EUR-Lex -  61997CC0106 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 15 september 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 College van Beroep voor het Bedrijfsleven har i förevarande mål bett domstolen om klargöranden avseende tolkningen och giltigheten av rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter(1) (nedan kallat direktiv 92/46/EEG), närmare bestämt i fråga om artikel 23 i direktivet, samt av kommissionens beslut 94/70/EG av den 31 januari 1994 om upprättandet av en provisorisk förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna tillåter import av råmjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter(2) (nedan kallat beslut 94/70/EG). Närmare bestämt har domstolen ombetts att bedöma om Nederländska Antillerna skall anses utgöra tredje land med avseende på tillämpningen av ovannämnda normativa rättsakter.

Tillämplig lagstiftning

2 I direktiv 92/46/EEG "fastställs hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad konsumtionsmjölk, mjölk för tillverkning av mjölkbaserade produkter och mjölkbaserade produkter avsedda som livsmedel".(3) Av särskild betydelse för det aktuella målet är kapitel III (artiklarna 22-26), vilket har rubriken "Import från tredje land". I artikel 22 föreskrivs att "[v]illkoren för import från tredje land av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter som omfattas av detta direktiv skall minst vara likvärdiga med dem som fastställs i kapitel II för produktion inom gemenskapen".

Artikel 23 har följande lydelse:

"1. För den enhetliga tillämpningen av artikel 22 skall bestämmelserna i följande punkter gälla.

2. För att kunna importeras till gemenskapen skall mjölk eller mjölkbaserade produkter

a) komma från ett tredje land på den förteckning som skall upprättas i enlighet med punkt 3 a,

b) åtföljas av ett hälsointyg enligt den mall som skall utarbetas i enlighet med förfarandet i artikel 31 och undertecknas av den behöriga myndigheten i det exporterande landet och som intygar att mjölken eller de mjölkbaserade produkterna uppfyller kraven i kapitel II och eventuella ytterligare villkor eller erbjuder likvärdiga garantier enligt punkt 3 och kommer från anläggningar som erbjuder de garantier som framgår av bilaga B.

3. Följande skall fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 31:

a) En provisorisk förteckning över tredje länder eller delar av tredje länder som kan ge medlemsstaterna och kommissionen garantier likvärdiga med dem som avses i kapitel II samt en förteckning över de anläggningar som kan uppfylla dessa garantier.

Denna provisoriska förteckning skall ställas samman från den förteckning över anläggningar som är godkända och inspekterade av de behöriga myndigheterna, så snart kommissionen har kontrollerat att dessa anläggningar stämmer överens med de principer och allmänna bestämmelser som fastställs i detta direktiv.

b) Uppdateringar av den förteckningen mot bakgrund av kontrollerna enligt punkt 4.

c) Särskilda krav och likvärdiga garantier som fastställts för tredje land och som inte får vara gynnsammare än de som fastställs i kapitel II.

d) De slag av värmebehandling som skall föreskrivas för vissa tredje länder som utgör en risk från djurhälsosynpunkt.

4. Experter från kommissionen och medlemsstaterna skall utföra inspektioner på platsen för att kontrollera om de garantier ett tredje land har lämnat för villkor i fråga om produktion och utsläppande på marknaden kan anses likvärdiga med de som tillämpas inom gemenskapen.

Medlemsstaternas experter med ansvar för dessa inspektioner skall på medlemsstaternas förslag utses av kommissionen.

Dessa inspektioner skall utföras på gemenskapens vägnar och denna skall också stå för alla kostnader i detta sammanhang. Tidpunkterna för och förfarandet vid dessa inspektioner, inklusive sådana som skall utföras i händelse av ett beslut enligt punkt 6, skall fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 31.

5. Tills inspektionerna enligt punkt 4 har organiserats, skall nationella regler för inspektion i tredje land fortsätta att gälla, varvid brott mot hygienreglerna som konstateras vid dessa inspektioner skall anmälas till Ständiga veterinärkommittén.

6. Rådet kan med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen ersätta individuella erkännanden av behandlings- eller förädlingsanläggningar genom att på ömsesidighetens grund erkänna anläggningar i ett tredje land där den behöriga myndigheten utför effektiv, regelbunden inspektion på ett sådant sätt att denna myndighet kan garantera att kraven i punkt 2 b är uppfyllda."

Vidare föreskrivs i artikel 25 följande:

"1. Medlemsstaterna skall se till att produkter som omfattas av detta direktiv importeras till gemenskapen endast om de uppfyller följande krav:

- De skall åtföljas av ett intyg som vid lastningen utfärdats av den behöriga myndigheten i det tredje landet.

Mallen till detta intyg skall upprättas i enlighet med förfarandet i artikel 31.

- De skall ha godkänts i de kontroller som krävs enligt direktiv 90/675/EEG och 91/496/EEG ...

2. I avvaktan på tillämpningsföreskrifter för denna artikel, skall de nationella bestämmelserna för import från tredje länder, för vilka sådana bestämmelser inte har antagits på gemenskapsnivå, fortsätta att gälla, under förutsättning att de inte är gynnsammare än de som fastställs i kapitel II."

Slutligen föreskrivs i artikel 26 följande:

"Förteckningarna enligt artikel 23 får endast omfatta tredje länder eller delar av tredje länder

a) från vilka import inte har förbjudits på grund av sådana sjukdomar som avses i bilaga A eller någon annan sjukdom som är exotisk inom gemenskapen eller enligt artiklarna 6, 7 och 14 i direktiv 72/462/EEG ...,

b) som med hänsyn till sin lagstiftning och till hur de behöriga myndigheterna är organiserade och till sina inspektionsinrättningar, sådana inrättningars befogenheter och den övervakning de är underkastade anses kunna garantera att gällande lagstiftning verkställs i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 72/462/EEG,

c) vars veterinärinrättningar kan garantera att de uppfyllda hälsokraven är minst likvärdiga med dem som fastställs i kapitel II."

3 Genom beslut 94/70/EG upprättades en provisorisk förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna tillåter import av råmjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter. I förteckningen, som föreskrivs i artikel 23 i direktiv 92/46/EEG, har Nederländska Antillerna inte tagits med.

4 Flera regler i EG-fördraget är relevanta i förevarande fall. I artikel 227 definieras fördragets territoriella tillämpningsområde och i artikel 227.3 föreskrivs att "[d]e utomeuropeiska länder och territorier som anges i bilaga IV till detta fördrag skall omfattas av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen i detta fördrag. Detta fördrag skall inte tillämpas på de utomeuropeiska länder och territorier som har särskilda förbindelser med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och som inte har tagits med i den nämnda bilagan."

Fjärde delen i fördraget, med rubriken "Associering av utomeuropeiska länder och territorier" (nedan kallade ULT), omfattar artiklarna 131-136a.

I artikel 131 första stycket föreskrivs följande: "Medlemsstaterna är ense om att med gemenskapen associera de utomeuropeiska länder och territorier som upprätthåller särskilda förbindelser med Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket. Dessa länder och territorier, i det följande kallade 'länder och territorier', är förtecknade i bilaga IV till detta fördrag."

Ursprungligen fanns inte Nederländska Antillerna med i denna förteckning, men de infördes senare genom avtal 64/533/EEG av den 13 november 1962.(4)

Enligt artikel 131 andra stycket i fördraget är syftet med associeringen av gemenskapen och ULT att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i de utomeuropeiska länderna och territorierna samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen som helhet.

I artikel 132 fastslås associeringens mål och vissa grundregler. Med avseende på handeln mellan parterna föreskrivs i artikel 132.1 att "[m]edlemsstaterna skall i handeln med dessa länder och territorier tillämpa samma regler som de enligt detta fördrag tillämpar inbördes".

I artikel 136 första stycket i fördraget föreskrivs att "de närmare riktlinjerna för och förfarandet vid dessa länders och territoriers associering med gemenskapen" skall fastställas i en genomförandekonvention som fogats till fördraget. Dessutom föreskrivs i artikel 136 andra stycket att "[f]öre utgången av genomförandekonventionens giltighetstid skall rådet med utgångspunkt i de resultat som uppnåtts och på grundval av principerna i fördraget enhälligt besluta om de bestämmelser som skall gälla för en ny period".

Med stöd av ovannämnda artikel 136 har rådet antagit flera beslut, varav det sista är rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen.(5)

Med avseende på det aktuella fallet bör artiklarna 100, 102 och 103 nämnas.

Den första av dessa artiklar har följande lydelse:

"1. Inom handelssamarbetets område är målet för detta beslut att främja handeln mellan ULT och gemenskapen under hänsynstagande till deras respektive utvecklingsnivåer samt handeln mellan ULT själva.

2. I strävandena mot detta mål skall särskild hänsyn tas till säkrandet av faktiska ytterligare fördelar för ULT:s handel med gemenskapen och till förbättring av villkoren för deras varors tillgång till marknaden för att påskynda tillväxten i deras handel och särskilt flödet av deras export till gemenskapen och att säkerställa bättre balans i handeln mellan de berörda parterna.

..."

I artikel 102 föreskrivs därefter att gemenskapen "[p]å import av produkter med ursprung i [... ULT] ... inte [skall] tillämpa några kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan."

Slutligen har artikel 103 följande lydelse:

"1. Artikel 102 skall inte utesluta förbud eller restriktioner mot import, export eller transitering som motiveras av hänsyn till den allmänna moralen eller offentlig politik, skydd för människors, djurs och växters hälsa och liv, skydd för nationalskatter med konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd för industriell och kommersiell egendom.

2. Sådana förbud eller restriktioner får inte i något fall utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en dold restriktion för handeln i allmänhet.

..."

Bakgrunden och tolkningsfrågorna

5 De omständigheter som ligger till grund för målet faller inom ramen för ovannämnda bestämmelsers tillämpningsområde. Dutch Antillian Dairy Industry (nedan kallat DADI) är ett smörproducerande bolag etablerat i Curaçao i Nederländska Antillerna. De råvaror som bolaget behöver för sin verksamhet importeras från Belgien och från Nederländerna.

Den 30 januari 1995 lät ett bolag i Rotterdam, Verenigde Douane-Agenten BV (nedan kallat Douane-Agenten) den behöriga nederländska myndigheten, nämligen Rijksdienst voor de keuring van Vee en Vlees (nedan kallad myndigheten), kontrollera ett parti smör från Nederländska Antillerna som DADI hade sänt. Myndigheten motsatte sig emellertid importen med anledning av att Nederländska Antillerna, varornas ursprungsland, inte fanns med på den förteckning som upprättats genom beslut 94/70/EEG och i vilken uttömmande anges de tredje länder vars produkter får importeras till gemenskapen.

DADI och Douane-Agenten begärde omprövning av beslutet i fråga, vilket avslogs genom ett nytt beslut från myndigheten, som fastställde det ursprungliga beslutet.

De berörda bolagen väckte därefter talan vid College van Beroep voor het Bedrijfsleven och yrkade ogiltigförklaring av beslutet samt skadestånd. Klagandena i målet vid den nationella domstolen hävdade i huvudsak att Nederländska Antillerna utgör en integrerad del av Konungariket Nederländernas territorium och således inte kan anses utgöra tredje land i förhållande till gemenskapen. Följaktligen ansåg de att de bestämmelser i direktiv 92/46/EEG och i beslut 94/70/EG som reglerar import från tredje land inte är tillämpliga på produkter från Nederländska Antillerna.

Den nationella domstolen har vilandeförklarat målet och ställt domstolen följande frågor:

"1) A Skall bestämmelserna i kapitel III i direktiv 92/46/EEG, i synnerhet mot bakgrund av artiklarna 227 samt 131-136 i EG-fördraget, tolkas så, att de skall resultera i nationella genomförandebestämmelser i enlighet med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget, som äger tillämpning på import av smör med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier till gemenskapen, vilka anges i bilaga IV till EG-fördraget, såsom Nederländska Antillerna?

Om fråga 1 A besvaras jakande:

B Är bestämmelserna i kapitel III i ovannämnda direktiv, i synnerhet med beaktande av artikel 132 första stycket i EG-fördraget och artiklarna 102 och 103 i rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om anslutning av utomeuropeiska länder och territorier till Europeiska ekonomiska gemenskaperna, giltiga i den mån de berör den under fråga 1 A nämnda importen?

Om fråga 1 A och 1 B besvaras jakande:

2) Skall artikel 23 i ovannämnda direktiv tolkas så, att de nationella bestämmelser som har antagits för genomförande av denna artikel endast kan tillämpas på sådan import som nämns i fråga 1 A

- efter det att ordningen för handel inom gemenskapen med ifrågavarande varor, som ordningen för tredje land enligt artikel 22 i samma direktiv åtminstone skall motsvara, har trätt i kraft fullt ut, och

- efter det att ett giltigt beslut har fattats avseende dels upptagandet av det ifrågavarande landet i den första förteckningen i artikel 23 tredje stycket och dels avseende förteckningen över de i landet godkända anläggningarna?

3) Är kommissionens beslut 94/70/EG av den 31 januari 1994 giltigt?"

Den första frågan

6 Genom sin första fråga ber den hänskjutande domstolen att EG-domstolen skall klargöra om ULT, närmare bestämt Nederländska Antillerna, skall anses utgöra tredje land med avseende på tillämpningen av kapitel III i direktiv 92/46/EEG. Med andra ord rör det sig om att avgöra om direktivets regler om "import från tredje land" är tillämpliga även på produkter från Nederländska Antillerna.

De parter som har inkommit med yttranden i denna fråga har utförligt behandlat den teoretiska frågan om ULT, med beaktande av dessa områdens status, kan anses vara "tredje land". I det avseendet har två motsatta ståndpunkter anförts. Med utgångspunkt från den särskilda ställning som ULT tillerkänns i fördraget hävdas enligt den första ståndpunkten att ULT inte kan jämställas med tredje länder. ULT skulle nämligen tillerkännas en särskild associeringsstatus, och således en gynnad ställning i förhållande till övriga tredje länder. Följaktligen skulle de regler i direktivet som avser tredje land inte vara tillämpliga på ULT. De sistnämnda länderna och territorierna skiljer sig nämligen - just på grund av den särskilda relation som knyter dem till gemenskapen - från tredje land.

Enligt den andra ståndpunkten likställs ULT däremot med tredje land, huvudsakligen med åberopande av att ULT, trots att de är associerade med gemenskapen, likväl inte är medlemmar i densamma. Syftet med direktivet skulle nämligen vara just att skilja mellan medlemsstaterna å ena sidan och alla andra enheter som inte är avtalsslutande parter till fördraget å andra sidan.

7 Som jag ser det förtjänar den första av de ovannämnda ståndpunkterna att godtas. Jag måste förvisso medge att det vid en första anblick förefaller finnas fog även för den andra ståndpunkten. Det skulle även gå att hävda att eftersom syftet med direktivet är att fastslå hygienvillkor för handeln med mjölk och mjölkprodukter, har lagstiftaren velat skilja mellan varor som kommer från någon medlemsstat och varor som kommer från något annat land, oavsett om detta land är associerat med gemenskapen eller fullständigt saknar koppling till denna. I det första fallet skulle omständigheten att varan kommer från en medlemsstat i sig vara en garanti för att hygien- och hälsovillkoren uppfylls och dessa kan förmodas vara i sak likvärdiga inom gemenskapen. En sådan likvärdighet skulle däremot inte vara för handen när varan inte kommer från en medlemsstat. Således skulle det vara tillräckligt att påpeka att varan kommer från ett land som inte är en medlemsstat för att motivera det rättsliga system som fastslås i kapitel III i direktivet med avseende på tredje land. Ur detta perspektiv är det irrelevant att det aktuella "tredje landet" är knutet till gemenskapen genom associering.

8 Vid närmare påseende framgår emellertid att denna ståndpunkt är svår att förena med den särskilda status som ULT tillerkänns genom fördraget.

Som angivits ovan omfattas nämligen relationerna mellan ULT och gemenskapen av en särskild ordning, vilken fastslås i fjärde delen i fördraget under rubriken "Associering av utomeuropeiska länder och territorier". Vad förevarande fall beträffar, skall två aspekter av denna särskilda ordning understrykas. Den första är att ULT omfattas av en "konstitutionell associeringsordning" som gör att de befinner sig halvvägs mellan medlemsstaterna och tredje länder.(6) Den andra är, såsom generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer påpekat i sitt förslag till avgörande i målet Van der Kooy, att "gemenskapsrätten, såväl primärrätten som sekundärrätten, inte är direkt och automatiskt tillämplig på dem ...".(7)

Av dessa överväganden anser jag att det klart framgår att ULT - och i synnerhet, i förevarande fall, Nederländska Antillerna - inte kan anses vara tredje land med avseende på tillämpningen av direktiv 92/46/EEG. Det rör sig nämligen inte om tredje land tout court i förhållande till gemenskapen, utan om associerade länder som bland annat åtnjuter en särskild, privilegierad associeringsordning som fastslås direkt i fördraget.(8) Gemenskapsreglerna kan heller inte tillämpas automatiskt på ULT utan en uttrycklig hänvisning. En sådan hänvisning saknas i förevarande fall. Direktivet i fråga är nämligen inte avsett att reglera handeln mellan ULT och gemenskapen inom ramen för de allmänna principer som fastslås i fjärde delen i fördraget. Det grundas helt enkelt på artikel 43 i fördraget, utan någon som helst hänvisning till de relevanta bestämmelser som reglerar ULT:s rättsliga ställning. Av direktivets ordalydelse går det inte att härleda något uttryckligt eller underförstått argument för att lagstiftaren skulle ha avsett att reglera villkoren för handeln med produkter från territorierna i fråga. Enligt domstolens ovannämnda rättspraxis är detta tillräckligt för att utesluta att direktivet i fråga skulle kunna tillämpas på ULT.

Sistnämnda slutsats stöds under alla omständigheter av en systematisk tolkning av fördraget. Att Nederländska Antillerna inte skall anses utgöra tredje land med avseende på tillämpningen av direktivet i fråga anser jag vara den enda lösning som är förenlig med de målsättningar som fastslås i den del av fördraget som ägnas åt associeringen av ULT. Jag vill återigen påpeka att de reglerna är avsedda att upprätta ett särskilt och privilegierat associeringsförhållande med ULT för att därigenom utesluta att dessa territoriella enheter skulle betraktas som vilken annan tredje stat som helst i sina relationer med gemenskapen.(9) Det är tillräckligt att nämna ovannämnda artikel 132.1 i fördraget, enligt vilken "[m]edlemsstaterna skall i handeln med dessa länder och territorier tillämpa samma regler som de enligt detta fördrag tillämpar inbördes", samt bestämmelserna i ULT-beslutet som i förhållandena mellan ULT och gemenskapen i fråga om handeln med varor inför regler som i allt väsentligt är jämförbara med motsvarande bestämmelser som gäller för handeln inom gemenskapen, det vill säga artiklarna 30 och 36.(10) Det rör sig uppenbarligen om ett så att säga "förmånligt" regelverk som inte skulle kunna motiveras med avseende på något tredje land. Jag anser därför att en tolkning av direktivet som jämställer ULT och tredje land svårligen skulle kunna förenas med de principer och målsättningar som fastslås i fördraget, vilket har förbehållit ULT en särskild associeringsstatus som skiljer sig från det system som är tillämpligt på tredje land.

9 Jag anser därför att ULT inte kan likställas med tredje land vid tillämpningen av direktiv 92/46/EEG. Självfallet innebär emellertid inte detta att de skall betraktas som medlemsstater i fråga om tillämpningen av det system som fastslås i det aktuella direktivet. De utgör nämligen inte tredje land, men heller inte medlemsstater. Den tolkning jag förespråkar medför således inte att produkter från ULT omfattas av samma fria rörlighet som produkter med gemenskapsursprung avsedda för handeln inom gemenskapen. Låt mig förklara närmare. Att direktivet inte är tillämpligt medför att produkter från ULT kommer att omfattas av den allmänna reglering som föreskrivs i fördraget och de relevanta bestämmelser i sekundärrätten som är tillämpliga på ULT. Som den franska regeringen med rätta har påpekat är således artikel 102 i ULT-beslutet tillämplig, enligt vilken gemenskapen "[p]å import av produkter med ursprung i [... ULT] [inte] ... [skall] tillämpa några kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan". Förutom den bestämmelsen skall även erinras om artikel 103 i samma beslut, vilken återger ordalydelsen av artikel 36 i fördraget. Med stöd av sistnämnda bestämmelse kan produkter från ULT underkastas restriktioner som är motiverade av hygieniska skäl. Detta gör det möjligt för medlemsstaterna att försäkra sig om att produkterna i fråga uppfyller gemenskapens hälsoskyddskrav.

De övriga frågorna

10 Den hänskjutande domstolens övriga frågor behöver endast besvaras om domstolen anser att varor med ursprung i ULT faller inom den reglering som upprättas enligt direktiv 92/46/EEG. I det fallet skulle det nämligen bli nödvändigt att avgöra om det är förenligt med den särskilda förmånsstatus som fördraget och relevanta bestämmelser i sekundärrätten tillerkänner ULT att likställa dessa med tredje land. Med beaktande av det svar jag föreslår på den första frågan, är det emellertid inte nödvändigt att besvara övriga frågor.

Förslag till avgörande

11 Jag föreslår därför att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens fråga på följande sätt:

Import av smör från utomeuropeiska länder och territorier angivna i bilaga IV till fördraget, i synnerhet Nederländska Antillerna, till gemenskapen faller inte inom tillämpningsområdet för kapitel III i rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter, utan regleras av bestämmelserna i rådets beslut 91/482/EG av den 25 juli 1991 om anslutning av utomeuropeiska länder och territorier till Europeiska ekonomiska gemenskapen.

(1) - EGT L 268, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 45, s. 3.

(2) - EGT L 36, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 56, s. 30.

(3) - Se artikel 1.

(4) - EGT L 150, 1994, s. 2414.

(5) - EGT L 263, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 18, s. 3.

(6) - Se Monaco, R., Lezioni di Organizzazione internazionale. II. Diritto dell'integrazione europea, Turin, 1968, s. 406. I doktrinen talas i det avseendet om "association octroyée" (se Maganza, G., "La convention de Lomé", i Le droit de la Communauté économique européenne - Commentaire Mégret, vol. 13, Bryssel, 1990, s. 18, samt däri angivna hänvisningar) för att understryka att det inte rör sig om ett associeringsförhållande som har förhandlats fram och avtalats med de berörda staterna, utan om en associeringsordning som medlemsstaterna har beviljat vissa territoriella enheter som inte är internationella rättssubjekt.

(7) - Domstolens dom av den 28 januari 1999 i mål C-181/97, se punkt 26 i förslaget till avgörande. Se även dom av den 12 februari 1992 i mål C-260/90, Leplat (REG 1992, s. I-643), punkt 10.

(8) - Ytterligare stöd för att ULT inte kan anses utgöra tredje land står att finna i generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande i mål 147/73, vilket avgjordes genom dom av den 11 december 1973, Lensing mot Hauptzollamt Berlin-Packhof (REG 1973, s. 1543). I det målet ansåg generaladvokaten att Republiken Guinea "befinner sig i samma situation som ett tredje land", eftersom sagda stat inte fanns med bland de stater som var associerade med gemenskapen i enlighet med 1969 års associeringskonvention och inte "omfattas av ... rådets associeringsbeslut från år 1970, vilket fastslår gemenskapens associeringsordning med de utomeuropeiska länderna och territorierna ...". Därav går det att e contrario dra slutsatsen att om Republiken Guinea hade varit ett ULT, hade sagda stat inte kunnat anses vara ett tredje land.

(9) - Att det rör sig om ett privilegierat associeringsförhållande framgår av domstolens dom av den 26 oktober 1994 i mål C-430/92, Nederländerna mot kommissionen (REG 1994, s. I-5197), punkt 22. I den domen underströk domstolen att sagda ordning "gynnar dessa länder och territorier, vars ekonomiska och sociala utveckling den är avsedd att främja". Se även dom av den 13 mars 1979 i mål 91/78, Hansen (REG 1979, s. 935), punkt 22, i vilken det sägs att ULT-beslutet syftar till att utsträcka samma regelsystem som inom gemenskapen styr den fria rörligheten för varor till ULT. Se i synnerhet förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-2305), punkt 91, i vilken förstainstansrätten påpekade att ULT har en mera gynnad ställning än andra associerade stater.

(10) - Det är för förevarande mål av föga betydelse att domstolen i dom av den 22 april 1997 i mål C-310/95, Road Air (REG 1997, s. I-2229), punkt 40, fastslog att ovannämnda artikel 132 endast ger uttryck för mål som skall uppnås och inte ett faktiskt likställande av medlemsstaterna och ULT. Ett sådant syfte skulle nämligen vara svårt att motivera i förhållande till vilket annat tredje land som helst.

Full & Egal Universal Law Academy