP och SIV i juli samma år. 18 respektive 21 dagar senare, nämligen den 12 och den 15 november 1984, meddelade FP och SIV helt nya identiska prislistor. En vecka efter detta sistnämnda meddelande från SIV meddelade VP en ny prislista som inte var identisk med listorna från FP och SIV.

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0068.2

218 I anteckningen från SIV av den 30 januari 1985 (374) används visserligen uttrycket "noi faremo le stesse condizioni degli altri" ("vi kommer att tillämpa samma villkor som de övriga") och i anteckningen från FP anges att "Ing. Papi (SIV) dichiara que loro tengono i prezzi mentre noi scartelliamo almeno per i colorati e laminati tenendo fermo il ch(iaro). Ing. D'Errico (SIV): l'accordo di fondo tiene ma ci sono piccoli mezzucci che in practica pregiudicano l'accordo." ("Ing. Papi (SIV) förklarar att de bibehåller priserna, medan vi bryter kartellen åtminstone vad gäller färgat och laminerat glas samtidigt som priset på klarglas bibehålls. Ing. D'Errico (SIV): det grundläggande avtalet håller, men det förekommer vissa små knep som i praktiken är till skada för avtalet."). Det skall dock påpekas att det var först i slutet av 1984 som VP började erbjuda färgat glas och att VP inte tillhandahöll laminerat glas.

219 Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att även om de båda anteckningarna i fråga kan betraktas som bevis för ett samordnat förfarande, eller åtminstone för en detaljerad diskussion mellan FP och SIV om vilka priser och rabatter som skulle tillämpas gentemot vissa kunder, framgår det inte klart av enbart dessa anteckningar att uttrycken "gli altri" ("de övriga"), "scartelliamo" ("vi bryter kartellen") och "l'accordo di fondo" ("det grundläggande avtalet") nödvändigtvis visar att VP deltagit i en tidigare konkurrensbegränsande samverkan, vilket påstås i beslutet. Vad beträffar enbart förhållandet mellan FP och SIV, såsom det framgår av dessa anteckningar, anser förstainstansrätten att det är av betydelse att kommissionens enheter, i den version av FP:s anteckning som bifogades meddelandet om anmärkningar, har tagit bort de första orden: "Reclami: chiediamo l'armistizio" ("Tillkännagivande: vi begär vapenvila"). Begreppet "vapenvila" förutsätter ju någon form av strid.

220 Socovers anteckning av den 12 april 1985 (260), vilken skrevs efter ett möte med FP, innehåller ingen hänvisning till övriga producenter. Den handskrivna anteckningen från Socover av den 10 juli 1985 (261), som också skrivits efter ett möte med FP, innehåller orden "il dr Roberti (de FP) sta lavorando a livello europeo per un aumento dal 1/x abbastanza consistente (7/8 %)" ("Roberti (FP) arbetar på europeisk nivå för att få till stånd en ganska stor höjning från och med den 1 oktober (7/8 %)"). Enligt beslutet (punkt 30) betyder dessa ord att "någon i FP:s ledning meddelade Socover att FP höll på att komma överens med de övriga producenterna om en prishöjning på 7-8 procent". Orden "på europeisk nivå" bör dock läsas i sitt sammanhang, som rör Saint-Gobainkoncernens verksamhet i Europa. Härav följer att det är troligare att Roberti, som var anställd hos FP, arbetade på europeisk nivå inom Saint-Gobainkoncernen. Under alla omständigheter är innebörden av dessa ord oklar.

221 Efter att ha konstaterat (punkt 30), till följd av den tolkning som gjorts av anteckningen från Socover av den 10 juli 1985, att de tre producenterna i oktober 1985 faktiskt meddelade sina kunder en prishöjning på 7,5 procent, nämner beslutet (punkt 31) en annan handskriven anteckning från Socover (262) som rör ett möte med Caberlin, anställd hos SIV, den 23 juli 1985 dvs. tretton dagar efter mötet med FP. Denna sistnämnda anteckning har följande lydelse: "Si sta varando un aumento sul float del 10 % già nel prossimo mese di agosto. Ribadisce l'idea di un certo numero di clienti preferenziali a cui concede un premio finale annuo del 3 % sul float" ("(SIV) håller på att förbereda en höjning avseende flytglas på 10 % redan från och med nästa augusti. (Caberlin, SIV) stöder idén att ett antal preferenskunder skall erhålla en rabatt vid årsskiftet på 3 % på flytglas"). Enligt beslutet innebär dessa ord att "SIV:s försäljningsdirektör har meddelat Socover att producenterna förberedde en prishöjning på 10 procent på flytglas från och med augusti månad". Till följd av den tolkning som gjorts av denna anteckning, konstateras i beslutet (punkt 31) att de tre producenterna i slutet av juli faktiskt meddelade kunderna en prishöjning på 8 procent.

222 Kommissionen svarade, då den anmodades att förklara vilka skriftliga dokument som låg till grund för dess konstateranden att producenterna hade höjt priserna med 8 procent i juli och med 7,5 procent i oktober 1985, att man bara behövde lägga på 8 procent på priset i maj 1985 för att komma fram till priset i juli 1985 och lägga på 7,5 procent på priset i juli 1985 för att komma fram till priset i oktober 1985. Här skall dock anmärkas att enligt bilaga III till beslutet meddelades priset för juli 1985 av SIV den 26 juli (med verkan från och med den 29 juli), av FP den 28 juli (med verkan från och med den 1 augusti) och av VP den 31 juli (med verkan från och med den 3 augusti). Man måste således konstatera att om de tre producenterna fortfarande den 23 juli 1985 höll på att förbereda en prishöjning på 10 procent för augusti månad och om den höjning som följde några dagar senare var på 8 procent, är det omöjligt att FP tretton dagar tidigare hade kommit överens med samma producenter om en senare höjning på exakt 7-8 procent för oktober månad. Förstainstansrätten anser att varken anteckningen från den 10 juli eller den från den 23 juli 1985 innehåller någon uttrycklig hänvisning till "de övriga producenterna". Under dessa omständigheter finner domstolen att kommissionen felaktigt har tolkat anteckningarna på detta sätt i beslutet. Dessutom finner förstainstansrätten att det särskilt är av betydelse, och knappast förenligt med hypotesen om ett fortsatt och nära samordnat förfarande mellan producenterna, att SIV tre dagar före meddelandet den 26 juli 1985, om en höjning som kommissionen uppskattar till 8 procent, informerade Socover att företaget förberedde en höjning på 10 procent för augusti.

223 Mot bakgrund av det ovanstående anser förstainstansrätten att de dokument som kommissionen åberopat som bevis inte räcker för att bevisa att VP, uttryckligt eller underförstått, har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna, såsom påstås i punkt 24 i beslutet. Vad beträffar SIV och FP finns det anledning att utöver anteckningarna från SIV och FP av den 30 januari 1985 (punkt 27), vilka redan analyserats ovan, granska anteckningen från SIV av den 30 oktober 1984 (punkt 26), anteckningen från FP av den 28 mars 1985 (punkt 28), anteckningen från Socover av den 12 april 1985 (punkt 29), skrivelsen av den 6 mars 1985 från FP till SIV samt anteckningarna från FP om mötena mellan SIV och FP av den 23 april, den 30 april och den 16 december 1985 och av den 3 februari 1986, i syfte att kontrollera om de utgör bevis för en samordning mellan dessa två producenter.

224 Det finns anledning att först påpeka dels att FP var den enda producenten av gjutet glas (vetro greggio eller greggi, "råglas") i Italien, dels att FP och SIV tillsammans drev en flytglasanläggning i San Salvo (och att driften av den för FP:s del ombesörjdes av dess dotterbolag Flovetro). Vissa av de ovannämnda dokumenten rör FP:s försäljning av gjutet glas till SIV och således en vertikal förbindelse mellan dessa båda producenter som köpare och säljare. Det rör sig bland annat om vissa avsnitt i skrivelsen av den 6 mars 1985 från FP till SIV (485 och 869) och om FP:s anteckning från mötena med SIV den 23 och den 30 april 1985 (486 och 871), till vilka det hänvisas i punkt 33 tredje och fjärde stycket i beslutet. Förstainstansrätten anser att vertikala förbindelser, som säljare och köpare, mellan två producenter, när de avser en produkt som endast tillverkas av en av dessa producenter, inte i sig kan anses utgöra bevis för en olaglig horisontell konkurrensbegränsande samverkan. Under alla omständigheter borde kommissionen ha undersökt om en vertikal förbindelse, som den som existerade mellan FP och SIV, kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna. Förstainstansrätten konstaterar dessutom att kommissionen i sitt beslut endast citerar ett stycke ur skrivelsen från FP till SIV av den 6 mars 1985 och att det tredje stycket är överstruket i den kopia av skrivelsen som bifogades meddelandet om anmärkningar. Det stycket har följande lydelse:

"Assistiamo in questo periodo ad una politica commerciale SIV assolutamente dirompente ed addirittura abbiamo verificato casi in cui il vostro prezzo di vendita è inferiore a quello da voi a noi corrisposto. Per di più, ci è impossibile (e mi chiedo se l'impossibilità è pratica o strumentale) organizzare un incontro per definire:

1. quantitativi e prezzi dei vostri acquisti 1985;

2. condizioni e modalità di vendita da voi praticate sul mercato per i prodotti acquistati presso di noi."

("Emellertid ser vi för närvarande en affärspolitik från SIV:s sida som är fullständigt splittrande och vi har till och med kunnat konstatera vissa fall där ert försäljningspris är lägre än det som ni betalar till oss. Det visar sig dessutom vara omöjligt (och jag undrar hur omöjligt det i själva verket är?) att ordna ett möte för att bestämma

1. kvantiteter och priser för era inköp för 1985;

2. vilka villkor och säljformer ni tillämpar på marknaden när det gäller de produkter som ni köpt av oss".)

225 Vissa andra dokument rör förbindelserna mellan FP och SIV avseende driften av deras gemensamma flytglasanläggning, kallad "Flovetro" i San Salvo. Det rör sig om citat, i punkt 33 femte stycket i beslutet, ur FP:s anteckningar om mötena den 16 december 1985 (487 och 873) och den 3 februari 1986 (488 och 874). Med mindre än att man kan betrakta redan den omständigheten att två konkurrenter tillsammans driver en gemensam produktionsanläggning som ett bevis för en olaglig horisontell konkurrensbegränsande samverkan - vilket kommissionen i detta fall inte har påstått - anser förstainstansrätten att deras samordning i syfte att undvika att det uttag som var och en av dem gör från den gemensamma produktionsanläggningen leder till en situation med illojal konkurrens, inte i sig kan anses utgöra bevis för en olaglig horisontell konkurrensbegränsande samverkan.

226 Vad beträffar den handskrivna anteckningen från SIV av den 30 oktober 1984 (369), läggs det i beslutet vikt vid två punkter: dels att gjutet glas inte skulle säljas till ett lägre pris än FP:s, dels att en gemensam policy antagits för treglas isolerrutor. Den första punkten rör, än en gång, de försäljningsvillkor som FP i egenskap av säljare ålagt SIV i egenskap av köpare av en produkt som företaget inte tillverkade. Vad gäller den andra punkten har det stycke som åberopas i beslutet följande lydelse: "Laminati - (sopratutto bistrati) -Scaroni - desiderio in (prospettiva/proposito?) di una politica di riporto in fabbrica invece che fare (transformare/trasformazioni?) -per il triplo strato fare una politica comune" ("laminerat (glas) -(särskilt tvåglas) -Scaroni (FP) -önskar beträffande en policy för tillämpning i fabriken i stället för bearbetning - för treglas införa en gemensam policy"). Det framgår av anteckningen i dess helhet att parterna (SIV och FP) flera gånger har diskuterat driften av den gemensamma produktionsanläggningen. Förstainstansrätten anser att det inte är uteslutet att det stycke som åberopas i beslutet också det rör en fråga som har samband med denna gemensamma verksamhet.

227 FP:s anteckning av den 28 mars 1985 (475) rör ett avtal om försäljning av 1 000 ton gjutet glas från FP till SIV. Det handlar således ännu en gång om en vertikal förbindelse mellan FP och SIV. I beslutet (punkt 28) står det att "de två företagen kom överens om att SIV inte skulle sälja detta gjutna glas till någon av de sexton kunder som nämns i en lista och som var förbehållna FP. Dessa sexton kunder är inte dotterföretag till Fontana, vilket FP påstått i sin inlaga som svar på anmärkningarna, dels eftersom Fontana bara har åtta dotterbolag ¼ och inte sexton, dels eftersom det inte är logiskt att förbehålla sig kunder som definitionsmässigt redan är förbehållna företaget eftersom de är helt kontrollerade". I sin ansökan har FP gjort gällande att "även om det är riktigt att antalet dotterbolag (till Fontana) idag uppgår till åtta ¼ (beror detta på) en lång tids omstrukturering som fört samman sexton olika verksamheter till åtta bolag". I sin svarsinlaga påminner kommissionen - utan att för den skull bestrida att det vid den tidpunkten fanns sexton Fontana-bolag - om att "när det gäller de sexton kunder som FP förbehållit sig ... kan det inte röra sig om dotterbolag till FP, bland annat eftersom dessa inte är kunder hos SIV". Angående denna punkt är det tillräckligt att påpeka dels att Socover i sin ovan nämnda anteckning av den 10 juli 1985 (261) har tagit hänsyn till förklaringen från Roberti, anställd hos FP, att "avsikten är att satsa på exporten med 4-5 kunder som har en organisation här", dels att under dessa ord anges, mellan raderna, namnen Socover, Fontana, Savas och D'Adda. Andra indicier i handlingarna, såsom det telex som grossisterna sände den 11 oktober 1984 (270), som nämns i punkt 37 i beslutet, och anteckningen från Socover av den 12 april 1985 (260), som nämns i punkt 29, motsäger hypotesen att Fontana inte kunde vara kund hos någon annan producent än FP.

228 Vad beträffar den nyss nämnda anteckningen från Socover av den 12 april 1985 (260, punkt 29 i beslutet), påstås det i beslutet att det framgår av det dokumentet att "Socover och FP även har diskuterat fördelningen av beställningar hos producenterna på grundval av de två senaste åren". Efter att ha tagit del av hela texten i anteckningen, vilken inte hade bifogats meddelandet om anmärkningar, anser förstainstansrätten emellertid, för det första, att anteckningen inte nämner några andra producenter än FP, för det andra, att anteckningen hänvisar till en prislista från den 16 januari 1985 och att det bara var FP som hade meddelat en prislista med verkan från och med det datumet och, för det tredje, att det i anteckningen enbart talas om gjutet glas, tillverkat uteslutande av FP. Under dessa omständigheter kan inte kommissionen åberopa denna anteckning som bevis för en diskussion som rör andra producenter än FP.

229 I detta avsnitt finns det slutligen anledning att granska de fakturor som nämns i punkt 34 i beslutet. Enligt beslutet visar en undersökning av dessa fakturor att "de tre producenterna har tillämpat identiska priser och rabatter gentemot en och samma kund som köpt vitt skilda kvantiteter från dem". Det följer av parternas inlagor, liksom av den bevisupptagning som förstainstansrätten vidtagit, att den kund det gällde var Cobelli och att kommissionen inte har gjort någon efterkontroll genom att undersöka vilka priser och rabatter som tillämpades gentemot andra kunder. Av de granskade fakturorna för år 1983 härrörde fem från SIV och FP och fyra från VP; för år 1984 härrörde fem från SIV, tre från FP och sex från VP; och för år 1985 härrörde tre från SIV och VP och två från FP. Varken urvalskriterierna eller det totala antalet tillgängliga fakturor har preciserats.

230 Det skall påpekas att fakturornas form skiljer sig väsentligt från en producent till en annan och att det vid granskningen av dem inte omedelbart framgår att priser och rabatter är identiska. Då kommissionen ombads att förklara hur den kommit fram till sin slutsats beträffande detta, valde den tre fakturor rörande klarglas i tjockleken 3 mm i standardformat, daterade i januari 1985, av vilka kommissionen drog slutsatsen (489) att "fakturorna från SIV-FP och VP innehåller samma enhetspriser, även om prestationerna skiljer sig åt". Det stämmer visserligen att nettopriserna per enhet faktiskt är desamma - nämligen 3 607 ITL/m2 från FP, 3 608 ITL/m2 från VP och 3 607,40 ITL/m2 från SIV. Det framgår dock vid en närmare granskning av dessa dokument, för det första, att FP:s och SIV:s fakturor utgår från ett grundpris på 5 500 ITL/m2, medan VP:s grundpris inte framgår av fakturan, för det andra, tycks fakturan från VP avse glas i stora skivor, medan fakturorna från FP och SIV tycks avse glas i standardformat (se ovan punkt 184), för det tredje, för att komma fram till samma nettopris per enhet har VP tillämpat andra rabatter än FP och SIV och SIV:s beräkningsmetod skiljer sig från FP:s. Härav följer att även om de tre fakturorna som kommissionen valt ut visar att de tre producenterna har kommit fram till samma enhetspris, visar de inte att de tre producenterna tillämpar identiska prislistor och rabatter, vilket kommissionen har hävdat. I detta sammanhang skall det påpekas att de tre producenterna aldrig har bestridit, utan snarare framhållit, det faktum att de nettopriser per enhet som fakturerats en och samma kund ofta var desamma på grund av marknadens struktur.

231 Förstainstansrätten har endast kunnat göra en mycket begränsad efterkontroll av vilka slutsatser som kan dras av de fakturor som nämns i beslutet. Två faktorer som framkommit skall dock nämnas. För det första har det visat sig att producenterna i vissa fall, i syfte att erbjuda ett förmånligare pris, inte tillämpade den prislista som teoretiskt sett var i kraft vid tidpunkten för leveransen. För det andra innebar rabattsystemet en successiv sänkning av grundpriset genom en rad olika procentsatser. Förutom skillnaden mellan de olika rabattbeloppen har det visat sig att sättet på vilket rabatterna tillämpades, och därmed hela det matematiska förfarandet, varierade från en producent till en annan. Särskilt SIV tillämpade sina grundrabatter och tilläggsrabatter på ett annat sätt än de två andra producenterna.

232 Mot bakgrund av den granskning förstainstansrätten har företagit av de bevis som beslutet grundats på, finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har styrkt påståendet i punkt 24 i beslutet, dvs. att det existerade en konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna som ledde till identiska priser och rabattskalor samt till en enhetlig klassificering av de viktigaste kunderna i kategorier eller nivåer, och detta under perioden mellan den 1 juni 1983 och den 10 april 1986, enligt vad som fastslås i artikel 1 a i beslutet. Förstainstansrätten anser att vissa av de dokument som citeras - särskilt anteckningarna från FP och SIV beträffande deras möte i Rom den 30 januari 1985 - i bästa fall kan åberopas av kommissionen som bevis på en samordning mellan FP och SIV. Dessa dokument räcker dock inte till för att bevisa att det fanns, ens mellan FP och SIV, en konkurrensbegränsande samverkan som syftade till en fullständig och bestående enhetlighet vad gäller priser, rabatter och klassificering av kunderna. I den mån det är relevant att beakta nettopriser per enhet som tillämpats gentemot en och samma kund har inte sökandena bestridit att dessa nettopriser kan ha varit desamma.

e) Förbindelserna mellan producenterna och grossisterna

233 Enligt beslutet (punkt 35) har de tre producenterna övervakat att deras priser och rabatter har tillämptas också i följande omsättningsled. Kommissionen har medgivit att den, oavsett vad den gjorde gällande i meddelandet om anmärkningar på grund av Cobellis påståenden (se punkt 10 ovan), inte förfogar över några direkta bevis för möten mellan producenter och grossister, utom vad gäller ett möte den 17 april 1986 mellan bland andra FP och SIV, som hade till syfte att presentera den nya direktören för Fontana Sud. I det mötet deltog en företrädare för SIV, utan att dennes närvaro var planerad. Kommissionen har dock i beslutet hävdat att "det framgår av vissa dokument dels att några möten mellan grossister har anordnats på producenternas initiativ och att producenterna, mot bakgrund av deras identiska priser och rabatter, lyckades påverka grossisternas kommersiella val, dels att kunderna förväntade sig att producenternas priser skulle vara identiska." Därefter granskas och kommenteras en rad dokument i beslutet (punkt 36-42). Beträffande ett av dessa dokument (telexmeddelandet av den 11 oktober 1984, som analyseras nedan i punkt 236) framhålls i beslutet den omständigheten att "grossisterna inte frivilligt kan förplikta sig att agera på ett sådant sätt när det borde ligga i deras intresse att kunna erhålla de bästa priserna, att kunna vända sig till de leverantörer som ger dem de bästa försäljningsvillkoren och att kunna uppnå en god vinstmarginal" (punkt 37 fjärde stycket). Det skall i detta hänseende erinras om den hänvisning till grossisternas ekonomiska beroende som görs i den rättsliga bedömningen (se punkt 21 ovan).

234 Innan förstainstansrätten övergår till att analysera de dokument som åberopats av kommissionen som bevis, erinrar förstainstansrätten om att kommissionens beslut från 1981 (se punkt 4 ovan) berörde, bland andra, de grossistsammanslutningar som bland annat hade som mål, för det första, "att upprätta en gemensam affärspolitik som skulle genomföras genom att varje sammanslutning verkade för gemensamma riktlinjer för försäljning genom att fastställa, tillämpa och iaktta ett försäljningspris för planglas och bearbetade produkter" och, för det andra, "att samarbeta med producenterna för att främja en 'produktionspolitik som kan öka förbrukningen av glas och åstadkomma att bearbetade produkter värderas högre genom en adekvat försäljningspolitik'" (punkt I C I 3 a i beslutet från 1981). Beslutet berörde vidare olagliga avtal mellan de tre producenterna (FP, SIV och VP) och grossistsammanslutningarna. Kommissionen konstaterade att "vissa spänningar och motsättningar har funnits mellan de berörda parterna under avtalens hela giltighetstid" (punkt I C III andra stycket). Inga böter ålades bland annat med motiveringen att "tillämpningen av de konkurrensbegränsande klausulerna ¼ har alltid varit partiell och begränsad" (punkt II C andra stycket). I det nu aktuella beslutet anklagas producenterna däremot för att några år senare ha lyckats utöva sin ekonomiska makt för att, mot grossisternas vilja och intresse, återinföra ett system som det som förklarades olagligt i beslutet från 1981, och detta trots det tidigare misslyckandet.

235 Enligt det nu aktuella beslutet (punkt 36) visar Socovers anteckning från den 12 juli 1983 (258), vilken redan analyserats ovan i punkt 213, att "Socover är den kanal som överför meddelanden från grossisterna till producenterna och från producenterna till grossisterna. Med FP diskuterar Socover nämligen inte de villkor som beviljats och som kunde vara av särskilt intresse, utan de åtaganden som gjorts av producenterna gentemot alla grossister". Förstainstansrätten har redan fastslagit att kommissionen kunde ha åberopat denna anteckning som bevis för att de tre producenterna gjort åtaganden gentemot grossisterna, men utanför den period då den påstådda överträdelsen ägt rum. Här rör det sig om att kommissionen måste bedöma dess värde som bevis för att styrka att Socover hade en ställning som mellanhand mellan producenterna och de övriga grossisterna, eller åtminstone en grupp viktiga grossister. I detta hänseende kan anteckningen utan tvekan läsas så att den visar att Socover uppträdde som talesman för en grupp grossister gentemot vilka de tre producenterna gjort åtaganden, åtminstone enligt Socover själv. Däremot framgår det inte på ett entydigt sätt av denna anteckning att Socover, utifrån de tre producenternas synvinkel, varit deras talesman gentemot alla grossister.

236 I punkt 37 i beslutet granskas ett telexmeddelande (270) som skickats den 11 oktober 1984, efter ett möte i Rom den 10 oktober 1984, i vilket 28 grossister deltog. Enligt beslutet skickades detta telexmeddelande till "producenterna". I beslutet fastslås att detta telexmeddelande "på ett tydligt sätt bekräftar undertecknarnas avsikt att samarbeta med producenterna". Undertecknarna av telexmeddelandet "confirmano la volontà di collaborare al miglioramento dei prezzi di mercato et considerano indispensabile che vengano rispettati i prezzi, gli sconti e le condizioni di vendita confermati" ("bekräftar sin vilja att samarbeta för att förbättra priserna på marknaden och anser att de bekräftade priserna, rabatterna och försäljningsvillkoren med nödvändighet måste respekteras"). Det skall dock påpekas att på den kopia av telexmeddelandet som hade bifogats meddelandet om anmärkningar var mottagarens anropsnummer överstruket. Då kommissionen under sammanträdet ombads lägga fram telexmeddelandet i original, lade den fram fem kopior av det adresserade till SIV, Saint-Gobain, Pilkington, Vetrocoke respektive Glaverbel. Ingen kopia adresserad till VP har återfunnits bland handlingarna i akten och numreringen av dokumenten utesluter att det har funnits någon sådan kopia i Socovers arkiv, där de andra kopiorna var hämtade. Telexmeddelandet har alltså uppenbarligen inte, såsom det påstås i beslutet, sänts till de tre producenterna FP, SIV och VP, däremot sändes det till tre bolag med produktionsanläggningar utanför Italiens gränser. Det skall dessutom påpekas att telexmeddelandets andra stycke (som utelämnats i beslutet) har följande lydelse: "Nello stesso tempo auspicano che vengano costituiti tre livelli, differenziando in due gruppi le aziende non comprese allo stato attuale nel primo livello" ("Samtidigt önskar de att tre nivåer införs, där de företag som för närvarande inte omfattas av den första nivån delas in i två grupper"). Detta tyder på att om det fanns ett enhetligt system för klassificering i kategorier eller nivåer, deltog tre andra producenter i detta.

237 Det stämmer dock, vilket påpekas i beslutet, att det framgår av reserapporten från Ricciardi, försäljningsdirektör hos VP (619-620), att han träffade Borgonovo från Socover, i Milano den 11 oktober 1984. Det är alltså inte uteslutet att Borgonovo muntligt har meddelat honom innehållet i det telexmeddelande som skickats till de övriga producenterna.

238 I punkt 38 i beslutet nämns en skrivelse från Socover av den 19 oktober 1984 (268) och en skrivelse från VP till Socover av den 20 november 1984 (625). Den version av den första skrivelsen som fanns i VP:s arkiv var en fotokopia utan mottagarnamn. I den skrivelsen nämns dels en prislista som påstås ha upprättats av Socover "på producenternas uppmaning", dels ett "möte i Milano den 7 november, till vilket vi bjudit in alla aktörer i branschen". I beslutet påpekas det att månadsrapporten från Giordano, en av VP:s försäljningsdirektörer (626), visar att han "var på tjänsteresa till Milano den 7 och 8 november 1984 och således även den dag Socover hade kallat till möte". Förstainstansrätten anser att det framgår av granskningen av dessa dokument att de bevisar motsatsen till vad som påstås i beslutet. Dels visar Giordanos månadsrapport att han lämnade Genua klockan 10.50 den 7 november, dvs. 20 minuter efter det att mötet hade börjat. Dels har VP:s brev av den 20 november 1984 som skickades till Socover av Ricciardi följande lydelse:

"Ci è pervenuta solo in questi giorni fotocopia della lettera da Voi inviata il 19.10.84 ad alcune aziende del Vs. settore.

Scopo della presente è solo quello di riconfermarVi, facendo seguito all'incontro avuto con l'Egr. Dr. Borgonovo (Socover) a Milano, il 7 c.m., che nessun invito Vi è stato da noi mai formulato per riunioni che riguardano la commercializzazione e trasformazione del vetro."

("Det är först nu i dagarna som vi har erhållit en fotokopia av det brev som ni sände den 19.10.84 till några företag inom er bransch.

Syftet med det här brevet är enbart att bekräfta för er att, efter mötet med Borgonovo (Socover) i Milano den 7 i denna månad, har vi aldrig sänt er någon inbjudan till möten som rör saluföring och bearbetning av glas.")

Förstainstansrätten anser att det inte är troligt att detta brev, som är skrivet vid en tidpunkt som inte ger anledning till misstanke, inte skulle avspegla sanningen - nämligen att Giordano (VP) inte deltog i mötet den 7 november 1984 och att VP inte ville delta i sådana möten, och än mindre ta initiativ till dem. Vidare anser förstainstansrätten att det nämnda brevet, eftersom det är skrivet av Ricciardi själv, i själva verket motsäger de slutsatser som skulle ha kunnat dras till nackdel för VP av den omständigheten att han var i Milano den 11 oktober 1984.

239 I punkterna 39 och 40 i beslutet granskas två anteckningar från Socover av den 12 april och den 23 juli 1985 (260 och 262), vilka redan har analyserats ovan (punkterna 228 respektive 221). Av skäl som redan angivits finner förstainstansrätten att dessa dokument enbart rör förbindelserna mellan Socover och FP respektive SIV.

240 I punkt 41 i beslutet granskas tre dokument daterade den 16 september, den 23 september och den 31 oktober 1985 (271, 275, 273), vilka betecknats som rapporter från FP:s dotterbolag Fontana Est och Fontana Ovest till moderbolaget FP. Det framgår av förstainstansrättens bevisupptagning att dessa dokument är rapporter, som görs två gånger per månad, adresserade till en biträdande direktör hos FP och utarbetade av en anställd hos FP, som bland annat har till uppgift att upprätthålla kontakten med dotterbolagen. Det skall för övrigt påpekas att det tredje dokumentet, som är daterat den 31 oktober 1985, berör Fontana Est, och inte Fontana Ovest som det står i beslutet, samt att de åtta sista orden i det dokumentet (273-4), vilka citeras i de franska och engelska versionerna av beslutet, inte finns med i den autentiska italienska versionen. Det skall även understrykas att förstainstansrätten, trots att den begärt att få tillgång till hela de ifrågavarande dokumenten, endast har erhållit ofullständiga kopior. Slutligen skall det påpekas att en annan rapport beträffande Fontana Est, daterad den 2 oktober 1985, vilken inte nämnts i beslutet, har bifogats meddelandet om anmärkningar och förekommer i förstainstansrättens akt (273B).

241 Enligt den förteckning som kommissionen har givit in till förstainstansrätten skall dessa "Fontana-rapporter" anses innehålla en underförstådd hänvisning till VP. Enligt beslutet (punkt 41 fjärde stycket) har rapporterna "långt ifrån ett vagt eller obestämt innehåll och de avslöjar inte heller grossisternas affärspolitik, som parterna har hävdat, utan ger i stället konkreta upplysningar om t.ex. grossisternas gynnsamma inställning till producenternas prishöjningar, producenternas utgivning av identiska prislistor och producenternas önskan att iaktta priserna för att stabilisera marknaden. Detta innebär att producenterna direkt eller indirekt styr marknaden i följande omsättningsled, eftersom en destabilisering av den marknaden skulle kunna få skadliga konsekvenser för deras affärspolitik". Förstainstansrätten anser att det nödvändigt att granska dessa rapporter helt och hållet, i den mån förstainstansrätten förfogar över dem, för att kunna sätta in de citat som förekommer i beslutet i sitt sammanhang. Förstainstansrätten påpekar att de fyra dokumenten rör en period som visserligen är begränsad till tiden mellan slutet av juli och slutet av oktober 1985, men de ger ändå en inblick i hur marknaden i följande omsättningsled fungerade under en period då flera nya prislistor meddelades av de tre producenterna, såsom nämnts ovan (punkt 188-190).

242 Varje rapport är indelad i avsnitt, där ett alltid har rubriken "prezzi di rivendita float" ("återförsäljningspris på flytglas") eller bara "rivendita" ("återförsäljning"). Rapporterna om Fontana Est av den 16 september och av den 31 oktober 1985 innehåller ett annat avsnitt, som har rubriken "prezzi di vendita float" ("försäljningspris på flytglas") eller bara "vendita" ("försäljning"). Det framgår av innehållet i dessa två avsnitt att ordet "vendita" syftar på de försäljningspriser som producenterna tillämpar gentemot grossisterna, medan "rivendita" syftar på de återförsäljningspriser som grossisterna tillämpar gentemot sina kunder.

243 I den första rapporten, som är daterad den 16 september 1985, redogörs under rubriken "prezzi di rivendita float" för ett möte mellan grossister den 31 juli 1985 "efter den höjning som meddelats av producenterna". (Här skall det påpekas att VP:s nya prislista meddelades först den 31 juli 1985, under de omständigheter som redovisats ovan i punkterna 188, 221 och 222.) I rapporten anges att "grossisterna under mötet fastställde denna prislista för återförsäljning". Därefter följer en lista över priser och en översikt över de rabatter som skulle tillämpas, med vissa förbehåll gjorda av två grossister, Checchin och Sangalli. Efter ett struket avsnitt fortsätter rapporten, under rubriken "prezzi di vendita float", med följande ord:

"Per quanto riguarda le Fabbriche, l'aumento sembra essere applicato ovunque e, del resto, i magazzini non certo pieni ed il lavoro che in questo momento non manca hanno favorito la 'digestione' del nuovo prezzo. La Glaverbel (che prima delle ferie insisteva un po' dappertutto con sconti inferiori ai nostri) sembra, di primi sondaggi dopo le ferie, che abbia mantenuto questa posizione. Resta comunque da verificare ulteriormente l'entità del prezzo (poichè è presumibile che il cliente non venga subito a dire a noi se la concorrenza gli ha tolto uno sconto."

("Vad producenterna beträffar tycks höjningen tillämpas överallt och för övrigt är lagren allt annat än fulla och det råder ingen arbetsbrist för tillfället, vilket gjort det lättare att 'smälta' de nya priserna. Glaverbel (som, före semesterperioden, lite varstans bibehöll rabatter som var lägre än våra) verkar enligt de första undersökningarna efter semesterperioden ha behållit denna inställning. Det återstår dock fortfarande att i efterhand kontrollera det totala priset (eftersom vi kan utgå från att kunden inte plötsligt kommer att meddela oss om konkurrensen har medfört en indragen rabatt för honom.")

244 Rapporten av den 23 september 1985 (275) rör ett möte som också ägde rum den 16 september 1985, med Fontana Ovest. Under rubriken "prezzi rivendita float", anges de priser som av fyra grossister tillämpades för 4 mm tjockt glas. Därefter följer det avsnitt som delvis citeras i beslutet, som rör priserna på glas i tjockleken 4 mm.

245 Rapporten av den 2 oktober 1985 (273B) utarbetades efter ett möte med Fontana Est och redogör för ett möte mellan grossister den 18 september 1985 "för att fastställa återförsäljningspriserna". Sangallis och Checchins reservationer har redovisats.

246 Slutligen i rapporten av den 31 oktober 1985 (273), som utarbetades efter ett möte med Fontana Est, redogörs för ett möte mellan elva grossister den 29 oktober 1985. I detta sammanhang erinrar förstainstansrätten om att de tre italienska producenterna hade meddelat nya prislistor med identiska priser mellan den 21 och den 25 oktober 1985 (se punkt 190 ovan). Under rubriken "rivendita" ("återförsäljning") anges i rapporten att grossisterna kommit överens, återigen med reservationer från Checchin och Sangalli, om nya priser för klart flytglas. Därefter, under rubriken "vendita" ("försäljning"), följer så det avsnitt som delvis citerats i punkt 41 tredje stycket i beslutet. Hela avsnittet har följande lydelse:

"Per quanto riguarda le fabbriche, si sta portando avanti l'aumento (chi per consegne un po' prima chi un po' dopo), in ogni caso sembra che la comunicazione sia stata fatta da tutte [2] (comprese Glaverbel), anche se i termini sono probabilmente più elastici di tutte." [3]

[2] Slut på citatet i den autentiska versionen.

[3] Anger de ord som utelämnats i samtliga versioner (de franska och engelska versionerna är delvis felaktiga).

("Vad beträffar producenterna, håller höjningen på att genomföras (genom instruktioner som av vissa ges lite tidigare, av andra lite senare), under alla omständigheter tycks samtliga ha meddelat de nya priserna (inklusive Glaverbel), även om villkoren antagligen är något tänjbara.")

247 Även om det klart framgår av det sistnämnda dokumentet att ordet "producenterna" syftar på alla italienska producenter, däribland SIV och VP, framgår det också att Glaverbel var en av de åsyftade producenterna och att det företaget ansågs bedriva en aktiv konkurrenspolitik. Glaverbels betydelse på den italienska marknaden underströks för övrigt i en intern anteckning från VP (A193), daterad den 6 februari 1986. Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att man inte kan dra den slutsatsen av den ovan analyserade rapporten att den visar att "producenterna styr marknaden i följande omsättningsled", som det påstås i beslutet. Tvärtom framgår det att vissa grossister frivilligt samordnat sig för att fastställa vilka återförsäljningspriser och rabatter som skulle tillämpas gentemot deras kunder och att diskussionerna mellan FP:s företrädare och dess dotterbolag avspeglar deras osäkerhet beträffande de övriga producenternas tillämpning av priserna. Förstainstansrätten påpekar slutligen att Sangalli och Checchin, vilka i bilaga IV till beslutet med avseende på storleksordningen anges vara den andra respektive den nionde grossisten, verkar ha drivit sin egen politik i fråga om priser och rabatter.

248 Slutligen, i punkt 42 i beslutet granskas en handskriven anteckning från VP av den 10 april 1986 (638), av vilken det enligt beslutet framgår att under ett möte samma dag "diskuterade VP och Socover bildandet av en klubb bestående av tolv grossister, för distribution av glasprodukter. De två företagen uttryckte avsikten att tala om detta med FP och SIV veckan därpå". Dokumentet i fråga består av en sida, där författaren har gjort anteckningar om de ämnen som diskuterats med Borgonovo från Socover, och innehåller följande: (till vänster) åtta grossistnamn följda av fyra andra namn; (till höger på olika rader) "CLUB: obiettivo distribuzione" ("CLUB: syfte distribution"); "prossima settimana" ("nästa vecka"); "parlare SIV/S.Gobain" ("tala med SIV/Saint-Gobain"). VP bestrider kommissionens tolkning av detta dokument, men medger dock att Borgonovo faktiskt nämnde förslaget att bilda en klubb. Enligt VP hade Borgonovo för avsikt att tala med SIV och FP om det veckan därpå. Enligt kommissionen vore en sådan tolkning varken grammatiskt korrekt eller logisk.

249 Förstainstansrätten konstaterar för det första att dokumentet i fråga inte uttryckligen och otvetydigt uttrycker de avsikter som påstås i punkt 42 i beslutet. För det andra noterar förstainstansrätten att de ord som kommissionen funnit relevanta rör förslaget att bilda en klubb med syftet att distribuera glasprodukter och inte med syftet att tillämpa priser och rabatter i följande omsättningsled, vilket i punkt 35 i beslutet utpekas som syftet med de bevis som analyseras under rubriken B 1 e "Förbindelserna mellan producenterna och grossisterna". Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att detta dokument inte kan åberopas av kommissionen som ett relevant bevis och att det, följaktligen, inte är nödvändigt att analysera dess räckvidd.

250 Mot bakgrund av allt det ovan anförda finner förstainstansrätten för det första att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att de tre producenterna har övervakat att deras priser och rabatter tillämpades i följande omsättningsled och inte heller att några möten mellan grossister har ägt rum på producenternas initiativ eller att producenterna har lyckats styra grossisternas affärsmässiga val. Förstainstansrätten finner för det andra att vissa av de dokument som granskats, utan att de nödvändigtvis utgör bevis för en olaglig konkurrensbegränsande samverkan mellan producenterna, kan anses styrka att grossisterna räknade med att producenternas priser skulle vara identiska. För det tredje finner förstainstansrätten att rapporterna från Fontana visar att FP använt sina grossistdotterbolag som informationskällor beträffande grossisternas affärspolitik. Konsekvenserna av dessa konstateranden kommer att analyseras nedan (punkt 322-323) i samband med sökandenas åberopade grunder angående förfarandet.

2. Företagens beteende på marknaden för bilglas

251 I detta avsnitt i beslutet fastslås att "enligt företagens dokument, som räknas upp nedan, har SIV och FP avtalat om priser och fördelningen av kvoter åtminstone sedan 1982. VP har också deltagit i denna konkurrensbegränsande samverkan, åtminstone sedan 1983, dock inte i samma omfattning som de två andra producenterna". Därefter behandlas i beslutet, i två avsnitt, de avtal och samordnade förfaranden som rör Fiatkoncernen (punkt 44-51) och Piaggiokoncernen (punkt 52).

a) Avtal och samordnade förfaranden som rör Fiatkoncernen

252 I detta avsnitt i beslutet görs först en granskning av de dokument (punkt 44-47) som kommer att analyseras nedan. I slutet av punkt 45 i beslutet nämns en enhetlig prisnedsättning på 8 procent, som var och en av de tre producenterna beviljade Fiat från och med den 1 januari 1984. I slutet av punkt 47 i beslutet nämns andra prisändringar som är enhetliga vad gäller procentsatsen och som de tre producenterna genomförde under åren 1985 och 1986, samt en enhetlig höjning på 2 procent under andra halvåret 1985 gentemot Alfa Romeo. Vidare fastslås i beslutet (punkt 48) att "de tre producenterna har överlåtit produkter till varandra (som närmare behandlas i kapitel 6) för att var och en skall bibehålla sin penetreringskvot eller uppnå de kvoter som hade avtalats med konkurrenterna". I punkt 49 i beslutet nämns vissa tabeller som FP har och som anger, modell för modell och totalt, de kvantiteter som varje producent har levererat under 1985 och 1986 och kommer att leverera under 1987 till Fiatkoncernen, samt de procentuella kvoter som dessa leveranser representerar.

253 I beslutet anges därefter vissa av företagens argument (punkt 50) och de skäl som ligger till grund för att de inte har kunnat godtas av kommissionen (punkt 51). För att tydliggöra skillnaden mellan företagens och kommissionens respektive ståndpunkt, vilka framgår klart i denna del av beslutet, skall de citeras i sin helhet. Företagens argument återges enligt följande:

"Situationen på den italienska marknaden för bilglas kännetecknas av Fiats dominerande ställning. Fiat, liksom alla andra biltillverkare, tilldelar varje leverantör en viss procentandel av sina totala beställningar med utgångspunkt från priser, teknisk kapacitet och den service som erbjuds. Denna totala procentandel är föremål för bilaterala förhandlingar i samband med förhandlingen om uppdateringen av priserna. Procentandelarna av de totala beställningarna som på så vis fastställs omvandlas till procentandelar per bilmodell. De bekräftelser som Fiat sänt till sina leverantörer av bilglas hänvisar uttryckligen till den kvot som tillverkaren tilldelat den berörda leverantören för den ifrågavarande bilmodellen.

Under förhandlingarna brukar Fiat avslöja det bästa priset, i syfte att få de konkurrerande leverantörerna att rätta sig efter det. Detta leder oundvikligen till en anpassning av priserna. Tvärtemot kommissionens hypotes informerar Fiat också regelbundet alla sina leverantörer om hur stora kvotandelar av beställningarna företaget tilldelat konkurrenterna. Kort sagt leder detta system till en marknad med total insyn. Under dessa förhållanden behövs ingen samordning mellan producenterna.

Vad beträffar den inbördes handeln med produkter har inte kommissionen kunnat bevisa att den sker i syfte att dela upp marknaden mellan producenterna. De produkter som den handeln avser är dessutom glas som basprodukt och det är endast i undantagsfall som den avser bearbetade produkter."

254 Kommissionen har som svar på dessa argument anfört följande:

"i) Det är riktigt att Fiat i sin egenskap av köpare av bilglas praktiskt taget har monopol i Italien. Dess förhandlingsposition inskränks dock i hög grad av det begränsade alternativa utbudet på marknaden. Den europeiska tillgången på bilglas kontrolleras nämligen av ett oligopol som förutom Saint-Gobain inbegriper PPG och SIV, Fiats nuvarande leverantörer, Pilkington och några mindre producenter.

ii) Beträffande tilldelningskvoterna är det riktigt att Fiat, liksom varje biltillverkare, i sina orderbekräftelser nämner vilken kvot den berörda leverantören tilldelats. Men denna tilldelningskvot är endast en indikation och inte en definitiv tilldelning. Den binder varken biltillverkaren eller leverantören, eftersom ändringar kan ske under hela kontraktsperioden, antingen på biltillverkarens initiativ eller på leverantörens ..."

(Därefter följer en diskussion rörande vissa dokument och särskilt ett brev från Fiat till VP av den 3 juli 1985 (657). Under denna diskussion anförs att)

"om biltillverkaren verkligen tilldelade fastställda kvoter som var definitiva för hela kontraktsperioden, skulle leverantörerna inte behöva bekymra sig om risken för att de tilldelade kvoterna inte respekteras och de skulle inte heller ha något behov av att samverka beträffande detta eller att handla med produkter sinsemellan för att bibehålla sina kvoter".

"iii) Kommissionen bestrider inte att en köpare under affärsförhandlingarna kan avslöja ett bättre bud, oavsett om det är påhittat eller inte, i syfte att få de konkurrerande leverantörerna att anpassa sina priser. Detta betyder dock inte att alla leverantörer tillämpar samma villkor eller att alla leverantörer står på samma nivå i förhållande till en och samma köpare, eftersom varje leverantörs ställning är beroende av leverantörens betydelse i produktionsmässigt och affärsmässigt hänseende (större produktsortiment, specialprodukter, högre servicenivå). Detta innebär inte heller att en dominerande köpare kan tvinga alla sina leverantörer att anpassa sina priser till det förmånligaste erbjudandet eller att han utan vidare kan vända sig till utländska leverantörer för att tvinga de lokala leverantörerna att sänka sina priser, eftersom biltillverkaren, vilket medgavs vid den muntliga förhandlingen, alltmer kräver 'just-in-time'-service som lättare kan erbjudas av lokala glasproducenter, eftersom de förfogar över en organisation på plats, än av utländska glasproducenter som måste bygga upp en sådan. Av de glasproducenter som förfogar över den nödvändiga organisationen får de som har en fastare och samtidigt mer flexibel organisation en fördel när det gäller de kvantiteter som skall levereras och priserna.

Oavsett vilka typer av relationer som kan utvecklas mellan en dominerade köpare och hans leverantörer, är det styrkt att SIV, FP och VP har samordnat sin affärspolitik gentemot Fiatkoncernen ...

Prishöjningarna för andra halvåret 1985 och för första och andra halvåret 1986 diskuterades och avtalades mellan de tre producenterna ... VP:s anslutning till avtalen om prishöjningarna för dessa tre halvår har i huvudsak kommit till uttryck i praktiken ...

iv) De faktiska omständigheter som visar att den inbördes handeln med produkter syftar till en uppdelning av marknaden är i huvudsak följande:

Den inbördes handeln är mycket stor varje år och som framgår av de dokument som citeras i punkt 48 rör det sig inte om leveranser i en bristsituation ¼

I de anteckningar och dokument som citeras i punkt 48 nämns uttryckligen att FP arbetar som underleverantör till SIV när det gäller bearbetade produkter.

Handeln omfattar bland annat tjocklekar och färger som inte tillverkas av en viss producent och syftar till att ge alla tre producenterna tillgång till hela produktsortimentet. Möjligheten att förfoga över hela sortimentet ger en konkurrensfördel som upphör om de tre producenterna agerar så att de skillnader som finns mellan dem i det avseendet utjämnas ¼"

255 Innan förstainstansrätten övergår till att granska de dokument som åberopats som bevis för att det föreligger en överträdelse, anser den att det är nödvändigt att bättre definiera den påstådda överträdelsens art och kontext. Såsom påpekats ovan har det i punkt 43 i beslutet endast fastslagits att SIV och FP har avtalat om priser och fördelningen av kvoter åtminstone sedan 1982 och att VP har deltagit i denna konkurrensbegränsande samverkan åtminstone sedan 1983. I den rättsliga bedömningen i beslutet (se punkt 24 ovan) fastslås det att FP och SIV, från 1982 till 1986, samt FP, SIV och VP, från 1983 till 1986, har avtalat eller åtminstone enats om vilka priser som skall tillämpas gentemot Fiatkoncernen, och från 1982 till 1987, om uppdelningen av marknaden, och därmed undanröjt all osäkerhet om hur de skulle bete sig. Förstainstansrätten anser att det bör göras åtskillnad mellan å ena sidan en förhandsöverenskommelse om vilka priser som skall tillämpas och fördelningen av kvoter och å andra sidan inrättandet av ett system med ömsesidiga överlåtelser av produkter, som har till syfte att bibehålla de kvoter som redan innehas eller att uppnå överenskomna kvoter. De handlingar som anges i punkt 48 i beslutet, beträffande den inbördes handeln med glas, skall emellertid granskas först i avsnitt B 3 "Den inbördes handeln med glas". På det nuvarande stadiet kommer endast bevisen som rör förhandsöverenskommelsen beträffande priser och kvoter att granskas.

256 Vad beträffar det sammanhang som denna fråga skall bedömas mot bakgrund av, erinrar förstainstansrätten inledningsvis om att det i punkt 15 i beslutet förklarades att den produkt som producenterna säljer till biltillverkarna är glas som bearbetats av producenterna eller deras dotterbolag, utifrån de modeller eller tekniska egenskaper som biltillverkarna begär. Det är alltså inte här tal om att producenterna säljer flytglas i obearbetat tillstånd till Fiat, sådan försäljning som det rör sig om inom ramen för den inbördes handeln, utan de säljer ett helt sortiment av olika bearbetade produkter. Förstainstansrätten erinrar vidare om att det i punkt 15 andra stycket i beslutet görs skillnad mellan den fas då en prototyp till en bil utarbetas och den fas då en ny modell saluförs. De produkter det här är fråga om har inte levererats under fasen för utarbetandet av en prototyp, utan i stället sålts för att monteras på bilmodeller som redan varit föremål för en lansering på marknaden. Slutligen erinrar förstainstansrätten om att enligt punkt 15 sista meningen i beslutet "är det under den fas då en ny bilmodell saluförs som glasleverantörerna och biltillverkarna förhandlar, normalt på årsbasis, om priser och kvantiteter". Det rör sig alltså om en marknad där säljare och köpare normalt förhandlar med regelbundna intervall om priser och kvantiteter.

257 Förstainstansrätten påpekar slutligen att de datum som enligt artikel 1 b och c i beslutet avgränsar den tidsperiod under vilken förbindelserna med Fiat ansetts strida mot fördraget är beträffande priserna den 26 oktober 1982 till den 1 december 1986 för FP och SIV respektive den 11 maj 1983 till den 1 december 1986 för FP, SIV och VP tillsammans, och beträffande kvoterna den 1 januari 1982 till den 30 juni 1987 för alla tre producenter utan åtskillnad.

258 I punkt 44 i beslutet nämns tre dokument som, trots att de är daterade 1982, alla finns med i den förteckning som kommissionen tillhandahållit förstainstansrätten över dokument som innehåller en underförstådd hänvisning till VP. Det rör sig dels om en handskriven anteckning av den 26 oktober 1982 som sänts av Scaroni, hos FP, till Landeschi, vice ordförande i SIV:s styrelse (733), genom vilken han underrättades om en intern promemoria från FP av den 26 oktober 1982 (734), dels om en intern promemoria från SIV, även den adresserad till Landeschi och daterad den 11 november 1982 (680).

259 FP:s interna promemoria av den 26 oktober 1982 består av en "riepilogo" (översikt) över de höjningar som FP uppnått hos Fiat sedan 1977 "inklusive det senaste tvååriga avtalet för 83/84". SIV:s interna promemoria av den 11 november 1982 inleds på följande sätt:

"Häromdagen blev 1983 års avtal med Fiat Auto praktiskt taget klart. Vi anser det överflödigt att påminna er om det förflutna (som verkligen inte var positivt för vår del), vilket formaliserats skriftligt mellan Fiat och vår mest kvalificerade konkurrent och som lett till att FP tilldelats 46 procent."

Författaren fortsätter med en genomgång av fyra punkter: "1) Tilldelning i procent; 2) Uppnådda prishöjningar; 3) Paralleller mellan 1983 års och 1982 års avtal; 4) Absoluta tal". I avsnittet "Tilldelning i procent", nämns en kvot på ... % enbart för "il primo equipaggiamento" ("originalutrustning"). I avsnittet "Paralleller mellan 1983 års och 1982 års avtal" görs för år 1982 åtskillnad mellan "teoretisk marknadskvot" och "faktiskt erhållen kvot" och författaren sammanfattar att "vår kvot för originalutrustning är lägre än ... %, vilket är det procentsats som vi tilldelades en gång i tiden". Författaren använder beträffande tilldelade kvoter för originalutrustning för 1983 uttrycket "un ferreo controllo delle quote effettivamente praticate" ("en noggrann kontroll av faktiska kvoter"), som citeras i beslutet. Förstainstansrätten anser att det framgår av det sammanhang vari denna mening ingår, att författaren därigenom vill understryka vikten av att SIV ser till att från Fiat, under 1983, erhålla faktiska kvoter för originalutrustning som stämmer överens med de teoretiska kvoter företaget fått sig tilldelat. Här skall påpekas att i de franska och engelska versionerna av beslutet används orden "de genomsnittliga procentuella ökningar som SIV har erhållit är desamma som för FP", medan i den italienska versionen (den enda autentiska) används ordet "simili" (liknande). Förstainstansrätten konstaterar att dessa siffror mycket riktigt är liknande, men inte desamma. Det är däremot riktigt att det i slutet av promemorian anges att "stiamo portando avanti, a seguito degli accordi da Voi presi, il discorso di integrazione con la concurrenza per i lotti di piccole serie" ("vi kommer, efter de avtal ni ingått, att fortsätta behandla frågan om att slå oss samman med konkurrenterna för leveranser av små serier").

260 Förstainstansrätten anser att kommissionen utifrån dessa tre dokument felaktigt dragit slutsatsen att VP har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan med FP och SIV, eftersom hänvisningarna till "konkurrensen" i det sammanhang de förekommer bör tolkas som hänvisningar till enbart FP. Förstainstansrätten anser att dessa dokument utgör betydelsefulla bevis för att det existerat dels ett informationsutbyte på hög nivå mellan FP och SIV som rört resultatet av deras förhandlingar med Fiat, dels ett avtal om att slå sig samman för att samarbeta i fråga om leveranser av små serier. Förstainstansrätten anser dock att kommissionen inte av enbart dessa dokument kunde dra slutsatsen att FP och SIV, under det sista kvartalet 1982, i förväg hade kommit överens om vilka priser som skulle tillämpas gentemot Fiatkoncernen (vilket var det första kvartalet under den tidsperiod då överträdelserna ansågs ha ägt rum, enligt artikel 1 b i beslutet). Vad beträffar kvoterna anser förstainstansrätten att den interna promemorian från SIV av den 11 november 1982 (det enda dokument där kvoter nämns) uttryckligen nämner "tilldelning" av kvoter. Förstainstansrätten anser att det framgår av dokumentet när man ser det i sin helhet att den ifrågavarande tilldelningen av kvoter har fördelats av Fiat mellan producenterna och att dokumentet därför inte kan åberopas av kommissionen som bevis på en förhandsöverenskommelse mellan FP och SIV, under 1982, som hade till syfte att fördela kvoterna för leveranser till Fiatkoncernen.

261 I punkt 45 i beslutet citeras två utdrag ur en annan intern promemoria från SIV, daterad den 11 maj 1983 (686-688) och författad av samma person. I utdragen nämns "la concorrenza" (konkurrenten) respektive "la concorrenza più qualificata" (den mest kvalificerade konkurrenten) -ett uttryck som även användes i den föregående promemorian. Förstainstansrätten noterar att detta dokument finns med på förteckningen över de dokument som kommissionen anser innehåller en underförstådd hänvisning till VP. Emellertid framgår det klart, även av den kopia som bifogats meddelandet om anmärkningar, att detta dokument uttryckligen hänför sig till PPG (dvs. VP) och att det innehåller relevanta detaljer dels beträffande förbindelserna mellan producenterna och Fiat, dels beträffade förbindelserna mellan SIV, FP och VP. Promemorian har titeln "Richiesta Fiat auto revisione prezzi 1983" (Krav Fiat auto revision av priser 1983). Författaren meddelar att Fiats inköpsavdelning den 26 april 1983 kallade samman företrädare för SIV, däribland han själv, "för att delge oss deras jämförelse av priser per m2 för varje produktlinje" och att Fiat vid detta tillfälle förklarade att "våra genomsnittsnivåer varken är konkurrensmässiga på den nationella eller på den internationella marknaden". Han fortsätter:

"Stesso atteggiamento veniva operato da Fiat il 4.5 (per risposta entro il 24.5) nei confronti di F.P., chiedendo riduzioni su alcuni PB ACC. già dal 1.1.83 e per numerose anomalie dal 1.7.83, aggiungendo che altri concorrenti nazionali ed esteri avevano presentato proposte favorevoli. (Splintex e PPG: l'AD di quest'ultimo si è già impegnato a mantenere le quotazioni 1982, già inferiori alle nostre, sino ad almeno tutto il 1984) ...

Fiat insiste per una revisione entro il 19.5 su alcuni accoppiati normali ...

Qualora aderissimo a tale richiesta, ne deriverebbero queste conseguenze:

1. Notevole decurtazione dell'aumento a suo tempo acquisito per il 1983.

2. Nessuna assicurazione, in ogni caso, sul mantenimento delle quote di mercato legate a tali prezzi.

3. Negative ed immediate ripercussioni su tutte le offerte recentissime e/o a venire ...

4. Proseguimento di queste análisi al ribasso su altri particolari ...

5. Inevitabile coinvolgimento della F.P. nella concessione di tali ribassi ed accelerazione del processo riduttivo senza alcuna contropartita in termini di quote di penetrazione, e con l'inasprimento dei rapporti commerciali con la concorrenza.

6. Propagazione degli atteggiamenti ribassistici alle altre Case Auto nazionali ed estere le cui Direzioni Acquisti sappiamo essere in collegamento (es. Alfa Romeo - Fiat).

A nostro avviso si presentano pertanto le seguenti alternative che riteniamo di politica aziendale più che commerciale:

a) Aderire alle richieste Fiat con tutte le conseguenze sopra enunciate.

b) Tenere un atteggiamento fermo e coerente con la nostra politica commerciale e costistica, rifiutando in linea di massima (salvo appunto macroscopiche anomalie) le richieste del cliente.

Per operare in questa ottica è necessario però accertarsi dell'assoluto e sicuro analogo atteggiamento da parte della concorrenza più qualificata."

("Fiat antog samma attityd den 4.5 (anmodan om svar före den 24.5) gentemot FP och begärde nedsättningar för vissa PB ACC från och med den 1.1.1983, och för flera felaktigheter från och med den 1.7.1983, och tillade att andra nationella och utländska konkurrenter hade lagt fram förmånliga förslag. (Splintex och PPG: sistnämndas AD har redan förbundit sig att bibehålla 1982 års priser, som redan är lägre våra, åtminstone fram till slutet av 1984) ¼

Fiat kräver en revision före den 19.5 (beträffande vissa produkter) ...

Om vi går med på denna begäran blir konsekvenserna följande:

1. En väsentlig nedsättning av den höjning som ursprungligen uppnåtts för 1983.

2. Under alla omständigheter ingen försäkran om att de marknadskvoter som är länkade till de priserna kan bibehållas.

3. Omedelbara negativa följder för alla nyligen gjorda eller kommande offerter ...

4. En utvidgning av denna analys för att uppnå nedsättningar för andra komponenter ...

5. FP kommer oundvikligen att dras med i överenskommelsen om dessa nedsättningar, vilket innebär ett påskyndande av nedsättningsprocessen utan motvikt vad beträffar penetreringskvoterna och en åtstramning av de kommersiella relationerna med konkurrenterna.

6. En spridning av attityderna till nedsättningar till andra nationella och utländska biltillverkare, där inköpsavdelningarna, enligt vad vi vet, har bindningar till varandra (t.ex. Alfa Romeo - Fiat).

Vi anser att vi har följande alternativ, som vi anser hänförliga till företagspolitiken snarare än till affärspolitiken:

a) Tillmötesgå Fiats krav med de ovanstående konsekvenserna som följd.

b) Bibehålla en fast hållning som är i linje med vår affärspolitik och kostnaderna, som huvudregel avvisa kundens krav (utom i fråga om uppenbara och stora felaktigheter).

För att följa denna strategi måste vi försäkra oss om att den mest kvalificerade konkurrenten, absolut och helt säkert, kommer att inta samma attityd.")

262 Förstainstansrätten anser att kommissionen inte kan åberopa detta dokument som bevis på någon som helst samordning mellan VP å ena sidan och SIV och FP å den andra. Förstainstansrätten menar att ordalydelsen i detta dokument är tillräckligt uttrycklig för att, tvärtom, styrka frånvaron av en sådan samordning. Hänvisningen till "den mest kvalificerade konkurrenten" är mycket riktigt uppenbarligen en hänvisning till FP. Även om dokumentet visserligen bevisar att det förekommit en viss samordning mellan enbart SIV och FP, är det ändå så att det även ger bevis för den ansenliga ekonomiska makt som Fiat var i stånd att utöva gentemot alla producenter och för dess förmåga att hos en producent framkalla ett konkurrensbeteende gentemot de andra. Förstainstansrätten finner att beslutet, genom att underlåta att beakta denna aspekt av marknaden, har givit en snedvriden bild av marknaden.

263 Vad sedan gäller konstaterandet i slutet av punkt 45, enligt vilket "de tre producenterna FP, SIV och VP ¼ från och med den 1 januari 1984 beviljade samma prisnedsättning, nämligen 8 procent", finns det anledning att påpeka att kommissionen inte har framlagt något dokument för förstainstansrätten från den perioden som kan ge stöd för detta påstående. De källor som använts tycks för det första vara ett uttalande som VP gjort inom ramen för det administrativa förfarandet, daterat den 16 januari 1987 (756), där man i detalj redogör för variationerna i de priser som tillämpats gentemot Fiat, Alfa Romeo, Iveco och Opel och där man anger att en genomsnittlig nedsättning på 8 procent har skett under perioden 1 januari - 31 december 1984 jämfört med 1983; för det andra, en mening i FP:s svar på meddelandet om anmärkningar (736), där det preciseras att "den 1 januari 1984 sänkte Fabbrica Pisana sina priser med 8 procent jämfört med den 30 december 1982 och upphävde därigenom de höjningar som skett under 1983, vilket ledde till en effektiv nedsättning på 12,2 procent"; för det tredje, en mening i SIV:s svar på meddelandet om anmärkningar (690), där det görs gällande att "den slutsatsen ¼ att de tre producenterna SIV, FP och VP har gjort identiska prisnedsättningar, dvs. 8 procent från och med den 1.1.1984, är helt felaktig eftersom den totala nedsättning som genomfördes av SIV och Vetroeuropa (ett dotterbolag till SIV) var på 11 procent, vilket framgår av de officiella priskatalogerna som ingavs till kommissionen, medan vi har goda skäl att anta att FP satte ned sina priser med 12,2 procent och VP med 8 procent". Eftersom dessa uttalanden är helt oförenliga, finner förstainstansrätten att kommissionen, som dessutom inte har gjort någon kontroll hos Fiat, inte utifrån dessa upplysningar kan fastslå att de tre producenterna från och med den 1 januari 1984 beviljade samma prisnedsättning på 8 procent.

264 Vad gäller den handskrivna anteckningen från SIV av den 12 oktober 1983 (691), som citeras i punkt 46 i beslutet, är det tillräckligt att påpeka att det i beslutet inte redogörs för det som förekommer högst upp på sidan och som är skrivet med en annan handstil: "Zanoni (SIV) vedi se riesce sapere qualcosa delle offerte S.G" ("Zanoni (SIV), se om ni kan få reda på något om Saint-Gobains offert"). Denna anteckning överst på sidan är inte förenlig med hypotesen om en förhandsöverenskommelse beträffande priserna.

265 I beslutet nämns inget dokument hänförligt till år 1984. Dock förekommer två relevanta dokument, som hänför sig till det året, bland handlingarna i akten. Det första är en intern promemoria från SIV, daterad den 21 maj 1984 (703-5), beträffande håltagning i sidorutor av tjockleken 3 mm. Efter en jämförelse mellan FP:s, VP:s och SIV:s priser (utan källangivelse) och efter att ha konstaterat att SIV:s priser var mycket högre än FP:s, uppger författaren att SG (FP) hade förklarat för Fiat att företaget var redo att täcka hela Fiats behov från och med september 1984. Han fortsätter:

"Fiat ci dichiara che il non adeguamento ai prezzi SG ci comporterebbe l'esclusione dalle forniture e chiede nostra immediata risposta, con tempistiche ed impegno a fornire le nostre quote.

¼

Se risponderemo concretamente alle necessità Fiat, spiezzeremo in modo totale SG ... conserveremo l'opzione della quota 50 % per il 1985 e la possibilità di un riadeguamento prezzi.

In caso negativo vedremo drasticamente decurtata la nostra quota presso Fiat, a vantaggio SG e VP, e con ridotto potere contrattuale sui prezzi."

("Fiat meddelar oss att om vi inte anpassar oss till SG:s priser, blir vi uteslutna som leverantörer och de vill ha ett omedelbart svar från oss, med tidsfrister och förpliktelse att leverera våra kvoter.

¼

Om vi tillmötesgår Fiats krav, kommer det att slå ut SG totalt ¼ vi behåller möjligheten till en 50-procentig kvot för 1985 och möjligheten att reglera priserna.

Om vi avvisar kraven, kommer vår kvot hos Fiat att minska drastiskt, till förmån för SG och VP, och vi kommer att få minskad makt via avtal över priserna.")

Det andra dokumentet som hänför sig till 1984 är en annan intern promemoria från SIV, författad av samma person och daterad den 28 december 1984 (697-700). I denna promemoria står följande:

"Venerdi 21.12. us., abbiamo avuto una riunione con la Direzione Acquisti Fiat onde fare il punto di tale vicenda particolarmente travagliata: ricordiamo che questo 'travaglio' viene soprattutto dal fatto che la Fiat ha in pratica promesso, per il 1985 ai suoi interlocutori, il 120 % di quota, creando le premesse per le gravissime tensioni a tutti i livelli, oggi in atto.

1 Premesse ...

Quota di penetrazione (1o equipaggiamento): al 30.11. la quota reale si aggira, invalore, intorno a: 15.7 %, contro una quota ufficiale del 13 % ...

Ricordiamo che nel corso del 1984 le nostre quotazioni sono state mediamente di almeno il 3 % superiori ai nostri concorrenti: ci riferiamo in particolare alla S.G. che, oltre a delle quotazioni (oläsligt) mediamente del 2 % rispetto alle nostre, ha riservato un ristorno dell'1 % a fine anno ...

2 Prospettive per il 1985

La posizione SIV è stata particolarmente chiara ...

- far valere l'opzione del 50 % delle forniture di 1o equipaggiamento per il 1985;

- incremento netto delle quotazioni qualora ci discostassimo in maniera sensibile da tale quota ... .

La posizione della F.P. nella realtà è stata, lungo tutto il corso della trattativa, quella di avvicinarsi per quanto possibile alla quota 1984, portando le sue quotazioni a livelli approssimativamente vicini a quelli della SIV: tale fatto è stato il vero freno di qualsiasi azione di incremento sostanziale delle quotazioni ...

PPG che aveva un impegno da parte della Fiat di attribuzione del 10 %, ha praticamente chiuso la settimana scorsa ad un 8 % teorico ma, nella realtà, ad un 6-7 % reale, per varie ragioni di carattere tecnico-logistico.

GLVB e GLASSEXPORT verranno cristallizzate alle quote del 1984 ..."

("Fredagen den 21 december hade vi ett möte med inköpsavdelningen på Fiat för att diskutera en rad mycket turbulenta händelser: vi vill erinra om att "turbulensen" framförallt beror på att Fiat i praktiken för 1985 har lovat bort 120 % i kvoter till sina förhandlingspartners, och därigenom på alla nivåer skapat en grogrund för mycket stora spänningar, som idag har blivit uppenbara.

1 Inledning ...

Penetreringskvot (för originalutrustningen): den 30.11 är den verkliga kvotens värde ca 15,7 %, mot en officiell kvot på 13 % ...

Vi påminner om att under 1984 var våra priser i genomsnitt minst 3 % högre än våra konkurrenters. Vi hänvisar särskilt till SG som utöver priser (oläsligt) på i genomsnitt 2 % i förhållande till våra, har utlovat en bonus på 1 % vid årets slut ...

2 Utsikter för 1985

SIV:s inställning har varit helt klar ...

- göra gällande sin option på 50 % av leveranserna av originalutrustning för 1985;

- en nettohöjning av priserna om vi kommer långt under den kvoten ...

FP:s inställning har under alla dessa förhandlingar i realiteten varit att så långt möjligt närma sig 1984 års kvot, genom att lägga sina priser ganska nära SIV:s. Denna attityd har varit det som verkligen bromsat varje försök till en väsentlig höjning av priserna ...

PPG, som Fiat hade förbundit sig att tilldela 10 %, har under förra veckan praktiskt taget ingått avtal om en teoretisk kvot på 8 %, vilket på grund av olika tekniska och logistiska orsaker innebär 6-7 %.

GLVB (Glaverbel) och GLASSEXPORT fick behålla kvoterna från 1984 ...")

Därefter nämner författaren två versioner, "båda från SG", av samtalen mellan FP och Fiat. I sista stycket nämns "en reell kvot som utlovats av (Bussolati, hos Fiat)".

266 Förstainstansrätten anser att dessa dokument, som är de enda som hänför sig till 1984, är tillräckligt uttryckliga för att utgöra bevis för att, tvärtemot vad som sägs i beslutet det inte har - åtminstone inte under det året - förekommit någon samordning mellan de tre producenterna vad gäller deras förbindelser med Fiatkoncernen.

267 I punkt 47 i beslutet hänvisas det till en serie dokument som hänför sig till 1985, som bevis för att "diskussioner (hade) ¼ inletts om hur man skulle få igenom prishöjningar gentemot Fiatkoncernen". Det första dokumentet är SIV:s anteckning av den 30 januari 1985 (374/708), i vilken följande ord utplånats "Scaroni pensa di non potersi battere per fermare PPG" ("Scaroni anser att han inte kan slåss för att stoppa PPG (VP)") -se punkt 91-93 ovan. Det stämmer, som anges i beslutet, att anteckningen från SIV nämner "håltagning och 'beslag' (anordning för att rulla upp sidorutorna) som trojansk häst hos Fiat för prishöjningar" och att motsvarande anteckning från FP bara nämner "problemet Fiat". Förstainstansrätten anser dock att även om denna anteckning kan anses utgöra bevis för en samordning mellan SIV och FP avseende deras politik gentemot Fiat, är det inte tillräckligt för att bevisa en samordning som inbegrep även VP.

268 Det andra dokumentet är anteckningen från FP av den 7 maj 1985 (738) som citeras i punkt 47 tredje stycket och som faktiskt innehåller de ord som citeras i beslutet. Förstainstansrätten konstaterar dock att det inte är riktigt att anteckningen uttryckligen nämner ett "avtal" mellan SIV och FP, och än mindre ett avtal som inbegriper VP. Om denna anteckning läses i ljuset av ordalydelsen och innehållet i de promemorior som hänför sig till 1984, verkar det troligare att den handlar om ett informationsutbyte som rör resultatet av förhandlingarna med Fiat.

269 Det tredje dokumentet är FP:s anteckning av den 23 maj 1985 (740) som citeras i punkt 47 fjärde stycket och i vilken uttrycket "Accordo Pennitalia" ("avtal Pennitalia") faktiskt används. Trots detta anser förstainstansrätten att kommissionen inte har visat att dessa ord hänvisar till ett avtal som gäller Fiat. Det skall påpekas att denna anteckning är en del av ett slags dagbok, där författaren varje dag noterat det viktiga han gjort den dagen, och att de relevanta orden är uppställda på följande sätt:

Accordo FIAT + Alfa Romeo

+ 7 % imm

+ 5 1 genn (januari) 86

+ x 2o sem (halvår) 86

Accordo Pennitalia

Ricostruz. Flovetro.

Åtminstone är den exakta innebörden av orden "Accordo Pennitalia" osäker. Ordens innebörd kan dock kontrolleras genom en jämförelse med en promemoria från SIV daterad den 24 juni 1985 (se punkt 270 nedan), där det vid en granskning framgår att den inte kan användas som bevis för att det i maj 1985 fanns ett avtal om priser eller kvoter för denna del av marknaden mellan VP, SIV och FP. Här skall dock påpekas att anteckningen av den 23 maj 1985 med rätta kan åberopas som bevis för ett informationsutbyte mellan FP och SIV, liksom anteckningen av den 20 juni 1985 (739) som citeras i det efterföljande stycket i punkt 47 i beslutet.

270 Det fjärde dokumentet är SIV:s interna promemoria av den 24 juni 1985 (715) som citeras i punkt 47 sjätte stycket i beslutet och som även förekommer i förteckningen över dokument som kommissionen anser innehålla en underförstådd hänvisning till VP, trots att hela texten uttryckligen hänvisar till VP. I denna promemoria sammanfattas resultaten av SIV:s förhandlingar med Fiat för andra halvåret 1985. Den kopia som bifogats meddelandet om anmärkningar innehåller följande avsnitt:

"Nella realtà, sappiamo che la Fiat è già intervenuta in favore della PPG per lo spostamento immediato di quote sia sulla Uno (a danno della SG per l'equivalente del 4,2 % ca di quota), sia sulla Ritmo (a danno del nostro Gruppo per l'equivalente di un 1,5 % ca di quota).

E' evidente che le prossime settimane, e soprattutto i prossimi mesi, ci diranno quanto e come la PPG in particolare riuscirà a rispondere alle richieste di Fiat.

Continuiamo a parlare di PPG in quanto GLVB ci pare relativamente fuori gioco, e la differenza di quotazioni fra SIV e PPG dal 1.7. sarà superiore al 10 % medio e, in taluni casi, sino al 13/14 %.

E' evidente che ci stiamo preparando già sin d'ora agli incrementi di prezzi del 1o gennaio '86 che, al di là di un aumento generalizzato da definire, dovranno colpire in particolare i cristalli più difficoltosi e quelli di impossibile fornitura PPG."

("I själva verket vet vi att Fiat redan har ingripit till förmån för PPG för att omedelbart flytta över kvoterna antingen på Uno (på bekostnad av SG motsvarande omkring 4,2 % av kvoten) eller på Ritmo (på vår grupps bekostnad motsvarande omkring 1,5 % av kvoten).

Det är uppenbart att de under de kommande veckorna, och framför allt de kommande månaderna, kommer att tala om för oss i vilken mån och hur särskilt PPG kommer att lyckas uppfylla Fiats krav.

Vi fortsätter att tala om PPG, eftersom GLVB (Glaverbel) förefaller vara ute ur leken, och prisskillnaden mellan SIV och PPG den 1.7 kommer att överstiga 10 % i genomsnitt och i vissa fall uppgå till 13-14 %.

Det är uppenart att vi redan nu håller på att förbereda oss för prishöjningarna den 1 januari 1986 vilka, utöver en allmän höjning som återstår att fastställa, särskilt bör avse de svåraste glasrutorna och de PPG inte kan leverera.")

Förstainstansrätten anser att ordalydelsen i denna promemoria är tillräckligt uttrycklig för att utgöra bevis för att det inte förekom någon samordning överhuvudtaget, varken beträffande vilka priser som skulle tillämpas gentemot Fiat eller beträffande fördelningen av kvoter mellan VP, å ena sidan, och SIV och FP, å den andra, under 1985.

271 Förstainstansrätten påpekar att kommissionen inte har framlagt något dokument som ger stöd för de slutsatser som dras i de två sista styckena i punkt 47 i beslutet, angående de påstådda enhetliga prishöjningarna, och att förstainstansrätten därför inte kan kontrollera detta. Under dessa förhållanden, och med beaktande av ovanstående överväganden, finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att dess påståenden är välgrundade.

272 Vad gäller de tabeller som det hänvisas till i punkt 49 i beslutet, är det riktigt att de nämner kvantiteter och kvoter, såsom anförs i beslutet. Men förstainstansrätten anser att det vid granskningen av de dokument som innehåller en uttrycklig hänvisning till VP framgår att SIV, på grundval av den information som tillhandahållits av Fiat, har kunnat känna till vad VP levererat till Fiat. Förstainstansrätten kan därför inte utan vidare godta kommissionens påstående att den information som finns i tabellerna beträffande VP endast kan ha kommit från VP. Än mindre kan förstainstansrätten, utan ytterligare angivelse av källorna till den information tabellerna innehåller, godta att de åberopas som bevis för en konkurrensbegränsande samverkan om priser och kvoter under hela den långa tidsperiod som de avser.

273 Slutligen skall förstainstansrätten nämna Fiats brev till VP, daterat den 3 juli 1985 (657), som citeras i punkt 51 ii. Det stycke som citeras i beslutet är nämligen bara en halv mening, lösryckt ur sitt sammanhang, vilket endast framgår om man läser hela brevet tillsammans med det brev från VP till Fiat som föregår det och som är daterat den 28 juni 1985 (795), som det förstnämnda brevet utgör svar på. Brevet från Fiat har följande lydelse, och de kursiverade orden är de ord som citeras i beslutet:

"Per quanto concerne i programmi di consegna di breve termine, come già anticipatoVi, non ci è possibile definire percentuali di assegnazione impegnative in quanto la Vostra presenza limitata, che non copre la totalità dei nostri modelli, ci pone intuibili vincoli nell'impostazione dei programmi con i Vostri concorrenti. Ciò nonostante, siamo d'accordo con Voi nel ritenere una percentuale del 15 % un obiettivo realmente perseguibile anche per il 1986.

Questo, confidando nella Vostra capacità di estendere in tempi brevi la Vostra gamma di prodotti e di conservare o migliorare gli attuali livelli di competitività.

Prendiamo atto infine della Vostra possibilità di contare non solo sugli Stabilimenti italiani, ma sull'intera potenzialità installata dalla Casa Madre (P.P.G.) in Europa."

("Vad beträffar programmen för kortfristiga leveranser har vi, som ni vet, inga möjligheter att fastställa vilka tilldelade procentsatser vi är bundna av, eftersom er begränsade närvaro, som inte täcker alla våra modeller, ställer oss inför förutsägbara svårigheter när det gäller att genomföra program med era konkurrenter. Trots detta håller vi med er om att 15 % är ett realistiskt mål även för 1986.

Vi förlitar oss på er förmåga att snabbt utvidga ert produktsortiment och att bibehålla eller förbättra nivån på er nuvarande konkurrenskraft.

Vi noterar slutligen att ni inte bara har era italienska verksamheter att förlita er på, utan även hela kapaciteten från ert moderbolags (PPG:s) anläggningar i Europa.")

Det framgår av brevet från Fiat, när man läser det i sin helhet, och framförallt tillsammans med brevet från VP av den 28 juni 1985, att det handlade om tilldelningen av en tilläggskvot som Fiat vid den tidpunkten inte kunde bevilja VP.

274 Vad beträffar Alfa Romeos kvoter, är det relevant att notera ordalydelsen i ett telexmeddelande från vice ordföranden i Alfa Romeos styrelse till Scaroni, hos SIV, daterat den 6 januari 1984 (670): " ... vi meddelar er att vi för 1984 tilldelar er en leveranskvot motsvarande 23-25 % av vårt totala behov". Detta telexmeddelande bekräftar, liksom många av de dokument som redan citerats, sökandenas påstående att kvoterna tilldelades av biltillverkarna.

275 Under dessa förhållanden finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att det fanns en förhandsöverenskommelse mellan de tre producenterna om vilka priser som skulle tillämpas eller om fördelningen av kvoterna för leveranser till Fiatkoncernen. Vad beträffar förbindelserna mellan SIV och VP anser förstainstansrätten att det har förekommit informationsutbyte som skulle kunna omfattas av artikel 85.1 i fördraget. Följderna av detta konstaterande kommer att granskas nedan (punkterna 334 och 335) mot bakgrund av de grunder som sökandena åberopat beträffande förfarandet.

b) Avtal och samordnade förfaranden som rör Piaggiokoncernen

276 Under denna rubrik i beslutet fastslås att "SIV och FP åtminstone sedan 1983 har avtalat om fördelningen av leveranser och om vilka priser som skall tillämpas gentemot Piaggio" (punkt 52). I artikel 1 d i beslutet anges att den konstaterade överträdelsen har ägt rum under tidsperioden mellan den 1 januari 1983 och den 1 maj 1986. De bevis som lagts till grund för detta består av en intern anteckning från FP (751) daterad den 12 december 1984, en intern anteckning från SIV (728) daterad den 28 december 1984 och en lista, vars källa inte anges, över de datum då de två producenterna har ändrat sina priser under åren 1983-1986. För att rätt kunna bedöma parternas ståndpunkter finns det anledning att först granska de åberopade skriftliga bevisen, som är daterade mycket nära varandra i tiden.

277 Det framgår av en jämförelse mellan å ena sidan citaten i beslutet (punkt 52 andra och tredje styckena) och å andra sidan promemoriorna i original att citaten korrekt återger originalversionen, förutom en felaktig översättning i de engelska och franska versionerna av orden "la situazione quote cambiava poco" ("kvotsituationen ändrades inte mycket"). En läsning av hela texten i FP:s promemoria av den 12 december 1984 ger dock ett lite annorlunda intryck än det som framgår av beslutet. Enligt promemorian hade FP vid slutet av 1982 en kvot hos Piaggio som var fyra gånger större än SIV:s. I fråga om fyra av Piaggios modeller var FP:s pris något lägre än SIV:s på två modeller och lite högre på en tredje. FP var ensam leverantör av den fjärde modellen. Efter vissa kontakter hade de två företagen för avsikt att gemensamt ändra sina respektive kvoter för de tre modellerna till en proportion på 50/50. Differentierade prishöjningar skall ha överenskommits och tillämpats från och med den 1 mars och den 1 september 1983. SIV:s priser var lägre än FP:s, vilket ledde till att FP:s kvot i slutet av 1983 hade minskat väsentligt i förhållande till SIV:s kvot. Därefter, och fortfarande i avsikt att bibehålla kvotfördelningen på 50/50, skall de ha kommit överens om att FP under 1984 skulle införa en höjning på 4 procent från och med den 1 mars och på 3,5 procent från och med den 1 september, medan SIV skulle införa en differentierad höjning från och med den 1 juli (siffrorna för SIV:s höjning var högre än FP:s för mars månad, men lägre än FP:s för september månad). Enligt författaren till denna promemoria höll emellertid inte SIV sin del av avtalet, utan kom överens med Piaggio, utan att informera FP, om att skjuta upp sin prishöjning till september eller oktober, vilket fick FP att skjuta upp sin egen planerade prishöjning från den 1 mars till den 1 juni. I själva verket genomförde inte SIV sin planerade prishöjning, varken i september eller i oktober. Till följd av detta minskade FP:s kvot väsentligt för ett antal delar. Den ansvarige hos SIV undvek att diskutera denna fråga med den ansvarige hos FP, men han påstod att det, enligt hans mening, fanns en tredje leverantör, ett påstående som den ansvarige hos FP inte har kunnat få bekräftat. I SIV:s promemoria av den 28 december 1984 bestrids den redogörelse för de faktiska omständigheterna som har gjorts i FP:s promemoria, med hänvisning till ordalydelsen i ett telexmeddelande från SIV till Piaggio, där det talas om avtal som ingåtts mellan SIV och Piaggio om tillämpningen av den nya prislistan från och med november 1984.

278 FP har anfört att även om dessa promemorior kan åberopas som bevis för att det förekom avtal mellan de två berörda producenterna för åren 1983 och 1984, framgår det icke desto mindre av dessa dokument att endast 1983 års avtal tillämpades. Enligt FP hade dessa avtal till syfte att rationalisera leveranserna till Piaggiokoncernen, vilka totalt sett var av mycket liten betydelse och för övrigt inte alls lönsamma för leverantörerna. SIV har bestridit att dessa dokument skulle kunna utgöra bevis för ett avtal som påstås ha tillämpats under åren 1985 och 1986. Kommissionen har för sin del hävdat att dessa promemorior är relevanta och att de utgör betydelsefulla bevis för förekomsten av avtal mellan de två producenterna.

279 Förstainstansrätten anser att kommissionen med rätta har bedömt att de två promemoriorna klart visar att det fanns två avtal mellan FP och SIV om vilka priser som skulle tillämpas gentemot Piaggio. Det rör sig för det första om ett avtal för 1983, som trädde i kraft och som tillämpades, och för det andra om ett avtal för 1984, som trädde i kraft i enlighet med avtalet för FP, men inte för SIV, som ändrade sin inställning mot bakgrund av företagets kontakter med Piaggio. Avtalen tycks ha syftat till att uppnå en jämlik fördelning av kvoterna för leveranser till Piaggiokoncern avseende tre modeller av fyra, genom differentierade prishöjningar som skulle gynna SIV:s ställning. Däremot anser förstainstansrätten att dessa två promemorior inte bevisar att det förekom sådana avtal för åren 1985 och 1986.

280 Vad beträffar listan över de datum då de två producenterna ändrade sina priser, som återges i punkt 52 sista stycket i beslutet, konstaterar förstainstansrätten att de datum för 1984 som anges i listan endast delvis stämmer överens med uppgifterna i de ovannämnda promemoriorna från FP och SIV. Framför allt framgår det tydligt av de sistnämnda att FP och SIV inte i något fall har ändrat sina priser samtidigt under 1984. Förstainstansrätten noterar dessutom att prisändringarna under 1985 och 1986 skedde med två månaders, respektive en månads, mellanrum.

281 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten, för det första, att kommissionen med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att FP och SIV kom överens om vilka priser och leveranskvoter som skulle tillämpas gentemot Piaggiokoncernen endast för åren 1983 och 1984; för det andra, att kommissionen med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att avtalet tillämpades 1983 på det sätt som beskrivs i punkt 52 sista stycket i beslutet; för det tredje, att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att avtalet tillämpades 1984, som anges i samma punkt i samma stycke; för det fjärde, att kommissionen inte har tillhandahållit några direkta bevis för att det fanns ett avtal om priser och leveranskvoter som skulle tillämpas gentemot Piaggiokoncernen för åren 1985 och 1986; för det femte och sista, att de datum då prisändringar skedde under dessa år inte låg tillräckligt nära varandra i tiden för att utgöra ett indirekt bevis för att det fanns ett avtal för dessa två år. Följderna av dessa konstateranden kommer att granskas nedan (punkterna 336 och 337) mot bakgrund av de grunder som sökandena åberopat beträffande förfarandet.

282 Förstainstansrätten noterar slutligen att beslutet inte innehåller något som gör det möjligt att bedöma vilken verkan de avtal som ingicks för 1983 och 1984 har haft på konkurrensen och att kommissionen inte har gjort några undersökningar vad gäller detta hos Piaggio.

3. Den inbördes handeln med glas

283 Den inbördes handeln med glas granskas på tre ställen i sakframställningen i beslutet: i punkt 33 under rubriken "Samordningen mellan producenterna" inom sektorn för bygglas; i punkt 48 under rubriken "Avtal och samordnade förfaranden som rör Fiatkoncernen" inom sektorn för bilglas; och i punkt 53-58 under huvudrubriken "Producenternas inbördes handel med glas".

284 I punkt 33 fastslås att "de tre italienska tillverkarnas inbördes handel med produkter ger också möjlighet att få kännedom om de priser som konkurrenterna tillämpar eller att komma överens om ett gemensamt beteende på marknaden" och att "priserna på de produkter som överlåts har alltid fastställts och senare anpassats på grundval av de prisändringar som görs av de överlåtande producenterna". De dokument som nämns i punkt 33 rör endast FP och SIV.

285 I punkt 48 fastslås att "de tre producenterna ömsesidigt har överlåtit produkter till varandra ¼ i syfte att bibehålla var och en sin egen penetreringskvot eller att uppnå de kvoter som avtalats med konkurrenterna". Därefter citeras en rad dokument och sifferuppgifter beträffande dessa överlåtelser. I punkt 51 iv i beslutet uppräknas "de faktiska omständigheter som visar att den inbördes handeln med produkter syftar till en uppdelning av marknaden". Dessa är följande: volymen av handeln som inte är avsedd att avhjälpa en bristsituation; det faktum att FP arbetar som underleverantör till SIV när det gäller bearbetade produkter och det faktum att "överlåtelserna bland annat avser tjocklekar och färger som inte tillverkas av en viss producent och syftar till att göra det möjligt för alla tre producenterna att förfoga över hela produktsortimentet".

286 I punkt 53 i beslutet påpekas det att "stora kvantiteter glas har överlåtits genom kontrakt mellan de tre producenterna. Denna handel har till syfte att göra det möjligt för varje producent att förfoga över hela produktsortimentet, även sådana produkter som företaget inte tillverkar, och att behålla sin marknadskvot. Den ger också möjlighet att uppdela marknaderna och kunderna och att få kännedom om de priser som tillämpas av konkurrenterna".

287 I punkt 56 tredje stycket preciseras det att "brevväxling, rapporter och handskrivna anteckningar visar att priserna på de produkter som överlåts fastställs och anpassas succesivt med hänsyn till säljarnas prisändringar, att dessa priser beror på om de produkter som överlåts är avsedda för den inhemska marknaden eller specifika utländska marknader och att, även när det gäller överlåtelser avsedda för den inhemska marknaden, uppdelas produkterna efter region och användningsområde".

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 689A0068.3

288 I punkt 58 i förklaras att "kommissionen inte har för avsikt att ifrågasätta den inbördes handeln med produkter i tillfälliga bristsituationer (vid förnyelse av produktionsverktyg, vid driftsstopp för underhåll av ugnar, för att tillgodose en tillfällig efterfrågan), utan, som fastslagits i förevarande ärende, endast den systematiska inbördes handeln med produkter som avtalats under längre tidsperioder och som är en följd av industri- och affärspolitikiska val som producenterna gjort inom ramen för annan konkurrensbegränsande samverkan eller andra konkurrensbegränsande avtal. Kommissionen delar inte producenternas åsikt att denna inbördes handel skulle vara en ekonomisk nödvändighet. Som producenterna har anfört syftar denna handel till att ge var och en av dem möjlighet att hela tiden ha tillgång till hela produktsortimentet, vilket upphäver den ekonomiska fördelen av att var och en specialiserar sig. Oavsett om det rör sig om specialisering på en viss bestämd tjocklek eller en viss bestämd färg upphäver den inbördes handeln den fördel som specialiseringen innebär och jämställer på ett konstlat sätt alla producenter, vilket hindrar kunderna från att dra ekonomisk fördel av varje enskild producents särskilda ställning i produktions- och försäljningshänseende. Den inbördes handeln leder i praktiken till en platt och enhetlig marknad, vilket också framgår av de tre producenternas enhetliga priser och rabatter".

289 Förstainstansrätten anser att det först är nödvändigt att utifrån de tidigare återgivna påståendena identifiera vad kommissionens anmärkning i huvudsak går ut på. Förstainstansrätten noterar att kommissionen dels fastslår att den inbördes handeln med glas hade till syfte att göra det möjligt för producenterna att få kännedom om vilka priser deras konkurrenter tillämpade och att "den inbördes handeln i praktiken leder till en platt och enhetlig marknad, vilket också framgår av de tre producenternas enhetliga priser och rabatter", dels att det enda som ifrågasätts är "den systematiska inbördes handeln med produkter som avtalats under längre tidsperioder och som är en följd av industri- och affärspolitiska val ¼ inom ramen för annan konkurrensbegränsande samverkan eller andra konkurrensbegränsande avtal".

290 Förstainstansrätten anser att de ovannämnda påståendena är motsägelsefulla, eftersom beslutet på de flesta av de ovan analyserade punkterna försöker visa att de konkurrensbegränsande avtalen eller den konkurrensbegränsande samverkan, som utgjorde ramen för påstådda "politiska val", bland annat bestod i en förhandsöverenskommelse mellan producenterna om vilka priser som skulle tillämpas och att denna samordning i sig har lett till enhetliga priser och försäljningsvillkor. Det framgår inte av beslutets motivering varför producenterna skulle ha haft behov av att inrätta ett system för inbördes handel med glas för att var och en av dem skulle få kännedom om de priser som tillämpades av konkurrenterna, om de redan hade avtalat om priserna och om marknaden var "platt och enhetlig" på grund av identiska priser och rabatter. Det framgår inte heller varför det skulle vara viktigt att priserna på de produkter som överläts fastställdes och därefter anpassades successivt på grundval av överlåtarens prisändringar, om de tre producenterna redan hade kommit överens om att anta samma pris samtidigt. Slutligen framgår det inte heller klart av beslutets motivering på vilket sätt de tre producenternas enhetliga priser och rabatter skulle kunna utgöra ett bevis på det faktum att systemet med inbördes handel med glas ledde till en platt och enhetlig marknad, om nu dessa enhetliga priser och rabatter var resultatet av en tidigare samordning.

291 Förstainstansrätten noterar slutligen att i artikel 1 e i beslutet anklagas producenterna för att ha brutit mot det förbud som fastställs i artikel 85.1 i fördraget genom att delta "i avtal om inbördes handel med produkter inom sektorn för planglas i syfte att åstadkomma en uppdelning av marknaden".

292 Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att det finns anledning att bortse från de många påståendena i beslutet beträffande motiven till varför producenterna införde ett institutionaliserat system för inbördes handel med glas, och att begränsa sig till att granska enbart de faktiska aspekterna av de bevis som ligger till grund för kommissionens konstateranden dels att det fanns ett system för inbördes handel med glas i betydelsen ömsesidiga överlåtelser, dels att detta system hade införts för att åstadkomma en uppdelning av marknaden. Förstainstansrätten kommer först att granska de sifferuppgifter som återges i punkterna 48, 51 iv, 54-56 och 58 (under iii) i beslutet. Denna anmärknings juridiska aspekter granskas nedan i punkterna 338 och 339.

293 De siffror som återges i punkt 48, vilka endast avser bilglas, pekar på följande tendenser:

294 Mellan FP och SIV: de siffror som anges för icke bearbetat bilglas visar att FP, under åren 1982 -1984, har sålt ganska stora kvantiteter till SIV, utan att någon motsvarande försäljning skett från SIV till FP. Under 1985 sålde FP till SIV en kvantitet som var fem gånger större än den som SIV sålde till FP. Under 1986 sålde FP till SIV, och SIV till FP, mycket små kvantiteter i jämförelse med de föregående åren. Siffrorna för bearbetat bilgas visar, med undantag för 1982 då enbart SIV sålde till FP, en stark tendens till ökande försäljning från FP till SIV och en mindre stark tendens till sjunkande försäljning från SIV till FP.

295 Mellan FP och VP: De uppgifter som lämnats av FP och VP överensstämmer inte, men det framgår i alla fall av dem att VP inte har sålt något till FP. Försäljningen från FP till VP har enbart avsett obearbetat bilglas, i kvantiteter som var relativt stabila mellan 1982 och 1984, med en minskning under 1985 och en betydande ökning under 1986.

296 Mellan VP och SIV: Det är bara VP som har sålt bearbetat bilglas till SIV, och detta enbart under 1984 och 1985. Under 1983 sålde SIV en liten kvantitet icke bearbetat bilglas till VP. Under 1984 sålde de ungefär lika stora kvantiteter icke bearbetat bilglas till varandra. Under 1985 och 1986 sålde VP betydande kvantiteter till SIV, medan SIV endast sålde en liten kvantitet till VP under 1985.

297 Förstainstansrätten konstaterar att dessa siffror visar att inom sektorn för bilglas har SIV endast sålt mycket små kvantiteter bearbetat och icke bearbetat glas till de övriga producenterna, medan företaget har gjort stora inköp av icke bearbetat glas. VP har i det hänseendet från 1985 övertagit FP:s roll som huvudleverantör. FP har köpt mycket begränsade kvantiteter bearbetat och icke bearbetat glas, och då endast från SIV. VP har endast köpt relativt begränsade kvantiteter icke bearbetat glas. Härav följer att kommissionen inte utifrån dessa siffror kan härleda någon regelbunden inbördes handel mellan de tre producenterna.

298 Siffrorna som förekommer i punkt 51 iv i beslutet utgör bara summan av siffrorna som förekommer i punkt 48 och ger ingen ytterligare information.

299 Vad gäller siffrorna som förekommer i punkt 54-56, är det oklart om de fastställts på grundval av samma statistiska underlag, eftersom siffrorna beträffande "den inbördes handeln SIV-VP" och "den inbördes handeln VP-FP" inbegriper såväl bilglas som bygglas, medan siffrorna beträffande "den inbördes handeln FP-SIV" anges särskilt för gjutet glas (som enbart produceras av FP) och "flytglas till bilindustrin och byggindustrin". En jämförelse mellan alla dessa siffror bekräftar dock snarare än motsäger de två tendenser som framgick redan av granskningen av siffrorna beträffande bilglas - dvs. att i allmänhet var SIV köpare snarare än säljare, att VP gradvis ersatt FP som huvudleverantör till SIV från och med 1984 och att FP:s och VP:s inköp har avsett relativt begränsade kvantiteter, med undantag för FP:s inköp under 1983 och 1984. Härav följer att kommissionen inte heller utifrån dessa siffror kan härleda någon regelbunden struktur för ömsesidiga överlåtelser mellan de tre producenterna.

300 Vad beträffar de dokument som åberopas i beslutet, har de anteckningar och brev som nämns i punkt 33 i beslutet redan analyserats ovan (punkterna 224 och 225). Det finns anledning att påpeka att alla dessa dokument är daterade åren 1985 eller 1986. Detta konstaterande gäller även de dokument som citeras i punkt 48. Den dokumentation som citeras i punkt 53-58 består av tre dokument som är daterade i oktober 1984 och ett dokument som är daterat i december 1984. I övrigt hänvisas i beslutet uteslutande till dokument som är daterade åren 1985 och 1986.

301 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att det före 1984 existerade ett institutionaliserat system för inbördes handel med glas, i betydelsen ömsesidiga överlåtelser, trots att producenterna i artikel 1 e i beslutet anklagas för att ha brutit mot artikel 85.1 i fördraget genom att delta i avtal om inbördes handel med produkter från och med den 1 januari 1982.

302 Dokumenten daterade 1984 (855-863), som nämns i punkt 56 i beslutet, avser FP och SIV och skall läsas i samband med det första dokumentet från 1985 (864-868). Det är nämligen endast i överskriften på de två första dokumenten (telexmeddelanden av den 18 och den 20 oktober 1984) som det hänvisas till ett utbyte av produkter: "Oggetto scambio prodotti residuo 1984 e 1985" ("Angående utbyte av produkter under resten av 1984 och 1985"). De övriga dokumenten rör nästan uteslutande förhandlingarna kring ett kontrakt mellan FP och SIV avseende FP:s försäljning av en betydande kvantitet glas till SIV under 1985. Det första dokumentet från 1985 är själva kontraktet som blev följden av dessa förhandlingar. En genomläsning av dessa dokument visar att förhandlingarna kring detta kontrakt förts mellan konkurrenter på normala marknadsvillkor. Förstainstansrätten noterar att det citat ur anteckningen från SIV av den 30 oktober 1984 som förekommer i beslutet utelämnar en avslöjande mening, som redan citerats i punkt 215 ovan: "Auto - secondo Scaroni (FP) non alimentare PPG" ("Bilglas - enligt Scaroni inga leveranser till PPG (VP)"). Meningen "non deve essere venduto a prezzo minore di FP" ("får inte säljas till lägre pris än FP:s"), som också är ett utdrag ur samma dokument och som citeras i beslutet, avser endast gjutet glas, som FP var ensam om att producera, och följs i originalet av följande ord, som är utelämnade i beslutet: "non è bloccabile l'importazione da paesi est" ("importen från östländerna kan inte blockeras"). Uttrycken "politica di riporto" ("uppdelningspolitik") och "politica comune" ("gemensam politik"), som också är hämtade ur samma dokument och som citeras i beslutet, tycks handla om den gemensamma driften av flytglasanläggningen "Flovetro", medan den åtskillnad som görs i dokumenten av den 18 och den 20 oktober samt den 18 december 1984 mellan glas avsett för export och glas avsett för den italienska marknaden kan förklaras genom de skillnader i normer och förpackningar som exporten medförde, vilket framgår vid en noggrann läsning av dokumenten.

303 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att det under 1984 fanns ett institutionaliserat system för inbördes handel, i betydelsen ömsesidiga överlåtelser, och än mindre att syftet med denna var att dela upp marknaden. Förstainstansrätten konstaterar dessutom att inget av de dokument som citeras nämner VP, utom i ordalag som avslöjar att det fanns en aktiv konkurrens.

304 Vad beträffar förbindelserna mellan FP och SIV konstaterar förstainstansrätten att SIV från och med 1985 började flytta de flesta av sina inköp från FP till VP. Att denna överflyttning av inköpen var av stor betydelse framgår om man läser hela texten i det brev från FP till SIV (485 eller 869) av den 6 mars 1985, som endast delvis citeras i punkt 56 i beslutet. De stycken som citeras i beslutet rör enbart gjutet glas, en produkt som uteslutande såldes av FP. Emellertid fortsätter brevskrivaren att beklaga sig över att det har varit omöjligt att anordna ett sammanträffande med SIV för att fastställa kvantiteter och priser för SIV:s inköp för 1985 (se ordagrant citat punkt 224 ovan). Förstainstansrätten erinrar också om klagomålen i anteckningarna från SIV och FP angående deras möte den 30 januari 1985 (se punkt 218 ovan). FP:s priser för 1985 diskuterades därefter under ett möte den 28 mars 1985 (FP:s anteckning, 475 eller 870), under vilket SIV tycks ha påtalat att man inte var nöjd med de priser som tillämpades av FP: "prezzi inferiori - float exp rifiutano + 8 % per 85 si interrompono le forniture" ("lägre priser - flytglas (exp) vägrar + 8 % för 1985 om de avbryter leveranserna"). Denna anteckning följs direkt av orden "Greggi: 1) OK per fornire" ("Gjutet glas: 1) OK för leverans"), vilket understryker kontrasten mellan avsaknaden av avtal beträffande flytglas och förekomsten av avtal om gjutet glas, som SIV i Italien endast kunde köpa av FP. I detta sammanhang blir det helt uppenbart att FP:s anteckning av den 30 april 1985 (871), som citeras i punkt 56, faktiskt, som FP har hävdat, hänvisar till ett avtal mellan FP och SIV om vilka priser som skulle tillämpas av FP gentemot SIV:s kunder för leveranser av gjutet glas. De kryptiska orden som citeras i beslutet "il 4 riunione per compensazione" ("den 4 möte om kompensation"), skall tolkas så att de hänvisar till mötet den 4 juni 1985, som omtalas i FP:s anteckning av sistnämnda datum (872). Härav följer att anteckningen av den 4 juni 1985, vars innehåll huvudsakligen är oläsligt eller oförståeligt, skall, som FP har förklarat, tolkas så att den rör försäljningen av gjutet glas.

305 Däremot innehåller, vilket framhålls i beslutet, FP:s anteckning av den 25 juni 1985 (848), som citeras i punkt 48, en uttrycklig hänvisning till en inbördes handel med produkter: "SIV scambio prodotti in particolare quelli che acquistiamo in Francia" ("SIV utbyter produkter, särskilt de vi köper i Frankrike"). Denna hänvisning, som enbart handlar om produkter för bilmarknaden, följs av följande mening, som inte citeras i beslutet: "Nota: nelle riunioni si è parlato solo di prodotti ma non di vendita" ("vid mötena talade vi endast om produkterna, inte om försäljningen"). Förstainstansrätten anser att dessa ord understryker den skillnad som man i ekonomiskt hänseende bör göra mellan å ena sidan den inbördes handeln med produkter mellan producenter, där det kan röra sig om produkter som den ena parten har köpt utomlands, och å andra sidan en producents försäljning av produkter till en annan producent. Denna åtskillnad förekommer emellertid inte någonstans i beslutet.

306 De övriga dokument som citeras i beslutet och som hänvisar till förbindelserna mellan FP och SIV är följande: två interna promemorior från FP (849 och 850), daterade den 31 oktober respektive den 8 november 1985, fyra handskrivna anteckningar gjorda av en anställd hos FP (487 eller 873, 852, 854 och 488 eller 874), daterade den 16 och den 17 december 1985 samt den 23 januari och den 3 februari 1986, och en intern promemoria från FP (851), daterad den 4 mars 1986.

307 De två interna promemoriorna från oktober och november 1985 rör en förfrågan från SIV om leverans av 500 000 sidorutor avsedda för Fiatkoncernens fordon.

308 De fyra handskrivna anteckningarna rör en rad möten och kontakter som tycks ha handlat dels om driften av den gemensamma flytglasanläggningen "Flovetro", dels om ett förslag enligt vilket FP till SIV skulle leverera en viss kvantitet produkter avsedda för Fiat i utbyte mot att SIV skulle överlåta en del av sin andel av produktionen i Flovetro till FP. Anteckningen av den 23 januari 1986 rör dock enbart ett internt möte mellan de ansvariga hos FP. I anteckningen redogörs för konsekvenserna av de förslag som diskuterats beträffande FP:s och SIV:s kvoter hos Fiat. I anteckningen av den 17 december 1985 redogörs för ökningen av "de andras" kvoter hos Fiat och SIV:s bristande produktionskapacitet. Dessa anteckningar styrker visserligen att de två producenterna var angelägna om att bibehålla sina kvoter hos Fiat. Emellertid redogörs i anteckningen av den 3 februari 1986 för deras oenighet beträffande det grundläggande förslag som de hade diskuterat. Förstainstansrätten förfogar inte över något dokument där det framgår att dessa diskussioner senare skulle ha lett till ett slutligt avtal.

309 I den sista interna promemorian från FP, daterad den 4 mars 1986, redogörs för produktionen, i januari och februari 1986, av en kvantitet om "84 000 vol." för SIV på en produktionslinje som kallas "Minilat Savigliano". Det finns ingenting i handlingarna i akten som gör det möjligt för förstainstansrätten att bedöma betydelsen av denna korta hänvisning.

310 De första dokumenten beträffande förbindelserna mellan VP och FP är daterade i december 1985 och den hänvisning som görs i punkt 55 i beslutet till ett telexmeddelande av den 19 februari 1985 är ett fel i de italienska och franska versionerna av beslutet. En första serie om sju dokument (827-840) rör förhandlingarna om ett avtal mellan FP och VP som syftar till en "kompensationshandel med produkter" ("scambio merce compensato"). De två andra dokumenten beträffande kontakterna mellan FP och VP (843-845) tycks handla om genomförandet av det avtal som ingicks till följd av dessa förhandlingar.

311 Dokumenten beträffande förbindelserna mellan VP och SIV kan delas in i tre grupper. Det rör sig för det första om fyra dokument, daterade från februari till april 1986, som handlar om VP:s försäljning till SIV av en viss kvantitet grönt bilglas (801, 841, 802 och 803); av det första, som är daterat den 14 februari 1986, framgår det att SIV vänder sig till VP eftersom det sistnämnda företagets priser är lägre än Saint-Gobains. För det andra rör det sig om ett dokument - ett enda - (805) som handlar om VP:s försäljning till SIV av en viss kvantitet flytglas avsett till bilar och där SIV underrättas om de priser VP tillämpar för andra typer av klarglas. Slutligen är det en rad dokument (807-825) som handlar om VP:s försäljning till SIV av betydande kvantiteter bilglas och bygglas under åren 1986 och 1987. Det finns ingenting i dessa dokument som tyder på att det fanns ett system med inbördes handel med glas mellan SIV och VP, eftersom SIV vid varje tillfälle är köpare.

312 Däremot bekräftar en genomläsning av samtliga dokument som rör förbindelserna dels mellan FP och SIV, dels mellan VP och SIV, den slutsats som förstainstansrätten har kunnat dra efter en granskning av siffrorna över de kvantiteter som den inbördes handeln omfattade (se punkt 293-299 ovan) -nämligen att SIV i princip var köpare och att SIV gradvis flyttade över de flesta av sina beställningar från FP till VP. Förstainstansrätten anser att det dessutom framgår av dessa dokument att överflyttningen berodde på att VP:s priser var lägre än FP:s och att det rådde en aktiv konkurrens mellan VP och FP om SIV:s beställningar. Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen inte kunde dra slutsatsen att det förekom en olaglig samordning mellan FP och SIV enbart på grundval av det omnämnande som förekommer överst på telexmeddelandena av den 18 och den 20 oktober 1984, och inte heller mellan FP och VP på grundval av det kontrakt som förhandlats fram mellan december 1985 och januari 1986 och som avsåg den inbördes handeln med produkter.

313 Förstainstansrätten finner således att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet har bevisat att det fanns ett institutionaliserat system för inbördes handel med glas, i betydelsen ömsesidiga överlåtelser, varken mellan de tre producenterna eller mellan två av dem under åren 1985 och 1986 och att kommissionen inte heller bevisat att det fanns en gemensam avsikt hos dessa tre producenter att därigenom åstadkomma en uppdelning av marknaden.

C - Den rättsliga bedömningen

1. Tillämpningen av artikel 85 i fördraget

314 Huvudpunkterna i de rättsliga bedömningar som gjorts av kommissionen med utgångspunkt från artikel 85.1 har redan återgivits ovan (punkt 20-28). Förstainstansrätten anser att det tydligt framgår av beslutet, såväl av sakframställningen som av den rättsliga bedömningen att det är grundat på hypotesen om en nära konkurrensbegränsande samverkan mellan tre medlemmar i ett nationellt oligopol som skyddas mot effektiv konkurrens genom ekonomiska och geografiska hinder. Under sammanträdet har förstainstansrätten, efter att ha diskuterat arten och räckvidden av de åberopade bevisen med parternas företrädare, uttryckligen anmodat svarandens företrädare att förklara kommissionens inställning för det fall förstainstansrätten skulle konstatera, å ena sidan, att förekomsten av en sådan nära konkurrensbegränsande samverkan inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisats, men att vissa dokument å andra sidan gör det möjligt att fastslå att det existerade en viss samordning mellan producenterna, eller åtminstone mellan två av dem. Förstainstansrätten har noterat svaret från kommissionens ombud: "Hier stehe ich und kann nicht anders" ("Här står jag, och kan inte annat").

315 Med beaktande av de konstateranden som förstainstansrätten redan har gjort anser förstainstansrätten att den hypotes som framlagts ovan om en nära konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre sökandena som fastslås i beslutet, inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisats. Förstainstansrätten har dock funnit att vissa av de dokument som beslutet är grundat på kan utgöra bevis för en mer sporadisk samordning mellan två eller tre producenter. Under dessa omständigheter uppstår frågan om förstainstansrätten bör göra en ny rättslig bedömning av dessa dokument och de slutsatser som eventuellt kan härledas ur dessa.

316 Inledningsvis anser förstainstansrätten att det är lämpligt att erinra om ordalydelsen i artikel 1 i det omtvistade beslutet. I punkt b görs det åtskillnad mellan situationen för FP och SIV å ena sidan och den för VP å den andra, och punkt d rör endast FP och SIV men inte VP, medan i punkterna a, c och e de tre företagen utan åtskillnad anklagas för att ha deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan, de avtal och de samordnade förfaranden som där avses.

317 Förstainstansrätten påpekar dessutom att det administrativa förfarande som föregår konstaterandet av en överträdelse av artikel 85 och/eller 86, som införts genom förordningarna nr 17 och nr 99/63 och som kompletteras genom kommissionens praxis, föreskriver att de berörda företagen skall ges tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande de anmärkningar som har framställts mot dem och de dokument som dessa anmärkningar grundas på. De har först och främst rätt att svara skriftligt på ett skriftligt meddelande om anmärkningar, vars huvudpunkter inte kan ändras annat än genom ett nytt skriftligt meddelande om anmärkningar, och till varje sådant meddelande skall bifogas kopior av de dokument som åberopas som bevis för de anmärkningar som framförs. Parterna har därefter rätt att yttra sig under ett förhör som skall hållas under ledning av ett förhörsombud som, i förekommande fall, kan framföra sina synpunkter direkt till den ledamot av kommissionen som ansvarar för konkurrensfrågor. Därefter skall den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, vars medlemmar har rätt att delta vid förhöret, konsulteras. Först därefter kan den ledamot av kommissionen som ansvarar för konkurrensfrågor föreslå kollegiet ett beslut som innebär konstaterande av överträdelse av fördragets bestämmelser och, i förekommande fall, ålägga böter och viten.

318 Förstainstansrätten erinrar slutligen om att enligt artikel 172 i fördraget gäller dess obegränsade prövningsrätt enbart de påföljder som föreskrivs i rådets förordningar. Det är bland annat därför som gemenskapsdomstolarna inte behöver ha kännedom om hela den administrativa akten, utan bara den del av akten som är relevant för att kunna kontrollera att det omtvistade beslutet är lagligt.

319 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att även om gemenskapsdomstolen, inom ramen för domstolsprövningen av gemenskapsadministrationens rättsakter, kan delvis ogiltigförklara ett kommissionsbeslut på konkurrensområdet, så innebär inte detta att den har behörighet att ändra det omtvistade beslutet. Godkännandet av en sådan behörighet skulle dels kunna rubba den balans mellan institutionerna som föreskrivs i fördraget, dels riskera att kränka rätten till försvar.

320 Mot bakgrund av dessa överväganden finner förstainstansrätten att det inte ankommer på den att, under de omständigheter som föreligger i detta fall, göra en ny värdering av alla de bevis som den fått kännedom om och inte heller att av dessa bevis dra slutsatser med beaktande av konkurrensreglerna. Detta är än mer ofrånkomligt eftersom förstainstansrättens granskning har avslöjat att vissa dokument bland handlingarna i akten har förvanskats och att, följaktligen, varken parterna, förhörsombudet, den rådgivande kommittén eller samtliga ledamöter i kommissionen har kunnat göra en bedömning av dokumentens art eller räckvidd med full kännedom om alla fakta. Under dessa förhållanden skall det undersökas om villkoren för att delvis ogiltigförklara beslutet är uppfyllda. Det är således nödvändigt att undersöka om beslutets räckvidd, mot bakgrund av grunden för beslutet, kan begränsas med avseende på det materiella tillämpningsområdet, den personkrets på vilken beslutet är tillämpligt eller det tidsmässiga tillämpningsområdet [ratione materiae, ratione personae eller ratione temporis], på ett sådant sätt att dess verkningar begränsas utan att dess innehåll ändras; om beviset för överträdelsen när den avgränsats på detta sätt kan baseras på en tillräcklig bedömning av marknaden i motiveringen till beslutet och om det eller de företag som berörs har beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt besvara den anmärkning som avgränsats på så sätt.

a) Marknaden för bygglas

321 I det föreliggande fallet anser förstainstansrätten att artikel 1 a i beslutet kan begränsas med avseende på det materiella tillämpningsområdet [ratione materiae], i den mån en åtskillnad görs mellan företagens deltagande, å ena sidan, i konkurrensbegränsande samverkan och samordnande förfaranden om priser och försäljningsvillkor och, å andra sidan, i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i syfte att styra de viktigaste grossisternas inköps- och försäljningspolitik. Den kan också begränsas med avseende på den personkrets på vilken den är tillämplig [ratione personae] genom att ett av de anklagade företagen utesluts och med avseende på det tidsmässiga tillämpningsområdet [ratione temporis] genom en begränsning av den tidsperiod då den konstaterade överträdelsen anses ägt rum.

322 Förstainstansrätten hänvisar till de slutsatser beträffande de faktiska förhållandena som den gjort i avsnitt B 1 e, "Förbindelserna mellan producenterna och grossisterna" (se bland annat punkt 250 ovan). Förstainstansrätten har således funnit dels att grossisterna räknade med att producenterna skulle tillämpa identiska priser, dels att FP använde sina grossistdotterbolag för att erhålla information om grossisternas affärspolitik. Förstainstansrätten har dock konstaterat att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat de övriga anmärkningar som den redovisat i punkt 35 i beslutet. Förstainstansrätten finner att kommissionen inte heller med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat det påstående som görs i den rättsliga bedömningen, i punkt 64 i beslutet, att grossisterna på grund av sitt ekonomiska beroende inte lyckades stå emot producenternas makt och manipulationer. Slutligen godtar förstainstansrätten sökandenas argument som återges i avsnitt A "Bedömningen av marknaden" (se punkterna 141 och 142 ovan), som för övrigt bekräftas av de dokument som granskats i detta hänseende, att grossisternas situation, bland annat Cobellis, i hög grad berodde på det faktum att de inte hade anpassat sig till de nya ekonomiska omständigheterna.

323 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att artikel 1 a i beslutet, såvitt det där konstateras att de tre ifrågavarande företagen har deltagit i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i syfte att styra de viktigaste grossisternas inköps- och försäljningspolitik, skall ogiltigförklaras med avseende på det materiella tillämpningsområdet [ratione materiae].

324 Vad beträffar priser och försäljningsvillkor erinrar förstainstansrätten om att den i avsnitt B 1 a ("Identiska priser"), har fastslagit att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat alla de anmärkningar den framfört; att det endast var i maj, juli och oktober 1985 som det - och då enbart beträffande klarglas - förelåg en verklig överensstämmelse, både vad gäller datum och priser, mellan de prislistor som meddelats av de tre producenterna; att VP i juli 1985 fattade beslutet att ändra sina priser några dagar efter SIV:s och FP:s meddelanden; att det fanns betydande skillnader när det gäller tidsintervallen mellan VP:s meddelanden och meddelandena från FP och SIV; att prisändringarna beträffande färgat glas har skett med helt andra intervall än prisändringarna beträffande klarglas, men att det fram till oktober 1985 förelåg en nästan konstant överensstämmelse - vad gäller såväl datum som priser - mellan FP:s och SIV:s meddelanden beträffande klarglas (se punkt 193-196 ovan). Förstainstansrätten erinrar vidare om att den i avsnitt B 1 b ("Identiska rabatter") och B 1 c ("Identisk klassificering av de viktigaste kunderna i kategorier eller nivåer"), har fastslagit att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat sina anmärkningar beträffande identiska rabatter och identisk klassificering av kunderna (se punkterna 202 och 210 ovan). Förstainstansrätten erinrar slutligen om att den i avsnitt B 1 d ("Samordningen mellan producenterna"), har fastslagit att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat sin anmärkning att det fanns en generell konkurrensbegränsande samverkan mellan de tre producenterna som ledde till identiska priser och rabattskalor samt till en enhetlig klassificering av de viktigaste kunderna. Förstainstansrätten har emellertid fastslagit att vissa dokument kan åberopas som bevis för en samordning mellan FP och SIV, nämligen deras anteckningar beträffande deras möte i Rom den 30 januari 1985, dock utan att det är möjligt att av dessa dokument dra slutsatsen att det fanns en konkurrensbegränsande samverkan mellan FP och SIV som syftade till en fullständig och bestående enhetlighet vad gäller priser, rabatter och klassificering av kunderna (se punkt 232 ovan).

325 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att VP deltagit i de påstådda överträdelserna. Av detta följer att artikel 1 a i beslutet, såvitt den avser Vernante Pennitalia SpA, skall ogiltigförklaras med avseende på den personkrets på vilken den är tillämplig [ratione personae].

326 I den mån artikel 1 a åsyftar FP:s och SIV:s deltagande i konkurrensbegränsande samverkan eller samordnade förfaranden beträffande priser och försäljningsvillkor måste förstainstansrätten beakta överensstämmelsen mellan prislistornas innehåll och meddelandedatum. Även om det är riktigt att ett sådant sammanträffande i en oligopolsituation kan vara följden av marknadens normala struktur och funktion, som sökandena har hävdat, måste förstainstansrätten även beakta de bevis som styrker en samordning mellan FP och SIV beträffande priser och försäljningsvillkor. Samtidigt bortser emellertid inte förstainstansrätten från det faktum att dokumenten inte kan bedömas enbart utifrån deras synliga innehåll, dels eftersom vissa av de dokument som bifogats meddelandet om anmärkningar har förvanskats, dels på grund av den grundläggande principen att varje skriftligt dokument skall läsas och tolkas i sitt eget sammanhang. I detta hänseende påpekar förstainstansrätten att de ovannämnda anteckningarna från FP och SIV, beträffande deras möte i Rom den 30 januari 1985, skall ses i det sammanhanget att SIV hade överflyttat en väsentlig del av sina inköp från FP till VP (se punkt 304 ovan). Icke desto mindre utgör dessa anteckningar, lästa i detta sammanhang, bevis för en regelbunden samordning mellan dessa producenter, eftersom FP ju anfört som invändning gentemot SIV att det företaget inte respekterade de skyldigheter som följde av detta. Även om förbindelserna mellan dessa producenter från och med 1985 tycks ha präglats mindre av samarbete, kvarstår det faktum att det finns dokument som bevisar förekomsten av en viss samordning efter början av 1985. Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen förfogade över tillräckliga bevis för att rikta anmärkningar mot FP och SIV om samordning beträffande priser och försäljningsvillkor under en period mellan 1983 och 1986 som återstår att definiera.

327 Förstainstansrätten erinrar om att den period för överträdelsen som anges i beslutet sträcker sig från den 1 juni 1983 till den 10 april 1986. Förstainstansrätten har inte kunnat finna något bevis som styrker valet av datumet den 1 juni 1983, utom Socovers anteckning av den 12 juli 1983 (258), som domstolen har granskat och bedömt sakna betydelse (se punkt 213 ovan). Förstainstansrätten anser därför att den tidpunkt vid vilken den påtalade samordningen inleddes skall flyttas fram till den 1 september 1983, det datum då FP och SIV började reagera på att VP, den 21 juli 1983, hade meddelat en ny prislista. Datumet den 10 april 1986, som angivits som det datum då den påtalade samordningen upphörde, tycks ha fastställts med beaktande av VP:s anteckning (638) om mötet med Socover samma datum. Eftersom även denna anteckning har bedömts sakna betydelse (se punkt 248 ovan), finner förstainstansrätten att sluttidpunkten för den påtalade samordningen bör tidigareläggas. Förstainstansrätten erinrar i detta hänseende om att meddelandena om prisändringar i mars 1986 införde väsentliga skillnader mellan de priser som tillämpades av FP och SIV (se punkt 191 ovan) och att FP:s anteckning av den 16 december 1985 (487 och 873) också har bedömts sakna betydelse, eftersom den tycks handla om FP:s och SIV:s gemensamma drift av deras flytglasanläggning "Flovetro" (se punkt 225 ovan). I avsaknad av andra bevis finner förstainstansrätten att den tidpunkt då den påtalade samordningen avslutades skall ändras till den 21 oktober 1985, som enligt beslutet är datumet för de sista meddelandena från FP och SIV före mars 1986 som kan beskrivas som identiska och samtidiga.

328 Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att artikel 1 a i beslutet, såvitt den avser perioden mellan den 1 juni och den 1 september 1983 samt perioden mellan den 21 oktober 1985 och den 10 april 1986, skall ogiltigförklaras med avseende på det tidsmässiga tillämpningsområdet [ratione temporis].

329 Det återstår därefter att granska om den samordning som påtalas i den del av artikel 1 a i beslutet, som inte har ogiltigförklarats, faller under artikel 85.1 i fördraget.

330 Beträffande frågan om den rättsliga klassificeringen av den påtalade samordningen noterar förstainstansrätten att uttrycket "entente", som förekommer i artikel 1 a i beslutet i såväl den autentiska italienska versionen som i den franska versionen, inte förekommer i artikel 85 i fördraget. Uttrycket kan därför inte tillföra något till den rättsliga klassificeringen av det ifrågavarande beteendet. Förstainstansrätten anser dock att den samordning som faktiskt har ägt rum mellan FP och SIV, sedd i dess helhet, i enlighet med vad som konstaterats ovan bör klassificeras som samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 85.1 utan att det är nödvändigt att avgöra om uttrycket "entente" skall anses synonymt med uttrycket "accord" och om i så fall samordningen mellan FP och SIV i föreliggande fall hade kunnat klassificeras som avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Förstainstansrätten finner vidare att det inte är nödvändigt att granska den fråga som också ställts av sökandena, om definitionen av de villkor som måste vara uppfyllda för att ett agerande skall klassificeras som ett samordnat förfarande som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Förstainstansrätten erinrar om att fördraget uttryckligen föreskriver att detta villkor är uppfyllt när det rör sig om samordnade förfaranden "som innebär att a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs ¼".

331 Vad gäller villkoret att ett påtalat samordnat förfarande skall kunna "påverka handeln mellan medlemsstater", anser förstainstansrätten att en samordning beträffande priser och försäljningsvillkor mellan de viktigaste italienska planglasproducenterna absolut kan påverka handeln mellan gemenskapens medlemsstater.

332 Förstainstansrätten anser slutligen att FP och SIV har beretts tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande de överträdelser som härmed konstaterats och att, i den mån det rör sig om bevis som avser den period förstainstansrätten har avgränsat som relevant, sökandenas grunder beträffande förfarandet inte kan godtas.

333 Av det ovanstående följer att de grunder för ogiltigförklaring som åberopats av sökandena med avseende på artikel 1 a i beslutet inte kan godtas utöver vad som angivits i punkterna 323, 325 och 328 ovan.

b) Marknaden för bilglas

i) Fiatkoncernen

334 Förstainstansrätten erinrar om att den har fastslagit (se punkt 275 ovan) att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att det fanns en förhandsöverenskommelse mellan de tre anklagade producenterna om vilka priser som skulle tillämpas eller om fördelningen av kvoterna för leveranser till Fiatkoncernen. Förstainstansrätten har samtidigt konstaterat att det har förekommit ett visst informationsutbyte mellan FP och SIV som skulle kunna omfattas av artikel 85.1 i fördraget. Emellertid påpekar förstainstansrätten att artikel 1 b i beslutet endast avser "avtal och samordnade förfaranden om vilka priser som skulle tillämpas gentemot Fiatkoncernen" och att artikel 1 c endast avser "avtal och samordnade förfaranden om fördelningen av kvoterna för leveranser till Fiatkoncernen".

335 Under dessa omständigheter, då kommissionen varken i meddelandet om anmärkningar eller i motiveringen till sitt beslut framlagt tillräckliga faktiska bevis som styrker de anmärkningar den framfört, skall artikel 1 b och 1 c i beslutet ogiltigförklaras med avseende på det materiella tillämpningsområdet [ratione materiae]. Det ankommer således inte på förstainstansrätten att bedöma om det informationsutbyte som har ägt rum mellan FP och SIV skulle kunna omfattats av artikel 85.1 i fördraget.

ii) Piaggiokoncernen

336 Förstainstansrätten erinrar om att den i punkterna 281 och 282 ovan har fastslagit att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att det fanns avtal mellan FP och SIV om fördelningen av leveranser och om vilka priser som skulle tillämpas gentemot Piaggiokoncernen annat än för åren 1983 och 1984, och att av dessa var det endast avtalen för 1983 som tillämpades. Sådana avtal, som har till syfte att fastställa försäljningspriser och dela upp marknaden omfattas av artikel 85.1 a och c utan att det är nödvändigt att granska om de i praktiken har påverkat konkurrensen. Förstainstansrätten kan inte godta argumentet som framförts av sökandena FP och SIV att dessa avtal skall anses vara av så ringa betydelse att förstainstansrätten inte bör befatta sig med dem.

337 Under dessa omständigheter skall artikel 1 d i beslutet, såvitt den avser tiden efter den 31 december 1984, ogiltigförklaras enbart med avseende på det tidsmässiga tillämpningsområdet [ratione temporis].

c) Den inbördes handeln med glas

338 Förstainstansrätten erinrar om att den ansett det nödvändigt att utifrån motiveringen till beslutet klargöra vad anmärkningen i detta avsnitt i huvudsak går ut på (se punkt 289-292 ovan) och att det är mot bakgrund av den granskningen som förstainstansrätten i punkterna 301, 303 och 313 ovan konstaterat att kommissionen inte med tillräcklig rättslig säkerhet bevisat att det fanns ett institutionaliserat system för inbördes handel med glas, varken mellan de tre producenterna eller mellan två av dem under åren 1982-1986 och att kommissionen inte heller bevisat att dessa producenter haft en gemensam avsikt att genom ett sådant system uppdela marknaden sinsemellan. Förstainstansrätten anser att om den ändrar klassificeringen av det påtalade beteendet, skulle detta innebära att den ändrade det omtvistade beslutet, vilket överskrider gränsen för förstainstansrättens behörighet. Under dessa omständigheter skall artikel 1 e i beslutet ogiltigförklaras.

339 Förstainstansrätten finner att det dessutom finns anledning att understryka att omständigheterna i förevarande fall, såsom de redovisats ovan av förstainstansrätten, är långt ifrån jämförbara med omständigheterna i domstolens dom av den 16 december 1975 i förenade målen 40/73-48/73, 50/73, 54/73-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73 Suiker Unie mot kommissionen (Rec. s. 1663) och i domstolens dom av den 28 mars 1984 i förenade målen 29/83 och 30/83 Compagnie royale asturienne des mines och Rheinzink mot kommissionen (Rec. s. 1679), i vilka kommissionen hade lagt fram bevis för att den påtalade inbördes handeln eller överlåtelserna ägt rum inom ramen för en olaglig samordning som bland annat hade till syfte att dela upp marknaderna.

2. Tillämpningen av artikel 86 i fördraget

a) Parternas argument

340 Förstainstansrätten anser att det är lämpligt att inledningsvis granska intervenientens grunder och argument, som går ut på att tillämpningen av artikel 86, rättsligt och principiellt, är utesluten då det föreligger omständigheter som i detta fall.

341 Enligt Förenade kungarikets uppfattning har kommissionen felaktigt dragit slutsatsen att det föreligger en överträdelse av artikel 86 genom att den ansåg att SIV, FP och VP hade en kollektiv dominerande ställning på den italienska marknaden för planglas och genom att fastslå att de missbrukat denna kollektiva dominerande ställning. Följaktligen bör artikel 2 i beslutet ogiltigförklaras i den mån det där fastslås att det föreligger en överträdelse av bestämmelserna i artikel 86, detsamma gäller artikel 3 i den mån den hänvisar till artikel 2.

342 Enligt Förenade kungarikets uppfattning är det endast under mycket speciella omständigheter som två eller flera företag tillsammans kan inneha en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 - nämligen när företagen i fråga kan anses utgöra en enda ekonomisk enhet, inom vilken de enskilda företagen inte har någon verklig självständighet när det gäller att bestämma sitt beteende på marknaden och inte kan betraktas som ekonomiskt oberoende av varandra. Förenade kungariket hänvisar i detta avseende till domstolens dom av den 16 december 1975 i ovannämnda mål Suiker Unie mot kommissionen (Rec. s. 1663), med generaladvokaten Mayras förslag till avgörande (Rec. s. 2089); dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76 Hoffmann-La Roche mot kommissionen, punkt 39 (Rec. s. 461); dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80 Züchner, punkt 10 (Rec. s. 2021), med generaladvokaten Sir Gordon Slynns förslag till avgörande (Rec. s. 2039); dom av den 28 mars 1985 i mål 298/83 CICCE mot kommissionen (Rec. s. 1105), med generaladvokaten Lenz förslag till avgörande (Rec. s. 1110); dom av den 22 oktober 1986 i mål 75/84 Metro mot kommissionen, punkt 84 (Rec. s. 3021), och dom av den 5 oktober 1988 i mål 247/86 Alsatel, punkt 20-22 (Rec. s. 5987).

343 Förenade kungariket understryker att enligt domstolens rättspraxis kan inte artikel 85 tillämpas på avtal mellan ett moderbolag och dess dotterbolag, när dotterbolaget trots att det är en egen juridisk person inte har någon ekonomisk självständighet (dom av den 25 november 1971 i mål 22/71 Béguelin, Rec. s. 949; dom av den 31 oktober 1974 i förenade målen 15/74 och 16/74 Centrafarm, Rec. s. 1147, 1183; dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83 Hydrotherm, Rec. s. 2999, och dom av den 4 maj 1988 i mål 30/87 Bodson, punkterna 19 och 20, Rec. s. 2479). När de berörda företagen ingår i en och samma ekonomiska enhet, skall deras beteende granskas på grundval av artikel 86 (dom av den 4 maj 1988 i ovannämnda mål Bodson, punkt 21). Förenade kungariket anser att denna synpunkt får stöd av domstolens dom av den 11 april 1989 i mål 66/86 Ahmed Saeed, punkt 34-37 (Rec. s. 803).

344 De enda omständigheter som kommissionen anfört till stöd för att företagen utgör "en enda enhet" är enligt intervenienten desamma som den grundat sig på för att fastslå att det föreligger en överträdelse av bestämmelserna i artikel 85. Kommissionen har därmed varken bevisat att det mellan de ifrågavarande företagen finns institutionella bindningar motsvarande de som finns mellan ett moderbolag och dess dotterbolag, att den individuella självständigheten förlorats, eller att det inte finns någon konkurrens mellan dem.

345 Vad gäller missbruk av dominerande ställning har kommissionen felaktigt funnit att de avtal som den grundat sig på för att konstatera förekomsten av en kollektiv dominerande ställning i sig själva utgör missbruk av denna kollektiva dominerande ställning (punkterna 80 och 81 i beslutet). Det som är förbjudet är endast själva missbruket av en dominerande ställning, dvs. det beteende från det dominerande företagets sida som utgör ett missbruk. Missbruket är skilt från själva den dominerande ställningen (domstolens dom av den 14 februari 1978 i mål 27/76 United Brands mot kommissionen, punkt 249, Rec. s. 207, och dom av den 21 februari 1973 i mål 6/72 Continental Can mot kommissionen, Rec. s. 215).

346 Sökandena har anslutit sig till de argument som anförts av Förenade kungariket. FP har vidare anfört att varken de marknadsandelar som innehas av de ifrågavarande företagen eller den påstådda stabiliteten när det gäller dessa andelar är tillräckligt i sig för att bevisa förekomsten av en dominerande ställning. Det faktum att de tre ifrågavarande producenterna är knutna till multinationella koncerner är inte relevant. SIV, som kontrolleras av den italienska staten, har andra intressen och handlingsmöjligheter än FP. De berörda företagen bestrider uttryckligen att de framträder på marknaden som "en enda enhet och inte som individuella" (punkt 79 sjätte stycket). Varken grossisterna eller andra användare av glas avsett för byggmarknaden och inte heller biltillverkarna uppfattar dem, på något sätt, som en enda enhet. Om det på marknaden för planglas finns ett stort ömsesidigt beroende vad gäller priser och försäljningsvillkor, så beror detta på den ifrågavarande marknadens oligopolistiska struktur. Den ekonomiska makt som Fiat kan utöva, bland annat gentemot sina leverantörer av bilfönsterglas, är sådan att Fiats ställning inte kan undermineras av den påstådda "bristen på ett alternativt utbud".

347 Vad gäller missbruket har inte kommissionen bevisat att företagen i fråga genom sitt beteende har begränsat användarnas valfrihet eller begränsat de övriga producenternas avsättningsmöjligheter för planglas och inte heller att de har berövat kunderna möjligheten att låta sina leverantörer konkurrera i fråga om pris. Vad gäller anklagelsen om begränsningen av avsättningsmöjligheterna för gemenskapens övriga producenter av planglas, vilken plötsligt framförs i punkterna 80 och 81 i beslutet, framhåller sökandena att det inte finns några bevis för att de övriga producenterna i gemenskapen (Glaverbel, Pilkington och Guardian) på något vis skulle ha hindrats i utvecklingen av sin försäljning eller sitt övriga agerande i Italien. Fiat handlade även hos Splintex, som kontrollerades av Glaverbel vid den aktuella tidpunkten, och hos Glasexport.

348 SIV har vidare anfört att kommissionen förväxlat orsak och verkan. Enligt SIV består missbruket av dominerande ställning, enligt kommissionens analys, av ett beteende som redan betecknats som avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 85.1, trots att det ännu inte hade bevisats att det existerade en kollektiv dominerande ställning. Av den anledningen saknar anklagelsen om missbruk av en kollektiv dominerande ställning grund, eftersom den baserats på beteenden och omständigheter i tiden före det att man konstaterat en "kollektiv dominerande ställning".

349 VP har vidare anfört att kommissionen har underlåtit att göra en seriös analys av marknaden för den ifrågavarande produkten. Det faktum att man blandat samman marknaderna för bilglas och för bygglas när det gäller tillämpningen av artikel 86, skulle i sig vara tillräckligt för att göra resonemanget ogiltigt. Med avseende på den geografiska marknaden är det möjligheterna till import som räknas - med andra ord förekomsten eller avsaknaden av importhinder. Eftersom det inte fanns några sådana hinder, fanns det heller inte något skäl att begränsa den geografiska marknaden för bygglas till Italien. Vad gäller marknaden för bilglas utgör VP:s betydande export bevis för att det inte fanns några hinder för handeln mellan medlemsstaterna (214).

350 Kommissionen har å sin sida hänvisat till punkt 79 i beslutet vad beträffar de situationer då det är tillåtet att använda begreppet kollektiv dominerande ställning i förhållande till självständiga företag. Dess avsikt har absolut inte varit att tillämpa begreppet kollektiv dominerande ställning på de ifrågavarande företagen enbart på grund av att de ingår i ett snävt oligopol som kontrollerar mer än 80 procent av den italienska marknaden för planglas. Kommissionen har tillämpat begreppet kollektiv dominerande ställning på de ifrågavarande företagen eftersom de, förutom det faktum att de totalt innehar en mycket stor andel av marknaden, presenterar sig på marknaden som en enda enhet och inte som individuella företag. Detta beror inte på oligopolstrukturen utan på avtal och samordnade förfaranden som medfört att de tre producenterna skapat strukturella bindningar sinsemellan, vilket bland annat konkretiseras genom den systematiska inbördes handeln med produkter. Kommissionen avvisar påståendet att den givit uttryck för att artikel 86 kan tillämpas på företag som har en oligopolistisk ställning, oberoende av om det finns avtal eller samordnade förfaranden mellan dem.

351 Kommissionen har vidare anfört att även om det fanns vissa skillnader när det gäller beteendet, som t.ex. att VP särskilt gynnade bearbetande grossistföretag, har inte dessa skillnader hindrat producenterna från att iaktta en och samma marknadsstrategi. De har i själva verket uppträtt som företag som tillhör samma koncern.

352 Påståendet att kommissionen gjort åtskillnad mellan marknaderna för bilglas och för bygglas vid tillämpningen av artikel 85 och sammanslagit dem vid tillämpningen av artikel 86 stämmer inte överens med verkligheten och är under alla omständigheter inte relevant. Kommissionen har endast gjort åtskillnad mellan de båda sektorerna för att kunna ge en klarare redogörelse för omständigheterna och det ifrågavarande beteendet. Inte någonstans i beslutet har kommissionen hävdat att denna åtskillnad skulle kunna skapa två separata marknader för utbudet av planglas som basprodukt. Åtskillnaden mellan bilglas och bygglas har gjorts endast av statistiska och praktiska skäl, i syfte att klassificera kunderna på ett riktigt sätt. Genom att hårdra argumentet skulle man komma fram till den absurda slutsatsen att glaset till varje typ av bilmodell skulle utgöra en egen marknad.

353 Kommissionen har anfört att den för att definiera den ifrågavarande geografiska marknaden var tvungen att beakta den faktiska handeln med produkten, snarare än den handel som teoretiskt sett var möjlig. Fyra femtedelar av den italienska förbrukningen av planglas tillgodoses av producenter som är etablerade i Italien. Det råder därför inget tvivel om att Italien, som utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden, skall anses som den relevanta marknaden på vilken konkurrensmöjligheterna skall bedömas och på vilken det skall undersökas om de ifrågavarande företagen hade en kollektiv dominerande ställning (domstolens dom av den 14 februari 1978 i ovannämnda mål United Brands mot kommissionen).

354 I förevarande fall har producenternas beteende varit sådant att det, enligt kommissionen, klart faller under förbudet i artikel 85, på grund av den konkurrensbegränsande samverkan som konstaterats och som gett upphov till samordnade prisändringar och en uppdelning av marknaden. Det är den faktiska objektiva situationen som de tre producenterna befann sig i på grund av denna samverkan som gav dem en kollektiv dominerande ställning. Således är denna dominerande ställning ett resultat av den olagliga konkurrensbegränsande samverkan. För att bedöma förekomsten av en kollektiv dominerande ställning, har kommissionen inte beaktat det begränsande syftet med den olagliga samverkan, utan dess verkan, som var att förena de tre producenterna till en enda enhet på marknaden.

355 Enligt kommissionen hade gemenskapens övriga producenter praktiskt taget avskurits från tillträde till den ifrågavarande marknaden på grund av den kristallisering av marknaden som de tre producenterna i kollektiv dominerande ställning genomfört. Enligt kommissionen saknar det betydelse om bolagen kontrollerades av den privata sektorn (FP och VP) eller av den offentliga sektorn (SIV), eftersom ledningen av företagen styrs av samma ekonomiska kriterier. De ifrågavarande koncernerna förfogade över mer än 50 procent av den totala produktionen och utbudet av planglas inom gemenskapen, och på grund av denna marknads beskaffenhet, där närheten till produktens leveransställe spelar en viktig roll, har de lyckats skydda sig från konkurrensen från gemenskapens övriga producenter som kunde ha haft intresse av att sälja sitt planglas i Italien.

356 De tre producenterna har enligt kommissionen missbrukat sin dominerande ställning genom att komma överens om fasta priser och genom att fördela marknadsandelar inbördes. De har således berövat kunderna möjligheten att låta konkurrensen påverka priserna mellan leverantörerna och även fråntagit dem deras möjligheter att välja leverantör, eftersom de övriga producenterna var utestängda från den italienska marknaden på grund av att de tre ifrågavarande producenterna kontrollerade den marknaden och hade delat upp den mellan sig.

b) Förstainstansrättens bedömning

357 Förstainstansrätten påpekar att enligt själva ordalydelsen i artikel 86 första stycket kan "flera företag" missbruka en dominerande ställning. Det är fast rättspraxis, och har heller inte bestridits av parterna, att begreppet avtal eller samordnade förfaranden mellan företag i betydelsen i artikel 85 i fördraget inte gäller för avtal eller samordnade förfaranden mellan företag som ingår i samma koncern om företagen bildar en ekonomisk enhet (se exempelvis domstolens dom av den 31 oktober 1974 i ovannämnda mål Centrafarm, punkt 41). Härav följer att när det i artikel 85 hänvisas till avtal eller samordnade förfaranden mellan "företag", avses förbindelser mellan två eller flera ekonomiska enheter som kan konkurrera med varandra.

358 Förstainstansrätten anser att det inte finns något skäl, varken rättsligt eller ekonomiskt, att anta att begreppet "företag" i artikel 86 skulle ha en annan betydelse än den som det begreppet har i artikel 85. Man kan i princip inte utesluta att två eller flera oberoende ekonomiska enheter på en viss marknad är förenade av sådana ekonomiska bindningar att de, på grund härav, tillsammans har en dominerande ställning i förhållande till övriga aktörer på samma marknad. Detta skulle till exempel kunna vara fallet om två eller flera oberoende företag tillsammans, genom avtal eller licenser, har ett teknologiskt försprång som tillåter dem att i betydande omfattning agera oberoende i förhållande till konkurrenter, kunder och i sista hand konsumenter (domstolens dom av den 13 februari 1979 i ovannämnda mål Hoffmann-La Roche, punkterna 38 och 48).

359 Förstainstansrätten finner stöd för denna tolkning i artikel 8 i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT L 378, s. 4, fransk version; svensk version, se EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 3, s. 478). I artikel 8.2 föreskrivs nämligen att det är möjligt att en linjekonferens som åtnjuter undantag från förbudet i artikel 85.1 i fördraget uppträder på ett sådant sätt att verkningar uppkommer som är oförenliga med artikel 86 i fördraget. En ansökan från en konferens om att undantas från förbudet i artikel 85.1 förutsätter nödvändigtvis att det finns ett avtal mellan två eller flera oberoende ekonomiska enheter.

360 Det skall dock understrykas att för att bevisa en överträdelse av artikel 86 i fördraget är det inte tillräckligt, som kommissionens ombud har hävdat under sammanträdet, att "återanvända" de omständigheter som utgör en överträdelse av artikel 85 och därav dra slutsatsen att parterna i ett avtal eller en praxis som är olaglig tillsammans innehar en stor marknadsandel, att de enbart av detta skäl har en kollektiv dominerande ställning och att deras olagliga beteende utgör missbruk av denna ställning. Det skall bland annat understrykas att en förutsättning för att fastslå att det föreligger en dominerande ställning, vilket för övrigt inte i sig ger anledning till någon kritik, är att den relevanta marknaden har avgränsats (domstolens dom av den 21 februari 1973 i ovannämnda mål Continental Can mot kommissionen, punkt 32 och dom av den 9 november 1983 i mål 322/81 Michelin mot kommissionen, punkt 57, Rec. s. 3461). Det ankommer således på förstainstansrätten att först och främst undersöka den analys av marknaden som gjorts i beslutet och därefter de omständigheter som åberopats till stöd för slutsatsen att det föreligger en kollektiv dominerande ställning.

361 Vad beträffar avgränsningen av marknaden, erinrar förstainstansrätten om att det avsnitt i sakframställningen i beslutet som har rubriken "Marknaden" (punkt 2-17) nästan helt är beskrivande och att avsnittet för övrigt innehåller många fel, utelämningar och oklarheter som redan har granskats av förstainstansrätten. Förstainstansrätten erinrar för övrigt om att de slutsatser som kommissionen dragit vad gäller förbindelserna mellan de tre producenterna, liksom vad gäller förbindelserna mellan å ena sidan de tre producenterna och å andra sidan grossisterna på marknaden för bygglas och tillverkarna på marknaden för bilglas, på många sätt är otillräckligt underbyggda. Förstainstansrätten påpekar slutligen att det avsnitt i den rättsliga bedömningen i beslutet som ägnas "den ifrågavarande marknaden" (punkterna 76 och 77) inte innehåller några ytterligare faktiska upplysningar utöver de som redan nämnts.

362 Det finns således anledning att kontrollera om den analys av marknaden som görs i punkterna 76 och 77 i beslutet är tillräckligt väl underbyggd och dessutom om den analysen i sig är tillräckligt bevis för att fastslå, som det görs i beslutet, att vid tillämpningen av artikel 86 är den relevanta marknaden i produkthänseende planglasmarknaden i allmänhet och i geografiskt hänseende Italien.

363 Vad beträffar produkten noterar förstainstansrätten att sökandena, såväl under det administrativa förfarandet som i sina inlagor och yttranden, har påpekat en rad förhållanden på planglasmarknaden i allmänhet, som inte har nämnts i beslutet (se ovan avsnitt A "Bedömningen av marknaden"). Detta gäller bland annat de strukturella skillnaderna mellan marknaderna för bilglas och för bygglas (Fiats köparmonopol i jämförelse med flera oberoende grossister och bearbetande företag), skillnaderna mellan olika typer av planglas (gjutet glas, som tillverkas uteslutande av FP, i jämförelse med flytglas) och skillnaderna mellan olika typer av produkter som levereras på marknaden av producenterna (specialprodukter och/eller bearbetade produkter i jämförelse med basprodukter). Kommissionen är visserligen inte tvungen att i sina beslut diskutera varje argument de berörda företagen framfört. Men inom ramen för tillämpningen av artikel 86 i förevarande fall, anser förstainstansrätten att en analys av dessa faktorer är nödvändig för att kunna bedöma frågan om dominerande ställning - det vill säga för att kunna bedöma i vilken utsträckning konkurrensen försvagades genom de tre producenternas närvaro som en påstådd enhet på marknaden (domstolens dom av den 13 februari 1979 i ovannämnda mål Hoffmann-La Roche, punkt 91). Beslutet innehåller inte någon som helst antydan om anledningen till att kommissionen ansåg det lämpligt att vid sin bedömning av företagens beteende skilja på marknaden för bilglas respektive marknaden för bygglas, när den samtidigt, vid tillämpningen av artikel 86, ansåg att marknaden för planglas skall betraktas som en enda marknad. Påståendet i kommissionens inlaga att åtskillnaden mellan marknaderna för bilglas och för bygglas endast gjorts för klarhetens skull motsägs av ordalydelsen i beslutet.

364 Förstainstansrätten finner att detsamma gäller den påstådda analysen av den geografiska marknaden. I beslutet (punkt 77) fastslås att "produktionsenheternas geografiska placering är en avgörande faktor ¼ ju större avståndet är mellan produktions- och leveransorterna, desto större blir kostnaderna för logistiksystemet och desto mer minskar produktens konkurrenskraft". Det framgår dock av handlingarna i målet att de italienska producenterna har varit tvungna att beakta konkurrensen från produkter med ursprung i Benelux, Östeuropa och till och med Turkiet. Det skulle därför ha varit relevant att granska betydelsen av avstånden mellan, å ena sidan, alla viktigare leveransorter i Italien och, å andra sidan, produktionsställena i Italien och utanför Italien.

365 Det är dock inte nödvändigt att förstainstansrätten uttalar sig definitivt om huruvida den bristande analys, som kommissionen ansett vara tillräcklig för avgränsningen av marknaden, stöds av tillräckliga bevis, eftersom kommissionen, såväl vid det informella möte som referenten sammankallat (se punkt 50 ovan) som vid den muntliga förhandlingen, har förklarat att den mening som förekommer i punkt 79 sjätte stycket i beslutet "dessa företag presenterar sig på marknaden som en enda enhet och inte som individuella företag", utgör en viktig beståndsdel i dess uppfattning beträffande tillämpningen av artikel 86 i fördraget, och det var kommissionens sak att bevisa att denna uppfattning var välgrundad. Det framgår klart av det ovanstående att kommissionen långt ifrån har bevisat att påståendet är välgrundat.

366 Härav följer att, även om man antar att omständigheterna i detta fall medger en tillämpning av begreppet "kollektiv dominerande ställning" (i betydelsen en dominerande ställning som innehas av flera oberoende företag), så har inte kommissionen bevisat att någon sådan föreligger. Kommissionen har inte ens försökt samla in den faktiska information som är nödvändig för att bedöma de tre producenternas ekonomiska styrka gentemot Fiats, som kanske skulle kunna neutralisera varandra.

367 Beträffande artikel 2 d i beslutet, där kommissionen anklagar enbart FP och SIV för överträdelse av artikel 86 i förbindelserna med Piaggiokoncernen, finns det anledning att påpeka att motiveringen till beslutet inte innehåller något om denna anmärkning.

368 Härav följer att artikel 2 i beslutet skall ogiltigförklaras i sin helhet.

369 Vad beträffar artikel 3 i beslutet erinrar förstainstansrätten om att kommissionen i punkt 84 c andra stycket i beslutet har anfört att den inte är säker på att överträdelserna har upphört. Eftersom de enda överträdelser som förstainstansrätten har funnit att kommissionen vederbörligen har bevisat upphörde senast den 21 oktober 1985, saknar artikel 3 syfte och skall ogiltigförklaras.

Böter

370 Det följer av det ovanstående att artikel 4 i beslutet skall ogiltigförklaras såvitt den ålägger Vernante Pennitalia SpA böter.

371 Vad gäller de böter som ålagts FP och SIV, framgår det tydligt av det ovanstående att de inte kan lämnas oförändrade. Dessa böter har ålagts utifrån antagandet att det förelåg en nära konkurrensbegränsande samverkan mellan tre medlemmar i ett nationellt oligopol som var skyddat mot en effektiv konkurrens genom ekonomiska och geografiska hinder, vilket inte var fallet. Under dessa omständigheter åligger det förstainstansrätten att under utövandet av sin obegränsade prövningsrätt granska om det finns anledning att upphäva eller åtminstone nedsätta de böter som ålagts FP och SIV.

372 Förstainstansrätten beaktar det faktum att den överträdelse av artikel 85.1 i fördraget som den har fastslagit att FP och SIV gjort sig skyldiga till var en överträdelse av det uttryckliga förbudet i nämnda bestämmelse i fördraget, och att de ifrågavarande företagen redan har kritiserats för detta i 1981 års beslut, dock utan att åläggas någon påföljd. Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att, även om de överträdelser som den har konstaterat är mycket mindre allvarliga än alla de överträdelser som fastslagits i beslutet, skall inte böterna upphävas helt.

373 Förstainstansrätten påpekar att kommissionen i punkt 85 i beslutet anfört att bötesbeloppet har fastställts med beaktande av den roll som vart och ett av företagen har spelat i avtalen och de samordnade förfarandena, den tidsrymd under vilken de deltagit i överträdelserna, deras respektive leveranser av glas och varje företags totala omsättning. De två sistnämnda förhållandena (leveranser respektive omsättning) är endast relevanta vid fastställandet av böterna för FP och SIV. Därför finner förstainstansrätten att det finns skäl att bibehålla proportionen mellan de böter som ålagts dessa två företag, men att nedsätta själva bötesbeloppet.

374 Under dessa omständigheter nedsätter förstainstansrätten, med stöd av sin obegränsade prövningsrätt, de bötesbelopp som ålagts FP och SIV med sex sjundedelar.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

375 I enlighet med artikel 87.2 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har tappat målet gentemot VP, och VP har yrkat att företagets rättegångskostnader skall ersättas, skall kommissionen förpliktas att ersätta VP:s rättegångskostnader.

376 I enlighet med artikel 87.3 i nämnda rättegångsregler, kan förstainstansrätten besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det. Kommissionen har tappat målet gentemot FP och SIV på flera av sina punkter. Det är dock endast FP som yrkat att rättegångskostnaderna skall ersättas, medan SIV inte har framställt något sådant yrkande. Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att kommissionen gentemot FP och SIV skall förpliktas dels att betala sina egna rättegångskostnader, dels att betala hälften av FP:s rättegångskostnader. FP skall bära hälften av sina egna rättegångskostnader och SIV skall bära samtliga egna rättegångskostnader.

377 I enlighet med artikel 87.4 i nämnda rättegångsregler skall medlemsstater som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Under dessa omständigheter skall Förenade kungariket bära sina egna rättegångskostnader.

Domslut

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande dom:

1) Artikel 1 b, c och e, samt artiklarna 2 och 3 i beslutet ogiltigförklaras.

2) Artikel 1 a i beslutet ogiltigförklaras

- såvitt den avser Vernante Pennitalia SpA;

- såvitt den avser Fabbrica Pisana SpAs och Società Italiana Vetro SpAs deltagande i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i syfte att styra de viktigaste grossisternas inköps- och försäljningspolitik;

- såvitt den avser Fabbrica Pisana SpAs och Società Italiana Vetro SpAs deltagande i konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden om priser och försäljningsvillkor före den 1 september 1983 och efter den 21 oktober 1985.

3) Artikel 1 d i beslutet ogiltigförklaras såvitt den avser Fabbrica Pisana SpAs och Società Italiana Vetro SpAs deltagande i avtal och samordnade förfaranden om priser och leveranskvoter som skulle tillämpas gentemot Piaggiokoncernen efter den 31 december 1984.

4) De böter som ålagts Vernante Pennitalia SpA upphävs.

5) De böter som ålagts Fabbrica Pisana SpA fastställs till en miljon ecu.

6) De böter som ålagts Società Italiana Vetro SpA fastställs till 671 428 ecu.

7) Talan som förts av Fabbrica Pisana SpA och av Società Italiana Vetro SpA ogillas i övrigt.

8) Kommissionen skall ersätta Vernante Pennitalia SpAs rättegångskostnader och hälften av Fabbrica Pisana SpAs rättegångskostnader. Fabbrica Pisana SpA skall bära den andra hälften av sina rättegångskostnader.

9) Società Italiana Vetro SpA, kommissionen och Förenade kungariket skall bära sina egna rättegångskostnader

Full & Egal Universal Law Academy