Sammanfattning
Nyckelord
1 Gemensam handelspolitik - Skydd mot dumpning - Dumpningsmarginal - Fastställande av normalvärdet - Åberopande av konstruerat värde - Prioritetsordning mellan de olika metoderna för beräkning - Användning av trovärdiga räkenskapsuppgifter - Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning - Domstolsprövning - Gränser
(Rådets förordning nr 2423/88, artikel 2.3 b ii)
2 Gemensam handelspolitik - Skydd mot dumpning - Skada - Undersökning genomförd av kommissionen - Bevisbörda - Undersökningsbefogenheter - Gränser - Beaktande av andra uppgifter än sådana som har lämnats av företagen
(Rådets förordning nr 2423/88, artiklarna 7.2 a och 7.2 b)
3 Gemensam handelspolitik - Skydd mot dumpning - Dumpningsmarginal - Fastställande av normalvärdet - Konstruerat värde - Försäljningskostnader - Begrepp - Kostnader för reparation av varor - Rabatt vid kontant betalning - Omfattas
(Rådets förordning nr 2423/88, artiklarna 2.3 a och 2.3 b ii)
Sammanfattning
1 Med beaktande av hur artikel 2.3 b ii i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 2423/88 har formulerats skall de tre metoderna för beräkning av det konstruerade normalvärdet beaktas i den ordning de anförs. Det är endast om ingen av dessa metoder kan tillämpas som det finns anledning att använda den allmänna bestämmelsen i artikel 2.3 b ii in fine, enligt vilken kostnaderna och vinsterna skall bestämmas "på annan skälig grundval". Var och en av dessa beräkningsmetoder för det konstruerade normalvärdet skall tillämpas så att beräkningen blir skälig. Institutionerna kan därför inte beakta de räkenskapsuppgifter som inte är tillförlitliga.
Denna bestämmelse ger för övrigt institutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av de räkenskapsuppgifter som lagts fram inför dem för att fastställa det konstruerade normalvärdet. Förstainstansrättens prövning bör följaktligen begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har respekterats, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för den omtvistade beräkningen är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.
Gemenskapens domstolar får inte utföra den bedömning som förbehålls gemenskapens myndigheter utan kan endast kontrollera att institutionerna har beaktat alla relevanta omständigheter och att de har prövat alla uppgifter i ärendet med erforderlig omsorg så att man kan anse att normalvärdet har bestämts på ett lämpligt sätt.
2 Enligt den grundläggande antidumpningsförordningen nr 2423/88 ankommer det på kommissionen i egenskap av undersökande myndighet att avgöra om varan i fråga är föremål för dumpning och om den vållar skada när den övergår till fri omsättning i gemenskapen. Kommissionen måste i detta hänseende kontrollera om priset vid export till gemenskapen av varan i fråga uppgår till minst normalvärdet för en likvärdig vara, och vid denna kontroll måste den använda de uppgifter som fanns tillgängliga vid den tidpunkten utan att lägga bevisbördan på en av parterna.
Grundförordningen ger dock inte kommissionen befogenhet att tvinga de producenter eller exportörer som anges i ett klagomål att delta i undersökningen eller att lämna uppgifter. Frågeformulärens svar och den efterföljande kontroll som kommissionen kan göra hos företagen är således viktiga för det fortsatta förfarandet.
Risken att institutionerna kan komma att beakta andra uppgifter än dem som tillhandahålls genom frågeformulärets svar ingår följaktligen i antidumpningsförfarandet och syftar till att uppmuntra ett lojalt samarbete från de företag som undersökningen avser.
6 De kostnader som avser reparationer av varor som förekommit efter försäljning utgör definitionsmässigt försäljningskostnader i den mening som avses i artikel 2.3 b ii i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 2423/88. Av detta följer att dessa kostnader bör beaktas vid fastställelsen av det konstruerade normalvärdet. Det sätt på vilket företagen redovisar vissa kostnadskategorier vid upprättandet av sina årsbokslut kan inte påverka den klassificering som görs av dessa kostnader vid en antidumpningsundersökning.
Rabatter vid kontant betalning är till sin natur sådana att de inte påverkar det pris som kunden skall betala utan motsvarar det värde som tillskrivs den omständigheten att det fakturerade priset betalas i förskott. De kan därför inte med fog räknas av från det konstruerade normalvärdet och bör redovisas bland försäljningskostnaderna.
Full & Egal Universal Law Academy