Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1 Frihet att tillhandahålla tjänster - TV-sändning - Direktiv 89/552 - Sändningsföretag som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion - Avgörande kriterier - Säte - De utsända programmens ursprungs betydelse för en medlemsstats jurisdiktion - Föreligger inte
(Rådets direktiv 89/552, artikel 2.1)
2 Frihet att tillhandahålla tjänster - TV-sändning - Direktiv 89/552 - Kontroll av efterlevnaden av direktivets bestämmelser - Kontroll som åligger den medlemsstat där sändningarna har sitt ursprung - En medlemsstats vägran att tillåta återutsändning av sådana sändningar som inte står i överensstämmelse med artiklarna 4 och 5 i direktivet och som sänds av ett företag som omfattas av en annan medlemsstats jurisdiktion - Otillåtlighet - Undantag
(Rådets direktiv 89/552, artikel 2.2)
3 Medlemsstater - Skyldigheter - Ensidigt handlande - Förbud
Sammanfattning
4 Artikel 2.1 i direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television skall tolkas så, att ett programföretag omfattas av den medlemsstats jurisdiktion där det har sitt säte.
Även om direktivet inte innehåller någon uttrycklig definition av begreppet "programföretag inom [en medlemsstats] jurisdiktion" framgår det av den ovannämnda bestämmelsens lydelse att begreppet medlemsstats jurisdiktion skall anses med nödvändighet omfatta tillämpning med avseende på en person (ratione personae) för dessa företags del. Denna jurisdiktion kan endast grundas på företagets anknytning till rättsordningen i denna stat. Denna omfattas i sak av begreppet etablering i artikel 59 första stycket i EG-fördraget, som enligt sin ordalydelse förutsätter att den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren av densamma har "etablerat" sig i två olika medlemsstater.
Därtill har ursprunget till de program som sänds av programföretaget, eller frågan om huruvida de uppfyller kraven i artiklarna 4 och 5 i direktivet, inte någon som helst betydelse då det skall avgöras av vilken medlemsstats jurisdiktion ett sådant företag skall omfattas i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda direktiv.
5 Artikel 2.2 i direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television skall tolkas så, att en medlemsstat inte kan motsätta sig att sådana sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, när dessa sändningar inte uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i samma direktiv.
Enligt det system för fördelning av skyldigheter mellan den medlemsstat varifrån sändningarna härrör och den som mottar sändningarna som fastslagits genom direktivet, åligger det den medlemsstat varifrån sändningarna härrör att kontrollera tillämpningen av ursprungsstatens lagstiftning i fråga om TV-sändningar och att tillse att bestämmelserna i direktivet följs. Mottagarstaten har ingen rätt att utöva någon egen kontroll i detta avseende.
Det är endast i det fall som anges i artikel 2.2 andra meningen i nämnda direktiv som den mottagande medlemsstaten undantagsvis får inställa återutsändning av TV-sändningar på villkor som anges i denna bestämmelse.
6 En medlemsstat kan enligt fast rättspraxis inte tillåta sig att ensidigt vidta tillrättaläggande åtgärder eller skyddsåtgärder som syftar till att undanröja en annan medlemsstats eventuella överträdelse av gemenskapsrättens regler.
Parter
I mål C-14/96,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunal de première instance de Bruxelles, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot
Paul Denuit,
angående tolkningen av artikel 2.1 och 2.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television,
meddelar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini samt domarna J.L. Murray, C.N. Kakouris, P.J.G. Kapteyn (referent) och H. Ragnemalm,
generaladvokat: C.O. Lenz,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- P. Denuit, genom advokaterna A. Braun och F. de Visscher, Bryssel,
- Belgiska staten, som företräds av vice premiärministern, ministern för kommunikationer och offentliga företag samt ministern för vetenskapspolitik, genom advokaten A. Berenboom, Bryssel,
- Belgiens regering, genom J. Devadder, avdelningschef vid utrikes-, utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten A. Berenboom, Bryssel,
- Tysklands regering, genom E. Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, biträdd av Regierungsrätin S. Maass, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,
- Greklands regering, genom chefsjuristen A. Samoni-Rantou, juridisk rådgivare med förordnande vid avdelningen för gemenskapsrättsliga tvister vid utrikesministeriet, och I. Kiki, rättssekreterare, rättstjänsten vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud,
- Frankrikes regering, genom C. de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, P. Martinet, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,
- Förenade kungarikets regering, genom S. Ridley, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av R. Thompson, barrister,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom B.J. Drijber och P. van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 12 december 1996 av: P. Denuit, företrädd av A. Braun och F. de Visscher, Belgiens regering, företrädd av J. Devadder och advokaten A. Joachimowicz, Bryssel, Greklands regering, företrädd av A. Samoni-Rantou, Förenade kungarikets regering, företrädd av Rhodri Thompson, och kommissionen, företrädd av B.J. Drijber,
och efter att den 6 februari 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Tribunal de première instance har genom beslut av den 16 januari 1996, som inkom till domstolen den 19 januari samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande avseende tre frågor om tolkningen av artikel 2.1 och 2.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23, nedan kallat direktivet).
2 Dessa frågor har uppkommit i ett brottmål mot Paul Denuit, tjänsteman som företräder Coditel Brabant SA (nedan kallat Coditel) om överträdelse av nationell lagstiftning rörande audio-visuell teknik.
Direktivet
3 I kapitel 2 (Allmänna bestämmelser) artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:
"1. Varje medlemsstat skall säkerställa att alla TV-sändningar, som sänds
- av programföretag inom dess jurisdiktion,
eller
- av programföretag som utan att stå under någon medlemsstats jurisdiktion använder sig av en frekvens eller satellitkapacitet upplåten av, eller en satellitupplänk belägen i, denna medlemsstat,
överensstämmer med den lagstiftning som gäller för sändningar, avsedda för allmänheten i denna medlemsstat.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och får inte begränsa återutsändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater av skäl som omfattas av detta direktiv. Medlemsstaterna kan interimistiskt inställa återutsändning av TV-sändningar om följande villkor uppfylls:
a) En TV-sändning som kommer från annat medlemsland uppenbarligen, allvarligt och djupt överträder bestämmelserna i artikel 22.
b) Programföretaget under de föregående 12 månaderna har överträtt samma bestämmelse vid minst två tillfällen.
c) Medlemsstaten i fråga skriftligen har underrättat programföretaget och kommissionen om de angivna överträdelserna och om sin avsikt att begränsa återutsändning om sådan överträdelse åter skulle inträffa.
d) Samråd med den sändande staten och kommissionen inte har resulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen enligt c och den angivna överträdelsen fortsätter.
Kommissionen skall säkerställa att åtgärderna för att hindra återutsändningen sker i överensstämmelse med gemenskapens lagar. Kommissionen kan som ett angeläget ärende anmoda den berörda medlemsstaten att upphöra med åtgärder som strider mot gemenskapens lagar. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av procedurer, gottgörelser eller sanktioner för överträdelserna i fråga i den medlemsstat som har jurisdiktion över det berörda programföretaget.
3. Detta direktiv skall inte beröra sändningar som uteslutande är avsedda för mottagning i andra stater än medlemsstaterna och som inte mottas direkt eller indirekt i en eller flera medlemsstater."
4 I artikel 3 som återfinns i samma kapitel i direktivet föreskrivs följande:
"1. Medlemsstaterna skall ha frihet att föreskriva [mer detaljerade eller striktare regler för programföretagen inom deras jurisdiktion] inom de områden som omfattas av detta direktiv.
2. Medlemsstaterna skall, inom ramen för sin lagstiftning, på lämpligt sätt säkerställa att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion uppfyller bestämmelserna i detta direktiv."
5 Artiklarna 4 och 5 i kapitel 3 (Främjande av distribution och produktion av TV-program) är avsedda att förverkliga syftet att främja produktion och distribution av europeiska produktioner genom att minimivillkor fastställs för den andel av sändningstiden som skall reserveras för sändning av europeiska produktioner och europeiska produktioner av producenter som är oberoende av programföretagen, inklusive nya produktioner som sänds inom fem år efter framställningen.
6 Enligt artikel 4.1 i direktivet "[skall m]edlemsstaterna där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid ... för europeiska produktioner ...". Dessutom anges i artikel 5 i direktivet att "[m]edlemsstaterna skall där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt säkerställa att programföretagen reserverar minst 10 % av sin sändningstid ... eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10 % av sin programbudget, för europeiska produktioner, skapade av producenter som är oberoende av programföretagen".
Brittisk lagstiftning
7 I Broadcasting Act 1990 (1990 års lag om TV-sändning, nedan kallad lagen) fastställs ramarna för regelverket bland annat rörande oberoende televisionstjänster i Förenade kungariket.
8 I section 13 i lagen förbjuds alla programföretag utom BBC och Welsh Authority att sända TV-program utan tillstånd eller licens från Independent Television Commission (ITC).
9 Genom section 16.2 g och h i lagen genomförs de villkor som fastslagits i artiklarna 4 och 5 i direktivet vad avser sändning av europeiska produktioner skapade av oberoende producenter.
10 I section 43 i lagen görs åtskillnad mellan två typer av "televisionstjänster per satellit", nämligen inhemska tjänster och andra än inhemska tjänster, vilka båda anses vara "TV-programtjänster" i den mening som avses i section 13, och för att sända dessa fordras alltså licens. Här anges också kriterierna för att avgöra vilka TV-sändningar som omfattas av de båda sändningstyperna:
- I den mening som avses i section 43.1 är en inhemsk tjänst som tillhandahålls via satellit (domestic satellite service, nedan kallad DSS) en TV-programtjänst, vars program sänds via satellit från en plats i Förenade kungariket på en frekvens som tilldelats Förenade kungariket och som är avsedd att kunna mottas av hela befolkningen i denna stat.
- I den mening som avses i section 43.2 är en annan än en inhemsk tjänst via satellit (non domestic satellite service, nedan kallad NDSS) en tjänst som består i att TV-program sänds via satellit
a) från en plats utanför Förenade kungariket för att den skall kunna mottas av hela befolkningen i Förenade kungariket eller i en medlemsstat på en annan frekvens än den som tilldelats, eller
b) från en plats utanför Förenade kungariket eller en medlemsstat för att den skall kunna mottas av hela befolkningen i Förenade kungariket eller i en medlemsstat, då programmen sänds av en person i Förenade kungariket som har kontrollen över programinnehållet.
11 Särskilda bestämmelser om beviljande av licenser har fastställts i section 44 i lagen vad avser DSS och i artikel 45 vad avser NDSS. Genom section 44.3 är section 16.2 g och h tillämplig på DSS vad beträffar villkoren för sändning av europeiska produktioner. Däremot anges i section 45.2 inte samma sak vad beträffar NDSS.
Målet vid den nationella domstolen
12 Det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att bolaget Turner International Sales Ltd (nedan kallat Turner), etablerat i London, har fått tillstånd av de brittiska myndigheterna att via Astra-satelliten sända ett TV-program benämnt "TNT & Cartoon Network". Sändningarna har ägt rum sedan september 1993. Allmänheten i Förenade kungariket och många länder i Västeuropa kan motta detta program, antingen med hjälp av en parabolantenn eller via kabel. Eftersom den frekvens som används av Astra-satelliten inte är en frekvens som tilldelats Förenade kungariket, är det tillstånd som Turner har således en "non-domestic satellite service license" i den mening som avses i section 43.2 i lagen.
13 Efter det att Turner och Coditel undertecknat ett avtal om återutsändning av den ifrågavarande kanalen förbjöd den belgiske ministern för kommunikationer och offentliga företag genom en ministerkungörelse av den 17 september 1993 programmet TNT & Cartoon Network att distribueras via teledistributionsnätet i regionen Bruxelles-Capitale.
14 Förbudet motiverades på följande sätt:
"Sändningarna utgörs huvudsakligen av program som producerats utanför Europeiska gemenskapens territorium och av reklam.
Sändningarna står i strid med avsikterna med rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, kallad 'gränslös television'.
De motsvarar i synnerhet inte de krav som uppställs i artiklarna 4 och 5 om att sändningarna till största delen skall bestå av europeiska produktioner, och att en del av budgeten skall reserveras för framställning av europeiska produktioner.
De omtvistade kanalerna har ett tillstånd daterat den 12 juli 1993 från Förenade kungariket, vilket grundats på andra än inhemska TV-sändningar via satellit.
Enligt brittisk lagstiftning skulle dessa program inte omfattas av de skyldigheter som föreskrivs i det ovannämnda direktivet ..."
15 Då Coditel handlade i enlighet med ministerkungörelsen ingav Turner till ordföranden för Tribunal de commerce de Bruxelles en begäran om interimistiska åtgärder för att denne skulle besluta att bolaget hade rätt att återutsända de ifrågavarande programmen enligt det ingångna avtalet. Ordföranden för Tribunal de commerce de Bruxelles förklarade att ministerförordningen av den 17 september 1993 saknade rättslig grund enligt nationell lagstiftning och fastslog i beslut av den 26 oktober 1993 att Coditel vid äventyr av vite skulle återinföra programmet bland sina sändningar. Coditel rättade sig efter detta beslut.
16 Den belgiska staten förde talan av tredje man mot beslutet av den 26 oktober 1993. Efter att ha hört båda parter omprövade ordföranden för Tribunal de commerce de Bruxelles sitt beslut och fastställde i ett beslut av den 30 november 1994 att domstolen skulle tillfrågas om tolkningen av direktivet (mål C-316/94). Coditel upphörde tills vidare med distributionen av den omtvistade kanalen. Detta beslut ogiltigförklarades emellertid av Cour d'appel de Bruxelles genom ett avgörande av den 6 april 1995, vilket fick till följd att detta mål den 1 december 1995 ströks ur domstolens diarium efter beslut av domstolens ordförande. Sedan dess återutsänds det ifrågavarande programmet på nytt i regionen Bruxelles-Capitale.
17 I målet vid den nationella domstolen har åklagaren åtalat Paul Denuit för att ha överträtt nationell lagstiftning och särskilt bestämmelserna i ministerkungörelsen av den 17 september 1993. Under en viss tid har Coditel "sänt sådana program från kommersiella TV-stationer vilkas distribution har förbjudits av den behörige ministern. Det gäller i detta fall ... distribution via teledistributionsnätet i den tvåspråkiga regionen Bruxelles-Capitale av program från 'Turner Network Television Limited' och 'The Cartoon Limited Network' trots att detta var förbjudet enligt en ministerkungörelse av den 17 september 1993".
18 Med hänsyn till de bakomliggande omständigheterna i målet beslutade Tribunal de première instance de Bruxelles att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Vilka är villkoren för att ett programföretag skall anses stå under en medlemsstats jurisdiktion på det sätt som avses i artikel 2.1 i rådets direktiv av den 3 oktober 1989 (89/552/EEG)? I vad mån är det av betydelse att en större eller mindre del av de utsända programmen har sitt ursprung utanför Europa, om den nationella domstolen i övrigt konstaterar att företaget i fråga har sitt säte i nämnda medlemsstat och att den faktiska verksamheten att leda, sätta samman och klippa programmet sker i detta land?
2) Om det antas att sändningarna från ett programföretag som har erhållit ett tillstånd av en medlemsstat inte skall anses som sändningar från ett programföretag som står under en medlemsstats jurisdiktion på det sätt som avses i detta direktiv, kan då en annan medlemsstat förbjuda eller begränsa deras återutsändning inom ett territorium, och på vilka villkor kan detta ske, med särskild hänsyn tagen till artikel 59 och följande i fördraget?
3) Skall artikel 2 i samma direktiv tolkas på så sätt att om ett programföretag står under en medlemsstats jurisdiktion, så kan en annan medlemsstat inte hindra återutsändningen inom sitt territorium av en TV-sändning som kommer från detta företag, ens om bestämmelserna i artiklarna 4 och 5 i detta direktiv inte iakttas?"
Den första frågan
19 Med den första delen av den första frågan ber den nationella domstolen i huvudsak domstolen att närmare ange efter vilka kriterier det skall avgöras vilka programföretag som står under en medlemsstats jurisdiktion i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet.
20 Det skall noteras att domstolen i dom av den 10 september 1996 i mål C-222/94, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1996, s. I-4025) redan har studerat vilken tolkning som skall ges begreppet "jurisdiktion" i begreppet "programföretag inom [en medlemsstats] jurisdiktion" i artikel 2.1 första strecksatsen i direktivet.
21 Som domstolen konstaterade i den ovannämnda domen innehåller direktivet inte någon uttrycklig definition av detta uttryck (punkt 26).
22 Efter en granskning av lydelsen av artikel 2.1 i direktivet bedömde domstolen att uttrycket en medlemsstats jurisdiktion skulle utsträckas till att med nödvändighet omfatta tillämpning med avseende på en person (ratione personae) för programföretagens del (punkt 40).
23 En medlemsstats jurisdiktion med avseende på person (ratione personae) kan i fråga om ett TV-programföretag endast grundas på företagets anknytning till rättsordningen i denna stat. Denna omfattas i sak av begreppet etablering i artikel 59 första stycket i EG-fördraget, som enligt sin ordalydelse förutsätter att den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren av densamma har "etablerat" sig i två olika medlemsstater (punkt 42).
24 Genom den andra delen av den första frågan önskar den nationella domstolen veta på vilket sätt tillämpningen av artikel 2.1 i direktivet beror på om en större eller mindre del av de sända produktionerna har sitt ursprung utanför gemenskapen.
25 Enligt den belgiska regeringen faller inte de program som sänds på TNT & Cartoon Network under en medlemsstats jurisdiktion i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, eftersom de inte uppfyller kraven i artiklarna 4 och 5 i detta och för övrigt inte omfattas av section 43 i lagen.
26 I detta hänseende följer det av själva lydelsen av artikel 2.1 i direktivet att ursprunget till de program som sänds av programföretaget, eller frågan om huruvida de uppfyller kraven i artiklarna 4 och 5 i direktivet, inte har någon som helst betydelse för en medlemsstats jurisdiktion i den mening som avses i denna bestämmelse.
27 Den första frågan skall således besvaras så, att artikel 2.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att ett programföretag faller under den medlemsstats jurisdiktion där det är etablerat. Ursprunget till de program som sänds av programföretaget eller frågan om huruvida de uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i direktivet, har ingen betydelse då det är fråga om att avgöra vilken medlemsstat som har jurisdiktion över ett sådant företag enligt artikel 2.1.
Den andra frågan
28 Genom sin andra fråga önskar den nationella domstolen i huvudsak veta om och på vilka villkor en medlemsstat kan förbjuda eller begränsa återutsändning på det egna territoriet av sändningar från ett programföretag till vilket tillstånd givits av en annan medlemsstat för det fall detta företag inte faller under en medlemsstats jurisdiktion i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet.
29 Det följer av svaret på den första frågan att detta fall, som förutsätter att programföretaget inte faller under en medlemsstats jurisdiktion, inte kan befinna sig i en sådan situation som beskrivs i beslutet om hänskjutande.
30 Följaktligen finns det inte skäl att besvara den andra frågan.
Den tredje frågan
31 Genom sin tredje fråga önskar den nationella domstolen veta om artikel 2.2 i direktivet skall tolkas så, att en medlemsstat kan motsätta sig att sådana sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, om dessa sändningar inte uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i samma direktiv.
32 I dom av den 10 september 1996 i mål C-11/95, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-4115, punkt 34) fastslog domstolen att det, enligt det system för fördelning av skyldigheter mellan den medlemsstat varifrån sändningarna härrör och den som mottar sändningarna som fastslagits genom direktivet, endast åligger den medlemsstat varifrån sändningarna härrör att kontrollera tillämpningen av ursprungsstatens lagstiftning i fråga om TV-sändningar och att tillse att bestämmelserna i direktivet följs. Mottagarstaten har ingen rätt att utöva någon egen kontroll i detta avseende.
33 Denna tolkning vinner stöd av övervägandena i direktivet. Enligt tionde övervägandet skall alla inskränkningar i friheten att tillhandahålla sändningstjänster som anges i nionde övervägandet avskaffas enligt fördraget. Därtill är det, enligt lydelsen av tolfte och fjortonde övervägandena, nödvändigt och tillräckligt att alla sändningar följer såväl lagen i den medlemsstat varifrån de härrör som bestämmelserna i direktivet. Det följer avslutningsvis av femtonde övervägandet att kravet att den medlemsstat varifrån sändningarna härrör skall verifiera att dessa följer nationella lagar, samordnade genom direktivet, enligt gemenskapsrätten är tillräckligt för att garantera fri rörlighet för sändningar, utan att det i de mottagande medlemsstaterna behöver ske en andra kontroll på samma grunder (ovannämnda domen i målet kommissionen mot Belgien, punkt 35).
34 Det är endast i det fall som anges i artikel 2.2 andra meningen, vilket den andra delen av femtonde övervägandet i direktivet avser, som den mottagande medlemsstaten undantagsvis får inställa återutsändning av TV-sändningar på villkor som anges i denna bestämmelse. Domstolen tillade att om en medlemsstat anser att en annan medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet, kan den väcka talan om fördragsbrott med stöd av artikel 170 i EG-fördraget eller uppfordra kommissionen att med stöd av artikel 169 i EG-fördraget själv vidta åtgärder mot den medlemsstaten (ovannämnda domen i målet kommissionen mot Belgien, punkt 36).
35 I samma dom i målet kommissionen mot Belgien, punkt 37, erinrade domstolen även om att en medlemsstat enligt fast rättspraxis inte kan tillåta sig att ensidigt vidta tillrättaläggande åtgärder eller skyddsåtgärder som syftar till att undanröja en annan medlemsstats eventuella överträdelse av gemenskapsrättens regler (se även dom av den 13 november 1964 i mål 90/63 och 91/63, kommissionen mot Luxemburg och Belgien, Rec. 1964, s. 1217, av den 25 september 1979 i mål 232/78, kommissionen mot Frankrike, Rec. 1979, s. 2729, punkt 9, och av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas, REG 1996, s. I-2553, punkt 20).
36 Den tredje frågan skall således besvaras så, att artikel 2.2 i direktivet skall tolkas så, att en medlemsstat inte kan motsätta sig att sådana sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, när dessa sändningar inte uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i samma direktiv.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
37 De kostnader som har förorsakats den belgiska, den tyska, den grekiska, den franska och den brittiska regeringen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen),
- angående de frågor som genom beslut av den 16 januari 1996 förts vidare av Tribunal de première instance de Bruxelles - följande dom:
38 Artikel 2.1 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television skall tolkas så, att ett programföretag omfattas av den medlemsstats jurisdiktion där det har sitt säte. Ursprunget till de program som sänds av programföretaget eller frågan om huruvida de uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 har ingen betydelse då det är fråga om att avgöra vilken medlemsstat som har jurisdiktion över ett sådant företag enligt artikel 2.1.
39 Artikel 2.2 i direktivet skall tolkas så, att en medlemsstat inte kan motsätta sig att sådana sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, när dessa sändningar inte uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i samma direktiv.
Full & Egal Universal Law Academy