EUR-Lex -  61994CC0212 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 7 december 1995

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 De frågor som High Court of Justice, Queen's Bench Division, genom begäran om förhandsavgörande har hänskjutit till domstolen rör tolkningen av domen i målet Lomas m.fl.(1), i vilken domstolen ogiltigförklarade metoden för beräkning av då gällande clawback, samt giltigheten och tolkningen av det nya system för beräkning av clawback som kommissionen införde, genom kommissionens förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992(2), för att verkställa denna dom.

Genom dessa frågor underställs metoden för beräkning av vad som kallas clawback på nytt domstolens bedömning. Clawback är ett belopp som exportörerna av får- och getkött från Förenade kungariket enligt gemenskapens bestämmelser skall betala till de brittiska myndigheterna vid tidpunkten för exporten, genom återbetalning av det bidrag som tidigare har betalats till producenterna när djuren slaktades.

2 Fram till år 1992 var clawback-systemet grundat på rådets förordning (EEG) nr 1837/80 om upprättande av den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött(3) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], vilken sedan ersattes av rådets förordning (EEG) nr 3013/89(4) samt av kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84(5), i vilken vissa tillämpningsföreskrifter fastställdes.

Genom förordning nr 1837/80 hade Förenade kungariket tillåtits att betala ett "rörligt slaktbidrag" till producenter av får- och getkött för de djur som var avsedda att slaktas. Detta bidrag kunde betalas när de priser som noterades på den representativa marknaden i Förenade kungariket var lägre än en "vägledande nivå" som motsvarade 85 procent av baspriset.(6)

3 När de produkter för vilka bidrag hade betalats exporterades (vilket kunde ske inom tjugoen dagar från det att de första gången släpptes ut på marknaden), måste exportörerna till den behöriga nationella myndigheten återbetala ett belopp, som skulle vara exakt samma som bidragsbeloppet. Syftet var att, vid den tidpunkt då produkterna släpptes på marknaden, neutralisera verkan av ett bidrag som inte längre var berättigat. Genom artikel 9.3 i förordning nr 1837/80 fick kommissionen särskilt i uppgift att anta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt att vid utförseln av produkter från Förenade kungariket uppbära ett "belopp som motsvarar detta bidragsbelopp".(7)

I förordning nr 1633/84, som kommissionen antog på grundval av denna bestämmelse, fastställdes kriterierna för beräkningen av slaktbidraget och clawback. Slaktbidraget fastställdes till den kurs som gällde under den vecka då produkterna för första gången släpptes ut på marknaden eller vid dagen för slakten, medan clawback beräknades på grundval av den kurs som gällde under den vecka då exporten ägde rum.(8)

4 I domen i målet Lomas m.fl. förklarade domstolen, som sagt, att artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1633/84 var ogiltig. I enlighet med fast rättspraxis fastslog domstolen för det första att det var tillåtet att uppbära clawback vid exporten av produkter för vilka det tidigare hade betalats bidrag.(9)

Domstolen fastslog för det andra att metoderna för beräkning av clawback måste utformas på så sätt att bidragets verkan neutraliseras i samband med att de produkter för vilka bidrag har erhållits förs ut ur den berörda regionen, så att systemet inte medför oberättigade fördelar eller nackdelar för producenterna, och förklarade att de beräkningsmetoder som har beskrivits ovan var ogiltiga, eftersom de inte säkerställde en exakt överensstämmelse mellan de båda beloppen.(10)

5 Domstolen påpekade dock att möjligheten att väcka talan om återbetalning av clawback som uppburits under tidsperioder före dagen för domen skulle kunna medföra betydande ekonomiska följder och allvarliga organisationssvårigheter för Förenade kungariket. Av det skälet, och dessutom av hänsyn till rättssäkerheten, fann domstolen det lämpligt att begränsa ogiltigförklaringens rättsverkan i tiden. Den fastställde följaktligen att denna ogiltighet endast kunde åberopas med retroaktiv verkan av de ekonomiska aktörer som före dagen för domen hade väckt talan eller anfört ett motsvarande klagomål.(11)

6 Det ovan beskrivna regelverket har under tiden genomgått väsentliga förändringar. För det första har Förenade kungariket fått tillstånd att från och med regleringsåret 1992 upphöra med att bevilja slaktbidrag för får.(12)

För det andra har kommissionen, för att rätta sig efter domen i målet Lomas m.fl., antagit ovannämnda förordning nr 1922/92, genom vilken det nya system för beräkning av clawback som här är i fråga infördes. Som anges i artikel 3 skall förordningen tillämpas vid alla tillfällen där clawback ännu inte hade betalts den 10 mars 1992 (fall som täcks av artikel 1)(13) eller aktörerna har inlett förfaranden för att erhålla återbetalning av felaktigt inbetalda clawback-belopp (fall som täcks av artikel 2).

7 Enligt artikel 1 i förordning nr 1922/92, genom vilken artikel 4 i förordning nr 1633/84 ändras, kan aktörer som fortfarande skall betala belopp i form av clawback i huvudsak välja mellan två alternativ. De kan antingen välja att betala ett belopp som är exakt samma som det bidragsbelopp som har beviljats producenterna (nedan kallat "det första alternativet"), och skall då samtidigt "på ett tillfredsställande sätt dokumentera för de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket det bidragsbelopp som faktiskt beviljats för de produkter som omfattas av clawback", eller välja att betala ett belopp som skall "fastställas till samma som det genomsnittliga beloppet av de bidrag som fastställts för den vecka som produkterna avsänts och de tre föregående veckorna" (nedan kallat "det första alternativet").

8 I artikel 2 i förordning nr 1922/92 fastställs däremot en metod för beräkning av de belopp som de aktörer som är berättigade till återbetalning enligt domen i målet Lomas m.fl. kan kräva i form av återbetalning av felaktigt inbetald clawback. Även dessa aktörer har möjlighet att välja mellan två olika beräkningsmetoder, som huvudsakligen motsvarar det första och det andra alternativet i artikel 1.

Enligt denna bestämmelse är nämligen aktörerna berättigade till återbetalning ("inom de tidsgränser och enligt förfarandet i gällande nationell lag") av skillnaden mellan det betalade clawback-beloppet och det bidragsbelopp som faktiskt har beviljats för samma produkter. På begäran av aktören får dock "återbetalning ske av skillnaden mellan det clawback-belopp som faktiskt hade erlagts och det genomsnittliga beloppet av de bidrag som fastställts för den vecka som produkterna avsänts och de tre föregående veckorna".

I artikel 2.2 föreskrivs att aktörerna före den 30 november 1992 skall underrätta de behöriga nationella myndigheterna i Förenade kungariket om det datum från vilket de begär återbetalning, det clawback-belopp som erlagts till och med den 10 mars 1992 och det bidragsbelopp som faktiskt hade beviljats (med undantag för de aktörer som hade valt det andra alternativet), samt att aktörerna skall lämna "tillfredsställande dokumentation ... till de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket avseende ovannämnda upplysningar".

9 Kärandena i målet vid den nationella domstolen är bolag som exporterar får- och getkött. De har väckt talan vid den nationella domstolen för att erhålla återbetalning av den clawback som de har betalat från år 1980 till och med den dag då talan väcktes (den 6 mars 1992). De har, enligt vad som framgick vid det muntliga förfarandet, senare inskränkt sitt krav till att avse skillnaden (opreciserad) mellan det felaktigt uppburna clawback-beloppet och det belopp som de borde ha betalat för samma period, om gemenskapsbestämmelserna hade tillämpats korrekt.(14)

Under förfarandet vid den nationella domstolen, efter det att ovannämnda förordning nr 1922/92 hade trätt i kraft, har kärandena bestritt de beräkningsmetoder som fastställs i denna förordning, och har hävdat att de båda alternativ som står aktörerna till buds enligt artiklarna 1 och 2 strider mot grundförordningen. Det första alternativet skulle vara oanvändbart i praktiken, eftersom myndigheterna i Förenade kungariket kräver bevisning i dokumentform rörande bidragsbeloppet, något som exportörerna inte har någon praktisk möjlighet att tillhandahålla, eftersom det inte är de som har erhållit detta bidrag. Det andra alternativet skulle vara rättsstridigt, i den mån det - som fastslogs i domen i målet Lomas m.fl - inte säkerställer en exakt överensstämmelse mellan det bidragsbelopp som betalats till producenten och det clawback-belopp som exportören måste betala.

10 Av dessa skäl har den brittiska domstolen förklarat målet vilande och ställt sex tolkningsfrågor till domstolen.

Genom sin första och sin fjärde fråga har den nationella domstolen begärt att domstolen uttalar sig om giltigheten av artiklarna 1 och 2 i förordning nr 1922/92, det vill säga den nya metoden för beräkning av de belopp som skall återbetalas till de aktörer som (enligt domen i målet Lomas m.fl.) är berättigade att kräva en sådan återbetalning.

Om svaret på den första och den fjärde frågan skulle vara att metoden är ogiltig, har den nationella domstolen begärt att domstolen klargör vad för slags dokumentation aktörerna måste lämna till de behöriga nationella myndigheterna med avseende på beräkningen av clawback eller av de belopp som skall återbetalas (andra och femte frågan).

Genom sin tredje fråga önskar den nationella domstolen få visshet i huruvida aktörerna har rätt, i enlighet med domen i målet Lomas m.fl., att även begära återbetalning av de belopp som de har betalat i clawback under den period som föregick väckandet av talan eller motsvarande klagomål.

Den sjätte frågan avser slutligen förekomsten av gemenskapsrättsliga eller nationella bestämmelser som den nationella domstolen skall eller får beakta för att fastställa det belopp som skall återbetalas, särskilt i fråga om bevisbördan, obefogat berikande och preskriptionstiderna för talan.

11 I det aktuella målet väcks därmed samma frågor som domstolen redan har uttalat sig över i domen i målet Lomas m.fl.

I mitt förslag till avgörande i det målet föreslog jag - med utgångspunkt från övertygelsen att de mål som eftersträvades genom reglerna i grundförordningen bara kunde uppnås om bidragsbeloppet exakt överensstämde med clawback-beloppet - att domstolen skulle förklara att de då gällande reglerna för beräkning av clawback var rättsstridiga. Domstolen delade som sagt denna åsikt och ogiltigförklarade artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1633/84, utan att ifrågasätta de befullmäktigande bestämmelserna i grundförordningen.

12 Jag önskar dock påpeka att det aktuella förfarandet, till skillnad från målet Lomas m.fl, äger rum vid en tidpunkt då beviljandet av bidrag och därmed även uppbörden av clawback har upphört. Domstolen anmodas således att ge en tolkning av ett system som, även om det är i kraft, är avsett att reglera händelser i det förflutna, antingen det gäller beräkningen av de belopp som fortfarande finns att fordra för transaktioner där uppbörden tills vidare inställdes efter domen i målet Lomas m.fl eller beräkningen av felaktigt inbetalda belopp.

Det aktuella fallet rör således metoden för beräkning av ett belopp (clawback) som exportören skall betala för att kompensera ett annat belopp (bidraget) som tidigare har betalats till uppfödaren. Problemet är att avgöra hur mycket exportörerna skulle ha betalat (eller skall betala) i clawback för transaktioner där uppbörden ännu är inställd tills vidare, eller hur mycket som skall återbetalas till dem på grund av att betalningarna gjordes på grundval av beräkningar som har ogiltigförklarats.

13 Här tillkommer ytterligare en omständighet, som enligt min uppfattning är grundläggande, nämligen att gemenskapssystemet varken i sin ursprungliga eller ändrade utformning innebär någon skyldighet, vare sig för den producent som har erhållit bidraget eller för den myndighet som har betalat ut det, att bevara någon bevisning avseende detta belopp. Hur underligt det än kan tyckas, är följden av detta att det inte längre kan finnas något lagligt bevis på det exakta bidragsbeloppet vid den tidpunkt då clawback skall betalas.

Från denna utgångspunkt tycks det mig uppenbart att om inte domstolen har för avsikt att ändra sin rättspraxis rörande clawback genom att ifrågasätta systemets giltighet i dess helhet eller giltigheten av de befullmäktigande bestämmelserna i grundförordningen (ett val som i detta skede inte skulle kunna leda till ett annat resultat), kommer det svar som skall lämnas på den nationella domstolens första, andra, fjärde och femte fråga endast att bero av konkret praktiska krav.

14 Jag måste följaktligen ändra den vägledning som jag har givit i mitt tidigare förslag till avgörande, eftersom det nu även måste tas hänsyn till om de lösningar som föreslås för att reglera tidigare händelser kan genomföras praktiskt: Ingen skall avkrävas det omöjliga.

Ur denna synvinkel anser jag att även om de två alternativ som erbjuds aktörerna genom det nya systemet inte fullständigt överensstämmer med målsättningen i grundförordningen, avspeglas denna på ett tillräckligt sätt. I synnerhet uppfyller de kravet på att neutralisera verkan av ett redan utbetalat bidrag, som helt upphör att vara ekonomiskt berättigat när produkten exporteras från referensterritoriet.

15 I det fall som exportören är i stånd att tillhandahålla relevant bevisning, kan han (för transaktioner där uppbörden ännu är inställd tills vidare) betala en clawback som exakt överensstämmer med bidragsbeloppet eller (vid begäran om återbetalning) erhålla återbetalning av den exakta skillnaden mellan de båda beloppen.

I motsatt fall kan han ändå få tillämpad en beräkning av referens-clawback som skäligen motsvarar bidragsbeloppet, eftersom det är uträknat på grundval av genomsnittet av de kurser som gällde under de fyra veckor som, enligt definition, omfattar antingen den dag då produkten först släpptes ut på marknaden eller den dag då den exporterades.

16 Det är vidare utmärkande att samtidigt som kärandena bestrider den nya beräkningsmetodens lagenlighet, har de inte själva lyckats föreslå något alternativ som är faktiskt möjligt att använda för att räkna ut det exakta beloppet av det bidrag som producenterna erhöll vad avser produkter för vilka kärandena är eller har varit skyldiga att betala clawback. Beträffande de bidrag som har beviljats i det förflutna och för vilka det saknas bevis, är en sådan beräkning helt enkelt omöjlig.

17 Kärandena i målet vid den nationella domstolen har invänt att den nya beräkningsmetoden i själva verket är ogenomförbar, eftersom de åläggs att bevisa någonting orimligt svårt, och den är av samma anledning rättsstridig enligt gemenskapens rättspraxis(15). De anser dessutom att mot bakgrund av ogiltigheten av de regler som har legat till grund för beräkningen av den clawback som de har betalat, borde bevisbördan i fråga om bidragsbeloppet snarast falla på den myndighet som beviljade bidraget.

Oberoende av om dessa argument är välgrundade eller inte, vill jag inskränka mig till att påpeka att mot bakgrund av ovanstående överväganden riskerar all diskussion rörande bevisbördan - som rör en dokumentation som i de flesta fall inte längre finns till i lagenligt hänseende - att i detta sammanhang vara meningslöst.(16)

18 Vad beträffar den av kärandena åberopade rättspraxis där domstolen har dragit upp de gemenskapsrättsliga gränserna för tillämpningen av nationella bevisbördebestämmelser(17), kan denna, enligt min uppfattning, inte tillämpas i den specifika frågan om bidragsbeloppet, på grund av den särskilda arten av det system som här behandlas.

För det första bör det inte förglömmas att förordning nr 1922/92 i sig innehåller specifika bevisbördebestämmelser i fråga om bidraget, i vilka det uttryckligen anges att de exportörer som önskar att beräkningen skall ske enligt regeln i det första alternativet måste lämna "tillfredsställande" bevisning om bidragsbeloppet till de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket.

19 För det andra skall aktörens möjlighet att exakt ange bidragsbeloppet, och därmed erhålla en clawback som exakt motsvarar detta belopp, i vilket fall som helst ses som ett av de båda alternativ som erbjuds honom och som han kan använda om han är i stånd att tillhandahålla de nödvändiga bevisen. När detta inte är möjligt, kommer aktören i alla fall att betala en rimlig clawback eller kommer annars, i tillämpliga fall, att kunna erhålla återbetalning av felaktigt uppburna belopp, med stöd av de regler för beräkning som föreskrivs i det andra alternativet.

I det första fallet är det naturligtvis nödvändigt att de behöriga brittiska myndigheterna genom klok samarbetsvilja fastställer bevisvärdet av vart och ett av de dokument som producenten kan tillhandahålla och som gör det möjligt att bestämma det betalade bidragets exakta belopp.

20 Sammanfattningsvis, för att besvara den första och den fjärde frågan, anser jag att det nya systemet inte kan anses vara ogiltigt, eftersom det även när det är omöjligt att bevisa det betalade bidragets exakta belopp är möjligt att kvantifiera clawback till ett belopp som ligger rimligt nära det antagna bidragsbeloppet, och systemet måste därför anses uppfylla sitt tillämnade syfte. Vad beträffar svaret på den andra och den femte frågan anser jag dock att det i enlighet med de berörda reglerna ankommer på de nationella myndigheterna att bedöma de eventuella bevis som lämnas av aktören, för att kontrollera om dessa gör det möjligt att med precision fastställa det bidragsbelopp som faktiskt har beviljats.

21 Några få påpekanden räcker för att besvara den tredje frågan, i vilken den nationella domstolen begär att domstolen skall förtydliga räckvidden av verkan i tiden av domen i målet Lomas m.fl., för att med precision fastställa den period för vilken de aktörer som har väckt talan före den 10 mars 1992 har rätt till återbetalning av felaktigt inbetald clawback.

Domstolens domar i samband med begäran av förhandsavgöranden har som huvudregel retroaktiv verkan. Enligt fast rättspraxis kan domstolen emellertid under exceptionella omständigheter begränsa denna retroaktiva verkan för att ta hänsyn till rättssäkerheten. För att undvika att även de personer som i tid har väckt talan vid nationell domstol nekas domstolsskydd i det fall då gemenskapsrätten har åsidosatts av institutionerna, kan dock domstolen besluta att domen skall behålla sin retroaktiva verkan åtminstone i fråga om dessa personer.(18)

22 Efter att ha fastslagit denna princip har domstolen aldrig uppställt några ytterligare inskränkningar för ovan angivna personers rätt att väcka talan, och har än mindre begränsat den period från vilken de har rätt att göra gällande domstolens ogiltigförklaring.

Av detta följer att de aktörer som före dagen för domen i målet Lomas m.fl. har väckt talan eller anfört motsvarande klagomål för att erhålla återbetalning av felaktigt uppburen clawback kan - i avsaknad av ett annat och uttryckligt beslut från domstolen på denna punkt och om inte annat följer av vissa nationella bestämmelser om preskriptionstider (som är tillämpliga inom de gränser som anges nedan) - inom ramen för sin talan göra gällande ogiltigheten av artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1633/84 från den dag då dessa bestämmelser trädde i kraft.

23 Jag kommer nu till den sjätte och sista frågan, genom vilken den nationella domstolen, som sagt, önskar få fastställt vilka bestämmelser som skall tillämpas för att kvantifiera beloppet av de summor som kärandena påstår sig ha betalat i felaktig clawback.

Den nationella domstolen önskar i synnerhet få veta dels vilka materiella gemenskapsrättsliga bestämmelser (om sådana finns) som är tillämpliga i detta fall, dels om den skall - eller får - ta hänsyn till följande omständigheter, som är relevanta ur den nationella rättens aspekt: a) den allmänna principen om att det åligger käranden att bevisa den felaktiga betalningen, b) det faktum att betalningen ägde rum på grund av en felaktig rättsuppfattning och inte skedde under protest c) det faktum att återbetalningen av felaktigt uppburna belopp inte får leda till ett obefogat berikande av käranden, och d) de gällande bestämmelserna om preskriptionstider för talan.

24 I detta hänseende vill jag först påpeka att det, enligt fast rättspraxis, i avsaknad av gemenskapslagstiftning ankommer på de nationella myndigheterna att säkerställa återbetalningen av de belopp som felaktigt har uppburits på grundval av gemenskapsbestämmelser som senare ogiltigförklaras, samt att avgöra alla bifrågor i enlighet med gällande nationell lagstiftning. Tillämpningen av den nationella rätten är emellertid inte utan inskränkningar: de processrättsliga formföreskrifterna får inte leda till att det blir praktiskt taget omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning, och de får inte heller vara mindre förmånliga än de som rör liknande inhemska förfaranden.(19)

I detta fall innehåller förordning nr 1922/92 ett antal bestämmelser som de nationella domstolarna är tvungna att tillämpa. I dessa bestämmelser fastställs vilka personer som har rätt att väcka talan om återbetalning (det vill säga aktörer som har väckt talan före den 10 mars 1992), hur stort belopp som kan återbetalas och vilka uppgifter som skall meddelas före den 30 november 1992 för att beloppets storlek skall kunna fastställas (artikel 2.1 och 2.2).

25 Vad däremot gäller de frågor som inte regleras i förordningen, innehåller artikel 2 en uttrycklig hänvisning till de tidsfrister och förfaranden som fastställts i gällande nationell rätt.

Det följer således inte bara av rättspraxis utan även av förordningens ordalydelse, om inte annat följer av de gränser som anges ovan, att det skall lämnas åt nationell lagstiftning att fastställa bestämmelser om talan vid de nationella domstolarna, särskilt vad avser bevisbördan, konstaterandet av ett eventuellt obefogat berikande och preskriptionstiderna för väckande av talan.

26 Vad angår den sista punkten måste för övrigt det argument kraftfullt avfärdas som har framförts av kommissionen och Förenade kungarikets regering, att den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 2.2 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller återställande av import- eller exportavgifter(20) skulle tillämpas analogt i stället för de relevanta bestämmelserna i nationell rätt.

Med tanke på den uttryckliga hänvisningen i förordningen ser jag inte varför man skulle företa en analog tolkning av en förordning som har antagits för att reglera jämförbara men inte identiska förhållanden, när å andra sidan tillämpningen av nationell rätt, under iakttagande av de begränsningar som har uppställts i domstolens rättspraxis, kan säkerställa ett adekvat skydd för de rättigheter som enligt gemenskapsrätten tillkommer enskilda.

27 Det förhåller sig dock annorlunda med den omständighet som anges under b i punkt 23, det vill säga möjligheten att ta hänsyn till den nationella rättsprincip enligt vilken man kan utesluta de aktörer som inte har protesterat mot betalningen vid den nationella myndigheten från den kategori av personer som har rätt att väcka talan.

Som jag har påpekat anges uttryckligen i förordning nr 1922/92 vilka personer som har rätt att väcka talan om återbetalning, utan att denna rätt underkastas några ytterligare villkor beträffande deras uppträdande vid tiden för betalningen. Det är således uppenbart att någon sådan princip inte kan tillämpas i det aktuella fallet.

28 Mot bakgrund av ovanstående, föreslår jag således att domstolen besvarar de frågor som har ställts av High Court of Justice, Queen's Bench Division, på följande sätt:

1) Prövningen av artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84 av den 8 juni 1984, såsom den har ändrats genom artiklarna 1 och 2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992, har inte utvisat någon omständighet av sådant slag att de påverkar giltigheten av dessa bestämmelser.

2) Artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84 av den 8 juni 1984, såsom den har ändrats genom artiklarna 1 och 2.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992, måste tolkas på så sätt att det ankommer på de nationella myndigheterna att i enlighet med nationell praxis och lagstiftning fastställa om de bevis som lämnas av aktörerna gör det möjligt att med tillräcklig säkerhet fastställa det faktiskt beviljade bidragsbeloppet.

3) Punkt 30 i domen i de förenade målen Lomas m.fl., C-38/90 och C-151/90, skall tolkas på så sätt, om inte annat följer av gällande nationella preskriptionsbestämmelser, att det är de aktörer eller deras rättsinnehavare som har väckt talan eller anfört ett enligt tillämplig nationell rätt motsvarande klagomål som kan göra gällande att artikel 4.1 och 4.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84 av den 8 juni 1984, i dess ursprungliga lydelse, är ogiltig från den dag då dessa bestämmelser trädde i kraft.

4) Vad beträffar de fall som inte omfattas av kommissionens förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992 och i avsaknad av gemenskapsbestämmelser, ankommer det på de nationella myndigheterna, särskilt de nationella domstolarna, att säkerställa återbetalningen av de belopp som felaktigt har uppburits med tillämpning av artikel 4.1 och 4.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84 av den 8 juni 1984, vilka har ogiltigförklarats av domstolen, samt att tillämpa gällande nationell rätt för att avgöra de frågor som rör bevisbördan, obefogat berikande och preskriptionstider för talan. Den nationella rätten får dock inte tillämpas på ett sådant sätt att en sådan talan behandlas mindre förmånligt än en motsvarande talan enligt inhemsk rätt, och får inte heller försvåra eller göra det praktiskt taget omöjligt för enskilda att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning.

(1) - Dom av den 10 mars 1992 (C-38/90 och C-151/90, Rec. s. I-1781).

(2) - Förordning om ändring av förordning (EEG) nr 1633/84 om tillämpningsföreskrifter för det rörliga slaktbidraget för får och om upphävande av förordning (EEG) nr 2661/80 samt bestämning av villkoren för den återbetalning av clawback som följer av domstolens dom i de förenade målen C-38/90 och C-151/90 (EGT nr L 195, s. 10).

(3) - Förordning av den 27 juni 1980 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (EGT nr L 183, s. 1).

(4) - Förordning av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får och getkött (EGT nr L 289, s. 1), senast ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 1741/91 av den 13 juni 1991 (EGT nr L 163, s. 41).

(5) - Förordning av den 8 juni 1984 om tillämpningsföreskrifter för det rörliga slaktbidraget för får och om upphävande av förordning (EEG) nr 2661/80 (EGT nr L 154, s. 27).

(6) - Dock med förbehåll för tillämpningen av stödåtgärder från interventionsorganens sida.

(7) - Förordning nr 1837/80, artikel 9.3, såsom den ändrats genom rådets förordning (EEG) nr 871/84 av den 31 mars 1984 (EGT nr L 90, s. 35). Den ovan nämnda nya grundförordningen nr 3013/89 innehåller en nästan identisk bestämmelse: Artikel 24.5, i vilken det föreskrivs att om slaktbidraget betalas ut och produkterna sedan exporteras "skall kommissionen besluta om de åtgärder som krävs för att försäkra att [produkterna] vid export från regionen Storbritannien beläggs med en avgift som motsvarar det bidrag som faktiskt betalas ut".

(8) - Förordning nr 1633/84, artiklarna 3 och 4.1.

(9) - Se i detta avseende dom av den 15 september 1982, Kind mot EEG (106/81, Rec. s. 2885), och dom av den 2 februari 1988, Förenade kungariket mot kommissionen (61/81, Rec. s. 431).

(10) - Domen i målet Lomas m.fl. (nämnd i fotnot 1 ovan), punkt 22, samt domslutet, i vilket domstolen fastslog att kommissionen hade överskridit sina befogenheter enligt artikel 9.3 i förordning nr 1837/80 när den antog de omtvistade beräkningsmetoderna.

(11) - Målet hade sitt ursprung i två brottmål, i vilka får- och getköttsexportörer hade åtalats för att ha lämnat oriktiga uppgifter till de behöriga brittiska myndigheterna, med avseende på bland annat beräkningen av deras referens-clawback. Domstolen fastslog att även om de regler för beräkning som utgjorde den rättsliga bakgrunden till överträdelsen hade förklarats ogiltiga, innebar detta inte att Förenade kungariket befriades från sin skyldighet att väcka åtal mot aktörer som hade brutit mot dem.

(12) - Kommissionens förordning (EEG) nr 3246/91 av den 7 november 1991 om tillstånd för Förenade kungariket att upphöra med att bevilja det rörliga slaktbidraget för får i Storbritannien och om avsteg från förordning (EEG) nr 1633/84 om tillämpningsföreskrifter för det rörliga slaktbidraget för får (EGT nr L 307, s. 16).

(13) - Som jag just har nämnt, upphörde slaktbidraget att gälla från och med regleringsåret 1992. Av handlingarna i målet framgår dock att för perioden 1991-92 hade de brittiska myndigheterna, i avvaktan på domstolens avgörande i målet Lomas m.fl., tills vidare inställt uppbörden av clawback vid export av produkter för vilka bidrag tidigare hade betalats. Till följd av domen blev det därför nödvändigt för kommissionen att anta regler om beräkning av clawback för att reglera de transaktioner för vilka clawback ännu inte hade uppburits.

(14) - Det bör för övrigt påpekas att då målet vid den nationella domstolen är vilande, har sökandena, enligt förelägganden mot vilka de förgäves har invänt, varit tvungna att betala ytterligare belopp i clawback, vilka denna gång har beräknats enligt det nya gemenskapssystemet. Som vi strax skall se har sökandena bestritt giltigheten av detta system, och de har därför även yrkat återbetalning av skillnaden mellan det belopp som har betalats och det belopp som ännu finns att fordra i fråga om dessa betalningar.

(15) - Dom av den 9 november 1983, San Giorgio (199/82, Rec. s. 3595).

(16) - Förslagen om framtida bevismetoder är lika meningslösa, eftersom systemet inte längre är i kraft.

(17) - Se till exempel dom av den 21 september 1983 i de förenade målen Deutsche Milchkontor m.fl. (C-205/82-215/82, Rec. s. 2633).

(18) - Se även dom av den 26 april 1994, Roquette Frères (C-228/92, Rec. s. I-1445).

(19) - Dom av den 12 juni 1980, Express Dairy Foods (130/79, Rec. s. 1887, punkterna 12 och 14), och den senare domen i målet Roquette Frères, nämnd ovan i fotnot 18, punkt 18. Beträffande bevisbördan, se domen i målet San Giorgio, nämnd ovan i fotnot 15, punkt 14 (det kan påpekas att det här är fråga om bevisning av felaktigt inbetalade belopp, och inte - som i punkterna 14 och 15 ovan - bevisning av bidragsbeloppet). Se även, beträffande obefogat berikande, dom av den 10 juli 1980, Ariete (811/79, Rec. s. 2545, punkt 13) samt beträffande preskriptionstider, dom av den 25 juli 1991, Emmott, (C-208/90, Rec. s. 4269, punkt 16).

(20) - EGT nr L 175, s. 1.

Full & Egal Universal Law Academy