Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1 Internationella avtal - Gemenskapens avtal - Direkt effekt - Villkor - Beslut nr 3/80 om social trygghet för migrerande arbetstagare av det associeringsråd som upprättats genom associeringsavtalet EEG-Turkiet - Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet
(Beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet, artikel 3.1)
2 Internationella avtal - Associeringsavtalet EEG-Turkiet - Social trygghet för migrerande arbetstagare - Arbetstagare - Begrepp i den mening som avses i beslut nr 3/80 av associeringsrådet
(Beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet, artikel 1)
3 Internationella avtal - Associeringsavtalet EEG-Turkiet - Social trygghet - Familjebidrag - Beviljande som underställs krav på intyg om uppehållsrätt som inte ställs på inhemska medborgare - Diskriminering på grund av nationalitet - Otillåtet
(Beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet, artikel 3.1)
4 Tolkningsfrågor - Tolkning - Rättsverkningar i tiden av domar om tolkning av gemenskapsbestämmelser - Retroaktiv verkan - Gränser - Rättssäkerhet - Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning
(Artikel 177 i EG-förslaget (nu artikel 234 EG))
Sammanfattning
1 I likhet med vad som är fallet med bestämmelser i avtal som gemenskapen har ingått med tredje länder, skall bestämmelser som antagits av ett associeringsråd, vilket upprättats genom ett associeringsavtal för att genomföra dess bestämmelser, anses vara direkt tillämpliga om de, med hänsyn till deras ordalydelse samt till deras syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdandet av ytterligare rättsakter.
Även om dessa villkor inte uppfylls av bestämmelserna i beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet om tillämpningen av medlemsstaternas system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, vilka kräver ytterligare åtgärder för att genomföras, förhåller det sig annorlunda med artikel 3.1 i beslutet som fastslår regeln om att de personer som faller inom tillämpningsområdet för beslut nr 3/80 och som är bosatta i den medlemsstaten skall likställas med värdmedlemsstatens medborgare genom förbudet mot all diskriminering som grundas på de berördas nationalitet och som följer av den berörda medlemsstatens lagstiftning. I denna bestämmelse fastslås nämligen, inom beslutets tillämpningsområde, en precis och ovillkorlig princip som är tillräckligt bestämd för att kunna tillämpas av en nationell domstol, varför den kan reglera enskildas rättsliga ställning. Den direkta effekt som således skall tillerkännas denna bestämmelse medför att enskilda som faller inom dess tillämpningsområde har rätt att åberopa den vid medlemsstaternas domstolar.
2 En person skall anses vara en arbetstagare, i den mening som avses i definitionen i artikel 1 b i beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet om tillämpningen av medlemsstaternas system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, då han är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet, oavsett om ett anställningsförhållande föreligger. Att den berörde täcks av en lagstadgad pensionsförsäkring eller av en lagstadgad försäkring mot olycksfall i arbetet innebär att detta krav är uppfyllt.
3 Artikel 3.1 i associeringsrådet EEG-Turkiets beslut nr 3/80 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, i vilket principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet slås fast, skall tolkas så, att den utgör förbud för en medlemsstat att av en turkisk medborgare som omfattas av beslutets tillämpningsområde och som medlemsstaten har tillåtit att vara bosatt inom sitt territorium, men som i denna värdmedlemsstat endast innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats i ett visst syfte och för en begränsad tid, kräva innehav av ett intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att bevilja familjebidrag för den berördes barn som bor hos denne i sagda medlemsstat, när de egna medborgarna endast behöver vara bosatta i den berörda medlemsstaten.
För det första får det i lagstiftningen i värdmedlemsstaten inte ställas ytterligare eller strängare villkor för de turkiska medborgare som avses i beslutet jämfört med de villkor som gäller för medlemsstatens egna medborgare. För det andra kan kravet på innehav av ett intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att bevilja familjebidrag till sin natur endast avse utlänningar, eftersom det inte kan ställas på en medborgare i den berörda medlemsstaten, varför tillämpningen av kravet innebär särbehandling på grund av nationalitet.
4 När domstolen med utövande av sin behörighet enligt artikel 177 i EG-förslaget (nu artikel 234 EG) tolkar en rättsregel i gemenskapsrätten, klargör och preciserar den vid behov innebörden och räckvidden av denna regel, så som den skall eller skulle ha förståtts och tillämpats från och med den dag då den trädde i kraft. Därav följer att en sålunda tolkad regel kan och skall tillämpas av domstolarna även beträffande rättsförhållanden som har uppkommit före avkunnandet av den dom i vilken begäran om tolkning prövas, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av den nämnda rättsregeln är uppfyllda i övrigt.
Domstolen kan endast i undantagsfall, med tillämpning av en allmän princip om rättssäkerhet som är förankrad i gemenskapsrätten, begränsa möjligheten för alla berörda att åberopa den sålunda tolkade bestämmelsen för att ifrågasätta rättsförhållanden som har ingåtts i god tro. En sådan begränsning kan endast göras i själva den dom i vilken den begärda tolkningen ges.
För det första har domstolen aldrig tidigare haft att uttala sig om den direkta effekten av artikel 3.1 i associeringsrådet EEG-Turkiets beslut nr 3/80 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, i vilket principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet slås fast. För det andra kan domstolens tidigare rättspraxis avseende frågan om beslutets direkta effekt skäligen tänkas ha givit upphov till osäkerhet i fråga om enskildas rätt att åberopa bestämmelsen vid nationell domstol. Under dessa förhållanden utgör tvingande rättssäkerhetshänsyn hinder för att ifrågasätta rättsförhållanden vars rättsverkningar har uttömts innan den dom meddelas, i vilken det fastslås att bestämmelsen har direkt effekt, eftersom ett sådant ifrågasättande skulle medföra ett retroaktivt ingripande i finansieringen av medlemsstaternas system för social trygghet.
Därför fastslår domstolen att den direkta effekten av artikel 3.1 i beslut nr 3/80 inte kan åberopas till stöd för krav på förmåner som hänför sig till perioder före dagen för sagda dom, förutom i fråga om personer som före denna dag har väckt talan vid domstol eller framställt ett motsvarande anspråk.
Parter
I mål C-262/96,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Sozialgericht Aachen (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Sema Sürül
och
Bundesanstalt für Arbeit,
angående tolkningen av vissa bestämmelser i associeringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (EGT C 110, 1983, s. 60),
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann samt domarna J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, J.L. Murray, D.A.O. Edward, H. Ragnemalm, L. Sevón och R. Schintgen (referent),
generaladvokat: A. La Pergola,
justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Sema Sürül, genom advokaten Rainer Hofmann, Aachen,
- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, och Bernd Kloke, Oberregierungsrat, förbundsekonomiministeriet, båda i egenskap av ombud,
- Frankrikes regering, genom Catherine de Salins, sous-directeur, och Anne de Bourgoing, chargé de mission, utrikesministeriets rättsavdelning, båda i egenskap av ombud,
- Österrikes regering, genom Wolf Okresek, Ministerialrat, regeringskansliet, i egenskap av ombud,
- Förenade kungarikets regering, genom John E. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av Eleanor Sharpston, barrister,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiska rådgivarna Peter Hillenkamp och Pieter van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 25 november 1997 av: Sema Sürül, företrädd av advokaten Rainer M. Hofmann, Tysklands regering, företrädd av Claus-Dieter Quassowski, Regierungsdirektor, förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, företrädd av Kareen Rispal-Bellanger, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren Marc Fierstra, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, företrädd av Eleanor Sharpston, och kommissionen, företrädd av Peter Hillenkamp,
efter att den 12 februari 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
med hänsyn till beslutet om återupptagande av det muntliga förfarandet av den 23 september 1998,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 11 november 1998 av: Sema Sürül, företrädd av advokaten Rainer M. Hofmann, Tysklands regering, företrädd av Claus-Dieter Quassowski, Frankrikes regering, företrädd av Anne de Bourgoing, Nederländernas regering, företrädd av Marc Fierstra, Förenade kungarikets regering, företrädd av John E. Collins, biträdd av Mark Hoskins, barrister, och kommissionen, företrädd av Peter Hillenkamp,
och efter att den 17 december 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Sozialgericht Aachen har genom beslut av den 24 juli 1996, som inkom till domstolens kansli den 26 juli samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt tre frågor om tolkningen av vissa bestämmelser i associeringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar (EGT C 110, 1983, s. 60).
2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan turkiska medborgaren Sema Sürül och Bundesanstalt für Arbeit med anledning av att sistnämnda myndighet vägrat utbetala familjebidrag till sökanden från och med den 1 januari 1994.
Associeringen mellan EEG och Turkiet
3 Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet å ena sidan och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen å andra sidan, ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685, nedan kallat avtalet).
4 Enligt artikel 2.1 i avtalet syftar detta till att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan parterna. Avtalet omfattar därför en förberedande fas som skall göra det möjligt för Turkiet att stärka sin ekonomi med gemenskapens hjälp (artikel 3), en övergångsfas, under vilken en tullunion stegvis skall införas och parternas ekonomiska politik tillnärmas (artikel 4) samt en slutfas, som baseras på en tullunion och innebär en intensifierad samordning av parternas ekonomiska politik (artikel 5).
5 Artikel 6 i avtalet har följande lydelse:
"För att säkerställa associeringsordningens tillämpning och gradvisa utveckling, skall de avtalsslutande parterna sammanträda inom ett associeringsråd som verkar inom gränserna för de befogenheter som detta råd har enligt avtalet."
6 Artikel 8, vilken ingår i avdelning II i avtalet som har rubriken "Genomförande av övergångsfasen", har följande lydelse:
"För att genomföra de i artikel 4 fastställda målen, beslutar associeringsrådet, innan övergångsfasen inleds och enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 1 i tilläggsprotokollet, villkoren, formerna och hastigheten för genomförandet av bestämmelserna på de områden, behandlade i fördraget om upprättandet av gemenskapen, som skall beaktas, i synnerhet de som anges i denna del, samt varje skyddsklausul som kan komma att krävas."
7 I artikel 9, vilken likaledes ingår i avdelning II, föreskrivs följande:
"De avtalsslutande parterna är ense om att inom tillämpningsområdet för detta avtal och utan att det påverkar tillämpningen av andra särskilda bestämmelser som antas med stöd av artikel 8, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden i enlighet med den princip som anges i artikel 7 i fördraget om upprättandet av gemenskapen."
8 Artikel 12 i avtalet har följande lydelse:
"De avtalsslutande parterna skall vägledas av artiklarna 48, 49 och 50 i fördraget om upprättandet av gemenskapen för att stegvis genomföra fri rörlighet för arbetstagare mellan sig."
9 I artikel 22.1 i avtalet föreskrivs följande:
"Associeringsrådet har befogenhet att fatta beslut för att genomföra avtalets mål och i de fall som föreskrivs i detta. Vardera parten är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de beslut som fattats. ... "
10 I tilläggsprotokollet, som undertecknades den 23 november 1970 i Bryssel, och som slöts, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130, nedan kallat protokollet), föreskrivs enligt artikel 1 villkoren, den närmare utformningen och tidsplanen för genomförandet av den övergångsfas som fastställs i artikel 4 i avtalet. I enlighet med artikel 62 utgör protokollet en integrerad del av avtalet.
11 I protokollet finns en avdelning II, vilken har rubriken "Rörlighet för personer och tjänster", vars kapitel I rör "Arbetskraft".
12 I artikel 36 i detta kapitel fastslås fristerna för det stegvisa genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare mellan gemenskapens medlemsstater och Turkiet enligt artikel 12 i avtalet och anges att associeringsrådet skall fastställa de bestämmelser som är nödvändiga för detta syfte.
13 Artikel 39 i protokollet har följande lydelse:
"1. Associeringsrådet skall före utgången av det första året efter detta protokolls ikraftträdande utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för sådana arbetstagare av turkisk nationalitet som utvandrar från en medlemsstat till en annan eller invandrar från en medlemsstat till en annan, samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen.
2. Dessa bestämmelser skall göra det möjligt att lägga samman alla perioder då arbetstagare av turkisk nationalitet i någon av medlemsstaterna har varit försäkrade eller anställda med tanke på ålderspensioner, efterlevandepensioner samt sjukvård för arbetstagaren och hans i gemenskapen bosatta familj, i enlighet med bestämmelser som skall fastställas. Dessa bestämmelser medför inte att gemenskapens medlemsstater är skyldiga att ta hänsyn till de perioder som har uppnåtts i Turkiet.
3. Dessa bestämmelser skall säkerställa att familjebidrag erhålls om arbetstagarens familj är bosatt i gemenskapen.
..."
14 Det är på grundval av artikel 39 i protokollet som det genom avtalet upprättade associeringsrådet, den 19 september 1980, antog beslut nr 3/80.
15 Beslutet är avsett att samordna medlemsstaternas system för social trygghet för att turkiska arbetstagare som är eller som har varit sysselsatta inom gemenskapen, liksom dessa arbetstagares familjemedlemmar och deras efterlevande, skall erhålla förmåner som utges inom de traditionella grenarna av social trygghet.
16 I det syftet hänvisas i beslut nr 3/80 huvudsakligen till vissa bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57) samt, i mindre utsträckning, till rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106).
17 Artiklarna 1-4 i beslut nr 3/80 ingår i avdelning I, vilken har rubriken "Allmänna bestämmelser".
18 Artikel 1, vilken har rubriken "Definitioner" har följande lydelse:
"Med avseende på tillämpningen av detta beslut
a) har begreppen ... 'familjemedlem', 'efterlevande', 'bosättning' ... 'familjeförmåner', 'familjebidrag' ... den betydelse som de ges i artikel 1 i förordning (EEG) nr 1408/71 ...
b) med 'arbetstagare' avses:
i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda, med förbehåll för de begränsningar som anges i bilaga 5.A Belgien, första stycket, till förordning (EEG) nr 1408/71,
ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i detta beslut, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande befolkningen förutsatt att personen:
- kan identifieras som anställd eller egenföretagare genom det sätt på vilket systemet administreras eller finansieras, eller
- om dessa kriterier inte uppfylls, är försäkrad mot någon annan risk som anges i bilagan enligt ett system för anställda.
..."
19 Vad beträffar Tyskland anges i den bilaga som avses i artikel 1 b ii andra strecksatsen i beslut nr 3/80 inte någon precisering i fråga om definitionen av begreppet anställda.
20 Artikel 2 i beslut nr 3/80, vilken har rubriken "Personkrets", har följande lydelse:
"Detta beslut gäller:
- arbetstagare som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i Turkiet,
- deras familjemedlemmar som är bosatta i en medlemsstat,
- deras efterlevande."
21 Artikel 3.1 i beslut nr 3/80, vilken har rubriken "Likabehandling" och som återger artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, har följande lydelse:
"Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i detta beslut har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka detta beslut gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare."
22 I artikel 4.1 i beslut nr 3/80, vilken har rubriken "Sakområden", föreskrivs följande:
"Detta beslut gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:
a) förmåner vid sjukdom och moderskap,
b) förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan,
c) förmåner vid ålderdom,
d) förmåner till efterlevande,
e) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar,
f) dödsfallsersättningar,
g) förmåner vid arbetslöshet,
h) familjeförmåner."
23 Avdelning III i beslut nr 3/80, vilken har rubriken "Särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner", omfattar samordningsbestämmelser som grundas på förordning nr 1408/71 i fråga om förmåner vid sjukdom och moderskap, invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner), olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, dödsfallsersättningar samt familjeförmåner.
24 Till skillnad från de båda andra beslut som associeringsrådet EEG-Turkiet fattade samma dag, det vill säga beslut nr 1/80 om associeringens utveckling, och beslut nr 2/80 om villkoren för genomförandet av särskilt bistånd till Turkiet (besluten har inte publicerats), preciseras inte i beslut nr 3/80 datumet för dess ikraftträdande.
25 Artikel 32 i beslut nr 3/80 har följande lydelse:
"Turkiet och gemenskapen skall båda vidta de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i detta beslut."
26 Den 8 februari 1983 förelade kommissionen rådet ett förslag till förordning (EEG) om ett förfarande för tillämpningen inom Europeiska ekonomiska gemenskapen av beslut nr 3/80 (EGT C 110, s. 1), enligt vilket beslutet "är tillämpligt inom gemenskapen" (artikel 1). I förslaget anges även "ytterligare tillämpningsbestämmelser" för beslutet.
27 Rådet har hittills inte antagit förslaget till förordning.
Den nationella lagstiftningen
28 I Tyskland beviljas familjebidrag med tillämpning av Bundeskindergeldgesetz av den 14 april 1964 (federal lag om familjeförmåner, BGBl. I, s. 265, nedan kallad BKGG).
29 De i BKGG föreskrivna familjebidragen ingår i ett system av åtgärder inom familjepolitiken och är avsedda att bidra till kostnaderna för vård av barn. Enligt 10 § och 11 § BKGG erhåller en familj med ett barn månatligen ett belopp om 70 DM, vilket ökas med ett visst belopp som tillägg för låginkomsttagare.
30 I 1 § första stycket punkt 1 och 2 § femte stycket BKGG föreskrivs att varje person vars hemvist eller normala uppehållsort ligger inom det territorium som lagen omfattar kan göra anspråk på detta vårdnadsbidrag, när vårdnadshavarens barn är bosatt eller har sin normala uppehållsort inom samma territorium.
31 Till följd av en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1994 och som publicerades den 31 januari 1994 i BGBl. I, s. 168, anges i 1 § tredje stycket BKGG att utländska medborgare som bor i Tyskland endast har rätt till familjebidrag om de har ett intyg om uppehållsrätt (Aufenthaltsberechtigung) eller ett uppehållstillstånd (Aufenthaltserlaubnis).
32 I det avseendet likställs med tyskar enligt 42 § endast medborgare i andra medlemsstater i Europeiska gemenskapen, flyktingar och statslösa.
33 Enligt Ausländergesetz (den tyska utlänningslagen) ger intyg om uppehållsrätt (Aufenthaltsberechtigung) och uppehållstillstånd (Aufenthaltserlaubnis) utlänningar en autonom rätt till vistelse som är obegränsad, eller tidsbegränsad och förlängningsbar. Däremot är det accessoriska uppehållstillståndet (Aufenthaltsbewilligung) en uppehållshandling som beviljas i ett visst syfte, som är tidsbegränsad och som inte ger rätt att senare erhålla ett permanent tillstånd.
Tvisten vid den nationella domstolen
34 Det framgår av beslutet om hänskjutande att makarna Sürül är turkiska medborgare som är lagligt bosatta i Tyskland.
35 År 1987 erhöll sökandens make tillstånd att resa in i sagda medlemsstat för att studera.
36 År 1991 fick hans maka tillstånd att ansluta sig till honom i Tyskland enligt bestämmelser om familjeåterförening.
37 I den berörda medlemsstaten har båda makarna Sürül ett accessoriskt uppehållstillstånd (Aufenthaltsbewilligung).
38 Sökandens make har dessutom erhållit tillstånd att vid sidan om sina studier ha en tillfällig anställning hos en viss arbetsgivare, vilken anställning begränsas till sexton timmar i veckan. Han bedriver faktiskt denna verksamhet i enlighet med det arbetstillstånd som krävs. Med avseende på denna verksamhet betalar inte sökandens make avgifter till de lagstadgade sjuk- och åldersförsäkringarna, men är försäkrad mot olycksfall i arbetet av sin arbetsgivare.
39 Sökanden har däremot inte tillåtits att förvärvsarbeta.
40 Den 14 september 1992 födde Sema Sürül ett barn i Tyskland, vilket hon vårdar och uppfostrar i det äktenskapliga hemmet. Sozialgericht Aachen hävdar i det avseendet att i enlighet med tysk lagstiftning skall de obligatoriska avgifterna för lagstadgad pensionsförsäkring anses inbetalas till förmån för den som ägnar sig åt vård av eget barn som är yngre än tre år.
41 Bundesanstalt für Arbeit utbetalade således familjebidrag till Sema Sürül, vilken år 1993 även erhöll det för låginkomsttagare avsedda tilläggsbeloppet.
42 Med verkan från och med den 1 januari 1994 drog emellertid Bundesanstalt für Arbeit in utbetalningen av familjebidraget, eftersom Sema Sürül från och med det datumet inte längre uppfyllde de i BKGG föreskrivna villkoren för utbetalning då hon inte innehar något intyg om uppehållsrätt (Aufenthaltsberechtigung) eller uppehållstillstånd (Aufenthaltserlaubnis). I mars 1994 vägrade Bundesanstalt für Arbeit även av samma skäl att fortsätta utbetala tilläggsbeloppet till Sema Sürül.
43 Efter att den talan som Sema Sürül väckt mot dessa beslut ogillats, väckte sökanden talan vid Sozialgericht Aachen där hon gjorde gällande att hon enligt reglerna avseende associeringen mellan EEG och Turkiet har rätt att behandlas på samma sätt som tyska medborgare och att arten av den uppehållshandling som har utfärdats till henne därför saknar betydelse.
44 Enligt Sozialgericht Aachen kan Sema Sürül inte fortsätta att erhålla familjebidrag på grundval av någon bestämmelse i tysk rätt, eftersom endast medborgare i andra medlemsstater i Europeiska gemenskapen, flyktingar och statslösa jämställs med tyskar enligt den version av BKGG som är i kraft sedan den 1 januari 1994. Den nationella domstolen är emellertid osäker på huruvida Sema Sürül kan ha rätt att beviljas familjebidrag på samma villkor som tyska medborgare i kraft av reglerna om associeringen mellan EEG och Turkiet.
Tolkningsfrågorna
45 Sozialgericht Aachen, som anser att en tolkning av gemenskapsrätten således är nödvändig för att slita tvisten, har vilandeförklarat målet och ställt domstolen följande tre tolkningsfrågor:
"1. Har en i Tyskland bosatt turkisk medborgare - som ingår i den personkrets som definieras i artikel 2 i beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 av det associeringsråd som upprättas genom Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (beslut nr 3/80), och som endast har ett accessoriskt uppehållstillstånd (Aufenthaltsbewilligung) - enligt artikel 3 jämförd med artikel 4.1 h i beslut nr 3/80 direkt rätt till ett tyskt familjebidrag som endast är beroende av de villkor som ställs på tyska medborgare, men inte av de övriga villkor som uppställs för utlänningar i 1 § tredje stycket första punkten i lagen om familjebidrag (1 §, Abs. 3, Satz 1, Bundeskindergeldgesetz) i dess lydelse av den 31 januari 1994 (Bundesgesetzblatt I, s. 168)?
Samma fråga i mer allmänna ordalag:
Är det förbjudet för en medlemsstat att förvägra en turkisk medborgare som ingår i den personkrets som definieras i artikel 2 i beslut nr 3/80 en familjeförmån som föreskrivs i dess lagstiftning med motiveringen att denne saknar intyg om uppehållsrätt (Aufenthaltsberechtigung) eller uppehållstillstånd (Aufenthaltserlaubnis)?
2. Skall en turkisk medborgare som är bosatt i en medlemsstat anses vara en arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 jämförd med artikel 1 b i beslut nr 3/80 under de perioder för vilka det enligt medlemsstatens lagstiftning anses att det till dennes förmån har erlagts obligatoriska avgifter för lagstadgad pensionsförsäkring under tid för vård av barn?
3. Skall en turkisk medborgare som är bosatt i en medlemsstat anses vara en arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 jämförd med artikel 1 b i beslut nr 3/80 endast på grund av att han vid sidan av sina studier i den medlemsstaten arbetar som extraanställd med stöd av ett häremot svarande arbetstillstånd under högst 16 timmar i veckan? Skall han i annat fall under alla omständigheter anses vara en arbetstagare på den grunden att han omfattas av den lagstadgade försäkringen mot olycksfall i arbetet?"
46 Genom sina tre tolkningsfrågor, vilka bör prövas samtidigt, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak ha klarhet i om artikel 3.1 i beslut nr 3/80 skall tolkas så, att den utgör ett förbud för en medlemsstat att av en turkisk medborgare som faller inom beslutets tillämpningsområde och som medlemsstaten har tillåtit att vara bosatt inom sitt territorium, men som i värdmedlemsstaten endast innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats i ett visst syfte och för en begränsad tid, kräva innehav av ett intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att bevilja familjebidrag för den berördes barn som bor hos denne i sagda medlemsstat, när de egna medborgarna endast behöver vara bosatta i den berörda medlemsstaten.
47 För att ge ett användbart svar på de sålunda omformulerade frågorna, är det nödvändigt att först pröva om artikel 3.1 i beslut nr 3/80 kan ge upphov till rättigheter för en enskild som denne kan göra gällande vid en domstol i en medlemsstat. Om så är fallet, är det nödvändigt att därefter avgöra om beslutet omfattar fallet med en turkisk medborgare, liknande sökanden i målet vid den nationella domstolen, som i den medlemsstat där hon har tillstånd att vara bosatt ansöker om ett bidrag liknande det i målet vid den nationella domstolen och, slutligen, om den icke-diskrimineringsprincip i fråga om social trygghet som ingår i bestämmelsen i beslut nr 3/80 utgör hinder för att värdmedlemsstaten för utbetalning av förmånen ställer mer restriktiva krav på turkiska emigranter än på de egna medborgarna.
Huruvida artikel 3.1 i beslut nr 3/80 har direkt effekt
48 Den tyska, den franska, den nederländska, den österrikiska och den brittiska regeringen anser att även om domstolen inte var tvungen att uttala sig om huruvida artikel 3.1 i beslut nr 3/80 har direkt effekt i domen i mål C-277/94 av den 10 september 1996, Taflan-Met m.fl. (REG 1996, s. I-4085), framgår det av domskälen att artikeln har allmän giltighet.
49 I den domen skall domstolen nämligen ha fastslagit att beslut nr 3/80 är ämnat att kompletteras och tillämpas inom gemenskapen genom en annan rättsakt från rådet (punkt 33) och att, även om vissa av dessa bestämmelser är klara och precisa, beslutet inte kan tillämpas, eftersom kompletterande genomförandebestämmelser inte har antagits av rådet (punkt 37).
50 Därav skulle följa att ingen av bestämmelserna i beslut nr 3/80 har direkt effekt i medlemsstaterna innan de ytterligare åtgärder som är oundgängliga för att konkret genomföra beslutet, såsom de åtgärder som ingår i kommissionens förslag till förordning, har vidtagits av rådet.
51 Det skall erinras om att domstolen i punkterna 21 och 22 i domen i det ovannämnda målet Taflan-Met m.fl. har fastslagit att det följer av den bindande verkan som besluten av associeringsrådet EEG-Turkiet ges i avtalet att beslut nr 3/80 trädde i kraft den dag det antogs, det vill säga den 19 september 1980, och att de avtalsslutande parterna alltsedan dess är bundna av beslutet.
52 I samma dom fastslog domstolen att, eftersom de oundgängliga, kompletterande bestämmelserna för genomförandet av beslut nr 3/80 inte har antagits av rådet, artiklarna 12 och 13 i beslutet inte har direkt effekt i medlemsstaterna, och enskilda har således inte rätt att åberopa dem vid de nationella domstolarna.
53 I domen i det ovannämnda målet Taflan-Met m.fl. ansökte kärandena i målet vid den nationella domstolen om invalid- eller efterlevandepension på grundval av samordningsreglerna i artiklarna 12 och 13 i beslut nr 3/80. Målet avsåg således den rätt som turkiska migrerande arbetstagare, som har arbetat i olika medlemsstater i på varandra följande omgångar, eller dessa arbetstagares efterlevande, har till vissa sociala trygghetsförmåner på grundval av de bestämmelser av teknisk natur om samordning av de olika tillämpliga nationella lagstiftningarna som ingår i kapitel 2, vilket har rubriken "Invaliditet", och kapitel 3, vilket har rubriken "Ålderdom och dödsfall (pensioner)", i avdelning III i beslutet.
54 Det är i detta sammanhang som domstolen i punkterna 29 och 30 i domen i det ovannämnda målet Taflan-Met m.fl. påpekade att det av en jämförelse mellan förordning nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning nr 574/72, å ena sidan, och beslut nr 3/80, å andra sidan, framgår att även om beslutets ordalydelse hänvisar till vissa bestämmelser i de båda förordningarna saknar det motsvarighet till ett stort antal precisa och detaljerade bestämmelser som likväl har ansetts oundgängliga för att förordning nr 1408/71 skall kunna tillämpas inom gemenskapen. I punkt 32 underströk domstolen särskilt att, även om beslut nr 3/80 uttrycker den grundläggande principen om sammanläggning av försäkringsperioder för grenarna sjukdom och moderskap, invaliditet, ålderdom, dödsfallsersättningar och familjeförmåner och hänvisar till de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71, det för att principen skall tillämpas krävs att kompletterande genomförandebestämmelser, som dem som återfinns i förordning nr 574/72, först har antagits. I punkterna 35 och 36 konstaterade domstolen att sådana bestämmelser samt klargöranden om bland annat förhindrande av sammanträffande av förmåner och om bestämmande av tillämplig lagstiftning förekom först i det förslag till rådsförordning (EEG) som kommissionen lade fram den 8 februari 1983 i syfte att tillämpa beslut nr 3/80 inom gemenskapen, vilket rådet ännu inte har antagit. Domstolen drog därav slutsatsen att, innan dessa genomförandebestämmelser hade antagits, de samordningsregler i beslut nr 3/80 som kärandena i målet vid den nationella domstolen hade grundat sina anspråk på inte kunde åberopas direkt vid en domstol i en medlemsstat.
55 Förevarande mål rör emellertid inte sådana samordningsbestämmelser som ingår i avdelning III i beslut nr 3/80. Sema Sürül stödjer sig nämligen uteslutande på den princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 3.1 i beslutet för att, i den medlemsstat där hon är bosatt och uteslutande i kraft av lagstiftningen i den staten, erhålla en social trygghetsförmån på samma villkor som föreskrivs för medborgare i värdmedlemsstaten.
56 Det förslag till förordning som kommissionen har lagt fram och som syftar till att genomföra beslut nr 3/80 inom gemenskapen innehåller heller inte någon bestämmelse om tillämpningen av artikel 3.1, vilken ordagrant är hämtad ur förordning nr 1408/71. Tillämpningsförordning nr 574/72 innehåller heller inte några genomförandeföreskrifter för sagda bestämmelse.
57 Därav följer att även om de skäl som fått domstolen att fastslå att artiklarna 12 och 13 i beslut nr 3/80 på gemenskapsrättens nuvarande stadium saknar direkt effekt skall tillämpas analogt på alla andra bestämmelser i beslutet som behöver kompletterande bestämmelser för att kunna tillämpas i praktiken, kan de däremot inte överföras på den likabehandlingsprincip i fråga om social trygghet som anges i artikel 3.1 i beslutet.
58 I ett fall som det i målet vid den nationella domstolen kan det nämligen inte uppstå något problem av teknisk natur avseende bland annat sammanläggning av perioder som har fullgjorts i flera medlemsstater, förhindrande av sammanträffande av förmåner som utges av olika behöriga institutioner eller bestämmande av tillämplig lagstiftning, eftersom sökanden i målet vid den nationella domstolen endast har gjort gällande att lagstiftningen i värdmedlemsstaten skall tillämpas jämförd med den princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 3.1 i beslut nr 3/80. Detta yrkande kan prövas utan att det är nödvändigt att stödja sig på samordningsbestämmelser som rådet ännu inte har antagit.
59 Under dessa omständigheter kan den tyska, den franska, den nederländska, den österrikiska och den brittiska regeringens ståndpunkt inte godtas, varför det är nödvändigt att kontrollera om artikel 3.1 i beslut nr 3/80 uppfyller villkoren för att ha direkt effekt i medlemsstaterna.
60 Enligt domstolens fasta rättspraxis skall en bestämmelse i ett avtal som gemenskapen har ingått med tredje land anses vara direkt tillämplig om den, med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdandet av ytterligare rättsakter (se bland annat dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel, REG 1987, s. 3719; svensk specialutgåva, volym 9, punkt 14, av den 31 januari 1991 i mål C-18/90, Kziber, REG 1991, s. I-199; svensk specialutgåva, volym 11, punkt 15, och av den 16 juni 1998 i mål C-162/96, Racke, REG 1998, s. I-3655, punkt 31). I dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince (REG 1990, s. I-3461; svensk specialutgåva, volym 10, punkterna 14 och 15) har domstolen klargjort att samma kriterier gäller vid bedömningen av om bestämmelserna i ett beslut av associeringsrådet EEG-Turkiet kan ha direkt effekt.
61 För att avgöra om artikel 3.1 i beslut nr 3/80 uppfyller dessa villkor, måste först av allt dess ordalydelse prövas.
62 Det skall i det avseendet konstateras att denna bestämmelse i klara, precisa och ovillkorliga ordalag stadfäster ett förbud mot att på grund av nationalitet diskriminera personer som är bosatta i någon medlemsstat och som bestämmelserna i beslut nr 3/80 är tillämpliga på.
63 Som kommissionen med rätta har understrukit föreskrivs i denna regel om likabehandling en precis skyldighet avseende det resultat som skall uppnås. Regeln är således av sådan art att den kan åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att begära att denna skall göra avsteg från diskriminerande bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning som för beviljande av en rättighet ställer krav som inte åläggs de egna medborgarna, utan att kompletterande tillämpningsåtgärder måste vidtas i det avseendet (se punkterna 56 och 58 i denna dom).
64 Detta konstaterande stöds av omständigheten att artikel 3.1 i beslut nr 3/80 endast utgör det konkreta genomförandet inom det specifika området social trygghet av den allmänna princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 9 i avtalet, i vilken hänvisas till artikel 12 EG (f.d. artikel 6).
65 Denna tolkning bekräftas dessutom av domstolens fasta rättspraxis (se domen i det ovannämnda målet Kziber, punkterna 15-23, vilken bekräftats i dom av den 20 april 1994 i mål C-58/93, Yousfi, REG 1994, s. I-1353, punkterna 16-19, av den 5 april 1995 i mål C-103/94, Krid, REG 1995, s. I-719, punkterna 21-24, av den 3 oktober 1996 i mål C-126/95, Hallouzi-Choho, REG 1996, s. I-4807, punkterna 19 och 20, samt av den 15 januari 1998 i mål C-113/97, Babahenini, REG 1998, s. I-183, punkterna 17 och 18) avseende den likabehandlingsprincip som stadgas i artikel 39.1 i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Folkrepubliken Algeriet, undertecknat i Alger den 26 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2210/78 (EGT L 263, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 57) samt i artikel 41.1 i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Kungariket Marocko, undertecknat i Rabat den 27 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2211/78 av den 26 september 1978 (EGT L 264, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 5, s. 181).
66 Dessa bestämmelser, i vilka föreskrivs förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet i fråga om social trygghet av algeriska och marockanska medborgare i förhållande till värdmedlemsstatens medborgare, har enligt sagda rättspraxis direkt effekt trots att samarbetsrådet inte har antagit tillämpningsbestämmelser för artiklarna 40.1 i avtalet mellan EEG och Algeriet eller för artikel 42.1 i avtalet mellan EEG och Marocko avseende genomförandet av de principer som stadgas i artiklarna 39 respektive 41.
67 Denna tolkning rubbas inte av omständigheten att det i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 preciseras att förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet har verkan "[o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i detta beslut".
68 Det är i det avseendet tillräckligt att påpeka att det i beslut nr 3/80 inte föreskrivs något undantag från eller någon restriktion av den likabehandlingsprincip som stadgas i artikel 3.1 vad beträffar de i målet vid den nationella domstolen aktuella familjebidragen. Förekomsten av det ovannämnda förbehållet, som ordagrant har övertagits från artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 och som även anges i artikel 9 i avtalet och i artikel 6 i fördraget, påverkar med beaktande av principens grundläggande betydelse inte i sig den direkta tillämpligheten av den bestämmelse från vilken förbehållet i fråga tillåter avvikelser (se i det avseendet domen i det ovannämnda målet Sevince, punkt 25) genom att beröva regeln om nationell behandling dess ovillkorliga karaktär.
69 Konstaterandet att icke-diskrimineringsprincipen i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 är ägnad att direkt skapa rättsverkningar för enskilda motsägs för övrigt inte av vad som framkommit vid granskningen av syftet med och arten av det avtal i vilket bestämmelsen ingår.
70 Avtalet syftar nämligen till att inrätta en associering avsedd att främja utvecklingen av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan parterna, bland annat genom att - i fråga om arbetskraft - stegvis genomföra fri rörlighet för arbetstagare, i syfte att förbättra det turkiska folkets levnadsstandard och ytterligare underlätta Turkiets anslutning till gemenskapen (se fjärde övervägandet i avtalet).
71 I artikel 36 i protokollet, som enligt artikel 62 i detsamma utgör en integrerad del av avtalet, föreskrivs fristerna för det stegvisa genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare, och i artikel 39 fastslås att associeringsrådet skall utfärda bestämmelser inom området för social trygghet för arbetstagare av turkisk nationalitet som flyttar inom gemenskapen samt för deras familjer som är bosatta inom gemenskapen. Det är på denna grundval som associeringsrådet antog beslut nr 3/80, som syftar till att garantera att sociala trygghetsförmåner utbetalas till turkiska emigranter inom gemenskapen.
72 Det förhållandet att avtalet i huvudsak syftar till att främja Turkiets ekonomiska utveckling och därför kännetecknas av obalans mellan gemenskapens och det berörda tredje landets förpliktelser, kan inte utgöra hinder för att gemenskapen medger att vissa av dess bestämmelser blir direkt tillämpliga (se i analogi därmed dom av den 5 februari 1976 i mål 87/75, Bresciani, REG 1976, s. 129; svensk specialutgåva, volym 3, s. 15, punkt 23, domen i det ovannämnda målet Kziber, punkt 21, samt av den 12 december 1995 i mål C-469/93, Chiquita Italia, REG 1995, s. I-4533, punkt 34).
73 Slutligen påverkar de övriga bestämmelserna i beslutet, såsom följer av punkterna 55, 56 och 58 i förevarande dom, inte tillämpningen - i ett mål som det vid den nationella domstolen - av regeln om att de personer som faller inom tillämpningsområdet för beslut nr 3/80 och som är bosatta i den medlemsstaten skall likställas med värdmedlemsstatens medborgare genom det i artikel 3.1 i beslutet föreskrivna förbudet mot all diskriminering som grundas på de berördas nationalitet och som följer av den berörda medlemsstatens lagstiftning.
74 Av ovanstående överväganden följer att artikel 3.1 i beslut nr 3/80 inom beslutets tillämpningsområde fastslår en precis och ovillkorlig princip som är tillräckligt bestämd för att kunna tillämpas av en nationell domstol, varför den kan reglera enskildas rättsliga ställning. Den direkta effekt som således skall tillerkännas denna bestämmelse medför att enskilda som faller inom dess tillämpningsområde har rätt att åberopa den vid medlemsstaternas domstolar.
Tillämpningsområdet för artikel 3.1 i beslut nr 3/80
75 Det är ostridigt att de i målet vid den nationella domstolen aktuella familjebidragen utgör familjeförmåner i den mening som avses i artikel 4.1 h i beslut nr 3/80 och således faller inom beslutets materiella tillämpningsområde. Den tyska regeringen har däremot ifrågasatt om Sema Sürül faller inom beslutets tillämpningsområde.
76 Sökanden i målet vid den nationella domstolen skulle således inte kunna anses vara en arbetstagare i den mening som avses i artikel 1 b jämförd med artikel 2 första strecksatsen i beslut nr 3/80.
77 Den tyska regeringen har i sina skriftliga yttranden i det avseendet understrukit att det inte räcker med att vara ansluten till en gren av social trygghet för att anses som en arbetstagare med avseende på övriga grenar av social trygghet, eftersom definitionerna i artikel 1 b i och artikel 1 b ii i beslut nr 3/80 inte bör tolkas som alternativ till varandra utan tvärtom som specifikt tillämpliga på bestämda risker och system som skiljer sig från varandra. Även om Sema Sürül skulle vara täckt av den lagstadgade pensionsförsäkringen under de första tre åren efter hennes barns födelse (se punkt 40 i denna dom), skulle inte denna enda omständighet vara tillräcklig för att få henne att omfattas av övriga grenar av social trygghet, bland annat i fråga om åtnjutande av familjebidrag.
78 Den tyska regeringen har dessutom anfört att rätten till familjebidrag i Tyskland inte är beroende av anslutning till ett obligatoriskt eller frivilligt socialt försäkringssystem. Även om det i den bilaga till beslut nr 3/80 som avses i artikel 1 b ii andra strecksatsen inte föreskrivs några särskilda tillämpningsföreskrifter för Tyskland, skulle det i förevarande fall vara nödvändigt att i enlighet med artikel 25.1 i beslutet analogt tillämpa bilaga 1, punkt I, C ("Tyskland") till förordning nr 1408/71.
79 Enligt den tyska regeringen följer härav att i fråga om familjeförmåner, till vilka det aktuella bidraget hör, kan endast den anses vara arbetstagare som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som inom ramen för detta försäkringssystem erhåller kontantförmåner ur sjukförsäkringen eller motsvarande förmån. Sema Sürül uppfyller enligt den tyska regeringen ingetdera av dessa båda villkor.
80 Den tyska regeringen hävdar därefter att sökanden i målet vid den nationella domstolen inte heller kan anses vara en arbetstagares familjemedlem i den mening som avses i artikel 1 a jämförd med artikel 2 andra strecksatsen i beslut nr 3/80.
81 Sema Sürüls make var enligt den tyska regeringen förvisso anställd vid sidan om sina studier, men i enlighet med tysk lagstiftning inte tvungen att försäkra sig mot riskerna avseende arbetslöshet, sjukdom eller ålder. Det var endast avgifterna till den lagstadgade försäkringen mot olycksfall i arbetet, vilka avgifter i sin helhet betalats av hans arbetsgivare, som obligatoriskt skulle inbetalas. Av samma skäl som anges i punkt 77 i denna dom skulle sökandens make således endast omfattas av de bestämmelser i beslut nr 3/80 som rör olycksfallsförsäkring men inte av dem som rör övriga grenar av social trygghet, däribland familjebidrag. Under dessa villkor skulle sökandens make inte kunna anses vara en arbetstagare, och med avseende på beviljande av familjebidrag skulle sökanden således inte kunna anses vara en arbetstagares familjemedlem i den mening som avses i beslutet.
82 För att avgöra om det finns fog för denna argumentation, skall för det första understrykas att den definition av begreppet "arbetstagare" som ges i artikel 1 b i beslut nr 3/80 med avseende på tillämpningen av beslutet i stor utsträckning motsvarar begreppet "arbetstagare" i artikel 1 a i förordning nr 1408/71.
83 Enligt artikel 1 a i beslut nr 3/80 har begreppet "familjemedlem" den betydelse som anges i artikel 1 f i förordning nr 1408/71.
84 Definitionen i artikel 2 av den personkrets som beslut nr 3/80 är tillämpligt på bygger på motsvarande definition i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71.
85 Det skall för det andra erinras om att definitionen av begreppet arbetstagare i artikel 1 a i förordning nr 1408/71 som fastställs för att gälla "i denna förordning", har en allmän räckvidd och därför omfattar alla personer, oavsett om de är yrkesverksamma eller inte, som är försäkrade i enlighet med en eller flera medlemsstaters lagstiftning om social trygghet (se dom av den 31 maj 1979 i mål 182/78, Pierik II, REG 1979, s. 1977; svensk specialutgåva, volym 4, s. 453, punkt 4). Begreppet avser varje person som är försäkrad i ett av de system för social trygghet som anges i artikel 1 a i förordning nr 1408/71 mot de händelser och på de villkor som anges i den bestämmelsen (se dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen, REG 1990, s. I-1755, punkt 9).
86 Därav följer, som domstolen i fråga om förordning nr 1408/71 åter har erinrat om i dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691, punkt 36) och av den 11 juni 1998 i mål C-275/96, Kuusijärvi (REG 1998, s. I-3419, punkt 21), att en person skall anses vara en arbetstagare då han är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet oavsett om ett anställningsförhållande föreligger.
87 Vad beträffar den tyska regeringens invändning avseende en analog tillämpning av bilaga 1, punkt I, C ("Tyskland") till förordning nr 1408/71, skall det erinras om att det i artikel 25.1 i beslut nr 3/80 anges att "[b]ilagorna 1, 3 och 4 i förordning (EEG) nr 1408/71 gäller för tillämpningen av detta beslut", varför sagda bilaga är tillämplig inom ramen för beslut nr 3/80.
88 I bilaga 1, punkt I - "Anställda eller egenföretagare [artiklarna 1 a ii och 1 a iii i förordningen]" - C ("Tyskland") i förordning nr 1408/71 anges följande:
"Om den behöriga myndighet som ansvarar för utbetalning av familjeförmåner enligt avdelning 3 kapitel 7 i förordningen är en tysk myndighet, skall följande definitioner gälla, enligt artikel 1 a ii i förordningen:
a) anställd: en person som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som till följd av en sådan försäkring får sjukpenning från försäkringskassa eller motsvarande förmån,
..."
89 Det skall i det avseendet påpekas att det framgår tydligt av denna bestämmelses ordalydelse att det endast är med avseende på beviljande av familjeförmåner i enlighet med avdelning III kapitel 7 i förordning nr 1408/71 som begreppet arbetstagare i bilaga 1, punkt I, C, preciseras eller begränsas till att ha den betydelse som avses i artikel 1 a ii i samma förordning (se domen i det ovannämnda målet Martínez Sala, punkt 43).
90 Som generaladvokaten har förklarat i punkterna 57 och 58 i sitt förslag till avgörande av den 12 februari 1998 omfattas inte en person som sökanden i målet vid den nationella domstolen av någon bestämmelse i avdelning III kapitel 7. Alla relevanta omständigheter i målet vid den nationella domstolen hänför sig till den värdmedlemsstat i vilken makarna Sürül är bosatta tillsammans med sitt barn, och sökanden i målet vid den nationella domstolen har ansökt om familjebidrag i enlighet med lagstiftningen i den staten (se punkterna 55 och 58 i denna dom).
91 Under dessa omständigheter kan den restriktion som föreskrivs i bilaga 1, punkt I, C till förordning nr 1408/71 inte tillämpas på sökanden, varför hennes egenskap av arbetstagare i den mening som avses i beslut nr 3/80 skall avgöras uteslutande med hänsyn till artikel 1 b i samma beslut.
92 Det framgår dessutom av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att de tyska behöriga myndigheterna i ett första skede utbetalade familjebidrag till Sema Sürül, trots att hon inte uppfyllde villkoren i bilagan till förordning nr 1408/71, och att de upphörde med utbetalningarna först efter den 1 januari 1994, då den nya nationella lagstiftningen trädde i kraft, enligt vilken denna förmån för i Tyskland bosatta utlänningars del gjordes beroende av innehav av en viss typ av uppehållshandling.
93 Med beaktande av det ovanstående kan en turkisk medborgare, som sökanden i målet vid den nationella domstolen, således åtnjuta de rättigheter som tillkommer arbetstagare i den mening som avses i beslut nr 3/80, om det fastställs att hon är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett sådant allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 b i beslutet. Detta är fallet under den period då den berörda täcktes av den lagstadgade pensionsförsäkringen, såsom den nationella domstolen har angivit i sin andra tolkningsfråga.
94 Vad beträffar den period under vilken den berörda inte var ansluten till något system för social trygghet, kan hon på samma sätt åtnjuta de rättigheter som tillkommer arbetstagares familjemedlemmar i den mening som avses i beslut nr 3/80, om det fastställs att hennes make var obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett sådant allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 b i sagda beslut. Detta villkor är uppfyllt om, som den nationella domstolen har påpekat i sin tredje tolkningsfråga, den berörde täcks av den lagstadgade försäkringen mot olycksfall i arbetet.
95 Det ankommer på den hänskjutande domstolen, vilken är ensam behörig att fastställa och bedöma fakta i den anhängiga tvisten samt att tolka och tillämpa nationell rätt, att avgöra om Sema Sürül under den omtvistade perioden således själv kan anses vara en arbetstagare. Om så inte skulle vara fallet för hela perioden eller för en del av denna, skall den nationella domstolen avgöra om Sema Sürüls make under den relevanta perioden uppfyller det villkor som enligt punkt 94 i denna dom ställs för att en person skall anses vara en arbetstagare, varigenom Sema Sürül, i sin egenskap av maka till en turkisk arbetstagare som hon har tillåtits att ansluta sig till i värdmedlemsstaten enligt bestämmelser om familjeåterförening, skulle vara en arbetstagares familjemedlem i den mening som avses i beslut nr 3/80.
Räckvidden av den icke-diskrimineringsprincip som stadgas i artikel 3.1 i beslut nr 3/80
96 Om en person som sökanden i målet vid den nationella domstolen ingår i den personkrets på vilken beslut nr 3/80 är tillämpligt, skall slutligen avgöras huruvida artikel 3.1 i beslutet skall tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken en turkisk medborgare som har givits tillstånd att vara bosatt i medlemsstaten och som är lagligt bosatt där, avkrävs innehav av en viss typ av uppehållshandling för att beviljas familjebidrag.
97 Det skall i det avseendet inledningsvis understrykas att den i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 stadgade principen om förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet inom beslutets tillämpningsområde medför att turkiska medborgare som avses i beslutet skall behandlas på samma sätt som medborgarna i värdmedlemsstaten, varför det i lagstiftningen i den medlemsstaten inte får ställas ytterligare eller strängare villkor för sådana turkiska medborgare jämfört med de villkor som gäller för medlemsstatens egna medborgare (se i analogi därmed dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan, REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10, punkt 10, samt domarna i de ovannämnda målen Kziber, punkt 28, och Hallouzi-Choho, punkterna 35 och 36).
98 Därav följer att en turkisk medborgare, som har givits tillstånd att resa in i en medlemsstat enligt regler om familjeåterförening för att ansluta sig till en turkisk migrerande arbetstagare och som i den staten är lagligt bosatt tillsammans med denne, måste kunna erhålla en social trygghetsförmån i värdmedlemsstaten som föreskrivs i dess lagstiftning, på samma villkor som den berörda statens medborgare.
99 Det skall därefter påpekas att, enligt en lag sådan som BKGG, anspråk på familjebidrag kan göras av varje person vars hemvist eller normala uppehållsort ligger inom det territorium som lagen omfattar, när deras barn är bosatta eller har sin normala uppehållsort inom samma territorium.
100 Sedan den 1 januari 1994 föreskrivs emellertid i BKGG att de utländska medborgare som är bosatta i Tyskland men inte kan likställas med tyskar endast har rätt till familjebidrag om de innehar en viss typ av uppehållshandling.
101 En turkisk medborgare som sökanden i målet vid den nationella domstolen, som har tillåtits att bosätta sig i värdmedlemsstaten, som faktiskt bor där med sitt barn och som således uppfyller samtliga villkor som enligt relevant lagstiftning åläggs den statens egna medborgare, förvägras således familjebidrag för sitt barn av det enda skäl att hon inte uppfyller kravet på innehav av intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd.
102 Eftersom detta krav inte kan ställas på en medborgare i den berörda medlemsstaten ens om denne endast vistas tillfälligt i sagda stat, kan villkoret till sin natur endast avse utlänningar. Tillämpningen av kravet innebär således särbehandling på grund av nationalitet.
103 Under dessa omständigheter skall det anses att det faktum att en medlemsstat kräver att en turkisk medborgare som faller inom tillämpningsområdet för beslut nr 3/80 skall inneha en viss typ av uppehållshandling för att erhålla en förmån som det i målet vid den nationella domstolen aktuella bidraget, när ingen sådan handling avkrävs medborgarna i samma stat, utgör diskriminering i den mening som avses i artikel 3.1 i beslutet.
104 I den mån som inga argument som skulle kunna utgöra en objektiv motivering av denna särbehandling har åberopats vid domstolen, är sådan diskriminering oförenlig med sagda bestämmelse i beslut nr 3/80.
105 Med anledning av det anförda blir svaret på de ställda frågorna följande. Artikel 3.1 i beslut nr 3/80 skall tolkas så, att den utgör ett förbud för en medlemsstat att av en turkisk medborgare som faller inom beslutets tillämpningsområde och som medlemsstaten har tillåtit att vara bosatt inom sitt territorium, men som i värdmedlemsstaten endast innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats i ett visst syfte och för en begränsad tid, kräva innehav av ett intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att bevilja familjebidrag för den berördes barn som bor hos denne i sagda medlemsstat, när de egna medborgarna endast behöver vara bosatta i den berörda medlemsstaten.
Om domens rättsverkningar i tiden
106 Den tyska, den franska och den brittiska regeringen har i sina muntliga yttranden begärt att domstolen skall begränsa denna doms rättsverkningar i tiden, om den skulle fastslå att den princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet som stadgas i artikel 3.1 i beslut nr 3/80 skall tolkas så, att den tillåter en turkisk medborgare som sökanden i målet vid den nationella domstolen att i värdmedlemsstaten göra anspråk på familjebidrag på samma villkor som den statens egna medborgare. Regeringarna har understrukit att en sådan dom skulle leda till att ett betydande antal rättsförhållanden skulle komma att ifrågasättas, vilka uppkommit på grundval av nationell lagstiftning som varit i kraft en viss tid, och få allvarliga finansiella konsekvenser för medlemsstaternas system för social trygghet.
107 I detta sammanhang skall erinras om domstolens rättspraxis enligt vilken domstolen, när den med utövande av sin behörighet enligt artikel 177 i fördraget tolkar en rättsregel i gemenskapsrätten, vid behov klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna regel, så som den skall eller skulle ha förståtts och tillämpats från och med den dag då den trädde i kraft. Därav följer att en sålunda tolkad regel kan och skall tillämpas av domstolarna även beträffande rättsförhållanden som har uppkommit före avkunnandet av den dom i vilken begäran om tolkning prövas, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av den nämnda rättsregeln är uppfyllda i övrigt (se bland annat dom av den 2 februari 1988 i mål 24/86, Blaizot, REG 1988, s. 379; svensk specialutgåva, volym 9, punkt 27).
108 Domstolen kan endast i undantagsfall, med tillämpning av en allmän princip om rättssäkerhet som är förankrad i gemenskapsrätten, begränsa möjligheten för alla berörda att åberopa den sålunda tolkade bestämmelsen för att ifrågasätta rättsförhållanden som har ingåtts i god tro. En sådan begränsning kan enligt domstolens fasta rättspraxis dock endast göras i själva den dom i vilken den begärda tolkningen ges (se bland annat dom av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike, REG 1998, s. I-5325, punkt 49).
109 I förevarande fall måste inledningsvis konstateras att detta är det första tillfälle som domstolen har att tolka artikel 3.1 i beslut nr 3/80.
110 Därefter skall konstateras att domen i det ovannämnda målet Taflan-Met m.fl. skäligen kan tänkas ha givit upphov till osäkerhet i fråga om enskildas rätt att åberopa artikel 3.1 i beslutet vid nationell domstol.
111 Under dessa förhållanden utgör tvingande rättssäkerhetshänsyn hinder för att ifrågasätta rättsförhållanden vars rättsverkningar har uttömts innan denna dom meddelas, eftersom ett sådant ifrågasättande skulle medföra ett retroaktivt ingripande i finansieringen av medlemsstaternas system för social trygghet.
112 För att inte otillbörligt påverka domstolsskyddet av enskildas rättigheter som följer av gemenskapsrätten, skall emellertid ett undantag föreskrivas från denna begränsning av förevarande doms rättsverkningar i tiden till förmån för de personer som före det datum då domen meddelas har väckt talan vid domstol eller framställt ett motsvarande anspråk.
113 Följaktligen skall fastslås att den direkta effekten av artikel 3.1 i beslut nr 3/80 inte kan åberopas till stöd för krav på förmåner som hänför sig till perioder före denna dom, förutom i fråga om personer som före den dagen har väckt talan vid domstol eller framställt ett motsvarande anspråk.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
114 De kostnader som har förorsakats den tyska, den franska, den nederländska, den österrikiska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
- angående de frågor som genom beslut av den 24 juli 1996 har ställts av Sozialgericht Aachen - följande dom:
1) Artikel 3.1 i associeringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar skall tolkas så, att den utgör förbud för en medlemsstat att av en turkisk medborgare som omfattas av beslutets tillämpningsområde och som medlemsstaten har tillåtit att vara bosatt inom sitt territorium, men som i denna värdmedlemsstat endast innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats i ett visst syfte och för en begränsad tid, kräva innehav av ett intyg om uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att bevilja familjebidrag för den berördes barn som bor hos denne i sagda medlemsstat, när de egna medborgarna endast behöver vara bosatta i den berörda medlemsstaten.
2) Den direkta effekten av artikel 3.1 i beslut nr 3/80 kan inte åberopas till stöd för krav på förmåner som hänför sig till perioder före dagen för denna dom, förutom i fråga om personer som före denna dag har väckt talan vid domstol eller framställt ett motsvarande anspråk.
Full & Egal Universal Law Academy