EUR-Lex -  61994CC0036 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Elmer föredraget den 14 september 1995

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Domstolen har i detta mål att ta ställning till om de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om varor som införs i gemenskapens tullområde skall tolkas på så sätt att de nationella tullmyndigheterna kan medge att importörer får deklarera varor för övergång till fri omsättning efter att de tidsfrister som har föreskrivits härför har löpt ut, och om de som villkor för detta medgivande kan kräva att en särskild avgift betalas.

2 I artikel 15 i rådets förordning (EEG) nr 4151/88 av den 21 december 1988 om bestämmelser tillämpliga på varor som förs in till gemenskapens tullområde(1) (nedan kallad "förordningen") föreskrivs följande:

"1. Om varor omfattas av en summarisk deklaration, skall de inom en tidsfrist som fastställs av tullmyndigheten deklareras för övergång till fri omsättning eller för ett annat tullförfarande eller omfattas av en begäran om hänförande till en annan av de godkända tullbehandlingarna. Denna tidsfrist får inte överskrida

a) 45 dagar från den dag då den summariska deklarationen inges för varor som befordras sjövägen,

b) 20 dagar från den dag då den summariska deklarationen inges för varor som befordras på annat sätt än sjövägen.

2. Om omständigheterna motiverar det, får tullmyndigheterna medge en förlängning av de tidsfrister som anges i punkt 1. Denna förlängning får dock inte överstiga det verkliga behovet med hänsyn till omständigheterna."

I artikel 19.1 i förordningen föreskrivs:

"Tullmyndigheterna skall utan dröjsmål vidta alla de åtgärder som behövs, inklusive försäljning av varorna, för att reglera ställningen för de varor för vilka de formaliteter som krävs för att de skall hänföras till en godkänd tullbehandling inte påbörjats inom de i artikel 15 fastställda tidsfristerna."

3 Enligt artikel 638.1 i den portugisiska tullförordningen (nedan kallad "tullförordningen") skall tullmyndigheterna - om de respektive förvaringsfristerna överskrids - efter avslutad tullbehandling sälja samtliga varor som har placerats i förvaring, oavsett om de är föremål för en tullbehandling eller fritt kan omsättas.

I artikel 639 i tullförordningen föreskrivs vidare följande:

"1. Ägare till varor, beträffande vilka fastställda förvaringsfrister har överskridits, kan tullklarera dessa om detta begärs inom sex månader från det att ett förfarande som syftar till att sälja varorna på auktion har inletts.

2. För varor som har tullklarerats enligt denna artikel skall betalning erläggas för samtliga tillämpliga skatter och avgifter samt en särskild tilläggsavgift motsvarande fem procent av varornas värde."

4 Bolaget Siesse - Soluções Integrais em Sistemas Software e Aplicações Lda. (nedan kallat "Siesse"), med säte i Lissabon, importerade år 1993 från ett inte närmare angivet tredje land, via Le Havre i Frankrike som omlastningshamn, ett parti datautrustning. Partiet upptogs i en summarisk deklaration och placerades i tillfällig förvaring för en tid av 20 dagar i Liscont i Portugal i avvaktan på att tullbehandling skulle ske. Eftersom Siesse inte hade påbörjat något förfarande för att varorna skulle hänföras till en godkänd tullbehandling inom denna tid, ansökte bolaget hos tullmyndigheterna om tillstånd till att få deklarera varorna för övergång till fri omsättning mot betalning av den i artikel 639 i tullförordningen föreskrivna avgiften om fem procent av varornas värde för att undvika att varorna såldes på auktion. Ansökan beviljades och Siesse betalade in det belopp som krävdes.

Frågorna i begäran om förhandsavgörande

5 Siesse väckte därefter talan mot de portugisiska tullmyndigheterna vid Tribunal Fiscal Aduaneiro de Lisboa och hävdade att det inte var tillåtet att ta ut tilläggsavgiften om fem procent.

6 Tribunal Fiscal Aduaneiro de Lisboa har genom beslut av den 20 januari 1994 förklarat målet vilande och i en begäran om förhandsavgörande ställt följande frågor till domstolen:

"1) Kan tullmyndigheten medge att varornas ägare får deklarera dessa för övergång till fri omsättning efter att de tidsfrister som anges i artikel 15.1 a och 15.1 b i rådets förordning (EEG) nr 4151/88 av den 21 december 1988 har löpt ut?

2) Är det endast tullar och andra avgifter på import samt eventuella kostnader föranledda av den tillfälliga förvaringen som får utkrävas i ett sådant fall?

3) Om svaret på den första frågan är jakande: Kan tullmyndigheten, enligt artikel 19.1 i nämnda gemenskapsförordning, som villkor för detta medgivande kräva betalning av ett visst belopp - utöver de tullar, avgifter och kostnader som avses i den andra frågan - som utgör en intäkt för medlemsstaten?"

Den första frågan

7 Den nationella domstolen vill med sin första fråga få klarhet i om tullmyndigheterna enligt förordningen kan medge att en deklaration för övergång till fri omsättning av varor som införts till gemenskapens tullområde får göras, även när de härför föreskrivna tidsfristerna har löpt ut.

8 Siesse har i sitt yttrande gjort gällande att de portugisiska myndigheterna inte är behöriga att generellt förlänga de i förordningen fastställda tidsfristerna för tullklarering med sex månader, såsom föreskrivs i artikel 639 i tullförordningen.

Den portugisiska regeringen anser att förordningen inte innebär något hinder för att ägare till varor, beträffande vilka det inte inom fastställda tidsfrister har påbörjats något förfarande för att dessa skall hänföras till en godkänd tullbehandling, reglerar varornas ställning efter att medgivande lämnats till att dessa får deklareras för övergång till fri omsättning.

Enligt kommissionens uppfattning följer det direkt av artikel 15.2 i förordningen att ställningen för varor, beträffande vilka det inte inom fastställda tidsfrister har påbörjats något förfarande för att dessa skall hänföras till en godkänd tullbehandling, kan regleras genom att medgivande lämnas till att dessa deklareras för övergång till fri omsättning, eftersom det i bestämmelsen ges en möjlighet för de nationella tullmyndigheterna att förlänga de föreskrivna tidsfristerna. I övrigt innehåller förordningen inte några bestämmelser om att tullmyndigheterna är skyldiga att avslå en deklaration av varor för övergång till fri omsättning, även om de föreskrivna tidsfristerna har överskridits. Den första frågan i begäran om förhandsavgörande skall därför enligt kommissionens uppfattning besvaras jakande.

9 Jag vill först påpeka att det av artikel 15.2 i förordningen direkt följer att nationella tullmyndigheter kan förlänga de föreskrivna tidsfristerna om detta är berättigat med hänsyn till omständigheterna. Detta måste enligt min mening gälla även när de tidsfrister som har fastställts inom ramen för artikel 15.1 a och 15.1 b har löpt ut, eftersom det väsentliga för tullsystemets funktion är att tull och avgifter betalas in så fort som möjligt och det inte förefaller finnas några konkreta hänsyn som talar mot detta.

10 Denna slutsats vinner dessutom stöd av artikel 19.1 i förordningen som avser medlemsstaternas förpliktelser i fall då importörer överskrider de inom ramarna för artikel 15.1 i förordningen fastställda tidsfristerna. I denna bestämmelse föreskrivs att tullmyndigheterna utan dröjsmål skall vidta alla de åtgärder som behövs, inklusive försäljning av varorna, för att reglera ställningen för varor, beträffande vilka det inte inom de fastställda tidsfristerna har påbörjats något förfarande för att dessa skall hänföras till en godkänd tullbehandling. Enligt artikel 19.1 får således enbart åtgärder som behövs för att reglera ställningen för varor som inte har tullklarerats inom de fastställda tidsfristerna vidtas. I bestämmelsen anges att en sådan reglering av ställningen exempelvis kan ske genom att varorna säljs. Bestämmelsen innebär således inte att de nationella myndigheterna måste reglera de ifrågavarande varornas ställning på ett bestämt sätt. Medlemsstaternas tullmyndigheter får därför lämna ut varorna när det erforderliga beloppet har betalats, och får förlänga tidsfristen till följd av en frivillig inbetalning. I ett sådant fall är det inte nödvändigt att vidta någon tvångsförsäljning eller andra tvångsåtgärder för att beloppen skall inbetalas.

11 Även samhällsekonomiska hänsyn och hänsynen till gäldenären talar för detta resultat. En reglering av varornas ställning genom medgivande till deklaration för övergång till fri omsättning är i praktiken en mer effektiv och mindre kostsam åtgärd, och vållar eventuellt mindre förluster, än exempelvis tvångsförsäljning på auktion.

12 Den första frågan skall således besvaras så, att tullmyndigheterna kan medge att ägare till varor får deklarera dessa för övergång till fri omsättning, även när tidsfrister som har fastställts inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b har löpt ut.

Den andra frågan

13 Den nationella domstolen vill med den andra frågan få klarhet i om andra belopp, utöver tull och andra avgifter på import samt eventuella kostnader som föranletts av den tillfälliga förvaringen av varorna, får utkrävas i fall då medgivande lämnas till att deklarera varorna för övergång till fri omsättning efter att de tidsfrister som har fastställts inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b i nämnda förordning har löpt ut. Den nationella domstolen avser härmed den avgift om fem procent av varornas värde som utkrävdes av Siesse i enlighet med artikel 639 i tullförordningen.

14 Kommissionen har anfört att de nationella tullmyndigheterna, utöver tull och andra avgifter på import samt eventuella kostnader som föranletts av den tillfälliga förvaringen av varorna, enbart får utkräva sådana belopp som är avsedda att täcka faktiska kostnader eller som utgör betalning för tjänster som faktiskt har utförts för importören. Enligt kommissionens uppfattning är den omtvistade avgiften dessutom oförenlig med artikel 9.1 i EG-fördraget som avser den gemensamma tulltaxan gentemot tredje land. En avgift som enbart uttas på importerade varor, och som inte utgör betalning för en tjänst eller är en åtgärd som behövs för att reglera de ifrågavarande varornas ställning, måste enligt kommissionens uppfattning anses vara en tull på varor som har sitt ursprung i tredje land.

15 Den portugisiska regeringen har till stöd för att den utkrävda avgiften är rättsenlig anfört att de "åtgärder som behövs" som medlemsstaterna enligt artikel 19.1 i förordningen skall vidta, utöver åtgärder som har till syfte att säkerställa att tull och åsamkade kostnader betalas, även kan omfatta sådana åtgärder som främjar iakttagandet av de fastställda tidsfristerna för tullklarering. De nationella tullmyndigheterna kan således vidta åtgärder som, genom att de bestraffar rättsstridigt handlande, kan förmå ägare till varor att agera inom de fastställda tidsfristerna. En sådan åtgärd kan, som i det förevarande fallet, bestå i utkrävande av en avgift då den fastställda tidsfristen överskrids. Denna avgift kan enligt den portugisiska regeringens uppfattning inte anses strida mot artikel 9 och följande artiklar i fördraget om den gemensamma tulltaxan gentemot tredje land, eftersom avgiften inte åligger alla importörer utan enbart uttas av vissa importörer till följd av oegentligheter från deras sida i form av underlåtenhet att iaktta de för tullklareringen fastställda tidsfristerna.

16 Enligt min uppfattning måste tullmyndigheterna, när varor tullklareras efter att de härför fastställda tidsfristerna har löpt ut, utifrån skadeståndsrättsliga principer ha rätt att kräva betalning av belopp - utöver sedvanliga tullar och avgifter - som är avsedda att täcka kostnader som har föranletts av den tillfälliga förvaringen av varorna samt belopp, exempelvis i form av dröjsmålsränta, som är avsedda att täcka de ränteförluster som orsakas av att betalningen försenas. Tullmyndigheterna måste enligt min uppfattning dessutom av motsvarande skäl ha rätt att kräva betalning av en avgift som täcker tullväsendets extra arbete och besvär i ärendet till följd av att importören inte har tullklarerat varorna i rätt tid.

17 Frågan i förevarande mål är emellertid om de nationella tullmyndigheterna härutöver kan kräva belopp, som varken konkret eller mer generellt är avsedda att täcka tullväsendets kostnader och besvär i ärendet, utan tvärtom har karaktär av en administrativ påföljd för att fastställda tidsfrister har överskridits, i form av krav på betalning till statskassan av en procentuell andel av de ifrågavarande varornas värde.

18 Domstolen har i en fast rättspraxis(2) avseende påföljder slagit fast att medlemsstaterna - när det inte finns någon särskild bestämmelse om påföljd för överträdelser i en gemenskapsförordning, eller när det i förordningen i detta avseende hänvisas till nationella lagar och andra författningar - till följd av artikel 5 i EG-fördraget skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att gemenskapsrätten får full genomslagskraft. Medlemsstaterna har rätt att själva välja påföljd, men måste särskilt se till att överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt samma materiella och processuella regler som gäller för överträdelser av samma art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Påföljden måste dock under alla omständigheter vara effektiv, stå i rimlig proportion till överträdelsen och ha en avskräckande verkan.

Domstolen har vidare i fråga om den övre gränsen för medlemsstaternas val av påföljder för överträdelser av gemenskapsrättsliga bestämmelser uttalat sig, senast i dom av den 16 december 1992(3), på följande sätt:

"Det skall inledningsvis påpekas att, då lagstiftningen inom gemenskapen avseende överträdelser av tullagstiftning inte är harmoniserad, är medlemsstaterna behöriga att välja de påföljder härför som de finner lämpliga ... De är dock skyldiga att vid utövandet av denna behörighet följa gemenskapsrätten och dess allmänna rättsprinciper, däribland proportionalitetsprincipen.

Domstolen har således flera gånger fastslagit att administrativa eller straffrättsliga åtgärder inte får gå utöver vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose de eftersträvade ändamålen..." (punkterna 19 och 20).

I den mån det i gemenskapsrätten inte föreskrivs några påföljder är således medlemsstaterna behöriga att fastställa påföljder för överträdelser av gemenskapsbestämmelserna. Dessa påföljder får dock inte stå i strid med proportionalitetsprincipen, dvs. påföljderna måste vara nödvändiga för att säkerställa att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna följs och får inte sträcka sig längre än vad som är nödvändigt. Överträdelser av gemenskapsrätten skall dessutom beivras enligt regler motsvarande de som gäller för överträdelser av samma art och svårhetsgrad enligt nationell rätt.

19 Det måste således först undersökas huruvida medlemsstaternas möjlighet att besluta om påföljd för importörer som underlåter att vidta tullklarering inom föreskrivna tidsfrister regleras i förordningen, särskilt i artikel 19.1 i denna. Enligt min uppfattning måste denna fråga besvaras nekande. Medlemsstaterna är enligt förordningen å ena sidan inte skyldiga att beivra sådana överträdelser, men de är å andra sidan enligt min mening inte heller förhindrade att fastställa sådana bestämmelser, vilka ju har till syfte att förmå importörerna att i förekommande fall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att varorna skall tullklareras innan tidsfristerna härför löper ut. I artikel 19.1 i förordningen regleras nämligen inte möjligheten att bestämma om påföljd för importörer som underlåter att vidta nödvändiga åtgärder innan tidsfristerna löper ut. Det som regleras i artikel 19.1 är däremot i vilken utsträckning som tullmyndigheterna efter att tidsfristerna har löpt ut skall vidta åtgärder för att säkerställa att utestående belopp betalas. Att tullmyndigheterna är skyldiga att driva in de utestående beloppen, exempelvis genom försäljning av varorna, utesluter inte att medlemsstaterna dessutom beslutar om straffrättsliga eller administrativa påföljder för importörer som inte har gjort vad de borde för att genomföra tullklareringen i tid och som därmed har försatt tullmyndigheterna i en situation där dessa, för att få in beloppen, måste vidta tvångsåtgärder med de risker för förluster som följer härmed.

20 Enligt domstolens praxis får en påföljd inte vara strängare än vad som är nödvändigt för att säkerställa att tidsfristerna iakttas. En avgift som beräknas i proportion till värdet av de importerade varorna innebär, när det är fråga om varor av icke ringa värde, ett kraftigt incitament till att ombesörja att tullklarering genomförs inom tidsfristerna härför. När det är fråga om varor av ringa värde blir påföljden för att tidsfristerna har överskridits däremot med ett sådant beräkningssätt förhållandevis mild, och får beträffande sådana varor inte samma preventiva verkan som beträffande mer värdefulla varor. I fråga om särskilt värdefulla varor kan däremot en avgift som motsvarar en procentuell andel av varornas värde komma att bli orimligt hög i förhållande till överträdelsens beskaffenhet - vilken ju beroende på omständigheterna kan vara av mer formell karaktär - och till storleken av den således för sent erlagda avgiften. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om en avgift som motsvarar en procentuell andel av varornas värde i det enskilda fallet är förenlig med proportionalitetsprincipen. Det skall i detta sammanhang påpekas att den portugisiska regeringen under sammanträdet har förklarat att det inte uttas någon dröjsmålsränta eller expeditionsavgift utöver avgiften om fem procent av varornas värde. En del av sistnämnda avgift täcker således kostnader som föranleds av den försenade betalningen av tull m.m. Detta måste den nationella domstolen beakta vid sin bedömning av om påföljden är förenlig med proportionalitetsprincipen.

21 Det är likaså den nationella domstolen som skall bedöma om påföljden motsvarar de påföljder som gäller för överträdelser av samma art och svårhetsgrad enligt nationell rätt.

22 Vad beträffar kommissionens påstående att avgiften strider mot artikel 9 och följande i fördraget, vilka avser den gemensamma tulltaxan, kan anmärkas att det i domstolens fasta praxis i fråga om handeln mellan medlemsstaterna har fastslagits att "varje ekonomisk pålaga - även en obetydlig sådan - som åläggs ensidigt och tas ut för inhemska eller utländska varor på grund av att dessa har passerat en gräns, utgör, oavsett benämning eller det sätt på vilket den uttas, en avgift med motsvarande verkan som import- och exporttullar"(4).

23 Domstolen har i fråga om den omständigheten att en gemensam tulltaxa har upprättats gentemot tredje land uttalat att fördraget inte innehåller några uttryckliga bestämmelser som motsvarar bestämmelserna om förbud mot avgifter med motsvarande verkan som tullar i förhållandet mellan medlemsstaterna(5). Att en gemensam tulltaxa har upprättats innebär dock att medlemsstaterna inte längre själva får införa nya avgifter på import direkt från tredje land, eller höja sådana avgifter som redan fanns vid tiden för upprättandet(6).

24 Den ifrågavarande avgiften åläggs importörer som för in varor till Portugal vilka härrör från tredje land enbart som en administrativ påföljd i särskilda situationer då de förstnämnda inte har följt tullbestämmelserna. Avgiften tas vidare ut enbart i de fall då importören själv vill utnyttja möjligheten att tullklarera varorna efter att de tidsfrister som föreskrivs i tullförordningen har löpt ut. Det är således långtifrån tal om att avgiften tas ut av alla importörer som inför varor från tredje land till Portugal. Avgiften tas vidare ut först efter att en relativt lång tidsfrist har löpt ut, varför importören har en verklig möjlighet att förtulla sina varor innan tidsfristen löper ut. Enligt min uppfattning kan den omtvistade avgiften således inte anses utgöra en tull eller avgift som Portugal ensidigt och generellt tar ut för varor som importeras från tredje land och som därigenom påverkar gemenskapens gemensamma tulltaxa. Det saknar således betydelse för min bedömning i detta mål om man tillämpar domstolens vida definition av begreppet avgift med motsvarande verkan som tull i förhållande till handeln mellan medlemsstaterna analogt på avgifter som en medlemsstat tar ut för varor som härrör från tredje land.

25 Den andra frågan skall således besvaras så, att det är tillåtet att - utöver tullar och övriga avgifter som föranletts av införseln av ett parti varor samt eventuella kostnader för förvaring - dels kräva betalning av ett belopp som är avsett att täcka räntor och kostnader samt det extra arbete och besvär som det innebär att medgivande lämnas till att varorna får deklareras för övergång till fri omsättning efter att de härför fastställda tidsfristerna har löpt ut, dels ålägga importören att betala ett belopp som påföljd för att denne underlåtit att iaktta de fastställda tidsfristerna. Denna påföljd måste dock vara förenlig med proportionalitetsprincipen och skall motsvara de påföljder som gäller för överträdelser av samma art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om dessa villkor är uppfyllda i det enskilda fallet.

Den tredje frågan

26 Den nationella domstolen vill slutligen få klarhet i om de nationella tullmyndigheterna som villkor för att acceptera en deklaration för övergång till fri omsättning som görs efter att de inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b fastställda tidsfristerna har löpt ut, får uppställa att ett visst belopp utöver tullar, avgifter och eventuella kostnader betalas till statskassan.

Jag uppfattar frågan så, att den nationella domstolen egentligen vill få klarhet i om tullmyndigheterna som villkor för att acceptera en deklaration för övergång till fri omsättning som görs efter utgången av tidsfristen kan kräva betalning av den i artikel 639 i tullförordningen föreskrivna avgiften om fem procent av varornas värde och de övriga belopp som avses i den andra frågan. Jag kommer därför enbart att ta ställning till huruvida detta är möjligt, och inte till om tullmyndigheterna i övrigt som villkor för att lämna medgivande kan uppställa att andra belopp som en importör är skyldig någon skall betalas.

27 Det finns ett nära samband mellan att kräva betalning av de belopp som tullmyndigheterna enligt svaret på den andra frågan rättsenligt kan ta ut och medgivandet av att en deklaration för övergång till fri omsättning får göras efter att de fastställda tidsfristerna har löpt ut. För att säkerställa att dessa belopp betalas är det enligt min mening naturligt att de nationella tullmyndigheterna som villkor för ett sådant medgivande uppställer att de nämnda beloppen betalas. Det är betalning av kostnader i vid bemärkelse som varorna är ställda som säkerhet för, i den meningen att tullmyndigheterna kan få ersättning ur godset framför andra berättigade, om betalning inte sker. En sådan säkerhetsrätt kan enbart upprätthållas genom att tullmyndigheterna på ett effektivt sätt övertar rätten att förfoga över godset till dess att de kostnader som uppkommit med anledning av varorna har betalats. Tullmyndigheterna måste därför som villkor för att medge en deklaration av varor för övergång till fri omsättning kunna uppställa att dessa belopp betalas.

28 Den tredje frågan skall således besvaras så, att tullmyndigheterna kan kräva att de belopp som nämns i svaret på den andra frågan betalas, för att medge en deklaration för övergång till fri omsättning som görs efter att tidsfrister som har fastställts inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b i förordningen har löpt ut.

Förslag till avgörande

29 Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen skall besvara de ställda frågorna enligt följande:

1) Tullmyndigheterna kan medge att ägare till varor får deklarera dessa för övergång till fri omsättning, även när tidsfrister som har fastställts inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b i rådets förordning (EEG) nr 4151/88 av den 21 december 1988 om bestämmelser tillämpliga på varor som förs in till gemenskapens tullområde, har löpt ut.

2) Det är tillåtet att - utöver tullar och övriga avgifter som föranletts av införseln av ett parti varor samt eventuella kostnader för förvaring - dels kräva betalning av ett belopp som är avsett att täcka räntor och kostnader samt det extra arbete och besvär som det innebär att medgivande lämnas till att varorna får deklareras för övergång till fri omsättning efter att de härför fastställda tidsfristerna har löpt ut, dels ålägga importören att betala ett belopp som påföljd för att denne underlåtit att iaktta de fastställda tidsfristerna. Denna påföljd måste dock vara förenlig med proportionalitetsprincipen och skall motsvara de påföljder som gäller för överträdelser av samma art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om dessa villkor är uppfyllda i det enskilda fallet.

3) Tullmyndigheterna kan kräva att de belopp som nämns i svaret på den andra frågan betalas, för att medge en deklaration för övergång till fri omsättning som görs efter att tidsfrister som har fastställts inom ramarna för artikel 15.1 a och 15.1 b i rådets förordning (EEG) nr 4151/88 av den 21 december 1988 om bestämmelser tillämpliga på varor som förs in till gemenskapens tullområde, har löpt ut.

(1) - EGT nr L 367, s. 1. [Vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå.]

(2) - Se t.ex. domarna av den 21 september 1989, kommissionen mot Grekland (68/88, Rec. s. 2965, punkterna 23 och 24), och av den 10 juli 1990, Hansen (C-326/88, Rec. s. I-2911, punkt 17), och av den 2 oktober 1991, Vandevenne m.fl. (C-7/90, Rec. s. I-4371, punkt 11).

(3) - Kommissionen mot Grekland (C-210/91, Rec. s. I-6735).

(4) - Se senast dom av den 7 juli 1994, Lamaire (C-130/93, Rec. s. I-3215, punkt 13).

(5) - Jämför domen av den 1 juli 1969, Diamantarbeiders (2/69 och 3/69, Rec. s. 211).

(6) - Jämför domen av den 13 december 1973, Diamantarbeiders (37/73 och 38/73, Rec. s. 1609).

Full & Egal Universal Law Academy