Generaladvokatens förslag till avgörande
1 Detta förslag till avgörande gäller ett förfarande enligt artikel 169 i fördraget som kommissionen har inlett gentemot Förenade kungariket på grund av att den sistnämnda staten felaktigt har införlivat artikel 7 e i rådets direktiv 85/347/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister(1) (nedan kallat direktivet).
Tillämpliga bestämmelser samt förfarande
2 Såsom klargörs i första övervägandet till direktivet, syftar detta till att undanröja skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar i fråga om tillverkarens ansvar, skillnader som "kan snedvrida konkurrensförhållandena och påverka varuflödet inom den gemensamma marknaden samt leda till olika grader av skydd av konsumenterna mot skada på deras hälsa eller egendom orsakad av en produkt med säkerhetsbrister".
Enligt artikel 1 i direktivet skall tillverkaren "vara ansvarig för skador som orsakats av en defekt i hans produkt". I artikel 4 fastslås därefter att "[d]en skadelidande måste kunna bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan", medan det i artikel 6 klargörs att "[e]n produkt har en säkerhetsbrist när den inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter, däribland a) presentationen av produkten, b) den användning av produkten som skäligen kunnat förväntas, c) tidpunkten då produkten sattes i omlopp". I samma bestämmelse anges dessutom att "[e]n produkt skall inte betraktas som defekt endast därför att en bättre produkt har satts i omlopp senare".
De fall då tillverkaren undgår skadeståndsansvar anges i artikel 7, enligt vilken "[t]illverkaren [inte skall] vara ansvarig enligt detta direktiv om han bevisar a) att han inte satt produkten i omlopp, eller b) att det med hänsyn till omständigheterna är sannolikt att den defekt som orsakat skadan inte förelåg när produkten sattes i omlopp av honom eller att defekten uppstått senare, eller c) att produkten varken framställts av honom för försäljning eller annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller framställts eller distribuerats av honom inom ramen för en näringsverksamhet, eller d) att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter, eller e) att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten, eller f) att defekten, när det är fråga om en tillverkare av en komponent, kan tillskrivas utformningen av den produkt i vilken komponenten har infogats eller de instruktioner som produktens tillverkare lämnat".
3 Enligt artikel 19 skulle direktivet genomföras senast den 30 juli 1988. Förenade kungariket gjorde detta genom den första delen av 1987 års Consumer Protection Act (nedan kallad lagen) som trädde i kraft den 1 mars 1988. Avsnitt 1(1) i den lagen har följande lydelse: "Syftet med och innebörden av denna del är att införa de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister, varför delen skall tolkas i enlighet därmed". Avsnitt 4(1)(e), som har till syfte att genomföra artikel 7 e i direktivet, stadgar att tillverkaren skall undgå skadeståndsansvar om "det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den relevanta tidpunkten inte var sådant att en tillverkare av produkter liknande produkten i fråga skulle kunna förväntas upptäcka defekten om denna hade förelegat i den tillverkarens produkter medan de var under hans kontroll."
4 Då kommissionen inte ansåg att lagen utgjorde ett korrekt införlivande av direktivet inledde den genom en skrivelse av den 26 april 1989 ett fördragsbrottsförfarande mot Förenade kungariket i enlighet med artikel 169 i fördraget. Genom en skrivelse av den 19 juli 1989 tillbakavisade Förenade kungariket kommissionens anmärkningar och hävdade att den nationella lagen i fråga utgjorde ett korrekt införlivande av direktivet, om än med en annan ordalydelse.
Den 2 juli 1990 avgav kommissionen ett motiverat yttrande i vilket den upprepade de ursprungliga anmärkningarna. Förenade kungariket upprepade i sin tur sin ståndpunkt i sitt svar av den 4 oktober 1990 på det motiverade yttrandet.
5 Med beaktande av Förenade kungarikets argumentation och av avsnitt 1(1) i lagen, enligt vilket de relevanta bestämmelserna skall tolkas konformt med direktivet, fann sig kommissionen tvungen att frångå fem av de sex anmärkningarna som hade ifrågasatts under det administrativa förfarandet.
Då kommissionen emellertid ansåg att anmärkningen angående avsnitt 4(1)(e) i lagen, det vill säga den bestämmelse som har till syfte att genomföra artikel 7 e i direktivet, var befogad, väckte den talan om fastställelse av att direktivet inte hade införlivats korrekt.
Saken
6 Enligt kommissionen visar själva lydelsen av avsnitt 4(1)(e) i lagen att den är oförenlig med artikel 7 e i direktivet. Medan det kriterium som fastslås i den sistnämnda artikeln är objektivt, i och med att det grundar sig på det "vetenskapliga och tekniska vetandet" utan att hänvisa till vilken möjlighet tillverkaren - eller en annan tillverkare av liknande produkter - har att upptäcka defekten, skulle däremot den nationella bestämmelsen, som betonar en normalt aktsam tillverkares handlande, kräva en subjektiv bedömning.
Därigenom skulle bestämmelsen i slutänden ändra det objektiva eller strikta ansvar som åläggs genom artikel 1 i direktivet till ett ansvar som endast grundar sig på tillverkarens vårdslöshet.
7 Den främsta konsekvensen av ändringen av det ansvarssystem som har antagits i direktivet skulle enligt kommissionen vara av processrättslig art. För att bevisa att varken han eller någon annan tillverkare av liknande produkter vid den relevanta tidpunkten kunde upptäcka defekten, skulle det nämligen räcka för tillverkaren av en produkt med säkerhetsbrister att bevisa att han inte hade varit vårdslös och att han hade vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som är brukliga inom den bestämda industrisektorn.
Det skulle således röra sig om en lindrigare bevisbörda än den som åläggs genom direktivet. I direktivet skulle tvärtom tillverkarens handlande vara irrelevant. Denne skulle endast undgå skadeståndsansvar om (det bevisades att) det med beaktande av det vetenskapliga och tekniska vetandet var omöjligt att upptäcka defekten vid den relevanta tidpunkten.
8 Det faktum att lagtexten är uppenbart och ohjälpligt oförenlig med ordalydelsen i direktivet skulle enligt kommissionen inte gå att avhjälpa ens genom den bestämmelse i avsnitt 1(1) i lagen i vilken det stadgas att lagen skall tolkas konformt med direktivet. Detsamma skulle gälla för de allmänna tolkningsregler som fastslås i avsnitt 2(4) i 1972 års European Communities Act samt för rättspraxis från House of Lords. Dessa regler tillämpas endast på bestämmelser med tvetydig ordalydelse som kan ge upphov till olika tolkningar och således inte på förevarande fall.
Till stöd för sin talan har kommissionen dessutom anfört att det under debatten i House of Lords skulle ha anförts tvivel från ett flertal håll avseende frågan huruvida avsnitt 4(1)(e) i lagen var förenligt med direktivet och att samma tveksamhet skulle ha uttryckts i den mest auktoritativa brittiska doktrinen.
9 Till skillnad från kommissionen anser Förenade kungarikets regering att det kriterium som stadgas i lagen inte skiljer sig från det som fastslås i direktivet i sak och förnekar att syftet med lagen skulle ha varit att anta ett ansvarssystem som baserar sig på på tillverkarens vårdslöshet.
Enligt Förenade kungarikets regering grundar sig kommissionens ståndpunkt på en felaktig tolkning av såväl de relevanta bestämmelserna i direktivet som i lagen.
10 Vad beträffar de förstnämnda hävdar svaranden att själva det faktum att direktivet inte hänvisar till tillverkarens förmåga att upptäcka defekten förefaller innebära att det inte kan finnas stöd för undantaget i fråga annat än om tillverkaren skulle lyckas bevisa att det inte finns någon människa i hela världen som besitter det vetande som är nödvändigt för att upptäcka defekten. Med en sådan tolkning blir föreskriften i artikel 7 e i direktivet emellertid i praktiken omöjlig att tillämpa.
Enligt Förenade kungariket är däremot den enda logiska tolkningen av gemenskapsbestämmelsen den som fastslås i avsnitt 4(1)(e) i lagen: den berörde tillverkarens (eller liknande produkters tillverkares) förmåga utgör ett objektivt och abstrakt begrepp som inte hänför sig till vad tillverkaren rent konkret visste eller inte visste, utan till vad han kunde veta och/eller borde ha vetat mot bakgrund av det samlade tekniska och vetenskapliga vetande som förelåg vid den aktuella tidpunkten. Det anförda skulle enligt Förenade kungarikets regering dessutom bekräftas av det sjunde övervägandet i direktivet som, genom att stadga att "[e]n rättvis riskfördelning mellan den skadelidande och tillverkaren innebär att tillverkaren bör kunna gå fri från ansvar om han bevisar att det föreligger vissa omständigheter som befriar honom från ansvar" visar att gemenskapslagstiftarens syfte var att erbjuda tillverkaren ett medel för faktiskt och verkningsfullt försvar vars verkan skulle omintetgöras om kommissionens tolkning godtogs.
11 Vad beträffar avsnitt 4(1)(e) i lagen gör den brittiska regeringen för det första gällande att kommissionen inte har lyckats bevisa - vilket den borde ha gjort - att den omtvistade bestämmelsen endast kan ha en innebörd, vilken dessutom är fullständigt oförenlig med direktivet.
Genom att bestämmelsen i fråga fastslår ett objektivt kriterium - det vill säga som kan prövas objektivt - för att tillverkaren skall undgå ansvar, är det nämligen enligt den berörda regeringen avfattat på ett sådant sätt att den står helt i överensstämmelse med direktivet, och den språkliga avvikelsen mellan den nationella bestämmelsen och gemenskapsbestämmelsen saknar därför betydelse. Det skulle heller inte gå att hävda att lagen, till skillnad från direktivet, innebär ett ansvarssystem som baserar sig på vårdslöshet. Om så vore fallet skulle bevisbördan för tillverkarens försumlighet ligga på den skadelidande, medan det enligt avsnitt 4(1)(e) ankommer på den tillverkare som vill undgå ansvar att bevisa att han med beaktande av tillgängliga fakta inte kunde upptäcka defekten.
Slutligen ifrågasätter Förenade kungariket att det ur debatten i House of Lords skulle gå att hämta uppgifter som kan vara lämpade för att tolka lagen. Ett liknande påpekande görs med avseende på de uttalanden i doktrinen som kommissionen har åberopat. Dessutom skulle denna bedömning i själva verket ha en delvis annorlunda innebörd än vad som har hävdats i ansökan.
12 Under sammanträdet har Förenade kungarikets regering dessutom hållit fast vid att det är nödvändigt att domstolen tolkar gemenskapsrätten mot bakgrund av bestämda omständigheter och med hänvisning till en klart definierad faktisk situation. Detta skulle inte vara fallet i förevarande mål. Eftersom det saknas avgöranden från de nationella domstolarna avseende tolkning av lagen, skulle domstolen nämligen ha att göra med ett abstrakt och huvudsakligen hypotetiskt uttalande om huruvida lagen i fråga är förenlig med direktivet. Detta skulle få till följd att domstolen inte skulle kunna ge en användbar tolkning av den relevanta gemenskapsrätten.
Dessa påpekanden förefaller i själva verket leda till att kommissionens talan skall avvisas med anledning av att det saknas nationell praxis avseende den aktuella frågan.
13 Jag anser i det avseendet att jag först måste undanröja varje tvivel på att frånvaron av nationell praxis på något sätt skulle kunna förhindra eller försvåra att talan väcks enligt artikel 169.
Kommissionen kan nämligen mycket väl väcka talan enligt artikel 169 mot en medlemsstat redan på grund av att den nationella genomförandebestämmelsens avfattning skiljer sig från ordalydelsen i den gemenskapsbestämmelse som skall införlivas.(2) Det är naturligtvis självklart att förekomsten av skillnader mellan de båda bestämmelsernas ordalydelse inte är tillräckligt för att det skall gå att dra slutsatsen att medlemsstaten har gjort sig skyldig till fördragsbrott, eftersom det är ostridigt att genomförandet av ett direktiv inte nödvändigtvis kräver att bestämmelserna i direktivet återges ordagrant.(3)
14 Med beaktande av att kommissionen under det administrativa förfarandet har lagt Förenade kungariket till last att den omtvistade nationella bestämmelsen är fullständigt och ohjälpligt oförenlig med motsvarande bestämmelse i direktivet, och till och med hävdat att de brittiska domstolarna inte i något fall skulle kunna tolka den konformt med direktivet, anser jag hur som helst att den fasta rättspraxis som kommissionen också har åberopat saknar relevans för förevarande fall. Enligt denna rättspraxis utgör tvetydig nationell lagstiftning inte ett exakt uppfyllande av skyldigheten att införliva ett direktiv. I förevarande fall är det däremot nödvändigt att kommissionen bevisar det påstådda fördragsbrottet såsom det har åberopats under det administrativa förfarandet. Detta innebär att kommissionen skall kunna bevisa att den nationella bestämmelsens ordalydelse endast kan ges en tolkning som på ett uppenbart och, skulle jag vilja påstå, orubbligt sätt skiljer sig från gemenskapsbestämmelsens och som således är oförenlig med densamma.
Föremålet för talan slutligen, såsom det har avgränsats under det administrativa förfarandet, rör inte huruvida den nationella genomförandebestämmelsen eventuellt är tvetydig, utan väl om den är oavhjälpligt oförenlig med den gemenskapsbestämmelse som den är avsedd att genomföra. Det är således inom denna ram som kommissionens talan måste prövas.
15 Då detta har konstaterats, anser jag att eftersom direktivet prövas för första gången är det lämpligt att sammanfatta dess viktigaste drag i syfte att avgöra vilken tolkning av bestämmelsen i fråga som är korrekt. Mot bakgrund av den tolkningen kommer det sedan att vara möjligt att pröva om den omtvistade nationella bestämmelsen skiljer sig i sak från gemenskapsföreskriften, eller om det redan av dess ordalydelse framgår att den är ohjälpligt oförenlig med direktivet.
16 Tillverkarens ansvar för marknadsföringen av defekta produkter har, särskilt under de senaste årtiondena, utgjort ett av de ämnen som har ägnats mest uppmärksamhet inom den skadeståndsrättsliga doktrinen. Den främsta anledningen till detta är att ansvaret i fråga på det systematiska planet har utgjort en testballong i fråga om övergång från ett system, i vilket ansvaret för en rättsstridig handling eller underlåtenhet baseras på vårdslöshet, till ett system som baserar sig på objektivt ansvar som står mer i samklang med kravet att skydda den skadelidande, inom ramen för en förändring av reglerna för skadeståndsansvar där dessa inte har ett beivrande utan även - om inte rent av huvudsakligen - ett kompensatoriskt syfte.(4)
Den nyss beskrivna utvecklingen har för övrigt stimulerats av industrins tillväxt.(5) Allteftersom tillverkningsprocesserna blev ständigt mer komplicerade och gjorde det svårt att undvika riskerna med produkter med säkerhetsbrister, blev det tydligt att det ansvarssystem som baserar sig på producentens vårdslöshet inte längre var ändamålsenligt när det gällde att säkerställa ett lämpligt konsumentskydd. Även om en konsument skadades av en produkt med säkerhetsbrister frånkändes han faktiskt - alltför ofta - ett verksamt skydd, eftersom det på det processrättsliga planet visade sig vara mycket svårt att bevisa att tillverkaren hade varit försumlig, det vill säga att den sistnämnde inte hade iakttagit samtliga föreskrifter som var lämpade för att undvika att defekten uppkom.
I ett sådant perspektiv förstår man väl orsakerna till att de teoretiska förutsättningarna för ett system som grundar sig på strikt ansvar för tillverkaren(6), från början av sextiotalet utarbetades just i Förenta Staterna på grund av den industriella tillväxtens omfattning i det landet. Dessa förutsättningar kan sammanfattas på följande sätt(7): a) tillverkarens starkare ställning i avtalsmässigt och ekonomiskt hänseende i förhållande till konsumenten och den mer betydelsefulla avskräckande verkan som ett system grundat på objektivt ansvar har i förhållande till ansvar grundat på vårdslöshet, b) principen om riskfördelning inom en viss social organisation som genomförs medelst ett försäkringssystem, eller med andra ord, genom att de kostnader som beror på tillverkarens skadevållande handlingar internaliseras, c) minskningen av så kallade administrationskostnader i andra och tredje led och uppnående av betydande sociala fördelar genom införande av ett system baserat på objektivt ansvar för tillverkaren.
17 På gemenskapsnivå antogs år 1985, efter att ett antal utkast hade lagts fram mot slutet av sjuttiotalet, direktivet, vars slutliga ordalydelse skiljer sig avsevärt från avfattningen av kommissionens ursprungliga förslag.(8)
I det sistnämnda, som hämtar inspiration från den nordamerikanska modellen, föreskrivs ett system för objektivt skadeståndsansvar för tillverkaren som dels anses vara bättre ägnat att säkerställa ett lämpligt konsumentskydd (fjärde övervägandet), dels motiveras av det faktum att tillverkaren är det idealiska subjektet för tillskrivande av skadan, eftersom han kan "inkludera de kostnader som han måste bära till följd av detta skadeståndsansvar, såsom produktionskostnader, då han beräknar priserna och således fördela dem på alla de konsumenter som använder produkter av samma typ men vilka inte har säkerhetsbrister" (femte övervägandet).
18 Det skadeståndsansvar som skisseras i kommissionens förslag gick för övrigt bortom gränsen för strict liability såsom har beskrivits ovan, och fick en absolut karaktär, det vill säga sådan att tillverkaren inte fick lägga fram någon bevisning till sitt försvar. Enligt artikel 1 i förslaget sägs nämligen att "tillverkaren är skadeståndsansvarig för skador som orsakas av en defekt i produkten, oavsett om han kände till den eller inte. Tillverkaren är skadeståndsansvarig även om föremålet, med beaktande av den tidens tekniska och vetenskapliga utvecklingsnivå, inte kunde anses vara bristfälligt då han släppte ut det i omsättning".
På det sättet uteslöts möjligheten för tillverkaren att åberopa det undantag som grundas på "state of the art" och enligt vilket han kan befria sig från skadeståndsansvar om han visar att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten. Med andra ord slutade det med att tillverkarna även ålades ansvaret för "utvecklingsrisker", det vill säga risker som föreligger i produktionssektorer där framåtskridandet av det tekniska och vetenskapliga vetandet kan göra att en produkt i efterhand kan förefalla defekt även om den inte ansågs vara det vid den tidpunkt då den tillverkades.(9)
19 Direktivet, i den form det antogs av rådet, innebar däremot ett val av ett system med objektivt ansvar som inte var absolut utan begränsat, till förmån för principen om rättvis fördelning av riskerna mellan den skadelidande och tillverkaren, enligt vilken den sistnämnde endast skall belastas med risker som kan beräknas och inte med utvecklingsrisker, vilka är av sådan art att de inte kan beräknas(10). För att tillverkaren enligt direktivet skall hållas ansvarig för produktens defekter, måste den skadelidande bevisa skadan, förekomsten av defekter i produkten samt orsakssambandet mellan de båda, men inte tillverkarens vårdslöshet.
Den sistnämnde kan emellertid befria sig från skadeståndsansvar om han bevisar att "state of the art" inte gjorde det möjligt att anse att produkten var bristfällig då den sattes i omlopp. Detta är vad som fastslås i artikel 7 e i direktivet(11).
20 Det bör för det första påpekas att den bestämmelsen, som uteslutande hänvisar till "det vetenskapliga och tekniska vetandet" när tillverkaren satte produkten i omlopp, inte avser de säkerhetsåtgärder och säkerhetskrav som tillämpas inom den industrisektor där tillverkaren är verksam. Vad beträffar frågan om tillverkaren skall undgå ansvar, är det irrelevant att ingen i den kategorin tillverkare vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att undanröja defekten eller förebygga att den uppstår, om dessa åtgärder kan vidtas mot bakgrund av det tillgängliga vetandet.
Andra faktorer som likaledes skall anses ligga utanför tillämpningsområdet för artikel 7 e är de frågor som avser om det är praktiskt och ekonomiskt önskvärt att vidta lämpliga åtgärder för att avhjälpa produktens defekter. För att tillverkaren skall undgå ansvar kan det ur denna synvinkel heller inte anses vara relevant att denne inte är insatt i det tekniska och vetenskapliga vetandet och heller inte följer med i den utvecklingen, såsom den presenteras i facklitteraturen. Jag anser nämligen att tillverkarens uppträdande måste bedömas med utgångspunkt från den vetskap som besitts av en expert på området.(12)
21 Några ytterligare påpekanden bör emellertid göras vad beträffar begreppet "vetenskapligt och tekniskt vetande".
Den vetenskapliga utvecklingen är inte rätlinjig, det vill säga, ny forskning och nya rön kan inledningsvis möta kritik och anses mindre trovärdiga av en majoritet forskare, för att senare "välsignas" och möta en nästan enhällig konsensus. Det är således möjligt att det vid den tidpunkt då en viss produkt sätts i omlopp finns enstaka personer som framför åsikten att den är bristfällig, medan majoriteten forskare anser att så inte är fallet. Problemet blir därvid att fastslå om det i en sådan situation, det vill säga om det föreligger en risk som inte är säkerställd utan endast i efterhand blir allmänt erkänd, är möjligt för tillverkaren att åberopa det undantag som föreskrivs i artikel 7 e i direktivet.
Jag anser att svaret måste vara nekande. Med andra ord, det vetenskapliga vetandet kan inte vara synonymt med de synpunkter som en majoritet experter inom branschen ger uttryckt för utan måste bygga på den mest avancerade forskning som föreligger vid en bestämd tidpunkt.
22 En sådan tolkning, som sammanfaller med den som kommissionen har föreslagit under sammanträdet med hjälp av ett antal mycket relevanta exempel, är den som bäst överensstämmer med gemenskapsregleringens syfte. Tillverkaren måste åläggas ett ansvar för sådana förutsägbara risker som han kan skydda sig mot, antingen i förväg genom att utöka försöksverksamheten och öka investeringarna i forskning, eller i efterhand genom att teckna en allmän ansvarsförsäkring som kan täcka de eventuella skador som orsakas av produktens säkerhetsbrist.
När det inom vetenskapliga kretsar under en viss given tidpunkt finns åtminstone en person som företräder en ståndpunkt (vilken med tiden kan bli allmänt vedertagen, såsom vetenskaplig historia har visat) som pekar på att produkten kan ha en säkerhetsbrist och/eller vara farlig, står produktens tillverkare inte längre inför en risk som är oförutsägbar och som av den anledningen inte omfattas av tillämpningsområdet för det system som inrättas genom direktivet.
23 Den ovan diskuterade problematiken har ett nära samband med frågan om i vilken utsträckning det vetenskapliga och tekniska vetandet är tillgängligt, det vill säga vilka möjligheter de berörda har att ta del av det sammantagna vetande som finns vid en bestämd tidpunkt. Det går inte att förneka att informationsflödet påverkas av objektiva faktorer såsom exempelvis dess geografiska ursprung, vilket språk som används för att sprida informationen eller spridningen av de tidskrifter i vilka informationen publiceras.
För att tala klarspråk, det finns betydande skillnader i fråga om hur snabbt och hur vidsträckt två undersökningar sprids; om den ena har författats av en forskare vid ett universitet i Förenta staterna och har publicerats i en internationell, engelskspråkig tidskrift, och den andra - för att nämna ett exempel som kommissionen har anfört - är en liknande undersökning som har utförts av en forskare i Manchuriet och som har publicerats på kinesiska i en lokal vetenskapliga tidskrift som inte sprids utanför regionen.
24 I den nyss beskrivna situationen vore det orealistiskt eller rent av orimligt att anse att den kinesiska undersökningen har samma möjlighet som den andra att bli känd av en europeisk tillverkare. Jag anser således inte att det i ett sådant fall går att hävda att tillverkaren kan hållas ansvarig för att den briljante asiatiske forskaren hade upptäckt defekten vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp.(13)
Rent allmänt måste "det vetenskapliga och tekniska vetandet" anses omfatta alla uppgifter som ingår i hela forskningssamfundets informationsflöde, men enligt ett rimlighetskriterium måste hänsyn likväl tas till vilka konkreta möjligheter som finns att informationen skall kunna spridas.
25 Då gemenskapsbestämmelsens räckvidd har klargjorts på detta sätt, anser jag mig inte kunna dela kommissionens ståndpunkt att det finns en oundviklig motsättning mellan denna och den omtvistade nationella regeln. Det kan förvisso inte förnekas att ordalydelsen av avsnitt 4(1)(e) i lagen innehåller ett moment som kan förefalla tvetydigt. Eftersom det hänvisar till vad som skulle kunna förväntas av tillverkaren, skulle det nämligen kunna ges en mer omfattande tolkning än vad som borde vara fallet.
Trots detta anser jag inte att hänvisningen till "tillverkarens förmåga", även om den är allmänt hållen, kan eller rent av måste (nödvändigtvis) föranleda tolkningar som strider mot direktivets syfte och målsättningar.
26 För det första är det av grundläggande betydelse att hänsyn tas till tillverkaren, inte enbart i fråga om direktivets regler i dess helhet, utan även i fråga om föreskriften i artikel 7 e. Trots att tillverkaren inte nämns i den sistnämnda bestämmelsen är det till denne som bestämmelsen riktas såsom den person som har att uppfylla bevisbördan för att undgå skadeståndsansvar. Ur denna synvinkel uttrycks i den bestämmelsen på ett klart sätt endast ett begrepp som finns implicit i gemenskapsregeln.
Hänvisningen i lagen till tillverkarens förmåga att upptäcka defekten är för det andra inte tillräckligt för att göra det föreskrivna kriteriet subjektivt. Hänvisningen kan nämligen betraktas, som Förenade kungariket gör gällande, som en bedömningsgrund som kan kontrolleras och bedömas och som inte på något sätt påverkas av hänsyn till den subjektiva vetskap som tillverkaren faktiskt besitter, eller till dennes organisatoriska eller ekonomiska krav. För att tillverkaren skall undgå ansvar skall det således enligt den bedömningsgrunden bevisas att det mot bakgrund av det mest avancerade befintliga vetenskapliga och tekniska vetande som rimligen kan förvärvas möjligen kan anses att produkten är bristfällig.
27 I den mån som den omtvistade bestämmelsen i lagen tolkas och tillämpas på ett sådant sätt vid de nationella domstolarna saknas således fog för kommissionens oro för en "subjektivisering" av undantaget i fråga som skulle leda till att det ansvarssystem som har antagits i direktivet omvandlas till ett ansvarssystem som grundas på vårdslöshet.
Mot den bakgrunden går det för övrigt att instämma i den brittiska regeringens påpekande att det i lagen saknas ett rekvisit som är nödvändigt för ett sådant ansvarssystem, nämligen att konsumenten måste visa att tillverkaren har varit "vårdslös". I avsnitt 4(1)(e) i lagen åläggs nämligen den tillverkare som vill åberopa state of the art-undantaget bevisbördan för detta.
28 Jag anser heller inte att det går att hävda - som kommissionen gör - att såväl den tolkningsregel som fastslås i avsnitt 1 i lagen, som ålägger de nationella domstolarna att tolka dess föreskrifter konformt med direktivet, som de liknande, allmänna skyldigheter avseende tolkning, som har ålagts de brittiska domstolarna genom 1972 års European Communities Act och som vid upprepade tillfällen har fastslagits i House of Lords rättspraxis(14), saknar relevans.
Tvärtom förefaller det mig omöjligt att, för att kunna tillbakavisa den lösning som här har valts, finna tillräckligt stort underlag i de parlamentsdebatter som kommissionen har åberopat - debatter som i bästa fall vittnar om den oro som finns inför en överdriven utvidgning av state of the art-undantagets räckvidd till följd av den ovannämnda hänvisningen till tillverkaren. Att det föreligger en sådan risk kan emellertid inte anses utgöra ett tillräckligt bevis för att konstatera att det föreligger ett fördragsbrott såsom kommissionen gör gällande.
29 Denna slutsats bekräftas för övrigt i domstolens fasta rättspraxis, enligt vilken räckvidden av nationella lagar och andra författningar skall bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa.(15) Därav följer att det uppenbarligen hade varit mycket förnuftigare och lämpligare om kommissionen, innan den agerade gentemot Förenade kungariket med anledning av att det hade införlivat direktivet felaktigt, hade inväntat tillämpningen av lagen i de nationella domstolarna. I motsatt fall verkar förfarandet, på det sätt som det har genomförts, minst sagt förhastat.
Slutligen anser jag mig tvungen att ansluta mig till Förenade kungarikets ståndpunkt och således dra slutsatsen att kommissionen inte alls har bevisat att artikel 4.1 e i lagen inte utgör ett korrekt genomförande av artikel 7 e i direktivet.
30 Den utgång i målet som här föreslås innebär att kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna, eftersom den har tappat målet.
Förslag till avgörande
31 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen
32 ogillar talan, och
33 förpliktar kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
(1) - EGT L 210, s. 29.
(2) - Förenade kungarikets regering har nämligen själv, i sitt svar på en fråga som jag ställde i det avseendet, uttryckligen medgivit att frånvaron av nationell rättspraxis som är oförenlig med direktivet inte har någon betydelse för möjligheten att uppta kommissionens talan till sakprövning.
(3) - Se exempelvis domstolens dom av den 17 november 1993 i mål C-71/92, kommissionen mot Spanien (Rec. 1993, s. I-5923, punkt 23).
(4) - Se i det avseendet Ponzanellis relevanta påpekanden i La responsabilità civile. Profili di diritto comparato, Bologna, 1992, s. 107.
(5) - Se Priest, La scoperta della responsabilità d'impresa: una storia critica delle origini intellettuali del moderno sistema di responsabilità civile, i Responsabilità civile, 1985, s. 275 f.
(6) - Läran om objektivt skadeståndsansvar eller, för att använda det engelska uttrycket, strict liability, har i Förenta Staterna sitt ursprung i en "concurring opinion" från domaren Roger Traynor i målet Escola mot Coca Cola bottling Co., 24 Cal. 2 d 453, 461 P 2 d 436 (1944), enligt vilket en tillverkare skulle anses vara ansvarig om han när en vara släpptes ut på marknaden visste att denna skulle användas utan kontroll och att det framgick att en defekt i produkten hade orsakat en skada. Anledningen därtill stod att finna i att tillverkaren, till skillnad från allmänheten, kan skydda sig mot uppkomsten av risker och teckna en försäkring som fördelar dess kostnader på konsumenterna. Då Kaliforniens högsta domstol skulle fastslå reglerna för skadeståndsansvar, godtog den domare Traynors uppfattning i fallet Greenman mot Yuba Power Products Inc. 59 Cal. 2 d 57, 377 P 2 d 897 (1963) och hävdade att den instämde tillverkaren hade objektivt ansvar för de skador som orsakats av produktens defekt. Den principen införlivades senare med Restatement Second of Torts, section 402 A, i vilken det fastslogs att tillverkaren är skadeståndsansvarig gentemot konsumenten för marknadsföring av produkter med säkerhetsbrister "som är orimligt farliga". Orimlighetsrekvisitet avvisades för övrigt av Kaliforniens Högsta domstol i domen i målet Cronin mot J.B.E. Olson Corp., 8 Cal. 3 d 121, 501, P 2 d 1153 (1972), eftersom det ansågs vara "väldigt nära" vårdslöshet, medan det däremot var tillräckligt att visa att defekten hade orsakat skadan för att tillverkaren skulle bli skadeståndsansvarig. Det bör påpekas att från och med publiceringen av section 402 A har flertalet av Förenta Staternas delstater antagit ett system grundat på objektivt ansvar. För en sammanfattning av ämnet i den mycket rikliga nordamerikanska doktrinen, se Shapo, The law of products liability, Boston - New York 1987.
(7) - Se Ponzanelli (ovan fotnot 4), s. 115-116.
(8) - EGT C 241, 1976, s. 9.
(9) - Det är i det avseendet lämpligt att erinra om att rättspraxis i Förenta Staterna hade visat en benägenhet att fastslå ett absolut ansvar för tillverkaren, särskilt i fråga om läkemedel. Den "indiscriminate expansion of substantive tort liability" som följde av denna rättspraxis och som ledde till att det ansågs föreligga ett skadeståndsansvar i samtliga fall och till varje pris och att det undantag som grundade sig på state of the art förkastades, orsakade emellertid en kris på försäkringsmarknaden, som var så allvarlig att vissa ekonomiska aktiviteter inte längre kom att täckas av försäkringar. Med anledning av detta har det på senare tid förekommit tecken på en kursomläggning, såväl inom rättspraxis som lagstiftning, och på en återgång till regler om objektivt skadeståndsansvar som inte längre är absoluta. Se i det avseendet Priests anmärkningar i The current insurance crisis and modern tort law, 96 Yale Law Journal 1589 (1987), samt La controrivoluzione nel diritto della responsabilità da prodotti negli Stati Uniti d'America, i Foro italiano, 1989, IV, s. 119 f. I det sistnämnda verket ger författaren en varning till europeiska juristkretsar som är värd att hålla i minnet. "Kaliforniens högsta domstol har i domen i målet Brown, samt den nya lagstiftningen i New Jersey, inlett en omprövning av förutsättningarna för regeln om strict liability som finns inom produktansvarsområdet. Det kommer att bli viktigt att kontrollera om de europeiska staterna, då de genomför gemenskapsdirektivet av den 25 juli 1985 - som antagit normen om strict liability tjugofem år efter att den infördes i USA - kommer att godta de ursprungliga teoretiska förutsättningarna för det systemet, vilka har lett till en krissituation i USA, eller om de tvärtom kommer att godta den kontrarevolution som nyligen har påbörjats."
(10) - Detta framgår även av artikel 15 b i direktivet, där det stadgas att medlemsstaterna får göra undantag från föreskriften om utvecklingsrisker och införa strängare bestämmelser i sin lagstiftning.
(11) - Vad beträffar det svåra arbetet med att utarbeta den regeln, se Ghestin, La directive communautaire du 25 juillet 1985 sur la responsabilité du fait des produits défectueux, i Dalloz, 1986, Chron., s. 135 f.
(12) - Exempelvis måste en kemist eller farmaceut hålla sig à jour med ett visst ämnes egenskaper, och motsvarande vetskap måste, med avseende på förevarande fall, krävas av en industriidkare som tillverkar läkemedel som innehåller samma ämne.
(13) - Till skillnad från vad kommissionen har hävdat under sammanträdet - vilket dessutom motsade vad kommissionen själv ursprungligen hade anfört - anser jag således inte att det räcker med att bevisa att det finns en person, oavsett vilket land denne befinner sig i eller vilket språk vederbörande talar, som är i stånd att upptäcka defekten, för att undantaget i artikel 7 e inte skall kunna tillämpas.
(14) - Det behöver i detta avseende knappast erinras om att de nationella domstolarna enligt domstolens fasta rättspraxis i varje fall är skyldiga att tolka intern lagstiftning konformt med direktivet. Se dom av den 113 november 1990 i mål C-160/89, Marleasing (Rec. 1990, s. I-4135, punkt 8).
(15) - Se bland annat dom av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade kungariket (Rec. 1994, s. I-2435, punkt 36) och av den 16 december 1992 i förenade målen C-132/91, C-138/91 och C-139/91, Katsikas m.fl. (Rec. 1992, s. I-6577, punkt 39).
Full & Egal Universal Law Academy