EUR-Lex -  61997CC0061 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 26 maj 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Bakgrund, relevanta bestämmelser i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

1 Retten i Aalborg har med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begärt att domstolen skall besvara följande frågor:

"Utgör artikel 30 jämförd med artikel 36 samt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget [nedan kallat fördraget] hinder för att en person, till vilken innehavaren av ensamrätten till ett filmverk har överlåtit en ensamrätt till mångfaldigande och spridning av kopior av filmverket i en medlemsstat, kan ge samtycke till uthyrning av egna utgåvor och samtidigt förbjuda uthyrning av importerade utgåvor som har släppts ut på marknaden i en annan medlemsstat, där innehavaren av ensamrätten till mångfaldigande och spridning av kopior av filmverken har överlåtit kopiorna till ägaren och underförstått samtyckt till att kopiorna hyrs ut i denna medlemsstat?

Blir svaret på denna fråga detsamma med hänsyn till att rådets direktiv nr 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter [nedan kallat direktivet(1)] har trätt i kraft, under förutsättning att det fastställs att direktivet är relevant för svaret?"

Retten i Aalborg begär således att domstolen skall göra ett ytterligare klarläggande angående problematiken rörande uthyrningsrätten - definierat som en befogenhet att för bruk upplåta en intellektuellt utarbetad produkt som har överförts till en fysisk upptagning under en begränsad tid - vilken är en av de rättigheter som tillkommer upphovsrättsinnehavaren(2). Principen om konsumtion av en rättighet när den produkt på vilken det skyddade verket finns första gången saluförs inom gemenskapen är inte tillämplig på rätten till uthyrning. Detta fastslog domstolen i målet Warner Brothers och Metronome Video(3) och detta har därefter fastslagits i direktivet. Genom sina frågor vill Retten i Aalborg få klarhet i huruvida detta förhållande även gäller när produkten sprids för första gången genom uthyrning.

2 De faktiska omständigheterna i målet, såsom dessa har redovisats i beslutet om hänskjutande, kan sammanfattas enligt följande. Svarande i målet vid den nationella domstolen, Laserdisken, är ett företag som är etablerat i Aalborg och som marknadsför filmverk på laserskivor (det vill säga "laserdiscs", vilket garanterar att framställningen är av hög kvalitet)(4). Laserdisken importerade laserskivorna direkt från Förenade kungariket, där de lagligen hade framställts av olika bolag enligt giltiga licensavtal. De aktuella produkterna marknadsfördes inte (och marknadsförs än i dag inte) i Danmark, varken direkt av de aktuella upphovsrättsinnehavarna eller av tredjeman med deras samtycke (sådana filmverk finns för övrigt tillgängliga på videokassett, se nedan punkt 3). År 1987 började Laserdisken att utöver försäljningen hyra ut exemplar av de importerade laserskivorna. Härvid försökte företaget att främja försäljning av de aktuella produkterna, som på grund av det höga priset (i synnerhet i förhållande till priset på motsvarande filmverk på videokassett) i huvudsak förvärvades av kunder som redan hade sett och uppskattat filmverket. Enligt beslutet om hänskjutande tolererade innehavarna av upphovsrätten i Förenade kungariket till de filmverk som var återgivna på de aktuella laserskivorna i praktiken att de erbjöds till uthyrning på brittiskt territorium efter den första försäljningen; detta gällde även de exemplar som utbjöds till försäljning efter den 1 augusti 1989, då Copyright, Designs and Patents Act 1988 trädde i kraft, och varvid det - vilket är relevant i förevarande mål - infördes bestämmelser om att producenter av filmverk har ensamrätt till uthyrning (se section 16, 17 och 18)(5). Detta har sökandena i målet vid den nationella domstolen för övrigt bestritt. De har hävdat att de inte vid någon tidpunkt, varken underförstått eller på annat sätt, har lämnat sitt samtycke till att laserskivor erbjuds för uthyrning i Förenande kungariket eller i andra medlemsstater (men dock anfört att denna omständighet inte förefaller vara relevant vid bedömningen av om ensamrätten till uthyrning är konsumerad på danskt territorium, se nedan punkt 4). Det är dock ostridigt i målet att Laserdisken har erbjudit de aktuella produkterna till uthyrning i Danmark utan att först begära tillstånd från sökandena i målet vid den nationella domstolen.

3 I januari 1992 blev Laserdisken stämd av Foreningen af danske Videogramdistributører (nedan kallad FDV) för olovlig uthyrning i strid med 23 § tredje stycket i upphovsrättslagen(6). I denna paragraf föreskrivs följande: "När ett filmverk sprids för försäljning till allmänheten, kan de exemplar som omfattas av utgivningen spridas vidare. De kan dock inte utan upphovsmannens samtycke spridas till allmänheten genom lån eller uthyrning". FDV företräder åtta bolag(7) som genom ett licensavtal har förvärvat ensamrätt att i Danmark mångfaldiga och sprida, under vilken form som helst (således även på laserskivor), exemplar med dansk textning av de flesta av de filmverk som Laserdisken marknadsförde på laserskiva. Retten i Aalborg har påpekat att sökandebolagen hyr ut de aktuella filmverken på den danska marknaden på videokassett (det vill säga överfört på en annan fysisk upptagning). Warner har vid domstolen påpekat att det var FDV som på sina medlemmars vägnar förhandlade fram de närmare villkoren för försäljning till detaljhandlare av videokassetter till vilka medlemmarna förvärvade upphovsrätterna. I de standardavtal som FDV ingick med de olika återförsäljarna ingick även särskilda klausuler om begränsning av möjligheterna till spridning genom uthyrning och ett uttryckligt förbud mot "kedje"-uthyrning. Genom beslut meddelat av fogedretten i februari 1992, som fastställdes av Vestre Landsret i september 1992, meddelades det förbud mot Laserdiskens uthyrning av de i målet aktuella produkterna. Genom beslutet ålades FDV att ställa säkerhet på 1 miljon DKR för den skada och olägenhet som kunde uppkomma på grund av förbudet. Det är som ett led i målet om prövning av frågan om det interrimistiska förbudet skall kvarstå som Retten i Aalborg har ingivit begäran om förhandsavgörande till domstolen.

II - Parternas argument

4 FDV och de bolag föreningen företräder har med hänvisning till domen i målet Warner Brothers och Metronome Video påpekat att syftet med de åberopade danska upphovsrättsbestämmelserna inte är att hindra eller begränsa importen av laserskivor från Förenade kungariket för vidareförsäljning i Danmark. Sökandena har tillagt att oavsett om fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på den gränsöverskridande handeln med de omtvistade audiovisuella upptagningarna, skall varje form av utövande av uthyrningsrätten - i linje med vad som är fallet med rätten till offentligt framförande - jämställas med tillhandahållande av en tjänst och den utgör en form av utnyttjande av det skyddade filmverket som klart skiljer sig från en försäljning av den aktuella fysiska upptagningen. Rätten att kontrollera hela den möjliga uthyrningskedjan av sålda exemplar omfattas enligt sökandena av upphovsrättens särskilda syfte, och det är fråga om en hänsyn som i förhållande till artikel 36 i fördraget principiellt kan motivera åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner som annars skulle strida mot artikel 30 i fördraget(8). Varken på nationellt plan eller på gemenskapsplanet omfattas därför uthyrningsrätten av principen om konsumtion när den fysiska upptagningen förs ut på marknaden första gången, och det är utan betydelse om detta sker i form av försäljning eller uthyrning. Oavsett om de omtvistade produkterna importeras, och även om de har erbjudits till uthyrning i Förenade kungariket med upphovsättsinnehavarens underförstådda samtycke, har Laserdisken erbjudit dem till uthyrning i Danmark utan att dessförinnan ha erhållit rätten därtill, varken uttryckligen eller underförstått, av de olika rättighetsinnehavarna.

5 Enligt FDV är svarandens påpekande, att de bolag som FDV företräder har gett tillstånd till uthyrning av de omtvistade filmerna i Danmark, men på en annan fysisk upptagning (videokassett), helt och hållet irrelevant. Till följd av den aktuella rättighetens karaktär kan upphovsmannen helt enkelt, vid försäljningen av den fysiska upptagningen, förbjuda att det skyddade filmverket senare erbjuds till uthyrning. Om upphovsmannen senare beslutar sig för att tillåta uthyrning av enskilda exemplar, skulle han därvid kunna uppnå största möjliga ekonomiska vinst av det kommersiella utnyttjandet genom att begränsa licensavtalen till att bara omfatta ett visst område, en viss tidsperiod, en enskild licensinnehavare (exklusiv licens) eller en bestämd fysisk upptagning. För vad som är relevant i detta mål kan upphovsmannen till exempel tillåta uthyrning av ett filmverk på videokassett, men inte på laserskiva(9). Enligt sökandena åsidosätts följaktligen ensamrätten till uthyrning varje gång en videokassett eller en laserskiva uthyrs utan upphovsrättsinnehavarens samtycke. Om domstolen skulle godta Laserdiskens argument, skulle ett underförstått eller förmodat samtycke från upphovsmannen i en medlemsstat medföra att den berörde inte skulle kunna motsätta sig att exemplar av det skyddade filmverket erbjöds till uthyrning i importmedlemsstaten även om han tillerkänns denna rätt i den sistnämnda medlemsstaten. Följden blir att upphovsmannen berövas möjligheten att erhålla en ersättning som motsvarar antalet faktiska uthyrningtillfällen, vilket strider mot domstolens dom i målet Warner Brothers och Metronome Video. Den danska, den franska, den finska och den brittiska regeringen samt kommissionen förefaller i allt väsentligt att dela denna uppfattning.(10)

6 Enligt Laserdisken, som stöds av intervenienterna i målet vid den nationella domstolen(11), kan rättighetsinnehavarna enligt den danska upphovsrättslagen endast motsätta sig uthyrning av importerade laserskivor men inte uthyrning av laserskivor som mångfaldigats i Danmark. Eftersom denna lag är ett uttryck för en godtycklig diskriminering och en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, kan den inte anses vara berättigad med stöd av artikel 36 i fördraget. Svaranden har vidare påpekat att även om det i direktivet uttryckligen har fastslagits att uthyrningsrätten inte konsumeras vid försäljning eller vid annan form av spridning av exemplar av det skyddade verket (se artikel 1.4 och artikel 9.3), preciseras det emellertid inte i direktivet om rätten att förbjuda senare uthyrning skall anses vara konsumerad när rättighetsinnehavaren har gett tillstånd till uthyrning av exemplaren i fråga. Enligt Laserdisken är detta fallet. Laserdisken har tillagt att direktivet syftar till att införa en inre marknad som kännetecknas av full och fri konkurrens. Då spridningsrätten konsumeras i kraft av upphovsmannens samtycke till den första försäljningen, konsumeras rätten till uthyrning inom hela gemenskapens territorium när det första gången ges tillstånd till uthyrning i någon av medlemsstaterna. Enligt Laserdisken följer detta av den allmänna princip som framgår av domstolens praxis(12) att samtycke medför konsumtion. Även domen i målet Warner Brothers och Metronome Video är baserad på denna princip. I det målet kunde rätten att förbjuda uthyrning på den danska marknaden av videokassetter importerade från Förenade kungariket nämligen inte vara konsumerad, eftersom varken upphovsmannen eller dennes rättighetsinnehavare hade gett sitt tillstånd (vilket inte kunde ha skett, i och med att tillstånd inte krävdes enligt den då gällande lagstiftningen) till att videokassetterna kunde hyras ut i exportstaten. Det skulle vidare strida mot direktivets syfte om samtycke kan ges till uthyrning i en enskild medlemsstat men inte i någon av de övriga (på samma sätt som ett samtycke i en medlemsstat inte kan begränsas till att endast omfatta en del av medlemsstatens territorium).

III - Svar på den nationella domstolens frågor

Bedömning enligt artiklarna 30 och 36 i fördraget

7 I de yttranden som har inkommit till domstolen har båda parter, kommissionen och de regeringar som har inkommit med yttrande i målet på ett eller annat sätt hänvisat till de principer som domstolen fastslog i domen i det ovannämnda målet Warner Brothers och Metronome Video.(13) I likhet med målet vid den nationella domstolen var problemet i målet Warner Brothers och Metronome Video huruvida bestämmelsen om ensamrätt till uthyrning i den danska upphovsrättslagstiftningen (se ovan punkt 3) var förenlig med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, i det fall det i Danmark utan tillstånd hyrs ut videogram som lagligen har förvärvats i Förenade kungariket. Domstolen fastslog särskilt att i och med att lagen i fråga tillät upphovsmannen eller producenten av det filmverk som var återgivet på videokassett att förbjuda uthyrning av de aktuella upptagningarna på det nationella territoriet, kunde den "inverka på handeln med videokassetter i den staten och följaktligen även indirekt på handeln med dessa varor inom gemenskapen". Domstolen fastslog därefter att en sådan lagstiftning skall anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en enligt artikel 30 i fördraget förbjuden kvantitativ restriktion (punkt 10). Domstolen tog därefter ställning till huruvida en sådan restriktion i det aktuella fallet kunde anses vara berättigad för att skydda industriell och kommersiell äganderätt enligt artikel 36. Domstolen betonade att det kunde konstateras att den ifrågavarande nationella lagstiftningen tillämpades utan åtskillnad, och att den därför inte i sig innebar en godtycklig diskriminering i handeln mellan medlemsstaterna av importerade videokassetter i förhållande till videokassetter som producerats i Danmark (punkterna 11 och 12). Dessa principer kan enligt min mening även tillämpas i förevarande mål.

8 I domen i målet Warner Brothers och Metronome Video fastslog domstolen även andra principer om fastställande av en konkret uthyrningsrätt, en befogenhet som utgör en del av upphovsrättens särskilda syfte, och uthyrningsrättens inverkan på den fria rörligheten för varor. Det är beträffande dessa principer som jag vill göra några ytterligare förtydliganden. Innan jag fördjupar mig i dessa principer (se nedan punkt 12), skall jag emellertid helt kort göra några anmärkningar som kan sätta det förevarande målet i ett större sammanhang vad angår motiveringen för och räckvidden av den upphovsrättsliga konsumtionsprincipen.

9 Som är fallet i varumärkes- och patenträtten, är den regel om (nationell) konsumtion av upphovsrätten - närmare bestämt ensamrätten till spridning (eller att föra ut på marknaden) - som föreskrivs i en rad medlemsstaters rättsordningar motiverad av att om rättighetsinnehavaren (eller andra personer med hans samtycke) genom överlåtelse för ut de fysiska upptagningarna, på vilka det skyddade filmverket är återgivet, på marknaden erhåller han en gång för alla den ersättning som tillkommer honom för en sådan återgivning. I samband med den inre marknaden har det i rättspraxis beträffande tillämpningen av artikel 36 i fördraget strävats efter - för att stimulera uppfinningsrikedom och kreativitet eller för att lansera nya varumärken - att förena behoven för innehavaren av ensamrätten med det allmänna behovet av de aktuella produkternas fria rörlighet(14). Domstolen har således godtagit principen att den aktuella rättigheten automatiskt uttöms för hela gemenskapens territorium, för att hindra - till följd av att de nationella bestämmelserna om industriell, kommersiell och intellektuell äganderätt är territoriella - att den ersättning som hänger samman med att produkten första gången förs ut på marknaden utbetalas ännu en gång till innehavaren av ensamrätten, endast på grund av att den produkt som har gett uttryck för hans uppfinningsrikedom och kreativitet vidaresäljs i en annan medlemsstat än den där den såldes första gången.(15) En motsatt regel, som skulle bidra till en avskärmning av de olika nationella marknaderna, skulle för övrigt strida mot fördragets syfte, som är att förena de nationella marknaderna till en gemensam marknad.(16)

10 Konsumtionsprincipen kan emellertid inte tillämpas på ensamrätten till framförande - det vill säga rätten att framföra det skyddade verket offentligt, antingen direkt genom utövande konstnärer (som till exempel genom framförande av en teaterpjäs) eller genom fysiska upptagningar av verket ( som till exempel att en grammofonskiva spelas i radio eller att en film sänds i TV eller visas offentligt) - och generellt på upphovsrätten till ett verk, vars offentliga spridning inte kräver att en fysisk upptagning förs ut på marknaden. I ett sådant fall kommer utnyttjandet av verket inte i konflikt med principen om fri rörlighet för varor. Kriteriet om att produkten skall ha förts ut på marknaden kan i så fall inte tillämpas för att fastställa ensamrättens omfattning.(17) Eftersom flera på varandra följande framföranden av verket är inbördes oberoende av varandra, kan det första framförandet inte medföra att rätten konsumeras. Varje enskilt framförande medför att verkets "kommersiella substans" återuppstår(18) och är därför ett särskilt utnyttjande och ger rätt till ersättning. Rättsordningen skyddar en sådan möjlighet som "är en del av upphovsrättens grundläggande funktioner när det gäller det här slaget av litterära eller konstnärliga verk" genom att utövandet av rätten är beroende av rättighetsinnehavarens samtycke.(19)

Vad särskilt gäller de befogenheter som tillkommer innehavaren av rätten till framförande av ett filmverk, har domstolen fastslagit att utövandet av upphovsrätten, och den ersättning som är knuten till detta, "inte kan regleras utan att hänsyn tas till möjligheten att dessa filmer sänds i TV". En sådan sändning kan därför lagligen förbjudas fram till utgången av en närmare fastställd "programtid", då filmen endast kan visas på biograf.(20) Mot bakgrund av det "tvingande hänsyn" att ge impulser till att skapa sådana verk, kan medlemsstaternas rättsordningar därför - utan att strida mot gemenskapens regler om den fria rörligheten för varor - under en inledande period säkra att visningen av film på biografer, som är av avgörande betydelse för filmproduktionens räntabilitet, ges företräde framför andra former av spridning, i synnerhet spridning på videokassett.(21)

11 För det fall det offentliga framförandet av verket kräver en fysisk upptagning (till exempel när ett musikverk inspelat på en skiva spelas på ett diskotek), "måste man väga samman hänsynen till den fria rörligheten för varor och det fria tillhandahållandet av tjänster med hänsynen till det upphovsrättsliga skyddet, så att upphovsrättsinnehavarna ... kan åberopa sin ensamrätt för att uppbära avgifter ...". Detta gäller också även om försäljning av ett sådant fonogram i det land där den offentliga spridningen ägt rum inte kan medföra någon möjlighet till betalning av avgifter för verkets framförande, eftersom upphovsmannen redan har erhållit en sådan avgift i exportmedlemsstaten.(22) Domstolen har således fastslagit att upphovsmannens rätt till att kontrollera det offentliga användandet av upptagningar av verk som endast är avsedd för privat bruk, i syfte att dra fördel av efterföljande användning av sådana upptagningar, inte strider mot principen om fri rörlighet för varor, i vart fall inte i den mån denna princip åberopas i syfte att pålägga förvärvaren av de aktuella exemplaren begränsningar att bruka dessa exemplar, som inte kan antas begränsa deras rörlighet.(23)

12 Såsom domstolen fastslog i målet Warner Brothers och Metronome Video skall det på motsvarande sätt göras skillnad mellan rätten att föra ut den fysiska upptagningen av ett filmverk (ett videogram) på marknaden och rätten att hyra ut det verk som är återgivet på denna upptagning. Domstolen påpekade i detta sammanhang att det har uppstått en särskild och stadigt växande marknad för uthyrning, som redan är en särskild marknad och som skiljer sig från marknaden för försäljning. Domstolen anmärkte att den aktuella marknaden "når en större publik än försäljningsmarknaden och innebär för närvarande en viktig potentiell inkomstkälla för upphovsmännen till filmer" (punkterna 13 och 14).(24) Domstolen ansåg med anledning av detta att det fanns fog för ett särskilt skydd för rätten till uthyrning av sådana upptagningar och att skyddet var nödvändigt för att garantera upphovsmannen till en film en ersättning som är rimlig i förhållande till det verkliga antalet uthyrningar och som tillförsäkrar dessa upphovsmän en tillräcklig del av uthyrningsmarknaden. Domstolen påpekade i detta sammanhang att en lösning som innebär att upphovsmannen "endast har rätt till ersättning i samband med samtycke till försäljning till såväl enskilda personer som till uthyrare av videokassetter" inte skulle innebära att ett sådant mål uppnåddes (se punkt 15). En sådan lösning skulle vara mycket ofördelaktig för upphovsmannen, eftersom han vid den tidpunkt då hans verk första gången släpps ut på marknaden måste fastställa alla de användningsområden av verket som senare skulle kunna uppkomma.(25) Det råder inget tvivel om att det föreligger en rätt till ersättning vid den tidpunkt då den fysiska upptagningen första gången förs ut på marknaden, och det följer av det anförda att rätten att uppbära en royalty för varje enskild uthyrning utgör en del av det särskilda syftet med upphovsrätten till en film som har överförts på en videokassett (i likhet med möjligheten att kräva ersättning för varje enskilt offentligt framförande av verket).(26) I ovannämnda dom uteslöt domstolen därför att en ensamrätt till uthyrning som har fastslagits i en medlemsstats lagstiftning (i detta fall i Danmark) skulle kunna vara konsumerad när upphovsrättsinnehavaren har valt att för första gången utbjuda de videokassetter som innehåller hans verk till försäljning i en annan medlemsstat (i detta fall i Förenade kungariket), vars lagstiftning - såsom var fallet i det ovannämnda målet - inte tillerkänner honom en sådan rätt. Domstolen följde inte den av generaladvokaten Mancini föreslagna lösningen(27), utan fastslog att den omständigheten att tredje man förvärvar äganderätten till den vara på vilken verket har överförts (det så kallade "corpus mechanicum") inte är samma sak som att innehavaren av den intellektuella rättigheten mister varje befogenhet. Domstolen fastslog således att "i det fall en nationell lagstiftning ger upphovsmannen en särskild rätt till uthyrningen av videokassetter så skulle denna rätt vara betydelselös om inte uthyrningen var beroende av rättsinnehavarens medgivande", till exempel genom att rättsinnehavaren kan motsätta sig uthyrning (punkterna 17 och 18).(28)

13 Det är enligt min uppfattning lämpligt att ställa sig frågan om ovannämnda principer fullt ut kan tillämpas i det mål som är anhängigt vid Retten i Aalborg eller om lösningen bör bli en annan, med hänsyn till två omständigheter som Laserdisken har hänvisat till. Innehavarna av upphovsrätterna i Förenade kungariket till de verk som har överförts på laserskivor har underlåtit att utöva den rätt till uthyrning under den tid som föreskrivs i detta hänseende i brittisk rätt, för att motsätta sig transaktioner från brittiska återförsäljares sida som de inte har gett tillstånd till. Följaktligen är det enligt Laserdisken detta underförstådda samtycke till uthyrning på brittiskt territorium, och inte den första försäljningen av nämnda upptagningar, som är avgörande för att rätten till uthyrning även är konsumerad i de övriga medlemsstaterna.

14 Även om dessa omständigheter, enligt vilka det aktuella målet såväl rättsligt som faktiskt skiljer sig från målet Warner Brothers och Metronome Video, utan tvekan är relevanta, kan de enligt min uppfattning inte leda till att domstolen kan ansluta sig till Laserdiskens argument. Utgångspunkten för att finna lösningen i detta mål om begäran av förhandsavgörande kan endast vara de principer som domstolen fastslog för tio år sedan, nämligen att även om rätten till uthyrning kan utgöra hinder för videokassetters rörlighet mellan medlemsstater, konsumeras den inte genom att sådana produkter förs ut på marknaden inom gemenskapen. Jag har redan redogjort för bakgrunden till en sådan regel. Upphovsmannens rätt att kontrollera hur verket används på den sekundära marknaden ger honom inte samtidigt möjlighet att uppställa hinder för import eller vidareförsäljning av varorna. Vid en avvägning av motstridiga intressen skall upphovsmannens intresse av att uppbära en rimlig ersättning för sin fortsatta kreativa och konstnärliga verksamhet gå före det allmänna intresset av videokassetters fria rörlighet mellan medlemsstater, även i den bemärkelsen att de är till förfogande för uthyrning till ett väsentligt lägre pris än försäljningspriset.

15 När detta är sagt, skall det även betonas att ensamrätten att ställa enskilda kopior av det verk som finns på videogram till förfogande under en begränsad tid kan, på grund av dess art, komma att exploateras vid ett flertal och förmodligen ett obegränsat antal tillfällen, som vart och ett ger rätt till ersättning. När upphovsmannen beslutar att ställa rätten till uthyrning till förfogande genom ett licensavtal, kan han därför lagligen begränsa ett sådant avtal till att endast omfatta en bestämd fysisk upptagning, en närmare angiven tidsperiod eller ett visst geografiskt territorium och härvid maximera det ekonomiska utbud han förväntar sig genom att utnyttja verket kommersiellt genom uthyrning. Jag har svårt att se hur upphovsmannen och producenter skulle kunna erhålla en rimlig ersättning för sin intellektuella verksamhet och sina investeringar, om utomstående näringsidkare (som till exempel Laserdisken i målet vid den nationella domstolen) fritt och självständigt, endast med hänvisning till att rättighetsinnehavarens rätt till uthyrning är konsumerad, utan licensavtal skulle kunna utnyttja videogrammen mot betalning från konsumenter, i synnerhet från konsumenter i en annan medlemsstat än den där varan först förts ut på marknaden. Följden skulle i så fall bli att rättens rättmätiga innehavare skulle berövas en ekonomisk fördel för att ha skapat det intellektuella verket som tillkommer dem, utan att det skulle vara möjligt att avhjälpa detta. Det kan därför inte tillåtas att rätten till uthyrning konsumeras när den utnyttjas första gången och att alla efterföljande uthyrningar av upptagningen är undandragna upphovsmannens kontroll, inte ens i de medlemsstater där rätten inte har upplåtits för bruk enligt licensavtal. Det är närmast överflödigt att påpeka att det på gemenskapsplanet inte kan gälla en automatisk konsumtion av rätten till uthyrning till följd av det första erbjudandet om uthyrning, eftersom rätten inte - om inte annat fastställts i lag - konsumeras enligt lagstiftningen i den stat där uthyrning först erbjuds.(29) Upphovsrättsinnehavaren kan därför motsätta sig uthyrning av sitt verk som han inte har gett tillstånd till, även om han på sitt eget nationella territorium har hyrt ut verket första gången. Om Laserdiskens argument skulle godtas, skulle detta medföra att upphovsmannens rätt - som framgår av domarna i de ovannämnda målen Coditel m.fl. och Cinéthèque m.fl.(30) - att fastställa den tidsmässiga ordningsföljden av de olika formerna för spridning av ett filmverk, som även omfattar rätten att, fram till utgången av den "programtid" då filmen endast får visas på biografer, förbjuda marknadsföring i form av uthyrning av videokassetter med samma film som har importerats från andra medlemsstater där den aktuella "programtiden" redan har gått ut.

Bedömning enligt direktivet

16 Såsom sökandena, de regeringar som har yttrat sig och kommissionen har gjort gällande strider den föreslagna lösningen inte mot, utan stöds snarare av de relevanta bestämmelserna i direktivet (se närmare nedan). Genom direktivet har det nämligen genomförts en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om uthyrningsrätt (och om utlåningsrätt) med de danska bestämmelserna som förebild. På detta stadium skall jag dock påpeka att den lösning som gemenskapslagstiftaren har valt enligt min mening, åtminstone i tekniskt hänseende, är irrelevant i förhållande till den nationella domstolens fråga i förevarande fall. Enligt artikel 13 i direktivet gäller direktivet från den 1 juli 1994, det vill säga efter det att de danska domstolarna meddelade det aktuella kvarstadsförbudet mot Laserdisken. Som bekant görs det i direktivet skillnad mellan uthyrningsrätten (se artikel 1.2) och spridningsrätten (det vill säga "ensamrätt[en] ... att genom försäljning eller på annat sätt göra exemplar av nedan nämnda alster tillgängliga för allmänheten"), som regleras i artikel 9.2 och 9.3 i direktivet.(31) Endast spridningsrätten kan konsumeras när ett av de aktuella objekten första gången säljs inom gemenskapen av rättighetsinnehavaren eller med dennes samtycke. Försäljning eller spridning i vilken form som helst av ett sådant objekt medför däremot inte att uthyrningsrätten konsumeras. Det är nämligen därför att syftet och tillämpningsområdet för de två rättigheterna är olika som domstolen - i den nyligen avkunnade domen i målet Metronome - uteslöt att införandet i direktivet av en ensamrätt till uthyrning skulle utgöra en överträdelse av principen om konsumtion av spridningsrätten.(32)

Bedömning enligt artiklarna 85 och 86 i fördraget

17 För att komplettera den rättsliga bedömning som är nödvändig för att besvara den nationella domstolens frågor skall jag kort beröra frågan huruvida artiklarna 85 och 86 i fördraget har åsidosatts i förevarande mål. Enligt min uppfattning är det emellertid inte möjligt att konkret ta ställning till denna fråga, eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller någon beskrivning av det beteende från sökandenas sida vars inverkan på konkurrensen Retten i Aalborg önskar en bedömning av. Det har således inte lämnats någon närmare redogörelse för avtal eller samordnade förfaranden som skulle kunna påverka konkurrensen (eventuella licensavtal mellan sökandena och producenterna eller eventuella horisontella avtal mellan de sökande som är medlemmar i FDV) eller för ett beteende genom vilket sökandena skulle ha missbrukat sin eventuella kollektivt dominerande ställning (eventuell vägran att tillåta Laserdisken att hyra ut de importerade laserskivorna eller den påstådda vägran att till Laserdisken för bruk i enlighet med ett licensavtal även upplåta de videokassetter som har framställts av sökandena). I den nationella domstolens beslut om hänskjutande har det endast i mycket generella ordalag hänvisats till sådana avtal och/eller former av beteenden. De innebär enligt de upplysningar som finns tillgängliga att det ges samtycke till uthyrning av egna produkter (videokassetter), samtidigt som det förbjuds att hyra ut importerade produkter (laserskivor), som hyrs ut i en annan medlemsstat av tredje man (inte importören) med underförstått samtycke från innehavaren av ensamrätten till mångfaldigande och spridning. I avsaknad av närmare upplysningar är detta exakt vad den ensamrätt som upphovsmannen eller dennes rättighetsinnehavare innehar lagligen ger dem möjlighet att göra under de här beskrivna omständigheterna (förvärv av en ensamrätt till uthyrning genom ett licensavtal). Jag vill emellertid trots detta påpeka att jag inte vill utesluta att konkurrensreglerna kan vara relevanta vid bedömningen av om de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet är förenliga med gemenskapsrätten, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma. Enligt min mening är det till exempel relativt klart, och Laserdisken har påpekat detta under hela förfarandet, att om sökandena utnyttjar sin ensamrätt till uthyrning negativt, endast i syfte att förhindra att det i Danmark byggs upp en marknad för uthyrning av laserskivor - med den följden att berörda danska konsumenter blir tvungna att köpa produkterna till ett högre pris, även om de skulle föredra att hyra dessa - kan ett sådant beteende hindra konkurrensen på marknaden.(33) Retten i Aalborg har emellertid inte enligt min mening i tillräcklig grad redogjort för de faktiska omständigheterna i målet i denna del av frågan och har således inte möjliggjort för domstolen att tillhandahålla den nationella domstolen en ändamålsenlig tolkning av artiklarna 85 och 86.(34) Denna omständighet utgör emellertid inget hinder för att den nationella domstolen i samma mål vid denna på nytt, om den anser det finnas ett behov, begär en tolkning av domstolen genom en begäran om förhandsavgörande.

IV - Förslag till avgörande

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall besvara de frågor som ställts av Retten i Aalborg enligt följande:

Det är förenligt med artiklarna 30 och 36 i fördraget att det i en medlemsstats upphovsrättslagstiftning föreskrivs att innehavaren av framställnings- och spridningsrättigheterna till ett filmverk, eller den person till vilken han på licens har överlåtit ensamrätten i den berörda medlemsstaten, har rätt att motsätta sig uthyrning av videofilmer som utan tillstånd har importerats av tredje man från en annan medlemsstat, även om upphovsrättsinnehavaren har salufört dessa videofilmer i exportstaten och underförstått godkänt att de sålda videofilmerna kan hyras ut i den sistnämnda medlemsstaten. Detta gäller även efter den 1 juli 1994 då rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter trädde i kraft.

(1) - EGT L 346, s. 61.

(2) - Som bekant omfattar en upphovsrätt en rad på varandra följande oavhängiga ekonomiska och ideella rättigheter. Utövandet av en av de aktuella rättigheterna utgör således inte hinder för en ensamrätt att utöva de övriga rättigheterna var för sig (se M. Fabiani: Normativa CEE e diritto di autore sul noleggio di videocassette i Diritto d'autore, 1990, s. 433, särskilt s. 440, och M. Röttinger: "L'épuisement du droit d'auteur" i Revue internationale du droit d'auteur, 1993, s. 50, särskilt s. 53, 54 och 55).

(3) - Dom av den 17 maj 1988 i mål 158/86, Warner Brothers (REG 1988, s. 2605; svensk specialutgåva, volym 9); se nedan punkterna 7 och 12.

(4) - En laserskiva definieras i Ztek Co. Catalog Multimedia Glossary enligt följande: "En cirkulär fysisk upptagning för lagring [av uppgifter] för optisk läsning med en diameter på 8 eller 12 tum som kan innehålla antingen bild- eller ljudsignaler. En laserskiva finns i två olika format: det utvidgade formatet, det så kallade CLV [Constant Linear Velocity (med upp till 60 minuters film per sida), som normalt används för linjär tillämpning som till exempel film och konserter], och standardformatet, det så kallade CAV [Constant Angular Velocity, som normalt används för interaktiv tillämpning och som ger möjlighet till lagring av omkring 54 000 separat tillgängliga fotorutor, samt upptagning av upp till 30 minuters videofilm med ljud per sida]. Bilderna på en laserskiva lagras analogt, ljudsignalerna analogt eller digitalt. I förhållande till en videokassett innebär en laserskiva en rad fördelar, bland annat en högre bildkvalitet, längre livslängd och snabbare sökningsmöjligheter [i synnerhet i CAV-formatet]. Uppgifter som är registrerade på en laserskiva kan för övrigt inte raderas" (min översättning).

(5) - Före denna tidpunkt var förhållandet i Copyright Act 1956 det att "brittisk upphovsrätt inte erkände någon spridningsrätt för upphovsmannen eller producenten i Förenade kungariket och att köparen av ett filmverk på videokassett därför [kunde] hyra ut filmverket i Förenade kungariket utan ensamrättsinnehavarens samtycke", och utan att ensamrättsinnehavaren hade rätt till någon form av ersättning, om det inte föreskrevs ett uttryckligt förbud i köpekontraktet (se domen av den 17 maj 1988 i det i fotnot 3 nämnda målet Warner Brothers och Metronome Video, s. 2606 och 2619). Såsom den brittiska regeringen har anmärkt i sitt yttrande i förevarande mål, har upphovsrättsinnehavarna sedan augusti 1989 till återförsäljarna av videogram levererat kopior som särskilt är avsedda för uthyrning till ett högre pris än priset på de kopior som är avsedda för försäljning.

(6) - Lag nr 158 av den 31 maj 1961, ändrad genom lag nr 274 av den 16 juni 1985. Vid denna tidpunkt är de relevanta bestämmelserna artikel 19.1 och 19.2 i lag nr 395 av den 14 juni 1995.

(7) - Närmare bestämt Warner Home Video (nedan kallat "Warner"), en avdelning av det kalifornienbaserade bolaget Time Warner Entertainment, samt de danska bolagen Egmont Film, Buena Vista Home Entertainment, Scanbox Danmark, Polygram Records, Nordisk Film Video, Irish Video och Metronome Video (vid den i målet aktuella tidpunkten hade sistnämnda bolag enligt ett licensavtal ensamrätt att i Danmark mångfaldiga och sprida videokassetter med de filmer för vilka Warner innehade spridningsrätten till "Home Video". Dessa rättigheter omfattade rätten att sälja de mångfaldigade upptagningarna enbart för uthyrning efter utgången av den "programtid" på arton månader efter att videokassetten släppts för uthyrning på den danska marknaden).

(8) - Dom av den 22 januari 1981 i mål 58/80, Dansk Supermarked (REG 1981, s. 181; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 11.

(9) - En sådan möjlighet motsvarar möjligheten att upphovsmannen till en film själv kan bestämma över antal, ordningsföljd, format, tid och plats för varje offentligt framförande (till exempel genom att fastställa olika tidsgränser och villkor för visning på biografer och sändning i TV i betalkanaler eller i kanaler som kan erhållas utan kostnad). Enligt FDV har domstolen erkänt lagenligheten och betydelsen av sådana "programtider", vars tidsperioder kan variera mellan medlemsstaterna (för att ta hänsyn till hur lång tid det i varje enskild stat krävs för dubbning och textning, till när det är säsong för biografvisning och till omfattningen av konkurrerande spridningsmöjligheter), i domen i målen Coditel m.fl och Cinéthèque m.fl. (se dom av den 6 oktober 1982 i mål 262/81, REG 1982, s. 3381, svensk specialutgåva, volym 6, och av den 11 juli 1985 i de förenade målen 60/84 och 61/84, REG 1985, s. 2605, svensk specialutgåva, volym 8).

(10) - För att göra redogörelsen så kort som möjligt har jag i det föregående - som jag i övrigt även kommer att göra med hänsyn till Laserdiskens anmärkningar (i punkt 6) - medvetet inte berört de argument som avser tolkningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget. Enligt min uppfattning kan domstolen inte ge den hänskjutande domstolen ett relevant svar på denna del av tolkningsfrågorna, eftersom den hänskjutande domstolen varken i en kortfattad redogörelse eller i beslutet om hänskjutande har redogjort för varför den anser sig behöva en tolkning av de nämnda bestämmelserna i förhållande till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och till de gällande nationella bestämmelserna (se punkt 17). Inte överraskande har hänvisningen i beslutet om hänskjutande till konkurrensreglerna uppfattats på olika sätt av parterna i målet vid den nationella domstolen, av de olika regeringarna och av kommissionen, vilket klart framgår av de yttranden som har ingivits till domstolen och i vilka det tas ställning till olika delar av de teoretiskt sett relevanta avtalen och formerna av beteenden (den franska regeringen har även tagit upp ett annat problem om huruvida de danska bestämmelserna är förenliga med konkurrensreglerna jämförda med artikel 5 i fördraget).

(11) - Sammenslutningen af Danske Filminstruktører, Michael Viuf Christiansen (som representant för dödsboet efter hans far, Erik Viuf Christiansen, som var svarande i målet vid den nationella domstolen i målet Warner Brothers), videoförsäljare Ove Jensen, som försattes i konkurs sedan FDV år 1991 sagt upp ett tidigare licensavtal om att hyra ut produkterna, och bolaget Pioneer Electronics Denmark, som säljer videobandspelare avsedda för laserskivor.

(12) - Se bland annat domen i det i fotnot 8 nämnda målet Dansk Supermarked.

(13) - Nämnd ovan i fotnot 3.

(14) - Se B. Castell: L'"épuisement" du droit intellectuel en droits allemand, français et communautaire, Paris, 1989, särskilt s. 131.

(15) - Se C. Dautrelepont: "Les arrêts Coditel face au droit interne et au droit européen" i Journal des Tribunaux, 1984, s. 397, särskilt s. 407.

(16) - Se bland annat dom av den 8 juni 1971 i mål 78/70, Deutsche Grammophon (REG 1971, s. 487, svensk specialutgåva, volym 1, s. 575) och domen i det i fotnot 8 nämnda målet Dansk Supermarked.

(17) - Se V.-L. Benabou: Droits d'auteur, droit voisins et droit communautaire, Bruxelles, 1997, särskilt s. 100.

(18) - Se B. Edelman: nota di commento alla sentenza Warner Brothers i JCP, e.g., 1989, II, s. 21173.

(19) - Se dom av den 18 mars 1980 i mål 62/79, Coditel m.fl. (REG 1980, s. 881; svensk specialutgåva, volym 5, s. 89) punkterna 12, 13 och 14 och dom av den 13 juli 1989 i mål 395/87, Tournier (REG 1989, s. 2521; svensk specialutgåva, volym 10) punkt 12.

(20) - Se domen av den 18 mars 1980 i det i fotnot 19 nämnda målet Coditel m.fl., punkterna 13 och 14. Domstolen tillade att en överlåtelse av rätten till visning i television lagligen kan begränsas till en medlemsstats territorium och att en sådan begränsning inte strider mot fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster. Det framgår för övrigt relativt tydligt av domen att den lösning som domstolen valde berörde en situation - som förelåg vid den aktuella tidpunkten i medlemsstaterna - enligt vilken "televisionen i medlemsstaterna i stor utsträckning är organiserad på grundval av lagliga sändningsmonopol, vilket innebär att en annan avgränsning av det geografiska tillämpningsområdet för upplåtelsen av en rättighet ofta skulle vara omöjlig att genomföra".

(21) - Två villkor skall vara uppfyllda nämligen att i) förbudet mot att utnyttja videokassetter under den period då filmen endast får visas på biografer skall tillämpas utan åtskillnad på såväl produkter framställda inom det nationella territoriet som importerade produkter och ii) de eventuella hinder som dess tillämpning kan medföra för handeln inom gemenskapen får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås (se domen i det i fotnot 9 nämnda målet Cinéthèque m.fl.).

(22) - Se domen i det i fotnot 19 nämnda målet Tournier, punkt 13, och dom av den 9 april 1987 i mål 402/85, Basset (REG 1987, s. 1747).

(23) - Se T. Desurmont: "Le droit de l'auteur de contrôler la destination des exemplaires sur lequels son oeuvre se trouve reproduite" i Revue internationale du droit d'auteur, 1987, s. 3, särskilt s. 61.

(24) - Domstolen påpekade att de faktorer som var avgörande för om det hade uppstått en sådan särskild marknad bland annat var en "förbättrad tillverkningsprocess [som har] medfört att videokassetterna håller en bättre kvalitet och har längre livslängd, [att] tittarna har insett att de endast sällan ser på videofilmer som de har köpt och slutligen ... det relativt höga inköpspriset" (se domen i det i fotnot 3 nämnda målet Warner Brothers och Metronome Video, punkt 14).

(25) - Som anförts av Benabou (nämnd ovan i fotnot 17, s. 131) skulle problemen med att fastställa alla användningsområden öka i och med att den teknologiska utvecklingen i hög grad bidrar till att utveckla nya spridningsmöjligheter.

(26) - Se G. Bonets kommentar till domen i målet Warner Brothers i Revue trimestrielle de droit européen, 1988, s. 647, särskilt s. 652.

(27) - Enligt generaladvokaten kunde uthyrning - som är en form av upprepat utnyttjande - inte likställas med offentligt framförande av ett verk som har inspelats på en videokassett. Generaladvokaten betonade däremot de likheter som föreligger mellan uthyrning och försäljning: Bägge är en form av kommersiellt utnyttjande som "nödvändigtvis innebär marknadsföring av produkten till förmån för konsumenten". Generaladvokaten anförde vidare att när upphovsmannen till en film "har sålt videogrammet och således definitivt har överlåtit sin ganderätt till denna vara och gett sitt tillstånd till att den kan omsättas fritt, kan han inte stödja sig på en annan stats regler för att åberopa sin ensamrätt till det verk som är inspelat på videogrammet och faktiskt hindra att det införs i denna stat. Detta krav är nämligen motiverat av samma ekonomiska intresse som låg till grund för det första tillhandahållandet av verket och när så är fallet skall det ge vika för regeln i artikel 30 ... [eftersom man annars skulle] frånta konsumenterna, som i detta fall är danska medborgare, en rätt som de har enligt fördraget" (kursiverat i originaltexten). Med hänsyn till den föreslagna lösningen uppvägdes konsumtionen av upphovsmannens rätt att motsätta sig uthyrning av videogram som han hade fört ut på marknaden inom gemenskapen av att han antogs ha rätt till en rimlig ersättning eller annan form av förmögenhetsrättsligt skydd, eftersom han fortfarande kunde skydda sig genom "att införa särskilda klausuler i försäljningskontraktet" (förslag till avgörande i mål 158/86, se ovan fotnot 3, presenterat den 26 januari 1988, REG 1988, s. 2618, särskilt s. 2622, 2623 och 2624).

(28) - Domstolen fastslog att "[a]rtiklarna 30 och 36 hindrar inte tillämpningen av en nationell lagstiftning som ger upphovsmannen möjlighet att göra uthyrningen av videokassetter beroende av hans medgivande, när de med hans samtycke redan har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat vars lagstiftning ger upphovsmannen rätt att kontrollera den första försäljningen men inte att förbjuda uthyrning".

(29) - Se G. Marenco-K. Banks: "Intellectual Property and the Community Rules on Free Movement: Discrimination Unearthed" i European Law Review, 1990, s. 224, särskilt s. 248 och 249. Författarna hänvisar till att ensamrätten till uthyrning inte konsumeras efter att den fysiska upptagningen första gången utbjuds till försäljning, men att ett liknande resonemang måste föras i förevarande fall.

(30) - Se ovan fotnot 20 och 21. Se även V.F. Pollaud-Dulian: Le droit de destination: le sort des exemplaires en droit d'auteur, Paris, 1989, s. 464, och det i fotnot 17 nämnda verket av Benabou, s. 117 där det hänvisas till den av Tribunal de Charleroi meddelade domen av den 27 mars 1986 i de förenade målen 48.587 och 51.363, GPFI m.fl. mot DGD och VRP (Revue internationale du droit d'auteur, 1986, IV, s. 128), i vilken det anges att "för det fall det antas att en film kan vara föremål för en territoriell ensamrätt avseende visning i biografer men att en sådan rätt inte kan göras gällande gentemot tredjeman ifråga om videokassetter, skulle en ensamrätt till visning i biografer klart mista sitt innehåll, eftersom den nationella marknaden i ett sådant fall skulle översvämmas av videokassetter, vilket skulle skada visningen av filmen i biografer som ensamrätten nämligen skall skydda" (min översättning).

(31) - Artikel 1 i direktivet, med rubriken "Föremålet för harmonisering", har följande lydelse:

"1. I enlighet med föreskrifterna i detta kapitel skall medlemsstaterna ... införa en rätt att medge eller förbjuda uthyrning och utlåning av original och andra exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk och de andra alster som avses i artikel 2.1.

2. I detta direktiv avses med uthyrning upplåtelse för bruk under en begränsad tid mot direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta.

...

4. De rättigheter som avses i punkt 1 konsumeras inte genom försäljning eller annan spridning av original eller exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk eller upplåtelse av de rättigheter som avses i artikel 2.1."

I artikel 2.4 i direktivet ("Innehavare och föremål för uthyrnings- utlåningsrättigheter") anges följande: "De rättigheter som avses i punkt 1 kan överlåtas, bli föremål för licensavtal eller eljest upplåtas."

Slutligen anges följande i artikel 9 ("Spridningsrätt"), som återfinns i kapitel 2 i direktivet om upphovsrätten närstående rättigheter:

"...

2. Spridningsrätten ... skall inte konsumeras inom gemenskapen utom då första försäljningen av ett exemplar inom gemenskapen görs av rättighetsinnehavaren själv eller med dennes samtycke.

3. Spridningsrätten skall inte påverka tillämpningen av de särskilda reglerna i kapitel 1, särskilt artikel 1.4."

(32) - Se dom av den 28 april 1998 i mål C-200/96, Metronome Musik (REG 1998, s. I-1953), punkt 13-20 och generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande av den 22 januari 1998, punkterna 13, 14, 25 och 26.

(33) - Se bland annat domen av den 6 oktober 1982 i det i fotnot 9 nämnda målet Coditel m.fl., punkt 17-20, i vilken domstolen fastslog att även om upphovsrätten till en film och den hithörande visningsrätten inte i sig omfattas av förbuden i artikel 85, "kan dock utövandet av dessa rättigheter omfattas av detta förbud, i ett bestämt ekonomiskt och rättsligt sammanhang som innebär att spridningen av filmen påtagligt begränsas eller att konkurrensen på filmmarknaden snedvrids, med hänsyn till denna marknads särskilda karaktär". Domstolen tillade att det ankommer på de nationella domstolarna att företa de undersökningar som är nödvändiga och "särskilt fastslå huruvida utövandet av ensamrätten att visa en biograffilm skapar konstlade och oberättigade hinder eller som inte tar hänsyn till filmindustrins behov, eller om de möjliga intäkterna överstiger en skälig avkastning på de investeringar som gjorts, eller om ensamrätten omfattar en överdrivet lång tid i förhållande till dessa krav, och om detta utövande i allmänhet inte är av sådan art att det inom ett begränsat geografiskt område hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden." På senare tid har generaladvokaten Tesauro mot bakgrund av domstolens senare avgöranden betonat att det är tveksamt om "de krav på allmänintresse som har motiverat tillerkännandet av denna rättighet är av den karaktären att de även rättfärdigar former för utövande av den rättigheten, som står i uppenbar motsättning till de bestämmelser som avses i artikel 86 i fördraget" (förslag till avgörande av den 22 januari 1998 i det i fotnot 32 nämnda målet Metronome Musik, punkt 33).

(34) - Enligt domstolens fasta rättspraxis gäller detta krav i synnerhet inom konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga omständigheter, se bland annat dom av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Telemarsicabruzzo (REG 1993, s. I-939, svensk specialutgåva, volym 14), punkterna 6 och 7, och dom av den 14 december 1995 i mål C-387/93, Banchero (REG 1995, s I-4663), punkt 18-21.

Full & Egal Universal Law Academy