Generaladvokatens förslag till avgörande
A - Inledning
1 Föreliggande begäran om förhandsavgörande från fjärde brottmålsavdelningen vid Cour d'appel de Mons rör gemenskapstransiteringsförfarandena.
2 I målet vid den nationella domstolen är de tilltalade åtalade för att genom bedrägeri ha infört konfektionsvaror av okänt ursprung till Belgien från Frankrike under perioden från oktober 1984 till mars 1985.
3 Åtalet förefaller ha sin grund i en undersökning som behöriga franska och belgiska myndigheter utfört gemensamt. Inom ramen för denna undersökning sände DNED (Direction nationale des enquêtes douanières - nationell myndighet för tullundersökningar) i Paris den 13 mars 1985 ett telex till de belgiska myndigheterna. Av meddelandet framgick att de husrannsakningar som genomförts i Frankrike föranledde följande konstateranden:
"1. Utförsel av smuggelgods i form av klädesplagg (ursprung Frankrike(1), destination Belgien, särskilt Bryssel), uppskattat värde: 5 000 000 FF under en icke föreskriven tidsperiod,
2. Införsel av smuggelgods i form av klädesplagg (ursprung Spanien, härkomst Belgien(2)) avsedda för diverse kunder i Paris, uppskattat värde: 2 000 000 FF."
4 De belgiska myndigheterna inledde med stöd av de belgiska tullföreskrifterna ett straffrättsligt förfarande mot Eddy Amelynck och 29 andra (fysiska och juridiska) personer. Myndigheterna anförde som grund att de tilltalade inte utan dokumenten T 2 och T 2 L kunde bevisa att de varor som från Frankrike införts till Belgien hade sitt ursprung inom gemenskapen. Dessutom yrkade de att de tilltalade skulle betala vederbörliga tullavgifter.
5 Tribunal de Tournai fastslog i dom av den 9 februari 1993 att statens möjlighet att utkräva ansvar preskriberats. Därtill fastställde den att de i ansvarspåståendet uppgivna omständigheterna visats föreligga och dömde därför 28 av de tilltalade att betala tullavgifter jämte upplupen ränta.(3) De flesta av de berörda överklagade denna dom till Cour d'appel de Mons. I förfarandet vid den domstolen gjorde vissa klagande gällande att det av det omnämnda telexmeddelandet av den 13 mars 1985 framgick att de ifrågavarande varorna hade sitt ursprung i gemenskapen.
6 För att förstå de frågor som uppkommit genom förevarande förfarande fordras en snabb genomgång av de bestämmelser rörande gemenskapstransiteringssystemet som var gällande under den ifrågavarande tidsperioden. Dessa bestämmelser återfanns i rådets förordning (EEG) nr 222/77 av den 13 december 1976 om gemenskapstransiteringssystemet.(4)
7 Domstolen prövade dessa bestämmelser i domen av den 7 mars 1990 i målet Trend-Moden Textilhandel.(5) I det målet sammanfattade domstolen de aktuella bestämmelserna på följande sätt:
"9 I förordning nr 222/77 föreskrivs två former för gemenskapstransitering. Den ena, den så kallade externa gemenskapstransiteringen, gäller enligt artikel 1.2 i förordning 222/77 huvudsakligen varor som inte uppfyller villkoren i artiklarna 9 och 10 i EEG-fördraget, dvs. varor som härrör från tredje land och som inte befinner sig i fri omsättning inom gemenskapen. Den andra, den så kallade interna gemenskapstransiteringen, gäller enligt artikel 1.3 i förordningen huvudsakligen varor som uppfyller villkoren i artiklarna 9 och 10 i EEG-fördraget, dvs. varor med ursprung i medlemsstaterna eller som befinner sig i fri omsättning inom gemenskapen, så kallade 'gemenskapsvaror'.
10 Enligt artikel 12.1 i förordning nr 222/77 skall varor som transporteras enligt reglerna om extern gemenskapstransitering upptas i en deklaration på blankett T 1.
11 Enligt artikel 39.1 i förordningen skall varor som transporteras enligt reglerna för intern gemenskapstransitering, dvs. i huvudsak gemenskapsvaror, upptas i en deklaration på blankett T 2. Detta dokument tjänar alltså i allmänhet som bevis för att en vara som omfattas av reglerna om intern gemenskapstransitering har gemenskapskaraktär.
12 Det skall vidare anmärkas att det i särskilda bestämmelser i förordning nr 222/77 anges i vilka fall gemenskapsvaror inte skall transporteras enligt reglerna om intern gemenskapstransitering.
13 För dessa gemenskapsvaror, som inte transporteras enligt reglerna om intern gemenskapstransitering när detta inte är obligatoriskt, föreskrivs i kommissionens förordning (EEG) nr 223/77 av den 22 december 1976 om tillämpningsbestämmelser för och bestämmelser om förenkling av gemenskapstransiteringen (EGT L 38, 1977, s. 20) som bevis dokument T 2 L, vars innehåll motsvarar dokument T 2 som används vid intern gemenskapstransitering (se nionde övervägandet i ingressen och artikel 1.8 i förordning nr 223/77).
14 Av detta följer att det i förordningarna 222/77 och 223/77 fastställs principen om att bevisningen för en varas gemenskapskaraktär - förutom i särskilt angivna undantagsfall - skall ske med transiteringsdokument T 2 respektive T 2 L.
15 Denna tolkning vinner stöd av artikel 9 i förordning nr 222/77 där följande föreskrivs: 'När bestämmelserna om fri rörlighet för varor i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i de i denna förordning angivna fallen endast skall tillämpas då den berörde uppvisar ett dokument rörande intern gemenskapstransitering som upprättats för att bevisa att varorna har gemenskapskaraktär, kan denne om han uppger ett giltigt skäl i efterhand erhålla detta dokument från behöriga myndigheter i den avsändande medlemsstaten'. Denna bestämmelse uttrycker gemenskapslagstiftarens målsättning, nämligen att utesluta andra bevismedel och samtidigt förenkla för sökanden. I en motsvarande bestämmelse i artikel 71 i tillämpningsförordning nr 223/77 föreskrivs att dokument T 2 L kan erhållas i efterhand."(6)
8 Enligt artikel 39.2 i förordning nr 222/77 gäller - förutom i få (och här inte relevanta) undantagsfall - för den interna gemenskapstransiteringen de bestämmelser i relevanta delar som anges i avsnitt II (artikel 12-38) i förordningen och som reglerar den externa gemenskapstransiteringen.
Till dessa bestämmelser hör även artikel 37 i förordningen som har följande lydelse:
"1. De transiteringsdokument T 1 som i vederbörlig ordning utställts av tullmyndigheterna i en medlemsstat och de åtgärder för identifikation som vidtagits av dessa myndigheter har samma rättsverkan i övriga medlemsstater som de dokument T 1 och åtgärder för identifikation som utställts och vidtagits av tullmyndigheterna i dessa medlemsstater.
2. Fastställanden som gjorts av behöriga myndigheter i en medlemsstat vid kontroller som utförts inom ramen för förfarandet för gemenskapstransitering skall ha samma bevisvärde i övriga medlemsstater som fastställanden som gjorts av behöriga myndigheter i dessa medlemsstater."
9 Cour d'appel de Mons var av åsikten att den för att avgöra det mål som anhängiggjorts vid den behövde en tolkning av de ovannämnda bestämmelserna i gemenskapsrätten. Den ställde därför i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget följande tolkningsfråga till domstolen:
Överensstämmer gemenskapsförordningarna nr 222/77 och 223/77, genom vilka den regel slås fast som innebär att bevisningen för att en vara har gemenskapskaraktär, förutom i särskilt angivna undantagsfall, skall ske med transiteringsdokumenten T 2 eller T 2 L, med artiklarna 9 och 10 i EG-fördraget och är de förenliga med artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77 som ger de fastställanden som gjorts av de behöriga nationella myndigheterna samma bevisvärde som de fastställanden som gjorts av de behöriga myndigheterna i alla de andra medlemsstaterna?
10 Sammantaget har elva av klagandena i målet vid den nationella domstolen, Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, rådet och kommissionen deltagit i förfarandet.
B - Bedömning
11 Den tolkningsfråga som ställts av Cour d'appel de Mons består av två delar. Dels undrar den nationella domstolen om kravet - att bevisning för att en vara har gemenskapskaraktär i princip endast kan ske med transiteringsdokumenten T 2 eller T 2 L - är förenligt med artiklarna 9 och 10 i EG-fördraget. Dels önskar den nationella domstolen veta om detta krav står i överensstämmelse med artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77.
Tolkningsfrågans första del
12 Såsom den belgiska regeringen och kommissionen anfört är tolkningsfrågans första del redan besvarad i domstolens ovannämnda dom i målet Trend-Moden Textilhandel. Rådet är av samma uppfattning.
13 I nämnda dom anförde domstolen följande:
"18 Av beslutet om hänskjutande framgår sökandens uppfattning, enligt vilken placeringen av bevisbördan och begränsningen av bevismedlen kan leda till att tull uttas för varor som inte omfattas av de föreskrivna dokumenten, men vars gemenskapskaraktär emellertid visats på annat sätt, vilket resultat strider mot artiklarna 9 och 10 i EEG-fördraget.
19 Det skall även erinras om att artiklarna 9 och 10 i fördraget inte innehåller bestämmelser om bevismedel eller bevisbördan beträffande en varas gemenskapskaraktär. Enligt artiklarna skall detta regleras i gemenskapssekundärrätten.
20 Det skall vidare påpekas att det ovan beskrivna systemet har sin grund i nödvändigheten av att förenkla varutransporterna över gemenskapens inre gränser, vilket utgör en av de grundläggande principerna för den gemensamma marknaden. Det omfattas av detta syfte, och kan därför inte anses strida mot artiklarna 9 och 10 i EEG-fördraget, att det för de näringsidkare som principiellt skall ha bevisbördan föreskrivs särskilda och enkla bevismedel beträffande varornas gemenskapskaraktär, samtidigt som möjlighet ges att även efter det att gränsen passerats förebringa denna bevisning.
21 Mot bakgrund av det ovan anförda skall det svaret ges, att prövningen av frågan inte har givit vid handen att det kan föreligga tvivel om giltigheten av rådets förordning nr 222/77 och kommissionens förordning nr 223/77, i den mån dessa förordningar - förutom i särskilt angivna undantagsfall - utesluter att bevisningen om att en vara har gemenskapskaraktär inför tullmyndigheterna i destinationsmedlemsstaten kan föras med andra bevismedel än dokumenten T 2 och T 2 L."(7)
14 Jag anser detta synsätt vara övertygande. Riktigheten i detta avgörande har för övrigt heller inte ifrågasatts av någon av parterna i det föreliggande förfarandet.
Tolkningsfrågans andra del
15 Svaret på tolkningsfrågans andra del är däremot inte så enkelt. Här uppkommer nämligen frågan om huruvida bevisning om en varas gemenskapskaraktär även kan ske genom åberopande av ett motsvarande "fastställande" av tullmyndigheterna i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 37.2 i förordning nr 222/77 (som genom artikel 39.2 också är tillämplig på intern gemenskapstransitering). Denna fråga har ännu inte avgjorts av domstolen.
16 Den belgiska regeringen har anfört att det över huvud taget inte är säkert om telexmeddelandet från de franska tullmyndigheterna av den 13 mars 1985 innehöll, eller skall anses innehålla, ett fastställande beträffande de aktuella varornas ursprung. Den belgiska regeringen har i detta hänseende hänvisat till meddelandets innehåll och det sammanhang det förekommer i. Det rör sig här om en fråga om faktiska omständigheter som det ankommer på den nationella domstolen att pröva. Jag utgår, då jag besvarar frågans andra del, från att det nämnda telexmeddelandet faktiskt innehöll ett sådant fastställande.(8)
17 Det kan inte förnekas att det är möjligt att tolka lydelsen av artikel 37 så, att de "fastställanden" som nämns i artikel 37.2 även kan avse en varas gemenskapskaraktär. Artikel 37.2 i förordning nr 222/77 skulle därmed vara att anse som en undantagsbestämmelse som tillåter att bevisning om en varas gemenskapskaraktär förs, inte genom de föreskrivna dokumenten, utan i form av ett motsvarande fastställande av tullmyndigheterna i en medlemsstat.
18 Den tyska regeringen har mot detta gjort gällande att artikel 9 i förordningen, där den avsändande medlemsstaten ges befogenhet att utfärda transiteringsdokumenten, i förhållande till artiklarna 37.2 och 39.2 är en undantagsbestämmelse och därför går före dessa. Det skall under alla omständigheter beaktas att artikel 9 hör till "[a]llmänna bestämmelser" i avsnitt I i förordningen, medan artiklarna 37 och 39 står att finna i de särskilda bestämmelserna om extern (avsnitt II) och intern (avsnitt III) gemenskapstransitering. Den tyska regeringens argument förefaller mig till följd härav inte vara omedelbart tvingande.
19 Likväl är jag, i likhet med den tyska och den belgiska regeringen samt kommissionen, av den åsikten att bevisning om en varas gemenskapskaraktär även med beaktande av artiklarna 37 och 39 i förordning nr 222/77 som regel - det vill säga bortsett från de undantag som föreskrivs i själva förordningen - endast kan föras genom de dokument som redan nämnts åtskilliga gånger.
20 Som domstolen redan fastslagit syftar de bestämmelser om gemenskapstransitering som studeras i detta fall till att "underlätta transporten av varor inom gemenskapen genom att förenkla och standardisera formaliteterna vid passage av de inre gränserna".(9) En sådan förenkling och standardisering av formaliteterna skulle dock vara illusorisk om näringsidkarna för att bevisa en varas gemenskapskaraktär även hade möjlighet att i stället för de föreskrivna dokumenten välja att använda andra dokument som utfärdats av tullmyndigheterna och som innehåller motsvarande fastställanden. Enligt min mening tyder ingenting på att gemenskapslagstiftaren avsett att ge artikel 37.2 en så vittgående tolkning. I detta sammanhang - och i detta hänseende är den tyska regeringens argument fullständigt relevant - skall det beaktas att artikel 9 i förordningen gör det möjligt att även i efterhand erhålla ett internt gemenskapstransiteringsdokument. Som domstolen redan fastställt i målet Trend-Moden Textilhandel uttrycker denna bestämmelse "gemenskapslagstiftarens målsättning, nämligen att utesluta andra bevismedel och samtidigt förenkla för sökanden".(10)
21 Som den belgiska regeringen med rätta har anfört syftar reglerna i artiklarna 37.2 och 39.2 snarare till att underlätta samarbetet mellan tullmyndigheterna. Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att dessa bestämmelser avser "kontroller" inom ramen för transiteringar för vilka det föreskrivna dokumentet redan utfärdats (eller - skulle det kunna tilläggas - begärts). Då varorna i detta fall av allt att döma inte transporterats "inom ramen för gemenskapstransiteringen" blir artikel 37.2 inte tillämplig. Den belgiska regeringen har uttryckt en liknande ståndpunkt. Huruvida detta är en lämplig tolkning av de aktuella bestämmelserna behöver inte avgöras här.(11) Under alla omständigheter förefaller det klart att tullmyndigheternas fastställanden enligt artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77 inte kan ersätta de dokument som fordras enligt denna förordning. Dessa artiklar är således inte tillämpliga i förevarande fall.
22 Några av klagandena har påpekat att det i förevarande fall rör sig om ett straffrättsligt förfarande där de tilltalade skall betraktas som oskyldiga till dess att motsatsen bevisats. Åtminstone fordras i ett sådant förfarande att, även om erforderliga dokument inte kan uppvisas, varornas verkliga ursprung beaktas då detta kan bevisas - såsom är fallet här - med andra medel. Detta argument förtjänar beaktande. Jag är emellertid av den åsikten att domstolen inte behöver ta ställning till denna fråga - som ändå slutligen skall avgöras av den nationella domstolen. Det skall nämligen erinras om att åtalet mot de tilltalade är preskriberat och att Tribunal de Tournai i sin dom endast har fastställt att tullavgifter jämte ränta skall erläggas.
C - Förslag till avgörande
23 Jag föreslår således domstolen att besvara den fråga som ställts av Cour d'appel de Mons på följande sätt:
Den regel som uppställs i rådets förordning (EEG) nr 222/77 och kommissionens förordning (EEG) nr 223/77, som innebär att bevisningen för att en vara har gemenskapskaraktär, förutom i särskilt angivna undantagsfall, skall ske med transiteringsdokumenten T 2 eller T 2 L, är förenlig såväl med artiklarna 9 och 10 i EG-fördraget som med artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77, enligt vilka de undersökningsresultat som de behöriga nationella myndigheterna erhållit har samma bevisvärde som de undersökningsresultat som de behöriga myndigheterna i alla de andra medlemsstaterna erhållit.
(1) - Min kursivering.
(2) - Min kursivering.
(3) - En av de tilltalade frikändes medan en annan avlidit under mellantiden.
(4) - EGT L 38, s. 1. Denna förordning har ersatts av rådets förordning (EEG) av den 17 september 1990 om gemenskapstransiteringssystemet (EGT L 262, s. 1; vid översättningen fanns ingen av förordningarna tillgänglig på svenska).
(5) - Mål C-117/88, Rec. 1990, s. I-631.
(6) - A. st. (se ovan fotnot 5), punkt 9-15.
(7) - A.st. (se ovan fotnot 5), punkt 18-21.
(8) - En sådan tolkning kan i viss mån stödjas av den omständigheten att det i det nämnda telexmeddelandet tydligt skiljs mellan varors "ursprung" och "härkomst".
(9) - A.st. (se ovan fotnot 5), punkt 16.
(10) - A.st. (se ovan fotnot 5), punkt 15.
(11) - Ordalydelsen ger i varje fall inte anledning att tolka bestämmelsen restriktivt.
Full & Egal Universal Law Academy