Sammanfattning
Nyckelord
Interimistiskt förfarande - Interimistiska åtgärder - Ansökan om att kommissionen skall föreläggas att ålägga en medlemsstat ändring av villkoren för beviljande av stöd - Avslag
(EG-fördraget, artikel 92, artikel 93.2 och 93.3 samt artikel 186)
Sammanfattning
En ansökan om interimistiska åtgärder som avser att kommissionen skall föreläggas att ålägga en medlemsstat att låta sökanden omfattas av regler om skattelättnader, som - trots att den berörda medlemsstaten inte hade anmält dem innan de infördes - är föremål för ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget, måste avslås, eftersom det är uppenbart att den begärda åtgärden faller utanför kommissionens befogenheter inom ramen för det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 och således skulle strida mot gemenskapsrättens bestämmelser om statligt stöd. När kommissionen inom ramen för detta förfarande konstaterar att stöd har införts utan att först ha anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i fördraget, kan den inte vidta någon annan interimistisk åtgärd än att ålägga den berörda medlemsstaten att omedelbart upphöra med att utbetala stödet och att inom den tidsfrist som kommissionen fastställer inkomma med alla de handlingar, upplysningar och uppgifter som är nödvändiga för att kunna undersöka om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.
Förstainstansrätten kan inte heller göra annat än avslå en ansökan om en interimistisk åtgärd som skulle få samma innebörd och verkan som den åtgärd som sökanden påstår att kommissionen har underlåtit att vidta. Det skulle nämligen vara oförenligt med de principer som styr kompetensfördelningen mellan gemenskapens olika institutioner - såsom den är tänkt i fördraget - om gemenskapsdomstolen kunde ålägga kommissionen att bifalla en ansökan om interimistiska åtgärder som riktats till kommissionen.
Den begärda åtgärden skulle dessutom innebära att förstainstansrätten trädde i kommissionens ställe och gjorde en bedömning av både den så kallade stödåtgärden och den eventuella nödvändigheten av att utsträcka stödet till att omfatta sökanden, innan kommissionen har fattat något beslut i ärendet. Förstainstansrättens beslut skulle i så fall inte vara riktat till kommissionen, utan snarare till den berörda medlemsstaten.
Full & Egal Universal Law Academy