EUR-Lex -  61996CC0326 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 12 maj 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Genom de frågor Employment Appeal Tribunal ställt, anmodas domstolen att i huvudsak svara på om principen om lika lön för kvinnor och män, sådan den fastställts i artikel 119 i EG-fördraget och i direktiv 75/117/EEG(1), förhindrar tillämpning av en nationell processrättslig regel som begränsar den period för vilken en kvinna som varit utsatt för en överträdelse av denna princip kan göra anspråk på utestående lön till två år före talans väckande.

Relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelser

2 Enligt artikel 119 första stycket i fördraget skall varje medlemsstat säkerställa och upprätthålla "principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete".

3 Denna artikel, som uttrycker en princip som "... utgör en av gemenskapens grundvalar", är "... direkt tillämplig och kan därmed skapa rättigheter för enskilda som domstolarna skall skydda".(2)

4 Direktiv 75/117 preciserar den materiella räckvidden av artikel 119, bland annat genom att föreskriva olika bestämmelser avsedda att förbättra det juridiska skyddet för arbetstagare som kan ha kränkts genom att likalönsprincipen åsidosatts.

5 I detta syfte stadgar artikel 2 i direktivet att medlemsstaterna "i sin nationella lagstiftning [skall] införa sådana åtgärder som behövs för att göra det möjligt för alla anställda som anser sig förfördelade på grund av att likalönsprincipen inte tillämpats att göra sina rättigheter gällande vid domstol efter att eventuellt ha hänvänt sig till andra behöriga myndigheter".

6 Artikel 6 i direktivet stadgar: "Medlemsstaterna skall i enlighet med sina nationella villkor och rättssystem vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att likalönsprincipen tillämpas. De skall se till att effektiva medel finns tillgängliga för att denna princip skall kunna iakttas".

Faktiska omständigheter och förfarandet

7 B.S. Levez, kärande i tvisten vid den nationella domstolen, arbetade sedan februari 1991 hos T. H. Jennings (Harlow Pools) Ltd, och erhöll på sin första anställning som chef för ett vadslagningskontor för hästkapplöpningar i Chelmsford en årlig lön om 10 000 UKL.

8 I december 1991 efterträdde hon en man vars arbete som chef för kontoret i Billericay hade varit ledigt sedan oktober 1991. Genom att från detta datum ge henne en lön om 10 800 UKL gjorde hennes arbetsgivare gällande att hon erhöll samma lön som hennes företrädare, som i själva verket erhållit 11 400 UKL. Inte förrän från och med april månad 1992 höjdes hennes lön till detta belopp.

9 Efter det att hon lämnat sin anställning i mars 1993 och efter det att hon upptäckt att hon, tvärtemot vad arbetsgivaren gjort gällande, fram till april månad 1992 varit sämre betald än sin manlige företrädare på samma tjänst, väckte B.S. Levez den 17 september 1993 talan vid Industrial Tribunal, i avsikt att uppnå en tillämpning av likalönsprincipen.

10 Denna princip upprätthålls i nationell rätt av Equal Pay Act från 1970 (lag om lika lön), som till förmån för arbetstagarna skapar en laglig rättighet till vissa arbetsvillkor (inklusive lönevillkor) som är lika fördelaktiga som de som gäller för en arbetstagare av motsatt kön som utför samma arbete, ett arbete som uttryckligen angetts vara likvärdigt eller ett arbete av lika värde. Artikel 1.1 i Equal Pay Act föreskriver att varje anställningsavtal som ingås med en kvinna i Storbritannien skall innehålla en "jämställdhetsklausul".(3)

11 Med hänsyn till att käranden i tvisten vid den nationella domstolen och hennes företrädare utfört exakt samma arbete, biföll domstolen B.S. Levez talan och fastställde att hon hade rätt till en lön om 11 400 UKL från och med det datum då hon trätt i tjänst som chef, således från och med februari 1991.

12 Denna dom blev emellertid föremål för rättelse efter det att arbetsgivaren åberopat preskriptionsfristen i artikel 2.5 i Equal Pay Act, där följande föreskrivs:

"I samband med en talan om åsidosättande av en jämställdhetsklausul (inklusive talan som väckts vid en Industrial Tribunal) kan en kvinna inte göra anspråk på utbetalning av utestående lön eller skadestånd för längre tid tillbaka än två år före talans väckande".

13 På grundval av denna bestämmelse inskränkte Industrial Tribunal de utestående belopp som beviljats, så de inte kom att omfatta en längre period tillbaka än två år före det att B.S. Levez väckte talan. Hon erhöll i slutändan de utestående lönebelopp hon gjorde anspråk på endast från och med den 17 september 1991 och inte från och med februari 1991.

14 B.S. Levez överklagade då till Employment Appeal Tribunal, där hon gjorde gällande att artikel 2.5 i Equal Pay Act i två avseenden stred mot artikel 119 i fördraget jämförd med artiklarna 2 och 6 i direktiv 75/117.

15 För det första kan denna nationella bestämmelse, som inte ger domstolen någon som helst möjlighet att förlänga den begränsade perioden vare sig av rättviseskäl med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet eller genom att beakta arbetsgivarens vilseledande, inte garantera ett fullständigt och effektivt skydd för dem som gör gällande likalönsprincipen.

16 För det andra är begränsningen till två år mindre fördelaktig än de processrättsliga regler som är tillämpliga på likartade inhemska åtgärder. Således kan ett sedvanligt förfarande avseende åsidosättande av anställningsavtal leda till utbetalning av utestående löner för en period som uppgår till sex år före det att förfarandet inleddes. I samband med denna talan enligt nationell rätt, förfogar domstolen över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, för att vid behov kunna ta hänsyn till arbetsgivarens vilseledande. Likaledes tillåter Race Relations Act (lag om förhållandet mellan raser) från 1976 att en talan i syfte att erhålla utestående löner på grund av rasdiskriminering väcks på mer fördelaktiga villkor: Det föreskrivs ingen begränsning med avseende på den period för vilken skadestånd kan begäras, förutsatt att talan väcks inom tre månader från det att anställningsavtalet upphört.

17 Den amicus curiae som utsågs under förfarandet vid den nationella domstolen anförde tvärtom att den tvistiga bestämmelsen, som är tillämplig i avsaknad av gemenskapsrättslig reglering på området, tar hänsyn till kravet att en talan som förs med stöd av gemenskapsrätten inte skall vara underkastad rättegångsregler som är mindre fördelaktiga än de som är tillämpliga på likartade inhemska åtgärder. Han gjorde i detta avseende gällande att artikel 2.5 i Equal Pay Act är en generell regel som gäller varje talan som grundar sig på likalönsprincipen, vare sig en sådan talan väcks uteslutande med stöd av Equal Pay Act eller med stöd av artikel 119.

18 Samtidigt som den nationella domstolen medger att "tvisten gäller en ganska blygsam summa som B.S. Levez gör anspråk på för perioden från den 18 februari 1991 till den 17 september 1991", så anser den emellertid att "principfrågan är av betydelse. Ett beslut till kärandens förmån skulle kunna få betydande följder för många andra fall".(4) Den nationella domstolen ställer följaktligen följande frågor till domstolen:

"1) Strider det mot gemenskapsrätten att på en begäran om lika lön utan könsdiskriminering tillämpa en nationell lagbestämmelse, enligt vilken sökandens rätt till utestående lön eller skadestånd för åsidosättande av likalönsprincipen begränsas till en period om två år innan talan väcktes, när

a) denna nationella lagbestämmelse är tillämplig på alla krav på lika lön utan könsdiskriminering, men inte på andra krav,

b) bestämmelser som i detta hänseende är mer fördelaktiga för en sökande är tillämpliga på andra krav inom arbetsrätten, inklusive krav på grund av åsidosättande av anställningsavtalet, rasdiskriminering avseende lön, olagliga löneavdrag och könsdiskriminering i andra fall än med avseende på lön,

c) den nationella domstolen inte under några omständigheter har möjlighet att förlänga tvåårsperioden - inte ens när talans väckande försenats på grund av att arbetsgivaren uppsåtligen lämnade vilseledande uppgifter om lönenivån för manliga arbetstagare som utför ett arbete som är likvärdigt med hennes arbete?

2) Hur skall - med avseende på domstolens fasta rättspraxis enligt vilken rättigheter som enligt gemenskapsrätten har direkt effekt skall utövas enligt villkor som fastställs i nationell lag, bland annat under förutsättning att dessa villkor inte är ofördelaktigare än de som är att hänföra till likartade inhemska åtgärder - uttrycket 'likartade inhemska åtgärder' tolkas i fråga om ett krav på lika lön när de villkor som uppställs i den nationella lagstiftningen om genomförande av likalönsprincipen skiljer sig från de som uppställs i annan nationell lagstiftning inom arbetsrätten, inklusive lagstiftning avseende åsidosättande av anställningsavtalet, rasdiskriminering, olagliga löneavdrag och könsdiskriminering i andra fall än med avseende på lön?"

Svaren på frågorna

Inledning

19 Såsom framgår av Employment Appeal Tribunals andra fråga, har domstolen upprepade gånger fastställt att när det saknas gemenskapsrättsliga bestämmelser ankommer det på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning fastställa rättegångsregler för en sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som tillkommer enskilda genom gemenskapsrättens direkta effekt.

20 Den självständighet i processrättsligt hänseende som medlemsstaterna tillförsäkras på detta sätt är emellertid underkastad två villkor.

21 För det första får de rättegångsregler i nationell rätt som gör det möjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning inte vara mindre fördelaktiga än de som gäller för en likartad inhemsk åtgärd.

22 För det andra får dessa nationella rättegångsregler inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning.(5)

23 Det första villkoret kan kallas "likvärdighetsprincipen" eller "icke-diskrimineringsprincipen", det andra "effektivitetsprincipen".(6)

24 I förevarande fall behövs ett klargörande av omfattningen av vart och ett av dessa villkor. Den nationella domstolens första fråga, i synnerhet fråga 1.c, gäller ytterst effektivitetsprincipen, medan likvärdighetsprincipen uppenbart är föremål för den andra frågan, samtidigt som den sistnämnda principen även berörs i första frågan.

25 Med tanke på den vikt som den nationella domstolen fäster vid denna, och för att bättre kunna redogöra för den bedömning och det resonemang som jag föreslår att domstolen skall följa, tar jag först upp frågan om vilket kriterium som skall användas för att jämföra olika rättsmedel i syfte att bedöma om likvärdighetsprincipen tillämpats, för att därefter övergå till att studera det verkliga föremålet för första frågan.

Likvärdighetsprincipen

26 Denna princip innebär att nationella rättsmedel "utan diskriminering" skall ställas till förfogande för gemenskapsrätten. Härav följer att utövandet av en gemenskapsrättslig rättighet via den nationella rättsordningen inte får vara underkastat strängare villkor (till exempel vad gäller preskriptionsfrister, förutsättningar för återkrav av felaktigt utbetalade belopp, bevisregler) än vad som gäller vid utövandet av motsvarande rent nationella rättigheter.

27 Den huvudsakliga fråga som väckts i förevarande mål gäller huruvida de nationella rättegångsregler som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act, vilka är tillämpliga på ett krav som grundas på en gemenskapsrättslig rättighet avseende lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare för likvärdigt arbete, som fastställts i artikel 119 i fördraget och i direktiv 75/117, är mindre fördelaktiga än andra rättegångsregler som är tillämpliga på likartade rättigheter av inhemsk karaktär.

28 Det är därför lämpligt att klargöra vad som menas med dessa motsvarande, rent nationella rättigheter.

29 Det är skälet till att domstolen särskilt anmodas att klargöra begreppet "likartade inhemska åtgärder" avseende en talan som, i förevarande fall, avser utbetalning av utestående lön och som förs med stöd av icke-diskrimineringsprincipen, sådan den föreskrivs i och upprätthålls genom artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117, vid en tillämpning av likvärdighetsprincipen.

30 Även om det i vissa fall inte är svårt att identifiera "likartade" inhemska åtgärder, är det i andra fall uppenbart nödvändigt att fastställa en grund för jämförelse, vilket i praktiken innebär ett politiskt ställningstagande.

31 Ju mer vidsträckt tolkning man gör av den nationella åtgärd med vilken en talan för att tillvarata en rättighet enligt gemenskapsrätten skall jämföras, desto mer välvillig är man till utövandet av denna rättighet.

32 När generaladvokaten Mancini konfronterades med samma problematik funderade han i följande banor i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet San Giorgio:(7) "Under vilka omständigheter kan man säga att en motsvarande åtgärd föreligger, och att till följd av detta särbehandling är förbjuden?" Under de omständigheter som gällde i det målet beslutade han sig för en vidsträckt tolkning av likvärdighetsprincipen eller icke-diskrimineringsprincipen: "Jag vill först påpeka att diskrimineringsförbudet är en allmän gemenskapsrättslig princip. Detta innebär att man endast med stor försiktighet kan försvaga den genom att ange begränsningar för den".

33 Senare har generaladvokaten Jacobs i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet BP Soupergaz pekat på svårigheten med ett sådant tillvägagångssätt:(8) "Det är enligt min uppfattning inte nödvändigt att ge sig in på ett besvärligt och något konstlat försök att finna motsvarande talan enligt den nationella rätten".

34 Domstolen har inte intagit någon annan ståndpunkt än sina generaladvokater, eftersom domstolen, när den har konfronterats med denna fråga, har hänskjutit bedömningen till den nationella domstolen. Domstolen har nämligen intagit den generella ståndpunkten att "... det i princip ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om de processuella villkor som i den nationella rätten är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för medborgarna genom gemenskapsrätten ... är förenliga med likvärdighetsprincipen ...".(9)

35 Samtidigt som domstolen har tillerkänt den nationella domstolen denna behörighet, har den emellertid vinnlagt sig om att ge den nationella domstolen vissa anvisningar.

36 Det ovannämnda målet Palmisani gällde en nationell rättsregel som, för att det skulle vara möjligt att väcka talan om ersättning för skada som vållats genom att direktivet införlivats för sent, föreskrev en preklusionsfrist på ett år från direktivets införlivande med den nationella rättsordningen. För att få klarhet i huruvida en sådan förutsättning avseende tidsfrister var förenlig med principen om att förutsättningarna skall motsvara dem som gäller likartade krav av inhemsk karaktär, angav den nationella domstolen tre typer av rättegångsregler som skulle kunna bedömas vara "likartade".(10)

Domstolen ansåg att nationella åtgärder som eftersträvar samma "syfte",(11) eller har samma "avsikt", som en talan för att göra gällande en rättighet enligt gemenskapsrätten skall anses vara likartade inhemska åtgärder.

På denna grund har domstolen påpekat att det "... allmänna systemet för ansvar utanför avtalsförhållanden ... till sitt syfte motsvarar det som har inrättats [genom den tvistiga bestämmelsen]"(12). Domstolen tillade emellertid att "[f]ör att kontrollera om de två systemen i fråga är jämförbara är det emellertid lämpligt att även granska de grundläggande delar som kännetecknar det nationella system som vi jämför med", och överlät på den nationella domstolen att företa denna undersökning.

37 Jag föreslår att domstolen följer samma resonemang i förevarande mål.

38 Det skall således först och främst konstateras att det i princip ankommer på den nationella domstolen att se till att likvärdighetsprincipen respekteras. Det ankommer vidare på den nationella domstolen att identifiera de "likartade inhemska åtgärder" som är hänförliga till en talan som väckts av en kvinnlig arbetstagare och som avser utbetalning av utestående lön som hon har anspråk på till följd av att en jämställdhetsklausul åsidosatts.

39 Det är emellertid möjligt att urskilja vissa kriterier som kan vara till hjälp för den nationella domstolen i dess sökande efter nationella rättegångsregler som är jämförbara med de som föreskrivs i Equal Pay Act.

Begreppet "likartade inhemska åtgärder"

40 Olika jämförelsegrunder har föreslagits under förfarandet vid den nationella domstolen, och därefter inför EG-domstolen.(13)

41 Den brittiska regeringen har således - i likhet med amicus curiae inför Employment Appeal Tribunal - gjort gällande att "vad beträffar kravet på icke-diskriminering utgör ett krav enligt Equal Pay Act en form av inhemsk talan som är jämförbar med en talan med stöd av artikel 119".(14)

42 Härigenom påstår regeringen egentligen att det skulle vara lämpligt att företa en jämförelse mellan, å ena sidan, de rättegångsregler som är tillämpliga på en talan som grundar sig på principen om lika lön oberoende av kön sådan den föreskrivs och upprätthålls på gemenskapsrättslig nivå och, å andra sidan, de rättegångsregler som är tillämpliga på en talan som grundar sig på samma princip sådan den föreskrivs och upprätthålls på nationell nivå.

43 Hur enkelt detta resonemang än må te sig förutsätter det att man godtar att två olika likalönsprinciper förekommer på två olika nivåer, den ena nationell och den andra gemenskapsrättslig. Detta är emellertid uppenbarligen inte fallet. Det skydd som föreskrivs i Equal Pay Act och det skydd som arbetstagare kan åberopa med stöd av artikel 119 i fördraget och accessoriskt med stöd av direktiv 75/117 är endast uttryck för en och samma princip.

44 Detta styrks för övrigt av att Equal Pay Act, vilket den brittiska regeringen medger,(15) i själva verket utgör den tvingande nationella lagstiftning som införlivar direktiv 75/117, vilket genomför den princip som föreskrivs i artikel 119 i fördraget.

45 Detta påstående vederläggs inte av den omständigheten att Equal Pay Act antogs år 1970 och således före Storbritanniens anslutning till gemenskapen och innan direktivet antogs. Equal Pay Act utgjorde trots detta, när direktiv 75/117 antogs, den lagstiftning genom vilken Förenade kungariket rättade sig efter de förpliktelser som följde av direktivet, utan att behöva anta en ny tvingande lagstiftning för införlivandet. Den nationella domstolen påpekar för övrigt att denna lagstiftning senare på nytt "... ändrats år 1983 för att anpassas till artikel 119 i fördraget, bland annat vad gäller en talan som grundar sig på likvärdigt arbete".(16) Equal Pay Act utgör således klart den nationella regleringen för genomförande av gemenskapsrättsliga principen om icke-diskriminering på grund av kön vad gäller löner.

46 Härav följer att en talan med stöd av Equal Pay Act således förs enligt en bestämmelse som införlivar direktiv 75/117, vilket genomför icke-diskrimineringsprincipen i artikel 119 i fördraget i nationell rätt.

47 En talan med stöd av Equal Pay Act och en talan med stöd av artikel 119 i fördraget är följaktligen inte endast likartade, såsom den brittiska regeringen påstår, utan är omöjliga att särskilja, vilket innebär att de utgör en och samma talan.

48 Det kan därmed inte med rätta göras gällande att likvärdighetsprincipen upprätthålls i den mån samma rättegångsregler - i förevarande fall den begränsade retroaktiva verkan som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act - är tillämpliga på två likvärdiga taleformer, den ena med stöd av en gemenskapsrättslig rättighet, den andra med stöd av en nationell rättighet, eftersom det inte är möjligt att urskilja två taleformer. Det är helt och hållet logiskt att, såsom den nationella domstolen påpekar i sin första fråga, under a, "denna nationella lagbestämmelse är tillämplig på alla krav på lika lön utan könsdiskriminering".

49 Denna jämförelsegrund kan således inte godtas.

50 Den brittiska regeringen har även föreslagit en annan angreppsvinkel än den jag just förkastat, vilken kan sägas vara "övergripande", i den meningen att den går ut på att jämföra de rättegångsregler som är tillämpliga i förevarande fall med de som är tillämpliga på andra förfaranden som allmänt gäller upprätthållandet av principen om likabehandling av män och kvinnor inom andra rättsområden, till exempel inom socialförsäkringsrätten. Lydelsen av de frågor som ställts av Employment Appeal Tribunal omfattar i detta avseende även det skydd som ges enligt Sex Discrimination Act (lag om könsdiskriminering) från år 1975, genom vilken direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor(17) införlivas med nationell rätt.

51 Inte heller denna jämförelse tycks mig emellertid relevant i förevarande mål. Återigen gäller att de andra rättegångsregler som är tillämpliga på en talan som grundar sig på principen om likabehandling mellan män och kvinnor inom andra områden än lön inte heller skiljer mellan en talan som grundar sig på en inhemsk rättighet och en talan som grundar sig på en gemenskapsrättslig rättighet. Det är fortfarande fråga om samma rättighet; en gemenskapsrättslig rättighet som införlivats med nationell rätt.

52 Den franska regeringen och kommissionen gör, liksom käranden vid den nationella domstolen, för sin del gällande att om man vill göra en jämförelse är det område i nationell rätt som ligger närmast det skydd som föreskrivs i Equal Pay Act det skydd som föreskrivs i Race Relations Act från år 1976.(18)

53 Denna angreppsvinkel, vilken även den är "övergripande" i den meningen att den inte avser ett särskilt rättsområde utan beaktar en princip - den allmänna icke-diskrimineringsprincipen - som i sin mest långtgående tolkning kan ha inverkan på alla rättsområden, bör, även om den inte är helt ogrundad, enligt min mening inte godtas i förevarande mål.

54 Man kan visserligen, på grundval av de kriterier som godtogs av domstolen i det ovannämnda målet Palmisani, anse att en talan som grundar sig på Equal Pay Act och en talan som grundar sig på Race Relations Act har samma ändamål: I båda fallen åberopas icke-diskrimineringsprincipen, i förhållande till antingen kön eller ras.

55 Om den allmänna icke-diskrimineringsprincipen skall anses vara det relevanta kriteriet har jag emellertid för det första svårt att inse varför jämförelsen skall begränsas till tillämpningen av denna princip i förhållande till ras. Icke-diskrimineringsprincipen kan tillämpas inom många områden, som även de generellt skyddas och beaktas i nationell rätt: för att endast ta några exempel är detta fallet avseende nationalitet, sexuell läggning, religion, handikapp, ålder ... Varför skulle man i förevarande fall endast hänvisa till ett av tillämpningsområdena för denna allmänna princip för att göra en jämförelse?

56 För det andra, och framför allt, så fruktar jag att denna angreppsvinkel stödjer sig på en felaktig grund. Att anlägga ett "övergripande" synsätt, av sådan art som det som föreslagits av den franska regeringen och kommissionen, och i viss mån av sådan art som det som föreslagits av den brittiska regeringen, skulle nämligen enligt min mening leda till en förskjutning av problemets kärna.

57 För Employment Appeal Tribunal gäller det i detta skede av det nationella förfarandet inte längre att avgöra om B.S. Levez har varit utsatt för diskriminerande behandling. Detta är redan fastställt, eftersom den nationella domstolen redan tidigare har avgjort denna fråga. Det återstår endast att fastställa om de nationella rättegångsregler som är tillämpliga i målet gör det möjligt att rätta till ett diskriminerande förhållande enligt gemenskapsrätten lika väl som ett liknande förhållande enligt nationell rätt. Om man emellertid skulle jämföra "resultatet" av en diskriminering på grund av kön med det som gäller för en diskriminering på grund av ras, skulle man fortsätta att resonera som om frågan om diskriminering utgör det centrala i kärandens talan.

58 Detta är emellertid inte fallet.

59 B.S. Levez har i förevarande fall väckt talan i syfte att uppnå en konkret åtgärd och inte i syfte att endast få fastställt att diskriminering ägt rum. Det föregående fastställandet av att hon varit utsatt för diskriminering har endast varit en grund till stöd för hennes talan.

60 Den process som inletts av B.S. Levez syftar nämligen till att hon skall erhålla betalning för utestående löner. Den domstol där talan väcktes ansåg att hon hade rätt till dessa utestående löner på grund av att den jämställdhetsklausul som i enlighet med Equal Pay Act fanns i anställningsavtalet åsidosatts. Det finns emellertid många andra tänkbara anledningar till att en arbetstagare skulle ha rätt till utbetalning av utestående löner.

61 Enligt min mening är det just dessa andra anledningar, med stöd av vilka en talan om utbetalning av utestående löner kan föras, som lämpar sig bäst att lägga till grund för en relevant jämförelse.

62 Det gäller således att jämföra en talan som väckts med stöd av den gemenskapsrättsliga likalönsprincipen i avsikt att erhålla betalning av utestående löner, som i förevarande mål, med andra åtgärder för att utfå utestående löner, vilka inte grundar sig på gemenskapsrätten utan föreskrivs i och skyddas genom inhemsk rätt, i synnerhet inom arbetsrätten.

63 Låt oss till exempel tänka oss en man vars anställningsavtal föreskriver en lön som beräknas enligt ett vinstdelningssystem och består av en fast lön som varje månad höjs med en bonus som varierar i förhållande till hans resultat. Om hans arbetsgivare inte skulle betala ut detta bonusbelopp, som utgör en del av hans lön, skulle han kunna föra talan i avsikt att utfå utestående löner som han i detta fall har rätt till, inte på grund av en överträdelse av likalönsprincipen, men på grund av att arbetsgivaren inte uppfyllt sina skyldigheter enligt anställningsavtalet.

64 I detta skede kan man också lämpligen hänvisa till Race Relations Act, såsom kommissionen och den franska regeringen föreslagit. En man som för talan om betalning av utestående löner som han till följd av diskriminering på grund av ras har rätt till skulle även han befinna sig i en situation som är jämförbar med den jag just beskrivit.

65 Jag anser således att den situation som, under omständigheterna i förevarande mål, ligger närmast B.S. Levez situation är den där en arbetstagare för talan om utbetalning av utestående löner. Hellre än en "övergripande" jämförelse tycks mig en "vertikal" jämförelse vara det mest ändamålsenliga, det vill säga en jämförelse inom det arbetsrättsliga området med andra åtgärder som på liknande sätt avser utbetalning av utestående löner.

66 Domstolens praxis ger dessutom stöd åt min bedömning.

67 I domstolens dom i målet Gillespie m.fl.(19) var det således med hänvisning till den omständigheten att de kvinnliga arbetstagarna i det fallet, under sin föräldraledighet, fortsatte att vara bundna till sin arbetsgivare "som varje annan arbetstagare", antingen genom ett anställningsavtal eller genom ett arbetsförhållande, som domstolen ansåg att de skulle få tillgodoräkna sig de löneförhöjningar som skett före eller under denna period. Härigenom anlade domstolen ett "vertikalt" synsätt, med hänvisning till arbetsrätten och närmare bestämt till anställningsavtalet, snarare än ett "övergripande" synsätt, med hänvisning till den diskriminerande situationen på grund av kön. Domstolen ansåg nämligen att kärandena i tvisten vid den nationella domstolen, liksom sina kollegor, måste få tillgodoräkna sig de omtvistade löneförhöjningarna, inte för att de var kvinnor som utsatts för diskriminering utan för att de var arbetstagare vars rättigheter hade åsidosatts.

68 I domstolens dom i målet Draehmpaehl(20) var det likaledes genom att jämföra de omtvistade nationella bestämmelserna - som a priori fastställde en övre gräns för den ersättning som kunde erhållas i händelse av könsdiskriminering i samband med rekrytering - med "övriga nationella civil- eller arbetsrättsliga bestämmelser" som inte föreskrev någon sådan gräns, som domstolen drog slutsatsen att likvärdighetsprincipen inte upprätthållits i målet.

69 Jag anser följaktligen att en talan om utbetalning av utestående löner som förs med stöd av nationella bestämmelser, bland annat arbetsrättsliga bestämmelser, skall anses vara en "likartad inhemsk åtgärd" i förhållande till en talan om utbetalning av utestående löner som förs med stöd av den gemenskapsrättsliga rättigheten att inte diskrimineras på grund av kön vid likvärdigt arbete.

70 Det är med avseende på denna tolkning av likartad inhemsk åtgärd som det sedan skall bedömas om de rättegångsregler som gäller för dess utövande är mer fördelaktiga än de som enligt artikel 2.5 i Equal Pay Act föreskrivs i inhemsk rätt för att ta till vara de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning.

Den "mer fördelaktiga" karaktären av den likartade inhemska åtgärden

71 Det framgår av beslutet om hänskjutande och av själva ordalydelsen av de frågor som ställts till domstolen, att den begränsning som föreskrivs enligt Equal Pay Act inte är tillämplig på något annat krav. I den första frågan under a understryks således att "denna nationella lagbestämmelse är tillämplig på alla krav på lika lön utan könsdiskriminering, men inte på andra krav".

72 Det är inte min sak att i detta skede företa en jämförelse mellan de olika rättegångsregler som är tillämpliga på en talan om utbetalning av utestående lön för att få detta påstående bekräftat. Det ankommer här på den nationella domstolen, som känner till de nationella rättsmedlen, att kontrollera att likartade åtgärder inte behandlas olika beroende på om de stödjer sig på en könsdiskriminering som skyddas av gemenskapsrätten eller på en annan grund än artikel 119 i fördraget.

73 Låt mig endast säga att, även om det är riktigt att en processrättslig bestämmelse såsom den omtvistade faktiskt a priori kan verka mindre fördelaktig än en processrättslig bestämmelse som föreskriver en möjlighet att låta den period under vilken utestående löner kan utbetalas uppgå till sex år före talans väckande,(21) eller i än högre grad en annan processrättslig bestämmelse som inte föreskriver någon begränsning av detta slag,(22) vilka tillämpas på likartade inhemska åtgärder, detta inte är den enda omständigheten att beakta.

74 Det framgår nämligen av upplysningarna i akten att en talan som förs enligt Equal Pay Act i andra avseenden kan anses vara föremål för mer fördelaktiga frister än de som gäller för en likartad inhemsk åtgärd.

75 Således är anhängiggörandet av en sådan talan som den som förs av käranden i tvisten vid den nationella domstolen inte underkastad någon frist vid äventyr av preklusion, medan andra likartade inhemska åtgärder i allmänhet, för att kunna vidtas, skall åberopas inom tre månader räknat antingen från anställningsförhållandets upphörande(23) eller från det att den rasdiskriminerande handlingen företogs.(24)

76 Det är emellertid lämpligt att hålla i minnet att, även om kortare frister för att väcka talan synes gälla för andra åtgärder än den omtvistade, det verkar som om den domstol som skall tillämpa fristerna har befogenhet att förlänga dem, en befogenhet som samma domstol inte tycks ha tillerkänts enligt Equal Pay Act.

77 Jag erinrar om att jag inte här avgör frågan huruvida likartade inhemska åtgärder är föremål för en mer fördelaktig behandling, vilket förutsätter en mer ingående kunskap om de nationella rättegångsreglerna och deras tillämpning av domstolen. Jag nöjer mig med att påpeka för den nationella domstolen att om det skulle visa sig att det inte endast är så att en talan som förs med stöd av Equal Pay Act i motsats till andra likartade inhemska åtgärder, inte kan leda till utbetalning av utestående löner för en längre period än två år före talans väckande, utan även att fristen för talans väckande endast skenbart är mer fördelaktig än för andra likartade inhemska åtgärder, eftersom domstolen beträffande dessa sistnämnda har en befogenhet att förlänga fristen, så borde den därav dra slutsatsen att principen om likvärdighet mellan en talan som förs med stöd av gemenskapsrätten och en talan som förs med stöd av nationell rätt inte upprätthålls.

78 Jag drar således, som svar på den andra frågan, slutsatsen att gemenskapsrätten, i synnerhet artikel 119 i fördraget, utgör hinder för att en nationell rättegångsregel tillämpas enbart på en talan om utbetalning av utestående lön med stöd av principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare för likvärdigt arbete, om denna regel är mindre fördelaktig än de regler som är tillämpliga på likartade inhemska åtgärder för utbetalning av utestående lön med stöd av bland annat nationella arbetsrättsliga bestämmelser.

Effektivitetsprincipen och domstolens behörighet

79 Låt oss först notera att bedömningen av den andra aspekten i målet, vilken närmare bestämt är föremål för den första frågan, endast är befogad om den nationella domstolen, med stöd av de kriterier som diskuterats ovan, skulle anse sig kunna tillämpa den omtvistade nationella bestämmelsen utan att åsidosätta likvärdighetsprincipen. I så fall skulle det likväl återstå för den nationella domstolen att förvissa sig om att även den andra begränsningen av medlemsstaternas självständiga rättsskipning som fastställts i EG-domstolens rättspraxis respekteras.

I motsatt fall, det vill säga om Employment Appeal Tribunal, på grundval av de kriterier som angetts ovan och genom tillämpning av domstolens rättspraxis,(25) skulle anse att den skall underlåta att tillämpa den omtvistade bestämmelsen som strider mot gemenskapsrätten, skulle undersökningen av frågan rörande respekten av effektivitetsprincipen vara ändamålslös.

80 Medan jag överlåter åt den nationella domstolen att genomföra tillämpningen av likvärdighetsprincipen, fortsätter jag mina anmärkningar rörande den andra frågeställningen.

81 Den första tolkningsfrågan(26) består egentligen av två frågeställningar. Domstolen anmodas i huvudsak att svara på om det finns anledning att anse att fastställandet av en tidsfrist, såsom den som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act, hindrar utövandet av de rättigheter som tilldelats genom gemenskapsrätten - det gäller alltså att avgöra om en sådan regel respekterar effektivitetsprincipen - särskilt när denna frist inte kan förlängas av den domstol som har ålagts att tillämpa den, bland annat i händelse av arbetsgivarens vilseledande. Det gäller i detta fall att undersöka den nationella domstolens behörighet att företa en skönsmässig bedömning.

82 Vad gäller effektivitetsprincipen vill jag erinra om att den begränsar räckvidden för principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, eftersom den innebär att de inhemska rättsmedlen inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning.

83 I detta hänseende har domstolen i fast praxis uttalat följande: "Vad beträffar frågan huruvida en sådan förutsättning avseende tidsfrister [vid äventyr av preskription] ... är förenlig med gemenskapsrättens effektivitetsprincip, finns det skäl att konstatera att fastställande av skäliga tidsfrister vid äventyr av preskription i princip uppfyller detta krav, i den mån som det utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet ...".(27) Domstolen har rättfärdigat en sådan regel genom "... nödvändigheten att undvika att lagligheten av administrativa beslut skall kunna ifrågasättas i det oändliga ..."(28)

84 Sedan den ovannämnda domen i målet Steenhorst-Neerings har domstolen överfört denna rättspraxis, som utvecklats beträffande nationella talefrister, till situationer av den art som är i fråga i förevarande mål avseende fastställande på nationell nivå av en retroaktiv begränsning av perioden för vilken utestående löner kan utbetalas, genom att påpeka att en sådan regel "... inte strider mot själva rättigheten för enskilda att åberopa ... [gemenskapsrätten] vid en nationell domstol. Den inskränker sig till att begränsa den retroaktiva verkan av krav som anförts för att erhålla den ifrågavarande förmånen".(29)

85 Domstolen har bekräftat denna analys i målet Johnson,(30) där den ansett att: "... [en] regel som inskränker sig till att begränsa perioden, som föregår talans väckande, för vilken utestående förmåner kan erhållas, innebär inte att en åtgärd som vidtas av en kärande som åberopar gemenskapsrätten blir praktiskt omöjlig".

86 Precis som i ovan nämnda mål konfronteras vi i förevarande fall med "... en [nationell] regel som inte utesluter åtgärden, men inskränker sig till att begränsa perioden, som föregår talans väckande, för vilken utestående löner ... kan erhållas".(31)

87 Artikel 2.5 i Equal Pay Act har nämligen inte hindrat B.S Levez från att göra gällande gemenskapsrätten, men har haft som verkan att begränsa den period för vilken utestående löner som hon ansetts ha rätt till har kunnat beviljas henne.

88 Med tillämpning av domstolens praxis skall den omtvistade nationella regeln följaktligen inte anses ha sådan verkan att det blir praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva rättigheter som medges enligt gemenskapens rättsordning.

89 En sådan slutsats skapar emellertid förvirring under omständigheterna i förevarande fall.

90 Man kan nämligen inte låta bli att påpeka att domarna i de ovannämnda målen Steenhorst-Neerings, Johnson och Alonso-Pérez gällde betalning av utestående sociala förmåner.(32) Närmare bestämt var det i alla målen fråga om en "... nationell regel som begränsade den retroaktiva verkan av en ansökan som lämnats in för att erhålla en [social] förmån ..."(33)

91 Den lösning som domstolen har valt tar följaktligen oundvikligen hänsyn till det ändamål som eftersträvas på den nationella nivån genom införandet av en sådan regel inom ramen för en socialpolitik. Domstolen påpekade för övrigt att en sådan processrättslig regel "... uppfyller kraven på en god förvaltningssed, i synnerhet vad avser möjligheten att kontrollera att den berörde uppfyller villkoren för att ha rätt till förmånen ... Den tillfredsställer även nödvändigheten av att vidmakthålla den ekonomiska jämvikten i ett system där de krav som presenteras av de försäkrade under loppet av ett år i princip skall täckas av uppburna avgifter under samma år".(34)

92 Den omtvistade bestämmelsen i Equal Pay Act har emellertid inte samma ändamål. Dess ändamål är snarare, som den brittiska regeringen medger, "att undvika att domstolarna skall åläggas att bedöma gamla krav".(35) Förekomsten av den omtvistade tidsfristen rättfärdigas således på nationell nivå genom viljan att stimulera kärandena att visa prov på nödvändig skyndsamhet och göra sina krav gällande så fort som möjligt.

93 Under de speciella förhållanden som vilseledande utgör, såsom i förevarande fall, är syftet med att föreskriva den omtvistade begränsningen inte längre berättigat.

94 Det kan nämligen inte sägas till B.S. Levez att det ankom på henne att tidigare än hon gjort väcka talan för att skydda sina rättigheter, för att hon inte senare skulle tvingas beklaga att hon inte kunde uppbära alla utestående löner som hon hade rätt till, eftersom skälet till att hennes talan väcktes så sent var att hennes arbetsgivare höll henne i ovetskap om den diskriminering hon var utsatt för.(36)

95 I B.S. Levez fall får en strikt tillämpning av den begränsning som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act inte så betydande ekonomiska konsekvenser, eftersom hon i förevarande mål endast nekas utestående löner som hon har rätt till från februari 1991 till september 1991. Det förekommer emellertid andra situationer där de ekonomiska konsekvenserna av tillämpningen av en sådan regel skulle kunna vara betydligt mer kännbara.(37) Det förekommer även fall i vilka en strikt tillämpning av denna regel skulle hindra vissa arbetstagare, som vilseletts av sin arbetsgivare, att erhålla någon som helst utestående lön.(38)

96 Dessa överväganden får mig att tänka att även om en regel som den omtvistade inte i sig gör det praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva en rättighet som följer av gemenskapens rättsordning kan bristen på flexibilitet i dess tillämpning, för att ta hänsyn till speciella omständigheter såsom arbetsgivarens vilseledande, leda till att effektivitetsprincipen åsidosätts.

97 Jag anser således att även om fastställandet av en retroaktiv begränsning såsom den som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act inte i sig kan kritiseras kan den omständigheten att det är omöjligt för den nationella domstolen att tillämpa regeln flexibelt och ta hänsyn till speciella omständigheter i det enskilda fallet genom att förlänga den fastställda tidsfristen, leda till att det blir praktiskt omöjligt eller alltför svårt att genomföra gemenskapsrätten.

98 Låt mig dessutom påpeka att Employment Appeal Tribunal, enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande, däremot anser att den har behörighet att förlänga fristen vid genomförandet av rättegångsregler som är tillämpliga på likartade inhemska åtgärder. Om det således skulle visa sig praktiskt möjligt för den nationella domstolen att i samband med en talan om utbetalning av utestående löner med stöd av nationella bestämmelser, i synnerhet arbetsrättsliga bestämmelser, beakta omständigheter som ett vilseledande från arbetsgivarens sida för att ändra den lagliga fristen, borde samma möjlighet finnas i förevarande fall, för att inte principen om åtgärdernas likvärdighet skall åsidosättas.

99 Härav drar jag slutsatsen att den omständigheten att det är omöjligt för en nationell domstol att ta hänsyn till särskilda omständigheter i fallet, vilka gör det berättigat att käranden i tvisten vid den nationella domstolen väckt sin talan för sent, för att förlänga den retroaktiva begränsningen som föreskrivs i artikel 2.5 i Equal Pay Act, kan strida mot gemenskapsrättens effektivitetsprincip och i än högre grad likvärdighetsprincipen.

Förslag till avgörande

100 Med hänsyn till vad som anförts föreslår jag att domstolen skall svara Employment Appeal Tribunal enligt följande:

1) I mål om utgivande av utestående lön med stöd av principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare för likvärdigt arbete utgör gemenskapsrätten, i synnerhet artikel 119 i EG-fördraget, hinder för tillämpning av en nationell processrättslig bestämmelse som begränsar perioden, före talans väckande, för vilken upplupen lön kan yrkas, då denna regel är mindre förmånlig än de regler som är tillämpliga i liknande nationella mål som avser utgivande av utestående lön med stöd av nationella bestämmelser, särskilt arbetsrättsliga bestämmelser.

2) Gemenskapsrätten, i synnerhet artikel 119 i EG-fördraget, utgör även hinder för tillämpning av en sådan nationell processrättslig bestämmelse om den nationella domstolen, vid tillämpningen av denna regel, inte får ta hänsyn till särskilda omständigheter som rättfärdigar att talan väckts för sent, för att förlänga den föreskrivna tidsfristen.

(1) - Rådets direktiv av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 78).

(2) - Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3), punkterna 12 och 24.

(3) - Käranden i tvisten vid den nationella domstolen betonar i sina skriftliga yttranden (se särskilt längst ned på sidan 4) att alla bestämmelser i Equal Pay Act som hänvisar till kvinnor även gäller för män.

(4) - Sidan 6 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande.

(5) - Se särskilt dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 5, och mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkt 13, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5), punkt 25, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 12, av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (REG 1991, s. I-4269), punkt 16, av den 6 juli 1995 i mål C-62/93, BP Soupergaz (REG 1995, s. I-1883), av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask m.fl. (REG 1997, s. I-6783), punkt 47 och av den 11 december 1997 i mål C-246/96, Magorrian och Cunningham (REG 1997, s. I-7153), punkt 37.

(6) - Se i detta avseende, per analogi, hur domstolen har fastställt de två begränsningar som gäller för hänskjutande av skadestånd till nationell rätt, vad gäller medlemsstaternas skadeståndsskyldighet i domstolens dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 27.

(7) - Punkt 11, s. 3633-3634.

(8) - Punkt 58.

(9) - Se domen i det ovannämnda målet Palmisani, punkt 33.

(10) - Ibidem, punkt 32.

(11) - Ibidem, punkt 34.

(12) - Ibidem, punkt 38.

(13) - Dessa olika kriterier nämns för övrigt i den hänskjutande domstolens första fråga, punkten b, och i slutet på den andra frågan.

(14) - Punkt 3.3 i regeringens yttrande.

(15) - I punkt 3.6 i sitt yttrande, påpekar regeringen att: "... vid tiden för Förenade kungarikets anslutning till gemenskapen år 1973, fanns det redan en lagstiftning som skulle träda i kraft ... som genomförde rätten till lika lön utan diskriminering på grund av kön". Man kan även, i punkt 3.32 i dess yttrande, läsa att: "Vad gäller anställning, ... överensstämmer bestämmelserna i Equal Pay Act med de rättigheter som har sin grund i gemenskapsrätten och som återfinns antingen i artikel 119 eller i direktivet om lika lön".

(16) - Sidan 18 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande.

(17) - Rådets direktiv av den 9 februari 1976 (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191).

(18) - Denna lagstiftning skyddar i Förenade kungariket mot rasdiskriminering vid anställning. Den täcker diskriminering som grundar sig på hudfärg, ras, nationalitet, etniskt eller nationellt ursprung (punkt 3.29 i den brittiska regeringens yttrande).

(19) - Dom av den 13 februari 1996 i mål C-342/93 (REG 1996, s. 1475), punkterna 21 och 22.

(20) - Dom av den 22 april 1997 i mål C-180/95 (REG 1997, s. I-2195), punkterna 28 och 41.

(21) - Denna frist på sex år är den begränsning som tillämpas i nationell rätt enligt artikel 5 i Limitation Act (preskriptionslag) från år 1980, på krav till följd av att anställningsavtalet åsidosatts (s. 10 och 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande). Fristen för att väcka en sådan talan börjar löpa det datum då åsidosättandet ägde rum (s. 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande).

(22) - För en talan som grundar sig på Race Relations Act från år 1976 förefaller inte gälla någon begränsning i tiden för utbetalning av utestående lön, i den mån talan väcks inom tre månader efter avtalets upphörande (s. 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande).

(23) - I punkt 3.34 i sitt yttrande ger den brittiska regeringen följande upplysningar: För krav som rör åsidosättande av anställningsavtalet vilka lyder under Industrial Tribunal, föreskrivs denna frist i artikel 7 i Industrial Tribunal Extension of Jurisdiction (England och Wales) Order från 1994 och i artikel 7 i Industrial Tribunal Extension of Jurisdiction (Skottland) Order från 1994.

(24) - Artikel 68.1 och 68.7 i Race Relations Act från 1976.

(25) - Se särskilt domstolens dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4).

(26) - Det rör sig i själva verket om fråga 1.c, eftersom de omständigheter som berörts i 1.a och 1.b sammanfaller med frågeställningen i fråga 2.

(27) - Domen i det ovannämnda målet Palmisani, punkt 28. Se även domarna de i ovannämnda målen Rewe, punkt 5, Comet, punkt 17, och San Giorgio, punkt 12.

(28) - Dom av den 27 oktober 1993 i mål C-338/91, Steenhorst-Neerings (REG 1993, s. I-5475), punkt 22.

(29) - Ibidem, punkt 21.

(30) - Dom av den 6 december 1994 i mål C-410/92 (REG 1994, s. I-5483), punkt 23. Se även domen av den 23 november 1995 i målet C-394/93, Alonso-Pérez (REG 1995, s. I-4101), punkt 30.

(31) - Domen i det ovannämnda målet Johnson, punkt 30.

(32) - De första två målen avsåg närmare bestämt tillämpningen av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111). Målet Alonso-Pérez avsåg rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

(33) - Domen i det ovannämnda målet Steenhorst-Neerings, punkt 16.

(34) - Ibidem, punkt 23.

(35) - Punkt 1.3 i den brittiska regeringens yttrande.

(36) - Om hon således i stället för att väcka talan i september 1993 hade väckt talan i februari 1993 hade hon kunnat åtnjuta alla utestående löner som hon var berättigad till. Hon kunde emellertid inte göra detta, eftersom hon då ännu inte visste att hon var utsatt för diskriminering.

(37) - Så är fallet om en kvinna, liksom B.S. Levez, blir utsatt för en lönemässig diskriminering, som arbetsgivaren undanhåller henne, inte under lite mer än två år, men under 15 år. En strikt tillämpning av bestämmelsen i fråga skulle som bäst leda till att hon beviljas utestående löner som hon har rätt till för de två senaste år som föregår upptäckten av diskrimineringen, utan att de utestående löner som hon har rätt till även för de tretton föregående åren någonsin kan utbetalas.

(38) - Så är fallet om en kvinna som utsatts för en lönemässig diskriminering under flera år, men som under de två sista åren innan hon väcker sin talan äntligen uppburit en lön som inte är diskriminerande. Om hon inte får vetskap om den diskriminering hon utsatts för förrän efter utgången av dessa två år, och även om hon väcker talan omedelbart, blir effekten av en strikt tillämpning av den omtvistade regeln att ingen utestående lön kan beviljas henne, även om diskrimineringen fastslagits.

Full & Egal Universal Law Academy