EUR-Lex -  61994CC0092 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Lenz föredraget den 15 juni 1995

Generaladvokatens förslag till avgörande

A - Inledning

1 Frågan i den begäran om förhandsavgörande som hänskjutits av Court of Appeal (Civil Division) avser likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. Det rör sig om tolkningen av artikel 7.1 a i direktiv 79/7/EEG(1) för att kunna bedöma bestämmelsens förenlighet med nationella föreskrifter om invaliditetspension respektive invaliditetsbidrag.

2 I målet vid den nationella domstolen har dels Secretary of State for Social Security, dels Chief Adjudication Officer anfört besvär mot beslut som meddelats tre sökande(2), vilkas situation i stort sett är likadan vad gäller rätten till invaliditetspension.

3 Det som är gemensamt för de tre sökandena är att de - inom ramen för avgiftssystemet enligt § 30 i Social Security Contributions and Benefits Act(3) (nedan kallad "1992 års lag") hade rätt till invaliditetspension som motsvarade grundbeloppet för full avgångspension innan de hade uppnått 60 års ålder, som enligt lagen är pensionsåldern för kvinnor

4 När sökandena uppnådde pensionsåldern, det vill säga när de fyllde 60 år, utnyttjade de sin lagstadgade möjlighet att skjuta upp avgångspensionen och att fortsätta att lyfta invaliditetspension under högst fem år. Femårsperioden motsvarar den frist under vilken förvärvsarbetande kvinnor både enligt gemenskapsrätt(4) och nationell rätt har möjlighet att fortsätta att förvärvsarbeta medan de skjuter upp utbetalningen av pensionen.

5 En invaliditetspension som beviljas under dessa omständigheter begränsas till det belopp som skulle ha utbetalats om en ansökan om avgångspension hade ingivits. I sådana situationer som motsvarar sökandenas situation, i vilka den avgiftsperiod som berättigar(5) till full avgångspension av någon anledning ännu inte löpt ut innebär detta betydande avdrag på invaliditetspensionen(6). Den enda sporre som finns för att under dessa omständigheter välja en invaliditetspension och skjuta upp avgångspensionen är att avgångspensionerna är skattepliktiga medan invaliditetspensionerna är skattefria.

6 Eftersom den lagstadgade pensionsåldern för män är 65 år, sker en eventuell begränsning av deras invaliditetspension till beloppet av den avgångspension som skulle ha utbetalats när de fyllt 65 år. Tvisten rör denna objektiva särbehandling, som uppkommer på grund av åldersskillnaden och hänför sig till invaliditetspensionens storlek mellan 60 och 65 års ålder.

7 Inom ramen för bestämmelserna om bidragsförmåner vid invaliditet inträffar en vidare särbehandling vad gäller villkoren för en ansökan om invaliditetsbidrag enligt § 34 i 1992 års lag(7). Även denna är föremål för tvisten och begäran om förhandsavgörande.

8 Invaliditetsbidraget är en förmån som beviljas utöver invaliditetspensionen. Rätt till sådant bidrag har den som vid tidpunkten för arbetsoförmågans inträde har mer än fem år kvar till pensionsåldern, det vill säga kvinnor under 55 år och män under 60 år.

9 En av sökandena - Graham - var 58 år när hon förlorade arbetsförmågan, vilket innebär att hon aldrig hade rätt till invaliditetsbidrag. Om hon annars på lika villkor hade varit en man, skulle hon ha haft tillgång till invaliditetsbidrag.

10 Bortsett från pensionsåldern är tillträdesvillkoren lika för kvinnor och män. Man skall följaktligen utgå ifrån att rätt till invaliditetspension på grund av arbetsoförmåga före pensionsåldern(8) föreligger för de personer som tidigare, på grund av ett avbrott i arbetet på grund av arbetsoförmåga(9) har lyft sjukpenning(10), moderskapspenning(11) eller lagstadgat sjukbidrag under 168 dagar och samtidigt har uppfyllt villkoren för beviljande av sjukpenning(12).

11 Avgiftsvillkoren i samband med beviljande av sjukpenning består för sin del utan åtskillnad i kravet på en viss lagstadgad tid under vilken man skall ha varit sysselsatt.(13)

12 Sedan pensionsåldern uppnåtts utgår invaliditetspension endast om personen inte underskrider pensionsåldern med mer än fem år och i princip har rätt till avgiftsfinansierad pension på grund av eget förvärvsarbete eller avliden makes förvärvsarbete, men som inte utbetalas, eftersom möjligheten att skjuta upp respektive välja bort avgångspensionen i enlighet med § 54.1 har utnyttjats.

13 Den hänskjutande domstolen har bland annat fastställt följande i fråga om relevant gemenskapsrätt:

"Det förekommer särbehandling av kvinnor och män vad gäller

1) tillgången till och beräkningen av invaliditetspensionen för kvinnor och män mellan 60 och 65 år (i § 33.1-33.4), och

2) avslag på ansökan om invaliditetsbidrag vad gäller kvinnor vilkas arbetsoförmåga inträtt mellan 55 och 60 år (i § 34.1).

... Denna särbehandling innebär diskriminering på grund av kön, vilken strider mot artikel 4.1 i direktiv 79/7, om den inte omfattas av undantagen i artikel 7.1 i direktivet ..."(14)

14 Den nationella domstolen påpekar vidare att Europeiska gemenskapernas domstol tog ställning till innebörden i och tillämpningen av artikel 7.1 a i direktiv 79/7 i domarna i målen C-9/91, Equal Opportunities Commission(15), och C-328/91, Thomas m.fl.(16). Med avseende på avgörandet av tvisterna vid den nationella domstolen skall det utredas vilkendera rättspraxis som är tillämplig i det föreliggande fallet.

15 Den nationella domstolen begär följaktligen att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:

"Enligt de relevanta bestämmelserna i Social Security Contributions and Benefits Act 1992

a) är invaliditetspensioner och invaliditetsbidrag långvariga sociala trygghetsförmåner som utbetalas till personer som drabbats av arbetsoförmåga,

b) handlar det om förmåner som finansieras genom bidrag och som endast utges till personer som uppfyller de relevanta avgiftsvillkoren,

c) utbetalas invaliditetspension till kvinnor och män som inte uppnått pensionsåldern (65 år för män och 60 år för kvinnor) liksom till kvinnor och män som inte är mer än fem år äldre än denna ålder och som har uppskjutit utbetalningen av sin statliga pension eller valt att inte uppbära den,

d) är det för de personer som inte uppnått pensionsåldern samma nivå för invaliditetspension som grundnivån för avgångspension; rätten till invaliditetspension följer i de flesta fall rätten - eller den rätt som antas finnas - till sjukpenning, som är en kortvarig förmån; avgiftsvillkoren för sjukförmån och tjänsteförmån är emellertid olika,

e) är beloppet av invaliditetspensionen som de personer som är minst 5 år äldre än pensionsåldern erhåller begränsat till beloppet av den statliga pension som de skulle ha erhållit (på grund av sina avgifter) om de inte hade uppskjutit utbetalningen av denna eller valt andra förmåner, och

f) utbetalas endast invaliditetsbidrag till personer som är mer än 5 år yngre än pensionsåldern (det vill säga under 60 år för män och under 55 under år för kvinnor) vid referensdatumet, det vill säga när deras arbetsoförmåga inträdde.

Under dessa omständigheter:

1) Vilka är de kriterier som den nationella domstolen bör använda för att avgöra om de olikheter i behandlingen av kvinnor och män som nämnts ovan är lagenliga enligt artikel 7.1 a i direktiv 79/7/EEG?

2) Har de relevanta kriterierna, under omständigheterna i det aktuella fallet, uppfyllts när det gäller

a) skillnaden mellan nivåerna av invaliditetspensionen som utbetalas till kvinnor och män i åldern 60-65 år, och

b) skillnaden mellan referensdatumen avseende invaliditetsförmån?"

B - Bedömning

16 Artikel 7.1 a i direktiv 79/7, vilken är avgörande i detta fall, lyder:

"1. Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna att från dess tillämpningsområde utesluta

a) avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner."(17)

Domstolens rättspraxis i fråga om artikel 7.1 a

17 Den hänskjutande domstolens osäkerhet i fråga om tolkningen grundas huvudsakligen på domstolens ovan nämnda domar av den 7 juli 1992 i mål C-9/91, Equal Opportunities Commission(18) (nedan kallat "målet EOC"), och av den 30 mars 1993 i mål C-328/91, Thomas m.fl.(19), som meddelades angående tolkningen av artikel 7.1 a i direktiv 79/7. Den första av dessa domar rörde frågan om det enligt artikel 7.1 a är möjligt för en medlemsstat som bibehåller skillnaden i pensionsålder, medan pensionsförmånerna finansieras genom avgifter, att fortsättningsvis ha kvar en särbehandling som dels består i att män måste betala socialförsäkringsavgifter fem år längre än kvinnor för att ha rätt till samma grundpension, dels i att män som förvärvsarbetar tills de fyller 65 år måste betala socialförsäkringsavgifter upp till denna ålder medan kvinnor som är äldre än 60 år inte behöver betala några socialförsäkringsavgifter oberoende av om de förvärvsarbetar efter att ha fyllt 60 år.(20)

Resultatet blev att domstolen besvarade denna fråga jakande, eftersom den ansåg att särbehandlingen hade ett nödvändigt samband med skillnaden i den lagstadgade pensionsåldern.(21) Domstolen motiverade detta bland annat på följande sätt:

I ett system i vilket den finansiella jämvikten beror på att män betalar avgifter under en längre tid än vad kvinnor gör, kan skillnaden i pensionsålder för män respektive kvinnor inte bibehållas utan att den befintliga finansiella jämvikten ändras, om inte även särbehandlingen med avseende på avgiftsperioder bibehålls.(22) En annan tolkning skulle "leda till att den finansiella jämvikten mellan pensionssystemen rubbas"(23), vilket skulle tvinga medlemsstaterna att göra en allmän anpassning av avgifts- och förmånssystemet före utgången av fristen för införlivande av direktivet, varigenom undantaget enligt artikel 7.1 a skulle sakna betydelse.(24)

18 I målet Thomas m.fl.(25) begärdes att domstolen skulle göra en bedömning av avgiftsfria invaliditetsbidrag(26) med hänsyn till om det förhållandet att de olika villkoren för kvinnor och män vad gäller rätt till stöd innebär "eventuella konsekvenser för andra förmåner" som kan följa av skillnaden i avgörandet av pensionsålder i den mening som avses i artikel 7.1 a i direktiv 79/7.

Det föreskrevs i den relevanta lydelsen av Social Security Act 1975 att personer som förlorat arbetsförmågan erhåller SDA(27) och att personer som är sysselsatta med vård av en invalid erhåller ICA(28). Dessa förmåner gällde inte för personer som hade uppnått pensionsåldern.(29) Domstolen beslutade att de undantag från förbudet mot diskriminering som är tillåtna enligt uttrycket "eventuella konsekvenser för andra förmåner", "begränsas till diskriminering i föreskrifter om andra förmåner som har ett nödvändigt och objektivt samband med skillnaden i pensionsålder".(30)

19 I domskälen erinrade domstolen om EOC-domen(31), som visserligen inte rörde bedömningen av "eventuella konsekvenser för andra förmåner" i den skillnad i den fastställda pensionsåldern som beror på kön, utan diskriminering i fråga om avgiftsperioderna, eftersom domstolen redan hade beslutat att diskriminering endast är tillåten när den har ett nödvändigt samband med skillnaden i den lagstadgade pensionsåldern.(32) Domstolen utvidgade kravet på ett sådant samband till diskriminerande konsekvenser för andra förmåner.(33) Dessa kunde endast anses vara befogade, "när de är objektivt sett nödvändiga för att undvika att den finansiella jämvikten inom socialförsäkringssystemet äventyras eller för att säkerställa att föreskrifterna om avgångspension och om andra förmåner samverkar ändamålsenligt".(34) Inom ramen för den vägledning som domstolen gav den nationella domstolen för bedömningen av förekomsten av nödvändighet, uttalade den sig mot en omedelbar inverkan av föreskrifter om avgiftsfria förmåner på den finansiella jämvikten i föreskrifter om avgiftsfinansierade pensioner.(35)

Gemensamma principer i rättspraxis

20 För att - mot bakgrund av domarna EOC(36)och Thomas(37) - kunna besvara de frågor som avses i den begäran om förhandsavgörande som ligger till grund för den föreliggande domen skall de fastställelser och grunddrag som är gemensamma för båda domarna utredas:

Även om övervägandena i ingressen till direktivet inte ger någon förklaring till de undantagsbestämmelser som är i fråga, kan det "härledas från undantaget i artikel 7.1 i direktivet att gemenskapens lagstiftare ville ge medlemsstaterna befogenhet att temporärt fortsätta att behandla kvinnorna gynnsammare i samband med pensioneringen, och gjorde det därigenom möjligt för medlemsstaterna att stegvis ändra pensionssystemen på denna punkt utan att rubba den invecklade finansiella jämvikten mellan dessa system, vars betydelse inte kunde underskattas. Denna gynnsammare behandling omfattar enligt artikel 7.1 a i direktivet möjligheten att kvinnliga arbetstagare kan få rätt till en pension tidigare än manliga arbetstagare".(38)

21 Gemensamt för båda domarna är även det förhållandet att det skall finnas ett "nödvändigt" samband mellan eventuell diskriminering och skillnaden i pensionsålder för kvinnor och män, om särbehandlingen skall kunna grundas på undantagsbestämmelsen.(39) Medan nödvändigheten enligt EOC-domen består i att säkerställa den finansiella jämvikten mellan socialförsäkringssystemen i fråga, utvidgas detta kriterium genom domen i målet Thomas till att även avse ändamålsenlig samverkan mellan förmånssystemen.

22 Det ankommer nämligen på den nationella domstolen att avgöra om en sådan nödvändighet kan konstateras bland de faktiska omständigheterna i målet i den ursprungliga tvisten, medan denna domstol har till uppgift att förse den nationella domstolen med de svar och med den vägledning som gör det möjligt för den att avkunna dom.(40)

23 Det skall därför prövas om den sänkning av en invaliditetspension till beloppet av en avgångspension som beror på skillnaden i den lagstadgade pensionsåldern samt tillgången till invaliditetsbidrag, vilken är beroende av pensionsåldern, är "nödvändig" i den mening som avses i rättspraxis.

Parternas ståndpunkter

24 Parterna har intagit olika ståndpunkter vad gäller svaret på denna fråga.

Sökandena

25 Sökandena har anfört att varken den finansiella jämvikten mellan systemen i fråga eller konsekvensen äventyras, om den objektiva diskriminering som har kritiserats nu avskaffas.

26 a) Vad gäller den finansiella jämvikten stöder sökandena sin argumentation på att National Insurance Fund(41) - ur vilken både invaliditetsförmånerna i fråga och avgångspensionerna samt ett antal andra socialförmåner utbetalas - varken i det förflutna eller för närvarande är uteslutande avgiftsfinansierad, utan i allt högre grad är beroende av statliga anslag. Försåvitt fonden inte är självförsörjande(42) kan man med avseende på inkomstersättande invaliditetsförmåner inte göra någon principiell åtskillnad mellan de avgiftsfinansierade respektive de avgiftsfria systemen, varför det föreliggande fallet är jämförbart med målet Thomas(43). Som stöd för denna uppskattning av NI-fondens finansiella bakgrund stöder sig sökandena på Tony Lynes edliga försäkran som använts som bevis i målet vid den nationella domstolen. Av denna vittnesutsaga framgår(44) att de årliga tilläggsutgifter som behövs för att avskaffa diskrimineringen i fråga sannolikt inte leder till någon skillnad vad gäller avgifternas storlek. Denna vittnesutsaga har inte ifrågasatts. Motparten har inte lagt fram något material av vilket man skulle kunna dra slutsatsen att den finansiella jämvikten inom systemet kan rubbas. Däremot lade regeringen i målet EOC(45) fram uppskattningar som skulle visa att den finansiella jämvikten inom systemet var äventyrad. De omständigheter som åberopats under detta förfarande är inte tillräckliga för att uppfylla det nödvändighetskriterium som domstolen har uppställt.

27 Enligt sökandena gäller de överväganden som återfinns i domen i målet Thomas(46) och i generaladvokatens förslag till avgörande i samma mål(47) utan förbehåll i detta mål. Enligt dessa är diskriminering inte nödvändig för att upprätthålla den finansiella jämvikten inom hela socialförsäkringssystemet, försåvitt nationella föreskrifter innehåller särskilda bestämmelser för sambandet mellan avgångspensionen och förmånen i fråga och denna faktiskt beviljas i stället för andra förmåner.

28 b) Vad gäller samverkan mellan förmånssystemen har sökandena anfört att diskrimineringens avskaffande i flera avseenden bidrar till större enhetlighet inom systemet. Kvinnor och män skulle inte endast genom likadana förutsättningar och lika långa avgiftsperioder åtnjuta lika förmåner, utan även skyddet mot risk för invaliditet skulle likställas inom ramen för de avgiftsfinansierade systemen respektive de avgiftsfria systemen.

29 Sökandena föreslår därmed att den fråga som avses i begäran om förhandsavgörande skall besvaras på följande sätt:

Undantaget enligt artikel 7.1 a gör det inte möjligt för en medlemsstat att fastställa invaliditetsförmåner som är olika för kvinnor och män över 60 år om rätten till dessa avgiftsfinansierade invaliditetsförmåner grundas på avgiftsvillkor som är lika för kvinnor. Avgifterna inbetalas innan rättsinnehavarna fyllt 60 år. Enligt undantaget är det inte heller möjligt att utbetala olika stora invaliditetsförmåner för kvinnor och män av samma ålder innan dessa fyllt 60 år.

Förenade konungarikets regering

30 Förenade konungarikets regering intar motsatt ståndpunkt. Enligt den brittiska regeringen innebär den "temporärt tillåtna gynnsammare behandlingen"(48) av kvinnor inte att det är möjligt att införa nya sätt för diskriminering för att gynna kvinnor eller för att försämra den ställning som männen har på grund av den redan befintliga diskrimineringen.

31 I det föreliggande fallet skulle ett jakande svar på sökandenas begäran leda till en ny sorts diskriminering till förmån för kvinnor.

Enligt den brittiska regeringen är de relevanta kriterierna för tillämpning av artikel 7.1 a "om ett domstolsavgörande, enligt vilket särbehandling avskaffas som svaranden vid fullföljdsinstansen klagat på, skulle äventyra konsekvensen eller jämvikten inom det nationella socialförsäkringssystemet särskilt genom att förbjuda en särbehandling, som följer av och har anknytning till bestående rättsliga skillnader i behandlingen av män respektive kvinnor vad gäller pensionsålder och avgiftsvillkor, så att likabehandlingen skulle leda till godtycklig diskriminering till förmån för ett kön".(49)

Enligt den brittiska regeringen är dessa kriterier uppfyllda i föreliggande mål. I sitt skriftliga yttrande anför regeringen fyra grunder till stöd för detta påstående. Under det muntliga förfarandet utökade den antalet grunder till sex. Grunderna är:

1. Manliga arbetstagare betalar socialavgifter tills de fyller 65 år, medan kvinnliga arbetstagare betalar dem tills de fyller 60 år.

2. Alla som betalar avgifter har rätt till avgiftsfinansierade förmåner till ett visst belopp upp till den ålder då avgiftsskyldigheten upphör.

3. Därefter har alla som betalat avgifter rätt till förmåner som uppgår till nivån för den avgångspension som de förtjänat genom avgifterna. Genom detta säkerställs att en person som inte längre är avgiftsskyldig inte får en större förmån än den som han förtjänat genom att betala avgifter.

4. Avskaffandet av särbehandlingen skulle leda till en ny sorts diskriminering till förmån för kvinnor. En förvärvsarbetande man mellan 60 och 65 år är avgiftsskyldig medan en kvinna i samma ålder inte har denna skyldighet. En man mellan 60 och 65 år har ingen rätt till pension på grund av inbetalade avgifter, medan en kvinna i samma ålder har denna rätt. Därför har en kvinna endast rätt till de förmåner som hon förtjänat genom sina avgifter. I annat fall skulle rätten till avgiftsfinansierade förmåner, vilka hon inte förtjänat, leda till vidare diskriminering till förmån för kvinnor. Detta skulle innebära att en man som blir sjuk när han är mellan 60 och 65 år gammal endast skulle ha rätt till en invaliditetspension, om han skulle uppfylla de avgiftsvillkor som grundas på de senaste årens avgifter, medan en kvinna skulle kunna ansöka om invaliditetspension utan denna skyldighet.

5. Detta gäller i synnerhet när rätten till en pension som är lägre än den tidigare invaliditetspensionen beror på hennes lägre eller begränsade avgifter.

6. Det är omöjligt att förstå varför kvinnor skulle kunna ha rätt att lyfta en invaliditetspension som uppgår till samma belopp som tidigare när de fyller 60 år och inte längre är avgiftsskyldiga.

32 a) Vad gäller det eventuella rubbandet av den finansiella jämvikten hänvisar Förenade konungarikets regering nästan uteslutande till John Francis Palmers edliga försäkran som bifogats deras skriftliga yttrande(50).

33 b) Regeringens huvudargument mot sökandenas begäran grundas på att systemets enhetlighet möjligen äventyras. Argumenten utgör delvis en sammanfattning av de grunder som anförts i punkt 1-6 ovan.

34 Den brittiska regeringen har anfört att avgiftsskyldigheten upphör när rätten till avgångspension börjar. Mottagandet av invaliditetspension äventyrar inte den framtida rätten till en avgångspension, eftersom det beviljas "credits" för den tiden. Begränsningen av invaliditetspensionen till nivån för avgångspensionen motiveras därför av att den som förlorat arbetsförmågan inte skall ha det bättre än pensionären. Vad gäller ofullständiga avgiftsperioder - som eventuellt beror på den berörda kvinnans tidigare val att i egenskap av äkta maka betala en lägre avgift - skulle det inte vara rättvist att utbetala full invaliditetspension. Inkomstersättande förmåner kan ändå inte lyftas mer än fem år efter att man uppnått den lagstadgade pensionsåldern. Detta gäller för både kvinnor och män.

35 Förenade konungarikets regering har föreslagit att den fråga som avses i begäran om förhandsavgörande skall besvaras på följande sätt:

1) En medlemsstat kan i fråga om könsdiskriminering - vad gäller bestämmelsen om socialförsäkringsförmåner - stödja sig på artikel 7.1 a, om ett domstolsavgörande avseende avskaffandet av en särbehandling som svaranden gjort gällande skulle äventyra enhetligheten eller den finansiella jämvikten inom socialförsäkringssystemet, särskilt genom ett förbud mot en särbehandling som grundas på och har samband med en bestående lagstadgad särbehandling av kvinnor och män med avseende på pensionsålder och avgiftsvillkor, så att likabehandlingen skulle innebära godtycklig diskriminering till förmån för någotdera könet.

2) Artikel 7.1 a är tillämplig på

a) skillnaden i fråga om nivåerna för den invaliditetspension som utbetalas till kvinnor och män i åldern 60-65 år, och

b) skillnaden i fråga om referensdatumen avseende invaliditetsbidrag. Kommissionen

36 Även kommissionen anser att samverkan mellan systemen skulle kunna rubbas, om den ifrågasatta diskrimineringen avskaffades.

37 a) Kommissionen har framfört synpunkter på det förhållandet att den finansiella jämvikten mellan socialförsäkringssystemen möjligen kan äventyras. Den har uttalat sig med stor återhållsamhet om förhållandet mellan NI-fondens intäkter och utgifter. Den har dock fastställt att det visserligen finns ett visst ömsesidigt samband mellan intäkterna, som inflyter i form av avgifter, och utgifterna, som består av avgiftsfinansierade förmåner, men att sambandet ändå inte kan beskrivas som en jämvikt.(51) De finansiella följderna av en motsvarande dom skulle säkert bli ansenliga, varvid en eventuell begränsning av domens verkan i tiden skulle kunna spela en roll. Man skulle likväl inte kunna utgå ifrån att den finansiella jämvikten äventyrades.

38 b) Kommissionen anser däremot att diskrimineringen i fråga är oskiljaktigt sammanbunden med avgiftsbestämmelserna, vilka redan ansetts vara sammanbundna med pensionsåldern. Prövningen(52) skall syfta till att avgöra om inte diskrimineringens avskaffande skulle förorsaka anomalier som inte är motiverade och därigenom hindra medlemsstaterna att föreskriva undantag i enlighet med artikel 7.1 a. Visserligen har kvinnor rätt att förvärvsarbeta tills de fyller 65 år, men möjligheten att skjuta upp utbetalningen av pension är dock mer eller mindre fiktiv för den som förlorat arbetsförmågan på grund av invaliditet.

39 Med avseende på förmånernas struktur anser kommissionen att det - till den del det är fråga om en invaliditetspension - inte finns något nödvändigt samband mellan skillnaden i pensionsålder och den ålder upp till vilken man har rätt till invaliditetsförmåner.

40 Vad gäller överensstämmelsen med avgiftsbestämmelserna har kommissionen påpekat att föreliggande fall skiljer sig från målet Thomas i två avseenden. Dels var det fråga om avgiftsfria förmåner, dels kvarstod rätten till de invaliditetsförmåner som var relevanta i målet Thomas även sedan pensionsåldern uppnåtts, medan rätten till förmånerna i föreliggande fall har upphört att gälla.

41 Socialförsäkringsavgifter skall endast betalas av den som ännu inte uppnått pensionsåldern. Endast dessa personer har rätt till full invaliditetspension. Den som uppnått pensionsåldern kan endast erhålla förmåner som inte överskrider pensionsbeloppet, även om denna förmån skulle kallas invaliditetspension. Av detta kan man enligt kommissionen sluta sig till att endast de som är avgiftsskyldiga har rätt till full invaliditetspension.

42 Kommissionen har även påpekat att det - för det fall att sökandena vinner bifall till sin talan - först skulle beviljas tillgång till invaliditetspension sedan pensionsåldern uppnåtts. I detta fall skulle avgiftsskyldighetens karaktär medföra svårigheter. Rätten till sjukförmåner, vilken kan träda i stället för rätten till invaliditetspension, beror på tidigare avgiftsperioder som kvinnor över 60 år inte kan fullgöra. Kvinnor måste därför bli avgiftsskyldiga tills de fyller 65 år eller i annat fall måste man göra avkall på kravet att kvinnor skall betala avgifter sedan de fyllt 60 år. Denna sista möjlighet skulle emellertid utgöra diskriminering av män, eftersom en man endast kan ha rätt till sjukförmåner och invaliditetspension efter att ha fyllt 60 år, om han uppfyller avgiftsvillkoren. Om detta samband däremot inte skulle vara nödvändigt, skulle fallet inte omfattas av artikel 7.1 a och påbudet att likabehandla skulle då vara absolut.

43 Kommissionen har föreslagit att den fråga som avses i begäran om förhandsavgörande skall besvaras på följande sätt:

När en medlemsstat förutsätter att olika avgiftsperioder för män respektive kvinnor utgör en nödvändig följd av att olika pensionsålder bibehålls för män respektive kvinnor skall artikel 7.1 a i direktiv 79/7 - försåvitt rätten till andra förmåner är beroende av att avgifter betalas - tolkas så, att det är möjligt att vägra andra förmåner, när det förhållandet att avgiftsvillkoren inte uppfylls följer av att medlemsstater har fastställt olika avgiftsperioder för kvinnor och män.

Tilläggsövervägande

44 Sökandenas ombud har under det muntliga förfarandet tagit ställning till nyssnämnda problem vad gäller tillgången till invaliditetspension och påpekat att denna problematik inte berörs i de föreliggande tvisterna. Som en övergripande lösning av detta problem skulle man kunna anse att man i stället för avgiftsskyldigheten skulle kunna ställa upp ett krav på sysselsättning.

Tillämpningen av kriterierna i förevarande mål

45 Vad gäller bedömningen av förevarande mål kan man utgå ifrån att sökandena tillhör den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 79/7 enligt dess artikel 2, eftersom de tillhör den "förvärvsarbetande befolkningen" i den mening som avses i bestämmelsen. Omständigheterna omfattas även av det faktiska tillämpningsområdet enligt dess artikel 3, eftersom det är fråga om även de situationer i vilka det rör sig om lagstadgade system som lämnar skydd vid sjukdom, invaliditet, ålderdom, olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar och arbetslöshet.

46 Det råder ingen osäkerhet om att det är fråga om en objektiv diskriminering som strider mot artikel 4 i direktivet. Särbehandlingen består i skillnaden i tillgången till och beloppet av invaliditetsförmåner med avseende på manliga respektive kvinnliga rättsinnehavares ålder. Oberoende av åldern, som beror på den lagstadgade pensionsåldern, är det fråga om identiska tillträdesvillkor för de berörda invaliditetsförmånerna. Villkoren består i att arbetstagaren vid förlusten av arbetsförmåga förvärvsarbetade och därmed var skyldig att betala avgifter till det lagstadgade socialförsäkringssystemet. Den som förlorat arbetsförmågan har rätt till sjukförmåner under 168 dagar, om han har betalat avgifter under minst två kalenderår omedelbart innan han förlorade arbetsförmågan. Om sjukförmåner skall utgå i mer än 168 dagar, tillkommer det omedelbart och automatiskt en rätt till invaliditetsförmåner. Villkoren för att erhålla invaliditetspension är således helt fristående från villkoren för att erhålla avgångspension. Tills man uppnår den lagstadgade pensionsåldern har tillträdesvillkoren för avgångspension ingen inverkan på erhållandet av invaliditetspension. Även när man uppnår pensionsåldern sker det inte någon förändring av tillträdesvillkoren för invaliditetspension, utan invaliditetspensionen begränsas endast till det belopp som skulle ha utbetalats till vederbörande i avgångspension. Sambandet mellan invaliditetspensionen och avgångspensionen består alltså endast i den i lag fastställda övre gränsen för en invaliditetsförmån.

Grundläggande principer

47 Före den konkreta prövningen av om den beskrivna diskrimineringen är tillåten inom ramen för en undantagsbestämmelse finns det skäl att erinra om att principen om likabehandling av kvinnor och män i förvärvsarbete och på områden som har samband därmed(53) utgör en grundläggande princip i gemenskapsrätten som har karaktären av en grundläggande rättighet. Denna tanke löper som en röd tråd genom rättspraxis i fråga om artikel 119 i EG-fördraget och direktiven 75/117/EEG(54), 76/207/EEG(55), 79/7/EEG(56), 86/378/EEG(57) och 92/85/EEG(58). Man skall därför lägga märke till att undantagen tolkas strikt, som uttryckligen påpekades i ett motsvarande sammanhang i Thomas-domen(59).

r förevarande mål och målet Thomas jämförbara?

48 Såväl i målet Thomas som i detta mål avser förfarandet inkomstersättande invaliditetsförmåner som på grund av lag beviljas kvinnor och män på olika sätt, varvid denna särbehandling har samband med den lagstadgade pensionsåldern. Det skall därför företas en undersökning av de förmåner som vid båda förfarandena utgjort föremålet för tvisten och som i det föreliggande fallet eventuellt leder till en annan bedömning än i målet Thomas.

49 I målet Thomas rörde det sig om avgiftsfinansierade system. Kommissionen tror att den kan urskilja ytterligare en skillnad i det att förmånerna i målet Thomas hade beviljats också för tiden efter pensionsåldern medan rätten till invaliditetsförmånerna i detta mål upphör i och med att pensionsåldern uppnås.

50 Denna bedömning är inte helt riktig. Såsom redan anförts kan de invaliditetsförmåner som skall bedömas i detta fall lyftas genom uppskov under upp till fem år efter det att pensionsåldern uppnåtts utan att det sker någon principiell förändring av tillträdesvillkoren.

51 Ett väsentligt kännetecken som utgör en skillnad mellan förmånerna i målet Thomas och dem i det föreliggande målet är alltså om de är avgiftsfinansierade eller avgiftsfria. Därför skall det prövas om den finansiella jämvikten mellan de angivna socialförsäkringssystemen rubbas genom avskaffandet av särbehandlingen med avseende på avgiftsfinansierade förmåner.

Kan det förhållandet att förmånerna är avgiftsfinansierade eventuellt äventyra finansieringssystemet?

52 Den finansiella jämvikten skulle kunna äventyras genom en merkostnad som uppkommer utan att det finns motsvarande finansiell täckning. Invaliditetsförmånerna utbetalas ur NI-fonden ur vilken även ett antal andra socialskyddsförmåner utgår, såsom till exempel avgångspensioner, sjukförmåner och arbetslöshetsunderstöd. National Insurance Fund finansieras huvudsakligen genom arbetstagarnas och arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter. NI-fonden har dessutom även andra inkomstkällor av en ansenlig omfattning, till exempel investeringar eller återbäringar.(60) Under förfarandet anfördes dessutom att NI-fonden under flera års tid hade finansierats med statliga anslag. Av sökandenas framställning - som vid förfarandet vid den nationella domstolen bevisades genom Tony Lynes edliga försäkran - framgår att 18 procent av intäkterna under giltighetstiden för Social Security Act 1973 härrörde från "Treasury Supplement". Genom de nya regler som infördes år 1975 minskades anslagen, varefter de genom Social Security Act 1979 helt skulle avskaffas. Minskningen av de respektive procentuella andelarna fullföljdes under en tid av flera år fram till slutet av 1980-talet. Genom Social Security Act 1993 återinfördes denna form för anslag.(61)

53 Vad gäller storleken av den nödvändiga finansiella kostnaden för avskaffandet av särbehandlingen kan man göra vissa uppskattningar på grund av den edliga försäkran som avgavs av John Francis Palmer och som har åberopats av Förenade konungarikets regering. Kostnaderna skulle uppgå till

- 90 miljoner UKL vad gäller invaliditetsförmåner för räkenskapsåret 1993-1994, med retroaktiv verkan från april 1992,

- 190 miljoner UKL, med retroaktiv verkan från december 1984,

- 100 miljoner UKL vad gäller alla avgiftsfinansierade förmåner för räkenskapsåret 1993-1994, med retroaktiv verkan från april 1992, och

- 200 miljoner UKL, med retroaktiv verkan från december 1984.

54 Förfarandet vid domstolen kan inte avse en konkret uppskattning av den nödvändiga finansiella kostnaden. Dock är en uppskattning av storleksordningen väsentlig för bedömningen av om den finansiella jämvikten eventuellt rubbas. Den kostnad som skall uppskattas utgör en bråkdel av NI-fondens löpande intäkter som härrör från olika inkomstkällor. Sökandena har - utan att detta har bestridits - anfört antagandet att en höjning av avgifterna inte är nödvändig för att genomföra den likabehandling som krävts. Mot bakgrund av det exemplariska bokföringsmaterial som lagts fram lutar författaren mot uppfattningen att NI-fondens utgifter kan bäras utan att den finansiella jämvikten rubbas.

55 Den omständigheten att oförutsedda omständigheter skall tas i beaktande i samband med beräkningar gjorda av en så stor offentlig institution som NI-fonden talar för att den finansiella jämvikten mellan förmånssystemen inte rubbas varaktigt. Av den balansräkning för räkenskapsåret 1990-1991 som har förebringats inför domstolen framgår till exempel att en merkostnad om cirka 2 689 miljoner UKL behövdes jämfört med föregående års bokslut. Bokföringsmaterialet avseende fördelningen av kostnaderna omfattar 11 olika positioner. Dessa täcker bland annat en utgiftsökning för invaliditetsförmåner om nästan 600 miljoner UKL. I förklaringarna till bokföringsmaterialet står att merkostnaden blev nödvändig på grund av högre förmåner och ett större antal sökande, särskilt sådana som hade rätt till arbetslöshetsunderstöd. I faktiska siffror uppgår merkostnaden för arbetslöshetsunderstödet till cirka 136 miljoner UKL för räkenskapsåret 1990-1991 jämfört med föregående års bokslut. För en fond som måste kunna absorbera fluktuationer i denna storleksordning kan den uppskattade merkostnaden om 90 miljoner UKL inte innebära att dess finansiella jämvikt rubbas varaktigt.

56 Inte heller möjligheten att i förekommande fall vara tvungen att begära statliga anslag kan anses utesluten, eftersom den utgör en del av den befintliga finansieringsstrukturen för NI-Fond. Man kan inte utesluta att även budgetmedel måste användas. I detta hänseende skiljer sig emellertid situationen inte från den situation som råder vad gäller finansieringen av avgiftsfria förmåner, såsom i målet Thomas, eftersom även dessa förmåner måste finansieras genom skatteintäkter.

57 Med förbehåll för att de framlagda siffrorna anger den faktiska storleksordningen på ett lämpligt sätt - vilket ankommer på den nationella domstolen att avgöra - bör det anses att det förhållandet att förmånerna i fråga är avgiftsfinansierade inte innebär att de skall behandlas principiellt annorlunda än förmånerna i målet Thomas.

Rubbningen av samverkan mellan systemen

58 Även om socialförsäkringssystemens finansiella jämvikt inte skulle rubbas genom avskaffandet av särbehandlingen, har en medlemsstat emellertid rätt att inom ramen för artikel 7.1 a i direktiv 79/7 upprätthålla särbehandling som har samband med skillnaden i pensionsålder, om systemens samverkan i annat fall rubbades. Såväl Förenade konungarikets regering som kommissionen anser att systemets enhetlighet äventyras. I sin argumentation har de upprepade gånger framhållit de olika avgiftsperioder som skall fullgöras för att komma i åtnjutande av förmåner. Framför allt är Förenade konungarikets regerings anförande ägnat att i många avseenden skapa förvirring.

Avgiftsvillkoren

59 Vad först och främst gäller avgiftsvillkoren för att komma i åtnjutande av invaliditetsförmåner är dessa lika för kvinnor och män. Villkoren för rätten till invaliditetspension har inget samband med villkoren för rätten till avgångspension. Endast sedan pensionsåldern uppnåtts begränsas invaliditetspensionen till nivån för en befintlig rätt till pension. Eftersom den lagstadgade pensionsåldern är 60 år för kvinnor och 65 för män, har män som är mellan 60 och 65 år gamla rätt till full invaliditetspension, medan kvinnor i denna åldersgrupp har rätt till invaliditetspension enligt reglerna för en eventuell sänkning.

Avgiftsskyldigheten

60 Förenade konungarikets regerings anförande, enligt vilket endast de som omfattas av avgiftsskyldigheten kan ha rätt till förmåner, kan också ge upphov till missförstånd. Ur rättsinnehavarnas synvinkel är detta påstående helt felaktigt. Mottagaren av invaliditetsförmåner är nämligen just inte avgiftsskyldig. Med avseende på en senare avgångspension tillgodoräknas mottagaren av invaliditetsförmåner "credits" så, att tiden för arbetsoförmåga bokförs rent matematiskt på så sätt att denne får rätt till en högre pension trots att inga avgifter betalas.(62) Ur den enskildes synpunkt kan man alltså inte godta påståendet att endast den som är avgiftsskyldig har rätt till förmåner. Med tanke på de kvinnor som hör till den förvärvsarbetande befolkningen som helhet stämmer påståendet inte heller, eftersom betalningen av avgifter upphör i och med att rätten till invaliditetspension uppkommer, och detta sker oberoende av om kvinnor abstrakt sett är avgiftsskyldiga tills de fyller 60 år, medan kvinnor som förvärvsarbetar när de är mellan 60 och 65 år gamla är befriade från detta.

Likabehandlingen som en ny sorts diskriminering

61 Förenade konungarikets regerings anförande är vidare vilseledande vad gäller det påståendet att avskaffandet av särbehandlingen skulle ge upphov till en ny sorts diskriminering till förmån för kvinnor. Denna bedömning följer av att en annan referensram valts för den påstådda diskrimineringen. Utgångspunkten i sökandenas ståndpunkt är åldern. Förenade konungarikets regering utgår däremot ifrån den lagstadgade pensionsåldern som den har som den enhetliga grunden för sin argumentation. En särbehandling av kvinnor och män i åldern mellan 60 och 65 år skall inte förekomma enligt denna grund för argumentationen. Detta förklarar även Förenade konungarikets regerings ståndpunkt enligt vilken kvinnor och män behandlas lika. Beviljandet av inkomstersättande förmåner kan inte för någondera gruppen utsträckas till längre än fem år efter pensionsåldern. Varje avvikelse från denna princip innebär en särbehandling till förmån för den ena könsgruppen respektive till nackdel för den andra.

62 Vid bedömningen av förevarande mål skall man inte frigöra sig från referensramen avseende ålder, eftersom särbehandlingen då inte längre skulle vara begriplig. Ur denna synvinkel skulle avskaffandet av den tvistiga särbehandlingen uppfattas så, att kvinnor och män bereds samma skydd mot risken för invaliditet i stället för att männens situation nödvändigtvis skulle försämras.

Likabehandlingens systemkonformitet

63 Anpassningen skulle kunna uppfattas som en etapp i det stegvisa förverkligandet av principen om likabehandling av kvinnor och män på området för social trygghet i den mening som avses i direktiv 79/7. Detta skulle kunna hänföras till de mål som eftersträvas med direktivet.(63)

64 Vad gäller kostnaderna för det stegvisa förverkligandet av en på detta sätt genomförd princip om likabehandling skall det medges att detta skulle medföra en temporär merkostnad. På lång sikt skulle anpassningen av pensionsåldern för kvinnor och män till samma nivå kunna medföra avsevärda kostnadsbesparingar. Detta följer av de beräkningar som utförts i vitboken om jämställdhet i fråga om pensionsåldern för statliga pensioner.(64)

65 Vid bedömningen skall man också tänka på att risken för invaliditet - på sätt som avses i socialförsäkringsrätten - i princip är en annan risk än åldersrisken. Invaliditet innebär ett bortfall av arbetsförmågan, varför invaliditetsförmånerna ersätter inkomst och, på sätt som avses i socialförsäkringsrätten, åtminstone delvis förvärvsarbete. Detta förklarar till exempel det förhållandet att "credits" beviljas utan att några faktiska arbetsprestationer eller inbetalningar av avgifter sker. De invaliditetsförmåner som skall bedömas i det föreliggande fallet är följaktligen sammankopplade med den livsperiod under vilken man får förvärvsarbeta. Denna förutsättning strider emellertid inte mot att invaliditetsförmåner beviljas kvinnor som är mellan 60 och 65 år gamla, eftersom dessa kvinnor har rätt att förvärvsarbeta under denna period. Det förefaller berättigat att söka skydd mot invaliditet under denna period, precis som män gör.

66 Invändningen att kvinnor i denna åldersgrupp inte omfattas av avgiftsskyldigheten i fråga om socialförsäkringsavgifter, bör inte anses vara avgörande. När en kvinna mellan 60 och 65 år förvärvsarbetar är hon visserligen befriad från socialavgifter. Hennes arbetsgivare är emellertid avgiftsskyldig. Under hela förfarandet har det emellertid varit fråga om arbetstagarens avgifter. Då förbiser man dock att även arbetsgivaren betalar betydande socialavgifter.

67 Systemets enhetlighet skulle förstärkas av att kvinnor skulle skyddas på samma villkor som män i samma ålder mot risken för invaliditet under den tid de eventuellt förvärvsarbetar.

Tillgång till invaliditetsförmåner efter uppnådd pensionsålder

68 Kommissionen anser att systemets enhetlighet äventyras, om kvinnor beviljas tillgång till invaliditetsförmåner först sedan de uppnått pensionsåldern medan de inte uppfyller avgiftsvillkoren som enligt gällande bestämmelser utgör oeftergivliga tillträdesvillkor.

69 Härnäst skall det eftertryckligen påpekas att detta problem inte berörs av den fråga som avses i den begäran om förhandsavgörande som skall besvaras här. I alla de mål som ligger till grund för målet vid den nationella domstolen var det fråga om fortsatt utbetalning av invaliditetsförmåner sedan sökandena hade valt mellan avgångspension och invaliditetspension, till fördel för den sistnämnda. Övervägandena på detta område är följaktligen hypotetiska.

70 De argument som sökandena framförde under det muntliga förfarandet är av viss relevans. Om man vill skydda kvinnor mellan 60 och 65 år mot risken för invaliditet, vore det naturligt att även tillförsäkra dem invaliditetsförmåner för det fall att de förlorar arbetsförmågan och därigenom vållas ett avbrott i förvärvsarbetet medan de är mellan 60 och 65 år gamla. Det bör medges att kravet på tidigare avgiftsperioder inte kan avvisas helt.

71 Att befria kvinnliga arbetstagare från avgiftsskyldighet när de är mellan 60 och 65 år gamla är en följd av skillnaden i den fastställda pensionsåldern och av den enligt EOC-domen således tillåtna skillnaden i fastställelsen av avgiftsperioderna. Denna befrielse är förenlig med gemenskapsrätten, enligt vilken kvinnor får gynnas temporärt.(65)

72 Det har redan påpekats att faktiska socialavgifter för förvärvsarbetande kvinnor mellan 60 och 65 år betalas av arbetsgivarna. Detta minskar problemet. Man skulle faktiskt - som sökandena föreslagit - kunna utgå ifrån kriteriet avseende förvärvsarbete, vilket har samband med arbetsgivarnas avgiftsskyldighet.

73 Avslutningsvis bör det påpekas att kvinnor som har arbetsinkomster till denna del inte har rätt till några statliga förmåner och att de således inte belastar statens budget. Belastningen kompenseras inte heller av några senare avgifter som är högre, eftersom kvinnorna i åldersgruppen i fråga inte får rätt till högre pension - vad den än må vara - genom fortsatt förvärvsarbete.

Invaliditetsbidrag

74 Avslutningsvis skall problemet med invaliditetsbidrag behandlas. Stöd beviljas endast när den ersättningsberättigade är minst fem år yngre än den lagstadgade pensionsåldern när han förlorar arbetsförmågan. Storleken på förmånen är omvänt beroende av åldern, det vill säga ju tidigare man förlorar arbetsförmågan, desto större är förmånerna. Alla principiella överväganden avseende invaliditetsförmåner bör anses gälla för både invaliditetspensioner och invaliditetsbidrag. De gäller a fortiori för invaliditetsbidrag, eftersom mottagandet av dem inte är sammankopplat med några strängare villkor vad gäller avgiftsperioder. Dessutom är deras samband med skillnaden i den lagstadgade pensionsåldern - som är det enda som berättigar undantaget - inte omedelbart utan består endast i en tidsmässig länk på fem år.

Slutsats

75 Mot bakgrund av vad som upplysts i målet förefaller det som om varken systemets finansiella jämvikt eller enhetlighet skulle äventyras genom att den kritiserade diskrimineringen avskaffas. Följaktligen är särbehandlingen inte nödvändigt och objektivt sammanbunden med skillnaden i den lagstadgade pensionsåldern.

C - Förslag till avgörande

76 Till följd av de föregående övervägandena föreslås att domstolen skall besvara de frågor som avses i begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

"När en medlemsstat - enligt artikel 7.1 a i rådets direktiv 79/7 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - fastställer olika pensionsålder för kvinnor och män vad gäller beviljande av ålders- och avgångspension, begränsas de undantag - som är tillåtna enligt bestämmelsens lydelse 'de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner' - till att omfatta diskriminering genom föreskrifter om andra förmåner, vilka är nödvändigt och objektivt sammanbundna med skillnaden i pensionsålder. En sådan nödvändighet kan följa av att socialförsäkringssystemens finansiella jämvikt eller ändamålsenliga samverkan äventyras."

(1) - Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 10.1.1979, s. 24.)

(2) - Rose Graham, Mary Connell och Margaret Nicholas.

(3) - Motsvarar § 15 i Social Security Act 1975 (nedan kallad "1975 års lag"), som var tillämplig på sakförhållandena i målet vid den nationella domstolen (vid tidpunkten då sökandena uppnådde pensionsåldern). Enligt kommissionen (kommissionens skriftliga yttrande, s. 2) förefaller "the 1992 Act" att vara en konsoliderad version av 1975 års lag.

(4) - Dom av den 2 augusti 1993, Marshall (C-271/91, Rec. 1993, s. I-4367), och dom av den 30 mars 1993, Thomas m.fl. (C-328/91, Rec. 1993, s. I-1247).

(5) - "Contribution record".

(6) - För Grahams del 16,64 UKL i stället för 49,48 UKL per vecka, för Connells del 36,78 UKL i stället för 50,00 UKL per vecka och för Nicholas del 35,38 UKL i stället för 58,00 UKL per vecka (jfr s. 3-5 i begäran om förhandsavgörande).

(7) - Motsvarar § 16 i 1975 års lag.

(8) - Jfr § 33 i 1992 års lag.

(9) - Definieras i § 57 i 1992 års lag.

(10) - Jfr § 31 i 1992 års lag.

(11) - Jfr § 35 i 1992 års lag.

(12) - Jfr § 33 i 1992 års lag.

(13) - Jfr del 1 i bilaga 3 till 1992 års lag - två kalenderår.

(14) - Författarens kursivering.

(15) - Dom av den 7 juli 1992, Equal Opportunities Commission (C-9/91, Rec. 1992, s. I-4297).

(16) - Domen Thomas m.fl. (se fotnot 4).

(17) - Författarens kursivering.

(18) - Målet EOC (se fotnot 15).

(19) - Målet Thomas (se fotnot 4).

(20) - Jfr punkt 9 i domen i målet EOC (se fotnot 15).

(21) - Ibidem, punkt 20, och domslutet.

(22) - Ibidem, punkt 16.

(23) - Ibidem, punkt 17.

(24) - Ibidem, punkt 18.

(25) - Målet Thomas (se fotnot 4).

(26) - "Severe Disablement Allowance" = Stöd på grund av allvarligt nedsatt arbetsförmåga (SDA) och "Invalid Care Allowance" = Ersättning för hemvårdskostnader (ICA).

(27) - Jfr fotnot 26.

(28) - Jfr fotnot 26.

(29) - Jfr punkt 3 i domen i målet Thomas (se fotnot 4).

(30) - Ibidem, domslutet (författarens kursivering).

(31) - Ibidem, punkt 10.

(32) - Ibidem, punkt 10.

(33) - Ibidem, punkt 11.

(34) - Ibidem, punkt 12 (författarens kursivering).

(35) - Ibidem, punkt 13-14.

(36) - Målet EOC (se fotnot 15).

(37) - Målet Thomas (se fotnot 4).

(38) - Jfr punkt 15 i domen i målet EOC, och motsvarande innehåll i punkt 9 i domen i målet Thomas.

(39) - Jfr domslutet i målet EOC, och punkt 10 i domen i målet Thomas.

(40) - Jfr även punkt 13 i domen i målet Thomas.

(41) - Nedan även kallad "NI-fonden".

(42) - I Grahams skriftliga inlaga används begreppet "self-contained".

(43) - Målet Thomas (se fotnot 4).

(44) - Stycke 22, jfr s. 15 i sökandenas skriftliga yttrande.

(45) - Målet EOC (se fotnot 15).

(46) - Jfr domen i målet Thomas (fotnot 4), punkt 15.

(47) - Jfr förslaget till avgörande i målet Thomas, punkt 10.

(48) - I den mening som avses i domen i målet EOC (fotnot 15), punkt 15, och i målet Thomas (fotnot 4), punkt 9.

(49) - S. 12 i det skriftliga yttrandet från Förenade konungariket.

(50) - Tjänstemannen John Francis Palmers edliga försäkran som använts som bevismaterial i målet vid den nationella domstolen.

(51) - Jfr s. 18 i kommissionens skriftliga yttrande.

(52) - "Test" i den mening som sökandena avser i sin argumentation, jfr s. 13 i det skriftliga yttrandet.

(53) - Direktiv 79/7 (se fotnot 1).

(54) - Rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT nr L 45, s. 19).

(55) - Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT nr L 39, s. 40.)

(56) - Direktiv 79/7 (se fotnot 1).

(57) - Rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet (EGT nr L 225, s. 40).

(58) - Rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om minimikrav beträffande varselmärkning och signaler för hälsa och säkerhet i arbetet (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT nr L 348, s. 1).

(59) - Jfr punkt 8 i domen i målet Thomas (se fotnot 4).

(60) - Domstolen förfogar inte över något bokföringsmaterial från NI-fonden för en längre tidsrymd. Inom ramen för bilaga B till det skriftliga yttrandet från Förenade konungarikets regering har emellertid balansräkningen för räkenskapsåret 1990-1991 förelagts. För att beskriva storleksordningen skall några siffror väljas ut: intäkter från avgifter: 30 863 miljoner UKL, från investeringar: 996 miljoner UKL, från reservfonder (marknadsvärdet av säkerheterna i "Redundancy Fund"): 923 miljoner UKL, och genom återbäringar: 436 miljoner UKL.

(61) - Med avseende på anslagens storleksordning bör det hänvisas till ett belopp som sökandena nämnt. Medan den procentuella andelen av anslagen för räkenskapsåret 1985-1986 utgör 9 procent av intäkterna, anges det faktiska bidraget på ett annat ställe uppgå till 2,1613 (sic) miljoner UKL (s. 14 i det skriftliga yttrandet).

(62) - Dessa principer gäller utan åtskillnad för dem som har rätt till invaliditetspension innan de uppnår pensionsåldern. Efter denna tidpunkt har tiderna emellertid inte längre någon förhöjande inverkan på rätten till pension, det vill säga att några "credits" kan inte längre tillgodoräknas.

(63) - Jfr även dom av den 7 juli 1994 i målet Bramhill (C-420/92, Rec. 1994, s. I-3191).

(64) - White Paper Equality in State Pension Age; Cm 2420 December 1993, bilaga A till det skriftliga yttrandet från Förenade konungariket.

(65) - Jfr målet EOC (se fotnot 15), punkt 15, och målet Thomas (se fotnot 4), punkt 9.

Full & Egal Universal Law Academy