Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
Social trygghet för migrerande arbetstagare - Familjeförmåner - Arbetslösa - För rätt till familjeförmåner krävs rätt till arbetslöshetsförmåner - Mottagare av arbetslöshetsförmåner - Begrepp
(Rådets förordning nr 1408/71, artiklarna 4.1 och 74)
Sammanfattning
Artikel 74 i förordning nr 1408/71, enligt vilken det för beviljande av familjeförmåner krävs att den arbetslöse arbetstagaren erhåller arbetslöshetsunderstöd, skall tolkas på så sätt att uttrycket "arbetslös person ... som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en ... medlemsstat" även omfattar arbetslösa som är inskrivna vid den behöriga nationella myndigheten och vilkas rätt till arbetslöshetsunderstöd har innehållits på grund av att det har beaktats att de har erhållit ett avgångsvederlag från arbetsgivaren på grund av att anställningsförhållandet har brutits, utan att uppsägningstiden har iakttagits, eller till följd av en tillfällig uteslutning inte har rätt till kontanta arbetslöshetsförmåner, eftersom de enligt den behöriga statens lagstiftning omfattas av sjuk- och olycksfallsförsäkringen.
För det första gäller avseende innehållandet av arbetslöshetsunderstöd, att den ersättning som uppbärs - i den del som den har ett direkt samband med den risk för arbetslöshet som anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 - kan liknas vid en arbetslöshetsförmån, och för det andra gäller avseende den tillfälliga uteslutningen från rätten till kontantförmåner, att i artikel 74 i förordning nr 1408/71 används termen "arbetslöshetsförmåner" - utan att det görs en åtskillnad mellan kontantförmåner och andra förmåner - och det uppställs inget villkor att den berörde skall uppbära alla förmåner som i den behöriga medlemsstatens lagstiftning föreskrivs för arbetslöshetsperioden.
Parter
I mål C-243/94,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Sozialgericht Stuttgart (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Alejandro Rincón Moreno
och
Bundesanstalt für Arbeit,
angående tolkningen av artikel 74 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, s. 2), såsom den har ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6), såsom denna har ändrats genom rådets förordning nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, s. 1),
meddelar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.N. Kakouris (referent), samt domarna F.A. Schockweiler, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray och H. Ragnemalm,
generaladvokat: M.B. Elmer,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Moreno, genom Angel González Maeztu, chef för sociala frågor, Spaniens generalkonsulat,
- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Gereon Thiele, Assessor, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,
- Spaniens regering, genom generaldirektören Alberto José Navarro González, Coordinación Jurídica e Institucional Comunitaria, och Gloria Calvo Díaz, abogado del Estado, statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Maria Patakia, rättstjänsten, och nationelle tjänstemannen Horstpeter Kreppel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att Moreno, företrädd av Angel González Maeztu, Tysklands regering, företrädd av Ernst Röder, Spaniens regering, företrädd av Gloria Calvo Díaz, Förenade kungarikets regering, företrädd av Philippa Watson, barrister, och kommissionen, företrädd av Maria Patakia och Horstpeter Kreppel, har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 5 oktober 1995,
och efter att den 7 december 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Sozialgericht Stuttgart har genom beslut av den 29 augusti 1994, som inkommit till domstolens kansli den 8 september samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, s. 2), såsom den har ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6), såsom denna har ändrats genom rådets förordning nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, s. 1, nedan kallad förordning nr 1408/71).
2 Denna fråga har uppkommit i en tvist mellan Moreno och Bundesanstalt für Arbeit angående den sistnämndes vägran att till Moreno utge familjeförmåner för januari och februari månad år 1993.
3 Moreno som är spansk medborgare var från år 1966 till den 15 december 1992 anställd i Tyskland och uppbar av denna anledning familjeförmåner från Bundesanstalt für Arbeit för sina två söner som studerade i Spanien.
4 Moreno blev uppsagd den 15 december 1992. Med hänsyn till hans anställningstid hade han enligt tysk lagstiftning rätt till uppsägningstid. Med Morenos medgivande iakttogs inte denna uppsägningstid och Morenos arbetsgivare betalade honom ett avgångsvederlag.
5 Med beaktande av denna omständighet fattade Bundesanstalt für Arbeit två beslut angående Moreno med tillämpning av Arbeitsförderungsgesetz av den 25 juni 1969 (lagen om anställningsskydd, BGBl. I, s. 582), såsom den har ändrats (nedan kallad AFG).
6 Bundesanstalt für Arbeit beslutade för det första att, i enlighet med 117.2 § och 117.3 § i AFG, innehålla Morenos rätt till arbetslöshetsunderstöd för tiden från den 16 december 1992 till den 21 februari 1993. Enligt dessa bestämmelser skall en arbetslös, vars anställning har upphört utan att uppsägningstiden har iakttagits, och som erhåller ett avgångsvederlag från sin arbetsgivare, inte ha rätt till arbetslöshetsunderstöd under en tidsperiod vars längd beror på avgångsvederlagets storlek.
7 Bundesanstalt für Arbeit beslutade för det andra att Moreno, genom tillämpning av 119 § jämförd med 119a § i AFG, tillfälligt skulle vara utesluten under tiden från den 16 december 1992 till den 9 mars 1993. I dessa bestämmelser föreskrivs att om den arbetslöse har brutit anställningsavtalet eller, genom ett beteende som strider mot avtalet, gjort att anställningsförhållandet har upphört, och han på detta sätt avsiktligen eller genom grov oaktsamhet har orsakat arbetslöshetssituationen, innehålls hans rätt till arbetslöshetsunderstöd under en viss tid.
8 Under innehållandeperioden eller uteslutningsperioden omfattas den arbetslöse dock av en sjukförsäkring enligt 19.2 § i Sozialgesetzbuch V (lagen om social trygghet - femte boken), jämförd med 155 § och 155a § i AFG, samt av den olycksfallsförsäkring som anges i 165 § i AFG.
9 Bundesanstalt für Arbeit vägrade genom beslut av den 6 april 1993 att utbetala familjeförmåner till Moreno för månaderna januari och februari år 1993 med motiveringen att det för beviljande av familjeförmåner enligt artikel 74 i förordning nr 1408/71 krävs att den berörde verkligen erhåller arbetslöshetsunderstöd. Eftersom Moreno på grund av de åtgärder som Bundesanstalt für Arbeit hade vidtagit beträffande honom inte hade erhållit arbetslöshetsunderstöd under den omtvistade perioden, skulle han inte heller beviljas familjeförmåner.
10 Efter det att hans klagomål hade avslagits, väckte Moreno talan vid Sozialgericht Stuttgart och hävdade i huvudsak att hans rätt till familjeförmåner skulle bestå både under innehållandeperioden och uteslutningsperioden, eftersom dessa avräknas från den sammanlagda tid under vilken den berörde har rätt till arbetslöshetsunderstöd, varför han borde anses uppbära en sådan förmån i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Enligt Moreno fanns det ännu större anledning till detta under den tillfälliga uteslutningen då han, enligt de ovannämnda bestämmelserna i lagen om social trygghet och i AFG, var obligatoriskt försäkrad mot sjukdom.
11 Sozialgericht Stuttgart ansåg att tvistens avgörande var beroende av tolkningen av artikel 74 i förordning nr 1408/71 och beslutade därför att vilandeförklara målet och överlämna följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:
"Skall artikel 74 i förordning (EEG) nr 1408/71 tolkas på så sätt att uttrycket 'arbetslös person som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en ... medlemsstat' även omfattar arbetslösa som är inskrivna vid Arbeitsamt och vars rätt till arbetslöshetsunderstöd i enlighet med 117 § i Arbeitsförderungsgesetz har innehållits på grund av att de har erhållit ett avgångsvederlag från arbetsgivaren på grund av att anställningsförhållandet har brutits eller till följd av att de tillfälligt har uteslutits med tillämpning av 119 § i AFG?"
12 Enligt artikel 74 i förordning nr 1408/71 skall en "arbetslös person som tidigare var anställd ... och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat ... för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten, som om de vore bosatta i den staten".
13 Av denna bestämmelse följer att den arbetslöse, för att ha rätt till familjeförmåner för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat, måste uppbära arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat, i det aktuella fallet enligt tysk lagstiftning.
14 I det aktuella fallet är det lämpligt att fråga sig om den berörde, trots att Bundestanstalt für Arbeit under den omtvistade perioden inte har utbetalat några kontanta arbetslöshetsförmåner till honom på grund av innehållandet och uteslutningen, ändå skall anses ha uppburit arbetslöshetsförmåner i den mening som avses i denna bestämmelse.
Innehållandet
15 Vad gäller innehållandeperioden skall det anmärkas att även om sökanden inte har erhållit någon kontant arbetslöshetsförmån från den behöriga myndigheten, har han dock erhållit ett avgångsvederlag från sin arbetsgivare vid anställningens upphörande. Frågan är således om detta avgångsvederlag skall anses vara en arbetslöshetsförmån i den mening som avses i artikel 74 i förordning nr 1408/71.
16 Domstolen har vid flera tillfällen slagit fast att en förmån kan anses vara en social trygghetsförmån om den, utan individuell bedömning med hänsyn till personliga behov, beviljas förmånstagarna på grundval av en situation som närmare har angivits i lag eller avser någon av de risker som uttryckligen anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 (se bland annat domarna av den 2 augusti 1993, Acciardi, C-66/92, Rec. s. I-4567, punkt 14, av den 10 mars 1993, kommissionen mot Luxemburg, C-111/91, Rec. s. I-817, punkt 29, av den 16 juli 1992, Hughes, C-78/91, Rec. s. I-4839, punkt 15, och av den 24 februari 1987, Giletti m.fl., 379/85, 380/85, 381/85 och 93/86, Rec. s. 955, punkt 11).
17 Det framgår av handlingarna i målet att enligt den tyska rättsordningen har en anställd som har förlorat sitt arbete i princip rätt till arbetslöshetsunderstöd. I 117 § i AFG föreskrivs emellertid att denna rättighet skall innehållas om arbetsgivaren har avslutat anställningsförhållandet utan att iaktta uppsägningstiden och den arbetslöse följaktligen har uppburit ett avgångsvederlag eller kan göra gällande en rätt till sådant vederlag.
18 Det skall vidare anmärkas att detta vederlags storlek enligt 117 § i AFG beaktas för att bestämma innehållandeperiodens längd och att själva begreppet innehållande av förmåner tyder på att rätten till dessa förmåner består, men att den behöriga myndigheten inte börjar att betala ut dem förrän vid innehållandeperiodens slut.
19 Slutligen är det så att det vederlag som avses i 117 § i AFG, såsom den tyska regeringen har bekräftat, delvis ersätter det arbetslöshetsunderstöd som den arbetslöse i princip har rätt till. Av detta följer att arbetslöshetsunderstödet har ett direkt samband med risken för arbetslöshet som anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 och att det således kan liknas vid en arbetslöshetsförmån i den mening som avses i artikel 74 i förordning nr 1408/71.
20 Av detta följer att ett sådant avgångsvederlag som avses i 117 § i AFG skall anses vara en arbetslöshetsförmån i den mening som avses i artikel 74 i förordning nr 1408/71.
Den tillfälliga uteslutningen
21 Vad avser den tillfälliga uteslutningen av Moreno, skall det bedömas om denna åtgärd leder till att denne berövas varje form av arbetslöshetsförmån.
22 Det skall anmärkas att i artikel 74 i förordning nr 1408/71 används termen "arbetslöshetsförmåner" utan åtskillnad mellan kontantförmåner och andra förmåner, och utan att det som villkor för artikelns tillämpning krävs att den berörde skall uppbära alla förmåner som i den behöriga medlemsstatens lagstiftning föreskrivs för arbetslöshetsperioden. Av detta följer att det i denna bestämmelse inte ställs något villkor vad avser arbetslöshetsförmånens natur.
23 Om en arbetslös person som är utesluten från kontanta arbetslöshetsförmåner fortsätter att omfattas av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, skall uttrycket "arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat", som används i artikel 74 i förordning nr 1408/71, följaktligen anses omfatta även denna typ av förmån.
24 Av detta följer att en arbetslös person som, under den period han varit tillfälligt utesluten, i enlighet med den nationella lagstiftningen fortfarande omfattas av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, skall anses uppbära arbetslöshetsförmåner i den mening som avses i artikel 74 i förordning nr 1408/71.
25 Med hänsyn till samtliga ovan anförda överväganden skall frågan från den nationella domstolen besvaras så, att artikel 74 i förordning nr 1408/71 skall tolkas på så sätt att uttrycket "arbetslös person ... som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en ... medlemsstat" även omfattar arbetslösa som är inskrivna vid den behöriga nationella myndigheten och vilkas rätt till arbetslöshetsunderstöd har innehållits på grund av att det har beaktats att de har erhållit ett avgångsvederlag från arbetsgivaren på grund av att anställningsförhållandet har brutits, utan att uppsägningstiden har iakttagits, eller till följd av en tillfällig uteslutning inte har rätt till kontanta arbetslöshetsförmåner, eftersom de enligt den behöriga statens lagstiftning omfattas av sjuk- och olycksfallsförsäkringen.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
26 De kostnader som har förorsakats den tyska, den spanska och den brittiska regeringen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
- angående den fråga som genom beslut av den 29 augusti 1994 förts vidare av Sozialgericht Stuttgart - följande dom:
Artikel 74 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, såsom den har ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, såsom denna har ändrats genom rådets förordning nr 3427/89 av den 30 oktober 1989, skall tolkas på så sätt att uttrycket "arbetslös person ... som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en ... medlemsstat" även omfattar arbetslösa som är inskrivna vid den behöriga nationella myndigheten och vilkas rätt till arbetslöshetsunderstöd har innehållits på grund av att det har beaktats att de har erhållit ett avgångsvederlag från arbetsgivaren på grund av att anställningsförhållandet har brutits, utan att uppsägningstiden har iakttagits, eller till följd av en tillfällig uteslutning inte har rätt till kontanta arbetslöshetsförmåner, eftersom de enligt den behöriga statens lagstiftning omfattas av sjuk- och olycksfallsförsäkringen.
Full & Egal Universal Law Academy