EUR-Lex -  61997CC0110 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Léger den 13 mars 2001

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Genom förevarande talan med stöd av artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) har Konungariket Nederländerna och Antillean Rice Mills NV, som är ett bolag i Nederländska Antillerna, yrkat att domstolen skall ogiltigförklara rådets förordning (EG) nr 304/97 av den 17 februari 1997 om införande av skyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier, och förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

I - Tillämpliga bestämmelser och förfarandet i målen C-110/97 och C-451/98

EG-fördraget

2. Enligt artikel 3 r i EG-fördraget (nu artikel 3.1 s EG i ändrad lydelse) skall gemenskapens verksamhet innefatta associering av utomeuropeiska länder och territorier (nedan kallade ULT) i syfte att öka handeln och gemensamt främja den ekonomiska och sociala utvecklingen.

3. Enligt artikel 227.3 i EG-fördraget (nu artikel 299.3 EG i ändrad lydelse) skall de ULT som anges i bilaga IV till fördraget, inbegripet Nederländska Antillerna, omfattas av associeringsordningen.

4. Enligt artikel 131 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 182 andra stycket EG i ändrad lydelse) skall syftet med associeringen vara att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i ULT samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen som helhet.

5. I artikel 132.1 i EG-fördraget (nu artikel 183.1 EG) anges att medlemsstaterna i handeln med ULT skall tillämpa samma regler som de enligt detta fördrag tillämpar inbördes.

6. Artikel 133.1 i EG-fördraget (nu artikel 184.1 EG i ändrad lydelse) stadgar att tullar vid import till medlemsstaterna av varor med ursprung i ULT skall avvecklas fullständigt, vilket skall ske i takt med att tullarna gradvis avvecklas mellan medlemsstaterna enligt bestämmelserna i detta fördrag.

7. I artikel 134 i EG-fördraget (nu artikel 185 EG) föreskrivs att om tullnivån för varor från tredje land vid import till ett land eller territorium vid tillämpning av bestämmelserna i artikel 133.1 kan orsaka omläggning i handeln till nackdel för en medlemsstat, får denna begära att kommissionen föreslår övriga medlemsstater nödvändiga motåtgärder.

8. Enligt artikel 136 i EG-fördraget (nu artikel 187 EG i ändrad lydelse) skall rådet anta bestämmelser om de närmare riktlinjerna för och förfarandet vid ULT:s associering med gemenskapen. Sådana bestämmelser har senast fastställts genom rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen.

ULT-beslutet

9. Enligt artikel 101.1 i ULT-beslutet skall varor med ursprung i ULT importeras till gemenskapen utan tullar eller avgifter med motsvarande verkan.

10. Med stöd av artikel 1 i bilaga 2 till ULT-beslutet anses varor ha sitt ursprung i ULT om de antingen helt har producerats eller i tillräcklig grad behandlats eller bearbetats där.

11. Enligt artikel 2.1 b i bilaga 2 till ULT-beslutet skall som varor helt producerade i ULT anses "vegetabiliska produkter, skördade inom dessa".

12. Enligt artikel 3.1 i nämnda bilaga anses icke-ursprungsmaterial vara tillräckligt bearbetade eller behandlade när den erhållna varan klassificeras under en annan rubrik än dem under vilka alla de icke-ursprungsmaterial som används vid tillverkningen klassificeras.

13. I artikel 3.3 i bilaga 2 till ULT-beslutet förtecknas de verksamheter som anses som otillräcklig bearbetning eller behandling för att tilldelas status som en vara med ursprung i ULT.

14. I artikel 6.2 i nämnda bilaga stadgas följande:

"När varor som helt framställs inom gemenskapen eller AVS-staterna bearbetas eller behandlas i ett ULT skall de anses som helt framställda i ULT" (den så kallade regeln om kumulation av ursprung mellan AVS och ULT).

15. Enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet får kommissionen vidta eller bemyndiga en medlemsstat att vidta skyddsåtgärder, om tillämpningen av beslutet resulterar i allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen eller inom en eller flera av dess medlemsstater, eller om den resulterar i att deras externa ekonomiska stabilitet äventyras eller att det uppstår svårigheter som kan leda till en försämring inom en sektor av gemenskapens verksamhet eller i en region inom gemenskapen. Kommissionen måste i sådana fall följa det förfarande som fastställts i bilaga 4 till ULT-beslutet.

16. Enligt artikel 109.2 i ULT-beslutet skall prioritet ges åt sådana åtgärder som så litet som möjligt stör associeringen och gemenskapens funktion. Dessa åtgärder skall inte överskrida gränserna för vad som är strikt nödvändigt för avhjälpande av de svårigheter som har uppstått.

17. Enligt artikel 1.5 och 1.7 i bilaga 4 till ULT-beslutet får en medlemsstat hänskjuta kommissionens beslut om att införa skyddsåtgärder till rådet inom 10 arbetsdagar efter mottagandet av underrättelsen om beslutet. I ett sådant fall får rådet med kvalificerad majoritet anta ett avvikande beslut inom 21 arbetsdagar.

Förordning nr 21/97

18. På begäran av den italienska och den spanska regeringen antog kommissionen den 8 januari 1997 förordning (EG) nr 21/97 om införande av skyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i ULT.

19. Med stöd av artikel 1 i förordning nr 21/97 kunde importen till gemenskapen av ris med KN-nummer 1006 och med ursprung i ULT befrias från tullavgift mellan den 1 januari och den 30 april 1997 med följande kvantiteter:

- 4 594 ton ris med ursprung i Montserrat,

- 1 328 ton ris med ursprung i Turks- och Caicosöarna, och

- 36 728 ton ris med ursprung i övriga ULT. Denna kvot avser till största delen Nederländska Antillerna.

Förordning nr 304/97

20. Den omtvistade förordningen ersätter och upphäver förordning nr 21/97.

21. Rådet antog denna förordning till följd av den talan som Förenade kungarikets regering väckt i enlighet med artikel 1.5 i bilaga 4 till ULT-beslutet. Förenade kungarikets regering begärde enligt denna talan att kvoten som tilldelats Montserrat och Turks- och Caicosöarna skulle utökas. Den nederländska regeringen begärde likaså att rådet skulle fatta ett nytt beslut.

22. Rådet accepterade endast Förenade kungarikets regerings yrkande. I artikel 1.1 i förordning nr 304/97 föreskrivs nämligen att importen till gemenskapen av ris med ursprung i ULT och med KN-nummer 1006, vilken är befriad från tullavgift, skall begränsas till följande kvantiteter mellan den 1 januari och den 30 april 1997:

a) 8 000 ton ris med ursprung i Montserrat och i Turks- och Caicosöarna enligt fördelningen

- 4 594 med ursprung i Montserrat, och

- 3 406 med ursprung i Montserrat eller Turks- och Caicosöarna, och

b) 36 728 ton ris med ursprung i övriga ULT.

23. Förordning nr 304/97 skall enligt artikel 8 andra stycket tillämpas från och med den 1 januari till och med den 30 april 1997, utom artikel 1.1 a andra strecksatsen som skall tillämpas från och med den dag denna förordning träder i kraft, det vill säga den dag den offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

24. Det är mot denna bakgrund som Konungariket Nederländerna den 17 mars 1997 har väckt talan om ogiltigförklaring av förordning nr 304/97.

25. ARM har parallellt den 27 februari 1997 väckt talan hos Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt för att få nämnda förordning ogiltigförklarad. Förstainstansrätten har genom beslut av den 16 november 1998 förklarat att den avstår från fortsatt handläggning av detta mål till förmån för domstolen.

II - De faktiska omständigheterna i målen C-110/97 och C-451/98

Marknaden för ris i gemenskapen

26. Det finns huvudsakligen tre olika rissorter: rundkornigt ris, halvlångkornigt ris (även kallat Japonicaris) och långkornigt ris (även kallat Indicaris). Endast Japonicaris och Indicaris konsumeras i gemenskapen.

27. Risproducerande länder i gemenskapen är huvudsakligen Frankrike, Spanien och Italien. Det är i huvudsak risvarieteten Japonica som odlas i dessa länder. Denna produktion ger ett produktionsöverskott. Gemenskapen producerar däremot inte Indicaris i tillräcklig mängd för att tillfredsställa de egna behoven. Detta är skälet till att gemenskapen via ett tillfälligt arealbidrag har uppmuntrat gemenskapsproducenterna att utöka odlingen av Indicaris.

28. De olika rissorterna måste bearbetas för att kunna konsumeras. Det finns fyra bearbetningsled. Enhetsvärdet för riset ökar efter varje led i bearbetningen. Bearbetningsledet anges således alltid tillsammans med priset eller avgiften som läggs på riset.

29. Man gör i allmänhet åtskillnad mellan fyra bearbetningsled:

- Paddyris: Riset som sådant efter skörden. Det kan ännu inte konsumeras.

- Brunt ris: Ris från vilket skalet har tagits bort. Det kan konsumeras men genomgår oftast en senare behandling.

- Delvis slipat ris: Ris från vilket en del av fruktväggen har tagits bort. Det utgör en halvfärdig produkt som i allmänhet säljs för att genomgå ytterligare behandling och inte för att konsumeras.

- Helt slipat ris: Ris som är fullständigt behandlat eftersom skalet och fruktväggen har avlägsnats helt.

30. Gemenskapen producerar endast helt slipat ris. Nederländska Antillerna däremot producerar endast delvis slipat ris. Det delvis slipade riset från Nederländska Antillerna måste således genomgå ytterligare behandling för att konsumeras i gemenskapen.

ARM:s verksamhet i Nederländska Antillerna

31. ARM är ett bolag bildat enligt nederländsk-antillisk rätt, vars verksamhet består i att bearbeta ris i Nederländska Antillerna.

32. ARM ägnade sig under år 1992 åt att bearbeta brunt ris med ursprung i Surinam och Guyana till delvis slipat ris för att exporteras till gemenskapen.

33. Det finns omkring sex eller sju företag i Nederländska Antillerna som bearbetar brunt ris till delvis slipat ris.

III - Upptagande till sakprövning av talan som ARM har väckt i mål C-451/98

34. ARM:s grunder och yrkanden i mål C-451/98 är påtagligt jämförbara med dem som den nederländska regeringen har anfört. Då ARM har väckt frågan huruvida dess talan kan upptas till prövning skall denna fråga undersökas i första hand.

Parternas argument

35. Den nederländska regeringen och ARM har hävdat att ARM skall anses som ett "berört företag" i den mening som avses i domstolens dom av den 17 januari 1985 i målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen.

36. ARM har i det hänseendet gjort gällande att bolaget, innan förordning nr 304/97 antogs, ingått olika avtal med kunder i gemenskapen för leverans av delvis slipat ris och därefter köpt skalat ris från Surinam för att uppfylla dessa avtal. ARM har hävdat att nämnda avtal inte kunnat fullföljas på grund av antagandet av den omtvistade förordningen.

Enligt ARM och den nederländska regeringen hade rådet före antagandet av den omtvistade förordningen kännedom om sökandens särskilda situation, eftersom det ingrep när ARM väckte talan mot de skyddsåtgärder som vidtogs år 1993. Rådet kunde följaktligen inte vara ovetande om att ARM var ett av de få företag som särskilt ägnar sig åt att bearbeta ris från staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet (nedan kallade AVS-staterna) för export till gemenskapen. ARM har framhållit att bolaget i skrivelser av den 3 och den 24 december 1996 dessutom för kommissionen och för rådet har framhållit sin särskilda situation, och att bolaget har angett att det skulle komma att beröras av skyddsåtgärderna. Bolaget har hävdat att verksamheten helt och hållet är inriktad på export av ris till gemenskapen och att skyddsåtgärderna i fråga oundvikligen skulle medföra att denna verksamhet upphörde. ARM anser följaktligen att bolaget i egenskap av företag som bearbetar ris berörs av skyddsåtgärderna. Bolaget har påpekat att det i likhet med sex andra företag etablerade i Nederländska Antillerna har gjort betydande investeringar för att öka sin produktionskapacitet. Denna omständighet särskiljer bolaget från andra sådana fabriker som framställer risprodukter och som också är etablerade i Nederländska Antillerna.

37. Rådet, kommissionen och den spanska, den italienska och den franska regeringen har hävdat att förordning nr 304/97 inte berör sökanden personligen. De har noterat att förstainstansrätten i domen i målet ARM-1 inte uttryckligen har avgjort frågan huruvida den talan som ARM hade väckt kunde tas upp till sakprövning, eftersom denna talan hade godtagits på grundval av att talan som väckts av en annan sökandepart kunde tas upp till sakprövning. De har dragit slutsatsen att detta naturligtvis inte innebär att ARM inte har talerätt, men att detta inte heller visar att bolaget berörs personligen av den omtvistade åtgärden. De har påpekat att ARM i förevarande fall inte i tillräcklig grad har visat att bolaget faktiskt har ställningen som "berört företag" i den mening som avses i domstolens rättspraxis. De har i detta hänseende åberopat tre argument.

I första hand har rådet, kommissionen och den spanska, den italienska och den franska regeringen noterat att, vad gäller de leveransavtal för delvis slipat ris som ingåtts med kunder etablerade i gemenskapen, har de två avtal som sökanden har ingett ingåtts efter det att kommissionen meddelat att den skulle vidta skyddsåtgärder. Detta visar att sökanden vid den tidpunkt när dessa avtal ingicks inte kunde ha varit ovetande om att skyddsåtgärderna skulle kunna inverka på avtalens fullföljande.

I andra hand har de hävdat att det framgår av de handlingar som ARM har lämnat att det förhållandet att åtaganden gentemot kunder etablerade i gemenskapen inte har kunnat fullgöras inte beror på tillämpningen av den omtvistade förordningen.

I tredje hand har de bestridit att sökandens verksamhet helt och hållet skulle vara inriktad på export av ris till gemenskapen och att vidtagandet av skyddsåtgärder plötsligt skulle ha tvingat ARM till stagnation. De ovannämnda har dessutom hävdat att de investeringar som sökanden har gjort för att öka bearbetningskapaciteten i risanläggningen är mycket små i förhållande till värdet av slutprodukterna.

Bedömning

38. I enlighet med artikel 173 fjärde stycket i fördraget får varje fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

39. Då den angripna förordningen inte är ett beslut som är riktat till ARM, i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, skall det undersökas huruvida det är en rättsakt med allmän giltighet eller om det måste anses som ett beslut som utfärdats i form av en förordning.

40. För att bestämma om en rättsakt har allmän giltighet eller ej skall rättsaktens art prövas och de rättsverkningar som den är avsedd att få eller faktiskt får.

41. Genom förordning nr 304/97 har rådet antagit normativa åtgärder som utan åtskillnad är tillämpliga på flertalet ekonomiska aktörer som handlar med ris med ursprung i ULT med gemenskapen. Den omtvistade förordningen har därför till syfte och verkan att begränsa importen till gemenskapen av ris med ursprung i samtliga ULT. Förordningen innehåller däremot inte någon bestämmelse som syftar till att ålägga risproducenterna att minska produktionskapaciteten i särskilda företag.

42. Denna förordning har således till sin art allmän giltighet och är inte ett beslut i den mening som avses i artikel 189 i EG-fördraget (nu artikel 249 EG).

43. Det är dock inte uteslutet att en rättsakt trots dess allmänna giltighet kan beröra vissa fysiska eller juridiska personer direkt och personligen. Det skall således undersökas om ARM uppfyller dessa båda villkor.

44. Domstolen har enligt fast rättspraxis fastställt att en fysisk eller juridisk person kan anses vara personligen berörd av en rättsakt med allmän giltighet som antagits av en gemenskapsinstitution, om rättsakten angår personen på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för den eller på grund av en faktisk situation som särskiljer personen i förhållande till alla andra personer. Företaget anses av denna anledning vara ett "berört företag", det vill säga att det berättigas tillhöra en begränsad krets av ekonomiska aktörer som påverkas i sin rättsliga ställning på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och individualiserar dem på samma sätt som den ett beslut är riktat till.

45. ARM har hävdat att bolaget uppfyller de båda nämnda villkoren.

46. ARM har i första hand hävdat att dess verksamhet helt och hållet är inriktad på export av ris till gemenskapen. Bolaget har därav dragit slutsatsen att det enbart av detta skäl visas att den omtvistade förordningen angår bolaget på grund av dess utmärkande egenskaper.

47. Med hänsyn till uppgifterna i akten betvivlar jag att ARM uteslutande utövar sin verksamhet inom handeln med ris med ursprung i ULT till gemenskapen. Även om så vore fallet är dock enbart den egenskap som exportör och handlande av ris till gemenskapen som sökanden har åberopat inte tillräcklig för att sökanden skall kunna tillerkännas en särskild egenskap som särskiljer den i förhållande till alla andra företag som är verksamma på samma marknad.

48. Domstolen har fastslagit detta i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen. I detta mål gjorde bolaget Plaumann gällande att det skulle fastställas att bolaget, i sin egenskap av importör av klementiner, hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut, genom vilket Förbundsrepubliken Tyskland vägrades tillstånd att delvis upphäva de tullar som tillämpades på "färska mandariner och klementiner" som importeras från tredje land. Domstolen vägrade att anse att enbart denna egenskap kunde individualisera bolaget Plaumann och anförde att "sökanden [berörs] av det omtvistade beslutet i egenskap av importör av klementiner, dvs. på grund av en näringsverksamhet som, när som helst, får utövas av vem som helst och som därför inte är av den arten att den kännetecknar sökanden i förhållande till det överklagade beslutet på samma sätt som den som beslutet är riktat till".

49. ARM har i andra hand åberopat en faktisk situation som särskiljer bolaget från alla andra personer som är verksamma i samma sektor. ARM har hävdat att bolaget före antagandet av förordning nr 304/97 har ingått olika avtal för leverans av delvis slipat ris med kunder etablerade i gemenskapen och därefter köpt skalat ris från Surinam för att uppfylla dessa avtal. Enligt ARM har dessa avtal inte kunnat fullgöras på grund av tillämpningen av den omtvistade förordningen. Denna faktiska situation visar att ARM personligen berörs av sagda förordning i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

50. Det faktum att kommissionen för att fatta ett beslut är skyldig att i kraft av särskilda bestämmelser beakta de negativa återverkningar som beslutet riskerar att få på ekonomin i en stat eller för berörda företag kan innebära att dessa klart identifieras under förutsättning att de bevisar att de befinner sig i en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra aktörer. Domstolen har likaså fastställt att artikel 109.1 i ULT-beslutet innehåller skyldigheter av detta slag.

51. Leveransavtal kan, om vissa villkor är uppfyllda, inom ramen för skyddsåtgärder som kommissionen antar med stöd av artikel 109.1 i ULT-beslutet eller rådet antar med stöd av artikel 1.5 och 1.7 i bilaga 4 till nämnda beslut särskilja ett företag och ge det möjlighet att betraktas som ett "berört företag" i den mening som avses i domstolens rättspraxis i det ovannämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen. Villkoren är följande:

- Leveransavtal som ingåtts med kunder etablerade i gemenskapen skall ha ingåtts före antagandet av rättsakten om införande av skyddsåtgärder.

- Det faktum att nämnda avtal helt eller delvis inte har fullgjorts skall bero på tillämpningen av den omtvistade rättsakten.

52. Det framgår i förevarande fall av de handlingar som ARM ingett att, i motsats till vad ARM har anfört, de leveransavtal som ingåtts med kunder etablerade i gemenskapen, i förevarande fall nederländska kunder, för leverans av 4 800 ton delvis slipat ris upprättades den 17 december 1996, det vill säga efter det att kommissionen delgav den nederländska regeringen sin avsikt att vidta de omtvistade åtgärderna. Det framgår likaså av handlingarna i målet att ARM vid detta datum kände till att kommissionen skulle vidta skyddsåtgärder. Då ARM bestämde sig för att ingå avtal efter det att kommissionen uttryckligen meddelat sin avsikt att införa skyddsåtgärder saknade bolaget grund för att kritisera kommissionen för att inte ha tagit hänsyn till en situation som per definition inte förelåg vid den tidpunkt då kommissionen utformade sitt beslut.

53. Det framgår likaså av de handlingar som ARM har lagt fram att, i motsats till vad bolaget har anfört, avtalen med kunder etablerade i Surinam för leverans av 8 400 ton brunt ris till Bonaire ingicks den 16 augusti 1996, det vill säga tidigare än de avtal som ingicks med kunder etablerade i gemenskapen. ARM kan följaktligen inte hävda att de avtal som ingåtts med de surinamesiska kunderna syftade till att ge ARM möjlighet att uppfylla sina åtaganden gentemot de nederländska kunderna.

54. Under förhandlingen slutligen har ARM framhållit att bolaget inte har begärt sådana licenser som kunde ha gjort det möjligt för bolaget att uppfylla sina åtaganden gentemot de kunder som var etablerade i gemenskapen. Som motivering till denna inställning har ARM hävdat att kunderna inte önskade detta på grund av att de ansåg den säkerhet som avser importlicenser vara alltför hög. Detta påstående visar att fullgörandet av avtalen inte har hindrats av tillämpningen av skyddsåtgärderna enligt förordning nr 304/97, nämligen kvoteringen av delvis slipat ris som kommer från ULT. Det framgår av handlingarna i målet att inte ett enda parti ris med ursprung i ULT var på väg till gemenskapen vid den tidpunkt då de omtvistade åtgärderna tillämpades.

55. Mot bakgrund av dessa olika uppgifter framgår att ARM inte har visat att den omtvistade förordningen angick bolaget på grund av egenskaper som är utmärkande för bolaget eller på grund av en faktisk situation som särskiljer det i förhållande till alla andra personer.

56. Då sökanden inte har visat att den personligen berörs av den omtvistade förordningen, saknas det följaktligen anledning att undersöka om denna direkt angår sökanden.

57. Det framgår av det som anförts ovan att ARM inte kan anses som ett "berört företag" i den mening som avses i domstolens rättspraxis. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall fastställa att talan inte kan upptas till sakprövning.

58. En prövning i sak av ansökan har följaktligen inte längre något syfte.

IV - Den nederländska regeringens grunder och yrkanden i mål C-110/97

59. Den nederländska regeringen har åberopat fem grunder som stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 109.1 i ULT-beslutet. Denna grund består av två delar. Som första del har den nederländska regeringen i huvudsak hävdat att artikel 132 i fördraget inte gör det möjligt för rådet att vidta skyddsåtgärder av skäl som avser kvantiteten ris eller prisnivån på ris med ursprung i ULT. Som andra del har den nederländska regeringen i andra hand gjort gällande att rådet inte har visat att kvantiteten eller prisnivån på ris med ursprung i ULT på ett betydande sätt har stört eller riskerar att störa gemenskapsmarknaden.

Den andra grunden, nämligen åsidosättande av artikel 109.2 i ULT-beslutet, består av fyra delar. Enligt den första delen har rådet inte följt den preferensordning för associeringen mellan EG, ULT, AVS och tredje land som införts genom fördraget, eftersom den angripna förordningen får den verkan att ris från ULT blir dyrare än ris som kommer från tredje land eller från AVS-staterna. Som andra del har den nederländska regeringen hävdat att rådet har underlåtit att undersöka om de vidtagna skyddsåtgärderna kunde få negativa effekter på ekonomin i Nederländska Antillerna och Aruba. Enligt denna grunds tredje del har den nederländska regeringen gjort gällande att rådet har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att som skyddsåtgärd välja en tullkvot i stället för ett minimipris. Som denna grunds fjärde del slutligen har den nederländska regeringen ansett att artikel 109.2 i ULT-beslutet har åsidosatts genom den angripna förordningen i det att säkerheten som avkrävs importörerna medför att lagstiftningen om särskilda tillämpningsföreskrifter för systemet med importlicenser för ris inte kan tillämpas.

Som tredje grund anser den nederländska regeringen att rådet och kommissionen har gjort sig skyldiga till maktmissbruk i det att de har använt sin befogenhet enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet i ett annat syfte än det syfte för vilket befogenheten har givits dem.

Enligt den fjärde grunden har den nederländska regeringen kritiserat rådet för att det har åsidosatt förfarandet för revidering av skyddsåtgärder i bilaga 4 till ULT-beslutet. Enligt nämnda regering har rådet underlåtit att på ett självständigt sätt undersöka förhållandena på marknaden för ris när det ersatte kommissionens skyddsåtgärder.

Som femte och sista grund anser den nederländska regeringen att förordning nr 304/97 inte har motiverats i enlighet med artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG).

V - Bedömning

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 109.1 i ULT-beslutet

Den första grundens första del

Argument

60. Som denna första grunds första del har den nederländska regeringen hävdat att det framgår av bestämmelserna i artikel 132 i fördraget att de fördelar som ges ULT inom ramen för det etappvisa förverkligandet av associeringen inte längre kan ifrågasättas av skäl som avser kvantiteterna av eller prisnivån på de produkter som importeras från ULT.

61. Den nederländska regeringen har framhållit att ULT-beslutet enligt artikel 131 i fördraget syftar till att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i ULT och att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen. I enlighet med artikel 133 i fördraget är det fullständiga avvecklandet av tullar till förmån för varor med ursprung i ULT vid deras införande till medlemsstaterna ett instrument som gör det möjligt att uppnå de tidigare nämnda målen.

62. Förverkligandet av dessa mål förutsätter enligt den nederländska regeringen att volymen eller priset på varor med ursprung i ULT inte kan motivera vidtagandet av skyddsåtgärder. Förverkligandet av syftet med ULT-ordningen, däribland ökad handel enligt artikel 3 r i fördraget, skulle definitivt äventyras om det medgavs att dessa skäl kunde motivera vidtagandet av sådana åtgärder. Skyddsåtgärderna får då den verkan att de tillintetgör den naturliga utvecklingen av handeln som är målet med fördraget.

63. Den nederländska regeringen har medgett att gemenskapen får vidta skyddsåtgärder, men endast då villkoren i artikel 134 i fördraget är uppfyllda.

Bedömning

64. Domstolen har inte godtagit den tolkning av artiklarna 131-134 i fördraget som föreslagits av den nederländska regeringen.

65. I dom av den 8 februari 2000 i målet Emesa Sugar har domstolen fastställt att "den dynamiska och stegvisa process som ULT:s associering med gemenskapen utgör visserligen kräver att hänsyn tas till de resultat som har uppnåtts tack vare rådets tidigare beslut, men att rådet ... när det beslutar om bestämmelser enligt artikel 136 andra stycket i fördraget, också samtidigt skall ta hänsyn till de principer som anges i fjärde delen i fördraget och andra principer i gemenskapsrätten, inbegripet de principer som är att hänföra till den gemensamma jordbrukspolitiken".

66. Domstolen har således medgett att rådet, inom ramen för de befogenheter det ges enligt artikel 136 i fördraget, i två fall kan tvingas att minska vissa förmåner som det tidigare har beviljat ULT.

67. Rådet har således undantagsvis och tillfälligt behörighet att, för att göra en avvägning mellan de olika mål som fastslås i fördraget, dra in eller minska de förmåner som tidigare tilldelats ULT, då det hos en gemensam marknadsorganisation har fastställts sådana betydande störningar som orsakats av tillämpningen av associeringsordningen för ULT eller då det föreligger en sådan risk.

68. Domstolen har inte heller godtagit "påståendet att skyddsåtgärderna endast kan införas om villkoren i artikel 134 är uppfyllda [eftersom] artikel 134 och artikel 136 andra stycket [har] skilda målsättningar".

69. Slutsatsen måste således dras att artikel 132 i fördraget, i motsats till vad den nederländska regeringen har hävdat, inte kan tolkas på så sätt att de fördelar som tillkommer ULT i samband med associeringens etappvisa förverkligande inte kan ifrågasättas av skäl som avser kvantiteterna av de varor som importeras från ULT eller deras prisnivå. Talan kan av denna anledning inte vinna bifall på den första grundens första del.

Den första grundens andra del

Argument

70. Som andra del har den nederländska regeringen i huvudsak hävdat att rådet inte har visat att importen av ris med ursprung i ULT på grund av dess kvantiteter och prisnivå riskerat att orsaka allvarliga störningar på gemenskapens marknad för ris.

71. Den nederländska regeringen som grundat sig på uppgifter som lämnats av kommissionen har avsett att visa att de importerade kvantiteterna ris med ursprung i ULT till gemenskapen inte kunde utgöra någon riskfaktor för störning av gemenskapsmarknaden, eftersom gemenskapens produktion av Indicaris för åren 1995/1996 inte var tillräcklig för att tillgodose dess behov. Den nederländska regeringen har i detta avseende gjort gällande att underskottet under denna period uppskattades till 365 000 ton motsvarande slipat ris. Enligt de uppgifter som lämnats av den italienska regeringen, och som använts vid begäran om skyddsåtgärder, uppgick importen av ris med ursprung i ULT för perioden 1995/1996 till 212 087 ton motsvarande slipat ris. Jämförelsen mellan dessa siffror visar uppenbarligen att importen av ris med ursprung i ULT inte räcker till för att tillgodose gemenskapens behov av Indicaris. Den nederländska regeringen har därav dragit slutsatsen att rådet med orätt har fastställt att kvantiteten importerat ris med ursprung i ULT utgör ett hot om störning av marknaden men även att importen har orsakat störningar på marknaden.

72. Den nederländska regeringen som grundat sig på uppgifter i Weekly Rice Market News har även gjort gällande att påståendet i ingressen till förordning nr 304/97 att ris med ursprung i ULT kan saluföras på gemenskapsmarknaden till ett lägre pris än det pris till vilket ris med ursprung i gemenskapen kan saluföras med hänsyn till graden av förädling är uppenbart felaktigt. Eftersom gemenskapens producenter inte saluför delvis slipat ris är det enligt den nederländska regeringen nödvändigt att, för att kunna jämföra försäljningspriset på gemenskapsris och på ris med ursprung i ULT, referera till priset på riset i det sista bearbetningsskedet, det vill säga på stadiet för slipat ris, och inte i det inledningsskede som paddyriset utgör.

Den nederländska regeringen har noterat att gemenskapens ris saluförs i form av paddyris och att köparna - mjölnarna som mestadels återfinns i de medlemsstater där paddyriset odlas - bearbetar detta paddyris från gemenskapen till slipat ris. I bearbetningen från skalat ris med ursprung i ULT till delvis slipat ris och, därefter, i bearbetningen i gemenskapen av detta delvis slipade ris till slipat ris ingår dock ytterligare en post för bearbetningskostnaden, i vilken även den mellanliggande mjölnarens vinstmarginal ingår. Den nederländska regeringen har hävdat att en ökning av priset på italienskt och spanskt ris under år 1997 jämfört med interventionspriset på paddyris visar att gemenskapens paddyris inte fortsatte att understiga interventionspriset, även under den period då skyddsåtgärderna tillämpats.

73. Den nederländska regeringen anser slutligen att rådet inte har visat på något eventuellt orsakssamband mellan importen av ris med ursprung i ULT och hotet om störningar på gemenskapens marknad för ris. Nämnda regering har hävdat att priset på världsmarknaden är påtagligt lägre än priset på ris med ursprung i ULT. Det är följaktligen importen av det ris som kommer från tredje land (bland annat Amerikas förenta stater och Egypten), befriat från importtullar, som har ett avgörande inflytande på gemenskapens marknad. Då den nederländska regeringen anser att den har visat att varken priset eller kvantiteterna, tagna var för sig, kan leda till någon störning eller till hot om störning av den inre marknaden, drar den slutsatsen att dessa två faktorer i förening än mindre kan medföra en störning eller hot om störning av marknaden.

74. Rådet, kommissionen och den spanska, den franska och den italienska regeringen har bestridit den nederländska regeringens påståenden. De har i huvudsak hävdat att rådet med tillämpning av artikel 109 i ULT-beslutet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och att rådet i förevarande fall skäligen kunde ha kommit fram till den slutsatsen att den berörda importen på grund av den sammanlagda effekten av kvantitet och prisnivå orsakar störningar på gemenskapens marknad för ris. De ovannämnda har hävdat att de uppgifter som den nederländska regeringen lämnat är omtvistliga, eftersom de grundar sig på partiella analyser som inte i något fall kan ersätta den övergripande utvärdering som rådet har företagit. Rådet har nämligen angett att de siffror som det har lämnat härrör från uppgifter från Eurostat (Europeiska gemenskapernas statistikkontor).

75. Vad gäller de importerade kvantiteterna från ULT har den spanska, den franska och den italienska regeringen gjort gällande att importen av ris med ursprung i ULT har tredubblats under de tre senaste regleringsåren och att denna svindlande ökning, i förening med den enorma produktionspotentialen i ULT, bland annat på grund av tillämpningen av regeln om kumulation av ursprung mellan AVS och ULT, har varit avgörande för vidtagandet av skyddsåtgärden.

Det framgår nämligen av handlingarna från rådet att importen av ris motsvarande slipat ris från ULT under följande regleringsår uppgick till

- 1992/1993 - 77 221 ton,

- 1993/1994 - 101 022 ton,

- 1994/1995 - 108 394 ton,

- 1995/1996 - 212 087 ton.

76. Vad gäller priset har kommissionen och den spanska och den franska regeringen hävdat att jämförelserna måste göras homogent, det vill säga på nivån av delvis slipat ris eller skalat ris, eftersom det är på denna nivå som konkurrensen mellan ris av olika ursprung förekommer. Härav följer att det faktum att bearbetningen av ris med ursprung i ULT kräver ytterligare ett bearbetningssteg saknar betydelse.

77. Kommissionen och den spanska och den franska regeringen har hävdat att detta ytterligare bearbetningsstadium från ekonomisk synpunkt säkerligen inte är nödvändigt, eftersom det delvis slipade riset med ursprung i ULT i risanläggningarna i gemenskapen undergår samma typ av bearbetning som det skalade riset från gemenskapen (eller från tredje land). Nyssnämnda har konstaterat att förstainstansrätten i domen i målet ARM-1 för övrigt har ansett att kommissionen inte hade gjort någon oriktig bedömning genom att beräkna priserna på stadiet för delvis slipat ris.

78. Kommissionen har framhållit att det ännu enklare kan bevisas att den påtagligt lägre prisnivån på ris med ursprung i ULT i förhållande till priset på gemenskapsmarknaden har givit upphov till störningar på denna marknad. Kommissionens resonemang grundar sig på vad förstainstansrätten har fastställt i domen i målet ARM-1.

Förstainstansrätten har i punkt 130 i domen i målet ARM-1 angett följande: "Förstainstansrätten anser att kommissionen inte har gjort något uppenbart bedömningsfel genom att på detta stadium [nämligen på stadiet för delvis slipat ris] jämföra priserna på de två råvarorna. Detta val visar först och främst på den omsorg som kommissionen har visat genom att jämföra de två aktuella produkterna vid samma stadium för bearbetning. Vidare får det anses vara rimligt att kommissionen jämförde de två konkurrerande produkterna på stadiet för delvis slipat ris på gemenskapsmarknaden, eftersom antilliskt ris såldes på detta stadium på gemenskapsmarknaden, och att för detta ändamål räkna ut ett teoretiskt pris för gemenskapens delvis slipade ris. Vad gäller uträkningen av priset anser förstainstansrätten att sökandena inte har lyckats ifrågasätta kommissionens föreslagna beräkningar eftersom de har begränsat sig till att påstå att kostnaderna för bearbetning och extrakostnaderna var för höga eller att bestrida den använda konverteringsavgiften mellan de olika nivåerna för bearbetning, utan att rättfärdiga sin åsikt ... Slutligen kan sökandena inte anmärka på kommissionen för att den har räknat ut ett teoretiskt pris för gemenskapens delvis slipade ris, eftersom deras egna föreslagna jämförelse även den baseras på en uträkning av ett teoretiskt pris, nämligen det för helt slipat ris som producerats av antilliskt delvis slipat ris ..."

Förstainstansrätten har därav, i punkt 131 i samma dom, dragit slutsatsen att "kommissionen med rätta har kommit fram till att det förelåg en markant skillnad i pris mellan gemenskapens ris och antilliskt ris vilket kunde ha orsakat prisfallet på gemenskapens ris mellan september 1992 och januari 1993".

79. Enligt kommissionen framgår det av dessa domskäl att förstainstansrätten har medgett att kommissionen har fastställt att priset på det antilliska riset var påtagligt lägre än priset på gemenskapens ris. Den faktiska situation som har givit förstainstansrätten möjlighet att komma fram till denna slutsats beskrivs i punkt 124 i domen i målet ARM-1 i vilken anges att minimipriset för gemenskapens paddyris under perioden i fråga var högre än priset för antilliskt delvis slipat ris. Då den beräkningsmetod som kommissionen använt godkänts av förstainstansrätten har kommissionen föreslagit att den skall användas i förevarande fall. Kommissionen har noterat att minimipriset för gemenskapens paddyris i december 1996 ökade med 8,5 procent i förhållande till år 1993 och att priset för antilliskt delvis slipat ris sjönk med 11 procent i förhållande till år 1993.

80. Kommissionen har därav dragit slutsatsen att det antilliska riset som redan år 1993 kostade mindre än gemenskapens ris har blivit ännu billigare år 1996, medan gemenskapens ris som år 1993 var dyrare än det antilliska riset har blivit dyrare år 1996. Skillnaden mellan priserna har således ökat till nackdel för gemenskapens ris.

81. Vad slutligen gäller orsakssambandet har rådet, kommissionen och den spanska, den franska och den italienska regeringen svarat att rådet i fråga om tillämpning av artikel 109 i ULT-beslutet har stort utrymme för skönsmässig bedömning och att rådet i förevarande fall skäligen kunde komma fram till att den berörda importen på grund av den sammanlagda effekten av kvantitet och prisnivå orsakar störningar på gemenskapens marknad för ris. Rådet, kommissionen och den spanska, den franska och den italienska regeringen har med hänvisning till domen i målet ARM-1 noterat att förstainstansrätten har ansett att kommissionen med stöd av en väsentlig minskning av priset för gemenskapens paddyris som sammanföll i tiden med en väsentlig ökning av importen av antilliskt ris hade fog för att anse att villkoren i artikel 109.1 i ULT-beslutet var uppfyllda. De nyssnämnda har gjort gällande att den oskäliga ökningen av den antilliska importen på nytt år 1996 medförde en kraftig sänkning av priset på gemenskapens Indicaris till väl under interventionspriset och kräver ett skyndsamt initiativ från rådet för att skydda samstämmigheten i den gemensamma jordbrukspolitiken. Rådet, kommissionen och den spanska, den franska och den italienska regeringen anser att det följaktligen, för att vidta skyddsåtgärder, räcker att allvarliga indicier ger anledning att tro att import med ursprung i ULT medför eller kan medföra problem i gemenskapen, och att hänvisningen till begreppet "orsakssamband" således endast skapar förvirring.

82. Den spanska regeringen har tillfogat att den nederländska regeringen i stället för att behandla frågorna om pris och volym separat borde ha intresserat sig för den väsentliga faktorn, nämligen att den yttersta grunden för skyddsåtgärder ligger i den sammanlagda effekten av importerade kvantiteter och prisnivå.

Bedömning

83. Enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet får kommissionen vidta skyddsåtgärder i två fall:

- då tillämpningen av ULT-beslutet resulterar i allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen eller inom en eller flera av dess medlemsstater, eller om den resulterar i att deras externa ekonomiska stabilitet äventyras,

- då det uppstår svårigheter som kan leda till en försämring inom en sektor av gemenskapens verksamhet eller i en region inom gemenskapen.

84. I det första fallet "måste det ... föreligga ett orsakssamband, eftersom skyddsåtgärderna skall syfta till att upphäva eller mildra de svårigheter som uppstått inom den aktuella sektorn. Vad gäller det andra fallet krävs det dock inte att de svårigheter som utgör grunden för införandet av en skyddsåtgärd beror på ULT-beslutets tillämpning".

85. Kännetecknen för de två olika fallen som anges i artikel 109.1 kan vara för handen i en och samma faktiska situation varvid kommissionen ändå ges möjlighet att vidta skyddsåtgärder, i enlighet med befogenheten genom ULT-beslutet. I domen i målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen har domstolen nämligen fastställt att även om det enligt skrivningen föreligger en skillnad i fråga om villkoren för genomförande av de båda fallen som ger kommissionen rätt att vidta skyddsåtgärder innebär detta inte att "omständigheter som har samband med det ena eller det andra fallet inte kan beaktas i sin helhet för att slutsatsen skall kunna dras att en medlemsstats begäran om skyddsåtgärd är berättigad".

86. Enligt domstolens fasta rättspraxis har rådet inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i artikel 109 i ULT-beslutet ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

87. Domstolen har helt nyligen sett sig nödsakad att närmare ange omfattningen av den domstolsprövning som kan utövas under liknande omständigheter och därvid angett följande: "inom ett område där gemenskapsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, såsom i detta fall, [det] enbart är när en åtgärd framstår som uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet som åtgärdens lagenlighet kan påverkas. Begränsning av domstolens prövning gäller i synnerhet om rådet måste göra en avvägning mellan skiljaktiga intressen och således måste välja en lösning inom ramen för de politiska val som ingår i dess ansvarsområden ..."

88. Denna rättspraxis kan jämföras med den rättspraxis som domstolen systematiskt åberopar när den skall kontrollera lagenligheten hos sådana rättsakter som antagits av gemenskapsinstitutionerna och som innebär en komplicerad ekonomisk bedömning. I denna typ av fall har domstolen utgått från antagandet att gemenskapsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och att det endast är när en åtgärd framstår som uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet som åtgärdens lagenlighet kan påverkas.

89. Vid en sådan kontroll av det lagenliga i utövandet av en befogenhet som förutsätter att gemenskapsinstitutionerna gör en komplicerad ekonomisk bedömning skall domstolsprövningen följaktligen begränsas till en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

90. Vidare har domstolen även ansett att det utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapsinstitutionerna har vid bedömningen av en komplicerad ekonomisk situation inte enbart gäller innehållet i och räckvidden av de bestämmelser som skall antas, utan även i viss utsträckning fastställandet av de grundläggande sakförhållandena, bland annat på så sätt att dessa institutioner har rätt att i förekommande fall grunda sig på en helhetsbedömning.

91. Domstolen skall slutligen vid denna kontroll ta hänsyn till de uppgifter som rådet förfogar över vid den tidpunkt det vidtar de omtvistade åtgärderna.

92. Det framgår av handlingarna i akten, av svaren på de av domstolen ställda frågorna, av förhandlingen och av ingressen till den omtvistade förordningen att rådet har tagit hänsyn till olika parametrar innan det har dragit slutsatsen att det var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder.

93. På grundval av uppgifter från Eurostat som utför helhetsanalyser, vars tillförlitlighet den nederländska regeringen inte har ifrågasatt, har rådet följaktligen, vad gäller kvantiteterna av ris som importerats från ULT, ansett att det har skett en betydande och snabb ökning av importen av ris med ursprung i ULT.

94. Det framgår även av föreliggande förfarande att den nederländska regeringen har medgett att importen av ris med ursprung i ULT under den omtvistade perioden har ökat i väsentlig utsträckning. Nämnda regering har dock framhållit att det behov av Indicaris som föreligger i gemenskapen inte alltid tillgodoses, trots denna massiva import av ris med ursprung i ULT. Den nederländska regeringen förefaller att därav dra slutsatsen att skyddsåtgärder gentemot ULT är motiverade enbart då det föreligger en inre överskottsproduktion av Indicaris.

95. Om den nederländska regeringens resonemang godtogs skulle det, enligt min uppfattning, i viss utsträckning innebära att denna regering gavs befogenhet att på egen hand fastställa den gemensamma jordbrukspolitiken på marknaden för Indicaris och bestämma hur och från vilken källa gemenskapens behov på detta område skall tillgodoses. Det framgår dock att gemenskapen inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken inom rissektorn har beslutat att stimulera gemenskapens jordbrukare att avstå från produktion av Japonicaris (överskottsproduktion) till förmån för Indicaris. Enligt min uppfattning skulle ansträngningarna för omställning av denna jordbrukssektor allvarligt äventyras om ULT tilläts leverera gemenskapens totala behov av Indicaris.

96. Det följer av det som anförts ovan att den nederländska regeringen inte har styrkt att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning när det har ansett att importen av ris med ursprung i ULT ökat kraftigt och att denna ökning krävt vidtagandet av skyndsamma kontrollåtgärder.

97. Vad gäller prisnivån har skillnaderna mellan den nederländska regeringens beräkningar och rådets beräkningar sitt ursprung i deras diametralt motsatta val av bearbetningsskede i förhållande till vilket priset på råvaror skall jämföras och metoder för beräkning av priset fastställas, bland annat vad avser det omräkningstal som skall användas mellan de olika bearbetningsnivåerna.

98. Förstainstansrätten har som framgått av domen i målet ARM-1 just analyserat dessa olika beräkningsmetoder. Förstainstansrättens resonemang och de slutsatser den har kommit fram till förefaller enligt min mening kunna överföras på förevarande fall. Den nederländska regeringen har nämligen i lika liten omfattning som inför förstainstansrätten i målet ARM-1 i förevarande fall kunnat motivera att rådets beräkningsmetod för att fastställa prisnivån på ris med ursprung i ULT och i gemenskapen var uppenbart felaktig. Det är ostridigt att de beräkningsmetoder som både rådet och den nederländska regeringen har föreslagit grundar sig på ett teoretiskt pris.

99. Den nederländska regeringen har således inte heller styrkt att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att, mot bakgrund av de uppgifter rådet hade vid den tidpunkt då skyddsåtgärderna enligt den omtvistade förordningen vidtogs, anse att det förelåg en markant skillnad mellan priset på gemenskapens ris och priset på antilliskt ris.

100. Vad gäller orsakssambandet måste det fastställas att den nederländska regeringen inte har bestridit att det förekom betydande störningar på den inre marknaden för ris under den omtvistade perioden. Nämnda regering har medgett att priset på gemenskapens Indicaris inte har upphört att sjunka under denna period, trots denna sektors underskottsmässiga karaktär och trots bättre skördar i Spanien. Den nederländska regeringen har dock hävdat att dessa störningar beror på den massiva importen av ris med ursprung i tredje land, bland annat Förenta staterna och Egypten. Rådet har på denna punkt, utan att den nederländska regeringen opponerat sig, hävdat att något avtal om genomförande av rådets förordning (EG) nr 1522/96 av den 24 juli 1996 om öppnande och förvaltning av vissa tullkvoter för import av ris och brutet ris ännu inte har ingåtts med Förenta staterna, som tilldelas en betydande del av de nämnda kvoterna. Denna kvantitet utgör därför till största delen ännu endast en potential med avseende på marknaden. Rådet har slutligen angett att det endast är Japonicaris som odlas i Egypten. Denna omständighet har inte varit föremål för diskussion.

101. Den nederländska regeringen har följaktligen inte styrkt att de betydande störningar som rådet har noterat på marknaden för ris berodde på den massiva importen av ris med ursprung i tredje land.

102. Det följer av vad ovan anförts att rådet som, i enlighet med bestämmelserna i artikel 131 i fördraget och följande artiklar å ena sidan och artikel 40 i EG-fördraget (nu artikel 34 EG i ändrad lydelse) och följande artiklar å den andra sidan, är skyldigt att genomföra konkurrerande handlingsprogram, med hänsyn till den bristande jämvikt som redan föreligger på den inre marknaden, den fortsatta ökningen av importen av ris med ursprung i ULT och sänkningen av priset på ris från ULT, rättmätigt har kunnat anse att

- priset från ULT, genom den sammanlagda effekten av kvantitet och prisnivå, var upphovet till störningarna på gemenskapens marknad för ris,

- situationen inte kunde annat än förvärras om skyddsåtgärder inte vidtogs.

103. Då det således inte bevisats att rådet gjort en uppenbart oriktig bedömning föreslår jag att domstolen fastställer att talan inte kan vinna bifall på den första grundens andra del.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 109.2 i ULT-beslutet

104. Som andra grund, bestående av fyra olika delar, har den nederländska regeringen kritiserat rådet för att ha åsidosatt proportionalitetsprincipen enligt artikel 109.2 i ULT-beslutet. I denna bestämmelse föreskrivs som bekant att "prioritet [skall] ges åt sådana åtgärder som så litet som möjligt stör associeringen och gemenskapens funktion. Dessa åtgärder skall inte överskrida gränserna för vad som är strikt nödvändigt för avhjälpande av de svårigheter som har uppstått".

105. Den nederländska regeringen har i det hänseendet nämligen hävdat att skyddsåtgärderna som rådet har vidtagit i förevarande fall

- åsidosätter preferensordningen mellan EG, ULT, AVS och tredje land (första delen),

- får negativa återverkningar på ekonomin i Nederländska Antillerna och Aruba (andra delen),

- inte är anpassade till det eftersträvade målet i den mån införandet av ett minimipris skulle ha varit lämpligare (tredje delen),

- är alltför tvingande och uppenbart oproportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet (fjärde delen).

106. Den nederländska regeringen avser således att visa att skyddsåtgärderna enligt förordning nr 304/97 är uppenbart olämpliga för det mål som gemenskapslagstiftaren eftersträvar, att de inte är nödvändiga för att detta mål skall uppnås och att det hade varit möjligt att tillgripa andra mindre tvingande medel.

107. Dessa olika argument innebär att åsidosättandet av proportionalitetsprincipen återigen åberopas, enligt vilken det krävs att gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte överskrider de gränser för vad som är lämpligt och nödvändigt för att förverkliga de mål som föreskrifterna i vederbörlig ordning syftar till, eftersom det är självklart att det vid ett val mellan flera lämpliga åtgärder är lämpligt att använda sig av den åtgärd som är minst tvingande, och att vållade olägenheter skall stå i proportion till de åsyftade målen.

Den andra grundens första del

Argument

108. Som första delgrund har den nederländska regeringen kritiserat rådet för att ha åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att skyddsåtgärderna som vidtagits enligt förordning nr 304/97 har fått till verkan att de placerat ULT i en ofördelaktig situation i förhållande till AVS-länderna och tredje land. Skyddsåtgärderna har möjliggjort för de sistnämnda att till gemenskapens territorium importera större kvantiteter ris än de kvantiteter som är tillåtna för ULT. Den nederländska regeringen har således hävdat att rådet inte har iakttagit den preferensordning mellan EG, ULT, AVS och tredje land som föreskrivs i den särskilda associeringsordningen i fördragets fjärde del.

109. Den nederländska regeringen har påpekat att de skyddsåtgärder som införts genom förordning nr 304/97 under perioden från januari till april 1997 fått till följd att importen av skalat ris med ursprung i ULT, vilken är befriad från tullavgift, begränsats till 44 728 ton, medan tillämpningen av förordning nr 1522/96 parallellt medgett import till gemenskapen av motsvarande 69 488 ton skalat ris med ursprung i tredje land, vilken är befriad från tullavgift.

110. Den nederländska regeringen har därav dragit slutsatsen att rådet med denna åtgärd har placerat ULT i en ekonomiskt ofördelaktig ställning i förhållande till tredje land.

111. Rådet, kommissionen och den spanska regeringen har bestridit dessa påståenden.

Bedömning

112. Domstolen kan med hänsyn till de ovannämnda principerna endast se sig nödsakad att vidta sanktionsåtgärder mot rådet för att inte ha iakttagit preferensordningen mellan EG, ULT, AVS och tredje land, om rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning. Så vore fallet om det, i förhållande till de uppgifter som rådet hade vid den tidpunkt då skyddsåtgärderna vidtogs, tydligt visade sig att genomförandet av förordningarna nr 304/97 och 1522/96 med nödvändighet skulle ha lett till att AVS-länderna och tredje land placerades i en konkurrenssituation som obestridligen var förmånligare än konkurrenssituationen för ULT.

113. Det framgår av handlingarna i målet att förordning nr 1522/96, som tillåter import till gemenskapen av Indicaris med ursprung i tredje land som är befriad från tullavgift, vid den tidpunkt då rådet vidtog de omtvistade skyddsåtgärderna till stor del inte var tillämplig. Något avtal för genomförande av denna förordning hade nämligen inte ingåtts med Förenta staterna. Detta land har dock tilldelats en väsentlig del av kvoterna. I artikel 1.3 i förordning nr 1522/96 föreskrivs nämligen att vad gäller kvoten enligt artikel 1.1 a i nämnda förordning - det vill säga 63 000 ton tullfritt ris som omfattas av KN-nummer 1006 30 - tilldelas Förenta staterna en kvantitet motsvarande 38 721 ton. På grund av den provisoriska karaktären hos de omtvistade skyddsåtgärderna, som var tillämpliga endast under fyra månader, har rådet rättmätigt kunnat anse att importen av ris med ursprung i tredje land med nolltullsats hade små chanser att konkurrera med riset med ursprung i ULT. Det skall även framhållas att tredje land under den omtvistade perioden endast har kunnat utnyttja de förmånliga regler som genomförts genom artikel 1.1 a i förordning nr 1522/96 för 19 000 ton av resterande 24 279 ton.

114. Såsom kommissionen har påpekat omfattas dessutom importen från tredje land och AVS-länder, i motsats till importen från ULT, i princip av tullavgifter. Tredje land och AVS-länder kan, till skillnad från ULT, dessutom aldrig utnyttja regeln om kumulation av ursprung, vilket gör att de inte har möjlighet att på konstgjord väg öka sin produktionskapacitet.

115. Det följer av vad anförts ovan att tillämpningen av förordning nr 304/97 inte har lett till att AVS-länderna och tredje land har försatts i ett konkurrensläge som är uppenbart fördelaktigare än ULT-ländernas.

Andra grundens andra del

Argument

116. Den nederländska regeringen har kritiserat rådet för att, vid antagandet av förordning nr 304/97, inte ha tagit hänsyn till skyddsåtgärdernas inverkan på ekonomin och utvecklingen i Nederländska Antillerna och Aruba.

117. Den nederländska regeringen har i detta avseende gjort gällande att iakttagandet av detta villkor skulle ha krävt ett verkligt samförstånd mellan gemenskapens institutioner och de länder som berörs av åtgärderna. Enligt sökanden var det dock ett uteslutande formellt möte som kommissionen organiserade under december månad 1996, eftersom kommissionen redan hade sin åsikt klar om nödvändigheten av att vidta skyddsåtgärder.

118. Detta tillvägagångssätt har enligt sökanden åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar. De företag som vid den tidpunkt då de nämnda åtgärderna vidtogs hade partier av ris med ursprung i ULT under transport till gemenskapen har "lämnats i sticket".

119. Rådet, kommissionen och den spanska regeringen har bestridit dessa argument.

Bedömning

120. Den nederländska regeringens påståenden saknar enligt min uppfattning grund.

121. Den nederländska regeringen har i förevarande fall inte framlagt något bevis till stöd för sitt påstående att kommissionen organiserade ett samrådsmöte under december månad 1996 angående nödvändigheten av att införa skyddsåtgärder, men att det redan hade fattat sitt beslut.

122. Den nederländska regeringen har heller inte visat att Nederländska Antillernas situation inte har varit föremål för en ingående undersökning när det gäller skyddsåtgärdernas eventuella inverkan på dess ekonomi.

123. Det skall i fråga om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar erinras om att de ekonomiska aktörerna enligt fast rättspraxis inte kan ha berättigade förväntningar på vidmakthållandet av en situation, som kan ändras genom beslut som institutionerna fattar inom ramen för sin skönsmässiga bedömning.

124. Domstolen har ändå fastställt att gemenskapslagstiftaren inte, utan att åsidosätta principen om skydd för berättigade förväntningar, kunde anta åtgärder som har till verkan att beröva en ekonomisk aktör rättigheter som han, med undantag för ett överordnat allmänintresse, rättmätigt kunde förvänta sig. Ett fastställande av att denna princip har åsidosatts förekommer bland annat då åtgärderna i fråga medför retroaktiva verkningar.

125. Det framgår av punkterna 53-55 i detta förslag till avgörande att så inte är fallet i förevarande mål.

126. Talan kan således inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

Den andra grundens tredje del

Argument

127. Som tredje delgrund har den nederländska regeringen hävdat att de skyddsåtgärder som införts genom förordning nr 304/97 är olämpliga för det mål som gemenskapslagstiftaren eftersträvar. Enligt nämnda regering skulle det ha varit lämpligare att välja ett minimipris. Därigenom skulle en dubbel målsättning ha kunnat uppfyllas, nämligen att förhindra överproduktionen av antilliskt ris och att kompensera underskottet av produktionen av Indicaris på gemenskapens marknad. Kommissionen skall för övrigt ha valt en sådan åtgärd år 1993.

128. Rådet, kommissionen och den spanska, den franska och den italienska regeringen har bestridit dessa påståenden.

Bedömning

129. Mot bakgrund av de tidigare nämnda principerna kan denna invändning endast godtas om det bevisas att den omtvistade åtgärden inte kan uppnå det eftersträvade målet, att den inte är nödvändig och att det skulle ha varit möjligt att tillgripa andra mindre tvingande och lika effektiva medel.

130. Förordning nr 304/97 syftar till att begränsa den tullfria importen av ris med ursprung i ULT som omfattas av KN-nummer 1006. Förordningen har vare sig till syfte eller verkan att förbjuda importen av dessa produkter sedan kvoten väl uttömts, så länge de berörda ekonomiska aktörerna har betalat de tullavgifter som kan utkrävas. Det skall även erinras om att den omtvistade förordningen har antagits med tillämpning av bestämmelserna i artikel 109.1 i ULT-beslutet. Det följer härav att förordningen skall respektera de principer och mål som införts genom detta beslut.

131. Målsättningarna med ULT-beslutet består i enlighet med bestämmelserna i fördraget i att främja handelsutbytet mellan ULT och gemenskapen, att möjliggöra det gradvisa avvecklandet av tullavgifter mellan ULT och gemenskapen och att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i ULT.

132. I motsats till den nederländska regeringens påståenden är de omtvistade skyddsåtgärderna, som utgörs av inrättande av tullkvoter, anpassade till det mål som gemenskapslagstiftaren eftersträvar, och som anges i förordning nr 304/97 och i ULT-beslutet.

133. Nederländska Antillerna tillåts nämligen genom tillämpningen av dessa åtgärder att till gemenskapen införa dels en viss kvantitet Indicaris som är befriad från tullavgift, dels ytterligare en kvantitet mot betalning av sådana tullavgifter som kan utkrävas.

134. Det har ingalunda styrkts att införandet av ett minimipris skulle ha medfört mindre störningar för ekonomin i ULT och ha varit lika effektivt för att uppnå de av gemenskapslagstiftaren eftersträvade målen. Den kritiserade skyddsåtgärden i domen i målet ARM-1 utgjordes för övrigt just av införandet av ett minimipris. De ekonomiska aktörer som är etablerade i Nederländska Antillerna framförde kritik mot att denna typ av åtgärder gjorde antilliskt ris dyrare på gemenskapens marknad än ris från tredje land eller AVS-länderna. De begärde följaktligen att förstainstansrätten skulle fastställa att denna åtgärd gick utöver vad som var strikt nödvändigt för att avhjälpa de störningar som konstaterats på gemenskapens marknad för ris. Förstainstansrätten gav sökandena rätt på denna punkt.

135. Det följer av vad ovan anförts att talan inte kan vinna bifall på den andra grundens tredje del.

Den andra grundens fjärde del

Argument

136. Som fjärde delgrund har den nederländska regeringen hävdat att den säkerhet som krävs av importörerna gör att lagstiftningen om särskilda tillämpningsföreskrifter för systemet med importlicenser för ris inte kan tillämpas.

137. Som stöd för denna anmärkning har den nederländska regeringen gjort gällande att den begärda säkerheten är oproportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas genom ULT-beslutet. Nämnda regering anser nämligen att det är fullständigt onormalt att den säkerhet som är tillämplig på importen från ULT skall motsvara de tullavgifter som tillämpas på tredje land.

138. Rådet, kommissionen och den spanska regeringen har bestridit dessa argument.

Bedömning

139. Målet med den omtvistade åtgärden är att förhindra spekulationsbeteenden. Åtgärden syftar till att avskräcka de ekonomiska aktörer som inte har någon verklig avsikt att till gemenskapen importera ris med ursprung i ULT från att ansöka om importlicenser. Ett mycket stort antal aktörer skulle nämligen i avsaknad av den säkerhet som följer med importlicensen ansöka om sådana licenser, om inte annat så för att förbehålla sig möjligheten att utnyttja denna rätt.

Ett sådant spekulationsbeteende får, med hänsyn till att det är en begränsad kvantitet ris som kan importeras utan tullavgift, den verkan att det berövar sådana ekonomiska aktörer som verkligen vill importera möjligheten att göra det. I avsaknad av denna typ av åtgärd skulle kvoten således snabbt uttömmas utan att det föreligger visshet om att licenserna har utfärdats omdömesgillt till de aktörer som verkligen kommer att utnyttja dem. Säkerheten som på så sätt följer med utfärdandet av importlicensen har till syfte att ge de vanliga aktörerna möjlighet att lättare erhålla en del av kvoten.

140. En sådan åtgärd berövar dessutom inte de aktörer som på allvar önskar ge sig in i handeln med ris till gemenskapen möjligheten att göra detta. Det ankommer nämligen på dem att ställa säkerheten för att erhålla importlicenserna. Säkerheten återbetalas till dem när de har bevisat att transaktionen har genomförts.

141. Slutsatsen måste således dras att den omtvistade åtgärden är nödvändig och anpassad till det eftersträvade målet.

142. Det skall slutligen noteras att den nederländska regeringen inte har föreslagit något annat sätt för att kunna uppnå de ovan beskrivna målen. Man kan således av denna anmärkning dra slutsatsen att den nederländska regeringen inte har ifrågasatt huruvida den kritiserade bestämmelsen i grunden är lämplig och nödvändig. Vad gäller anmärkningen mot den alltför höga säkerheten måste det konstateras att den nederländska regeringen inte har visat att ett lägre belopp skulle ha varit lika effektivt. Nämnda regering har således inte bevisat att rådet har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

143. Det följer av vad ovan anförts att den nederländska regeringen inte har bevisat att rådet genom att vidta den omtvistade åtgärden har åsidosatt proportionalitetsprincipen. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall fastställa att talan inte kan vinna bifall på den andra grunden.

Den tredje grunden: Maktmissbruk

Argument

144. Den nederländska regeringen har kritiserat rådet och kommissionen för att ha använt sin befogenhet enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet för ett annat syfte än det för vilket denna artikel har införts.

145. Den nederländska regeringen anser att artikel 109.1 i ULT-beslutet inte ger gemenskapslagstiftaren rätt att stoppa eller i väsentlig grad minska importen av ris med ursprung i ULT. Endast en ändring av ULT-beslutet i enlighet med det föreskrivna förfarandet - det vill säga regeln om enhällighet inom rådet - skulle ha kunnat ge gemenskapslagstiftaren möjlighet att uppnå detta syfte.

Bedömning

146. En rättsakt innebär maktmissbruk om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet.

Med denna grund kan slutligen endast sådana rättsakter angripas vars upphovsman haft rättsstridiga motiv eller varigenom upphovsmannen har kringgått ett särskilt föreskrivet förfarande, med undantag för rättsakter som förefaller ha grundats på objektiva hänsynstaganden eller som antagits vid utövandet av en därmed förknippad befogenhet.

147. Denna grund kan således endast ha framgång om det visar sig att den omtvistade förordningen inte har antagits i syfte att avhjälpa de störningar som har konstaterats på den gemensamma marknaden för ris, utan i andra syften, eller att artikel 109 i ULT-beslutet inte ger rådet rätt att avbryta eller minska importen av varor med ursprung i ULT av skäl som avser de störningar som har konstaterats, eller som kan komma att konstateras på den inre marknaden, och som är förknippade med importen till gemenskapen av ris med ursprung i ULT.

148. Det är ostridigt att den nederländska regeringen inte har bevisat att den omtvistade förordningen har antagits i andra syften än för att avhjälpa de störningar som har konstaterats på den gemensamma marknaden för ris eller för att förhindra allvarligare störningar än dem som redan förelåg. Det måste således anses att den angripna förordningen har antagits i syfte att uppnå det av gemenskapslagstiftaren eftersträvade målet.

149. Vad gäller val av förfarande enligt artikel 109 i ULT-beslutet har jag redan vid undersökningen av den första grunden angett att denna artikel tillåter kommissionen och rådet att införa skyddsåtgärder, såsom en tullkvot, som ger möjlighet att i väsentlig grad minska importen av ris med ursprung i ULT. Rådet kan följaktligen inte kritiseras för att ha utnyttjat denna rätt och därigenom ha gjort sig skyldigt till maktmissbruk.

150. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall fastställa att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av förfarandet för revidering av skyddsåtgärder enligt bilaga 4 till ULT-beslutet

Argument

151. Som fjärde grund har den nederländska regeringen i första hand kritiserat rådet för att inte på ett självständigt sätt ha undersökt förhållandena på marknaden för ris, när det med de regler som föreskrivs i förordning nr 304/97 ersatte och upphävde de regler som kommissionen utfärdat genom förordning nr 21/97.

152. Karaktären hos det revideringsförfarande som föreskrivs i bilaga 4 förutsätter enligt den nederländska regeringen att rådet, när det beslutar att anta ett annat beslut än det som kommissionen tidigare utfärdat, handlar självständigt i förhållande till vad kommissionen har fastställt. Rådet kan framför allt inte hänvisa till kommissionens fastställanden.

153. Den nederländska regeringen har hävdat att rådet inte har handlat självständigt, utan att det endast, på grundval av kommissionens påståenden om att villkoren enligt artikel 109 i ULT-beslutet var uppfyllda, har gjort en partiell bedömning av åtgärdens lagenlighet och lämplighet.

154. Den nederländska regeringen har i andra hand gjort gällande att kommissionen genom att utfärda skyddsåtgärderna enligt förordning nr 21/97 har åsidosatt bestämmelserna i bilaga 4 till ULT-beslutet i det att de nämnda åtgärderna endast är tillämpliga från och med den 1 januari 1997.

155. Enligt nämnda regering stadgar artikel 1.4 i bilaga 4 till ULT-beslutet att beslutet "skall tillämpas med omedelbar verkan" och att det inte har retroaktiv verkan.

156. Enligt den nederländska regeringen har rådet i förordning nr 304/97 inte korrigerat det faktum som påpekats, nämligen att förordning nr 21/97 och bilaga 4 till ULT-beslutet är oförenliga på den punkten.

157. Rådet, kommissionen och den spanska regeringen har bestridit dessa argument.

Bedömning

158. Det skall erinras om att gemenskapsinstitutionerna vid utövandet av den befogenhet som ges dem enligt artikel 109 i ULT-beslutet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolen kan endast se sig nödsakad att vidta åtgärder mot utövandet av denna befogenhet om det förefaller uppenbart att de antagna rättsakterna är olämpliga för det av gemenskapslagstiftaren eftersträvade målet, eller om en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller ett fel i fråga om de faktiska omständigheternas riktighet fastställts.

159. Vad gäller denna grunds första del kan jag inte godta den nederländska regeringens analys att rådet, då frågan hänskjutits till rådet i enlighet med det revideringsförfarande som anges i bilaga 4 till ULT-beslutet, skall företa en "självständig undersökning" på så sätt att det inte kan hänvisa till de handlingar som legat till grund för kommissionens beslut att vidta skyddsåtgärderna.

160. Rådets uppgift inom ramen för revideringsförfarandet består nämligen i att företa en omprövning, det vill säga att såsom detta ord anger, granska huruvida de tidigare vidtagna åtgärderna har blivit olämpliga. Det förefaller enligt min mening fullständigt logiskt, lagenligt och ändamålsenligt att rådet tar hänsyn till de uppgifter som har motiverat kommissionen att vidta skyddsåtgärder.

161. Vad gäller argumentet att rådet har nöjt sig med den presentation av den ekonomiska situationen som kommissionen har gjort, kan jag endast konstatera att den nederländska regeringen inte har åberopat några bevis som stöd för dessa påståenden.

162. Det förefaller enligt min uppfattning slutligen ej vara godtagbart att påstå att rådet inte har företagit en verklig omprövning av kommissionens beslut då det reviderade detta beslut.

163. Argumentet att rådet inte har respekterat artikel 1.4 i bilaga 4 till ULT-beslutet enligt vilken rådet åläggs att vidta åtgärder "med omedelbar verkan" och "utan retroaktiv verkan" förefaller enligt min mening irrelevant. Det följer uttryckligen av artikel 8 andra stycket i den omtvistade förordningen att rådet har sett till att de nya åtgärderna som vidtagits vid utgången av revideringsförfarandet skall tillämpas omedelbart, utan retroaktiv verkan.

164. Det har dessutom, vilket redan har behandlats, i förevarande fall inte åberopats någon omständighet till stöd för påståendet att leveransavtal var under genomförande då kommissionen och rådet beslöt att anta förordning nr 21/97 och den omtvistade förordningen.

165. Det följer av vad ovan anförts att talan inte kan vinna bifall på den grund som avser åsidosättande av revideringsförfarandet enligt bilaga 4 till ULT-beslutet.

Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

Argument

166. Den nederländska regeringen har kritiserat rådet för att ha begränsat sig till att nästan bokstavligt återge den motivering som vanligen ges av institutionerna när de beslutar att vidta skyddsåtgärder på grundval av artikel 109 i ULT-beslutet.

167. Nämnda regering har gjort gällande att den omtvistade förordningen inte innehåller någon konkret uppgift eller precisering i fråga om vilka kriterier och omständigheter som rådet har beaktat för att motivera att de vidtagna åtgärderna var berättigade i förevarande fall. I sjätte övervägandet till förordning nr 304/97 nöjde sig därför rådet med att påstå att ris med ursprung i ULT kan saluföras på gemenskapsmarknaden till ett klart lägre pris än det pris till vilket ris med ursprung i gemenskapen kan saluföras, med hänsyn till graden av förädling, utan att ange vilken grad av förädling som används för att beräkna priset eller närmare ange den prisnivå som fastställts vid denna beräkning.

168. Rådet, kommissionen och den spanska och den franska regeringen har bestridit dessa argument.

Bedömning

169. Enligt fast rättspraxis är motiveringsskyldighetens omfattning beroende av beskaffenheten hos rättsakten i fråga, och vad beträffar rättsakter med allmän giltighet kan motiveringen begränsas till att ange den helhetssituation som har lett fram till antagandet av den och de allmänna mål som skall uppnås med den.

170. Domstolen har på samma sätt vid upprepade tillfällen fastställt att det av motiveringen klart och tydligt skall framgå hur den gemenskapsinstitution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.

171. Dessutom kan det enligt fast rättspraxis "inte krävas att motiveringen till en rättsakt innehåller alla de särskilda faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för rättsakten, så länge den ingår i ett större systematiskt sammanhang".

172. Domstolen har med denna formulering velat ange att det faktum måste beaktas att den omtvistade rättsakten är en del av en serie förordningar och att den ingår i detta sammanhang. Domstolen har i det fallet ansett att gemenskapslagstiftaren kan nöja sig med att hänvisa till andra förordningar och deras motiveringar för att förklara skälen till antagandet av den omtvistade rättsakten.

173. Då de åtgärder som ingår i ett sammanhang av förordningar oftast är tekniska bestämmelser avsedda för experter på området har domstolen ansett att en motivering på detta sätt - "genom hänvisning" till tidigare förordningar - kan visa sig vara helt begriplig för den som den riktar sig till.

174. Domstolen har slutligen angett att det på områden där gemenskapslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid val av de medel som krävs för att genomföra en komplicerad politik, räcker om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten. Det är i det fallet onödigt att kräva en särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts.

175. I ett liknande fall har domstolen dragit slutsatsen av dessa principer och förklarat att vid vidtagandet av åtgärder som avser tillämpningen av den gemensamma handelspolitiken "ankommer det på rådet att bedöma om resultaten av tillämpningen av en förordning som det har utfärdat medför att det finns anledning att göra vissa ändringar i denna. Följaktligen behövde rådet, i motsats till vad [sökande-]regeringen har gjort gällande, inte i motiveringen åberopa en förändring av de omständigheter som hade lett fram till fastställandet av den första kvoten". Domstolen har även framhållit att "eftersom rådet redogjorde för de eftersträvade målen, behövde det inte motivera de tekniska lösningar som det valde och i synnerhet inte storleken på ökningen av den omtvistade kvoten".

176. Det kan i förevarande fall påpekas att den omtvistade förordningen är en rättsakt med allmän giltighet och att den ingår i en serie förordningar som utfärdats av gemenskapsinstitutionerna i syfte att genomföra och förena två komplicerade handlingsprogram, nämligen det program som den gemensamma jordbrukspolitiken eftersträvar på marknaden för ris och det program som den ekonomiska politik söker uppnå som utarbetats inom ramen för reglerna om associering med ULT.

177. Det framgår dessutom att samtliga förhållanden som har lett fram till antagandet av den omtvistade förordningen närmare anges i motiveringen till denna.

Det anges följaktligen i första övervägandet att vidtagandet av skyddsåtgärderna har sitt ursprung i de italienska och spanska regeringarnas begäran därom. Skrivelser från dessa regeringar har åberopats, vars innehåll visserligen inte har angetts, men som den nederländska regeringen, vilket inte har bestridits, har kunnat ta del av och således få tillgång till de anmärkningar och omständigheter som regeringarna har grundat sig på. Det har för övrigt angetts att den sammanlagda effekten av kvantitet och lågt pris som erbjuds av ULT blir att ris med ursprung i ULT orsakar störningar på den gemensamma marknaden för ris. Det har dessutom förklarats att den gemensamma marknaden för ris kännetecknas av en instabil situation som orsakats av år av torka under regleringsåren 1994/1995 och 1995/1996 och av underskott i produktionen av Indicaris.

178. I motiven till den omtvistade förordningen förklaras även de allmänna mål som förordningen avser att uppnå.

Det har bland annat angetts att de störningar som konstaterats på gemenskapens marknad för Indicaris, och som orsakats av importen av ris med ursprung i ULT, riskerar att förstöra gemenskapslagstiftarens ansträngningar som består i att genom ett tillfälligt stöd per hektar uppmuntra gemenskapsproducenterna att utöka odlingen av Indicaris och att det följaktligen är lämpligt att anta skyddsåtgärder avsedda att förhindra att dessa störningar förvärras och att ansträngningarna för att ställa om den gemensamma jordbrukspolitiken inom rissektorn äventyras.

179. Slutsatsen skall dras att rådet på ett klart och tydligt sätt har visat hur det har resonerat vid antagandet av den omtvistade förordningen.

180. Härav följer att talan inte kan vinna bifall på denna sista grund.

Förslag till avgörande

181. Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall,

1) i mål C-110/97

- ogilla talan,

- föplikta Konungariket Nederländerna att bära sin rättegångskostnad samt ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnad,

- besluta att Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader,

2) i mål C-451/98

- avvisa talan,

- förplikta Antillean Rice Mills NV att bära sin rättegångskostnad samt ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnad,

- besluta att Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Konungariket Nederländerna och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina rättegångskostnader.

Full & Egal Universal Law Academy