EUR-Lex -  61994CC0336 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 3 december 1996

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Genom beslut av den 12 september 1994 begärde Sozialgericht Hamburg att domstolen skulle avge ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:

"Är de tyska försäkringskassorna och domstolarna i förfaranden angående rätt till sociala förmåner tvingade av gemenskapslagstiftningen, och i så fall i vilken omfattning, att anse personbevis och utländska domar som bekräftar eller korrigerar uppgifter i personbevis som bindande?"

2 Nedan beskrivs i korthet det mål som har gett upphov till frågan som är föremål för begäran.

Eftalia Dafeki, som är grekisk medborgare, bor i Tyskland sedan 1966 och har där varit anställd till 1987. Enligt sina identitetshandlingar är hon född den 3 december 1933. Den 4 april 1986 korrigerade den grekiska domstolen i Trikala på Eftalia Dafekis begäran detta datum med tillämpning av det särskilda förfarande som föreskrivs när folkbokföringens arkiv och register har förstörts under kriget. Eftalia Dafekis födelsedatum är nu den 20 februari 1929. Uppgifterna i folkbokföringsregistren i Glikomileas kommun och i Chrissomilea ändrades till följd härav. Eftalia Dafeki erhöll därefter ett personbevis i vilket som födelsedatum anges det som följde av rättelsen.

Den 19 december 1988 begärde Eftalia Dafeki förtida ålderspension i Tyskland som kan beviljas kvinnor som har fyllt 60 år. Begäran avslogs emellertid. Det behöriga tyska organet stödde sig på de handlingar som föregick rättelsen och konstaterade således att Eftalia Dafeki inte vid datum för begäran hade uppnått den ålder som föreskrivs för pensionering. Eftalia Dafeki överklagade beslutet vid Sozialgericht Hamburg.

3 Den nationella domstolen frågar domstolen huruvida ett tyskt socialförsäkringsorgan och den domstol varvid eventuellt talan väcks är tvungna att ta hänsyn till andra medlemsstaters personbevis samt rättelser som har gjorts, även på rättslig väg, av de behöriga myndigheterna i det landet.

Den hänskjutande domstolen anför att enligt den tyska rättsordningens materiella och processuella lagstiftning är ett nekande svar nödvändigt. Tyska personbevis och rättelser därav åtnjuter privilegierad tilltro, eftersom det för dessa beslut, om de har antagits i enlighet med formföreskrifterna, gäller en presumtion för att uppgifterna däri är korrekta. Den som har intresse därav kan dock förebringa bevis för motsatsen. En motsvarande bevislära gäller emellertid inte för utländska rättsakter. Dessa är föremål för fri bedömning från domstolens sida och denna kan således bortse från det intygande som görs i handlingen. Vidare föreligger följande särskilda omständighet: I förevarande fall är enligt hänskjutningsbeslutet en rättsprincip tillämplig, enligt vilken, vid konflikt mellan handlingar som följer efter varandra, den handling har företräde som är i tiden närmast den händelse som skall bevisas. Härav följer att den hänskjutande domstolen tillmäter Eftalia Dafekis gamla identitetskort högre bevisvärde än de nya handlingar som utfärdades efter rättelsen. Den hänskjutande domstolen vill emellertid veta huruvida det olika bevisvärde som tyska och utländska personbevis tillmäts innebär diskriminering på grund av nationalitet, som är förbjuden i fördraget, särskilt i artikel 48. Av detta skäl har den ställt ovannämnda fråga till domstolen.

4 I hänskjutningsbeslutet framläggs således tolkningsfrågan huvudsakligen i förhållande till förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, som är fastlagt i artikel 48 i fördraget. I detta hänseende är Eftalia Dafekis försvarare och den grekiska regeringen överens, om än av olika skäl, om att föreslå ett jakande svar. Enligt deras åsikt är det nämligen fråga om en indirekt diskriminering som strider mot artiklarna 6, 48 och 51 i fördraget samt mot artikel 3.1 i förordning nr 1408/71(1) som utgör en specifik tillämpning i frågor om social trygghet av den allmänna icke-diskrimineringsprincipen. Denna princip tvingar de behöriga tyska myndigheterna och de tyska domstolarna att tillmäta grekiska personbevis samma värde som motsvarande tyska handlingar.

Kommissionen och den tyska regeringen utesluter däremot att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts i förevarande fall, även om de i sak föreslår olika svar på frågan. Dessa gör gällande att sagda princip förbjuder att likadana situationer behandlas olika. Det är alltså just likheten mellan situationerna som saknas i förevarande fall. Bevisvärdet av personbevis och rättelser därav varierar från en rättsordning till en annan beroende på vad som föreskrivs beträffande form och förfarande för upprättandet av handlingen. Den differentierade behandling som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i fråga har inte de påstått diskriminerande egenskaperna, eftersom den inte gäller likadana situationer.

Enligt mitt sätt att se förtjänar den senare ståndpunkten medhåll. Det står klart att bevisläran som den hänskjutande domstolen redogjort för abstrakt sett kan inverka på en frihet som är skyddad av fördraget. Det vill säga att denna har negativ verkan, om än indirekt, på den rättsliga ställningen för medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet. Beviset för en medborgares status vad beträffar åldern utgör en faktisk förutsättning för utövandet av den rättigheten och har i Tyskland blivit svårare att förebringa för medborgare i andra medlemsstater än för tyskarna. I denna mening föreligger skillnad i behandling, men den enda punkt som här är relevant är att det inte är fråga om någon diskriminering som är förbjuden i gemenskapsrätten. Detta är fallet, eftersom varje stat som sin egen uppgift sköter dokumenteringen av de omständigheter som rör statusen för de personer som faller under dess område genom att föra särskilda register och utfärda intyg. Båda verksamheterna utförs enligt särskilda förfaranden och med uppfyllande av de formkrav som är föreskrivna för detta syfte. Härav följer det särskilda bevisvärdet för folkbokföringsregistret och handlingarna som utfärdas av myndigheter med behörighet att utfärda intyg i varje behörig rättsordning. På ifrågavarande område föreligger sammanfattningsvis ett samband mellan form och bevisvärde i den meningen att den senare beror av den förra. Därför är i vårt fall de offentliga tyska handlingarna en sak och uppenbarligen de motsvarande grekiska handlingarna eller handlingar från varje annan medlemsstat en annan sak. Detta är enligt min åsikt skälet till att man inte generellt kan utsträcka samma verkan som den tyska rättsordningen förbehåller motsvarande nationella handlingar till handlingar som härrör från en annan medlemsstat.

5 Detta betyder emellertid inte att de tyska förvaltningsmyndigheterna fritt kan bortse från innehållet i utländska intyg och det innebär heller inte att den processuella behandling som är förbehållen dessa handlingar, så som den beskrivits i hänskjutningsbeslutet, skall anses överensstämma med gemenskapsrätten. Snarare, som jag skall förklara, förhåller det sig enligt min åsikt på motsatt sätt. Käranden vid den nationella domstolen har nämligen utövat en frihet som garanteras i fördraget, dvs. den att vara anställd i en annan medlemsstat, för vilket hon har rätt till sociala förmåner i det landet. Frågan om status, som tvisten vid den nationella domstolen gäller, är en faktisk förutsättning för utövandet av den rättigheten. Det förhåller sig så, att "i avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser på detta område tillkommer det därför varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa rättegångsreglerna för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för de enskilda genom gemenskapsrättens direkta effekt ..."(2). Denna princip om "processuell autonomi" har emellertid en gräns i kravet, som domstolen flera gånger har understrukit, att de processrättsliga reglerna i den behöriga staten inte får leda till att det "i praktiken blir omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten"(3).

Det är just med avseende på detta krav som förevarande mål skall undersökas. Vilken bevislära anser sig den hänskjutande domstolen böra tillämpa i förevarande mål? Den åberopar en rättsprincip enligt vilken vid konflikt mellan två handlingar som följer varandra den har företräde som är i tiden närmast den händelse som skall bevisas. Det är genom tillämpning av denna regel som domstolen anser sig böra tillmäta Eftalia Dafekis gamla identitetskort högre bevisvärde än det nya personbevis som utfärdats till följd av ett domstolsavgörande om rättelse. Eftersom den handling som utfärdats efter rättelsen uppenbarligen utfärdats efter den rättade handlingen, finner sig Eftalia Dafeki avskuren från möjligheten att bevisa ändringen av sin status, vilken i sin tur utgör en ofrånkomlig förutsättning för att göra gällande rätten att uppbära pension, som garanteras henne i gemenskapsrätten. Å andra sidan leder vägran från de tyska myndigheternas sida att beakta intygen som Eftalia Dafeki har framlagt, även bortsett från den ovannämnda regeln, i praktiken till omöjlighet för den berättigade att beviljas pension. Hon måste bevisa att hon har uppnått en ålder av sextio år, och jag kan inte se hur hon skulle kunna göra det om hon inte använder sig av de handlingar som har utfärdats i hennes födelseland. Det kan inte sägas att hon har försummat att iaktta all omsorg för att bevisa sin ålder: hon har för den nationella domstolen framlagt det nya personbeviset som utfärdats av de behöriga myndigheterna i hennes hemland tillsammans med det domstolsbeslut som utgjorde grund för rättelsen. Varje ytterligare förpliktelse skulle enligt min åsikt vara omöjlig eller extremt svår att uppfylla. En sådan skulle därför inte kunna krävas enligt den rättspraxis jag ovan har citerat.

I huvudsak anser jag att de bevisregler som den hänskjutande domstolen avser att tillämpa på vårt fall gör det i praktiken omöjligt att bevisa ett faktum som är en nödvändig förutsättning för att utöva sagda rätt. Dessa regler skall därför inte tillämpas av den domstolen.

6 Det återstår nu att precisera hur den tyska domstolen i enlighet med gemenskapsrätten i ett fall som det hänskjutna skall bedöma personbevis utfärdade i en annan medlemsstat. I den frågan måste man utgå från en preliminär anmärkning. Det finns fall då en enskilds personbevis utgör en legitimerande förutsättning för den enskildes rättsliga situation som garanteras av gemenskapsrätten. Kan det i sådana fall tillåtas att den berördes status bedöms olika av olika medlemsstater? Svaret måste enligt min åsikt vara nekande.

Det kan nämligen inte accepteras att den enskildes status, det vill säga den enskildes rättsliga ställning enligt rättsordningen i fråga - i vårt fall gemenskapsrätten - , bedöms olika beroende på rättsordningen i den stat inom gemenskapen där denne bor eller arbetar. Om så vore fallet skulle den enskildes rätt erkännas eller nekas beroende på hur de behöriga nationella myndigheterna behandlar de fakta som är relevanta för att bestämma den berördes status. Detta strider mot fördragets logik, enligt vilken den enskildes rättsliga ställning skall erkännas och kunna göras gällande med samma rätt i varje medlemsstat. Med andra ord härrör statusens oföränderlighet, naturligtvis varje gång denna utgör ett faktum eller en förutsättning för individens rättighet, från kravet att likformigt säkerställa den konkreta uppkomsten och skyddet av den enskildes rättsliga ställning. Det skulle strida mot själva integrationsidén att en rättighet finns och kan göras gällande i en medlemsstat och inte i en annan av det skälet att den berördes personbevis - närmare bestämt uppgiften om ålder, som är en förutsättning för den rättigheten - är föremål för olika bedömningar inom gemenskapen, trots att denna är avsedd att vara, även i förevarande fall, ett enda område utan interna gränser.

7 Principen att gemenskapens medborgare skall ha "en enda" status har redan fastlagts av domstolen i målet Micheletti(4). I det målet var det fråga om att fastställa huruvida Spanien med stöd av sina egna nationella regler kunde förneka den berördes status som italiensk medborgare. Svaret var nekande: "Det ankommer inte ... på en medlemsstats lagstiftning att begränsa verkan av att någon har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat ..."(5). Detta eftersom "om denna möjlighet skulle medges skulle följden bli att den personkrets som gemenskapsrätten är tillämplig på skulle kunna variera från en stat till en annan".(6) Till stöd för denna tolkning har domstolen åberopat direktiv 73/148(7), enligt vilket "[m]edlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass (artikel 3) och skall medge uppehållstillstånd eller tillfälligt uppehållstillstånd till dessa personer samt till dem som anges i artikel 4 enbart mot uppvisande av den handling med vilken han eller hon kom in i landet (artikel 6). Därför har de andra medlemsstaterna inte rätt att ifrågasätta status för personer som företer en av de handlingar som anges i direktiv 73/148/EEG för att bevisa sin status av medborgare i en annan medlemsstat".(8)

Från avgörandet i målet Micheletti kan två slutsatser dras. Den första är, som generaladvokat Tesauro med rätta har påpekat i sitt förslag till avgörande, att "de gemenskapsrättsliga bestämmelser som anger 'medborgarskap' i en medlemsstat som förutsättning för deras tillämpning skall förstås på så sätt att de utgör en hänvisning till den nationella lagen i den stat i vilken medborgarskap åberopas som grund för den rättighet som görs gällande".(9)

Den andra slutsatsen är att sedan det fastställts att den lag som bestämmer status är lagen i den stat som den berörde tillhör och att följaktligen myndigheterna i det landet innehar behörigheten att utfärda intyg, måste besluten som sagda myndigheter fattat accepteras likformigt i alla medlemsstater och kan inte vara föremål för skilda bedömningar(10).

8 Enligt mitt sätt att se finns det goda skäl, även om domen i målet Micheletti avsåg medborgarskap, att anse att domstolens överväganden i den domen i tillämpliga delar är giltiga även i förevarande fall. Genom att det i artikel 3 i direktiv 73/148 föreskrivs att "medlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass" tillgodoses ett grundläggande krav för effektiv fullbordan av integrationsprocessen(11). Medborgare i gemenskapen kan således röra sig fritt och därvid medföra alla kännetecken som identifierar honom som person och som är bevisade i hans personbevis och identitetshandlingar. Medborgarna måste alltså kunna lita på de handlingar som de behöriga myndigheterna i deras ursprungsland har utfärdat. Det är av detta skäl som principen att personer skall ha en enda identitet - alltid, naturligtvis, begränsat till utövningen av rättigheter som garanteras av gemenskapsrätten - skall erkännas för att medborgarna skall kunna "röra sig" inom gemenskapen just så som de definieras i handlingarna om status det vill säga med förhållandena som bestäms enligt ålder, kön, medborgarskap osv. Endast på detta sätt kan medborgarna effektivt utöva sin fria rörlighet, som inte av en slump är föreskriven som medborgerlig rättighet i unionen på hela gemenskapens territorium.

Vad sedan gäller vårt fall vilar ett korrekt fungerande av det system som införts genom förordning nr 1408/71, som kommissionen med rätta har anmärkt, på en underförstådd hänvisning till de nationella rättsordningarna beträffande alla de fakta som är nödvändiga för att bestämma arbetstagarnas rättigheter och vilar följaktligen även på en hänvisning till handlingarna om status som utfärdats till den berörde av de myndigheter som har behörighet att utfärda intyg. Med andra ord är de omständigheter som rör personers status och som har betydelse för att erhålla eller utöva en gemenskapsenlig rättighet inte direkt reglerade i gemenskapens rättsordning utan är av nödvändighet implicit anförtrodda åt rättsordningen i den medlemsstat där den berördes status är reglerad. Domstolarna och förvaltningsmyndigheterna i en medlemsstat kan, när de skall bedöma ett fall där en omständighet som rör en persons status, som bestäms av en annan medlemsstats rättsordning, inte bortse från vad den myndighet har bestämt som enligt den senare rättsordningen är behörig att skapa och sprida en särskild form av rättssäkerhet beträffande den omständighet som det är fråga om.

9 Under det muntliga förfarandet har kommissionen medgett att bestämmandet av en persons ålder är en fråga om status, men den har uteslutit möjligheten att utsträcka principen som fastlagts i domen i målet Micheletti angående medborgarskap till vårt fall. Närmare bestämt medger kommissionen att det faller inom behörigheten för den stat där den berörde är medborgare att bestämma och intyga personers status. Kommissionen tillägger att myndigheterna i den medlemsstat som är värdland "normalt" inte får ifrågasätta intyg av detta slag, men den anser att dessa myndigheter kan bortse från innehållet i handlingen i "tveksamma fall", som t.ex. just Eftalia Dafekis, eftersom hon har begärt rättelse av sin ålder endast kort tid innan hon begärde förtidspensionering. Detta faktum berättigar enligt kommissionen till mer än en misstanke.

Det är en synpunkt som ärligt talat förvånar mig. Enligt min åsikt är vid tvivelsmål om det nya personbevis som Eftalia Dafeki har företett den enda väg som är öppen för förvaltningsmyndigheterna och domstolarna den att använda sig av det system för samarbete som föreskrivs i artikel 84 i förordning nr 1408/71 och begära klargöranden från de motsvarande myndigheterna i landet varifrån handlingen i fråga kommer. Om dessa bekräftar att de ifrågasatta handlingarna har utfärdats av en behörig myndighet och skapar legal bevisverkan beträffande personens ålder kan detta faktum inte ifrågasättas.

Med andra ord måste den nationella domstolen begränsa sig till att kontrollera att intyget härrör från behöriga myndigheter och att det i rättsordningen i fråga har den nödvändiga legala bevisverkan beträffande den berördas ålder. Denna kan inte anse sådana handlingar vara otillförlitliga genom att åberopa den bedömningsfrihet som den har enligt sin nationella rättsordning. Sedan en gång intygen har utfärdats av de behöriga myndigheterna i den berörda staten, innebär kravet på god tro och ömsesidig lojalitet, som enligt artikel 5 i fördraget skall karaktärisera upprätthållandet av relationerna mellan myndigheterna i de olika medlemsstaterna, ett förbud att ifrågasätta sanningsenligheten och tillförlitligheten i vad som har intygats.

Den motsatta lösningen är svårligen förenlig med "nödvändigheten av att säkerställa ett förtroendefullt och lojalt samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och organ". Generaladvokat Gulmann har rätteligen framhållit vikten av denna princip i målet Paletta.(12) I den domen har domstolen förklarat att "det behöriga organet ... är faktiskt och rättsligt bundet av den granskning som gjorts av myndigheten på bosättnings- eller uppehållsorten beträffande arbetsoförmågans inträdande och varaktighet om den inte låter en läkare som organet självt väljer enligt artikel 18.5 undersöka den berörde".(13) Det är visserligen sant att det fallet reglerades av uttryckliga bestämmelser i förordning nr 574/72(14). Emellertid var det, som generaladvokaten med rätta anmärkte, fråga om en problematik som angick en essentiell princip "det vill säga att samarbetet mellan organen i medlemsstaterna måste vara lojalt och grundat på ömsesidigt förtroende (se i detta sammanhang särskilt bestämmelserna i artikel 84 i förordning 1408/71 och artikel 5 i EG- fördraget i kombination), och myndigheterna i en medlemsstat måste erkänna att intyg från andra medlemsstater är korrekta ...".(15)

10 Fallets lösning följer enligt min åsikt av ovanstående anmärkningar. Sedan det konstaterats att den berördas ålder bestäms av den grekiska rättsordningen och att myndigheterna i den staten har behörighet att utfärda intyg, är det nödvändigt att anse att samma myndigheter har behörighet att göra rättelser i av dem själva utfärdade handlingar. Hänvisningen till den nationella rättsordningen gäller nämligen inte endast de ursprungliga avgörandena utan även eventuellt efterföljande ändringar. Behörigheten att göra rättelser har samma karaktär som behörigheten att utfärda intyg. Det är inte möjligt att erkänna den ena och förneka den andra.

Härav följer att såväl de tyska socialförsäkringsorganen som den hänskjutande domstolen är bundna av innehållet i de administrativa och rättsliga handlingar som är utfärdade av de behöriga grekiska myndigheterna och som angår Eftalia Dafekis status. Detta eftersom det är de myndigheterna och inga andra som en gång för alla med generell giltighet (erga omnes) skall bestämma den berördas ålder och, i detta fall, med avseende på utövandet av de rättigheter som härrör från gemenskapens rättsordning.

11 Rättelsen skall därför tillerkännas samma värde som den har i ursprungslandets rättsordning. Den tyska regeringen har anmärkt att den av Eftalia Dafeki begärda och erhållna rättelsen inte är giltig i den grekiska rättsordningen vid ansökan om sociala trygghetsprestationer(16). Att medge en sådan möjlighet i Tyskland skulle därför leda till det absurda resultatet att den utländska handlingen skulle ges större värde där än i ursprungslandet. Jag håller med om att den korrigerade handlingen varken skall tillerkännas större eller mindre verkan än den som den har i den rättsordning där den upprättats. Det ankommer därefter på den hänskjutande domstolen som skall avgöra den materiella tvisten att undersöka vilken denna verkan är och särskilt bedöma om det är fråga om den handling med legalt bevisvärde som gör det nödvändigt att som säkert godta det som intygas i handlingen. Denna utredning ankommer på den hänskjutande domstolen. Domstolen kan endast anvisa den hänskjutande domstolen vilken princip som skall användas. Denna princip är, som sagt, den om hänvisning till den behöriga rättsordningen, naturligtvis endast vad beträffar det faktum angående personlig status på vilket tillerkännandet från de tyska myndigheternas sida av en rättighet som garanteras i gemenskapens rättsordning beror. Den nationella domstolen skall undersöka huruvida det intyg som Eftalia Dafeki har företett enligt den grekiska rättsordningen intygar att hon har fyllt sextio år. Om de sociala myndigheterna i ursprungslandet i den rättsordningen eventuellt kräver att andra handlingar skall företes eller att ytterligare formaliteter skall uppfyllas för utfående av pension, är det ett problem som faller utanför den talan som väckts vid domstolen.

12 Det skall därefter sägas att det fall som förelagts domstolen inte på något sätt rör den känsliga problematiken med automatiskt erkännande av domar, som det däremot förefaller att kommissionen anser. Denna har nämligen anmärkt att tvånget för det tyska organet för social trygghet att tillerkänna rättelsen av Eftalia Dafekis ålder samma värde som den har i Grekland rent faktiskt skulle innebära ett ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut vad gäller personstatus. Av domstolens rättspraxis och särskilt av domen i målet Mund & Fester(17) följer enligt kommissionen att ett sådant erkännande kan ske endast i kraft av särskilda internationella konventioner, medan i förevarande mål Tyskland och Grekland inte är bundna av något internationellt instrument i ämnet.

Emellertid måste det undersökas hur det förhåller sig i förevarande fall. Framför allt har Eftalia Dafeki inför den tyska institutionen företett ett korrigerat personbevis och inte en dom. Avgörandet från domstolen i Aten var, enligt vad som framgår av hänskjutningsbeslutet, endast en grund för att utföra sagda rättelse.

Bortsett från detta anser jag inte heller med avseende på den hypotetiska situation i vilken den berörda skulle ha företett endast domen om rättelse, att det redan av detta skäl skulle vara fråga om ett automatiskt erkännande av rättsliga avgöranden i frånvaron av en särskild konvention därom. Eftalia Dafekis ansökan syftar inte till att göra gällande den grekiska domen i Tyskland, det vill säga att i den rättsordningen inrätta det rättsläge som denna har skapat, utan att utöva en rättighet som har sin förutsättning i detta rättsläge (så som det faktiskt har skapats). Domen skall med andra ord inte beaktas i sin egenskap av rättskipningshandling, utan det är de bedömningar som har gjorts i denna som skall beaktas av den tyska administrationen. Förklaringen härtill ligger som sagt i det faktum att frågan om status för de ändamål som här är relevanta regleras av rättsordningen i den stat som den berörda tillhör. Eftersom statusen regleras i den rättsordningen, utgör inför de tyska myndigheterna den ålder som domstolen i Eftalia Dafekis land fastställt för henne ett förordnande som redan beslutats och preciserats av de enda organ som är behöriga därtill. Situationen skulle vara en annan om den berörda hade velat använda sig av den utländska domen i dess egenskap av rättskipningshandling, t.ex. om hon som huvudyrkande begärde att rättelsen av hennes ålder skulle införas i de tyska folkbokföringsregistren. I ett sådant fall skulle, i frånvaron av särskilda internationella konventioner om automatiskt erkännande av sådana domar, ett beslut om verkställighet eller motsvarande förfarande enligt tysk rätt vara nödvändigt.

13 Slutligen anser jag att det i förevarande fall inte föreligger någon förbjuden diskriminering i den mening som den hänskjutande domstolen avser. Tyska myndighetshandlingar är en annan sak än grekiska myndigheters handlingar. Följaktligen kan inte samma bevisvärde som den tyska processuella rättsordningen förbehåller de förra utsträckas till de senare. Emellertid är både socialförsäkringsorganet och den tyska domstolen skyldiga att beakta personbevis som utfärdats till den berörda av de behöriga myndigheterna i hennes ursprungsland. Närmare bestämt måste de tillerkänna sådana handlingar samma värde som de har i rättsordningen där de har utfärdats. Det ankommer sedan på administrationen och domstolen att bedöma vilket värde och vilken verkan handlingen har i rättsordningen i fråga. Om det råder tvivel om handlingens rättsenlighet och verkan måste myndigheterna i den ena medlemsstaten vända sig till motsvarande myndigheter i den andra medlemsstaten och begära lämpliga upplysningar.

14 Med beaktande av vad som ovan anförts föreslår jag således att domstolen skall besvara den fråga som ställts av Sozialgericht Hamburg på följande sätt:

De tyska socialförsäkringsorganen och domstolarna kan i förfaranden angående rätt till socialförsäkringsförmåner inte fritt bortse från innehållet i personbevis som fastställer eller rättar uppgifter om gemenskapsmedborgares civila status om de har utfärdats av de behöriga myndigheterna i ursprungslandet. De förstnämnda myndigheterna måste tillerkänna sådana handlingar samma värde som de har i ursprungslandets rättsordning.

(1) - Rådets förordning (EEG) nr 1408 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2).

(2) - Se domar av den 16 december 1976 i mål C-33/76, Rewe (Rec. 1976, s. 1989), punkt 5, och av den 16 december 1976 i mål C-45/76, Comet (Rec. 1976, s. 2043), punkt 13, samt av den 27 februari 1980 i mål C-68/79, Hans Just (Rec. 1980, s. 501), av den 27 mars 1980 i mål C-61/79, Denkavit (Rec. 1980, s. 1205), av den 10 juli 1980 i målen C-811/79 och C-826/79, Ariete e Mireco (Rec. 1980, s. 2545 respektive 2559), samt av den 9 november 1983 i mål C-199/82, San Giorgio (Rec. 1980, s. 3595), punkt 12.

(3) - Se domar i föregående fotnot.

(4) - Dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti (Rec. 1992, s. I-4239)

(5) - Se punkt 10.

(6) - Se punkt 12 (min kursivering)

(7) - Rådets direktiv av den 21 maj 1973, 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14).

(8) - Mål C-369/90, Micheletti (ovan, fotnot 4), punkterna 13 och 14 i domen.

(9) - Se s. I-4254 i förslaget till avgörande.

(10) - De överväganden som här gjorts bekräftas dessutom i dom av den 30 mars 1993 i mål C-168/91, Konstantinidis (Rec. 1993 s. I-1191), där det var fråga om att avgöra huruvida det var förenligt med gemenskapsrätten att en medlemsstat i sina register transkriberade en grekisk medborgares namn med användning av ett translittereringssystem som hade som följd att den berördes namn väsentligt ändrades. Den huvudsakliga argumenteringen för domstolens nekande svar grundades på den anmärkningen att translittereringen utsatte den grekiska medborgaren för "risken för personförväxling hos hans potentiella klientel" (se punkt 16). Fallet var uppenbarligen olikt det förevarande. Domstolen har i vilket fall som helst beaktat nödvändigheten av att medborgaren förflyttar sig inom gemenskapen under det namn som har givits honom i hans ursprungsland. Även i den domen har domstolen således fastlagt principen att personen skall behandlas "som han är" med de samlade personliga kännetecknen som särskiljer honom i rättsordningen i hans ursprungsland.

(11) - Samma tankesätt återfinns i rådets direktiv av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs att "medlemsstaterna skall tillåta personer som avses i artikel 1 att resa in i landet mot uppvisande av enbart identitetskort eller pass". I artikel 4.1 föreskrivs vidare att "medlemsstaterna skall bevilja rätt till bosättning på sitt område för de personer som avses i artikel 1 mot uppvisande av de handlingar som avses i tredje stycket".

(12) - Se dom av den 3 juni 1992 i mål C-45/90, Paletta (Rec. 1992, s. I-3423). Se s. I-3453 för förslaget till avgörande.

(13) - Se punkt 28.

(14) - Rådets förordning (EEG) av den 21 mars 1972 nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1)

(15) - Se s. I-3456 i förslaget till avgörande.

(16) - Det behöver knappast anmärkas att det antagande från vilket den tyska regeringen utgår, det vill säga den av Eftalia Dafeki erhållna rättelsens begränsade bevisvärde i Grekland, har diskuterats under förhandlingen men har inte bekräftats av någon omständighet; tvärtom förefaller antagandet dementerat av den grekiska regeringen, såväl i det skriftliga svar denna har gett på den särskilda fråga som domstolen har ställt till den som i dess muntliga anmärkningar. Frågan är i vilket fall som helst helt irrelevant för domstolens beslut, eftersom den inte har till uppgift att lösa den materiella delen av tvisten vid den nationella domstolen. Det är i stället den nationella domstolen som skall bedöma vilken verkan som skall tillerkännas intygen i fråga i ursprungslandets rättsordning.

(17) - Se dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester (Rec. 1994, s. I-467)

Full & Egal Universal Law Academy