EUR-Lex -  61996CC0262 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 12 februari 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

Mitt ursprungliga förslag till avgörande och skälen till att det muntliga förfarandet återupptagits i det aktuella målet

1 Genom beslut av den 23 september 1998 (nedan kallat beslutet om återupptagande) återupptog domstolen det muntliga förfarandet i det aktuella målet. Detta hade avslutats den 12 februari 1998, då jag lade fram mitt förslag till avgörande. I beslutet om återupptagande påpekade domstolen att artikel 3.1 i associeringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (nedan kallat beslut nr 3/80)(1), inom det specifika området social trygghet, endast är ett uttryck för det allmänna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet som återfinns i artikel 9 i Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet å ena sidan och medlemsstaterna i EEG och gemenskapen å andra sidan (nedan kallat avtalet mellan EEG och Turkiet),(2) och som ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685). I beslutet om återupptagande anges således att "[d]omstolen skulle därför kunna avgöra hur den bestämmelsen i avtalet skall tolkas". Parterna i målet vid den nationella domstolen, de "intervenerande" medlemsstaterna och kommissionen hade inte uttalat sig om artikel 9 i associeringsavtalet mellan EEG och Turkiet i sina skriftliga yttranden. Således hölls en ny förhandling, under vilken domstolen ansåg det lämpligt att höra samtliga berörda. Således diskuterade klaganden i målet vid den nationella domstolen, de närvarande nationella regeringarna och kommissionen endast frågan huruvida ovannämnda artikel 9 "antingen betraktad för sig eller jämförd med artikel 3.1 i beslut [nr] 3/80" kan vara relevant för att besvara de redan ställda tolkningsfrågorna. Jag skall i detta nya förslag till avgörande begränsa mig till den prövning som beslutet om återupptagande avser. Jag hänvisar med avseende på detta förslag till avgörande även till mitt förra förslag till avgörande i dess helhet.(3) Jag kommer nedan att komplettera det i andra hand.

Betydelsen av artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet för att besvara de aktuella tolkningsfrågorna

2 Jag vill inledningsvis erinra om att avtalet mellan EEG och Turkiet syftar till att "främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan parterna, med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa en snabbare utveckling av den turkiska ekonomin och att förbättra det turkiska folkets sysselsättningsnivå och levnadsstandard för att därigenom ytterligare underlätta Turkiets anslutning till gemenskapen".(4) För att uppnå dessa målsättningar är den associering som inrättats genom avtalet i fråga uppdelad på följande sätt: i) en förberedande fas, under vilken Turkiet skall kunna stärka sin ekonomi med gemenskapens hjälp, ii) en övergångsfas, under vilken en tullunion etappvis skall införas och en tillnärmning av parternas ekonomiska politik ske, iii) samt en slutfas som skall baseras på tullunionen och innebära en intensifierad samordning av parternas ekonomiska politik.(5) Reglerna för tillämpningen av slutfasen har fastställts genom beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet för EG och Turkiet den 22 december 1995.(6)

3 I artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, vilken ingår i del II i detta (och som har rubriken "Genomförande av övergångsfasen"), föreskrivs följande: "De avtalsslutande parterna är ense om att inom tillämpningsområdet för detta avtal och utan att det påverkar tillämpningen av andra särskilda bestämmelser som antas med stöd av artikel 8, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden i enlighet med den princip som anges i artikel 7 [numera artikel 6] i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen." I sagda artikel 8 föreskrivs följande: "För att genomföra de i artikel 4 fastställda målen [det vill säga det etappvisa införandet av en tullunion samt en tillnärmning av Turkiets och gemenskapens ekonomiska politik, i syfte att säkerställa associeringen och i det syftet nödvändiga åtgärder], beslutar associeringsrådet ... villkoren, formerna och hastigheten för genomförandet av bestämmelserna på de områden, behandlade i fördraget om upprättandet av gemenskapen, som skall beaktas, i synnerhet de som anges i denna del, samt varje skyddsklausul som kan komma att krävas." Villkoren, formerna och hastigheten för genomförandefasen fastställdes i ett tilläggsprotokoll (och inte av associeringsrådet) som undertecknades av de avtalsslutande parterna den 23 november 1970 i Bryssel och som bilagts avtalet mellan EEG och Turkiet (nedan kallat tilläggsprotokollet).(7) Jag vill även påpeka att det i avdelning II i tilläggsprotokollet, vilken har rubriken "Rörlighet för personer och tjänster", ingår en specialbestämmelse som i detta avseende bekräftar skyldigheten för medlemsstaterna (utan något krav på ömsesidighet) att säkerställa likabehandling i enlighet med vad som i allmänna ordalag fastslagits i artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet. Genom artikel 37 i tilläggsprotokollet - vars ordalydelse återger artikel 48.2 i fördraget - åläggs varje medlemsstat att "gentemot de som är av turkisk nationalitet och som är anställda i gemenskapen tillämpa regler som vad gäller arbetsförhållanden och avlöning inte innebär någon diskriminering på grundval av nationalitet gentemot den som är medborgare i någon av de andra medlemsstaterna".

4 Jag skall inledningsvis erinra om det anspråk som Sema Sürül gjort gällande i målet vid den nationella domstolen. Den berörda har begärt att den tyska domstolen inte skall tillämpa den nationella regel enligt vilken rätten att erhålla det omtvistade familjebidraget är underordnad krav på ett visst uppehållstillstånd, vilket inte avkrävs medborgare i den berörda medlemsstaten. Vilken grund finns det för en sådan begäran i artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet "antingen betraktad för sig eller jämförd med artikel 3.1 i beslut [nr] 3/80", enligt beslutet om återupptagande? Det är ostridigt att ovannämnda artikel 3.1 utgör ett specifikt uttryck i fråga om social trygghet för den allmänna icke-diskrimineringsprincip som fastslås i artikel 9. Domstolen själv har fastslagit att så är fallet då den fattade sitt beslut. Om domstolen skulle anse att specialbestämmelsen i beslutet förbjuder den diskriminering som klaganden gjort gällande i målet vid den nationella domstolen, skulle detta avgörande vara tillräckligt för att avgöra frågan. Det skulle alltså vara överflödigt att även hänvisa till den allmänna principen om likabehandling. I synnerhet som artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet uttryckligen skall tillämpas utan hinder av de särskilda bestämmelser som avser villkoren, formerna och hastigheten för genomförandet av associeringens övergångsfas (se ovan punkt 3). Jag anser att dessa särskilda bestämmelser även omfattar de specifika uttryck för det allmänna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet som dels anges i artikel 37 i tilläggsprotokollet (se ovan punkt 3), dels - vilket är mer relevant för det aktuella fallet - just i artikel 3.1 i beslut nr 3/80. Det beslutet har nämligen antagits just på grundval av tilläggsprotokollet, närmare bestämt av bestämmelsen i artikel 39 i detta, enligt vilken "[a]ssocieringsrådet skall ... utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för sådana arbetstagare av turkisk nationalitet som utvandrar från en medlemsstat till en annan eller invandrar från en medlemsstat till en annan, samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen". Jag vill erinra om generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål 305/87 för att upprepa att interna regler skall anses strida mot artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet när det framgår att det föreligger omotiverad diskriminering av personer som inte åtnjuter det skydd som ges i en mer specifik gemenskapsrättslig regel, men att det saknas grund för att slå fast att en nationell regel är oförenlig med gemenskapsrätten när det föreligger en mer specifik grund.(8)

5 Frågan huruvida artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet kan tillämpas på Sema Sürül (eller på någon som befinner sig i motsvarande situation) skulle däremot vara nödvändig att besvara om domstolen, till skillnad från vad jag förespråkat i mitt första förslag till avgörande, skulle fastslå att artikel 3.1 i beslut nr 3/80 saknar direkt effekt eller att det inte är tillämpligt med avseende på person (ratione personae) eller i materiellt hänseende (ratione materiae) på en turkisk medborgare vars personliga situation är jämförbar med klagandens i målet vid den nationella domstolen. Artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet motsvarar, till sin funktion och sitt innehåll, föreskriften i artikel 3.1 i beslut nr 3/80. Jag utgår från detta faktum för att åter förelägga domstolen kärnan i de synpunkter som jag i mitt föregående förslag till avgörande har ägnat bestämmelsen i artikel 3.1. I tillämpliga delar anser jag att de gäller även vid en prövning av ovannämnda artikel 9.

Har bestämmelsen i artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet direkt verkan?

6 Då jag förra gången prövade frågan om betydelsen av artikel 3.1 i beslut nr 3/80 för svaret på de aktuella tolkningsfrågorna, hänvisade jag till domstolens fasta rättspraxis. Jag vill erinra om denna även nu. Jag avser domstolens domar i fråga om möjligheten att vid nationell domstol åberopa bestämmelser i avtal som rådet har ingått på grundval av artiklarna 228 eller 238 i fördraget eller bestämmelser som i sin tur har antagits på grundval av de avtalen. Dessa domar, hävdade jag då som nu, baserar sig tydligt på nödvändigheten att - i enlighet med de principer som är kännetecknande för en rättsgemenskap - säkerställa direkt skydd för enskildas rättigheter som följer av internationella avtal inom den kategorin. De nationella domstolarna skall enligt domstolen kontrollera om de enskilda föreskrifter som är relevanta i det aktuella fallet i huvudsak är av programförklaringskaraktär eller om de - med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art - innebär en klar och precis skyldighet som har direkt effekt eftersom de inte är beroende av att de avtalsslutande parterna utfärdar ytterligare rättsakter. I sistnämnda fall kan den enskilde få sina rättigheter skyddade av de nationella domstolarna.(9)

7 Låt oss se på ordalydelsen av artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet. Denna bestämmelse ålägger i klara, precisa och ovillkorliga ordalag en skyldighet för parterna i fråga om det resultat som skall uppnås, nämligen att garantera likabehandling av gemenskapsmedborgare och turkiska medborgare inom de ämnen som faller inom avtalets tillämpningsområde. Det är ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som för sitt genomförande och sina verkningar inte kräver någon ytterligare åtgärd. Bestämmelsen företer således de kännetecken som är utmärkande för gemenskapsföreskrifter som kan åberopas vid nationella domstolar, vilket för övrigt även är fallet med de liknande förbud som föreskrivs i artikel 6 i fördraget (till vilken bestämmelse det uttryckligen hänvisas i ifrågavarande artikel 9), samt i andra specialbestämmelser om tillämpning av den allmänna principen (som artiklarna 48.2, 52, 59 och 95). Som bekant har domstolen sedan länge medgivit att dessa bestämmelser har direkt effekt (så kallad vertikal effekt).(10)

8 För tolkningen att artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, inom det fördragsmässiga sammanhang som den ingår i, har samma funktion som icke-diskrimineringsprincipen i artikel 6 i fördraget talar även de principer som domstolen fastslog i domen i målet Metalsa "att utvidgandet av tolkningen av en fördragsbestämmelse till att omfatta en bestämmelse med en jämförbar, liknande eller till och med identisk lydelse i ett avtal som gemenskapen ingått med ett tredje land [- konstaterade domstolen -], [beror] i synnerhet ... på varje bestämmelses syfte satt i sitt särskilda sammanhang och ... en jämförelse mellan å ena sidan avtalets och å andra sidan fördragets målsättningar och sammanhang ... är [här] av stor vikt. [Såsom föreskrivs i artikel 31 i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten] skall ett internationellt fördrag tolkas inte enbart på grundval av sin ordalydelse utan även mot bakgrund av sina mål".(11) Den regel som följer av domen i målet Metalsa skulle i vårt fall leda till att domstolens tolkning av artikel 6 i fördraget borde anses kunna utsträckas till artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet. Den franska regeringen förklarade sig emellertid under förhandlingen inta motsatt ståndpunkt. Det skulle enligt sagda regering röra sig om mycket olika avtal, eftersom en "grovmaskig" associeringsordning inte kan likställas med en stats integration i gemenskapen. Jag anser inte det argumentet vara övertygande. Domstolen fastslog i domen i målet Pabst & Richarz att en bestämmelse i ett annat av EEG:s associeringsavtal hade direkt effekt, nämligen artikel 53.1 i avtalet mellan EEG och Grekland av den 9 juli 1961.(12) Jag vill inte förneka att det avtalet gick längre än avtalet mellan EEG och Turkiet (och motsvarande tilläggsprotokoll) i riktning mot stegvis anpassning till gemenskapsrättens krav. Faktum kvarstår emellertid att, som generaladvokaten Darmon påpekade i målet Sevince, att de grundläggande riktlinjerna och innehållet i de båda avtalen företer stora likheter. Av ingressen till avtalet mellan EEG och Turkiet går det heller inte att a priori utesluta att bestämmelserna i avtalet hänger samman med syftet att förbereda Turkiets eventuella inträde i gemenskapen.(13)

9 Det viktigaste är, med beaktande av syftet och arten av avtalet mellan EEG och Turkiet (se ovan punkt 2), att det inte går att bortse från att artikel 9 i fråga lämpar sig för att direkt reglera de turkiska medborgarnas ställning. Det är riktigt att domstolen i den ovannämnda domen i målet Demirel(14) påpekade att det berörda avtalets struktur och innehåll "i allmänna ordalag anger målen för associeringen och fastställer riktlinjer för hur dessa mål skall förverkligas, utan att innehålla några konkreta regler för hur detta förverkligande skall uppnås". Vad närmare bestämt beträffar de bestämmelser som är nödvändiga för att lösa förevarande tvist, har domstolen ansett att artikel 12 i avtalet mellan EEG och Turkiet - enligt vilken de avtalsslutande parterna skall vägledas av artiklarna 48, 49 och 50 i fördraget i fråga om fri rörlighet för arbetstagare - och artikel 36 i tilläggsprotokollet - enligt vilken den fria rörligheten för arbetstagare etappvis skall genomföras enligt principerna i artikel 12 i avtalet under perioden mellan utgången av det tolfte året och utgången av det tjugoandra året efter ikraftträdandet av det nämnda avtalet i enlighet med principerna i artikel 12 och enligt bestämmelser som associeringsrådet skall fastställa - huvudsakligen är av programförklaringskaraktär.(15) Då detta har sagts, är det nödvändigt att erinra om att domstolen inte har dragit slutsatsen att alla föreskrifter, utan åtskillnad, i avtalet i fråga skulle sakna direkt tillämplighet, utan fastslagit att frågan om bestämmelsernas direkta effekt skall besvaras genom en prövning av de enskilda föreskrifterna från fall till fall. Därigenom har kriteriet fastslagits för att klargöra vilka effekter bestämmelserna i avtalet har, underförstått men tydligt. Det gäller att tillämpa det. Varken omständigheten att avtalet, generellt sett, inte innehåller några precisa bestämmelser för att uppnå målsättningarna med associeringen, eller att parterna valt att stegvis genomföra i synnerhet bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare mellan medlemsstaterna och Turkiet, gör det möjligt att utesluta den i förevarande fall relevanta slutsatsen att de enskilda bestämmelserna i avtalet, som är avsedda att anpassa associeringen till gemenskapsrättens krav, kan vara direkt tillämpliga inom sina tillämpningsområden.(16) Jag anser detta vara fallet med artikel 9, i vilken stadgas om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Jag anser det vara talande att de nationella regeringar som har "intervenerat", trots att de anfört att artikel 9 endast är av programförklaringskaraktär, inte har kunnat ange vilka ytterligare åtgärder som har antagits eller rent konkret borde antas för att genomföra likabehandlingsprincipen. Jag håller med kommissionen om att regeln skall anses vara precis och ovillkorlig.

10 Jag anser däremot inte att avgörande betydelse kan fästas vid argumentet att avtalet mellan EEG och Turkiet huvudsakligen avser att främja en snabb utveckling av den turkiska ekonomin samt en förbättring av sysselsättningsnivån och av det turkiska folkets levnadsstandard i syfte att ytterligare underlätta Turkiets anslutning till gemenskapen. Förhållandet, sägs det, kännetecknas av en betydande obalans mellan parternas åtaganden.(17) Detta innebär emellertid enligt domstolens rättspraxis inte heller att associeringsavtalet inte skulle kunna innehålla bestämmelser som kan ge upphov till rättigheter för enskilda vilka kan skyddas direkt av nationella domstolar, även om det förekommer interna regler som är oförenliga med de förstnämnda.(18)

11 Till stöd för min ståndpunkt vill jag slutligen påpeka att domstolen redan har fastslagit att likabehandlingsprincipen har direkt effekt då den meddelat avgöranden i fråga om motsvarande bestämmelser i de samarbetsavtal som ingåtts mellan EEG och Marocko(19) samt Algeriet.(20) Generaladvokaten Van Gerven påpekade i målet Kziber att "ett internationellt avtal måste inte nödvändigtvis ha 'långtgående syfte' (med andra ord avse integration i gemenskapen) för att dess bestämmelser skall kunna ha direkt effekt". I det avseendet är det tillräckligt att avtalet i fråga "innebär något mer än att de undertecknande parterna ömsesidigt åtar sig skyldigheter, med andra ord att det är av sådan art eller att det har till syfte att reglera enskildas rättsliga ställning".(21) Om det förhåller sig på det sättet, måste det a fortiori medges att likabehandlingsprincipen har direkt effekt när, som i förevarande fall, den bestämmelse som fastslår principen ingår i ett associeringsavtal. Genom sådana avtal knyts nämligen starkare band mellan gemenskapen och berört tredje land än vad fallet är med samarbetsavtal.(22) Associeringen ger nämligen "upphov till särskilda band och privilegier för ett tredje land som åtminstone till viss del skall delta i gemenskapens system".(23) Enligt den tyska och den brittiska regeringen är artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, i förhållande till de förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som föreskrivs i de ovannämnda samarbetsavtalen mellan EEG och Marocko (se artikel 41.1) och mellan EEG och Algeriet (se artikel 39.1), mindre ägnat att ha direkt effekt, eftersom dessa båda förbud uttryckligen är avsedda att tillämpas inom det specifika området social trygghet, medan artikel 9 begränsas till att fastslå en koppling med den allmänna principen om likabehandling i fördraget. Jag delar inte denna uppfattning. Artikel 9 skulle inte vara en regel med direkt effekt därför att den inte förutsätts omfatta det sociala trygghetsområdet, vilket är aktuellt i förevarande fråga. Med ett sådant resonemang blandar man emellertid samman två olika aspekter av problemet som emellertid bör hållas åtskilda. Det är en sak att fråga sig om artikel 9 uppfyller - vilket jag anser att den gör - villkoren för att vara en direkt tillämplig regel, en annan sak är att undersöka om det finns skäl att utesluta att det aktuella fallet skulle omfattas av regelns tillämpningsområde, oavsett om den anses ha direkt effekt eller inte. Jag ska ägna mig åt den andra aspekten nedan.

12 Efter att ha analyserat ordalydelsen av artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet samt syftet med och arten av det avtal som artikeln ingår i, har jag dragit slutsatsen att det rör sig om en föreskrift med direkt effekt. Det skall under alla omständigheter anses att de personer som faller inom artikelns tillämpningsområde skall ha rätt att åberopa den vid nationell domstol.

Faller en turkisk medborgare som befinner sig i Sema Sürüls situation inom tillämpningsområdet för artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet?

13 Det är nu nödvändigt att pröva om den ifrågasatta bestämmelsen, vilken ålägger medlemsstaterna och Turkiet att avstå från att införa eller bibehålla regler som innebär diskriminering på grund av nationalitet, är tillämplig på en turkisk medborgare som i likhet med käranden i målet vid den nationella domstolen i) har fått tillstånd - såsom maka till en turkisk medborgare som är bosatt inom en medlemsstats territorium, som vid sidan av sina universitetsstudier faktiskt innehar en anställning för vilken han uppbär lön under maximalt 16 timmar i veckan på grundval av ett arbetstillstånd för extraanställda och som är obligatoriskt försäkrad mot olycksfall i arbetet - att återförenas med sin make, ii) som är lagligt bosatt med denne i värdlandet och iii) begär en familjeförmån som det aktuella familjebidraget. Lagen i värdlandet föreskriver med avseende på förmånen att de lagstadgade avgifterna till de obligatoriska försäkringarna avseende sjuk- och ålderspension skall anses erlagda till förmån för den berörde föräldern för hela den period som behövs för vården av dennes barn.

Dessa är samtliga relevanta omständigheter i förevarande mål. Låt oss gå igenom dem mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 9. Inledningsvis är det nödvändigt att utröna om en person som befinner sig i Sema Sürüls situation kan anses vara en "arbetstagare" eller en "familjemedlem till en arbetstagare". Tillämpningsområdet i materiellt och personligt hänseende för diskrimineringsförbudet definieras klart genom artikelns ordalydelse. Det är så jag tolkar frasen "inom tillämpningsområdet för [avtalet mellan EEG och Turkiet]". Som jag redan har påpekat (se ovan punkterna 3 och 9) ingår den fria rörligheten för arbetstagare mellan medlemsstaterna och Turkiet bland de områden som omfattas av avtalet i fråga, och detta ämne är föremål för förevarande analys. Tillämpningsområdet för artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet skall således definieras genom en prövning av bestämmelsen i artikel 9 jämförd med artikel 37 i det ovannämnda tilläggsprotokollet (se ovan punkt 3). Jag anser att även sistnämnda bestämmelse måste anses ha direkt effekt i likhet med artikel 9, av samma skäl som förklarats ovan (se punkterna 6-11) vad beträffar sistnämnda artikel.

14 Jag anser att den aktuella frågan med enkelhet kan besvaras på grundval av övervägandena i mitt första förslag till avgörande (se punkterna 46 och 50-66). Som jag redan erinrat om (se punkt 4) antogs beslut nr 3/80 på grundval av artikel 39 i tilläggsprotokollet. Det trädde i kraft den 19 september 1980 och är bindande för de avtalsslutande parterna.(24) Även om domstolen skulle anse att ingen av reglerna i beslut nr 3/80 (således inte heller artikel 3.1) har direkt effekt, anser jag inte att det finns några hinder för att bestämmelserna i beslutet används för att definiera tillämpningsområdet i personligt och materiellt hänseende för den associeringsordning som upprättas genom avtalet mellan EEG och Turkiet och således - vad förevarande mål beträffar - för artikel 9. En turkisk medborgare i Sema Sürüls situation skulle således garanteras - för beviljande av den omtvistade "familjeförmånen" - rätten till likabehandling såsom "familjemedlem till en arbetstagare". Denna rätt garanteras henne rent av på grund av att hon själv är en "arbetstagare" under den period som det, på grundval av den nationella lagstiftningen, anses att de lagstadgade avgifterna för de obligatoriska försäkringarna avseende sjuk- och ålderspension erläggs till hennes förmån för den tid som vården av barn varar.

15 Jag anser det dessutom vara lämpligt att pröva om artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, sådan den kompletterats av de relevanta föreskrifterna i tilläggsprotokollet, är tillämplig på sökanden i målet vid den nationella domstolen även på en annan grund än den som utgörs av hänvisningen till artikel 3.1 i beslut nr 3/80. Jag vill i det avseendet påpeka att det, med vederbörliga ändringar, finns ett förhållande mellan artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet och artikel 37 i tilläggsprotokollet som liknar förhållandet mellan artiklarna 6 och 48.2 i fördraget. Med stöd av domstolens dom i det ovannämnda målet Metalsa (se ovan punkt 8) borde domstolens tolkning av artikel 48.2 utsträckas till att även omfatta artikel 37. Enligt domstolens fasta rättspraxis har begreppet arbetstagare en gemenskapsrättslig betydelse och kan inte tolkas restriktivt. Ett väsentligt kännetecken för anställningsförhållandet är omständigheten att en person för en viss tidsperiod utför vissa prestationer till förmån för och under ledning av en annan person och av den anledningen erhåller ersättning. Medan tillämpningsområdet för artikel 48 och följande artiklar även omfattar deltidsarbete, utesluts sådan verksamhet vars omfattning är så blygsam att den kan anses vara av fullständigt marginell och underordnad betydelse. Ovannämnda regler är nämligen endast tillämpliga på verklig och faktisk verksamhet.(25) Generaladvokaten Darmon påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Eroglu att det inte går att "a priori hävda, genom ett enkelt analogislut, att såsom arbetstagare enligt associeringsavtalet skall anses den som överensstämmer med gemenskapsdefinitionen av det begreppet". Trots att turkiska arbetstagare inte längre befinner sig i samma situation som medborgare i andra tredje länder, kan deras situation likväl inte jämställas - sade generaladvokaten - med gemenskapsmedborgarnas, i synnerhet inte i fråga om rätten till inresa till och vistelse i en medlemsstat(26) eller i fråga om rätten att få arbetstillstånd förnyade och att fritt få ta anställning.(27) Generaladvokaten Darmon medgav emellertid att status som arbetstagare i den mening som avses i avtalet mellan EEG och Turkiet tenderar att närma sig motsvarande gemenskapsrättsliga begrepp, i den mån som avtalet mellan EEG och Turkiet, som stöder sig på artikel 48 i fördraget, "gradvis utsträcker tillämpningsområdet för en av gemenskapens grundläggande friheter, nämligen rätten till tillträde till arbetsmarknaden, till turkiska medborgare. Syftet med detta är att uppfylla samma målsättningar som eftersträvas för gemenskapsmedborgare". På grundval av dessa överväganden drog generaladvokaten Darmon slutsatsen att begreppet arbetstagare enligt avtalet i fråga, då det inte gav något stöd för en restriktiv tolkning, inte kan tolkas "på ett sätt som i stor utsträckning skiljer sig från domstolens tolkning av det gemenskapsrättsliga arbetstagarbegreppet i domen" i målet Le Manoir (se ovan fotnot 25 och motsvarande del av brödtexten).(28)

16 Domstolen förefaller numera ha godtagit dessa principer. I vissa nyligen avkunnade domar avseende tolkningen av begreppen "tillhörande den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat" och "reguljär anställning" (inom ramen för artikel 6 i beslut nr 1/80) har domstolen använt sig av ett "arbetstagarbegrepp" som är nästan identiskt med det som utarbetats i målet Le Manoir.(29) Jag avser "tvillingmålen" Günaydin och Ertanir, enligt vilka - med förbehåll för att bestämmelserna om associeringen mellan EEG och Turkiet inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att reglera turkiska medborgares inresa till deras territorier eller villkoren för deras första anställning(30) - det går att hänföra även det nu aktuella fallet till associeringsavtalets tillämpningsområde, nämligen fallet med en turkisk migrerande arbetstagare som har tillåtits att resa in till en medlemsstat och där lagligen, med stöd av erforderliga nationella tillstånd, oavbrutet och under en lämplig tidsrymd har utövat avlönad verksamhet som inneburit att han till förmån för en annan person och under dennes ledning utövar verklig och faktisk ekonomisk verksamhet, för vilken han erhållit lön.(31) Denna tolkning, anförde domstolen, påverkas inte av omständigheten att arbetstagaren i värdmedlemsstaten endast erhållit "uppehållstillstånd och/eller arbetstillstånd som begränsats till att avse tillfällig anställning hos en viss angiven arbetsgivare".(32) Dessutom - som framgår av domstolens avgörande avseende tolkningen av artikel 7.1 i beslut nr 1/80 - skall syftet beaktas, nämligen främjandet av turkiska arbetstagares anställning och vistelse, då dessa tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat, och säkerställandet av att deras familjeband bibehålls. Även turkiska medborgare som i egenskap av familjemedlemmar till en turkisk migrerande arbetstagare har fått tillstånd att enligt bestämmelser om familjeåterförening komma till arbetstagaren i den berörda medlemsstaten omfattas, enligt ovannämnda ståndpunkt, av tillämpningsområdet för avtalet mellan EEG och Turkiet.(33) Även om det är riktigt att begreppet "familjemedlem" inte definieras i ovannämnda artikel 7.1, går det med rätta att hävda att begreppet skall tolkas på samma sätt som det likalydande begreppet i artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.(34) På samma sätt skall enligt domstolen begreppet "social trygghet" inom ramen för samarbetsavtalen med Maghreb tolkas med hänvisning till förordning nr 1408/71.(35)

17 En annan fråga är om den omtvistade regeln är tillämplig i materiellt hänseende på familjeförmåner som det barnbidrag och tilläggsbelopp som Sema Sürül har ansökt om. Även i det avseendet utgår jag från att det inte går att hävda att regeln är tillämplig med stöd av en tolkning av avtalet mellan EEG och Turkiet som görs mot bakgrund av artikel 4.1 h i beslut nr 3/80 (se ovan punkt 15). Kommissionen anser att frågan skall besvaras jakande. Enligt kommissionen faller "arbetsvillkor" inom tillämpningsområdet för principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet till följd av den uttryckliga hänvisningen i artikel 37 i tilläggsprotokollet (se ovan punkt 3). Enligt kommissionen skall begreppet tolkas extensivt inom ramen för fördragets regler i fråga om fri rörlighet för arbetstagare och omfattar allt som berör situationen för en arbetstagare som har tagit anställning, däribland de situationer som styrs av regler om social trygghet samt - vad förevarande fall beträffar - rätten till förmåner som familjebidrag. Jag delar inte denna uppfattning. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att det endast går att tala om "arbetsvillkor" om förmånen i fråga - även om den formellt sett ingår i ett nationellt system för social trygghet - är knuten till ett anställningsförhållande.(36) I fråga om familjeförmåner har den tyska lagstiftningen emellertid inrättat ett system för social trygghet som är tillämpligt på alla dem som är bosatta i landet, oavsett deras ställning på arbetsmarknaden (med förbehåll för de undantag som följer av lagstiftningen om utlänningars vistelse).

18 Då detta har klargjorts, måste jag precisera att även jag anser att familjeförmåner som avser att täcka en del av kostnaderna för vård av barn faller inom tillämpningsområdet för avtalet mellan EEG och Turkiet, men av andra skäl än dem som kommissionen har anfört. Även om det i artikel 12 i avtalet (se ovan punkt 9) inte hänvisas uttryckligen till artikel 51 i fördraget, tilldelas enligt artikel 39.1 i tilläggsprotokollet - vilken liksom artikel 37 i tilläggsprotokollet ingår i avdelning II ("Rörlighet för personer och tjänster") i avtalet - associeringsrådet befogenheten att utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för arbetstagare av turkisk nationalitet som förflyttar sig inom gemenskapen samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen. I artikel 39.3 föreskrivs närmare bestämt att dessa bestämmelser "skall säkerställa att familjebidrag erhålls om arbetstagarens familj är bosatt inom gemenskapen" (min kursivering). Genom analogisk tillämpning av de principer som domstolen fastslog i domen i målet Kziber(37) skall begreppet social trygghet inom ramen för avtalet mellan EEG och Turkiet under alla omständigheter tolkas på samma sätt som motsvarande begrepp i förordning nr 1408/71, inom vars materiella tillämpningsområde den gren av social trygghet som omfattar familjeförmåner (se artikel 4.1 h) faller.

19 Jag anser således att en turkisk medborgare som befinner sig i en liknande situation som Sema Sürül - åtminstone i sin egenskap av familjemedlem till en arbetstagare(38) - ingår i den personkrets på vilken artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, jämförd med artiklarna 37 och 39 i tilläggsprotokollet, är tillämplig. Jag vill upprepa vad jag redan i mitt första förslag till avgörande påpekade: att tillämpa ett restriktivt arbetstagarbegrepp skulle i förevarande fall på ett oberättigat sätt begränsa turkiska medborgares rätt att flytta, eventuellt med sina familjemedlemmar, inom gemenskapen för att arbeta och skulle därigenom innebära att turkiska medborgare som har omfattats av lagstiftningen i en medlemsstat förvägrades ett lämpligt skydd, i strid med syftena och andan i avtalet mellan EEG och Turkiet. Det kan heller inte finnas några tvivel om att den i målet vid den nationella domstolen omtvistade förmånen faller inom det materiella tillämpningsområdet för artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet, tolkad mot bakgrund av artikel 39 i tilläggsprotokollet.

Omfattas den rättighet som käranden i målet vid den nationella domstolen har åberopat av det förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet?

20 Då det väl har konstaterats att det går att vid Sozialgericht åberopa den princip om likabehandling som stadgas i artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet jämförd med artiklarna 37 och 39 i tilläggsprotokollet, måste jag vad beträffar principens räckvidd upprepa vad jag hävdade i mitt första förslag till avgörande med avseende på artikel 3.1 i beslut nr 3/80. Sema Sürüls fall rör en situation som kan bedömas direkt mot bakgrund av den ovannämnda likabehandlingsskyldigheten. Den rätt att för den aktuella perioden erhålla de omtvistade familjeförmånerna som klaganden i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande anser jag följer av tillämpningen av icke-diskrimineringsprincipen jämförd med den tyska lagstiftningen i fråga om familjeförmåner. Omständigheten att de ovannämnda bestämmelserna i avtalet har direkt effekt förefaller tillräcklig för att Sema Sürül skall ha ett verksamt rättsligt skydd, för det fall diskriminerande behandling föreligger. I förevarande fall är det möjligt att analogiskt tillämpa domstolens rättspraxis i fråga om tolkningen av artikel 48.2 i fördraget (se ovan punkt 15), enligt vilken det även i fråga om social trygghet för migrerande arbetstagare gäller att principen "om likabehandling förbjuder inte bara öppen diskriminering på grund av nationalitet, utan även varje form av dold diskriminering som genom tillämpning av andra särskiljande kriterier faktiskt leder till samma resultat".(39) Därför kan medlemsstaterna inte undandra sig skyldigheten att garantera likabehandling ens genom att vidta åtgärder som grundar sig på en kombinerad bedömningsgrund, som förenar ett kriterium som avser en social trygghetsförmåns förmånstagares medborgarskap med ett kriterium som avser arten (tillfällig eller fast) av dennes bosättning inom medlemsstatens territorium. Detta är just fallet med den nationella lag som den hänskjutande domstolen har beskrivit. Den federala lagen om familjeförmåner gör nämligen indirekt åtskillnad mellan behandlingen av personer som är tyska medborgare eller gemenskapsmedborgare å ena sidan, och personer som inte är det, å den andra sidan, beroende på vilket uppehållstillstånd den berörde innehar. Till skillnad från utlänningar som inte är gemenskapsmedborgare men som befinner sig i samma situation som sökanden, har tyska medborgare som vistas tillfälligt i Tyskland i varje fall rätt till familjeförmånerna. De uppfyller per definition det i lagen föreskrivna kravet på rätt att stadigvarande och permanent vistas inom det nationella territoriet. Domstolen har i målet Martínez Sala fastslagit att omständigheten att en medlemsstat kräver att en annan medlemsstats medborgare som vill komma i åtnjutande av ett bidrag som inte är kopplat till inbetalda avgifter (vårdnadsbidrag), liknande det i förevarande fall aktuella bidraget, skall förete en handling som har ett konstitutivt värde och som utfärdas av dess egna myndigheter, när ingen sådan handling avkrävs de egna medborgarna, innebär särbehandling.(40) Jag anser att den principen skall tillämpas analogiskt i detta mål.

21 Vad beträffar möjligheten att objektivt motivera en sådan särbehandling av medborgare i tredje land som (indirekt) grundas på nationalitet genom ett kriterium som avser vistelsens art, förefaller det vid en första anblick grunda sig på förutsättningen att den nivå på utgifterna för vårdnad av barn som familjer som vanligtvis är bosatta i Tyskland har, och således behovet av det statliga finansiella stödet, varierar beroende på nationaliteten hos den förälder som ansvarar för barnets uppfostran och - om föräldern är utlänning - på det uppehållstillstånd som vederbörande har, vilket kan vara permanent eller inte. Jag anser emellertid att detta särskiljande kriterium inte är motiverat. Samtliga familjer som är bosatta i landet behöver nämligen familjebidraget under den period som de vistas i Tyskland. Det är inte en slump att samma automatik (inbetalning av avgifter under en treårsperiod genom den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen), som i den tyska sociallagen föreskrivs till förmån för den förälder som ansvarar för barnuppfostran, är knuten till kravet på stadigvarande bosättning i Tyskland och inte till den nationalitet eller det uppehållstillstånd som ger rätt till bosättningen i fråga. Skillnaden mellan föräldrar som är tyska medborgare, som har rätt till förmånen även om de endast vistas tillfälligt under korta tider i landet, och föräldrar som har laglig rätt att uppehålla sig för en begränsad tid som inte kan förlängas, vilka nödvändigtvis är utlänningar från tredje land, anser jag således sakna en rimlig och godtagbar motivering.

Begränsning i tiden av denna doms verkningar

22 Jag anser att det är nödvändigt att göra ett sista påpekande avseende lämpligheten i att domstolen begränsar verkningarna i tiden av sitt tolkningsavgörande med tillämpning av en allmän rättssäkerhetsprincip som ingår i gemenskapens rättsordning (för så vitt domstolen ansluter sig till den lösning jag föreslagit, självfallet). I mitt första förslag till avgörande anförde jag att domstolen borde begränsa avgörandets verkningar i tiden till tiden efter avkunnandet av domen i målet, med förbehåll för de krav som ställs av principen om rätt till ett fullständigt och verksamt rättsligt skydd för dem som väckt talan vid domstol eller inkommit med motsvarande anspråk före avkunnandedatum. Till stöd för det ställningstagandet åberopade jag dels den objektiva, betydande osäkerhet som före domen i målet Taflan-Met m. fl. rådde om huruvida beslut nr 3/80 hade trätt i kraft eller inte, dels de minst lika allvarliga och objektiva tvivel som den domen gav upphov till i fråga om möjligheten att åberopa beslutet vid domstol, och följaktligen den i artikel 3.1 i beslutet stadgade icke-diskrimineringsprincipen, när rådet inte antagit några genomförandeåtgärder.

Jag anser att den ståndpunkten inte går att bibehålla om domstolen skulle välja att besvara tolkningsfrågorna på grundval av tolkningen av artikel 9 i avtalet mellan EEG och Turkiet och artiklarna 37 och 39 i tilläggsprotokollet. Även om de betydande finansiella konsekvenser som de "intervenerande" nationella regeringarna åberopat skulle kunna fastslås föreligga på grundval av konkreta uppgifter,(41) kvarstår det faktum att mot bakgrund av domstolens fasta rättspraxis kan tolkningen av en princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet liknande den som fastslås i de aktuella föreskrifterna i associeringsavtalet mellan EEG och Turkiet inte med rätta ge upphov till "objektiv och betydande" osäkerhet avseende dess räckvidd eller huruvida den kan åberopas direkt.(42) I förevarande fall anser jag därför inte att det föreligger någon sådan absolut exceptionell omständighet som skulle göra det motiverat att göra ett undantag från principen om den retroaktiva verkan av tolkningsavgöranden, såsom de "intervenerande" nationella regeringarna har yrkat.(43)

Förslag till avgörande

Med anledning av det ovan anförda föreslår jag att domstolen, för det fall den inte skulle ansluta sig till mitt förslag till avgörande av den 12 februari 1998 i förevarande mål, besvarar Sozialgerichts tolkningsfrågor på följande sätt:

Artikel 9 i Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet å ena sidan och medlemsstaterna i EEG och gemenskapen å andra sidan, jämförd med artiklarna 37 och 39 i det tilläggsprotokoll som undertecknades av de avtalsslutande parterna den 23 november 1970 i Bryssel och som bilagts avtalet mellan EEG och Turkiet skall tolkas så, att det är förbjudet för en medlemsstat att av en turkisk medborgare - som i) har fått tillstånd att återförenas med sin make som är turkisk medborgare, vilken är bosatt i en medlemsstat och vid sidan av sina universitetsstudier faktiskt innehar en anställning för vilken han uppbär lön under ett maximalt antal veckotimmar på grundval av ett arbetstillstånd för extraanställda, ii) och som är lagligt bosatt med sagde make i värdlandet - kräva innehav av ett särskilt uppehållstillstånd, som ger innehavaren rätt att stadigvarande vistas inom det nationella territoriet, som villkor för att bevilja en familjeförmån som det familjebidrag och det tilläggsbelopp som enligt tysk lagstiftning beviljas vårdnadshavare, när ingen sådan handling avkrävs de egna medborgare som är bosatta inom det nationella territoriet.

(1) - EGT C 110, 1983, s. 60. I artikel 3.1 föreskrivs följande: "Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i detta beslut har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare." Jag vill erinra om att den i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 stadgade principen om likabehandling är nästan identisk med artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (nedan kallad förordning nr 1408/71 (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess senare ändrade och anpassade lydelse).

(2) - Avtalet har för gemenskapens räkning ingåtts, godkänts och bekräftats genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685). Enligt artikel 22.1 i avtalet har associeringsrådet - som inrättades genom artikel 6 och som består av medlemmar av medlemsstaternas regeringar, rådet och kommissionen, å ena sidan, samt av medlemmar av den turkiska regeringen, å andra sidan - befogenhet att fatta beslut "för att genomföra avtalets mål och i de fall som föreskrivs i detta. Vardera parten är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de beslut som fattats".

(3) - Jag hänvisar även till mitt första förslag till avgörande för beskrivningen av de tillämpliga bestämmelserna och av de faktiska omständigheterna till de aktuella tolkningsfrågorna (se punkterna 1-14).

(4) - Se ingressen samt artikel 2.1 i avtalet EEG-Turkiet (se ovan fotnot 2).

(5) - Se dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel (REG 1987, s. 3719; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 15.

(6) - Se beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet för EG och Turkiet den 22 december 1995 om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen (EGT L 35, 1996, s. 1).

(7) - EGT L 293, 1972, s. 4. Tilläggsprotokollet godkändes för gemenskapens räkning genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130). I enlighet med artikel 63.2 i denna trädde förordningen i kraft den 1 januari 1973.

(8) - Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 13 april 1989 i mål 305/87, kommissionen mot Grekland (REG 1989, s. 1468), punkt 14, med avseende på oförenligheten mellan artiklarna 7 (numera 6), 48, 52 och 59 i fördraget och nationell lagstiftning i fråga om förvärv av och rättigheter avseende fast egendom. Se även generaladvokaten Darmons förslag till avgörande av den 15 januari 1991 i mål C-10/90, Masgio (REG 1991, s. I-1130), punkt 10. Dessutom har i rättspraxis redan fastslagits de principer enligt vilka dels lagstiftning i en medlemsstat som är oförenlig med en specifik tillämpningsbestämmelse för artikel 6 i fördraget inom ett särskilt område även är oförenlig med den allmänna principen om likabehandling (se bland andra dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1996, s. I-1307, p. 13), dels att artikel 6 skall tillämpas autonomt endast i de situationer som regleras av gemenskapsrätten och för vilka det i fördraget inte fastslås några specifika regler om icke-diskriminering på grundval av nationalitet (se bland andra dom av den 30 maj 1989 i mål 305/87, kommissionen mot Grekland, REG 1989, s. 1461, punkterna 13 och 28, av den 7 maj 1998 i mål C-390/96, Lease Plan, REG 1998, s. I-2553, punkt 40). Exempel då den allmänna principen om likabehandling tillämpats autonomt finns i de nyligen avkunnade domarna av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C-92/92 och C-326/92, Collins mot Imtrat Handelsgesellschaft m.fl., REG 1993, s. I-5145, svensk specialutgåva, volym 14, av den 26 september 1996 i mål C-43/95, Data Delecta m.fl. mot MSL Dynamics, REG 1996, s. I-4661, och av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala, REG 1998, s. I-2691, punkt 63). Det är sant att domstolen i vissa avgöranden har gjort en kumulativ tolkning av det allmänna förbudet mot diskriminering och de specifika uttrycken för detta i det aktuella fallet, vilka ingått i andra bestämmelser i fördraget eller i rättsakter från gemenskapsinstitutionerna. Jag anser dessutom att domstolen i många av dessa fall helt enkelt har hållit sig till den ursprungliga formuleringen av de tolkningsfrågor som ställts av de hänskjutande domstolarna. Se bland andra dom av den 7 maj 1991 i mål C-10/90, Masgio (REG 1990. s. I-1119, punkterna 11-17 och 25) avseende tolkningen av artikel 8 (numera 6) och 48-51 i fördraget samt av artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 (se ovan fotnot 1), samt av den 5 mars 1998 i mål C-160/96, Molenaar (REG 1998, s. I-843).

(9) - Se dom av den 30 september 1987 (ovan fotnot 5), punkt 14.

(10) - Se bland andra dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Wilhelm mot Bundeskartellamt (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379), i fråga om artikel 7 (numera artikel 6), av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (REG 1974, s. 359; svensk specialutgåva, volym 2, s. 257), punkt 41, i fråga om artikel 48, av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2, s. 309), i fråga om artikel 52, av den 3 december 1974 i mål 33/74, Van Binsbergen (REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379), i fråga om artikel 59, samt av den 16 juni 1966 i mål 57/65, Lütticke (REG 1966, s. 219; svensk specialutgåva, volym 1, s. 243), i fråga om artikel 95.

(11) - Se dom av den 1 juli 1993 i mål C-312/91, Metalsa (REG 1993, s. I-3751), punkterna 11 och 12.

(12) - Se dom av den 29 april 1982 i mål 17/81, Pabst & Richarz (REG 1982, s. 1331), punkterna 25-27. Domstolen tolkade ordalydelsen av artikel 53.1 i avtalet mellan EEG och Grekland, vilken var avfattad i liknande ordalag som artikel 95 i fördraget, samt avtalets föremål och art så, att den omtvistade bestämmelsen inom ramen för associeringen hade ett syfte (förbud mot diskriminerande interna skatter eller avgifter) som var identiskt med syftet med artikel 95.

(13) - Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande av den 15 maj 1990 i mål C-192/89, Sevince (REG 1990, s. I-3473), punkterna 22-29. Enligt generaladvokaten "förefaller de främsta skillnaderna mellan de båda avtalen, vad deras respektive principer beträffar, främst bestå i takten i genomförande av 'målsättningarna' och 'syftena'" (punkt 24).

(14) - Se dom av den 30 september 1987 (ovan fotnot 5), punkt 16.

(15) - Anfört arbete, punkterna 18-23.

(16) - Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande av den 15 maj 1990 (ovan fotnot 13), punkterna 27-29.

(17) - Se bland annat artikel 37 i tilläggsprotokollet (ovan punkt 3).

(18) - Se bland annat dom av den 12 december 1995 i mål C-469/93, Chiquita Italia (REG 1995, s. I-4533), punkt 34, avseende fjärde AVS-EEG-konventionen, vilken kännetecknas (på samma sätt som de tidigare konventionerna samt konventionerna om associering av staterna i Afrika och Madagaskar till EEG) av en mycket påtaglig obalans vad rör de avtalsslutande parternas åtaganden. Enligt domstolen är den obalansen en logisk följd av konventionens särskilda karaktär.

(19) - Se dom av den 31 januari 1991 i mål C-18/90, Kziber (REG 1991, s. I-199; svensk specialutgåva, volym 11), punkterna 15-23, av den 20 april 1994 i mål C-58/93, Yousfi (REG 1994, s. I-1353), punkterna 16-19, samt av den 3 oktober 1996 i mål C-126/95, Hallouzi-Choho (REG 1996, s. I-4807), punkterna 17-20. Den relevanta bestämmelsen i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Kungariket Marocko, undertecknat i Rabat den 26 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2211/78 av den 26 september 1978 (EGT L 264, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 181) är artikel 41.1 vilken ingår i avdelning III (samarbete i fråga om arbetskraft). Artikel 41.1 i avtalet mellan EEG och Marocko har följande lydelse: "Med förbehåll för vad som föreskrivs i nedanstående punkter [vilka avser sammanräkning av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts i olika medlemsstater, familjebidrag för de familjemedlemmar som är bosatta inom gemenskapen och överföring till Marocko av pensioner och ersättningar] skall arbetare med marockanskt medborgarskap, och de familjemedlemmar som bor tillsammans med dem, i fråga om social trygghet åtnjuta en behandling som är fri från diskriminering på grund av nationalitet jämfört med medborgarna i de medlemsstater där de är sysselsatta." Det bör noteras att domstolen med avseende på artikel 41.1 drog slutsatsen att bestämmelsen har direkt effekt trots att det behöriga samarbetsrådet enligt artikel 42.1 tillerkändes befogenheten att anta tillämpningsföreskrifter för artikel 41 i syfte att underlätta iakttagandet av likabehandlingsprincipen i fråga om särskilda aspekter av tillämpningen av denna artikel. Domstolen fastslog i det avseendet att det behöriga samarbetsrådets roll enligt artikel 42.1 består i "att vidta åtgärder till främjande av att diskrimineringsförbudet iakttas och att i förekommande fall vidta de åtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av principen om sammanläggning av pensioner eller ersättningar i artikel 41.2, men utövandet av denna uppgift kan inte anses utgöra en förutsättning för icke-diskrimineringsprincipens omedelbara tillämpning" (se domen i det ovannämnda målet Kziber, punkt 19). Slutligen påpekade domstolen att syftet med avtalet mellan EEG och Marocko, det vill säga att främja övergripande samarbete mellan parterna i fråga om bland annat arbetskraft, inte utgör hinder mot att den i artikel 41.1 stadgade icke-diskrimineringsprincipen direkt kan reglera enskildas rättsliga ställningar (se anfört arbete, punkterna 20-22).

(20) - Se dom av den 5 april 1995 i mål C-103/94, Krid (REG 1995, s. I-719), punkterna 21-24, samt av den 15 januari 1998 i mål C-113/97, Babahenini (REG 1998, s. I-183), punkterna 17 och 18, vilka avsåg artikel 39.1 i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Folkrepubliken Algeriet, undertecknat i Alger den 26 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2210/78 (EGT L 263, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 57). Regeln i fråga är avfattad i liknande ordalag som artikel 41.1 i samarbetsavtalet mellan EEG och Marocko och de båda avtalen har liknande mål (se ovan fotnot 19).

(21) - Se generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande av den 6 december 1990 i mål C-18/90, Kziber (REG 1991, s. I-208), punkt 8.

(22) - Trots att samarbetsavtalen har samma rättsliga grund (artikel 238 i fördraget) har de andra och mer begränsade målsättningar än avtal som föreskriver att berört tredje land skall associeras eller i framtiden ansluta sig till gemenskapen. Exempelvis syftar de ovannämnda avtalen mellan EEG och Algeriet och mellan EEG och Marocko (se ovan fotnot 19 och 20) helt enkelt till att "främja övergripande samarbete mellan parterna för att bidra till [tredje lands] ekonomiska och sociala utveckling och stärka förbindelserna mellan parterna" (se artikel 1 i avtalet mellan EEG och Algeriet och artikel 1 i avtalet mellan EEG och Marocko), i vilket syfte föreskrivs att föreskrifter och åtgärder kommer att antas och genomföras på områdena ekonomiskt, tekniskt och finansiellt samarbete inom handeln och på det sociala området.

(23) - Se dom av den 30 september 1987 i det ovannämnda målet Demirel (ovan fotnot 5), punkt 9.

(24) - Se dom av den 10 september 1996 i mål C-277/94, Taflan-Met m.fl. (REG 1996, s. I-4085), punkt 21.

(25) - Se bland annat dom av den 21 november 1991 i mål C-27/91, Le Manoir (REG 1991, s. I-5531), punkt 7, samt av den 26 februari 1992 i mål C-357/89, Raulin (REG 1992, s. I-1027), punkterna 10-13.

(26) - Se nedan fotnot 30 och motsvarande del av texten.

(27) - Se förslag till avgörande av den 12 juli 1994 i mål C-355/93, Eroglu (REG 1994, s. I-5113, s. I-5116), punkterna 23-25.

(28) - Se anfört arbete, punkterna 26-30. Med avseende på det aktuella fallet hävdade således generaladvokaten att turkiska arbetstagares fria tillträde till arbetsmarknaden - även om det är villkorat (i fråga om den första anställningens eller bosättningens längd eller i fråga om att gemenskapsmedborgare skall ges prioritet vid anställning) i enlighet med beslut nr 1/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet av den 19 september 1980 (nedan kallat beslut nr 1/80) - inte begränsas genom ett restriktivt arbetstagarbegrepp som utesluter arbetare under utbildning eller praktikanter från dess tillämpningsområde.

(29) - Se O'Leary, S., Employment and Residence for Turkish Workers and Their Families: Analogies with the Case-Law of the Court of Justice on Article 48 EC, i Scritti in onore di Giuseppe Federico Mancini, Milano, 1998, vol. II, s. 731, särskilt s. 760, samt Peers, S., Towards Equality: Actual and Potential Rights of Third-country Nationals in the European Union, i Comm. Mkt L. Rev., 1996, s. 7, särskilt s. 21.

(30) - Se bland annat dom av den 16 december 1992 i mål C-237/91, Kus (REG 1992, s. I-6781), punkt 25.

(31) - Se bland annat domarna av den 30 september 1997 i mål C-36/96, Günaydin (REG 1997, s. I-5143) punkterna 23, 28 och 31, samt i mål C-98/96, Ertanir (REG 1997, s. I-5179), punkterna 23, 38 och 43.

(32) - Se domarna i de ovannämnda (fotnot 31) målen Günaydin (punkt 35) och Ertanir (punkt 45).

(33) - Se dom av den 17 april 1997 i mål C-351/95, Kadiman (REG 1997, s. I-2133).

(34) - EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33. Enligt artikel 10 är familjemedlemmar arbetstagarens make och deras avkomlingar som är under 21 års ålder eller är beroende av dem för sin försörjning, släktingar i närmast föregående led till arbetstagaren (även till arbetstagarens make), som är beroende av dem, samt alla andra familjemedlemmar som är beroende av arbetstagaren eller ingår i hans eller hennes hushåll i ursprungslandet.

(35) - Se nedan, fotnot 37, samt motsvarande del av texten. Se Peers (anfört arbete, ovan fotnot 29), s. 25.

(36) - Se bland annat dom av den 13 juli 1995 i mål C-116/94, Meyers (REG 1995, s. I-2131), punkt 24, i vilken domstolen fastslog att en förmån som i likhet med "family credit" (barnbidrag) måste vara knuten till ett anställningsförhållande, och som beviljas för att öka inkomsten hos låginkomsttagare med vårdnad om ett barn, utgör ett arbetsvillkor i den mening som avses i artikel 5 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Se även dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153; svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), i vilken artikel 7 i förordning nr 1612/68 skall tolkas så, att begreppet "arbetsvillkor" anses omfatta en separationsersättning som utbetalas som lönetillägg för att täcka utgifter som följer av att den berörde bor och arbetar på olika platser.

(37) - Se domen i det ovannämnda målet Kziber (fotnot 19), punkt 25. Se även domen i de ovannämnda målen Yousfi (fotnot 19), punkt 24 och Krid (fotnot 20), punkt 32.

(38) - För enkelhets skull skall jag bortse från att utröna om en person i Sema Sürüls (eller makens) ställning kan omfattas av begreppet arbetstagare inom området för social trygghet, enligt vilket det - oavsett om ett anställningsförhållande föreligger - krävs att den berörde är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 a i förordning nr 1408/71 (se senast domen i det ovannämnda målet Martínez Sala, fotnot 8), punkterna 31 och 36.

(39) - Se dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna mot Caisse d'allocations familiales de la Savoie (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, volym 8, s. 355), punkt 23. Se även bland annat domen i det ovannämnda målet Sotgiu (fotnot 36); svensk specialutgåva, volym 4, s. 57, av den 16 februari 1978 i mål 61/77, kommissionen mot Irland (REG 1978, s. 417), av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn (REG 1996, s. I-2617), samt av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I-5341), punkt 37.

(40) - Se domen i det ovannämnda målet Martínez Sala (fotnot 8).

(41) - Enligt domstolens rättspraxis är emellertid de negativa finansiella verkningarna som en medlemsstat eventuellt skulle kunna drabbas av till följd av att ha åsidosatt den gemenskapsrättsliga bestämmelse som är föremål för tolkning inte i sig sådana att de motiverar att domens verkningar i tiden begränsas. Att begränsa en doms verkningar uteslutande med stöd av denna sorts överväganden skulle enligt domstolen leda till att domstolsskyddet av de enskildas rättigheter på grundval av gemenskapsrätten på ett väsentligt sätt försvagades (se bland annat dom av den 24 september 1998 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 52. Se även dom av den 31 mars 1992 i mål C-200/90, Dansk Denkavit och Poulsen Trading (REG 1992, s. I-2217, svensk specialutgåva, volym 12), punkterna 20-23, av den 11 augusti 1995 i de förenade målen C-367/93-C-377/93, Roders m.fl. (REG 1995, s. I-2229), punkt 48, samt av den 13 februari 1996 i de förenade målen C-197/94 och C-252/94, Bautiaa och Société française maritime (REG 1996, s. I-505), punkt 55.

(42) - Se, med vederbörliga ändringar, dom av den 3 oktober 1996 (ovan fotnot 19), punkterna 41-45, avseende artikel 41.1 i avtalet mellan EEG och Marocko. Se även, i ett fall då verkningarna i tiden av en dom avseende tolkningen av artikel 7 (numera 6) i fördraget inte begränsades, dom av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, volym 8), och av den 2 februari 1988 i mål 309/85, Barra (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9), punkterna 9-15. Med avseende på ett fall då verkningarna i tiden inte begränsades av en dom avseende tolkningen av principen om den i artikel 48 i fördraget samt i artikel 7 i ovannämnda förordning nr 1612/68 fastslagna icke-diskrimineringsprincipen, se dom av den 24 september 1998 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 51.

(43) - Domstolen har angivit, i de ordalag som återgivits ovan, villkoren för att begränsa verkningarna i tiden av sina tolkningsavgöranden, bland annat i domen i det ovannämnda målet Roders (ovan fotnot 41, punkterna 42 och 43).

Full & Egal Universal Law Academy