EUR-Lex -  61993CC0143 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat ulmann föredraget den 12 juli 1994

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 I detta mål föredrog generaladvokat Claus Gulmann förslag till avgörande den 12 juli 1994 (nedan kallat "förslaget"). Förslaget är synnerligen omfattande och innehåller en genomgång av saken som är både mycket grundlig och mycket uttömmande.

2 Det kan därför avseende de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet i sin helhet hänvisas till förslaget.

3 Som framgår av förslaget ger målet upphov till två huvudsakliga frågor. För det första skall det tas ställning till om artikel 1 i kommissionens tulltaxeförordning nr 482/74(1) fortfarande gäller. Om så är fallet, skall därefter tas ställning till om det krav på en stärkelsehalt om 45 procent som är en förutsättning för att återstoder från utvinning av majsgroddolja skall omfattas av undernummer 2306 90 91 i Kombinerade nomenklaturen, vilket ställs upp i förordningen, inte gäller.

Gäller förordning nr 482/74 fortfarande?

4 Den argumentation som förs i förslaget angående denna fråga grundas på domstolens dom av den 27 mars 1990 i målet Pennacchiotti(2) samt på en tolkning av artikel 15.1 i rådets förordning (EEG) nr 2658/87(3).

5 I artikel 15.1 i förordningen finns regler för övergången från GT-nomenklaturen till Kombinerade nomenklaturen och föreskrivs att de koder och varubeskrivningar som fastställts på grundval av Kombinerade nomenklaturen skall ersätta dem som fastställts på grundval av Gemensamma tulltaxans och Nimexes nomenklaturer och att "gemenskapsakter i vilka tulltaxenomenklaturen eller den statistiska nomenklaturen ingår skall ndras på motsvarande sätt av kommissionen" (min kursivering).

6 Såsom anförts i punkt 30 i förslaget skall artikel 15.1 anses vara uttryck för gemenskapslagstiftarens implicita beslut att vidmakthålla rättsakter som utfärdats i enlighet med den tidigare rättsliga grunden. Användningen av ordet "ändras" i artikel 15.1 bör ju förutsätta att det vidmakthålls några regler som kan ändras och förefaller inte att kunna anses innebära att dessa regler upphävs innan ändringen genomförs. Om det skulle ha varit meningen att dessa regler skulle börja gälla först när anpassningen hade gjorts, borde bestämmelsen ha formulerats som en behörighet för kommissionen att utfärda nya anpassade förordningar, utan att använda sig av det förfarande som föreskrivs i artiklarna 9 och 10 i förordningen.

7 Det kan dessutom påpekas att artikel 15, i enlighet med artikel 17 i förordningen, började tillämpas först från den 1 januari 1988 då också Kombinerade nomenklaturen trädde i kraft. Såframt avsikten skulle ha varit att anse den i artikel 15.1 föreskrivna anpassningen vara ett villkor för att artikeln skall gälla skulle det ha legat nära till hands att ge kommissionen en tidsfrist för att utföra denna anpassning före ikraftträdandet av Kombinerade nomenklaturen.

8 Av detta skall den slutsatsen dras att förordning nr 482/74 fortsatte att gälla även under Kombinerade nomenklaturen så länge kommissionen inte ändrade den.

9 Såsom framgår av det som anförts är det inte nödvändigt att dra in de överväganden som kan härledas från den ovan nämnda domen i målet Pennacchiotti för att besvara frågan om förordning nr 482/74 fortsatte att gälla under Kombinerade nomenklaturen. Vid bedömningen av ändamålsenligheten av det allmänna rättsläge som denna dom ger uttryck för måste man vara uppmärksam på att det inte endast är med hänsyn till medborgarnas förståelse av och bifall till gemenskapen och gemenskapsrätten, utan också för en effektiv tillämpning av gemenskapsrätten, som det är mycket viktigt att göra reglerna så klara och tydliga som möjligt. Det kan i samband med detta även hänvisas till önskan att det i klart större utsträckning än hittills skall ske en kodifiering av rättsakter.(4) Domstolen bör stödja dessa ansträngningar att för medborgarna göra gemenskapsrätten så klar och tydlig som möjligt. Man kan inte vara övertygad om att den princip som slogs fast i domen i målet Pennacchiotti kan befrämja dessa prioriterade önskemål om gemenskapsrättens klarhet och tydlighet. Det leder till större klarhet och tydlighet för medborgarna om tillämpningsförordningar faller bort samtidigt som deras grundförordningar upphävs, om inte motsatsen uttryckligen fastställts.

10 Det skulle kanske ha varit önskvärt att man i artikel 15.1 i rådets förordning nr 2658/87 klarare skulle ha uttalat att de tidigare tillämpningsförordningarna skulle vidmakthållas. Eftersom det dock är möjligt att komma fram till detta resultat genom en allmän tolkning, kan det med tanke på rättssäkerheten inte anses finnas några betänkligheter att fastställa att förordning nr 482/74 fortsatte att gälla efter genomförandet av Kombinerade nomenklaturen.

Gällde artikel 1 i förordning nr 482/74 vid den för målet relevanta tidpunkten?

11 Enligt artikel 9.1 a i förordning nr 2658/87 har kommissionen, i enlighet med det i artikel 10 föreskrivna förfarandet, behörighet att vidta åtgärder som hänför sig till tillämpningen av Kombinerade nomenklaturen och de förklarande kommentarerna till den. På detta sätt säkras dels en enhetlig tillämpning i medlemsstaterna, dels en förenklad administration.

12 Vid bedömningen av om kommissionen har överskridit sin behörighet genom att fastställa ett krav på en stärkelsehalt om under 45 procent som villkor för att restprodukter från utvinning av majsgroddolja skall omfattas av undernummer 2306 90 91 i Kombinerade nomenklaturen, har man i förslaget utgått från domen i målet Vismans(5). I den domen fastslog domstolen, i överensstämmelse med en fast rättspraxis, att kommissionen visst är behörig att närmare ange innehållet i ett tullnummer, men att de antagna bestämmelserna inte får ändra taxans ordalydelse, eftersom hänsyn till rättssäkerheten och kontrollmöjligheterna förutsätter att klassificeringen sker på grundval av varans objektiva kännetecken och egenskaper såsom dessa framgår av numrens ordalydelse.(6)

13 Det föreliggande målet skiljer sig från målet Vismans genom att kommissionen inte har gjort någon felaktig bedömning vid den tidpunkt då rättsakten utfärdades. Däremot har den senare utvecklingen så att säga hunnit förbi kommissionens förordning och problemet är således att förordningen inte har anpassats till denna utveckling. Ett åsidosättande av förordningen skulle därför i praktiken innebära att det fastslogs att kommissionen är skyldig att fortlöpande anpassa sådana regler. Denna skillnad kan dock inte vara avgörande, eftersom samma rättssäkerhetshänsyn gör sig gällande.

14 Den domstol som har hänskjutit frågorna har utgått ifrån att de importerade produkterna är restprodukter från utvinning av majsgroddolja till vilka man inte har tillsatt någon form av främmande beståndsdelar, vilket inte har bestridits av kommissionen under förfarandet vid domstolen. Såsom anförts i förslaget skall det därför antas att det objektivt sett är fråga om en restprodukt som rättsligt sett hör under undernummer 2306 90 91. Den övre gräns på 45 procent som anges i förordning nr 482/74 har därför medfört att klassificeringen inte har skett i överenstämmelse med produktens objektiva kännetecken och egenskaper så som dessa framgår av nomenklaturen. Importören har på grund av detta åsamkats en oskälig förlust som svårligen kan ersättas om förordningen vidmakthålls. Dessutom står det fast att den rättsakt som kommissionen har utfärdat endast är förklarande och därför inte kan ändra innehållet i det ifrågavarande tullnumret.

15 Rättsaktens karaktär och de ovan nämnda rättssäkerhetshänsynen innebär därför att kravet på stärkelsehalt i artikel 1 i förordning nr 482/74 skall åsidosättas, trots att det förhållande som uppkommit inte förelåg då förordningen ursprungligen utfärdades utan är en följd av den senare utvecklingen. Jag kan därför också vad gäller svaret på den andra frågan ansluta mig till generaladvokat Gulmanns förslag.

Förslag till avgörande

16 Mot bakgrund av detta föreslås att domstolen skall besvara de frågor som ställts i överenstämmelse med generaladvokat Gulmanns förslag till avgörande av den 12 juli 1994.

1 Det föreliggande målet har underställts domstolen av Tariefcommissie te Amsterdam, och rör frågan om en av kommissionen utfärdad tulltaxeförordning fortfarande gäller, sedan den förordning på grundval av vilken den utfärdats har upphävts. Till detta kommer ytterligare en fråga som gäller gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid utfärdandet av tulltaxeförordningar.

Bakgrunden till målet

2 Bolaget Pell Nederland BV importerade den 8 december 1988 och den 12 februari 1989 från Argentina fyra partier återstoder från utvinningen av majsgroddolja. Bolaget Gebroeders Van Es Douane Agenten BV (nedan kallat "Van Es") ombesörjde importformaliteterna i samband med importen.

3 De fyra varupartierna klarerades enligt tullnummer 2306 90 91 i Kombinerade nomenklaturen som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987(7). Vid tidpunkten för importen skulle det för varor under detta nummer varken betalas importtull eller jordbruksavgifter.

4 Tull- och accismyndigheten i Rotterdam (Inspecteur der invoerrechten en accijnzen) företog en kontrollundersökning av de fyra varupartierna och konstaterade att det var fråga om återstoder av majs från utvinning av olja, vilka inte innehöll beståndsdelar som inte erhållits från majs och som - beräknat i viktprocent av torrsubstansen - hade en oljehalt lägre än 3 procent, en proteinhalt på 11,5 procent eller mer och en stärkelsehalt på över 45 procent. På grund av den konstaterade halten av stärkelse - mellan 46,6 procent och 49,5 procent i de fyra varupartierna - beslutade myndigheten att varorna i stället skulle klassificeras enligt tullnummer 2302 10 90. De krav på innehållet av återstoder från utvinning av majsgroddolja som här tillämpades grundades på kommissionens förordning (EEG) nr 482/74 av den 27 februari 1974(8).

För varor i undernummer 2302 10 90 gällde en jordbruksavgift på 332,13 HFL per 1 000 kg nettovikt för det parti som klarerades den 8 december 1988, och på 307,23 HFL per 1 000 kg nettovikt för de tre partier som klarerades den 12 februari 1989. Följaktligen utkrävdes en sammanlagd jordbruksavgift på 1 197 831 HFL för de fyra varupartierna. Van Es har uppgett för domstolen att denna avgift översteg varornas värde.

5 Beslutet överklagades till tull- och accismyndigheten, som avvisade talan. Detta beslut överklagades till Tariefcommissie, som har begärt förhandsavgörande av två frågor rörande förordning nr 482/74.

De centrala gemenskapsrättsliga reglerna i målet

6 Gemensamma tulltaxenomenklaturen (nedan kallad "GT-nomenklaturen") infördes genom rådets förordning (EEG) nr 950/68, av den 28 juni 1968(9) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], och tillämpades fram till den 1 januari 1988. Kapitel 23 i GT-nomenklaturen avser "återstoder(10) från livsmedelsindustrin; beredda fodermedel". Tullnummer 23.04 i detta kapitel lyder enligt följande:

"23.04 Oljekakor och andra återstoder från utvinning av vegetabiliska oljor (med undantag av återstoder från rensning av oljor)

A Oljekakor och andra återstoder från utvinning av olivolja

B Andra varor."

7 Rådet utfärdade den 16 januari 1969 förordning (EEG) nr 97/69 i vilken, för att säkerställa att Gemensamma tulltaxan tillämpades enhetligt i alla medlemsstater, kommissionen gavs rätt att utfärda så kallade tulltaxeförordningar vilka "närmare anger innehållet i nummer och undernummer i Gemensamma tulltaxan, utan att ordalydelsen ändras"(11).Den tulltaxeförordning som utgör föremålet för tvisten - förordning nr 482/74 - har utfärdats på grundval av denna förordning. I artikel 1 i förordning nr 482/74 fastslås:

"Återstoder från utvinning av majsgroddolja med hjälp av lösningsmedel eller genom pressning skall omfattas av undernummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxan endast då de, beräknat i viktprocent av torrsubstansen, innehåller följande beståndsdelar:

1. Produkter med en oljehalt av mindre än 3 %: - Stärkelsehalt: mindre än 45 %.

- Proteinhalt (kvävehalt x 6,25): minst 11,5 %.

2. ...

Vidare får dessa återstoder inte innehålla beståndsdelar som inte erhållits från majskorn."

8 Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad "KN-nomenklaturen") infördes genom rådets förordning som trädde i kraft den 1 januari 1988. Genom denna förordning upphävdes samtidigt förordning nr 950/68 om Gemensamma tulltaxan och förordning nr 97/69 om de åtgärder som är nödvändiga för en enhetlig tillämpning av Gemensamma tulltaxans nomenklatur (jämför med artikel 16 i förordningen). Kapitel 23 i KN-nomenklaturen avser, liksom kapitel 23 i GT-nomenklaturen, "Återstoder och avfall från livsmedelsindustrin; beredda fodermedel". Undernummer 2306 90 91 i detta kapitel, enligt vilket de i målet behandlade varupartierna har klarerats, har följande innehåll:

"2306 Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av vegetabiliska fetter eller oljor, andra än de som omfattas av nr 2304 eller 2305, även malda eller i form av pelletar:

...

2306 90 - Andra:

- - Oljekakor och andra återstoder från utvinning av olivolja:

... - - Andra: 2306 90 91 - - - Majsgroddar."

Undernummer 2302 10 90 i nämnda kapitel, enligt vilket de berörda partierna klassificerades efter kontrollundersökningen, har följande innehåll:

"2302 Kli, fodermjöl och andra återstoder, även i form av pelletar, erhållna vid siktning, malning eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxter:

2302 10 - Av majs:

2302 10 10 - - Med ett stärkelseinnehåll av högst 35 viktprocent

2302 10 90 - - Andra."

9 I artikel 15.1 i förordning nr 2658/87 fastställs regler för övergången från den gamla till den nya nomenklaturen och den lyder som följer:

"De koder och varubeskrivningar som fastställts på grundval av den kombinerade nomenklaturen skall ersätta dem som fastställts på grundval av Gemensamma tulltaxans och Nimexes nomenklaturer, utan att det påverkar tillämpningen av internationella överenskommelser som slutits av gemenskapen innan denna förordning trädde i kraft och de akter som antagits för tillämpning av dessa, som hänför sig till dessa nomenklaturer.

Gemenskapsakter i vilka tulltaxenomenklaturen eller statistiknomenklaturen ingår skall ändras på motsvarande sätt av kommissionen."

10 Kommissionen har utfärdat tre förordningar med hänvisning till artikel 15 i förordning nr 2658/87, nämligen förordning (EEG) nr 646/89 av den 14 mars 1989(12), förordning (EEG) nr 2723/90 av den 24 september 1990(13) och förordning (EEG) nr 2080/91 av den 16 juli 1991(14). Genom dessa förordningar ändras ett antal tulltaxeförordningar som kommissionen utfärdat på grundval av förordning nr 97/69, så att de där förekommande hänvisningarna till de nummer som grundas på GT-nomenklaturen ersattes med hänvisningar till motsvarande nummer grundade på KN-nomenklaturen.

11 Artikel 9.1 a i förordning nr 2658/87 innehåller en rättslig grund för vidtagande av åtgärder rörande klassificering av varor i KN-nomenklaturen, vilken motsvarar den grund som fastställdes för GT-nomenklaturen i den upphävda förordning nr 97/69. Kommissionen har med hänvisning till artikel 9 utfärdat förordning (EEG) nr 439/91 av den 25 februari 1991(15), genom vilken ett antal av de förordningar som kommissionen utfärdat på grundval av förordning nr 97/69(16) upphävs.

12 Förordning nr 482/74 om klassificering av varor enligt nummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxenomenklaturen omtalas inte i någon av dessa förordningar och har således varken blivit uttryckligen ändrad eller uttryckligen upphävd efter införandet av KN-nomenklaturen.

Gäller förordning nr 482/74 fortfarande?

13 Den första fråga som den hänskjutande domstolen ställt lyder som följer:

"Gäller förordning nr 482/74, med hänsyn till de fyra importdeklarationerna i fråga, fortfarande trots bestämmelsen i artikel 16 i den aktuella GT-förordningen?"

14 Besvarandet av denna fråga innebär nämligen ett ställningstagande till tre problem. För det första om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att dess grundförordning upphävts. För det andra om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att den inte uttryckligen anpassats till KN-nomenklaturen med avseende på artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen. För det tredje om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att det mot bakgrund av de övriga rättsakter som kommissionen utfärdat strider mot principen om rättssäkerhet att tillämpa den.

15 Vad angår den första problemställningen gör Van Es gällande att en förordning blir ogiltig när dess grundförordning upphävs, om inte förordningen ges en ny rättslig grund, vilket enligt bolaget inte har skett i fråga om förordning nr 482/74. Van Es påpekar att Tariefcommissie i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande uttrycker samma uppfattning om rättstillståndet. Kommissionen gör gällande att upphävandet av förordning nr 97/69 inte betyder att de förordningar som utfärdats på grundval av denna automatiskt är ogiltiga, och hänvisar härvid till principen om tempus regit actum.

16 Domstolen har i sin praxis fastslagit den rättsliga grund utifrån vilken man skall besvara den föreliggande frågan. Det framgår av domstolens dom av den 27 mars 1990 i målet Pennacchiotti(17) att det inte enligt gemenskapsrätten finns någon allmän princip om att en rättsakt automatiskt blir ogiltig när dess rättsliga grund upphävs, och när det inte har fastställts några uttryckliga bestämmelser om upprätthållande av rättsakten i fråga.(18) Det är dessutom självklart inte heller så att varje rättsakt gäller till dess att den uttryckligen upphävs. Det följer av domstolens dom i detta mål att vissa villkor skall vara uppfyllda för att en förordning, om dess rättsliga grund har upphävts, fortfarande skall gälla. Domstolen lade i sin dom vikt vid att den tidigare rättsliga grunden ersatts av en ny rättsgrund med samma innehåll, att den omtvistade förordningen utfärdats enligt samma förfarande som det som fastställdes i den senare grundförordningen och att det inte kunde konstateras någon motstridighet mellan förordningen och senare gemenskapsrättsliga bestämmelser. Domstolen drog på grundval av detta slutsatsen att den tidigare förordningen skulle tillämpas och att den var den rättsakt som innehöll tillämpningsföreskrifterna för den senare grundbestämmelsen, så länge inga nya föreskrifter hade utfärdats i detta avseende.

17 Van Es anför två grunder för att målet Pennacchiotti på ett avgörande sätt skiljer sig från det föreliggande målet. För det första avsåg målet Pennacchiotti en grundförordning som inte kunde tillämpas, om inte tillämpningsbestämmelser utfärdades. Om den tidigare tillämpningsförordningen inte längre gällde, skulle ett rättsligt tomrum ha uppstått, vilket skulle ha fått allvarliga konsekvenser för ett stort antal vinproducenter i gemenskapen. I det föreliggande målet rör det sig emellertid uteslutande om att närmare ange innehållet i ett tullnummer. För det andra avsåg målet Pennacchiotti tillämpningsföreskrifter, på grundval av vilka gemenskapens medborgare tillerkändes betydande rättigheter. I det föreliggande målet är det däremot fråga om att gemenskapens medborgare åläggs betydande utgifter. Van Es gör således gällande att domstolens godkännande av att tillämpningsföreskrifterna i fråga fortsättningsvis gäller - förutom under de omständigheter som domstolen uttryckligen avsett - under förutsättning av de omständigheter som bolaget hade framfört.

18 Detta är knappast riktigt. Man bör utgå ifrån att domstolen i domen i målet Pennacchiotti slog fast en allmän princip om att förordningar, om rättsgrunden har upphävts, fortfarande gäller när en ny rättsakt har utfärdats som ersätter den upphävda grundrättsakten, och som innehåller en mot den upphävda grundbestämmelsen svarande grundbestämmelse, och när det i övrigt på grundval av en helhetsbedömning av de nya reglerna kan tas som utgångspunkt att de tidigare förordningarna också skall stödja eller närmare ange de nya reglerna på samma sätt som de stödde eller närmare angav de upphävda reglerna.

Det finns inte något i domen i målet Pennacchiotti som tyder på att domstolen skulle lagt avgörande vikt vid de av Van Es anförda omständigheterna, och det förefaller för övrigt som om det kan ge upphov till svåra gränsdragningsproblem om dessa omständigheter skulle gälla som villkor för att förordningar, om deras rättsgrund har upphävts, fortfarande gäller.

19 Det har i målet inte framförts andra argument som talar mot ett upprätthållande av det rättstillstånd som följer av domstolens dom i målet Pennacchiotti. Man kan utgå ifrån att detta rättstillstånd leder till resultat som - även om frågan lösts på olika sätt i medlemsstaterna - motsvarar dem som följer av rättstillstånden i de flesta medlemsstater.(19)

20 Det är vidare utan tvekan så att det beskrivna rättstillståndet är det som rådet lade till grund när det utfärdade den nya nomenklaturförordningen. Gemenskapens lagstiftare kan inte ha eftersträvat ett bortfall av det stora antal tulltaxeförordningar som utfärdats med förordning nr 97/69 som grund. Lagstiftaren bör ha utgått ifrån att dessa principer fortfarande skall gälla också utan uttryckliga bestämmelser härom. Detta bestyrks av det förhållandet att kommissionen senare utfärdat rättsakter som på grundval av artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen innebär tekniska anpassningar till KN-nomenklaturen av de tidigare tulltaxeförordningarna.

21 Kommissionen uppfattar bestämmelsen i artikel 15, om att de nya KN-koderna och varubeskrivningarna träder i stället för de tidigare GT-koderna och varubeskrivningarna, som en uttrycklig bekräftelse av att rådet hade beslutat att upprätthålla de tidigare tulltaxeförordningarna. Denna uppfattning är dock knappast riktig. Det står nämligen fast att artikel 15 inte enbart avser tulltaxeförordningar, och att bestämmelsen - även om man skulle utgå ifrån att de tidigare tulltaxeförordningarna blir ogiltiga vid utfärdandet av den nya tulltaxeförordningen - skulle ha ett omfattande tillämpningsområde, nämligen de talrika förordningar, särskilt på jordbruksområdet, som hänvisar till den nu upphävda GT-nomenklaturen om vars fortsatta giltighet det inte råder något tvivel, eftersom den nya nomenklaturförordningen inte upphäver deras rättsliga grund.(20)

22 Även om den mest ändamålsenliga utformningen av gemenskapens lagstiftning i situationer som den föreliggande bör anses vara att det genom en uttrycklig bestämmelse görs klart om tidigare rättsakter skall fortsätta att vara gällande, måste man mot bakgrund av det anförda utgå ifrån att tidigare rättsakter fortfarande kan gälla också utan någon uttrycklig bestämmelse härom.

23 Det skall härefter tas ställning till om betingelserna för att tidigare förordningar fortfarande skall gälla är uppfyllda i fråga om förordning nr 482/74.

24 Det kan konstateras att de omständigheter som domstolen har lagt vikt vid i målet Pennacchiotti också föreligger i detta mål. Artikel 9.1 a i den nya nomenklaturförordningen utgör grunden för utfärdande av förordningar beträffande klassificering av varor i KN-nomenklaturen och har därmed väsentligen samma innehåll som artikel 3.1 i förordning nr 97/69, som utgjorde grunden för förordning nr 482/74. Förordning nr 482/74 har utfärdats enligt samma förfarande (jämför artikel 3.2 i förordning nr 97/69), som den som har fastställts i artikel 10 i den nya nomenklaturförordningen, till vilken artikel 9 hänvisar. Till sist kan det konstateras att det inte finns några motsättningar mellan bestämmelserna i förordning nr 482/74 och de senare gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

25 Det är i det föreliggande sammanhanget inte tillräckligt att de relevanta grundbestämmelserna i grund och botten har samma innehåll. Det bör som en logisk följd av den principiella uppfattningen, som domstolen har givit uttryck för i domen i målet Pennacchiotti, vara ett villkor för att tulltaxeförordningar fortfarande skall gälla, att också de relevanta tullnumren i grund och botten har samma innehåll.

26 Van Es gör gällande att det finns en väsentlig skillnad mellan det tidigare GT-tullnumret och det nuvarande KN-tullnumret, nämligen på det sättet att den nya versionen är mer uttömmande. Van Es har vidare påpekat att KN-nomenklaturen generellt sett är mer detaljerad och innehåller fler nummer och undernummer än GT-nomenklaturen.

Kommissionen delar meningen att KN-nomenklaturen är mer komplex än GT-nomenklaturen, eftersom den innehåller fler underavdelningar, men gör gällande att bestämmelserna i den nya förordningen väsentligen är identiska med bestämmelserna i den tidigare förordningen och ofta endast ordagrant återger dessa. Kommissionen anför att det inte finns någon skillnad mellan ordalydelsen mellan nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen och undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen vad gäller återstoder från utvinning av majsolja.

27 De två tullnumren bör i grunden anses ha samma innehåll. Nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen och undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen återfinns bägge i kapitel 23 i de respektive nomenklaturerna, och dessa kapitel har identiska titlar. Båda numren hör under tullnummer som omfattar oljekakor och andra återstoder från utvinning av vegetabiliska oljor; det är endast fråga om att varubeskrivningen i tullnummer 2306 innehåller ytterligare preciseringar. Bägge numren angår "andra varor" än "oljekakor och andra återstoder från utvinning av olivolja"; den enda skillnaden är att det i undernummer 2306 90 91 har tillkommit ytterligare en underavdelning genom att ett särskilt undernummer fastställs för sådana andra varor "av majsgroddar". De anförda skillnaderna är enligt min mening inte betydelsefulla. Det är inte svårt att konstatera att nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen har ersatts av undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen, i den mån det rör sig om återstoder av utvinning av majsgroddolja.

28 I förordning nr 482/74 hänvisas till nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen, och en fortsatt tillämpning av förordningen efter införandet av KN-nomenklaturen förutsätter därför att denna hänvisning uttryckligen eller underförstått ersätts med en hänvisning till undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen. Det har, som nämnts, inte skett någon uttrycklig anpassning av förordning nr 482/74 i förhållande till artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen. Det bör därför övervägas om villkoren för att en förordning fortfarande skall gälla kan anses uppfyllda, när det är nödvändigt att underförstått anpassa ordalydelsen till de nya reglerna.

29 Van Es gör gällande att frånvaron av uttrycklig anpassning av förordning nr 482/74 till KN-nomenklaturen betyder att förordningen har mist sitt föremål och har blivit utan betydelse, eftersom det i KN-nomenklaturen inte finns något tullnummer med den i förordningen angivna koden. Van Es avvisar tanken att tulltaxeförordningen skulle kunna anses ha blivit underförstått anpassad till den nya KN-nomenklaturen genom att göra gällande att ett rättstillstånd, i enlighet med vilket förordningar kan tillämpas, även om de inte uttryckligen anpassas till den nya KN-nomenklaturen, strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om god lagstiftningssed.(21)

30 Det är möjligt att det skulle ge upphov till ett rättssäkerhetsproblem, om det vore så att gemenskapens medborgare var hänvisade till att själva ta reda på om hänvisningar i gemenskapens rättsakter till GT-koder skulle anses ha ersatts med hänvisningar till motsvarande KN-koder. Men den underförstådda anpassning som det i detta sammanhang är nödvändigt att göra är endast underförstådd om det inte har skett en uttrycklig ändring av förordning nr 482/74, men inte om gemenskapslagstiftaren inte har tagit ställning till frågan.

Såsom anförts av kommissionen skall artikel 15.1 första stycket i den förordning i vilken den nya nomenklaturen införs tolkas så, att hänvisningar i gemenskapens rättsakter till de koder och varubeskrivningar som fastslagits på grundval av GT-nomenklaturen, ope legis ersatts med dem som fastslagits på grundval av KN-nomenklaturen. Kommissionen anför att artikel 15 endast kan tillämpas när övergången från den gamla till den nya nomenklaturen endast kräver en enkel teknisk anpassning. Om det däremot är nödvändigt att göra innehållsmässiga ändringar, skall den gamla tulltaxeförordningen anses ogiltig, på grund av att sådana ändringar kräver en uttrycklig anpassning på en egen rättslig grund.

Tillämpningen av förordning nr 482/74 under den nya nomenklaturen förutsätter endast en enkel teknisk anpassning, och artikel 15 ger därför den nödvändiga grunden för att anse att hänvisningen till den tidigare GT-koden ersatts med en hänvisning till den nya KN-koden.

31 Van Es gör gällande att det i artikel 15.1 andra stycket fastställs en skyldighet för kommissionen att anpassa gemenskapens rättsakter till KN-nomenklaturen, och att det därför av denna bestämmelse framgår att tidigare tulltaxeförordningar endast är gällande, om de uttryckligen anpassas till KN-nomenklaturen och ges en ny rättslig grund.

Kommissionen gör rörande detta gällande att artikel 15 ger den en grund för att utifrån hänsyn till klarhet och ändamålsenlighet göra en teknisk anpassning av gemenskapens rättsakter till KN-nomenklaturen när detta befinns vara nödvändigt.(22) Artikel 15 skall däremot inte tolkas så att det är ett villkor för en förordnings fortsatta giltighet att den uttryckligen upprätthållits av kommissionen.

32 Van Es bör få rätt i att kommissionen i artikel 15 åläggs att göra en teknisk anpassning av de av gemenskapens rättsakter som har bevarat sin konkreta betydelse vid övergången till KN-nomenklaturen, och för vilka det inte är nödvändigt att företa innehållsmässiga ändringar. Det kan dock inte avses att bestämmelsen kan tolkas så, att en avsaknad av teknisk anpassning innebär att de berörda förordningarna skall anses ogiltiga. En sådan tolkning skulle nämligen frånta artikel 15.1 första stycket allt faktiskt innehåll.

33 Det kan mot bakgrund av det anförda sammanfattas att villkoren för att förordning nr 482/74 fortfarande skall gälla under den nya nomenklaturförordningen skall anses uppfyllda.

34 I sin dom i målet Pennacchiotti angav domstolen, som redan nämnts, att den omtvistade tillämpningsförordningen var tillämplig till dess att nya föreskrifter utfärdats till följd av grundbestämmelsen i fråga. Det kan inte uteslutas att förordning nr 482/74, som Van Es hävdar, har ersatts av kommissionens förordning (EEG) nr 315/91 av den 7 februari 1991(23) som är utfärdad på grundval av artikel 9 i den förordning i vilken en ny nomenklatur införs och som ändrar denna förordning genom att kapitel 23 tillförs en kompletterande bestämmelse rörande undernummer 2306 90 91. Bestämmelsen har följande ordalydelse:

"Under undernummer 2306 90 91 hör endast återstoder från utvinning av olja från majsgroddar, men inte produkter som innehåller beståndsdelar som härrör från delar av majskorn som inte har genomgått någon process för utvinning av olja och som har tillsatts vid sidan av denna."(24)

35 Ett avgörande av denna tolkningsfråga är emellertid inte nödvändigt för ett ställningstagande i det föreliggande målet. De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen utspann sig nämligen före utfärdandet av förordning nr 315/91. Förordningen kan därför redan på grund av detta inte ha avgörande betydelse för målet.

36 Slutligen skall det tas ställning till det argument som Van Es framfört som går ut på att de rättsakter som utfärdats av rådet och kommissionen i samband med övergången till den nya nomenklaturen under alla omständigheter har givit anledning till en sådan rättsosäkerhet, avseende om förordning nr 482/74 fortfarande gäller, att förordningen på grund av detta inte kunnat tillämpas efter den 1 januari 1988.

Van Es hänvisar i synnerhet till att det förhållandet att kommissionen vid tekniska anpassningar har grundat sig på den förordning i vilken en ny nomenklatur införs har medfört att det är mycket oklart om förordning nr 482/74 fortfarande gäller.

37 Denna uppfattning är inte helt utan fog.

38 I det femte övervägandet i förordning nr 646/89, genom vilken man anpassar ett antal tulltaxeförordningar som utfärdats på grundval av GT-nomenklaturen till KN-nomenklaturen, anförs följande:

"För tydlighets och enkelhets skull bör därför motsvarande ändring ske i de av de ovanstående förordningarna som fortfarande har praktisk betydelse och i vilka omställningen inte innebär några sakliga ändringar."

I det femte övervägandet i de motsvarande förordningarna, förordning nr 2723/90 och förordning nr 2080/91, anförs följande:

"De förordningar som fortfarande är av praktisk betydelse och vars överföring inte kommer att medföra några viktigare förändringar bör ändras på lämpligt sätt för att komplettera en inledande serie av förordningar(25) som redan utfärdats genom kommissionens förordning (EEG) nr 646/89 (och i förordning nr 2080/91 tillfogas 'och med kommissionens förordning (EEG) nr 2723/90')."

39 Då kommissionen således uttryckligen anför att den strävat efter att ändra koderna i de tulltaxeförordningar som vid övergången till KN-nomenklaturen har bevarat en konkret betydelse och vad gäller de två sistnämnda förordningarna har för avsikt att komplettera de nödvändiga ändringarna, kan detta ge en anledning att betvivla om den uteblivna ändringen av GT-koden i förordning nr 482/74 betyder att förordningen har mist sin betydelse.

40 Man kan knappast säga att det inte längre råder något tvivel, enbart på grund av att förordning nr 482/74 inte nämns i förordning nr 439/91 genom vilken man upphävde ett antal tidigare tulltaxeförordningar och som i det tredje övervägande anger att det är fråga om ett formellt upphävande av de förordningar som vid övergången till KN-nomenklaturen har mist sin betydelse.(26)

41 Det nämnda tvivlet har inte minskat genom utfärdandet av förordning nr 315/91 i vilken, som Van Es påpekat, förordning nr 482/74 inte omnämns trots att de två förordningarna berör samma tullnummer och delvis har samma syfte.(27) Detta kan ge intrycket att kommissionen själv uppfattar förordning nr 482/74 som ogiltig.

42 Det av kommissionen halvårsvis utgivna registret över gällande EG-rättsliga bestämmelser - i vilken förordning nr 482/74 alltid har förekommit - hjälper enskilda och företag inom gemenskapen med att lösa eventuella tveksamma frågor av den här behandlade typen. Det är dock självklart att förekomsten av registret inte fritar gemenskapens lagstiftare från att vid utformningen av sina rättsakter säkerställa ett klart rättstillstånd.

Det är inte självklart att lagstiftaren helt har levt upp till detta krav vad gäller alla tulltaxeförordningar som utfärdats innan den förordning antogs i vilken en ny nomenklatur infördes.(28)

43 Det finns dock inte någon anledning att i samband med det föreliggande målet ta ställning till eventuella konsekvenser av den rättsosäkerhet som skulle ha kunnat uppstå till följd av kommissionens användning av den nya nomenklaturförordningen som grund för att göra tekniska anpassningar av de tidigare tulltaxeförordningarna. Det står nämligen fast att den import, som utgör föremålet för målet vid den nationella domstolen, ägde rum vid en tidpunkt då de omnämnda rättsakterna inte hade utfärdats och då en eventuell rättsosäkerhet ännu inte hade uppstått.

44 Det kan i övrigt vara lämpligt att nämna att det framgår av målet att importören sedan början av 80-talet hade företagit liknande import, och att det inte i målet finns någon anledning att anta att importören inte, som andra omsorgsfulla företagare på området, var bekant med förekomsten av den i praktiken viktiga tulltaxeförordningen. Tvärtom visar uppgifterna i målet på att importören ägde kännedom om de problem som kravet på en stärkelsehalt på under 45 procent kunde skapa för just hans import och till och med diskuterat detta med företrädare för kommissionen. Det kan mot denna bakgrund inte anses som självklart att importören utan vidare har utgått ifrån att förordning nr 482/74 blev ogiltig i samband med utfärdandet av den förordning i vilken en ny nomenklatur infördes. Det hade i vart fall varit naturligt om importören hade försökt att få svar på frågan av kommissionen.

45 Mot bakgrund av detta föreslås att domstolen skall slå fast att förordning nr 482/74 fortfarande gällde vid den för målet vid den nationella domstolen relevanta tidpunkten som den förordning i vilken innehållet av undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen närmare angavs.

Följer förordning nr 482/74 de gränser som gäller för kommissionens utrymme för skönsmässig(a) bedömning(ar) när den utfärdar tulltaxeförordningar?

46 Den hänskjutande domstolens andra fråga har följande innehåll:

"Om den första frågan besvaras jakande, kan förordning nr 482/74 då med rättsligt giltig verkan tillämpas vid klassificeringen av varor enligt tullnummer 2306 90 91 i den aktuella GT, även om denna inte själv innehåller något kriterium för stärkelsehalt i återstoder från utvinning av majsolja?"

47 Van Es gör gällande att kommissionen genom att fastställa en maximihalt av stärkelse på under 45 procent som kriterium för att avgränsa fasta återstoder från utvinning av majsgroddolja, som skall klassificeras enligt tullnummer 2306 90 91, från andra återstoder av majs, som skall klassificeras enligt det residuella undernumret 2303 10, inte har begränsat sig till att närmare ange innehållet i undernummer 2306 90 91, utan har ndrat numrets innehåll. Detta kriterium leder nämligen till att produkter utesluts från klassificering enligt undernummer 2306 90 91, även om de besitter de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av detta nummer är avgörande för klassificering härunder. På grundval av detta och med hänvisning till domstolens praxis gör Van Es gällande att kommissionen har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar, och att förordning nr 482/74 till följd av detta är ogiltig.

48 Van Es har till stöd för det anförda i synnerhet hänvisat till domstolens dom av den 18 september 1990, Vismans Nederland(29). Detta mål uppvisar väsentliga likheter med det föreliggande målet. Domstolen fastslog inledningsvis,

- "att rådet, för så vitt angår tolkningen av Gemensamma tulltaxan, har gett kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att i samarbete med medlemsstaternas tullsakkunniga närmare ange innehållet i nummer, som beaktas vid klassificeringen av en bestämd vara, med det enda förbehållet att de av kommissionen utfärdade bestämmelserna inte får ändra klassificeringens ordalydelse" (punkt 13)(30), och

- "att hänsynen till rättssäkerheten och kontrollmöjligheterna kräver att det avgörande kriteriet för varans klassificering i allmänhet skall sökas i dess objektiva kännetecken och egenskaper, så som dessa framgår av ordalydelsen av numren i Gemensamma tulltaxan och de härtill hörande bestämmelserna" (punkt 14).(31)

49 Målet angick en tulltaxeförordning, i vilken man som kriterium för avgränsning mellan produkter som skulle klassificeras som sockerbetor och produkter som skulle klassificeras som betrester och andra återstoder från sockerframställning, fastställde ett gränsvärde på 10 procent för sackaroshalten beräknat i viktprocent av torrsubstansen. Det var i målet ostridigt att sackaroshalten utgjorde ett relevant kriterium för avgränsningen mellan de två tullnumren. Sökanden gjorde emellertid gällande att gränsvärdet hade fastställts för lågt.

Domstolen fastslog att uttrycket "återstoder" syftar på produkter som är det slutliga resultatet av en utvinningsprocess, och konstaterade härefter att, även om det är tekniskt möjligt att företa en fullständig utvinning av sockret från sockerbetor, kan sackaroshalten i allmänhet inte på ett ekonomiskt försvarligt sätt fås ned lägre än till 6-7 procent och under ogynnsamma förhållanden till 10-12 procent. Det stod vidare fast att det på teknikens dåvarande utvecklingsnivå i praktiken var uteslutet att sockerindustrin skulle använda produkter med en sackaroshalt på mellan 10 och 12 procent till ytterligare utvinning. Domstolen fastslog på grundval av detta att produkter med en sackaroshalt på mellan 10 och 12 procent var det slutliga resultatet av sockerutvinning och därför skulle klassificeras som betrester, och att kommissionen, genom att fastställa ett gränsvärde som uteslöt dessa produkter från klassificering enligt tullnumret för betrester, hade ändrat denna och därmed överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

50 Det skall hållas med Van Es om att det också i samband med ett ställningstagande till det föreliggande målet är avgörande att kommissionen vid utfärdandet av tulltaxeförordningar enligt domstolens praxis endast har behörighet att närmare ange och inte att ändra innehållet i tullnummer(32). Vid bedömningen av om kommissionen har iakttagit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, skall därför som utgångspunkt tas de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt den berörda bestämmelsens ordalydelse är avgörande för klassificering enligt numret. Om det kan konstateras att de villkor som kommissionen fastställt för klassificering enligt den berörda tullnumret leder till att utestänga produkter som har dessa objektiva kännetecken och egenskaper, har kommissionen vid utfärdandet av tulltaxeförordningen ändrat innehållet i tullnumret i fråga och därmed överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

51 Det skall därför undersökas vilka objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av undernummer 2306 90 91 är avgörande för klassificeringen av varor enligt det.

52 Det är ostridigt i målet att det utifrån angivandet att det skall vara fråga om "återstoder" är möjligt att på två sätt ange vilka produkter som kan klassificeras enligt tullnummer 2306 90 91.

För det första skall det vara fråga om produkter som är det slutliga resultatet av en utvinningsprocess. Endast produkter som har genomgått en fullständig behandling för utvinning av majsgroddolja i den meningen att det är fråga om produkter, av vilka det inte längre är möjligt att på ett ekonomiskt lönsamt sätt utvinna olja, kan betecknas som återstoder. Detta fastslogs av domstolen i dess dom av den 23 mars 1972, Henck(33), och upprepades av kommissionen i det tredje övervägandet i förordning nr 482/74.

För det andra skall det vara fråga om kta återstoder i motsats till produkter, som innehåller beståndsdelar (bortsett från obetydliga mängder), som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess. Produkterna får således inte innehålla beståndsdelar, som redan fanns i grundprodukten, men som inte genomgått en bearbetning under förloppet av utvinningsprocessen, och de får inte innehålla beståndsdelar, som senare har tillsatts de verkliga återstoderna. Detta har även anförts av kommissionen i det tredje övervägandet till förordning nr 482/74, och det har slagits fast av domstolen i bland annat dess dom av den 16 december 1992, Krohn(34).

53 Det är ostridigt i målet att de villkor som fastställs i förordning nr 482/74 beträffande minimi- och maximihalt av stärkelse, fett och proteiner har som syfte att avgöra om produkterna har de nämnda objektiva kännetecknen och egenskaperna. Detta framgår uttryckligen av det sjätte övervägandet i förordningen, i vilket det anges att de berörda innehållskraven är nödvändiga "[f]ör att kunna skilja de återstoder som utvunnits genom extraktion av majsgroddolja enligt undernummer 23.04 B, dels från de produkter som inte har undergått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja, dels från de produkter som, förutom de egentliga återstoderna, innehåller beståndsdelar som inte har ingått i oljeutvinningsprocessen".

54 Det är likaledes ostridigt att kommissionen härvid har valt relevanta kriterier, som är lätta att kontrollera, för en bedömning av huruvida produkterna har de önskade objektiva kännetecknen och egenskaperna.

Van Es gör endast gällande att gränsvärdet för maximihalten av stärkelse har fastställts för lågt. För att kunna bedöma betydelsen av de av bolaget framförda argumenten är det nödvändigt att förstå hur detta kriterium fungerar.

55 Villkoren om maximihalt av fett och minimihalt av proteiner har utan tvekan som syfte och är ägnade att avgöra, om produkterna i fråga har genomgått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja. Däremot skall det hållas med Van Es om att villkoret om maximihalt av stärkelse inte är ägnat att avgöra om produkterna har detta objektiva kännetecken. Tvärtom bör det vara så att ju mer olja som utvunnits av råvaran, desto större skall stärkelsehalten vara i återstoden. Om ett krav på stärkelsehalt skulle vara avsett att säkra att produkterna har genomgått en tillräcklig utvinningsprocess, måste det med andra ord vara fråga om ett krav på minimihalt.

Ett villkor om maximihalt av stärkelse skall istället ha som syfte och vara ägnat till att avgöra om det är fråga om äkta återstoder i motsats till produkter som innehåller beståndsdelar, vilka inte har genomgått en oljeutvinningsprocess. Ett möjligt försök att kringgå detta kan vara att till återstoderna i fråga tillsätta billiga stärkelseprodukter, vilket minskar produktens fodervärde.

56 Det är ostridigt i målet att stärkelsehalten i återstoder kan variera beroende på de utvinningsmetoder och de råvaror som används.

Det förefaller att ett gränsvärde för maximihalt av stärkelse endast är ägnat att avgöra om produkten innehåller beståndsdelar, som inte har genomgått en utvinningsprocess, om detta gränsvärde är fastslaget så högt att det inte är möjligt - oavsett de använda metoderna och råvarorna - att vid en maximalt effektiv oljeutvinningsprocess erhålla en återstod, om stärkelsehalten överskrider detta gränsvärde.

Om gränsvärdet för maximihalt av stärkelse däremot har fastställts till en nivå som betyder att återstoder, som är resultatet av en oljeutvinningsprocess utförd "i god tro", inte desto mindre utesluts från klassificering enligt tullnumret för återstoder från utvinning av majsgroddolja, skall det konstateras att kommissionen vid utfärdandet av förordning nr 482/74 har ändrat innehållet i detta tullnummer, och att förordningen till följd därav måste förklaras ogiltig avseende detta kriterium.

57 Van Es gör gällande att de omtvistade återstoderna - om stärkelsehalten endast med några få procent överskrider gränsvärdet på 45 procent - är återstoder "i god tro", som har genomgått en fullständig process för utvinning av olja, och som inte har tillsatts beståndsdelar som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess.

Van Es anför att det i samband med målet vid den nationella domstolen har bevisats att det är fråga om produkter av vilka det inte längre är möjligt att utvinna olja på ett ekonomiskt lönsamt sätt, och att detta inte har bestridits av den instämda tullmyndigheten. Van Es har vidare upplyst om att den instämda tullmyndigheten har gjort gällande att produkterna har tillsatts andra beståndsdelar, men att detta argument från Tariefcommissie har avvisats eftersom det inte fanns något stöd för det. Van Es framhåller att Tariefcommissie i hänskjutningsbeslutet anför att "man skall utgå från att de importerade återstoderna är återstoder från utvinning av majsgroddolja, till vilka det därefter inte har tillsatts någon form av främmande beståndsdelar".

58 Van Es har närmare förklarat att de importerade varupartierna härrör från en fabrik i Argentina, vilken är särskilt inrättad för och endast befattar sig med utvinning av majsgroddolja. Pell Nederland BV har sedan år 1982 varit ensam importör till Europa av återstoder härrörande från denna fabrik. Den argentinska fabriken använder utvinningsmetoder och råvaror, som särskilt skiljer sig från de utvinningsmetoder och råvaror som används i Förenta staterna. Dessa skillnader innebär att återstoderna från den utvinning, som företas av den argentinska fabriken, har en annan kemisk sammansättning, också i fråga om stärkelsehalt, än de återstoder som kvarstår vid en utvinning företagen av de amerikanska fabrikerna. Van Es upplyser om att stärkelsehalten i återstoder som härrör från amerikanska fabriker vanligtvis befinner sig kring 30 procent, medan stärkelsehalten i återstoder som härrör från den argentinska fabriken vanligtvis befinner sig kring 42 procent.

59 Van Es har vidare förklarat att bakgrunden för utfärdandet av förordning nr 482/74 var att det i början av 1970-talet uppstod problem i samband med klassificeringen av biprodukter till majs, vilka härrörde från Förenta staterna. Det krav på minimi- respektive maximihalt som ställdes upp i förordningen fastställdes därför på grundval av teknologin vid tidpunkten i fråga och mot bakgrund av karaktären av de återstoder som härrörde från Förenta staterna. Enligt Van Es är de fastställda innehållskraven emellertid inte ändamålsenliga när det gäller återstoder som härrör från Argentina, eftersom dessa i allmänhet har en stärkelsehalt som närmar sig den kritiska gränsen. Van Es har upplyst om att Pell Nederland BV under 1980-talet hade kontakt med företrädare för kommissionen angående importen av återstoder från Argentina, och att de kontinuerligt förklarade att det inte fanns anledning att bekymra sig i fråga om återstoderna i fråga, eftersom det var fråga om äkta återstoder från utvinning av majsgroddolja.

60 Inget av det som Van Es har framfört har bestridits av kommissionen. Kommissionen har begränsat sig till att anföra att det krav på minimi- respektive maximihalt som ställs upp i förordningen var resultatet av förhandlingar i nomenklaturkommittén för Gemensamma tulltaxan(35), att de utfärdades efter ett enhälligt yttrande från kommittén, och att de grundades på de framställningsvillkor som gällde för de viktigaste leverantörerna av produkterna i fråga vid tidpunkten för utfärdandet av förordningen. Kommissionen har framfört att de berörda kretsarna av ekonomiska aktörer har föreslagit kommissionen en ändring av förordning 482/74 mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, och att dessa är eniga om att maximihalten av stärkelse har fastställts till en för låg nivå med beaktande av de nuvarande förhållandena. Kommissionen undersöker om det finns anledning att ändra denna maximihalt. Kommissionen drar den slutsatsen att den fastställda maximihalten av stärkelse skall tillämpas till dess att den har ändrats.(36)

61 Det Van Es framfört bör anses tillräckligt för att bevisa att en utvinning i god tro av majsgroddolja kan ge återstoder med en stärkelsehalt på över 45 procent. Sådana återstoder som har genomgått en fullständig process för utvinning av olja, och som inte innehåller beståndsdelar som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess, skall klassificeras enligt undernummer 2306 90 91. Det skall understrykas att det inte är tillräckligt, för att anse ett av kommissionen fastställt klassificeringskriterium som giltigt, att det under ett stort antal år har uppfyllt och i de flesta fall kan förväntas fortsätta att uppfylla sin funktion. Avgörande är om det kan leda till uteslutande av produkter från klassificering enligt ett visst tullnummer, även om de har de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av detta tullnummer är avgörande för klassificering enligt det.

Man skall därför dra slutsatsen att kommissionen, genom att i förordning nr 482/74 fastställa ett villkor om maximihalt av stärkelse på under 45 procent, har ändrat tullnumret för återstoder från utvinning av majsgroddolja, det vill säga tidigare nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen och nu undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen, i sådan omfattning att detta villkor leder till att utesluta produkter, som har genomgått en fullständig process för utvinning av olja, och som inte innehåller beståndsdelar som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess. Kommissionen har härvid överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, och förordning nr 482/74 bör till följd härav förklaras ogiltig på denna punkt.

62 Ingenting har framförts i målet vid domstolen, vilket Tariefcommissie har medgivit, som ger grund för att tvivla på att de fyra omtvistade varupartierna är återstoder från utvinning av majsgroddolja, till vilken det inte senare har tillsatts någon form av främmande beståndsdelar, och som omfattas av ordalydelsen av undernummer 2306 90 91 i KN-nomenklaturen, i den mån villkoren om maximal stärkelsehalt på under 45 procent inte är tillämpliga.

Man skulle kunna fråga sig om Tariefcommissie har haft tillräcklig grund för att fastställa att de omtvistade återstoderna inte senare har tillsatts någon form av främmande beståndsdelar. Det framgår nämligen av hänskjutningsbeslutet att de tagna proverna visade att produkterna inte innehöll beståndsdelar från andra sädesslag än majs, vilket uppenbarligen inte utesluter att produkterna kan ha tillsatts delar av majsplantan eller majskornet, som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess. En sådan tillsats är oförenlig med en klassificering enligt tullnumret för återstoder från utvinning av majsolja(37). Härtill kommer, som nämnts ovan, att inte endast en efterföljande tillsats, men också det förhållandet att produkterna innehåller beståndsdelar som redan fanns i basvaran men som inte genomgå en bearbetning under utvinningsprocessen, är hinder för klassificering enligt detta tullnummer.

Det tillkommer Tariefcommissie att avgöra om det - trots den konstaterade stärkelsehalten - är tillräckligt bevisat att de omtvistade återstoderna inte heller innehåller delar av majsplantan eller majskornet som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess, och som antingen redan fanns i basvaran eller senare har tillsatts de verkliga återstoderna.

Förslag till avgörande

63 Jag föreslår mot bakgrund av detta att domstolen skall besvara de frågor som hänskjutits till den enligt följande:

64 Kommissionens förordning (EEG) nr 482/74 av den 27 februari 1974 om klassificering av varor enligt nummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxan gällde fortfarande vid den i målet vid den nationella domstolen relevanta tidpunkten såsom den förordning som närmare angav innehållet i undernummer 2306 90 91 i Kombinerade nomenklaturen, som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan.

65 Artikel 1 i förordning (EEG) nr 482/74 är ogiltig för så vitt det i den ställs upp ett krav på en maximihalt av stärkelse - beräknat i viktprocent av torrsubstansen - på under 45 procent för att varor skall klassificeras som återstoder från utvinning av majsgroddolja, vilka omfattas av undernummer 2306 90 91 i Kombinerade nomenklaturen.

(1) - Kommissionens förordning (EEG) nr 482/74 av den 27 februari 1974 om klassificering av varor under nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen (EGT nr L 57, s. 23).

(2) - Mål C-315/88, Rec. s. I-1323.

(3) - Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 256, s.1).

(4) - Se till exempel Europaparlamentets "Rapport sur un accord interinstitutionnel en matière de codification officielle de la législation communautaire", 1995, parlamentets "Résolution sur la transparence du droit communautaire et la nécessité de sa codification" och kommissionens uttalanden i COM(93) 391 final - Codification constitutive pour renforcement de la transparence du droit communautaire dans le domaine du marché intérieur.

(5) - Dom av den 18 september 1990, Vismans Nederland (C-265/89, Rec. s. I-3411).

(6) - Se den ovan nämnda domen i målet Vismans, punkterna 13 och 14. Se dessutom dom av den 13 december 1994, GoldStar Europe (C-401/93, Rec. s. I-5587, punkt 19) och dom av den 19 maj 1994, Siemens Nixdorf (C-11/93, Rec. s. I-1945, punkt 11).

(7) - Rådets förordning om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 256, s. 1).

(8) - Kommissionens förordning om klassificering av varor enligt undernummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 57, s. 23).

(9) - Rådets förordning om den gemensamma tulltaxan (EGT nr L 172, s. 1).

(10) - I den franska utgåvan av GT-nomenklaturen hänvisas till "résidus et déchets". Samma uttryck används i titeln till kapitel 23 i den franska utgåvan av den kombinerade nomenklaturen, jämför emellertid nedan där översättningen till danska lyder "rest- og affaldsprodukter".

(11) - Rådets förordning om åtgärder som är nödvändiga för en enhetlig tillämpning av Gemensamma tulltaxans nomenklatur (EGT nr L 14, s. 1, se det andra övervägandet).

(12) - Kommissionens förordning om utbyte i vissa förordningar om klassificering av varor av de nummer som fastställts på grundval av Gemensamma tulltaxans nomenklatur per den 31 december 1987 till de nummer som fastställts på grundval av Kombinerade nomenklaturen (EGT nr L 71, s. 20).

(13) - Kommissionens förordning om ersättande av nummer som är fastställda på grundval av Gemensamma tulltaxenomenklaturen i kraft den 31 december 1987 med KN-nummer som är fastställda på grundval av Kombinerade nomenklaturen i vissa förordningar om klassificering av varor (EGT nr L 261, s. 24).

(14) - Kommissionens förordning om ersättning av de nummer som fastställts på grundval av Gemensamma tulltaxenomenklaturen som gällde den 31 december 1987 med de nummer som fastställts på grundval av Kombinerade nomenklaturen i vissa förordningar om klassificering av varor (EGT nr L 193, s. 6). Det skall här anmärkas att det i de skriftliga inlagorna i detta mål endast hänvisas till de två förstnämnda förordningarna av denna typ.

(15) - Kommissionens förordning om upphävande av vissa förordningar rörande klassificering av varor i Gemensamma nomenklaturen som var gällande den 31 december 1987 (EGT nr L 52, s. 5).

(16) - Slutligen har kommissionen utfärdat ett antal förordningar i vilka man fastställer villkoren för klassificering av varor under tullnummer i KN-nomenklaturen, och i vilka man av hänsyn till tydligheten upphäver tidigare tulltaxeförordningar som utfärdats på grundval av förordning nr 97/69 avseende samma varor. Det rör sig nämligen om situationer i vilka de tidigare tulltaxeförordningarna hade ändrats en rad gånger, och i vilka dessa ändringar därför tagits med i den nya förordningen. Se exempelvis de förordningar som avses i EGT nr L 387, 1987.

(17) - Mål C-315/88, Rec. s. I-1323, se särskilt punkt 20.

(18) - Målet angick en grundbestämmelse i en grundförordning, enligt vilken kommissionen - eller i förekommande fall rådet - enligt den så kallade förvaltningskommittéförfarandet kunde slå fast de villkor under vilka medlemsstaterna kunde frångå huvudregeln om att vinframställning skall förekomma inom bestämda odlingsregioner. Kommissionen hade utfärdat en sådan tillämpningsförordning. Den ursprungliga grundförordningen hade sedan ersatts av en senare grundförordning, som innehöll en motsvarande grundbestämmelse. Frågan var om tillämpningsförordningen fortfor att vara gällande, även om den inte hade blivit uttryckligen upprätthållen.

(19) - I enskilda medlemsstater - däribland i Nederländerna - betyder upphävandet av en lag, att de rättsakter som har antagits med denna som grund, upphör att gälla. I andra medlemsstater är rättsakterna i fråga fortfarande gällande, dock under förutsättning att de inte strider mot senare lagstiftning. I en tredje grupp medlemsstater är den principiella utgångspunkten att upphävandet av en lag medför bortfall av de rättsakter som antagits med denna som grund, men denna utgångspunkt modifieras i stor utsträckning av att de berörda rättsakterna under vissa omständigheter anses vara fortsatt gällande, t. ex. när en senare lag innehåller en grundbestämmelse motsvarande den som hade fastställts i den upphävda lagen. I några av dessa medlemsstater är det för övrigt en sedvanlig lagstiftningsteknik att det i den senare lagen införs en uttrycklig bestämmelse om att tidigare rättsakter som är utfärdade med den upphävda lagen som grund skall upprätthållas.

(20) - Se det sextonde övervägandet i den förordning i vilken den nya nomenklaturen införs, i vilket det anförs: "Efter upprättandet av den kombinerade nomenklaturen måste många gemenskapsakter, särskilt beträffande den gemensamma jordbrukspolitiken, anpassas med hänsyn till tillämpningen av denna nomenklatur. Dessa anpassningar kräver som regel inte någon innehållsmässig ändring. För enkelhetens skull är det lämpligt att bemyndiga kommissionen att anta nödvändiga tekniska ändringar av dessa akter."

(21) - Van Es hänvisar i samband med detta till domstolens dom av den 9 juli 1981, Gondrand Frères (169/80, Rec. s. 1931, punkt 17), i vilken domstolen uttalade: "Även om det antas att den tolkning som kommissionen framhållit rent logiskt överensstämmer med systemet med monetära kompensationsbelopp, tillkommer det inte desto mindre gemenskapens lagstiftare att utfärda nödvändiga bestämmelser. Rättssäkerhetsprincipen kräver att ett system genom vilket den skattskyldige påläggs avgifter är klart och otvetydigt, för att denne inte skall hysa några tvivel om sina rättigheter och skyldigheter, och själv vidta åtgärder i enlighet därmed."

(22) - Van Es har utöver detta anfört att det vid en jämförelse med de tulltaxeförordningar som kommissionen har ansett det nödvändigt att anpassa är svårt att se varför en sådan anpassning inte också har ansetts nödvändig avseende förordning nr 482/74.

(23) - Kommissionens förordning om ändring i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 37, s. 24).

(24) - Denna bestämmelse tar delvis tillvara samma syfte som det som tas tillvara av förordning nr 482/74. Det framgår således av sjätte övervägandet till förordning nr 482/74, att den här avsedda minimi- och maximihalten av stärkelse, fett och proteiner fastställdes "[f]ör att kunna skilja de återstoder som utvunnits genom extraktion av majsgroddolja enligt undernummer 23.04 B, dels från de produkter som inte har undergått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja, dels från produkter som, förutom de egentliga återstoderna, innehåller beståndsdelar som inte har ingått oljeutvinningsprocessen". Det är därför möjligt, som Van Es anfört, att förordning nr 315/91 är ett uttryck för, att ett tidigare gällande kvantitativt innehållskrav ersatts av ett kvalitativt innehållskrav. Det är alltså också möjligt att det, såsom har gjorts gällande av kommissionen, vid tolkning av denna förordning skall läggas avgörande vikt vid att det är tal om insättande av en kompletterande bestämmelse i själva KN-nomenklaturen och inte om utfärdande av en tulltaxeförordning, och att förordning nr 482/74 fortsatt har betydelse som den tulltaxeförordning i vilken man närmare anger innehållet av nummer 2306 90 91, som kompletteras av den nämnda bestämmelsen. Slutligen är det möjligt att förordning nr 315/91 faktiskt syftar till att komplettera förordning nr 482/74 för så vitt det i denna förordning i artikel 1 sista stycket fastställs att återstoderna endast kan innehålla beståndsdelar som härrör från majsgroddar, och att det därför har uppstått ett behov av att genom förordning 315/91 närmare ange att detta i övrigt endast gäller, om de här avsedda beståndsdelarna av majsgroddar har genomgått en oljeutvinningsprocess.

(25) - Den franska texten lyder: "complétant ainsi une première série de règlements", den engelska lyder: "so to complement an initial series of Regulations", den tyska lyder: "hiermit wird eine erste Serie von Verordnungen ergänzt" och den nederländska lyder: "waarmede een erste reeks verordeningen werd aangepast, wordt gecompleteerd".

(26) - Det tredje övervägandet lyder enligt följande på danska: "Nogle af de omhandlede forordninger har mistet deres betydning; især på grund af ændringerne som følge af overgangen fra den fælles toldtarif baseret på konventionen af 15.12.1950 til den kombinerede nomenklatur; på grund af afklaringen og den legale sikring, bør de omhandlede forordninger formelt ophæves." Den franska versionen av förordningen lyder: "des raisons de clarté et de sécurité juridique" och den danska versionen borde istället lyda "klarheds- och retsikkerhedshensyn".

(27) - Se ovan punkt 34 och i synnerhet fotnot 19.

(28) - Det kan konstateras att ett stort antal tulltaxeförordningar som utfärdats på grundval av förordning nr 97/69 varken har ändrats uttryckligen eller upphävts efter införandet av KN-nomenklaturen. Det är inte nödvändigt och vore alltför omständligt att räkna upp dessa här.

(29) - Mål C-265/89, Rec. s. I-3411.

(30) - Se också domstolens dom av den 19 januari 1988, Imperial Tobacco (141/86, Rec. s. 57, punkt 13), av den 20 mars 1980, Bagusat, (87/79, 112/79 och 113/79 Rec. s. 1159, punkt 10), av den 28 mars 1979, Biegi, (158/78 Rec. s. 1103, punkt 5) och dom av den 11 november 1975, Bagusat, (37/75 Rec. s. 1339, punkterna 7 och 8).

(31) - Se också bland annat domstolens dom av den 8 februari 1990, Gijs van de Kolk, (C-233/88 Rec. s. I-265, punkt 12) och senast dom av den 19 maj 1994, Siemens Nixdorf, (C-11/93 Rec. s. I-1955, punkt 11.

(32) - Domstolen har fastslagit detta på grundval av en tolkning av förordning nr 97/69. Den anförda begränsningen av kommissionens behörighet finner stöd i det andra övervägandet i förordning nr 97/69, i vilket det anges, att bestämmelser rörande den likformiga tillämpningen av GT-nomenklaturen "närmare [skall] ange innehållet i nummer och undernummer i Gemensamma tulltaxan, utan att ordalydelsen ändras". Det är utan tvekan så att det rör sig om en motsvarande begränsning av kommissionens behörighet, för så vitt det rör sig om att fastställa bestämmelser som skall säkra en enhetlig tillämpning av KN-nomenklaturen. Det kan inte tillmätas någon betydelse att detta inte uttryckligen utsägs i övervägandena till förordning nr 2658/87. En sådan begränsning av kommissionens behörighet finner bland annat stöd i systematiken i artikel 9 i förordning nr 2658/87, där det görs åtskillnad mellan åtgärder rörande tillämpningen av KN-nomenklaturen för så vitt angår klassificering av varor, och åtgärder rörande ändringar i KN-nomenklaturen.

(33) - Mål 36/71, Rec. s. 187. I punkt 11 i domen uttalade domstolen således följande rörande position 23.03 och 23.04 i GT-nomenklaturen: "... det skall läggas märke till att för att det skall vara fråga om 'återstoder' enligt dessa bestämmelser, skall det av grundprodukten ha utvunnits antingen stärkelse eller olja i ett förhållande som svarar mot vad som är ekonomiskt försvarbart med användning av moderna framställningsmetoder".

(34) - Mål C-194/91, Rec. s. I-6661. Se i synnerhet punkt 12, i vilken domstolen slår fast följande: "... det framgår dock av övervägandena till förordningen, att den i verkligheten har till föremål att säkra att återstoder från utvinning av majsgroddolja uteslutande består av beståndsdelar som blir över efter den egentliga utvinningen av olja. Förordningen har likaledes till föremål att utesluta klassificering under nummer 23.04 B av återstoder efter utvinning av majsgroddolja, när de blandas med antingen andra återstoder eller produkter från majsindustrin, eller med återstoder från utvinning av andra vegetabiliska produkter, syftande till framställning av foderblandningar, som i huvudsak härrör under nummer 23.07". Se även dom av den 22 september 1988, Cargill (268/87, Rec. s. 5151, punkt 11), där domstolen fastslog att "det framgår av själva ordalydelsen av nummer 23.04 att uttrycket 'återstod' (résidus) inte får förväxlas med uttrycket 'återstoder' (déchets). Det följer härav att det nämnda numret inte omfattar alla de produkter som finns kvar efter utvinningen av vegetabilisk olja. Tvärtom skall det röra sig om produkter som är ett direkt resultat av utvinningen av oljan och inte om produkter som redan fanns i grundprodukten, och som inte underkastas någon bearbetning under loppet av utvinningsprocessen". Se motsvarande dom av den 11 mars 1982, Fancon (129/81, Rec. s. 967).

(35) - Se artikel 1 i förordning nr 97/69.

(36) - I motsats till vad som påståtts av kommissionen, kan det förhållande att domstolen i sin dom av den 16 december 1992, Krohn, C-194/91, Rec. s. I-6661, uttalade sig om tolkningen av artikel 1 sista stycket i förordning nr 482/74, i vilken det fastställs: "Vidare får dessa återstoder inte innehålla beståndsdelar som inte erhållits från majskorn", utan att i samband med detta väcka frågor avseende giltigheten av denna förordning, inte tillägnas någon betydelse vad gäller ett ställningstagande till om förordningens villkor om maximihalt av stärkelse skall förklaras ogiltiga till följd av de i föreliggande mål framförda förhållandena.

(37) - Som anförts av domstolen i domen i målet Krohn, nämnd i fotnot 30, punkt 11, följer det således av artikel 1 sista stycket i förordning nr 482/74, att "återstoder från utvinning av majsgroddolja endast får innehålla beståndsdelar, som erhållits från själva majskornet, alltså med uteslutande av andra delar av majsplantan och beståndsdelar som inte kommer från majsplantan". Också en efterföljande tillsättning av delar av majskornet, som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess, måste antas vara ett hinder för klassificering enligt tullnummer 2306 90 91. Detta framgår uttryckligen av den kompletterande bestämmelse som tillfogades detta tullnummer genom förordning nr 315/91 (jämför med punkt 34 ovan), men kan härledas redan från en tolkning av uttrycket "återstoder" och måste därför antas gälla också vid den tidpunkt som är relevant i målet vid den nationella domstolen.

Full & Egal Universal Law Academy