EUR-Lex -  61994CC0245 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 2 maj 1996

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Tyskt föräldrabidrag utges endast till personer som arbetar minst 15 timmar per vecka i Tyskland, om de inte är fast bosatta där. Dessa mål som inletts med anledning av begäran om förhandsavgörande från Landessozialgericht Nordrhein-Westfalen (regional domstol för sociala frågor i Nordrhein-Westfalen) rör frågan om huruvida en maka till en arbetstagare som är anställd i Tyskland har rätt till bidraget, med stöd av rådets förordning (EEG) nr 1408/71(1) eller rådets förordning (EEG) nr 1612/68(2), när båda makarna är tyska medborgare bosatta i Nederländerna och makan inte uppfyller anställningskriterierna. I ett av målen frågar den nationella domstolen dessutom om den tyska lagen om föräldrabidrag är könsdiskriminerande på ett sätt som strider mot gemenskapsrätten på grund av att heltidsanställda och deltidsanställda behandlas olika.

Relevant gemenskapsrätt

2 I artikel 1 u i i förordning nr 1408/71 i den version som var gällande vid den aktuella tidpunkten(3) definieras familjeförmåner enligt följande:

"alla vård- eller kontantförmåner, som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt den lagstiftning som anges i artikel 4.1 h, utom de särskilda bidrag vid barns födelse som nämns i bilaga 2".(4)

3 I artikel 2.1 föreskrivs följande:

"Denna förordning gäller anställda eller egenföretagare som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande."

4 I artikel 3.1 föreskrivs följande:

"Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare."

5 I artikel 4.1 föreskrivs följande:

"Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

...

h) familjeförmåner."

6 I artikel 5 föreskrivs följande:

"I förklaringar som skall anmälas [till rådet] ... skall medlemsstaterna närmare ange den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1."

7 I artikel 73 föreskrivs följande:

"En anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga 6."(5)

8 I artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor(6) föreskrivs följande:

"Tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön".

9 I artikel 7 i förordning nr 1612/68 föreskrivs följande:

"1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2. Arbetstagaren skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

..."

Bakgrund och frågor

10 Rätten till tyskt föräldrabidrag (Erziehungsgeld) regleras i artikel 1 i lag om beviljande av föräldrabidrag och föräldraledighet (Bundesgesetz über die Gewährung von Erziehungsgeld und Erziehungsurlaub, BErzGG). I artikel 1.1 föreskrivs att varje person 1) vars hemvist eller normala uppehållsort ligger inom det territorium som lagen omfattar (det vill säga i Förbundsrepubliken Tyskland), 2) som är vårdnadshavare för ett barn som bor i personens hushåll, 3) som själv vårdar och uppfostrar detta barn och 4) som inte förvärvsarbetar på heltid kan göra anspråk på föräldrabidrag.

11 Personer som inte är bosatta i Tyskland kan emellertid också få detta bidrag. Enligt artikel 1.4(7) kan en medborgare i en annan medlemsstat, som arbetar minst 15 timmar per vecka inom det territorium som lagen omfattar och som uppfyller de villkor som nämns i punkt 1.2 till 1.4, också göra anspråk på föräldrabidraget.

12 Den tyska regeringen har i sitt yttrande förklarat att det undantag från bosättningskravet som infördes genom artikel 1.4 var avsett att sörja för situationen för de gränsarbetare som är anställda i Tyskland och som har särskilt stark anknytning till den stat i vilken de är anställda. Dessa personer har rätt till föräldraledighet upp till tre år, under vilka anställningsförhållandet fortsätter att gälla. På grund av det nära sambandet mellan föräldraledighet och föräldrabidrag får dessa personer också föräldrabidrag. Enligt regeringen finns det endast en tillräckligt nära anknytning till den tyska arbetsmarknaden för att motivera ett sådant undantag från territorialprincipen när anställningen är av nämnvärd omfattning.

13 Varken beslutet om hänskjutande eller den tyska regeringens yttrande i dessa mål innehåller närmare uppgifter om detta bidrag. Avsevärt mycket mer information har emellertid givits av Bundessozialgericht (Förbundsdomstol för sociala frågor) i den domstolens begäran om förhandsavgörande i ett liknande mål, Mille-Wilsmann mot Land Nordrhein-Westfalen.(8) Större delen av den information som följer är tagen från denna källa.

14 Ursprungligen var både föräldraledighet och föräldrabidrag när de infördes den 1 januari 1986 möjliga att få fram till dess det ifrågavarande barnet var 10 månader gammalt. Tiden under vilken anspråk på rättigheten kunde göras förlängdes därefter i flera omgångar och är för närvarande med avseende på föräldrabidraget 24 månader.

15 Bidraget betalas med ett schablonbelopp om 600 DM per månad, men kan variera beroende på inkomstnivån. Sedan den 1 januari 1994 har beloppet under de första sex månaderna av barnets levnad sänkts i de fall då föräldrarnas inkomst överstiger 100 000 DM, om föräldrarna är gifta, och 75 000 i annat fall, plus 4 200 DM för varje ytterligare barn. Efter det att barnet uppnått sex månaders ålder beror frågan om bidraget alls skall utbetalas, och om det utbetalas, hur stort det skall vara, på huruvida föräldrarnas inkomster överskrider vissa gränser, som bestäms med hänsyn till hur många medlemmar familjen består av (29 400 DM för gifta personer och i annat fall 23 700 DM, plus 4 200 DM för varje ytterligare barn).

16 Moderskapspenning som utges för tiden efter födelsen avräknas från föräldrabidraget. Föräldrabidraget utges emellertid utöver barnbidraget. Det beaktas inte vid beräkning av inkomstrelaterade sociala trygghetsförmåner och i princip påverkar det inte underhållsskyldigheten. Det är inte föremål för inkomstskatt.

17 Makarna Hoever och makarna Zachow är tyska medborgare som sedan mitten av 80-talet har varit bosatta i Nederländerna. Både Ingrid Hoevers make och Iris Zachows make är heltidsanställda i Tyskland. Ingrid Hoever har en anställning på 10 timmar per vecka i Tyskland. Från detta arbete tog hon föräldraledigt under 18 månader när hennes son föddes. Iris Zachow var inte anställd någon gång under den relevanta tiden. Ingrid Hoever och Iris Zachow ansökte om tyskt föräldrabidrag för sina söner som var födda år 1991 respektive år 1987. I båda fallen avslogs ansökan i första instans. I Ingrid Hoevers fall var anledningen att eftersom det var frågan om en medborgare i en medlemsstat som var bosatt i en annan medlemsstat än Tyskland kunde bidraget endast utges till anställda och inte till deras familjemedlemmar och på grund av det ringa antalet arbetstimmar, kunde hon inte anses vara anställd. I Iris Zachows fall var anledningen att hon var bosatt och normalt uppehöll sig i Nederländerna. I båda fallen ogillades överklagandena till Sozialgericht (domstol för sociala frågor) i Münster, bland annat av den anledningen att sökandena inte omfattades av artikel 73 i förordning nr 1408/71, eftersom de inte var "anställda". Båda sökandena överklagade till Landessozialgericht, Nordrhein-Westfalen, som har hänskjutit följande frågor till denna domstol:

"1) Utgör föräldrabidrag på det sätt som avses i paragraf 1 och följande paragrafer i lagen om beviljande av föräldrabidrag och föräldraledighet i den version som offentliggjordes den 25 juli 1989 (BGBl. I, s. 1550) och i lag av den 17 december 1990 (BGBl. I, s. 2823) - nedan kallad 'BErzGG' - en familjeförmån på det sätt som avses i artikel 4.1 h i förordning nr 1408/71?(9)

2) För det fall frågan besvaras jakande:

a) Kan maken till en person som är anställd i Förbundsrepubliken Tyskland, vars familj är bosatt i en annan medlemsstat, med stöd av artikel 73 i förordning (EEG) nr 1408/71 göra anspråk på föräldrabidrag?

b) Utgör paragraf 1.4 i BErzGG en könsdiskriminering som strider mot artikel 4.1 i direktiv 79/7/EEG, i den mån som det i denna paragraf föreskrivs att medborgare i en medlemsstat som är anställda i Förbundsrepubliken Tyskland endast kan göra anspråk på föräldrabidrag om de utövar ett förvärvsarbete som är av mer än ringa art (enbart i mål C-245/94)?

3) För det fall frågan besvaras nekande:

a) Är föräldrabidrag en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68?

b) För det fall frågan besvaras jakande, är artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 tillämplig när den anställde, som är bosatt i en annan medlemsstat, är medborgare i den stat i vilken han är anställd?

c) För det fall frågan besvaras jakande, medför den ovan nämnda artikeln att maken till den anställde får rätt till föräldrabidrag när familjen är bosatt i en annan medlemsstat än den i vilken personen är anställd?"

18 Det skall noteras att möjligheten att Ingrid Hoever och Iris Zachow har sin "normala uppehållsort" i Tyskland på det sätt som avses i artikel 1.1 i BErzGG har övervägts och avvisats av den nationella domstolen. Den anser att trots att det är tänkbart att en familj som bor nära gränsen utomlands i en tysk stads upptagningsområde kan ha sin normala uppehållsort i Tyskland har sökandena i dessa mål inte tillräcklig social anknytning till Tyskland för att anses ha det.

Fråga 1 och 2 a

19 Med de två första frågorna önskar domstolen i huvudsak få reda på huruvida sökandena har rätt till bidraget med stöd av förordning nr 1408/71, trots att de inte uppfyller anställningskriteriet som uppställs i artikel 1.4 i BErzGG. I artikel 73 i förordningen föreskrivs att en anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat skall ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten. Huruvida artikel 73 är tillämplig i dessa mål beror på två frågor: omfattas föräldrabidraget av begreppet "familjeförmåner" (fråga 1), och kan sökandena, såsom makar till anställda, själva åberopa denna artikel (fråga 2 a)?

Tillämpningsområdet i materiellt hänseende (ratione materiae) för förordning nr 1408/71

20 I den första frågan undrar den nationella domstolen om föräldrabidraget är en "familjeförmån" på det sätt som avses i artikel 4.1 h i förordningen.

21 Innan denna fråga behandlas vill jag påpeka att domstolen i mål som väckts med stöd av artikel 177 i fördraget inte har behörighet att tillämpa gemenskapsbestämmelser på ett särskilt fall eller att bedöma en bestämmelse i nationell rätt mot bakgrund av dessa gemenskapsbestämmelser.(10) Domstolen kan därför inte avgöra frågan om huruvida föräldrabidraget är en familjeförmån på det sätt som avses i förordning nr 1408/71. Domstolen kan emellertid ge den nationella domstolen en tolkning av relevant gemenskapsrätt som kan ge denna en möjlighet att själv avgöra frågan.

22 Det framgår av domstolens tidigare domar(11) att den åtskillnad som görs mellan de förmåner som omfattas av förordning nr 1408/71 och de som faller utanför, som en allmän princip, beror enbart på faktorer som sammanhänger med varje förmån, i synnerhet syftet med och förutsättningarna för att förmånen skall beviljas, och inte på huruvida förmånen i nationell lagstiftning - och i förlängningen av den nationella regeringen - betecknas som en social trygghetsförmån eller inte. (Anmälan enligt artikel 5 i förordning nr 1408/71 är inte heller avgörande; trots detta skall det noteras att Tyskland enligt kommissionen inte har anmält den aktuella lagstiftningen.) För att förmånen skall omfattas av förordningen krävs närmare bestämt att den beviljas "utan att någon skönsmässig bedömning i enskilda fall av personliga behov görs, på grundval av förhållanden som definierats i lag och ... hänför sig till en av de situationer som uttryckligen räknas upp i artikel 4.1".(12)

23 Det finns således två separata problem som hänger samman med frågan om huruvida en förmån omfattas av förordningens tillämpningsområde: för det första förmånens syfte som det bestäms mot bakgrund av de områden som nämns i artikel 4.1, såsom dessa definieras i artikel 1, och för det andra huruvida förmånen beviljas skönsmässigt eller på grundval av objektiva kriterier.

24 Den tyska regeringen har bestritt att föräldrabidraget uppfyller "ändamåls-testen" med motiveringen att det inte är en familjeförmån på det sätt som avses i artikel 1 u i i förordningen. Regeringen bestrider att förmånen "är avsedd att täcka en familjs utgifter" såsom krävs enligt definitionen. I motsats till barnbidrag (Kindergeld) utbetalas det för att en av föräldrarna skall kunna ägna sig åt att ta hand om barnet under dess första levnadstid och är således avsett att utgöra betalning till den föräldern. Huruvida den föräldern är anställd eller ej är enligt den tyska regeringen utan betydelse, eftersom bidraget inte är avsett att täcka förlorad inkomst under arbetsuppehållet.

25 Denna analys är emellertid svår att förena med uppgifterna från den nationella domstolen och särskilt med vissa senare uttalanden i den tyska regeringens yttrande.

26 Den nationella domstolen har påpekat att bidraget infördes

"för att stödja det så kallade 'tre-fas systemet' för att göra uppfostran av barn förenligt med yrkesverksamhet, särskilt för kvinnor. Det grundas på den familjepolitiska idén att en förälder efter en inledande fas av yrkesverksamhet i en andra fas temporärt ägnar sig helt åt att ta hand om barn, för att därefter i en tredje fas återvända till yrkeslivet. Detta är skälet till att det i arbetsrättslig lagstiftning infördes en rätt till föräldraledighet samtidigt som föräldrabidraget infördes. Mot denna bakgrund beror rätten till föräldrabidrag på om sökanden ger upp hela sin yrkesverksamhet, eller större delen därav, för att ägna sig åt att ta hand om barn. Just därför har föräldrabidraget till uppgift att mildra den ekonomiska bördan som följer av att en arbetsinkomst bortfaller i den vanligtvis ännu unga familjen. Det tjänar därför till att säkerställa familjens underhåll under den tid som barn fostras."(13)

27 Till stöd för denna analys har den nationella domstolen hänvisat till siffror från förbundsregeringen som visar att 96 procent av dem som är berättigade till föräldrabidrag också tar föräldraledigt från arbetet. Den nationella domstolen gör liknande påpekanden senare i beslutet om hänskjutande i samband med den andra hänskjutna frågan då den uppger att:

"...föräldrabidrag utges i praktiken som en familjeförmån ... På grund av denna faktiska rättsliga situation fungerar föräldrabidraget i slutänden som ett bidrag till familjens underhåll under ett litet barns uppväxt".(14)

28 Trots att Bundessozialgericht har bestritt att föräldrabidraget är en familjeförmån på det sätt som avses i förordning nr 1408/71 verkar den information som den har ingivit i begäran om förhandsavgörande i målet Mille-Wilsmann(15) ge stöd för Landessozialgerichts uppfattning. Den uppger till exempel att bidraget "tjänar till att utgöra ersättning för arbetet att uppfostra barn, att mildra den ekonomiska bördan som följer av att avstå från en inkomst från heltidsarbete och för att kunna möta de olika utgifter som uppstår vid omvårdnad och uppfostran av barn" och att dess "syfte är att lindra negativa ekonomiska verkningar för familjen och därigenom - indirekt - att täcka en familjs utgifter".

29 Den tyska regeringen har hänvisat till det nära samband som finns mellan föräldrabidraget och föräldraledigheten som ger en förklaring till rätten till föräldrabidrag för de arbetstagare som bor utomlands. Den tyska regeringens beskrivning av bidragets syfte, nämligen att ge en av föräldrarna möjlighet att ägna sig åt att ta hand om ett litet barn, tyder i sig själv på att bidraget indirekt är avsett att motverka effekten av ett temporärt inkomstbortfall eller, som den franska regeringen har påpekat, att det är avsett att göra omvårdnad av barn genom tredje man, till exempel daghem eller dagmamma, överflödig och således undvika kostnader som oundvikligen är förbundna med sådana system.

30 Under alla omständigheter kan ett bidrag vara avsett att täcka en familjs utgifter - och kan verkligen ha denna verkan - även om det inte finns något krav på att det skall föreligga ett inkomstbortfall innan bidraget utges. Sunt förnuft talar för att betalning till en icke yrkesverksam förälder som ägnar sig åt att ta hand om barn i praktiken kommer att bidra till att täcka familjens utgifter.

31 Även om det vore så att ett av syftena med föräldrabidraget i fråga var ett annat än att täcka en familjs utgifter skulle dessutom detta i sig inte utesluta en tillämpning av förordning nr 1408/71. Familjeförmåner på det sätt som avses i artikel 1 u i kan ha två syften. I målet Hughes(16) fann domstolen att en "family credit" (familjebidrag) på Nordirland har en dubbel funktion:

"för det första ... uppmuntrar det arbetstagare som är dåligt betalda att fortsätta arbeta, för det andra är bidraget avsett att täcka en familjs utgifter, vilket i synnerhet framgår av den omständigheten att det utges endast när sökandens familj består av ett eller flera barn och av det förhållandet att bidragsbeloppet varierar i förhållande till barnens ålder. Det är på grund av denna andra funktion som ett sådant bidrag som 'family credit' hör till gruppen familjeförmåner."(17)

32 Generaladvokat Van Gerven uttryckte en liknande åsikt genom att säga: "Trots att jag är villig att godta att denna 'family credit' är avsedd att behålla lågbetalda arbetstagare i arbete, kan det enligt min mening inte förnekas att 'family credit' är ett bidrag som är avsett att hjälpa till att täcka en familjs behov."(18)

33 Den tyska regeringen har slutligen till stöd för sitt argument att föräldrabidraget inte är avsett att täcka en familjs utgifter uppgivit att bidraget är en särskild rättighet som den förälder som tar hand om barnet har. Jag anser inte att detta är relevant för frågan om det kan betecknas som en "familjeförmån" på det sätt som avses i förordning nr 1408/71. Den omständigheten, om någon, att rätten till bidraget endast tillkommer den förälder som tar hand om barnet tyder på att bidraget är avsett att täcka en familjs utgifter.

34 Det andra kriteriet för att en förmån skall omfattas av förordning nr 1408/71 är att den skall beviljas utan någon skönsmässig bedömning och på grundval av förhållanden som har definierats i lag. Det är tydligt att föräldrabidraget uppfyller detta krav. Den tyska regeringen verkar själv hänvisa till denna omständighet i samband med den separata frågan om huruvida bidraget verkligen kan sägas vara en förmån till familjen snarare än till den enskilda sökanden, genom att uppge att rätten till bidraget beror på huruvida sökanden personligen uppfyller förutsättningarna för att få det (på så sätt att förmånen inte automatiskt ges till endera föräldern utan endast till den som uppfyller villkoren, inbegripet kravet att inte arbeta eller inte arbeta heltid).

35 I målet Hughes fastställde domstolen att "en förmån som automatiskt beviljas familjer som uppfyller vissa objektiva kriterier, som i synnerhet har samband med familjens storlek, inkomst och kapitaltillgångar, måste ansas vara en familjeförmån".(19) Den nationella domstolen i de föreliggande målen har uttryckt tvivel över huruvida de kriterier som skall uppfyllas vad beträffar det ifrågavarande föräldrabidraget, trots att de obestridligen är objektiva, följer den princip som fastställdes i målet Hughes i och med att de varken rör familjens storlek eller ekonomiska situation. Den luxemburgska regeringen verkar dela dessa tvivel när den uppger att föräldrabidraget är ett schablonbidrag som inte varierar beroende på barnens antal eller ålder.

36 Det framgår av beslutet om hänskjutande i målet Mille-Wilsmann(20) att storleken på bidraget faktiskt varierar beroende på familjens ekonomiska situation och, åtminstone indirekt, beroende på antalet barn (se punkt 15 ovan).

37 Även på grundval av den mer knapphändiga information som ges av den nationella domstolen och den tyska regeringen i dessa mål verkar emellertid bidraget under alla omständigheter uppfylla den grundläggande prövning som föreskrivs i målet Hughes, nämligen kriteriernas objektiva karaktär: Det "beviljas förmånstagarna utan att någon skönsmässig bedömning i enskilda fall av personliga behov görs, på grundval av förhållanden som har definierats i lag"(21). Som den spanska regeringen med rätta har påpekat gavs som exempel de särskilda kriterier som nämns av domstolen i målet Hughes, såsom varande relevanta för det mål som den då skulle avgöra; de är inte, vare sig för sig eller sammantaget, nödvändiga för att klassificera en förmån vars rätt därtill beror på andra objektiva och i lag definierade kriterier. Till stöd för detta kan det konstateras att generaladvokat Van Gerven i målet Hughes(22) antog att det var den objektiva karaktären hos, snarare än ändamålet med, kriterier som kapital, inkomst samt barnens ålder och antal som var av avgörande betydelse.

38 Slutligen är det värt att notera att det i den definition av "familjebidrag" som omedelbart följer i artikel 1 u ii i förordning nr 1408/71 uttryckligen krävs att bidrag som omfattas skall utges endast på grundval av familjemedlemmarnas antal och, i förekommande fall, deras ålder. Det kan anföras att om definitionen av "familjeförmåner" i förordningen hade varit avsedd att omfatta sådana kriterier skulle dessa uttryckligen också ha tagits med i definitionen.

Den personkrets som förordning 1408/71 är tillämplig på (ratione personae)

39 Den nationella domstolens andra fråga avser tolkningen av artikel 73 i förordning nr 1408/71. Närmare bestämt, kan en make till en person som arbetar i Tyskland göra anspråk på utbetalning av föräldrabidraget i enlighet med bestämmelsen, när alla familjemedlemmar lever i en annan medlemsstat?

40 Under omständigheterna i dessa mål aktualiserar denna fråga det inledande problemet huruvida artikel 73 kan åberopas när den berörde arbetstagaren inte har utövat sin rätt till fri rörlighet inom gemenskapen. Såsom kommer att framgå av granskningen av den nationella domstolens frågor angående artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 kan den senare bestämmelsen inte åberopas av en sådan arbetstagare.

41 I fråga om artikel 73 har domstolen emellertid inte krävt att den berörde arbetstagaren skall ha utövat den rätten, även om vissa gemenskapsfaktorer naturligtvis är nödvändiga.(23) Domstolen har i ett mål om en tysk medborgare som var anställd i Tyskland och som var bosatt med sin familj i Danmark fastställt att för att artikel 73 skall vara tillämplig

"räcker det med att arbetstagaren är anställd inom en medlemsstats territorium medan arbetstagarens familjemedlemmar är bosatta inom en annan medlemsstats territorium. Denna bestämmelse skall ses i förening med den regel som fastställs i artikel 13.2 a) i samma förordning, i vilken det sägs att en arbetstagare som är anställd inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium. Denna regel härrör från syftet med förordning nr 1408/71 vilket är att garantera att alla arbetstagare som är medborgare i någon av medlemsstaterna och som flyttar inom gemenskapen behandlas lika enligt medlemsstaternas olika lagstiftningar och att de får samma sociala trygghetsförmåner var de än är anställda eller bosatta, och den måste tolkas enhetligt i alla medlemsstater oavsett vad som föreskrivs i nationella lagstiftningar avseende erhållande av rätten till failjeförmåner".(24)

42 Svaret på frågan om huruvida och i vilken utsträckning en arbetstagares familjemedlemmar kan göra anspråk på rättigheter enligt förordningen har alltsedan målet Kermaschek mot Bundesanstalt für Arbeit(25) berott på huruvida rättigheterna i fråga var "härledda rättigheter", det vill säga rättigheter som förvärvas av den berörda personen i egenskap av familjemedlem till den anställde. I målet Kermaschek var frågan till domstolen huruvida maken (som inte var medborgare i en medlemsstat) till en medborgare i en medlemsstat kunde göra anspråk på rättigheter enligt artikel 69 i förordningen, enligt vilken en arbetstagare som blir arbetslös och som har rätt till förmåner vid arbetslöshet i en medlemsstat behåller sin rätt till förmåner vid arbetslöshet från den medlemsstaten när han beger sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där. Domstolen beaktade ordalydelsen av artikel 2.1 i förordningen, i vilken det vid den aktuella tidpunkten föreskrevs att förordningen

"gäller anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande".

43 Domstolen ansåg att det framgick av denna ordalydelse att det i bestämmelsen hänvisades till två skilda grupper: å ena sidan anställda och å andra sidan deras familjemedlemmar och efterlevande. Endast medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater omfattas i sin egenskap av arbetstagare. Domstolen fastställde därefter följande:

"Medan personer som hör till den första gruppen såsom sina egna rättigheter kan göra anspråk på de förmåner som förordningen omfattar, kan de personer som hör till den andra gruppen endast göra anspråk på härledda rättigheter som de har förvärvat i egenskap av familjemedlemmar eller efterlevande till en anställd, det vill säga en person som hör till den första gruppen."(26)

44 Denna princip har därefter bekräftats i en antal mål som avser förmåner vid arbetslöshet(27) och andra förmåner och bidrag av olika slag som omfattas av förordningen (åldersbidrag(28), extra invaliditetsbidrag(29) och bidrag till handikappade(30)).

45 I det föreliggande målet framgår det av den nationella lagstiftning enligt vilken föräldrabidraget utbetalas, tillsammans med den information som ingivits av den nationella domstolen och den tyska regeringen, att sökandenas rätt till bidraget enligt tysk lag inte är beroende av deras ställning som familjemedlemmar till en anställd. Huruvida de har rätt eller inte beror på om de personligen uppfyller villkoren som uppställs i artikel 1.4 i lagen. På grundval av målet Kermaschek skulle de således inte ha rätt till föräldrabidraget med stöd av artikel 73 i förordning nr 1408/71.

46 Domstolen har nyligen i målet Bestuur van de Sociale Verzekeringsbank mot Cabanis-Issarte(31) haft tillfälle att ompröva beslutet i Kermaschek, i synnerhet beträffande kravet att familjemedlemmar till en anställd endast kan göra anspråk på härledda rättigheter enligt förordningen i de fall då den berörde familjemedlemmen själv är medborgare i en EG-medlemsstat (målet Kermaschek handlade om en medborgare i det före detta Jugoslavien, och av de senare målen, i vilka den ovan angivna principen direkt har tillämpats, handlade målet Deak om en ungersk medborgare, målet Zaoui om en algerisk medborgare och målet Taghavi om en iransk medborgare, medan målet Frascogna handlade om en italiensk medborgare och Schmid om en tysk medborgare).

47 Målet Cabanis-Issarte rörde rätten att erhålla en nederländsk pension för en fransk medborgare, som var änka efter en fransk medborgare som hade arbetat i Nederländerna. I sin dom av den 30 april 1996 uttryckte domstolen oro över att regeln som fastställts i Kermaschek i vissa fall kan komma att stå i strid med icke-diskrimineringsprincipen i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, påverka arbetstagares fria rörlighet negativt och undergräva det grundläggande gemenskapsrättsliga kravet att bestämmelser skall tillämpas enhetligt. Åtskillnaden mellan "egna rättigheter" och "härledda rättigheter" leder till att den efterlevande maken till en migrerande arbetstagare nekas skyddet av den grundläggande regeln om likabehandling. Domstolen begränsade följaktligen räckvidden av den rättspraxis som följer av målet Kermaschek och därpå följande mål till förmåner vid arbetslöshet. Rätten till dessa kan därför fortfarande begränsas till dem som är medborgare i en medlemsstat och nekas deras familjemedlemmar.(32)

48 Det finns vissa betydelsefulla delar av domstolens resonemang som inte är tillämpliga i de föreliggande målen. I synnerhet är principen om likabehandling i artikel 3.1, som är av central betydelse för domen, inte relevant för dessa mål, eftersom de inte rör ett fall där en medborgare i en annan stat än bosättningsstaten behandlas annorlunda av denna stat, vilket är den situation som avses i artikel 3.1.

49 Med tanke på omständigheterna i de föreliggande målen är jag emellertid inte övertygad om att det i alla händelser skulle ha varit lämpligt att tillämpa åtskillnaden som fastslagits i målet Kermaschek.

50 En familjeförmån kan till följd av sin karaktär inte anses komma i fråga för en person oberoende av dennes familjeförhållanden. Att i ett sammanhang där artikel 73 är tillämplig på en viss familjesituation hävda att den sökandes rätt till en familjeförmån inte skall anses ha erhållits genom hans eller hennes ställning som familjemedlem verkar bakvänt. Inget av de mål som avgjorts på grundval av åtskillnaden som fastslagits i målet Kermaschek har rört frågan om rätt till familjeförmåner enligt artikel 73, och enligt min mening skulle det vara konstlat att tillämpa den åtskillnaden på sådana förmåner.

51 Syftet med artikel 73 är att förhindra att en medlemsstat vägrar bevilja familjeförmåner av det skälet att en av den anställdes familjemedlemmar är bosatt i en annan medlemsstat än den som utger förmånen.(33) Har det väl godtagits att det tyska föräldrabidraget huvudsakligen är en familjeförmån skulle avsikten som ligger bakom artikel 73 undergrävas om sökandena i dessa mål nekades detta bidrag.

52 Det skall noteras att en tolkning av artikel 73 som leder till att maken till en gränsarbetare som är anställd i Tyskland, men bosatt i en annan medlemsstat, får rätt till tyskt föräldrabidrag inte skall leda till en orättvis fördubbling av förmåner i strid med systemet i och syftena bakom förordning nr 1408/71, eftersom det i artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 574/72(34) fastställs regler som är tillämpliga i fall då det föreligger ett sammanträffande av rätten till familjeförmåner. I synnerhet för fall som dessa, där sökandena inte är anställda i bosättningsstaten, föreskrivs i artikel 10.1 a i den förordningen att familjeförmåner som skall utges av anställningsstaten med tillämpning av bland annat artikel 73 har företräde framför förmåner som utges av bosättningsstaten, vilka följaktligen dras in.

53 Motsatt uppfattning kan å andra sidan leda till en lucka i det sociala skyddet för gränsarbetares familjer i strid med förordningens syften. Detta skulle vara fallet om familjeförmåner av det ifrågavarande slaget enligt bosättningsstatens regler var kopplade till anställning snarare än till bosättning.

54 Slutligen är det värt att nämna det möjliga argumentet att Ingrid Hoever, som vid den aktuella tidpunkten själv var deltidsanställd i Tyskland, kan åberopa artikel 73 i egen rätt. Trots att den nationella domstolen inte har tagit upp detta problem i de hänskjutna frågorna, framgår det av beslutet om hänskjutande att Sozialgericht Münster beaktade detta argument och fastslog att Ingrid Hoever inte var en "anställd person" i den mening som avses i förordningen. I artikel 1 a) i bilaga I.I till förordningen anges ett antal alternativa definitioner på "anställd person", vilka samtliga är beroende av obligatorisk eller frivillig försäkring avseende händelser som rör social trygghet. Det framgår underförstått av beslutet om hänskjutande att Ingrid Hoevers anställning inte är underkastad ett krav på socialförsäkring. Om så är fallet kan inte argumentet att hon kan åberopa artikel 73 i egen rätt hålla, om inte Ingrid Hoever själv har tagit en lämplig valfri försäkring, vilket det inte finns något som tyder på.

Fråga 2 b): Föreligger könsdiskriminering?

55 I den nationella domstolens tredje fråga, som endast har hänskjutits med avseende på mål C-245/94, frågas det huruvida artikel 1.4 i BErzGG innebär könsdiskriminering i strid med artikel 4.1 i direktiv 79/7(35) i den mån som där föreskrivs att medborgare i en medlemsstat vilka är anställda i Tyskland endast kan göra anspråk på föräldrabidrag om deras anställning omfattar mer än ett ringa antal arbetstimmar.

56 Enligt artikel 3.1 i direktiv 79/7 skall direktivet gälla dels lagstadgade system som lämnar skydd vid sjukdom, invaliditet, ålderdom, olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar och arbetslöshet, dels socialhjälp, om denna är avsedd att komplettera eller ersätta sådana system. I artikel 3.2 fastslås uttryckligen att direktivet inte skall gälla bestämmelserna om familjebidrag, utom i fråga om familjebidrag som beviljas genom höjning av förmåner som utfaller vid de ovan nämnda förhållandena.

57 Eftersom systemet i fråga i mål C-245/94 inte rör något av de ovan nämnda förhållandena är inte direktiv 79/7 tillämpligt.

58 Kommissionen har emellertid hävdat att systemet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 76/207 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.(36) I artikel 5.1 i detta direktiv föreskrivs följande: "Tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön."

59 Även om den nationella domstolen i sin fråga inte hänvisar till direktiv 76/207, kan Europeiska gemenskapernas domstol beakta gemenskapsrättsliga bestämmelser som inte den nationella domstolen har hänvisat till i sin fråga, för att ge ett tillfredsställande svar till en nationell domstol som har hänskjutit en fråga till den.(37) Eftersom kommissionen har hävdat att direktiv 76/207 är tillämpligt på systemet i fråga i mål C-245/94, skall jag behandla frågan om detta direktivs tillämpningsområde.

60 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande

"1. Syftet med detta direktiv är att i medlemsstaterna realisera principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, däribland befordran, yrkesutbildning, arbetsvillkor och, enligt de villkor som nämns i punkt 2, social trygghet. ...

2. För att säkerställa att likabehandlingsprincipen i sociala trygghetsfrågor kommer att successivt genomföras skall rådet på förslag från kommissionen anta bestämmelser som klart anger dess väsentliga innehåll, dess räckvidd och åtgärderna för dess tillämpning."

61 Att avsikten var att utesluta social trygghet från direktivets tillämpningsområde, vilket framgår av denna artikel, bekräftas av det fjärde övervägandet i ingressen i vilket följande föreskrivs

"Definition och successivt genomförande av principen om likabehandling när det gäller sociala trygghetsfrågor bör säkerställas genom framtida rättsakter..."

62 De "framtida rättsakter" som förbehölls för genomförandet av principen om likabehandling när det gäller sociala trygghetsfrågor tillkom så tidigt som år 1979, i direktiv 79/7 som nämns i den nationella domstolens fråga. Även om det av detta direktiv framgår att det inte är tillämpligt på familjeförmåner, och således är utan relevans för detta mål, är det inte desto mindre otvivelaktigt avsett(38) att genomföra principen om likabehandling avseende sociala trygghetsfrågor, och därigenom bekräftas enligt min mening att direktiv 76/207 inte vid första påseendet är tillämpligt på sådana frågor.

63 Slutligen stöder de väsentliga bestämmelserna i direktiv 76/207, som huvudsakligen rör tillgång till anställning, befordran och yrkesutbildning, åsikten att det inte omfattar social trygghet, och artikel 5.1 måste förstås mot bakgrund av detta.

64 Eftersom kommissionen - som stöd för sitt argument att direktiv 76/207 är tillämpligt på den nationella lagstiftningen i fråga i detta fall - har anfört ett uttalande som ursprungligen gjordes av domstolen i tre mål som avgjordes under år 1986(39), i vilka domstolen förklarade att med hänsyn till den grundläggande betydelsen av principen om likabehandling måste undantaget av frågor som rör social trygghet från tillämpningsområdet för direktiv 76/207 tolkas restriktivt, skall jag pröva skälet till och räckvidden av detta uttalande och bedöma huruvida det stöder kommissionens åsikt.

65 Uttalandet gjordes i samband med tre mål, Roberts mot Tate och Lyle, Marshall mot Southampton och South-West Hampshire Area Health Authority och Beets-Proper mot van Lanschot Bankiers(40), angående förenligheten med direktiv 76/207 av ett antal olika nationella bestämmelser knutna till olika pensionsålder för kvinnor och män. Miss Roberts gjorde gällande att män och kvinnor äldre än 55 år diskriminerades genom att omedelbart beviljas pension som en del av en lösning på massarbetslöshet, eftersom manliga arbetstagare som sagts upp, till följd av att det förelåg olika normala pensionsåldrar, var berättigade till pension tio år före sin normala pensionsålder, medan kvinnor inte var berättigade förrän fem år före sin normala pensionsålder. Miss Marshall och Mrs Beets-Proper gjorde tvärtom i huvudsak gällande att det var diskriminering att begära att kvinnor pensionerar sig från sitt arbete vid en lägre ålder än män, även om de erhåller pension.

66 Sökanden i det förstnämnda målet och svarandena i de två sistnämnda målen åberopade domstolens dom i målet Burton mot British Railways Board.(41) I det målet gjorde Mr Burton gällande att det faktum att tillträdet till ett system för frivillig avgång var knutet till den för landet lägsta pensionsåldern, vilken var olika för kvinnor och män, diskriminerade honom på grund av kön, eftersom en kvinna i hans ålder (58) skulle ha haft rätt att pensioneras medan han inte hade det. Domstolen fastslog att denna omständighet inte i sig kunde anses utgöra diskriminering i strid med artikel 5 i direktiv 76/207. Denna slutsats kom domstolen fram till på grundval av att, trots att direktiv 76/207 var tillämpligt eftersom villkoren inom ett frivilligt avgångssystem var "villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra", de olika åldersvillkoren inte kunde anses vara diskriminerande, eftersom de hade sitt ursprung i den omständigheten att den för landet lägsta pensionsåldern var olika för män och kvinnor. Domstolen hänvisade till artikel 7 i direktiv 79/7, som ger medlemsstaterna möjlighet att från direktivets tillämpningsområde utesluta "avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner". Följden av detta tillåtna undantag var att fastställelsen av olika lägsta pensionsåldrar, och därmed beviljandet av förmåner som skiljer sig för kvinnor och män endast på grund av denna skillnad, inte utgjorde en diskriminering som är förbjuden enligt gemenskapsrätten.(42)

67 I målen Roberts, Marshall och Beets-Proper fastslog domstolen på samma sätt att direktiv 76/207 var tillämpligt, eftersom bestämmelserna i fråga var "villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra". Med stöd av artikel 5 var likabehandlingsprincipen därför tillämplig. Med hänsyn till principens grundläggande betydelse, ansåg domstolen att det var nödvändigt att klargöra att undantaget enligt artikel 7 i direktiv 79/7, som utgjorde underlag för domstolens dom i målet Burton, inte skulle tolkas vitt, vilket ledde till att det inte var tillämpligt på något av de mål domstolen hade att avgöra. Domstolen kunde följaktligen särskilja målet Burton och fastslog i vart och ett av fallen med stöd av artikel 5.1 i direktiv 76/207 att det i målen Marshall och Beets-Proper förelåg diskriminering och i målet Roberts att det inte förelåg.(43)

68 Av dessa mål följer därför inte att frågor om social trygghet kan anses vara omfattade av direktiv 76/207. Det som fastslogs var endast att artikel 7 i direktiv 79/7 bör tolkas restriktivt, eftersom det är ett undantag från en grundläggande princip inom gemenskapsrätten som bland annat finns inskriven i det förstnämnda direktivet. I ett senare mål, Newstead mot Department of Transport(44), ansåg domstolen att det fortfarande otvivelaktigt var fallet att "direktiv 76/207 inte är avsett att tillämpas på frågor om social trygghet. Det framgår tydligt av artikel 1.2...".(45)

69 Visserligen ansåg domstolen i målet Jackson and Cresswell mot Chief Adjudication Officer(46) att det av det ovan citerade uttalandet i målen Roberts, Marshall och Beets-Proper följde att ett förmånssystem inte kan uteslutas från tillämpningsområdet för direktiv 76/207 endast på grund av att det formellt utgör en del av ett nationellt socialt trygghetssystem. Domstolen fortsatte emellertid med att förklara att ett sådant system skulle falla inom direktivets tillämpningsområde endast om det avser tillgång till anställning, inklusive yrkesutbildning och befordran, eller arbetsvillkor och att endast det förhållandet att villkoren för att beviljas rätt att erhålla en viss förmån kan vara sådana att de påverkar den sökandes möjlighet att få delta i yrkesutbildning eller få deltidsarbeta inte medför att ett sådant system hamnar inom direktivets tillämpningsområde.(47)

70 Det var på grundval av att systemet i fråga avsåg tillgång till anställning och arbetsvillkor som domstolen i målet Meyers mot Adjudication Officer(48) fastställde att en förmån av det slag och med det syfte som Förenade kungarikets "family credit" omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 76/207. Ett av villkoren för att beviljas "family credit" var att sökanden eller dennes make eller sambo hade avlönat arbete; dessutom hade domstolen dessförinnan i målet Hughes(49) fastställt att ett av syftena med "family credit" var att behålla lågavlönade arbetstagare i arbete. Medan jag godtar att det skulle kunna hävdas att en sådan förmån i vid mening rör anställning, kan jag inte se hur det av detta allmänna påstående följer att förmånen "avser" tillgång till anställning eller arbetsvillkor såsom domstolen fann i målet Meyers.

71 I vilket fall som helst följer det inte av domstolens avgörande i målet Meyers, vilket gick ut på att en sådan förmån som den i det målet ifrågasatta "family credit" omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 76/207, att varje annan förmån som är en "familjeförmån" i den mening som avses i förordning nr 1408/71 också omfattas. Den avgörande omständigheten i målet Meyers var att "family credit" var en förmån "som betalas ut till en familjemedlem mot bakgrund av att denne arbetar och skall fortsätta arbeta".(50) Kopplingen till arbetsvillkor var kanske därför starkare och tydligare än när det är fråga om ett föräldrabidrag.

72 Dessutom verkar domen i målet Meyers antyda (i punkterna 12 och 13) att det finns konkret stöd för att fastställa att sociala trygghetssystem omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 76/207. I själva verket hade detta emellertid inte fastställts i något tidigare mål, eftersom målen Roberts, Marshall och Beets-Proper alla rörde en anställnings upphörande på grund av uppnådd pensionsålder eller uppsägning, och i målet Jackson och Cresswell fastslog domstolen att det ifrågavarande systemet inte avsåg tillgång till anställning eller arbetsvillkor.

73 Följaktligen finner jag det svårt att förena domstolens slutsats att en sådan förmån omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 76/207 med den uttryckliga ordalydelsen av direktivet och domstolens tidigare rättspraxis (alla de tidigare målen angående denna fråga avgjordes av domstolen i plenum).

74 Mot bakgrund av det ovan sagda är jag av åsikten att direktiv 76/207 inte är tillämpligt på det tyska föräldrabidraget i fråga. Jag skall likväl överväga vilka följder som det skulle få om det var tillämpligt, för det fall domstolen i linje med kommissionens åsikt skulle anse det vara det.

75 Den nationella domstolen konstaterar att en överväldigande majoritet av deltidsarbetena innehas av kvinnor i Förbundsrepubliken Tyskland, i synnerhet arbeten som endast innebär ett ringa antal arbetstimmar (75%).(51)

76 I en rad domar har domstolen utvecklat principen att när deltidsanställda behandlas sämre än heltidsanställda enligt en bestämmelse, och det är fastställt att denna bestämmelse påverkar ett mycket högre antal kvinnor än män, strider bestämmelsen mot likabehandlingsprincipen, om den inte kan förklaras av objektivt motiverade faktorer som inte har att göra med könsdiskriminering.(52) Även om alla mål fram till i dag, i vilka domstolen har fastslagit att en annorlunda behandling av deltidsanställda utgör diskriminering vid första påseendet, har rört antingen artikel 119 i fördraget angående lika lön eller direktiv 79/7 om sociala trygghetsförmåner, finns det inget skäl för att inte utsträcka de principer som fastslagits i de målen till att omfatta tillgång till anställning och arbetsvillkor, där likabehandlingsprincipen har införts genom direktiv 76/207(53); dessutom verkar domstolen i målet Kirsammer-Hack(54) ha förutsatt att det var så, även om den inte fann någon diskriminering vid första påseendet i det målet.

77 Principen att annorlunda behandling av deltidsanställda utgör indirekt diskriminering vid första påseendet speglar det faktum att det som regel finns många fler kvinnor än män som är deltidsanställda. En bestämmelse varigenom deltidsanställda missgynnas i förhållande till heltidsanställda är i praktiken ofta till kvinnors nackdel. Det är denna bakomliggande effekt som gör en sådan behandling olaglig vid första påseendet.

78 De mål som hittills har berört denna aspekt rörande indirekt diskriminering har handlat om bestämmelser som påverkar två identifierbara grupper på olika sätt: en grupp av deltidsanställda som huvudsakligen utgörs av kvinnor och en grupp av heltidsanställda som huvudsakligen utgörs av män. I de flesta fall har den förra gruppen nekats förmåner som den senare gruppen beviljats, eller beviljats dessa på sämre villkor. Det har således varit relativt lätt för domstolen att jämföra den ställning som den huvudsakligen kvinnliga gruppen har med den ställning som den huvudsakligen manliga gruppen har och dra slutsatsen att då det saknas objektiva skäl utgör den annorlunda behandlingen en indirekt diskriminering.

79 Det föreliggande målet är uppenbarligen av liknande slag, eftersom den lagstiftning som är i fråga är så utformad att den ger en grupp som huvudsakligen består av män en förmån, som förvägras en grupp bestående huvudsakligen av kvinnor. Det finns emellertid en fundamental skillnad mellan detta mål och de tidigare målen som gav inspiration till utvecklingen av principen att annorlunda behandling av deltidsanställda kan utgöra indirekt diskriminering: i det här målet begärs den förmån som enligt lagens ordalydelse är tillgänglig för gruppen bestående huvudsakligen av män i själva verket nästan alltid(55) av kvinnorna som ingår i denna grupp. Den förmånliga behandling av män i den jämförande gruppen av heltidsanställda som hittills har utgjort en nödvändig faktor för att dra slutsatsen att deltidsanställda har diskriminerats saknas följaktligen. Av detta skäl har jag begreppsmässiga svårigheter att extrapolera fast rättspraxis angående deltidsanställda och könsdiskriminering på det föreliggande fallet.

80 Om domstolen emellertid skulle anse att de villkor som den har uppställt i sin tidigare rättspraxis för att fastställa att det föreligger diskriminering vid första påseendet är uppfyllda, på grund av det sätt som den nationella lagstiftningen är utformad, och således ge den nationella domstolen ett jakande svar på den fråga den ställt, kan det enligt min mening hävdas att åtgärden grundar sig på objektiva faktorer som inte har något med könsdiskriminering att göra och därför inte är olagliga. Jag uttrycker mig på detta sätt eftersom det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de grunder som görs gällande för att förklara en annorlunda behandling i ett speciellt fall kan anses utgöra objektivt motiverade ekonomiska grunder(56), även om denna domstol, på grundval av akten som den nationella domstolen översänt och de skriftliga och muntliga yttranden som har avgivits, kan ge vägledning för att ge den nationella domstolen möjlighet att avgöra målet.(57)

81 Som ovan sagts har den tyska regeringen uppgivit skälet till tröskeln avseende antal arbetstimmar för att utomlands bosatta skall få rätt till föräldrabidrag: i korthet, det skall säkerställa en tillräckligt nära anknytning till den tyska arbetsmarknaden för att rättfärdiga undantaget från territorialprincipen. Som domstolen nyligen har förklarat är socialpolitiken på gemenskapsrättens nuvarande stadium en fråga för medlemsstaterna och vid valet av åtgärder som är avsedda att förverkliga målen för deras social- och arbetsmarknadspolitik förfogar medlemsstaterna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.(58)

82 Det kan konstateras att domstolen nyligen har fastslagit att sådan nationell lagstiftning som den tyska, enligt vilken anställning som består av ett ringa antal arbetstimmar undantas från obligatoriska avgifter till pensions-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, inte utgör indirekt könsdiskriminering, även om de aktuella bestämmelserna påverkar avsevärt fler kvinnor än män.(59)

83 Domstolen förklarade att den nationelle lagstiftaren rimligtvis var berättigad att anse att lagstiftningen var nödvändig för förverkligandet av ett social- och arbetsmarknadspolitiskt mål som rör den strukturella principen inom ett nationellt socialt trygghetssystem och den sociala efterfrågan på förvärvsarbeten av ringa art som givit upphov till ett behov av att gynna utbudet av denna typ av förvärvsarbete.

84 På samma sätt anser jag att det social- och arbetsmarknadspolitiska mål som den tyska regeringen eftersträvar genom lagstiftningen om föräldrabidrag objektivt sett inte har något att göra med könsdiskriminering. Vid utnyttjandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning kunde den nationelle lagstiftaren rimligtvis anse att lagstiftningen i fråga var nödvändig och lämplig för att nå detta mål. Under sådana omständigheter kan det faktum att bestämmelserna påverkar ett mycket högre antal kvinnliga arbetstagare än manliga arbetstagare inte anses utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen i artikel 5.1 i direktiv 76/207.

Fråga 3: Tillämpningsområdet för förordning nr 1612/68

85 Den nationella domstolens tredje fråga ställs endast, enligt sin ordalydelse, för det fall domstolen ger ett nekande svar på den första frågan, angående huruvida föräldrabidraget är en familjeförmån på det sätt som avses i förordning nr 1408/71. Kommissionen har emellertid påpekat att det klart framgår av tidigare avgöranden från domstolen att, eftersom förordning nr 1612/68 har en allmän räckvidd vad gäller den fria rörligheten för arbetstagare, kan artikel 7.2 i den förordningen vara tillämplig på en social förmån som samtidigt omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.(60) Jag skall därför svara på fråga 3, trots att jag föreslår domstolen att ge ett jakande svar på den nationella domstolens första fråga. Den tredje frågan, som består av tre separata frågor som - liksom frågorna om räckvidden av förordning nr 1408/71 - berör både förordningens tillämpningsområde i materiellt hänseende (ratione materiae) och den personkrets (ratione personae) som förordningen är tillämplig på.

86 Rådets förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen antogs på grundval av artikel 49 i fördraget i vilken det krävs att rådet skall utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges som är nödvändiga för att genomföra den fria rörlighet för arbetstagare som definieras i artikel 48. Liksom i den artikeln, hänvisas det i ingressen till förordningen till nödvändigheten av att avskaffa all diskriminering på grund av nationalitet mellan arbetstagare i medlemsstaterna vad avser anställning, avlöning och andra arbets- och anställningsvillkor och av att arbetstagarna får rätt att röra sig fritt inom gemenskapen för att ta anställning(61). Del I handlar om anställning och arbetstagarnas familjer. I dess avdelning I behandlas rätt till anställning, i avdelning II anställning och likabehandling och i avdelning III arbetstagarnas familjer.

Tillämpningsområdet i materiellt hänseende (ratione materiae) för förordning nr 1612/68

87 I fråga 3 a) undrar den nationella domstolen om föräldrabidraget är en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. Såsom har förklarats i punkt 21 ovan har domstolen vid en begäran enligt artikel 177 i fördraget inte behörighet att avgöra denna fråga såsom den är utformad, men den kan ändå ge den nationella domstolen vägledning för att den skall kunna avgöra frågan.

88 Domstolen har definierat de sociala och skattemässiga förmåner som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 enligt följande:

"alla de förmåner, antingen de är kopplade till ett anställningsavtal eller inte, vilka vanligtvis ges till inhemska arbetstagare, huvudsakligen på grundval av deras objektiva ställning som arbetstagare eller på grundval av det faktum att deras hemvist ligger inom det nationella territoriet, och vilkas utsträckning till arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater därför kan antas underlätta sådana arbetstagares rörlighet inom gemenskapen".(62)

89 Domstolen har således funnit att artikel 7.2 omfattar sådana skilda förmåner som tillgång till billiga tågresor(63), ett räntefritt lån som beviljades vid födseln(64), och ett stipendium för utbildning i en annan medlemsstat.(65)

90 Mot bakgrund av denna rättspraxis är en sådan förmån som föräldrabidraget otvivelaktigt en "social förmån" i den mening som avses i förordning nr 1612/68.

Den personkrets som förordning 1612/68 är tillämplig på (ratione personae)

91 I fråga 3 b) undrar den nationella domstolen om artikel 7.2 är tillämplig om den arbetstagare som är bosatt i en annan medlemsstat är medborgare i den stat där han är anställd.

92 Kommissionen har besvarat denna fråga med att hänvisa till domstolens senare rättspraxis avseende artikel 52 i fördraget, i synnerhet Werner mot Finanzamt Aachen-Innenstadt.(66) I det målet som rörde ett fall där en tysk medborgare, som var egenföretagare i Tyskland men bosatt i Nederländerna, behandlades annorlunda av Tyskland (en viss skattelättnad nekades), grundades domstolens avgörande - att artikel 52 inte hindrade hårdare beskattning av utomlands bosatta - på att det saknades en intragemenskaplig faktor: såsom generaladvokat Darmon påpekade kunde Herr Werner inte i sitt eget ursprungsland där han var etablerad åberopa rättigheter som erkänts inom gemenskapsrätten, eftersom han inte hade använt sig av de friheter som föreskrivs i artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget.(67) Uttryckt på ett annat sätt, "rätten till fri rörlighet som gemenskapens medborgare givits förutsätter att de flyttar på grund av ekonomisk verksamhet".(68)

93 Mer jämförbart med de föreliggande målen är målet Morson och Jhanjan mot Nederländerna(69), som rörde frågan huruvida en underhållsberättigad släkting, som inte är medborgare i någon medlemsstat, till en nederländsk medborgare anställd i Nederländerna, kunde stödja sig på artikel 10 i förordning nr 1612/68 i vilken en för sin försörjning beroende släkting till en "arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd i en annan medlemsstats territorium" ges rätt att bosätta sig tillsammans med arbetstagaren. Domstolen fastslog:

"fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och de bestämmelser som antagits för att genomföra dem kan inte tillämpas i de fall då det inte finns någon omständighet som hänger samman med någon av de situationer som regleras av gemenskapsrätten. Detta är otvivelaktigt fallet när det är fråga om arbetstagare som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inom gemenskapen".(70)

94 Visserligen är artikel 10 enligt sin ordalydelse begränsad till arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställda i en annan medlemsstat, medan det av artikel 7 inte framgår av dess ordalydelse om den också är avsedd att tillämpas endast då en medborgare i en medlemsstat är anställd i en annan medlemsstat. Jag anser emellertid att den skall förstås så och domstolen har otvivelaktigt agerat utifrån denna förutsättning i en rad mål.(71)

95 Artikel 7.2 lyder enligt följande: "arbetstagaren skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare". Pronomenet [översättarens anmärkning: i andra språkversioner står det "han" i stället för "arbetstagaren"] syftar på arbetstagaren vars situation beskrivs enligt följande i artikel 7.1:

"En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning."

96 I vart och ett av de föreliggande målen är den ifrågavarande arbetstagaren, det vill säga den sökandes make, medborgare i en medlemsstat inom vars territorium den påstådda diskrimineringen äger rum. Det finns således inget utrymme för att tillämpa artikel 7.2.

97 Denna tolkning är för övrigt förenlig med både förordningens ingress och utformningen av avdelning II i denna förordning. Den avdelningen, vilken omfattar artiklarna 8 och 9, bär överskriften "Anställning och likabehandling". I artikel 8 och 9, vilka rör medlemskap i fackförening respektive tillgång till rättigheter och förmåner med anknytning till bostad, är båda uttryckligen avsedda att tillämpas på en "arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd inom en annan medlemsstats territorium".

98 Eftersom ingen av de sökande och inte heller någon av deras makar har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inom gemenskapen, måste den slutsatsen dras att ingen av dem kan åberopa förordning nr 1612/68 på gemenskapsrättens nuvarande stadium.

99 Det skall kanske påpekas att både generaladvokat Darmon i målet Werner(72) och generaladvokat Léger i målet Asscher mot Staatssecretaris van Financïen(73) anser att rådets direktiv om rätt till bosättning som antogs den 28 juni 1990(74), i vilken en allmän rätt till bosättning oberoende av ekonomisk verksamhet erkänns, kommer att leda till att begreppet fri rörlighet utvidgas genom att befria det från kravet på ekonomiskt syfte. Den restriktiva tolkning som har gjorts av detta begrepp i vissa mål är kanske därför inte längre giltig.

100 Eftersom dessa direktiv inte behövde genomföras förrän den 30 juni 1992, påverkar de inte principen med avseende på dessa mål, i vilka de relevanta omständigheterna inträffade under år 1987 och år 1991, mer än de påverkade målen Werner och Asscher. Dessutom kan de inte medföra att den klara ordalydelsen av artikel 7 i förordning nr 1612/68 åsidosätts.

101 Eftersom fråga 3 b) redan har besvarats nekande, saknas det anledning att besvara fråga 3 c), vilken rör verkan av artikel 7.2 för det fall den var tillämplig.

Förslag till avgörande

102 Följaktligen är jag av den uppfattningen att de frågor som har hänskjutits till domstolen skall besvaras enligt följande:

I mål C-245/94, Hoever:

"1) En förmån av ett sådant slag som det tyska föräldrabidraget utgör en familjeförmån på det sätt som avses i artikel 4.1 h i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

2) a) Maken till en person som är anställd i Förbundsrepubliken Tyskland och vars familj är bosatt i en annan medlemsstat kan med stöd av artikel 73 i förordning nr 1408/71 begära utbetalning av föräldrabidraget.

b) En bestämmelse i nationell lag genom vilken de personer som inte är bosatta inom den staten, men som är anställda i Förbundsrepubliken Tyskland, endast ges rätt att göra anspråk på föräldrabidrag om de utövar ett arbete som är av mer än ringa art, utgör inte könsdiskriminering i strid med artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor eller artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet.

3) a) En förmån av ett sådant slag som det tyska föräldrabidraget är en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

b) Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 är inte tillämplig när den anställde, som är bosatt i en annan medlemsstat, är medborgare i den stat i vilken han är anställd."

I mål C-312/94, Zachow:

"1) En förmån av ett sådant slag som det tyska föräldrabidraget utgör en familjeförmån på det sätt som avses i artikel 4.1 h i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

2) Maken till en person som är anställd i Förbundsrepubliken Tyskland och vars familj är bosatt i en annan medlemsstat kan med stöd av artikel 73 i förordning nr 1408/71 begära utbetalning av föräldrabidraget.

3) a) En förmån av ett sådant slag som det tyska föräldrabidraget är en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

b) Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 är inte tillämplig när den anställde, som är bosatt i en annan medlemsstat, är medborgare i den stat i vilken han är anställd."

(1) - Rådet förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, se ändrad och uppdaterad version i rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, 1983, s. 6) som denna senare har ändrats särskilt genom rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, 1989, s. 1).

(2) - Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2).

(3) - Artikel 1 u i ändrades genom rådets förordning (EG) nr 3096/95 av den 22 december 1995 för att likställa bidrag vid adoption med bidrag vid barns födelse (EGT nr L 335, 1995, s. 10).

(4) - Något sådant bidrag nämns inte i bilaga 2 med avseende på Tyskland.

(5) - Bilaga 6, "Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning", innehåller inga bestämmelser som är relevanta för detta mål.

(6) - Direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 (EGT nr L 39, 1976, s. 40).

(7) - I denna hänvisas det till artikel 8 i avsnitt IV i Sozialgesetzbuch (Sociallagen). Denna hänvisning infogades genom en ändring år 1990. Enligt den tidigare avfattningen, som bara är relevant för mål C-312/94, var det endast nödvändigt att det förelåg anställning inom det territorium som lagen omfattar, utan närmare angivelser.

(8) - Mål C-16/96, som ännu inte avgjorts.

(9) - Den version av den nationella lagen som det hänvisas till i mål C-312/94 skiljer sig ifrån den som det hänvisas till i mål C-245/94. Skillnaden är inte av betydelse för förevarande mål.

(10) - Se till exempel dom av den 20 juni 1991, Newton (mål C-356/89, Rec. s. I-3017, punkt 10).

(11) - Se i synnerhet dom av den 27 mars 1985, Hoeckx (249/83, Rec. s. 973, punkt 11).

(12) - Dom av den 16 juli 1992, Hughes (C-78/91, Rec. s. I-4839, punkt 15).

(13) - Kursivering gjord endast i denna text.

(14) - Kursivering endast gjord i denna text.

(15) - Nämnd ovan i punkt 8.

(16) - Dom nämnd i fotnot 12.

(17) - Punkterna 19 och 20 i domen [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

(18) - Punkt 6 i hans förslag till avgörande.

(19) - Punkt 22 i domen.

(20) - Nämnt ovan i fotnot 8.

(21) - Punkt 15 i domen i målet Hughes.

(22) - Punkt 5 i hans förslag till avgörande.

(23) - Se dom av den 22 september 1992, Petit mot Office National des pensions (C-153/91, Rec. s. I-4973) och generaladvokat Lenz förslag till avgörande, punkterna 16-23.

(24) - Dom av den 19 februari 1981, Beeck mot Bundesanstalt für Arbeit (104/80, Rec. s. 503, punkt 7 i domen).

(25) - Dom av den 23 november 1976 (40/76, Rec. s. 1669 punkt 7).

(26) - Ibidem.

(27) - Dom av den 20 juni 1985, ONEM mot Deak (98/84, Rec. 1985, s. 1873).

(28) - Dom av den 6 juni 1985, Frascogna mot Caisse des Dépôts et Consignations (157/84, Rec. 1985, s. 1739).

(29) - Dom av den 17 december 1987, Zaoui mot Cramif (147/87, Rec. 1987, s. 5511).

(30) - Domar av den 8 juli 1992, Belgiska staten mot Rec. 1992, s. I-4401) och av den 27 maj 1993, Schmid mot Belgiska staten (C-310/91, Rec. 1993, s. I-3011).

(31) - Dom av den 30 april 1996 i målet C-308/93, REG s. I-2097.

(32) - Se punkterna 26-34 i domen.

(33) - Se dom av den 22 februari 1990, Bronzino (C-228/88, Rec. 1990, s. I-531, punkt 12) och av den 5 oktober 1995, Martínez mot Bundesanstalt für Arbeit (C-321/93, REG 1995, s. I-2821, punkt 21).

(34) - Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, se den ändrade och uppdaterade versionen som fastställdes i rådets förordning (EEG) nr 2001/83, nämnd i fotnot 1.

(35) - Rådets förordning 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 1979, s. 24).

(36) - Nämnd i fotnot 6.

(37) - Se till exempel dom av den 20 mars 1986, Procureur de la République mot Tissier (C-35/85, Rec. 1986, s. 1207, punkt 9).

(38) - Se det första och det andra övervägandet i ingressen.

(39) - Domar av den 26 februari 1986, Roberts (151/84, Rec. s. 703, punkt 35), Marshall (152/84, Rec. s. 723, punkt 36) och Beets-Proper (262/84, Rec. s. 773, punkt 38).

(40) - Ovan nämnda i fotnot 39.

(41) - Dom av den 16 februari 1982 (19/81, Rec. s. 555).

(42) - Punkterna 13 till 18 i domen.

(43) - Se domarna i målen Roberts, punkt 37, Marshall, punkt 38, och Beets-Proper, punkt 40.

(44) - Dom av den 3 december 1987 (192/85, Rec. s. 4753).

(45) - Punkt 24 i domen.

(46) - Dom av den 16 juli 1992 (C-63/91 och C-64/91, Rec. s. I-4737).

(47) - Punkterna 27 till 30 i domen.

(48) - Dom av den 13 juli 1995 (C-116/94, Rec. s. I-2131).

(49) - Ovan nämnt i fotnot 12, se även punkterna 31 och 32 ovan.

(50) - Se generaladvokat Lenz förslag till avgörande, punkt 59.

(51) - Vilket definieras som mindre än 15 arbetstimmar per vecka (se artikel 8 i den fjärde delen av Sozialgesetzbuch).

(52) - Se till exempel domarna av den 31 mars 1981, Jenkins (96/80, Rec. s. 911), av den 13 maj 1986, Bilka-Kaufhaus (170/84, Rec. s. 1607), av den 13 juli 1989, Rinner-Kühn (171/88, Rec. s. 2743) och den nyligen avkunnade domen av den 6 februari 1996, Lewark (C-457/93, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen).

(53) - Generaladvokat Darmon har också uttryckt denna åsikt i punkt 5 i sitt förslag till avgörande i mål C-184/89, Nimz, dom av den 7 februari 1991 (Rec. s. I-297).

(54) - Dom av den 30 november 1993 (C-189/91, Rec. s. I-6185).

(55) - Den nationella domstolen nämnde en siffra om 98,6 procent, som antagligen avser alla typer av begäran, det vill säga både under artikel 1.1 och 1.4.

(56) - Se exempelvis målet Rinner-Kühn, nämnt i fotnot 52, punkt 15 i domen.

(57) - Se dom av den 30 mars 1993, Thomas m.fl. (C-328/91, Rec. s. I-1247, punkt 13).

(58) - Dom av den 14 december 1995, Megner och Scheffel (C-444/93, Rec. s. I-4741, punkt 29).

(59) - Dom i målet Megner och Scheffel och dom av den 14 december 1995, Nolte (C-317/93, Rec. s. I-4625).

(60) - Se domar av den 10 mars 1993, kommissionen mot Luxemburg (C-111/91, Rec. s. I-817, punkt 21) och av den 27 maj 1993, Schmid, nämnd ovan i fotnot 30, punkt 17.

(61) - Första övervägandet.

(62) - Dom i målet Hoeckx, ovan nämnd i fotnot 11, punkt 20 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

(63) - Dom av den 30 september 1975, Cristini (32/75, Rec. s. 1085).

(64) - Dom av den 14 januari 1982, Reina (65/81, Rec. s. 33).

(65) - Dom av den 27 september 1988, Matteucci (235/87, Rec. s. 5589).

FORTS. AV FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE UNDER DOK.NR: 694C0245.1

(66) - Dom av den 26 januari 1993 (C-112/91, Rec. s. I-429).

(67) - Punkt 44 i förslaget till avgörande.

(68) - Punkt 30 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande (kursivering gjord i originaltexten) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

(69) - Dom av den 27 oktober 1982 (35/82 och 36/82, Rec. s. 3723).

(70) - Punkterna 16 och 17 i domen.

(71) - Se domar av den 31 maj 1979, Even (207/78, Rec. s. 2019, punkt 22) och Deak, ovan nämnd i fotnot 27, av den 17 april 1986, Reed (59/85, Rec. s. 1283), av den 18 juni 1987, Lebon (316/85, Rec. s. 2811, punkterna 10 och 11) och den alldeles nyligen avkunnade domen av den 26 oktober 1995, kommissionen mot Luxemburg (C-151/94, REG. s. I-3685, punkt 13).

(72) - Ovan nämnt i fotnot 66.

(73) - C-107/94, anhängigt, förslag till avgörande föredrogs den 15 februari 1996.

(74) - Rådets direktiv 90/364/EEG om rätt till bosättning, 90/365/EEG om anställdas och egenföretagares rätt till bosättning efter att de har upphört med sin yrkesverksamhet och 90/366/EEG om studenters rätt till bosättning(EGT nr L 180, 1990, s. 26, 28 och 30). Det sistnämnda direktivet ogiltigförklarades genom domstolens dom av den 7 juli 1992 parlamentet mot rådet (C-295/90, Rec. s. I-4193) och ersattes av rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om studenters bosättning (EGT nr L 317, 1993, s. 59).

Full & Egal Universal Law Academy