Generaladvokatens förslag till avgörande
1 Genom föreliggande talan begär kommissionen att domstolen skall fastställa att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor(1) (nedan kallat direktivet) genom att bibehålla artikel L 213-1 i Code du Travail i vilken det med ett fåtal undantag föreskrivs ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete, då däremot förbudet i fråga inte gäller manliga arbetstagare.
2 Principen om likabehandling av kvinnor och män, såsom den föreskrivs i direktivet, innebär att det inte får förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus (artikel 2.1). Emellertid föreskrivs en möjlighet till undantag avseende skydd för kvinnor, särskilt vid graviditet och moderskap (artikel 2.3).
Vad beträffar den här relevanta bestämmelsen i artikel 5.1 föreskrivs i denna att "[t]illämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön". Närmare bestämt skall medlemsstaterna för detta ändamål vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas (artikel 5.2 a) samt att de lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen omarbetas, när det behov av skydd som ursprungligen gav upphov till dem inte längre är välgrundat (artikel 5.2 c).
I artikel 9.1 i direktivet fastställs den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna skall anta de nödvändiga bestämmelserna till 30 månader efter dagen för anmälan av samma direktiv. Vad särskilt beträffar artikel 5.2 c åläggs emellertid de nationella myndigheterna att utföra en första utvärdering, och vid behov en första omarbetning av de lagar och andra författningar som nämns däri inom fyra år, en frist som gick ut den 14 februari 1980.
3 Vad beträffar den franska lagstiftningen fastslås i den ovan nämnda artikel L 213-1 i Code du travail ett principiellt förbud mot nattarbete för kvinnor. Närmare bestämt föreskrivs att "kvinnor får inte inneha något slags nattarbete i verkstäder, fabriker, gruvor eller stenbrott, byggarbetsplatser eller intilliggande lokaler, varken i privat eller offentlig, konfessionslös eller religiös anställning. Detta gäller även om anläggningarna är avsedda för yrkesutbildning eller välgörenhet samt i fråga om offentliga verk och ministerier, hos fria yrkesutövare, inom icke-rörelsedrivande enkla bolag, eller inom fackföreningar eller sammanslutningar oavsett art". Vissa undantag, som har införts senare(2), tillämpas på kvinnor som innehar arbetsledande befattningar eller befattningar av teknisk karaktär som medför ansvar samt på kvinnor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i tjänster som vanligtvis inte omfattar kroppsarbete. Förbudet mot nattarbete har även hävts för fall av nationellt intresse, med anledning av särskilt allvarliga situationer samt för anställda som skiftarbetar. I det sistnämnda fallet krävs ett dekret som utsträcker en överenskommelse eller ett kollektivavtal inom en bransch, eller en överenskommelse eller ett kollektivavtal som ingås inom ett företag, tillsammans med ett godkännande från yrkesinspektionen. Påföljden för åsidosättande av dessa regler är böter.
Den ovan beskrivna franska lagstiftningen antogs för att genomföra Internationella arbetsorganisationens (nedan kallad ILO) konvention nr 89 av den 9 juli 1948. Konventionen - i vars artikel 3 föreskrivs ett förbud mot nattarbete för kvinnor med vissa undantag - ratificerades av Frankrike genom lag nr 53-603 av den 7 juli 1953.
4 Det bör här konstateras att domstolen i domen i målet Stoeckel, då den hade att uttala sig om förbudet i fråga, fastslog att "artikel 5 i direktiv 76/207 är tillräckligt precis för att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att inte fastslå ett principiellt förbud i sin lagstiftning mot nattarbete för kvinnor samtidigt som ett förbud mot nattarbete för män inte är i kraft, även om det finns undantag från denna skyldighet"(3).
Efter att åter ha anfört att artikel 5.1 i direktivet är en regel med direkt effekt och således kan åberopas direkt av de berörda vid de nationella domstolarna(4) fastslog domstolen i huvudsak att förbudet mot nattarbete i den franska lagstiftningen, även med beaktande av de ovan nämnda undantagen, var oförenligt med direktivet eftersom det endast var tillämpligt på kvinnor. Därav följer att inte heller ILO:s konvention nr 89 enligt domstolens synsätt i något fall skulle kunna anses vara av sådan art att den motiverar ett åsidosättande av principen om likabehandling av kvinnor och män enligt artikel 5 i direktivet.
5 I den senare domen i målet Levy, som rörde samma nationella lagstiftning, ombads domstolen emellertid - uttryckligen - att mot bakgrund av artikel 234(5) i fördraget uttala sig om förhållandet mellan tillämpningen av de i föreliggande fall aktuella gemenskapsrättsliga bestämmelserna och iakttagandet av skyldigheter som följer av ett avtal som har slutits innan EEG-fördraget trädde i kraft, vilket just är fallet med ILO:s konvention nr 89. Då domstolen besvarade den hänskjutna frågan klargjorde den att "den nationella domstolen är skyldig att säkerställa att artikel 5 i direktiv 76/207 iakttas fullt ut och får inte tillämpa någon bestämmelse i den nationella lagstiftningen som strider mot denna, om inte tillämpningen av denna bestämmelse är nödvändig för att göra det möjligt för den berörda medlemsstaten att uppfylla skyldigheter som ålagts genom ett avtal som ingåtts med tredje land innan EEG-fördraget trädde i kraft"(6).
Domstolen fastslog med andra ord att de nationella domstolarna enligt artikel 234 får bortse från de skyldigheter som följer av artikel 5 i direktivet tills den konstaterade oförenligheten har undanröjts.
6 Under tiden, den 26 februari 1992, hade den franska regeringen frånträtt ILO:s konvention nr 89, just till följd av domen i målet Stoeckel. Frånträdandet trädde i kraft exakt ett år därefter, det vill säga den 26 februari 1993(7).
7 Det är mot denna bakgrund som föreliggande mål skall bedömas. Kommissionen inledde nämligen förfarandet om fördragsbrott mot Frankrike först efter det att skyldigheterna enligt ILO:s konvention nr 89 inte längre var bindande för det landet. Den formella underrättelsen sändes till den franska regeringen den 2 mars 1994 och följdes den 8 november 1994 av det motiverade yttrandet. Då den franska regeringen inte hade rättat sig efter sagda yttrande inom den ålagda tvåmånadersfristen, väckte kommissionen den 6 juni 1996 föreliggande talan.
Sammanfattningsvis hävdar kommissionen att eftersom den franska regeringen har frånträtt ILO:s konvention nr 89 och uppsägningen trätt i kraft, utgör bibehållandet av artikel L 213-1 i Code du travail ett åsidosättande av artikel 5 i direktivet. Kommissionen ber därför domstolen att fastställa sagda åsidosättande.
8 Den franska regeringen förnekar det påstådda åsidosättandet och gör gällande att i och med att Frankrike inte längre är bundet av ILO:s konvention nr 89, är de nationella domstolarna numera inte tvungna att tillämpa den omtvistade lagstiftningen, eftersom artikel 5 är en bestämmelse med direkt effekt. Detta skulle för övrigt uttryckligen framgå av ett interpellationssvar som avgivits och publicerats i den franska officiella tidningen(8). Regeringen understryker själv att ett lagförslag som lades fram år 1992 förkastades av arbetsmarknadens parter, vilka därefter uppmanades att själva förhandla fram garantier och ersättningar inom de branscher där nattarbete är mest förekommande. Hur som helst skulle praxis inom området bekräfta att artikel L 213-1 i Code du travail i praktiken inte längre tillämpas(9).
Enligt den franska regeringen skulle det således inte längre föreligga någon diskriminering på grund av kön, varken rättsligt eller faktiskt, i fråga om arbetsvillkor och särskilt inte i fråga om utförande av nattarbete.
9 Denna argumentation kan inte godtas. Det är i det avseendet tillräckligt att påpeka att "bristande överensstämmelse med - ven de direkt tillämpliga - bestämmelserna i fördraget enligt en fast rättspraxis endast kan slutgiltigt avhjälpas genom tvingande nationella bestämmelser med samma rättsliga status som de bestämmelser som skall ändras. Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som följer av fördraget".(10) Det förtjänar knappast att understrykas att detta påstående med säkerhet gäller med avseende på ett interpellationssvar, även om detta har publicerats. I än högre grad gäller detta vid beaktande av att, som framgår av interpellationssvaret, det alltid och oavsett omständigheterna krävs att talan väcks vid en nationell domstol för att den nationella regel som förbjuder nattarbete för kvinnor inte skall tillämpas och således för att de berörda skall komma i åtnjutande av de rättigheter som anges i artikel 5 i direktivet.
Jag vill dessutom anföra att domstolen själv upprepade gånger har klargjort att bestämmelser i ett direktiv enligt en fast rättspraxis "skall genomföras med obestridligt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls"(11). Det är uppenbart att dessa krav får en ännu större betydelse för det fall direktivet är ägnat att tilldela enskilda rättigheter. I ett sådant fall måste nämligen mottagarna vara "i stånd att känna till den fulla räckvidden av sina rättigheter och eventuellt åberopa dessa inför de nationella domstolarna"(12).
10 De återgivna påpekandena visar tydligt att de argument och motiveringar som den franska regeringen har anfört, förvisso med föga övertygelse, saknar betydelse för fastställandet av det fördragsbrott som kommissionen har gjort gällande.
11 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag således att domstolen
- fastställer att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 genom att bibehålla artikel L 213-1 i Code du Travail i vilken det med ett fåtal undantag föreskrivs ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete, då däremot förbudet i fråga inte gäller manliga arbetstagare, samt
- förpliktar svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
(1) - EGT L 39, s. 40.
(2) - Jag hänför mig främst till lag av den 2 januari 1979 och av den 19 juni 1987 samt till förordning nr 82--41 av den 16 januari 1982.
(3) - Dom av den 25 juli 1991 i mål C-345/89 (Rec. 1991, s. I-4047), punkt 20.
(4) - Se i det avseendet redan domen av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (Rec. 1986, s. 723) punkt 55.
(5) - Jag vill erinra om att det i artikel 234 första stycket föreskrivs följande: "De rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts innan detta fördrag träder i kraft mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredje länder skall inte påverkas av bestämmelserna i detta fördrag". I artikel 234 andra stycket anges dessutom, vilket är av betydelse för föreliggande fall, att "[i] den mån dessa avtal inte är förenliga med detta fördrag, skall den eller de berörda medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördraget".
(6) - Dom av den 2 augusti 1993 i mål C-158/91, Levy, (Rec. 1993, s. I-4287, punkt 22).
(7) - Enligt artikel 15 i konventionen kan den frånträdas under en tolvmånadersperiod vart tionde år efter konventionens ikraftträdande. Enligt vad som föreskrivs i samma artikel är de skyldigheter som följer av konventionen inte längre bindande ett år efter frånträdandet.
(8) - JORF av den 13 december 1993 sidorna 4517 och 4518. Efter att innehållet i domarna i målen Stoeckel och Levy refererats, påpekas i detta interpellationssvar särskilt att artikel 5 i direktivet skall tillämpas fullt ut. Anledningen därtill är just bestämmelsens direkta effekt.
(9) - Den franska regeringen hänvisar närmare bestämt till ovannämnda interpellationssvar i vilket det visas att två nationella domstolar har låtit bli att tillämpa artikel L 213-1 i Code du travail till förmån för artikel 5 i direktivet. Dessutom hänvisas till omständigheten att branschsammanslutningarna är väl medvetna om att den omtvistade nationella bestämmelsen inte är tillämplig och att det inte är en slump att avtalen inom de sektorer som dessa förhandlat fram följer de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.
(10) - Dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I-1307, punkt 30, min kursivering). Samma innebörd hade redan domen av den 15 oktober 1986 i mål 168/85, kommissionen mot Italien (Rec. 1986, s. 2945), punkt 13.
(11) - Dom av den 8 oktober 1996 i förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94, Dillenkofer m.fl. (REG 1996, s. I-4845), punkt 48. Se dessutom dom av den 30 maj 1991 i mål C-58/89, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2607, punkt 24), i vilken domstolen bland annat har hävdat "att en praxis överensstämmer med tvingande skyddsregler som föreskrivs i ett direktiv befriar inte från skyldigheten att införliva själva direktivet i den nationella rättsordningen genom bestämmelser som är lämpade att fastställa situationer som är tillräckligt precisa, klara och entydiga för att den enskilde skall kunna känna till sina rättigheter och åberopa dessa. Som domstolen har fastslagit ... skall medlemsstaterna fastställa precisa bestämmelser inom den berörda sektorn i syfte att säkerställa att direktiven tillämpas fullt ut, rättsligt och inte endast faktiskt" (punkt 28).
(12) - Dom av den 30 maj 1991 i mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2567), punkt 15.
Full & Egal Universal Law Academy