EUR-Lex -  61995CC0383 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 oktober 1996

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Hoge Raad der Nederlanden har begärt ett förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen), i dess ändrade lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning(1), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Hellenska republikens anslutning(2), samt enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning (San Sebastiankonventionen)(3).

2 Genom artikel 5.1 i Brysselkonventionen, i den mån den är av betydelse för detta mål, tilldelas i huvudsak bland annat domstolen i den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete behörighet vid tvister som avser anställningsavtal.

Bakgrund

3 P.W. Rutten, som är nederländsk medborgare med hemvist i Nederländerna, anställdes den 1 augusti 1989 hos Cross Medical BV, ett nederländskt dotterföretag till Cross Medical Ltd, ett företag som bildats i Storbritannien med säte i London. Hans anställningsavtal omfattade klausuler som innebar att Kantonrechter te Amsterdam tilldelades behörighet vid tvist avseende anställningen och att nederländsk lag var tillämplig på avtalet. Den 31 maj 1990 upphörde P.W. Ruttens anställning hos Cross Medical BV, eftersom företaget hade ekonomiska problem, varpå P.W. Rutten ingick ett nytt anställningsavtal med Cross Medical Ltd. Detta avtal omfattade förvånansvärt nog varken någon lagvalsklasul eller någon klausul avseende behörig domstol.

4 P.W. Rutten fortfor att ha hemvist i Nederländerna. Både före och efter det att han bytte arbetsgivare utförde han ungefär två tredjedelar av sitt arbete i Nederländerna: återstående tredjedel förefaller han ha tillbringat i ett flertal andra länder (det förekommer något olika uppgifter i handlingarna, men England, Skottland, Irland, Förenta Staterna, Tyskland och Belgien nämns). Han förberedde och planerade sina resor på sitt kontor i Nederländerna (vilket förefaller ha varit i hans hem), där han förvarade samtliga relevanta handlingar och dit han återvände efter varje resa.

5 P.W. Ruttens anställning sades upp av Cross Medical Ltd med verkan från och med den 1 oktober 1991. Han begärde betalning av innestående lön jämte ränta vid Kantonrechter te Amsterdam. Cross Medical Ltd bestred att nederländsk domstol hade behörighet och anförde att P.W. Rutten vanligtvis utförde sitt arbete i Förenade kungariket. Kantonrechter fastställde att den hade behörighet att avgöra målet. Efter överklagande av frågan om behörighet upphävde Rechtbank te Amsterdam Kantonrechters avgörande. P.W. Rutten överklagade till Hoge Raad der Nederlanden, som hänsköt följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:

a) Vilka kriterier skall läggas till grund för bedömningen av huruvida en arbetstagare som för att uppfylla ett anställningsavtal utför arbete i mer än ett land vanligtvis utför sitt arbete i ett av dessa länder, på sätt som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen?

b) Är det därvid av avgörande betydelse eller annars av vikt att arbetstagaren tillbringar största delen av sin arbetstid i ett av länderna eller att han där tillbringar en större del av sin arbetstid än i det andra landet eller de andra länderna?

c) Är det därvid även av betydelse att arbetstagaren är bosatt i ett av dessa länder och har ett kontor där, varifrån han förbereder och administrerar verksamhet som bedrivs utom landet och vartill han återvänder efter varje resa till utlandet som sker i samband med arbetet?

Artikel 5.1 i Brysselkonventionen

6 Artikel 5.1 är ett av undantagen från den allmänna bestämmelsen i artikel 2, nämligen att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten. Undantagen motiveras av att, såsom det fastslås i Jenardrapporten om konventionen, "det måste finnas ett nära samband mellan tvisten och den domstol som har behörighet att lösa den"(4).

7 Fram till år 1989 hade artikel 5.1 följande lydelse:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas ..."(5).

8 Genom San Sebastiankonventionen ändrades artikel 5.1 och fick följande lydelse:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, kan talan mot arbetsgivaren även väckas vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget."

9 Detta mål avser innebörden av orden "[den ort] där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete". Vilken denna ort i ett särskilt fall är, har samband med de faktiska omständigheterna och skall avgöras av den nationella domstolen, och EG-domstolen har ombetts att i synnerhet upplysa om vilka omständigheter som kan vara av relevans för att avgöra vilken denna ort är då arbetstagaren arbetar i mer än ett land.

10 Domstolen har hittills inte haft tillfälle att fastställa innebörden av ovannämnda uttryck. Jag kommer att på ett kortfattat sätt redogöra för bakgrunden till denna bestämmelse, eftersom det saknas rättspraxis avseende frågan. En mer omfattande utläggning om bakgrunden finns i mitt förslag till avgörande i målet Mulox IBC.(6)

11 Den ändring av artikel 5.1 som infördes genom San Sebastiankonventionen diskuteras i den rapport om konventionen som Almeida Cruz, Desantes Real och Jenard har skrivit.(7) Det anges att den lösning som har valts "är ett försök att förbättra den som antogs genom Luganokonventionen, utan att avvika alltför mycket från den(8), men att ändå följa de riktlinjer som har uppställts av EG-domstolen avseende skydd av den svagare parten i avtalsförhållandet".(9) I rapporten hänvisas särskilt till EG-domstolens beslut i målet Six Constructions(10), som meddelades efter det att Luganokonventionen undertecknades men innan slutförandet av San Sebastiankonventionen.

12 Den bestämmelse som är av relevans i Luganokonventionen, även här artikel 5.1, lyder som följer:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är beläget."

13 Den enda skillnaden mellan lydelsen av artikel 5.1 i Luganokonventionen och artikel 5.1 i Brysselkonventionen, såsom den ändrades genom San Sebastiankonventionen, är att det i den senare förtydligas att möjligheten (då arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat) att väcka talan vid domstol i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget, står öppen endast för arbetstagaren. Detta är den förbättring till vilken hänvisas i rapporten om San Sebastiankonventionen, med vilken åsyftas att ge uttryck för strävan att skydda den ur social synvinkel svagare avtalsparten. Detta förstärktes genom domen i målet Six Constructions, i vilken domstolen påpekade att Luganokonventionens lydelse skulle kunna motarbeta den socialt sett svagare parten i anställningsavtalet, genom att behörighet tilldelades domstolen i den ort där arbetsgivaren är verksam även i mål då arbetstagaren är svarande.(11)

14 Artikel 5.1 i Luganokonventionen var uppenbarligen avsedd att återspegla domstolens beslut i målen Ivenel(12) och Shenavai(13) (se rapporten om San Sebastiankonventionen, punkt 23a) och att vara i överensstämmelse med Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser(14) (se Jenard-Möllerrapporten om Luganokonventionen(15), punkt 37-40).

15 Eftersom det saknas särskilda bestämmelser för anställningsavtal i de versioner som föregår Brysselkonventionen från år 1989, fastställde domstolen i målet Ivenel att den förpliktelse som skall beaktas vid tolkningen av artikel 5.1, när det är fråga om yrkanden som är grundade på olika förpliktelser som härrör från ett anställningsavtal, är den förpliktelse som är avgörande för avtalet, vilket vanligtvis är förpliktelsen att utföra arbete.(16) I målet Shenavai uttalade domstolen i förbigående att när det är fråga om en tvist avseende ett antal förpliktelser som härrör från samma avtal, och som utgör grunden för förfarandet i fråga, skall den domstol vid vilken talan har väckts följa principen om att den underordnade förpliktelsen är underställd den huvudsakliga förpliktelsen vid bedömningen av om den har behörighet. När det är fråga om flera förpliktelser skall med andra ord den huvudsakliga förpliktelsen vara avgörande för om domstolen har behörighet.(17) Dessa två bestämmelser samt artikel 6.2 i Romkonventionen är upphovet till hänvisningen i artikel 5.1 i Luganokonventionen (och följaktligen även i artikel 5.1 i Brysselkonventionen) till den ort "där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete".

16 I artikel 6.2 i Romkonventionen föreskrivs att då det inte har gjorts något lagval skall ett anställningsavtal vara underkastat:

"a) lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land, eller

b) om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget,

om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet."

17 Det framgår tydligt av Giuliano-Lagarderapporten om Romkonventionen(18) att det genom lydelsen av artikel 6 tas hänsyn till det förhållandet att parterna i ett anställningsavtal har olika intressen, och med artikeln avses att säkerställa ett "mer adekvat skydd för den part som ur en socioekonomisk synvinkel anses som den svagare i avtalsförhållandet".(19)

18 Att strävan att ge ett lämpligt skydd för den part i avtalet som är svagare ur social synvinkel är en omständighet som skall beaktas vid tolkningen av artikel 5.1 i Brysselkonventionen bekräftades av domstolen i målet Ivenel, avseende den version av artikeln som gällde före år 1989.(20) Domstolen fastställde i detta mål dessutom, efter att ha återgett bestämmelsens rättsliga bakgrund, att, i fråga om avtal, artikel 5.1 särskilt syftade till att tilldela domstolen i det land som har nära samband med målet behörighet, och när det var fråga om ett anställningsavtal var sambandet särskilt förknippat med vilken lagstiftning som var tillämplig på avtalet.(21) Jag återkommer till detta senare.

Målet Mulox

19 Den version av artikel 5.1 som gällde före år 1989 prövades åter av domstolen i målet Mulox IBC(22), ett mål som rörde en arbetstagare som utförde sitt arbete i mer än en konventionsstat. Enligt min uppfattning är domstolens avgörande i detta mål, även om det rör den tidigare lydelsen, icke desto mindre av värde för tolkningen av den nuvarande ordalydelsen; detta därför att domstolen tolkade den version som gällde före år 1989 mot bakgrund av dess avgöranden i målen Ivenel och Shenavai, och det var dessa avgöranden som, såsom har visats, till stor del låg till grund för den ändring som genomfördes år 1989, och som domstolen nu har att tolka.

20 Domstolen fastställde att, när det är fråga om ett anställningsavtal, det för tillämpningen av artikel 5.1 i konventionen är lämpligt att avgöra i vilken ort ifrågavarande förpliktelse skall uppfyllas, genom att hänvisa, inte till den nationella lagstiftning som är tillämplig enligt de kollisionsregler som gäller för den domstol där målet är anhängiggjort, utan snarare, till enhetliga kriterier som det åligger EG-domstolen att fastställa på grundval av utformningen av och ändamålet med konventionen.(23)

21 Domstolen hänvisade vidare till att den i domen i målet Ivenel fastställde att strävan att ge ett lämpligt skydd till den part i avtalet som ur social synvinkel är svagare, i dessa fall arbetstagaren, måste beaktas. Ett lämpligt skydd av detta slag säkerställs på bästa sätt genom att tvister som rör anställningsavtal omfattas av behörigheten för den domstol som är belägen i den ort där arbetstagaren uppfyller sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Detta är den ort där det är minst kostsamt för arbetstagaren att väcka talan eller avge svaromål då talan har väckts.(24)

22 Detta speglar den uppfattning som jag gav uttryck för i mitt förslag till avgörande i det målet, nämligen att arbetstagaren skall ha rätt att väcka talan mot sin arbetsgivare på den ort där han arbetar. Detta är det forum som är naturligt för sådana tvister, och det är i de flesta fall det mest praktiska för arbetstagaren, som inte bör fråntas förmånen att väcka talan där bara för att hans arbetsgivare har hemvist i en annan konventionsstat.(25)

23 Domstolen hänvisade i domen i målet Mulox till tidigare rättspraxis (se ovan)(26) och angav att när de olika förpliktelserna härrör från ett och samma avtal och utgör grunden för sökandens talan är det den huvudsakliga förpliktelsen som skall vara avgörande för vilken domstol som har behörighet.(27) Domstolen angav vidare att, när arbetet har utförts i mer än en konventionsstat, den ort där avtalsförpliktelsen skall uppfyllas i den mening som avses i artikel 5.1 är den ort där, eller varifrån, arbetstagaren i huvudsak uppfyller sina förpliktelser mot sin arbetsgivare. För att kunna fastställa vilken den ort är där förpliktelsen uppfylls, vilket ankom på den nationella domstolen, var det nödvändigt att beakta det förhållandet att det arbete som arbetstagaren hade givits i detta fall utfördes ifrån ett kontor i en konventionsstat där arbetstagaren hade sitt hem, ifrån vilket han utförde sitt arbete och dit han återvände efter varje affärsresa.(28)

Tillämpning av bestämmelserna på förevarande fall

24 Den fråga som domstolen har att avgöra i detta fall är i huvudsak om ordalydelsen av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, i dess ändrade lydelse enligt San Sebastiankonventionen, och i synnerhet orden "[den ort] där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete", på ett betydande sätt skiljer sig från domstolens tolkning av den icke ändrade lydelsen av bestämmelsen i domen i målet Mulox, och särskilt begreppet "den ort där, eller varifrån, arbetstagaren i huvudsak uppfyller sina förpliktelser mot sin arbetsgivare", och om denna skillnad i så fall motiverar en avvikelse från de riktlinjer som har uppställts av domstolen i domen i målet Mulox för avgörande av vilken ort detta är i ett särskilt fall.

25 Jag är fortfarande av den uppfattning som framgår av mitt förslag till avgörande i målet Mulox, nämligen att den version av artikel 5.1 som var gällande före år 1989

"skall tolkas så att behörighet tilldelas domstolen på den ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete. Denna term kommer i de flesta fall att vara mer eller mindre synonym med begreppet den ''ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete i artikel 6 i Romkonventionen och i Lugano- respektive San Sebastiankonventionen. Uttrycket 'ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete' synes emellertid vara att föredra, eftersom det på ett mer effektivt sätt ger uttryck för tanken att en av arbetstagarens olika arbetsplatser under normala omständigheter måste vara av större betydelse än de övriga ... om San Sebastiankonventionen vore tillämplig i ett fall som det förevarande, skall termen 'vanligtvis' inte tolkas alltför bokstavligt utan skall läsas som om den angav den ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete".(29)

26 Denna tolkning står i överensstämmelse med ett flertal omständigheter.

27 För det första skyddar den den part i avtalet som är svagare ur social synvinkel, i fråga om anställningsavtal, nämligen arbetstagaren. Såsom har visats har strävan att säkerställa sådant skydd erkänts av domstolen och påverkat den ändring av artikel 5.1 som infördes år 1989.

28 För det andra återspeglar denna tolkning kravet att det skall finnas ett nära samband mellan tvisten och den domstol som har behörighet att lösa den.

29 För det tredje skulle tolkningen innebära att de behöriga domstolarna nästan uteslutande kommer att vara belägna på den ort där det är minst kostsamt för arbetstagaren att väcka talan eller avge svaromål då talan har väckts.

30 Mot denna tolkning kan hävdas att den inte med nödvändighet kommer att leda till att en domstol i den stat vars lagstiftning är tillämplig tilldelas behörighet. Såsom har angivits ovan har domstolen i domen i målet Ivenel uppställt såsom ett av de avgörande kriterierna för tolkningen av artikel 5.1, att det är önskvärt att tilldela den domstol behörighet som kommer att tillämpa lagstiftningen i det land där den är belägen och inte utländsk lagstiftning.

31 Jag anser emellertid inte att fördelarna med denna invändning överväger fördelarna med den tolkning jag föreslår. Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Mulox, är det inte alltid möjligt i praktiken att tilldela domstolen i den stat vars lagstiftning är tillämplig behörighet i tvister om anställningsavtal, även om detta är att föredra, inte ens efter det att de kollisionsregler som har införts genom Romkonventionen har harmoniserats.(30) Jag diskuterade i detta förslag till avgörande ganska ingående de svårigheter som är förenade med varje försök att säkerställa enhetlighet vad avser lex causae och lex fori, och kom fram till att det skulle vara fel att överdriva vikten av sambandet mellan behörighet och lex causae i arbetsrättsliga tvister.(31) Jag är fortfarande av denna uppfattning.

32 Om arbetstagaren därför vid uppfyllandet av ett anställningsavtal utför arbete i mer än ett land, är kriterierna för att han skall anses vanligtvis utföra arbete i ett av dessa länder, i den mening som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, huvudsakligen desamma som kriterierna enligt vilka han tidigare hade ansetts i huvudsak uppfylla sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren. Domstolen angav redan i domen i målet Mulox några av dessa kriterier, särskilt att arbetstagarens kontor är placerat i en konventionsstat där han har sitt hem, och varifrån han utför sitt arbete och dit han återvänder efter varje affärsresa.(32)

33 Kommissionen anser att det är svårt att helt enkelt likställa betydelsen av "vanligtvis" och "huvudsakligen", även om den stöder den uppfattning som jag gav uttryck för i mitt förslag till avgörande i målet Mulox, att uttrycket "vanligtvis" inte skall tolkas alltför bokstavligt. Den har framhållit att det första uttrycket snarare hänvisar till den tidsmässiga organisationen av arbetstagarens arbete, medan det andra uttrycket hänvisar till den centrala plats där arbetet utförs. Kommissionen hävdar emellertid sedan att termen "i huvudsak", som framgår av domen i målet Mulox(33), innebär att olika kriterier skall beaktas i förhållande till den tidigare versionen av artikel 5.1, bland annat den tid som arbetstagaren tillbringat i respektive land. Den nya lydelsen, särskilt användningen av ordet "vanligtvis", stöder detta senare kriterium. Kommissionens slutsats är att den nationella domstolen därför först måste fastställa under vilka perioder arbetstagaren arbetade i de olika länderna. Om merparten av dagarna tillbringades i en konventionsstat, har i princip domstolarna i den staten behörighet att avgöra tvister som uppstår till följd av anställningsavtalet.

34 Även om detta resonemang med största sannolikhet leder till ett riktigt resultat i de flesta fall, är jag inte övertygad om att det är förnuftigt att använda en så vid formulering. Jag är fortfarande av den uppfattning som jag gav uttryck för i mitt förslag i målet Mulox, nämligen att det inte kan förbises var arbetstagaren har sitt kontor eller hur han använder det. I det målet anförde jag att, även om arbetstagaren tillbringade mer än halva året på resa i andra länder och i själva verket inte besökte en enda kund i det land där han hade sitt kontor, det föreföll mycket svårt att vederlägga antagandet att det ställe där han huvudsakligen utförde sitt arbete fanns på den ort där han hade centrum för sin verksamhet.(34) Jag anser inte att det förslaget har blivit mindre övertygande till följd av den nya lydelsen av artikel 5.1. Om en arbetstagare som reser till flera olika länder förbereder och planerar sitt arbete från sitt kontor och återvänder dit efter varje resa, är det onaturligt att anse att han "vanligtvis" eller "i huvudsak" utför sitt arbete i något annat land än där han har sitt kontor, vilket är navet i hans yrkesverksamhet.

35 Kommissionen har tillagt att även andra omständigheter är av vikt, såsom placering av kontor och hem. Kommissionen skiljer mellan den betydelse som skall ges dessa omständigheter, beroende på om tidskriteriet pekar i samma riktning som övriga omständigheter. Detta synes mig vara onödigt komplicerat i detta mål, där det är klart att det inte föreligger någon sådan svårighet. Det visar även faran i att lägga för stor betydelse vid tidskriteriet och för liten vikt vid placeringen av centrum för arbetstagarens verksamhet.

36 Vad avser hemvistkriteriet nämner jag endast, även om det är en relevant omständighet för det enskilda fallet, att jag av de skäl som jag angav i mitt förslag till avgörande i målet Mulox(35) inte anser att detta skall vara avgörande.

37 Jag vill understryka vikten av att ansträngningar görs att, i varje enskilt fall som rör en arbetstagare som arbetar i flera olika länder, fastställa den ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete, för att kunna säkerställa att domstolarna i det land som har verklig anknytning till tvisten tilldelas behörighet.(36) Detta kommer inte med säkerhet att uppnås om det alternativa kriteriet för samband som infördes genom San Sebastiankonventionen tillämpas, nämligen sambandet mellan tvisten och domstolen i den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes var eller är beläget. Jag anser emellertid inte att det är nödvändigt för avgörandet av detta mål att analysera omfattningen av detta alternativa kriterium för samband, utan vill endast påpeka att risken föreligger.

38 Sammanfattningsvis anser jag därför att de ytterligare omständigheter som anges i den nationella domstolens frågor samtliga är kriterier som är relevanta för bedömningen av var arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete.

39 Det skall avslutningsvis påpekas att målet vid den nationella domstolen ger en bra bild av fördelarna med den tolkning av artikel 5.1 som jag förespråkar. P.W. Rutten har hemvist i Nederländerna. Han har ett kontor i Nederländerna, från vilket han förbereder och planerar sitt arbete och till vilket han återvänder efter varje resa, och han tillbringar ungefär två tredjedelar av sin arbetstid i Nederländerna, medan den återstående tredjedelen är fördelad mellan flera andra länder. Det är tydligt att förevarande arbetsrättsliga tvist på flera sätt har samband med Nederländerna. Det förhållandet att P.W. Rutten skulle vara tvungen att väcka talan vid en domstol i Förenade kungariket är varken förenligt med den allmänna strävan att skydda den socialt sett svagare parten eller med den specifika tillämpningen av denna strävan i sådana fall, nämligen ambitionen att säkerställa att arbetstagaren kan väcka talan vid det forum som är mest praktiskt för honom.

Förslag till avgörande

40 Jag är följaktligen av den uppfattningen att domstolen skall besvara de frågor som Hoge Raad har ställt på följande sätt:

Artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess ändrade lydelse enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning, skall tolkas så, att den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete, då fråga är om ett anställningsavtal som innebär att arbetstagaren utför sitt arbete i mer än en stat, är den ort där, eller varifrån, arbetstagaren huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren. Det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, avgöra vilken denna ort är, vilket särskilt inbegriper den omständigheten att arbetstagaren tillbringar den största delen av sin arbetstid i en av dessa stater, där han har sitt hem och ett kontor från vilket han förbereder eller administrerar det arbete som han utför utanför denna stat, och dit han återvänder efter varje resa han gör i samband med sitt arbete.

(1) - EGT L 304, 1978, s. 77.

(2) - EGT L 388, 1982, s. 1.

(3) - EGT L 285, 1989, s. 1.

(4) - EGT C 59, 1979, s. 1, 22.

(5) - Den lydelse som originalversionen av år 1968 hade skilde sig något åt från denna version, men med i huvudsak samma verkan. Den version som återges här är den som ändrades enligt anslutningskonventionen av år 1978.

(6) - Dom av den 13 juli 1993 i mål C-125/92 (Rec. 1993, s. I-4075).

(7) - EGT C 189, 1990, s. 35.

(8) - Konvention av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (tillämplig mellan EFTA:s medlemsstater och EEG) (EGT L 319, 1988, s. 9).

(9) - Punkt 23 c i rapporten.

(10) - Dom av den 15 februari 1989 i mål 32/88 (Rec. 1989, s. 341).

(11) - Se punkterna 13 och 14 i domen.

(12) - Dom av den 26 maj 1982 i mål 133/81 (Rec. 1982, s. 1891).

(13) - Dom av den 15 januari 1987 i mål 266/85 (Rec. 1987, s. 239).

(14) - EGT L 266, 1980, s. 1.

(15) - EGT C 189, 1990, s. 57.

(16) - Punkterna 15 och 20 och domslutet.

(17) - Punkt 19 i domen.

(18) - EGT C 282, 1980, s. 1.

(19) - S. 25 i den ovannämnda rapporten.

(20) - Punkterna 16 och 17 i domen.

(21) - Punkt 15 i domen.

(22) - Se ovan fotnot 6.

(23) - Punkt 16 i ovannämnda dom i målet Mulox IBC.

(24) - Punkterna 18 och 19 i domen.

(25) - Punkt 29 i mitt förslag till avgörande.

(26) - Punkt 15.

(27) - Domen i målet Shenavai, se ovan fotnot 13, punkt 19.

(28) - Punkt 22-25 i domen i ovannämnda målet Mulox IBC.

(29) - Punkterna 32 och 37.

(30) - Punkt 27 i mitt förslag till avgörande.

(31) - Se punkterna 27 och 28 i mitt förslag till avgörande.

(32) - Punkt 25 i domen.

(33) - Kommissionen har utgått ifrån den franska respektive den nederländska versionen av domen, i vilka termen "principalement" respektive "hoofdzakelijk" används.

(34) - Punkt 33 i mitt förslag till avgörande.

(35) - Punkt 34 i mitt förslag till avgörande.

(36) - Se vidare punkt 35-37 i mitt förslag till avgörande i målet Mulox IBC.

Full & Egal Universal Law Academy