Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Under förfarandet vid domstolen har det anförts andra faktiska omständigheter än i beslutet om hänskjutande - Skyldighet för domstolen att endast beakta de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande
(EG-fördraget, artikel 177; EG-stadgan för domstolen, artikel 20)
2 Fri rörlighet för varor - Undantag - Förekomst av direktiv om harmonisering - Verkningar - Skydd för rätt till varumärke i nationell lagstiftning när vara har bringats i omsättning i en medlemsstat av innehavaren eller med hans samtycke - Bedömning med beaktande av direktiv 89/104
(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36; rådets direktiv nr 89/104, artikel 7)
3 Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Nödvändigt att säkerställa direktivens verkan - Nationella domstolars skyldigheter
4 Tillnärmning av lagstiftning - Varumärken - Direktiv 89/104 - Vara med ursprung i tredje land som har bringats i omsättning i en medlemsstat av varumärkesinnehavaren eller med hans samtycke - Varan har förvärvats lagligen av en oberoende köpman - Import till en annan medlemsstat av en vara som inte har bearbetats och vars förpackning inte har förändrats - Rätten till varumärket i de två medlemsstaterna innehas av samma koncern - Varumärkesinnehavaren motsätter sig import - Otillåtet enligt principen om konsumtion av rätt till varumärke
(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36; rådets direktiv 89/104, artikel 7.1 och 7.2)
Sammanfattning
5 Domstolen kan, för att besvara den tolkningsfråga som har ställts till den, inte stödja sig på de faktiska omständigheter som har framkommit under förfarandet vid domstolen om de skiljer sig från uppgifterna i beslutet om hänskjutande. Om domstolen kunde göra så, skulle den ha att ta ställning till ett principiellt problem som den ännu inte har behandlat, vilket skulle ske på grundval av faktiska omständigheter som redan borde ha preciserats för att domstolen skulle kunna ge ett ändamålsenligt svar. Om en viktig fråga väcks avseende räckvidden av de rättigheter som en innehavare av ett varumärke kan ha till följd av detsamma, finns det särskilda skäl för domstolen att inte frångå de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande, eftersom varumärkesinnehavaren inte är part i målet vid den nationella domstolen och således inte kan framföra sina argument vid domstolen. En ändring av tolkningsfrågornas substans skulle under alla omständigheter vara oförenlig med den roll som domstolen har givits genom artikel 177 i fördraget samt med domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda parter ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen, med beaktande av att berörda parter enligt denna bestämmelse endast delges beslut om hänskjutande.
6 Artikel 7 i första varumärkesdirektivet 89/104, som formulerats i allmänna ordalag, reglerar på ett uttömmande sätt frågan om konsumtion av rättigheter som är knutna till varumärket beträffande varor som har förts ut på marknaden inom gemenskapen, varför nationella regler på området skall bedömas med hänsyn till bestämmelserna i detta direktiv och inte till artiklarna 30 och 36 i fördraget. Det skall emellertid beaktas att direktivet, såsom alla rättsakter som hör till sekundärrätten, skall tolkas mot bakgrund av fördragets bestämmelser, i det aktuella fallet bestämmelserna om fri rörlighet för varor.
7 Den nationella domstol som skall tolka direktivet är vid tillämpningen av nationell rätt - oavsett om det är fråga om bestämmelser som tillkommit tidigare eller senare än direktivet - skyldig att i största möjliga utsträckning göra detta mot bakgrund av direktivets lydelse och ändamål för att uppnå det resultat som avses med direktivet.
8 Artikel 7.1 i första varumärkesdirektivet 89/104, som är formulerad i ordalag som motsvarar dem som har använts när domstolen i sin rättspraxis genom tolkning av artiklarna 30 och 36 i fördraget har erkänt den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen, skall tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av en nationell regel i en medlemsstat, enligt vilken en innehavare av ett varumärke kan hindra import av en vara som skyddas av detta varumärke i en situation där
- varan har tillverkats i tredje land,
- varan har importerats till en andra medlemsstat av varumärkesinnehavaren eller av ett annat bolag som tillhör samma koncern som varumärkesinnehavaren,
- varan har förvärvats lagligen i den andra medlemsstaten av en oberoende köpman som har exporterat den till den första medlemsstaten,
- varan inte har bearbetats och dess förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstaten till vilken importen sker och
- rätten till varumärket i de två medlemsstaterna innehas av samma koncern.
Den princip om konsumtion som anges i artikel 7 gäller när innehavaren av varumärket i den medlemsstat till vilken import sker och innehavaren av varumärket i den exporterande staten, även om de är olika personer, har ekonomiska band till varandra, exempelvis genom att de är dotterbolag i samma koncern. Det gör detsamma om den vara som skyddas av varumärket har tillverkats i tredje land eller inte, då den under alla omständigheter lagligen har förts ut på marknaden i den medlemsstat till vilken den har importerats av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke, däri inbegripet av ett annat bolag som tillhör samma koncern. Ett enkelt tillägg av upplysningar på etiketten, såsom beskrivs ovan, utgör inte skälig grund i den mening som avses i artikel 7.2 i direktivet, om etiketten inte i ändrat skick saknar vissa viktiga upplysningar eller innehåller felaktig information eller kan skada varumärkets och varumärkesinnehavarens anseende.
Parter
I mål C-352/95,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunal de commerce de Pontoise (Frankrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Phytheron International SA
och
Jean Bourdon SA,
angående tolkningen av artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget,
meddelar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna C. Gulmann (referent), D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet och M. Wathelet,
generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Phytheron International SA, genom advokaten Lise Funck-Brentano, Paris,
- Frankrikes regering, genom Catherine de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och Philippe Martinet, secrétaire des affaires étrangères vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Berend Jan Drijber, rättstjänsten, och Jean-Francis Pasquier, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 12 september 1996 av: Phytheron International SA, Frankrikes regering och kommissionen,
och efter att den 24 oktober 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Tribunal de commerce de Pontoise har genom beslut av den 3 oktober 1995, som inkom till domstolen den 15 november samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande i två frågor avseende tolkningen av artiklarna 30 och 36 i samma fördrag.
2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan de två franska bolagen Phytheron International SA (nedan kallat Phytheron) och Jean Bourdon SA (nedan kallat Bourdon) med anledning av att Bourdon hävt det avtal som de båda bolagen slöt år 1994, enligt vilket Bourdon skulle köpa 3 000 liter av en fytosanitär produkt, Previcur N, vilken hade importerats från Tyskland, men som hade sitt ursprung i Turkiet.
3 Bourdon återkallade sin beställning före leveransen och gjorde gällande att denna leverans av Previcur N inte kunde marknadsföras i Frankrike utan tillstånd från innehavaren av detta varumärke, som syntes vilja motsätta sig att så skedde. Phytheron väckte då talan om skadestånd på grund av avtalsbrott vid Tribunal de commerce de Pontoise.
4 Bourdon hävdade vid den nationella domstolen att det enligt fransk rätt inte är tillåtet att importera varor från tredje land utan tillstånd från den som är innehavare av varumärket för dessa varor. I det aktuella fallet blev Bourdon övertygat om att bolaget skulle åtalas för varumärkesintrång om det fullföljde avtalet, eftersom varumärkesinnehavaren inte hade givit sitt tillstånd till marknadsföring av det omtvistade partiet.
5 Phytheron hävdade att enligt gemenskapsrätten skall en vara som får importeras till och marknadsföras i en medlemsstat omfattas av den fria rörligheten inom Europeiska unionen. Phytheron anförde att med beaktande av hur Förbundsrepubliken Tyskland vid tidpunkten för omständigheterna i målet tillämpade systemet med internationell konsumtion av varumärkesinnehavarens rättigheter, skulle det omtvistade partiet av Previcur N, som lagligen hade importerats till och marknadsförts i Tyskland, omfattas av rätten till fri rörlighet inom Europeiska unionen.
6 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de commerce de Pontoise att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:
"1) Kan en varumärkesskyddad vara, som en köpman i medlemsstat A lagligen har förvärvat i medlemsstat B, där den är godkänd och marknadsförs under samma varumärke, lagligen importeras från medlemsstat B och marknadsföras i medlemsstat A när det rör sig om:
- en autentisk vara som inte på något sätt har förändrats,
- en vara vars förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstat A,
- en vara som är godkänd även i medlemsstat A?
2) Innebär inte ett förbud som grundas på varumärkeslagstiftningen i medlemsstat A en överträdelse av bestämmelserna i artikel 30 i fördraget?"
7 För att kunna ge ett ändamålsenligt svar på dessa frågor skall, såsom den franska regeringen och kommissionen har begärt, frågorna preciseras i rättsligt och faktiskt hänseende.
8 Det framgår av beslutet om hänskjutande att Bourdon vid den nationella domstolen har hävdat att en varumärkesinnehavare enligt den franska rättsprincipen om varumärkens territoriella begränsning kan motsätta sig att hans varor importeras från tredje land om han inte givit sitt tillstånd till detta och att syftet med de frågor som ställts är att få veta om artikel 30 i fördraget, vilken förbjuder åtgärder som har motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, utgör ett hinder mot en sådan nationell lagstiftning.
9 Det framgår av beslutet om hänskjutande även att det är ostridigt i målet att varan i det omtvistade avtalet har tillverkats i Turkiet där det tyska bolaget Schering, vilket är ett dotterbolag i den tyska Hoechst-koncernen, lät ett annat dotterbolag tillverka varan och sedan importerade den till Tyskland.
10 Under förfarandet vid domstolen har det emellertid angetts att varan i själva verket har tillverkats i Tyskland, varifrån varan sedan exporterades till Turkiet, där en oberoende köpman förvärvade det omtvistade partiet från ett turkiskt dotterbolag till den tyska Hoechst-koncernen och sedan sålde partiet till Phytheron.
11 Av de skäl som kommer att anges nedan i punkt 12-14 i denna dom kan domstolen inte i det aktuella fallet besvara andra frågor än de som omfattas av de faktiska omständigheterna i beslutet om hänskjutande.
12 Om domstolen skulle grunda sig på de faktiska omständigheter som har framkommit vid förfarandet vid domstolen, skulle själva substansen i det problem som har väckts genom frågorna för förhandsavgörande ändras. I så fall skulle domstolen ha att ta ställning till ett principiellt problem som den ännu inte har behandlat, vilket skulle ske på grundval av faktiska omständigheter som redan borde ha preciserats för att domstolen skulle kunna ge ett ändamålsenligt svar.
13 Det skall vidare anmärkas att i en tvist vari en viktig fråga väcks avseende räckvidden av de rättigheter som en innehavare av ett varumärke kan ha till följd av detsamma, finns det särskilda skäl för domstolen att inte frångå de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande, eftersom varumärkesinnehavaren inte är part i målet vid den nationella domstolen och således inte kan framföra sina argument vid domstolen.
14 En ändring av tolkningsfrågornas substans skulle avslutningsvis vara oförenlig med den roll som domstolen har givits genom artikel 177 i fördraget samt med domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda parter ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen, med beaktande av att berörda parter enligt denna bestämmelse endast delges beslut om hänskjutande (se bland annat dom av den 1 april 1982 i förenade målen 141/81, 142/81 och 143/81, Holdijk m.fl., Rec. 1982, s. 1299, punkt 6, och av den 30 januari 1997, C-178/95, Wiljo, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 30).
15 Det skall dessutom anmärkas att den nationella domstolen inte uttryckligen har angett vem som i Tyskland och i Frankrike är innehavare av varumärket i fråga. Det framgår dock implicit av beslutet om hänskjutande att varumärket, såväl i Tyskland som i Frankrike, innehas av bolag som ingår i den tyska Hoechst-koncernen och att det är varumärkesinnehavaren eller ett annat bolag i samma koncern som marknadsförde varan i Tyskland.
16 Vad avser den lagstiftning som var tillämplig i Frankrike vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen skall det anmärkas, såsom den franska regeringen har gjort, att artikel 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1, nedan kallat varumärkesdirektivet) har införlivats med fransk rätt genom artikel L.713-4 i lagsamlingen i immaterialrätt. I artikel 7 i direktivet föreskrivs:
"1. Ett varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har förts ut på marknaden under varumärket inom gemenskapen.
2. Punkt 1 skall inte gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden."
17 I detta avseende skall det erinras om att enligt domstolens rättspraxis reglerar artikel 7 i varumärkesdirektivet, som formulerats i allmänna ordalag, på ett uttömmande sätt frågan om konsumtion av rättigheter som är knutna till varumärket beträffande varor som har förts ut på marknaden inom gemenskapen. Det skall vidare erinras om att när det i gemenskapsdirektiv föreskrivs harmonisering av de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de intressen som anges i artikel 36 i fördraget skyddas, skall alla nationella åtgärder som rör detta skydd bedömas med hänsyn till bestämmelserna i detta direktiv och inte till artiklarna 30 och 36 i fördraget (se dom av den 11 juli 1996 i förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93, Bristol-Myers Squibb m.fl., REG 1996, s. I-3457, punkterna 25 och 26).
18 Frågorna från den nationella domstolen skall således förstås så, att de avser artikel 7 i varumärkesdirektivet, eftersom domstolen redan har konstaterat att denna artikel skall tolkas mot bakgrund av fördragets bestämmelser om den fria rörligheten för varor (se den ovannämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkt 27), och den nationella domstol som skall tolka direktivet vid tillämpningen av nationell rätt - oavsett om det är fråga om bestämmelser som tillkommit tidigare eller senare än direktivet - är skyldig att i största möjliga utsträckning göra detta mot bakgrund av direktivets lydelse och ändamål för att uppnå det resultat som avses med direktivet (se dom av den 11 juli 1996, Eurim-Pharm, förenade målen C-71/94, C-72/94 och C-73/94, REG 1996, s. I-3603, punkt 26).
19 Mot denna bakgrund syftar den nationella domstolens tolkningsfrågor - vilka bör besvaras i ett sammanhang - i huvudsak till att en precisering skall ges av huruvida artikel 7 i varumärkesdirektivet utgör hinder för tillämpning av en nationell regel i medlemsstat A, enligt vilken innehavaren av ett varumärke kan förhindra import av en vara som skyddas av ett varumärke i en situation där
- varan har tillverkats i tredje land,
- varan har importerats till medlemsstat B av varumärkesinnehavaren eller av ett annat bolag som tillhör samma koncern som varumärkesinnehavaren,
- varan har förvärvats lagligen i medlemsstat B av en oberoende köpman som har exporterat den till medlemsstat A,
- varan inte har bearbetats och dess förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstaten till vilken importen sker och
- rätten till varumärket i medlemsstaterna A och B innehas av samma koncern.
20 Det skall inledningsvis erinras om att artikel 7.1 i varumärkesdirektivet är formulerad i ordalag som motsvarar dem som har använts av domstolen i de domar där den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen, genom en tolkning av artiklarna 30 och 36 i fördraget, erkänts inom gemenskapsrätten. Således återges i denna bestämmelse domstolens rättspraxis, enligt vilken innehavaren av en varumärkesrätt som är skyddad enligt en medlemsstats lagstiftning inte kan åberopa denna lagstiftning för att motsätta sig import eller marknadsföring av en vara som av honom själv eller med hans samtycke har bringats i omsättning i en annan medlemsstat (se den ovannämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkt 31).
21 Vad beträffar tvisten vid den nationella domstolen skall det preciseras
- att den princip om konsumtion som anges i artikel 7 gäller när innehavaren av varumärket i den medlemsstat till vilken import sker och innehavaren av varumärket i exportlandet är densamma eller när de, även om de är olika personer, har ekonomiska band till varandra, exempelvis genom att de är dotterbolag i samma koncern (se dom av den 22 juni 1994 i mål C-9/93, IHT Internationale Heiztechnik och Danziger, Rec. 1994, s. I-2789, punkterna 34 och 37), och
- att det för tillämpningen av artikel 7 i varumärkesdirektivet gör det detsamma om den vara som skyddas av varumärket har tillverkats i tredje land eller inte, då den under alla omständigheter lagligen har förts ut på marknaden i den medlemsstat till vilken den har importerats av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke, däri inbegripet av ett annat bolag som tillhör samma koncern.
22 Det skall vidare anmärkas att artikel 7.2 i varumärkesdirektivet enligt domstolens rättspraxis avseende artiklarna 30 och 36 i fördraget (se den ovannämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkterna 40 och 41) föreskriver att konsumtionsprincipen inte är tillämplig när det föreligger skälig grund för varumärkesinnehavaren att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden.
23 I detta avseende räcker det att konstatera att enligt domstolens rättspraxis kan ett enkelt tillägg av upplysningar på etiketten, exempelvis sådana som beskrivs i tolkningsfrågorna, inte utgöra skälig grund i den mening som avses i artikel 7.2 i varumärkesdirektivet, förutsatt att etiketten inte i ändrat skick saknar vissa viktiga upplysningar eller ger felaktig information eller kan skada varumärkets och varumärkesinnehavarens anseende (se domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkterna 65, 75 och 76).
24 Svaret blir således att artikel 7 i varumärkesdirektivet skall tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av en nationell regel i medlemsstat A enligt vilken en innehavare av ett varumärke kan hindra import av en vara som skyddas av detta varumärke i en situation där
- varan har tillverkats i tredje land,
- varan har importerats till medlemsstat B av varumärkesinnehavaren eller av ett annat bolag som tillhör samma koncern som varumärkesinnehavaren,
- varan har förvärvats lagligen i medlemsstat B av en oberoende köpman som har exporterat den till medlemsstat A,
- varan inte har bearbetats och dess förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstaten till vilken importen sker och
- rätten till varumärket i medlemsstaterna A och B innehas av samma koncern.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
25 De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 3 oktober 1995 förts vidare av Tribunal de commerce de Pontoise - följande dom:
Artikel 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar skall tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av en nationell regel i medlemsstat A enligt vilken en innehavare av ett varumärke kan hindra import av en vara som skyddas av detta varumärke i en situation där
- varan har tillverkats i tredje land,
- varan har importerats till medlemsstat B av varumärkesinnehavaren eller av ett annat bolag som tillhör samma koncern som varumärkesinnehavaren,
- varan har förvärvats lagligen i medlemsstat B av en oberoende köpman som har exporterat den till medlemsstat A,
- varan inte har bearbetats och dess förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstaten till vilken importen sker och
- rätten till varumärket i medlemsstaterna A och B innehas av samma koncern.
Full & Egal Universal Law Academy