Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
Internationella avtal - Associeringsavtalet EEG-Turkiet - Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Turkiska medborgares rättigheter - Villkor om att arbetstagaren tidigare haft laglig anställning - Begrepp - Anställning som fullgjorts med hjälp av ett uppehållstillstånd som erhållits genom vilseledande - Omfattas inte
(Associeringsrådet EEG-Turkiets beslut nr 1/80, artikel 6.1)
Sammanfattning
Artikel 6.1 i associeringsrådet EEG-Turkiets beslut nr 1/80 skall tolkas så, att en turkisk arbetstagare inte uppfyller villkoret om laglig anställning i den mottagande medlemsstaten i den mening som avses i denna bestämmelse, då han haft denna anställning på grundval av ett uppehållstillstånd som han beviljats med anledning av ett vilseledande som givit upphov till fällande dom.
Parter
I mål C-285/95,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Oberverwaltungsgericht Berlin, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Suat Kol
och
Land Berlin,
angående tolkningen av artiklarna 6.1 och 14.1 i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associationen, vilket antagits av det associeringsråd som inrättades genom associeringsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet,
meddelar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini samt domarna C.N. Kakouris, G. Hirsch, H. Ragnemalm och R. Schintgen (referent),
generaladvokat: M.B. Elmer,
justitiesekreterare: D. Louterman-Hubeau,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Suat Kol, genom advokaten C. Rosenkranz, Berlin,
- Tysklands regering, genom dr Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av professor K. Hailbronner, universitetet i Konstanz,
- Spaniens regering, genom A.J. Navarro González, generaldirektör med ansvar för samordning av gemenskapsrättsliga och institutionella frågor, och R. Silva de Lapuerta, abogado del Estado, statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud,
- Frankrikes regering, genom C. de Salins och A. Bourgoing, sous-directeur respektive chargé de mission, avdelningen för rättsfrågor, utrikesministeriet, båda i egenskap av ombud,
- Förenade kungarikets regering, genom J.E. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av E. Sharpston, barrister,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren P. Hillenkamp och P. van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 23 januari 1997 av: Tysklands regering, Spaniens regering, Frankrikes regering, Förenade kungarikets regering och kommissionen,
och efter att den 6 mars 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Oberverwaltungsgericht Berlin har genom beslut av den 11 augusti 1995, som inkom till domstolen den 28 augusti samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt två frågor om tolkningen av artiklarna 6.1 och 14.1 i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associationen (nedan kallat beslut nr 1/80). Associeringsrådet inrättades genom avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Turkiet, vilket undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Turkiet, å ena sidan, och Europeiska ekonomiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, och som slöts, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT L 217, 1963, s. 3685).
2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Suat Kol, som är turkisk medborgare, och Land Berlin med anledning av ett beslut om att utvisa Suat Kol från tyskt territorium.
3 Det framgår av handlingarna i målet att Suat Kol inreste till Tyskland den 15 februari 1988, där han den 9 maj samma år ingick äktenskap med en tysk medborgare.
4 De tyska myndigheterna, som misstänkte att det var fråga om ett skenäktenskap, beviljade inledningsvis Suat Kol ett intyg om att han ingivit en ansökan om uppehållstillstånd, varefter han beviljades ett uppehållstillstånd som var tidsbegränsat men som har förnyats vid upprepade tillfällen.
5 Den 2 maj 1991 erhöll Suat Kol, efter att tillsammans med sin maka ha förklarat att de levde tillsammans som äkta makar i sin gemensamma bostad och hade gemensamt hushåll, ett permanent uppehållstillstånd i Tyskland.
6 Denna uppgift var emellertid oriktig. Suat Kols maka hade i själva verket ansökt om äktenskapsskillnad redan i april 1990 och makarna hade slutat att leva tillsammans redan innan de den 2 maj 1991 avgav sin förklaring.
7 Suat Kol ådömdes vid Amtsgericht Tiergarten i Berlin genom dom av den 29 november 1993 ett bötesstraff för att ha lämnat oriktiga uppgifter i syfte att erhålla uppehållstillstånd. Hans före detta hustru dömdes för medverkan.
8 Suat Kol har visat att han haft anställning i Tyskland från och med den 3 april 1989 till och med den 31 december 1989 samt den 7 februari 1990 hos en första arbetsgivare, och från och med den 15 juni 1990 till och med den 6 juli 1993, från och med den 6 september 1993 till och med den 8 februari 1994 samt från och med den 24 mars 1994 hos en andra arbetsgivare.
9 Den 7 juli 1994 beslutade Landeseinwohneramt Berlin att Suat Kol skulle utvisas med omedelbar verkan. Denna åtgärd motiverades av allmänpreventiva syften, som bestod i att avhålla andra utlänningar från att avge oriktiga uppgifter för att erhålla uppehållstillstånd.
10 Suat Kols begäran om uppskov med verkställigheten av beslutet avslogs av Verwaltungsgericht Berlin genom beslut av den 12 maj 1995 och han överklagade då detta beslut till Oberverwaltungsgericht Berlin.
11 Suat Kol gjorde till stöd för sin talan gällande att de anställningsperioder han fullgjort i Tyskland grundade en rätt till uppehållstillstånd i denna medlemsstat enligt artikel 6.1 i beslut nr 1/80 och att en utvisning som enbart grundades på allmänpreventiva hänsyn var oförenlig med artikel 14.1 i samma beslut.
12 Oberverwaltungsgericht Berlin, som anser att utvisningen står i överensstämmelse med tysk rätt, undrar om inte en lösning som är mer förmånlig för Suat Kol skulle kunna följa av artiklarna 6.1 och 14.1 i beslut nr 1/80.
13 Artikel 6.1, som återfinns i kapitel II (Sociala bestämmelser) avsnitt 1 (Frågor om anställning och fri rörlighet för arbetstagare) i beslut nr 1/80 har följande lydelse:
"Med undantag för bestämmelserna i artikel 7 om familjemedlemmars rätt till anställning har en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat:
- rätt att efter ett års laglig anställning i denna medlemsstat få förnyat sitt arbetstillstånd hos samma arbetsgivare om han har anställning,
- rätt att efter tre års laglig anställning, med undantag för det företräde som skall ges arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, i denna medlemsstat inom samma yrke besvara ett erbjudande om anställning från valfri arbetsgivare som görs under sedvanliga omständigheter och som registrerats hos arbetsförmedlingen i denna medlemsstat,
- rätt att efter fyra års laglig anställning i denna medlemsstat utöva valfri avlönad verksamhet."
14 Artikel 14.1, som ingår i samma avsnitt i kapitel II i beslut nr 1/80, har följande lydelse:
"Bestämmelserna i detta avsnitt är tillämpliga med undantag för begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsan."
15 Oberverwaltungsgericht Berlin undrar emellertid vilken tolkning som skall ges begreppen "laglig anställning" och "begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsan" i dessa två bestämmelser. Den undrar också om det är möjligt att anse att de anställningsperioder som Suat Kol fullgjort efter det att han den 2 maj 1991 avgav de oriktiga uppgifterna utgör laglig anställning i den mening som avses i artikel 6.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80. Dessutom vill den veta om principerna för den fria rörligheten för arbetstagare från en medlemsstat, enligt vilka det vid beslut om utvisning endast är möjligt att ta hänsyn till den enskildes beteende och enligt vilka den omständigheten att en person dömts i domstol inte i sig utgör grund för en sådan åtgärd, även gäller turkiska arbetstagare.
16 Då Oberverwaltungsgericht Berlin har ansett att en tolkning av de ovannämnda bestämmelserna är nödvändig för att den skall kunna avgöra målet, har den hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Är de anställningsperioder som en turkisk arbetstagare har fullgjort i en medlemsstat på grundval av ett uppehållstillstånd som han utverkat genom vilseledande att betrakta som en sådan laglig anställning som åsyftas i artikel 6.1 i associeringsrådet EEG-Turkiets beslut nr 1/80?
2) För det fall att den första frågan besvaras jakande:
Är det förenligt med artikel 14.1 i ovan nämnda beslut att avsluta en sådan arbetstagares vistelse genom utvisning enbart på allmänpreventiva grunder för att avskräcka andra utlänningar?"
Den första frågan
17 Inledningsvis skall det påpekas att det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att Suat Kol har dömts för att ha avgivit oriktiga uppgifter i syfte att erhålla uppehållstillstånd i Tyskland.
18 Under dessa omständigheter skall den första frågan i huvudsak anses avse frågan om huruvida artikel 6.1 i beslut nr 1/80 skall tolkas så, att en turkisk arbetstagare uppfyller villkoret att i den mottagande medlemsstaten ha haft en laglig anställning i den mening som avses i denna bestämmelse då han har haft denna anställning på grundval av ett uppehållstillstånd som han beviljats med anledning av ett vilseledande som givit upphov till fällande dom.
19 För att besvara denna fråga skall det först konstateras att det följer av beslutet om hänskjutande att Suat Kol den 2 maj 1991, som var den tidpunkt då han avgav de oriktiga uppgifterna för att erhålla permanent uppehållstillstånd i Tyskland, inte hade haft laglig anställning i ett år hos samme arbetsgivare, i den mening som avses i artikel 6.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80. Suat Kol hade nämligen haft anställning i två perioder - en om nära nio månader och en om tio och en halv månad - i den mottagande medlemsstaten, vilka fullgjorts hos två olika arbetsgivare. Såsom följer av domen av den 29 maj 1997 i mål C-386/95, Eker (REG 1997, s. I-2707), förutsätts i artikel 6.1 första strecksatsen att arbetstagaren under en oavbruten period om ett år har haft anställning hos samme arbetsgivare.
20 Följaktligen skulle Suat Kol inte kunna göra gällande de rättigheter som anges i artikel 6.1 första strecksatsen, om inte de anställningsperioder han har haft efter den 2 maj 1991 skulle kunna anses utgöra en sådan laglig anställning som avses i denna bestämmelse.
21 I detta hänseende skall det erinras om att enligt fast rättspraxis (dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince, Rec. 1990, s. I-3461, punkt 30, av den 16 december 1992 i mål C-237/91, Kus, Rec. 1992, s. I-6781, punkterna 12 och 22, och av den 6 juni 1995 i mål C-434/93, Bozkurt, REG 1995, s. I-1475, punkt 26) förutsätter en laglig anställning i den mening som avses i artikel 6.1 att arbetstagaren har en stabil och säker situation på arbetsmarknaden i medlemsstaten och därmed ett icke ifrågasatt uppehållstillstånd.
22 I den ovannämnda domen i målet Sevince, punkt 31, ansåg domstolen att en turkisk arbetstagare inte befann sig i en stabil och säker situation på arbetsmarknaden i en medlemsstat under den period då verkställigheten av ett beslut att inte bevilja honom uppehållstillstånd uppskjutits på grund av att han väckt talan mot detta beslut och han i avvaktan på att målet avgjordes beviljats tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd i den ifrågavarande medlemsstaten.
23 I den ovannämnda domen i målet Kus ansåg domstolen inte heller att en turkisk arbetstagare uppfyllde dessa villkor då han endast beviljats uppehållstillstånd med stöd av nationella bestämmelser, enligt vilka han tilläts vara bosatt i det mottagande landet under tiden för förfarandet med att bevilja uppehållstillstånd (punkt 18), av det skälet att han endast hade erhållit tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd i detta land i avvaktan på ett definitivt beslut i frågan om uppehållstillstånd (punkt 13).
24 Domstolen ansåg nämligen att det inte var möjligt att anse de anställningsperioder som lagliga i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 som den berörde fullgjort, så länge det inte stod fullständigt klart att arbetstagaren under denna tidsperiod även haft en laglig rätt till uppehållstillstånd. I annat fall skulle ett rättsligt avgörande genom vilket han definitivt nekas denna rätt bli utan verkan och göra det möjligt för honom att tillskansa sig de rättigheter som anges i artikel 6.1 under en tidsperiod när han inte uppfyllde villkoren för dessa rättigheter (se domen i ovannämnda i målet Kus, punkt 16).
25 Det finns än starkare skäl för att denna tolkning skall gälla i en situation som den i målet i den nationella domstolen, där den turkiske arbetstagaren har beviljats permanent uppehållstillstånd i den mottagande medlemsstaten endast på grundval av att han avgivit oriktiga uppgifter, för vilket han också dömts.
26 De anställningsperioder som den turkiske medborgaren fullgjort efter att ha beviljats uppehållstillstånd endast på grundval av ett vilseledande som givit upphov till fällande dom skall inte anses vara sådana perioder av laglig anställning som beaktas vid tillämpning av artikel 6.1 i beslut nr 1/80, eftersom den turkiske medborgaren inte uppfyllde villkoren för beviljandet av ett sådant tillstånd, vilket följaktligen kan komma att återkallas till följd av att vilseledandet upptäckts.
27 Följaktligen grundas de anställningsperioder som en turkisk medborgare har fullgjort på grundval av ett uppehållstillstånd som erhållits under sådana omständigheter inte på en stabil situation och skall endast anses vara av tillfällig art, eftersom den berörde under de aktuella tidsperioderna inte hade något giltigt uppehållstillstånd.
28 Det är dessutom uteslutet att en anställning som innehas på grundval av ett uppehållstillstånd som beviljats med anledning av ett vilseledande, vilket, som i målet vid den nationella domstolen, har givit upphov till fällande dom, skulle kunna ge upphov till rättigheter för den turkiske arbetstagaren eller motivera berättigade förväntningar i hans fall.
29 Med anledning av det ovan anförda skall den första frågan besvaras så, att artikel 6.1 i beslut nr 1/80 skall tolkas så, att en turkisk arbetstagare inte uppfyller villkoret om laglig anställning i den mottagande medlemsstaten i den mening som avses i denna bestämmelse, då han haft denna anställning på grundval av ett uppehållstillstånd som han beviljats med anledning av ett vilseledande som givit upphov till fällande dom.
Den andra frågan
30 Den nationella domstolen har hänskjutit den andra frågan endast för det fall den första frågan besvaras jakande.
31 Med anledning av att den första frågan besvaras nekande saknas anledning att besvara den andra frågan.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
32 De kostnader som har förorsakats den tyska, den spanska, den franska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 11 augusti 1995 förts vidare av Oberverwaltungsgericht Berlin - följande dom:
Artikel 6.1 i beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associationen, vilket antagits av det associeringsråd som inrättades genom associeringsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, skall tolkas så, att en turkisk arbetstagare inte uppfyller villkoret om laglig anställning i den mottagande medlemsstaten i den mening som avses i denna bestämmelse, då han haft denna anställning på grundval av ett uppehållstillstånd som han beviljats med anledning av ett vilseledande som givit upphov till fällande dom.
Full & Egal Universal Law Academy