EUR-Lex -  61997CC0215 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas föredraget den 29 januari 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Tribunale civile di Bologna - sezione lavoro har i en begäran om förhandsavgörande ställt en fråga om tolkningen av rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordningen av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter(1) (nedan kallat direktivet).

I - Lagstiftningen

A - Gemenskapsrättens bestämmelser

2 Genom att utfärda direktivet avsåg gemenskapens lagstiftare att samordna medlemsstaternas lagstiftning i fråga om handelsagenter och reglera rättsförhållandet mellan handelsagenter och deras huvudmän.(2) I andra övervägandet i ingressen till direktivet framhålls att "[s]killnaderna inom gemenskapen mellan de nationella lagarna om handelsrepresentation ... i hög grad [påverkar] konkurrensvillkoren för och utövandet av denna näringsverksamhet samt försämrar både det befintliga skyddet för handelsagenter gentemot deras huvudmän och skyddet för affärsuppgörelser...". Det betonas även (i tredje övervägandet) att det är nödvändigt med ett inbördes närmande mellan medlemsstaternas rättssystem i den utsträckning som krävs för en väl fungerande gemensam marknad, och att "[i] detta hänseende de ovannämnda skillnaderna [inte] undanröjs ... genom föreskrifterna om lagvalsklausuler, även om de skulle göras likformiga, och ... den föreslagna harmoniseringen [därför är] nödvändig, trots att dessa föreskrifter finns". Av dessa överväganden följer att nödvändigheten av en samordning av medlemsstaternas lagstiftning om handelsagenter i syfte att undanröja existerande skillnader är ett prioriterat mål för gemenskapslagstiftaren, som skall genomföras av därtill behöriga nationella myndigheter.

3 Artikel 1.2 i direktivet definierar begreppet "handelsagent". Artikeln föreskriver:

"2. Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning."(3)

4 I kapitel II i direktivet (artikel 3-5) definieras handelsagentens och huvudmannens rättigheter och skyldigheter.

5 I kapitel III i direktivet (artikel 6-12) regleras frågor om handelsagentens ersättning för slutförda affärsuppgörelser samt fastställs i vilka fall han har rätt till provision.

6 Kapitel IV i direktivet är rubricerat "Ingående och uppsägning av agenturavtal" (artikel 13-20). Artikel 13 har följande lydelse:

"1. Vardera parten skall ha rätt att på den andra partens begäran erhålla en undertecknad skriftlig handling med uppgift om villkoren i agenturavtalet inklusive senare överenskomna villkor. Avsägelse av denna rätt skall inte tillåtas.

2. Utan hinder av punkt 1 får en medlemsstat föreskriva att ett agenturavtal är giltigt endast om det upprättats i skriftlig form."

7 Enligt artikel 16 får direktivet inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas rättsregler i de fall då det i dessa föreskrivs att agenturavtalet omedelbart skall hävas a) på grund av att en av parterna helt eller delvis underlåtit att fullgöra sina åtaganden, b) på grund av extraordinära omständigheter.

8 Artikel 17 föreskriver:

"1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

2.a) Handelsagenten skall ha rätt till gottgörelse, om och i den mån som

- han har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar, och

- betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med dessa kunder. Medlemsstaterna kan föreskriva, att dessa omständigheter även skall innefatta tillämpningen av en konkurrensklausul i den bemärkelse som avses i artikel 20.

b) Gottgörelsens storlek får inte överskrida ett belopp motsvarande en årlig ersättning beräknad med utgångspunkt från handelsagentens genomsnittliga årsersättning under de senaste fem åren. Om avtalet ingåtts inom de senaste fem åren, beräknas gottgörelsen med utgångspunkt från genomsnittsersättningen under perioden i fråga.

c) Beviljandet av sådan gottgörelse skall inte hindra handelsagenten från att kräva skadestånd.

3. Handelsagenten skall ha rätt till ersättning för den skada han tillfogas som en följd av att hans affärsförbindelser med huvudmannnen upphört.

Sådan skada skall anses ha uppstått i synnerhet när affärsförbindelserna upphör

- under omständigheter som berövar handelsagenten den provision som han skulle ha uppburit enligt agenturavtalet samtidigt som huvudmannen dragit stora fördelar av handelsagentens insatser, och/eller

- under omständigheter som inte tillåtit handelsagenten att avskriva de kostnader och utgifter som han åsamkats vid fullgörandet av agenturavtalet på huvudmannens inrådan.

..."

9 Slutligen skall enligt artikel 18 i direktivet den gottgörelse eller det skadestånd som avses i artikel 17 inte betalas ut a) i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet, b) i de fall då handelsagenten har sagt upp agenturavtalet, med mindre än att denna uppsägning är berättigad till följd av omständigheter som beror på huvudmannen eller på grund av ålder, svaghet eller sjukdom hos handelsagenten, det vill säga att det inte rimligen kan krävas av honom att han fortsätter sin verksamhet, c) i de fall då handelsagenten med huvudmannens samtycke överlåter sina rättigheter och skyldigheter enligt agenturavtalet på annan person.

B - Omtvistad nationell lagstiftning och rättspraxis

10 I artikel 1 i den italienska lagen nr 204 av den 3 maj 1985(4) föreskrivs att verksamhet som handelsagent (agente di commercio) och som handelsrepresentant (rappresentante di commercio) utövas av varje person som av en eller flera företag erhållit varaktig behörighet för att främja ingåendet av avtal inom en eller flera bestämda sektorer.

11 I artikel 2 i lag nr 204/1985 föreskrivs att ett register över handelsagenter och handelsrepresentanter skall upprättas vid varje handelskammare, i vilket "varje person som utövar eller har för avsikt att utöva verksamhet som handelsagent eller handelsrepresentant är skyldig att skriva in sig".

12 Enligt artikel 9 i samma lag är det "förbjudet för den som inte är inskriven i registret enligt denna lag att utöva verksamhet som handelsagent eller handelsrepresentant". Enligt samma bestämmelser skall var och en som bryter mot bestämmelserna i lagen som administrativ påföljd åläggas att betala ett belopp om mellan 1 miljon och 4 miljoner LIT. Huvudmän som ingår ett agenturavtal med en person som inte är inskriven i registret kan åläggas samma påföljd.(5)

13 I artikel 1742 i codice civile (den italienska civillagen) definieras ett agenturavtal och föreskrivs att genom agenturavtalet är en part varaktigt behörig att för den andra partens räkning och mot ersättning främja ingåendet av avtal inom en viss bestämd sektor. Vardera parten har rätt att från den andra parten erhålla kopia av det avtal som denne ingått.

14 För att genomföra direktivet utfärdade den italienske lagstiftaren decreto legislativo (förordning som utfärdats med stöd av en lagstiftande befogenhet) nr 303 av den 10 september 1991(6), som inte innehåller någon bestämmelse med avseende på artiklarna 2 och 9 i lag nr 204/1985.(7)

15 Artikel 1751 i codice civile som ändrats i sin helhet genom artikel 4 i decreto legislativo nr 303/1991 reglerar ersättningen när ett avtal upphör att gälla. Enligt denna bestämmelse skall huvudmannen när avtalet upphör att gälla betala ut en gottgörelse till handelsagenten, då minst ett av följande villkor är uppfyllt: Handelsagenten har skaffat huvudmannen nya kunder eller har i betydande omfattning ökat affärsvolymen med befintliga kunder, och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar. Betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och särskilt den provision som handelsagenten förlorar och som är en följd av uppgörelser med dessa kunder.

16 Enligt samma artikel 1751 skall gottgörelsen inte betalas ut då a) huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som på grund av sin allvarliga karaktär inte medger ens en provisorisk förlängning av avtalet, b) agenten säger upp avtalet, med mindre än att denna uppsägning är berättigad till följd av omständigheter som beror på huvudmannen eller på grund av ålder, svaghet eller sjukdom hos handelsagenten, det vill säga att det inte rimligtvis kan krävas av honom att han fortsätter sin verksamhet, och c) då handelsagenten med huvudmannens samtycke överlåter sina rättigheter och skyldigheter enligt agenturavtalet på annan person.

17 Dessutom, och med stöd av artikel 1418 som ingår i kapitel XI om avtals ogiltighet i codice civile, är ett avtal ogiltigt då det strider mot en tvingande regel (norma imperativa), om inte lagen föreskriver annat.

18 Den nationella domstolen framhåller att ett avtal som ingåtts av en person som inte är inskriven i registret enligt italiensk rättspraxis är ogiltigt då den tvingande regeln i artikel 9 i lag nr 204/1985(8) åsidosatts, och att en handelsagent som inte är inskriven i registret inte kan vidta åtgärder för att erhålla provision för den utövade verksamheten.(9)

II - Bakgrund

19 Den 1 februari 1993 ingicks ett agenturavtal mellan Barbara Bellone och bolaget Yokohama Italia SpA (nedan kallat Yokohama). Avtalet hävdes av bolaget den 13 maj samma år.

20 Barbara Bellone väckte då talan vid behörig domstol i första instans (Pretore) med begäran om utbetalning av skadestånd.(10) Denna domstol ogillade hennes talan med motiveringen att agenturavtalet i fråga enligt artikel 1418 i codice civile var ogiltigt, eftersom hon vid tidpunkten för ingåendet av avtalet inte var inskriven i registret över handelsagenter och handelsrepresentanter i enlighet med artikel 2 i lag nr 204/1985.

21 Barbara Bellone överklagade denna dom till Tribunale civile di Bologna - sezione lavoro och hävdade att förbudet att ingå agenturavtal med personer som inte är inskrivna i ett register som är upprättat i detta syfte var oförenligt med artikel 1.1 i direktivet.

22 Den nationella domstolen noterar att direktivet som syftar till att harmonisera de bestämmelser hos medlemsstaterna som reglerar förhållandet mellan agenter och huvudmän inte föreskriver något krav på register. Snarare beskriver artikel 1 i direktivet "handelsagenten" i förhållande till den utövade verksamheten utan att kräva särskilda administrativa fullgöranden.

III - Tolkningsfrågan

23 Tribunale civile di Bologna - sezione lavoro anser att det råder tvivel om den nationella lagstiftningen i fråga är förenlig med direktivet och har hänskjutit följande fråga till domstolen:

"Är artiklarna 2 och 9 i den italienska lagen nr 204 av den 3 maj 1985, enligt vilka agenturavtals giltighet är beroende av att handelsagenterna är inskrivna i ett för detta ändamål föreskrivet register, förenliga med direktiv 86/653/EEG?"

IV - Svaret på begäran om förhandsavgörande

24 Den nationella domstolen begär att domstolen skall klargöra om vissa bestämmelser i den nationella rätten är förenliga med direktivet. Allra först skulle jag vilja framhålla att enligt domstolens fasta rättspraxis(11), kan domstolen inte med stöd av artikel 177 i fördraget uttala sig om huruvida en nationell åtgärd är giltig i förhållande till gemenskapsrätten. Domstolen är behörig att tillhandahålla den nationella domstolen den tolkning av gemenskapsrätten som är nödvändig för att den nationella domstolen skall kunna bedöma om den nationella lagstiftningen är förenlig med gemenskapsrätten och avgöra det mål som anhängiggjorts vid denna domstol.

25 Ur denna synvinkel finner jag att den nationella domstolen i huvudsak begär att domstolen skall klargöra om bestämmelserna i direktivet får tolkas på så sätt att de är förenliga eller inte förenliga med en nationell lagbestämmelse, enligt vilken agenturavtals giltighet är beroende av att handelsagenterna är inskrivna i ett särskilt register, vid äventyr av att avtalet förklaras ogiltigt om inskrivningen undanhållits.

26 Det finns dessutom anledning att göra en inledande iakttagelse. Enligt domstolens fasta rättspraxis(12) kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för den enskilde och kan följaktligen inte som sådant åberopas gentemot denne.

27 Däremot har domstolen vid upprepade tillfällen ansett att "... den skyldighet för medlemsstaterna som följer av ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet och deras förpliktelse enligt artikel 5 i fördraget att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna inom ramen för deras behörighet. Härav följer att den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget".(13)

28 På grund av gällande rättspraxis vid de nationella domstolarna om skyldigheten att vid äventyr av ogiltigt avtal skriva in sig i registret över handelsagenter, beror den nationella domstolens tolkningssvårigheter i förevarande fall på kravet att tolka de nationella bestämmelser som reglerar frågan i överensstämmelse med direktivet.

29 Det förefaller mig att det för att lösa denna tvist är lämpligt att hänvisa till domstolens argumentering i dom av den 13 november 1990 i målet Marleasing(14), i den mån likheterna i de båda fallen medger detta, vilket för övrigt kommissionen hävdar. I fallet Marleasing föreskrevs i den tillämpliga nationella lagstiftningen (i detta fall den spanska lagstiftningen) som ogiltighetsgrund för ett avtal om bildande av aktiebolag att föremålet för bolagets verksamhet är rättstridigt, trots att artikel 11 i rådets direktiv 68/151/EEG(15), som innehåller en uttömmande uppräkning av fall där aktiebolag kan förklaras vara ogiltiga, inte föreskriver att det kan ge upphov till ogiltighetsförklaring att föremålet för bolagets verksamhet är rättsstridigt. I sin dom(16) fastställde domstolen att "kravet på att nationell rätt skall tolkas i överensstämmelse med artikel 11 i direktivet 68/151 ... innebär ett förbud mot att tolka de nationella bestämmelserna om aktiebolag på ett sådant sätt att ett aktiebolag kan förklaras ogiltigt på andra grunder än dem som anges i den uttömmande uppräkningen i ifrågavarande artikel 11 i direktivet".

30 Det finns anledning att inledningsvis erinra om att direktivet syftar till att skydda de personer som enligt dessa bestämmelser har ställning som handelsagent. För att veta om en person kan komma i åtnjutande av det skydd som direktivet ger och göra gällande de rättigheter som följer av detta, finns det följaktligen skäl att granska de lagliga villkoren för att den berörde skall förvärva ställning som handelsagent. För detta syfte är det nödvändigt att fastställa i vilken mån uppställandet av villkor för att få anses som handelsagent, vilka går utöver dem som anges i direktivet, väsentligen inverkar på direktivets mål, och det skydd som direktivets bestämmelser skall erbjuda härigenom undanröjs. Med andra ord krävs i detta mål att man fastställer om bestämmelserna i direktivet kan tolkas så, att de hindrar att det anses som ogiltighetsgrund att ett agenturavtal har ingåtts med en handelsagent som inte i enlighet med artiklarna 2 och 9 i lag nr 204/1985 var inskriven i registret och att en ogiltigförklaring sker med tillämpning av artikel 1418 i codice civile, såsom dessa bestämmelser tolkas av de italienska domstolarna mot bakgrund av att skyldigheten till inskrivning anses som en tvingande regel i italiensk rätt.

31 Enligt artikel 1.2 i direktivet skall en person för att anses som handelsagent och komma i åtnjutande av det skydd som garanteras i direktivet uppfylla de tre erforderliga och tillräckliga (väsentliga) villkor som anges i denna bestämmelse, nämligen a) inneha ställning som självständig agent, b) vara varaktigt avtalsbunden och c) utöva en verksamhet som består i att förhandla om försäljning eller köp av varor, eller förhandla och slutföra dessa uppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

32 Jag konstaterar följaktligen att artikel 1.2 i direktivet inte föreskriver ett villkor om att handelsagenten skall vara inskriven i något register eller i någon förteckning som särskilt upprättats i detta syfte, för att denne skall kunna komma i åtnjutande av det skydd som direktivet erbjuder. Enligt min mening räcker detta dock inte i sig för att dra den slutsaten att det är uttryckligen förbjudet för medlemsstaterna att upprätta register för inskrivning av handelsagenter.(17) Med andra ord är ett eventuellt upprättande av ett register inte i sig oförenligt med direktivet. Problem i fråga om förenlighet med bestämmelserna i direktivet orsakas endast av de påföljder som anges i de nationella bestämmelserna vid försummad inskrivning i registret. I det här fallet består påföljden i att avtalet förklaras ogiltigt, vilket får till följd att handelsagenten fråntas skyddet enligt direktivet.

33 Även tolkningen av andra bestämmelser i direktivet för mig till denna slutsats. Artikel 13, som är den enda bestämmelse i direktivet som behandlar formerna för ingående och, följaktligen, giltigheten av ett agenturavtal, föreskriver dels att vardera parten skall ha rätt att på den andra partens begäran erhålla en undertecknad skriftlig handling med uppgift om villkoren i agenturavtalet inklusive senare överenskomna villkor, dels att en medlemsstat utan hinder av punkt 1 får föreskriva att ett agenturavtal är giltigt endast om det upprättats i skriftlig form.

34 Däremot föreskrivs i artikel 16 att direktivet inte kan påverka tillämpningen av medlemsstaternas rättsregler i de fall då det i dessa föreskrivs att avtalet omedelbart skall hävas a) på grund av att en av parterna helt eller delvis underlåtit att fullgöra sina åtaganden, b) på grund av extraordinära omständigheter. På samma sätt skall enligt artikel 18 i direktivet den gottgörelse eller det skadestånd som åsyftas i artikel 17 inte betalas ut a) i de fall då huvudmannen sagt upp agenturavtalet på grund av försummelse som kan anses bero på handelsagenten och som enligt nationell lagstiftning skulle motivera en omedelbar hävning av agenturavtalet, b) i de fall då handelsagenten har sagt upp agenturavtalet, med mindre än att denna uppsägning är berättigad till följd av omständigheter som beror på huvudmannen eller på grund av ålder, svaghet eller sjukdom hos handelsagenten, det vill säga att det inte rimligtvis kan krävas av honom att han fortsätter sin verksamhet, c) i de fall då handelsagenten med huvudmannens samtycke överlåter sina rättigheter och skyldigheter enligt agenturavtalet på annan person.

35 Följaktligen framgår det av de ovannämnda artiklarna 13 och 16-18, att gemenskapslagstiftaren har velat ange uttömmande och uttryckliga villkor för avtals giltighet (såsom i artikel 13). Dessutom har lagstiftaren, då han velat reglera villkoren för ett agenturförhållandes bestånd, vilket förutsätter att avtalet i fråga är giltigt från början, återigen gjort detta uttryckligen genom att där så har krävts hänvisa till varje medlemsstats lagstiftning (artikel 16-18).

36 Slutligen tillför en granskning av förarbetena till direktivet ytterligare ett argument till stöd för den lösning som angetts ovan, nämligen att inskrivning i ett register inte bör anses vara ett erforderligt och obligatoriskt villkor för att den handelsagent som uppfyller detta skall kunna komma i åtnjutande av skyddet i direktivets bestämmelser. Ekonomiska och sociala kommittén har i sitt yttrande över förslaget till direktiv(18) ansett det lämpligt av rättssäkerhetsskäl att agenternas kompetens garanteras genom inskrivning i ett "register" eller på en "lista" eller i en "förteckning" över handelsagenter. I det ändrade förslag som kommissionen överlämnade till rådet, följde den dock inte Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande och ändrade inte lydelsen i artikel 4. Kommissionen ansåg uppenbarligen inte att det var nödvändigt att ålägga medlemsstaterna skyldigheten med inskrivning av handelsagenter i ett register eller i en förteckning för att dessa skulle kunna åtnjuta skyddet enligt direktivet. Som kommissionen med all rätt hävdar kan man dra den slutsatsen att kravet på att handelsagenten skall vara inskriven i ett nationellt register inte kan få till följd att agenterna får reducerade rättigheter eller utestängs från de rättigheter som tillkommer dem med stöd av direktivet.

37 Följaktligen, och genom att i tillämpliga delar tillämpa den lösning som domstolen gav i domen i målet Marleasing, anser jag, med hänsyn till att direktivet uttryckligen anger endast ett villkor för avtalets giltighet (möjligheten för medlemsstaterna att kräva skriftlig form), att gemenskapslagstiftaren med denna bestämmelse på ett uttömmande sätt har velat fastställa villkoren för avtalets giltighet. Eftersom bestämmelserna i direktivet bland ogiltighetsgrunderna inte anger handelsagents underlåtenhet att skriva in sig i ett register av något slag, är det tillräckligt för att ett avtal skall anses vara giltigt i den mening som avses i direktivet att villkoren enligt samma direktiv, artikel 1.2, är uppfyllda. Som kommissionen med all rätt framhåller, utgör direktivets bestämmelser således hinder för en nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis som bland ogiltighetsgrunderna för ett handelsagenturavtal stadgar handelsagentens underlåtenhet att skriva in sig i ett register.

38 Ur denna synvinkel bör den nationella domstolen tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets text och syfte(19), vilket i det här fallet inte föreskriver någon skyldighet för handelsagenter att skriva in sig i ett register, varken som villkor för att utöva yrke som handelsagent eller som ett nödvändigt formellt krav för att avtalet skall vara giltigt. Den nationella domstolen skall således, bland de tolkningsmetoder som gäller inom dess rättssystem, prioritera den metod som gör det möjligt att ge den berörda bestämmelsen i nationell rätt en tolkning som är förenlig med direktivet(20), eller bortse från gällande nationella tolkningsregler och nationell rättspraxis, om dessa leder till ett resultat som strider mot gemenskapsrätten.(21)

39 Denna senare tolkning är enligt min mening den enda som är förenlig med direktivets bokstav och anda. Det är följaktligen utan betydelse att villkoret om inskrivning i registret enligt italiensk doktrin och rättspraxis anses vara tillämpligt endast på handelsagenter med hemvist i Italien och på agenturavtal som skall genomföras i Italien, men inte på den handelsagent som utövar sin verksamhet i utlandet.(22) Även om huvudmannen är etablerad i en annan medlemsstat och ingår ett agenturavtal med en italiensk handelsagent som inte är inskriven i registret enligt lag nr 204/1985 och detta avtal skall fullgöras i Italien, anser jag att skyddet för affärsuppgörelser som, enligt tredje övervägandet, utgör en av direktivets målsättningar, skulle äventyras om avtalet förklarades ogiltigt och de rättigheter som tillkommer handelsagenten enligt direktivet påverkas. För att således kunna tillförsäkra direktivet en ändamålsenlig verkan, nämligen att ge bästa möjliga skydd för de rättigheter som tillkommer handelsagenter enligt gemenskapsrätten, skall direktivet tolkas på så sätt att handelsagentens inskrivning i registret inte kan anses utgöra ett villkor för ett agenturavtals giltighet(23) och inte kan medföra att de rättigheter som tillkommer handelsagenter enligt dessa bestämmelser undanröjs, minskas eller påverkas på något sätt.

V - Förslag till avgörande

40 Mot bakgrund av den ovan anförda analysen föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Tribunale civile di Bologna - sezione lavoro på följande sätt:

Bestämmelserna i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter skall tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken agenturavtal är ogiltiga då handelsagenten underlåtit att skriva in sig i ett register som är upprättat i detta syfte, även om denna ogiltighetsgrund följer av den tolkningsmetod som de nationella domstolarna tillämpar.

(1) - EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150.

(2) - Se den analys som utvecklats av Jean-Marie Leloup: "Det europeiska direktivet om handelsagenter" i La Semaine juridique - Édition générale, nr 48 (1987), s. I-3308, och av samma författare: "Det europeiska direktivet om handelsagenter" i La Semaine juridique - Édition entreprise (tudes et commentaires) nr 15024 (1987), s. 491-499.

(3) - Artikel 1.3 föreskriver att följande personer inte är handelsagenter i direktivets bemärkelse:- En person som i sin egenskap av funktionär är behörig att ingå bindande åtaganden för ett bolag eller en sammanslutning.- En kompanjon som enligt lag är behörig att ingå för sina kompanjoner bindande åtaganden.- En av domstol utsedd god man eller förvaltare, likvidator eller konkursförvaltare.Enligt artikel 2.1 skall direktivet inte tillämpas på:- oavlönade handelsagenter,- handelsagenter som är verksamma på varubörser eller på varumarknaden, eller- det organ som är känt under benämningen "Crown Agents for Overseas Governments and Administrations" och som bildades i Storbritannien i enlighet med 1979 års lag om "crown agents" eller dess dotterbolag.Dessutom skall varje medlemsstat enligt 2.2 i samma artikel ha rätt att föreskriva att direktivet inte skall tillämpas på personer vars verksamhet som handelsagenter betraktas som bisyssla enligt respektive medlemsstats lagstiftning.

(4) - Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana (GURI) nr 119 av den 22 maj 1985, s. 3623. För en analys av bestämmelserna i denna lag hänvisas till Roberto Baldi, "Il contratto di agenzia", Milano, Giuffré, 1997 (s. 601), s. 313 och följande sidor.

(5) - Som kommissionen noterar i sitt skriftliga yttrande (punkt 52) angående handelsrepresentanternas registreringsskyldighet, upphävde lag nr 204/1985, som föreskrev endast administrativ påföljd vid försummad inskrivning, en bestämmelse i lag nr 326 av den 12 mars 1968, vilken uttryckligen förbjöd ingåendet av agenturavtal med en handelsrepresentant som inte var inskriven i registret, vid äventyr av straffpåföljd. Se i detta ämne R. Baldi, citerad skrift, s. 321 och följande sidor.

(6) - Supplemento ordinario alla GURI, Serie generale, nr 221 av den 20 september 1991, s. 11.

(7) - Kommissionen anser att den nationella lagstiftningen i fråga på vissa punkter inte är förenlig med direktivet och har av den anledningen den 26 juni 1997 riktat ett motiverat yttrande till Italienska republiken.

(8) - Se R. Baldi, ibidem, s. 322 och följande sidor.

(9) - Som kommissionen förklarar (punkterna 32 och 53 i sitt skriftliga yttrande) har Corte di cassazione erkänt skillnaden i art, värde och funktion mellan registret över handelsagenter och yrkesregistren enligt artikel 2331 i codice civile. Registret över handelsagenter syftar till att skydda handelsagenterna och handelsrepresentanterna och att försäkra de ekonomiska operatörerna att dessa skall kunna handla med personer med sådana tekniska och moraliska kvaliteter som krävs för att utöva en verksamhet av förtroendekaraktär utan något mål eller någon funktion av social karaktär (vilket är fallet med de klassiska fria yrkena (advokater, läkare, ingenjörer) och som inte syftar till att tjäna allmänintresset (vilket till exempel är fallet med notarier).

(10) - Enligt beslutet om hänskjutande yrkade klaganden i själva verket 8 362 968 LIT som ersättning, 412 000 LIT för kundersättning, 34 266 666 LIT för skada åsamkad av det förtida upphävandet; i andra hand, i det fall de sistnämnda yrkandena skulle ogillas, 16 000 000 LIT som ersättning för uppsägningstiden.

(11) - Se bland annat dom av den 12 december 1996 i de förenade målen C-74/95 och C-129/95, X (REG 1996, s. I-6609), punkt 21 och dom av den 12 juli 1979 i mål 223/78, Grosoli (REG 1979, s. 2621), punkt 3.

(12) - Se särskilt dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723, punkt 48; svensk specialutgåva, häfte 8) och dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325, punkt 20; svensk specialutgåva, häfte 16).

(13) - Se särskilt dom av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135, punkt 8; svensk specialutgåva, häfte 10), dom av den 5 maj 1994 i mål C-421/92, Habermann-Beltermann (REG 1994, s. I-1657), punkt 10, dom av den 7 december 1995 i mål C-472/93, Spano m.fl. (REG 1995, s. I-4321), punkt 17 och domen i det ovannämnda målet Faccini Dori (fotnot 12), punkt 26.

(14) - Se ovan fotnot 13.

(15) - Första direktivet av den 9 mars 1968 som syftar till att samordna och därmed likställa de garantier som i medlemsstaterna krävs av bolagen i den mening som avses i artikel 58 andra stycket i fördraget för att skydda både delägarnas och tredje mans intressen (EGT L 65, s. 8).

(16) - Domen i målet Marleasing (ovan fotnot 13), punkt 9.

(17) - Obligatorisk inskrivning i ett register föreskrivs även i andra medlemsstaters rättsordningar.Så är till exempel fallet i Tyskland där en handelsagent anses vara affärsidkare och som sådan skyldig att deklarera firmanamn och säte för inskrivning i handelsregistret. I de fall en handelsagent underlåter att skriva in sig i registret kan denne enligt den tyska lagen åläggas böter men härav följer inte att agenturavtalet är ogiltigt (artiklarna 14 och 29 i Handelsgesetzbuch (den tyska handelsbalken).I Grekland är en självständig handelsagent skyldig att skriva in sig hos handelskammaren och skattemyndigheten och att ansluta sig till affärsidkarnas sjukförsäkringssystem (artikel 1 i presidentförordning nr 249/1993 av den 23/28 juni 1993, Journal officiel du gouvernement hellénique, serie A, nr 108), men lagen föreskriver inte något förbud mot att utöva verksamhet som handelsagent för den som inte är inskriven hos handelskammaren.I Frankrike är varje handelsagent skyldig att skriva in sig i det särskilda register (artikel 4.2 i förordning nr 58-1345 av den 23 december 1958, ändrad många gånger) som förs vid kansliet hos Tribunal de commerce på den ort där handelsagenten har sitt hemvist. Handelsagenten kan inte påbörja sin verksamhet förrän han har ombesörjt inskrivningen. Underlåtenhet att skriva in sig medför dock inte att agenturavtalet ogiltigförklaras. Inskrivningen är snarare en åtgärd för den allmänna ordningen än ett villkor för att få betecknas som handelsagent (se artikel av J.M. Leloup i La semaine juridique, Édition générale, nr 48 (punkt 14) se ovan fotnot 2, och professor J. Hémards iakttagelser i Revue trimestrielle de droit commercial et de droit économique, 1959 nr 37, s. 596 och 1966, nr 10, s. 108). Däremot bestraffas underlåtenhet att skriva in sig i det särskilda registret för handelsagenter med fängelse eller böter, och sådan underlåtenhet kan medföra att agenturavtalet rättsligen omvandlas till ett handelsrepresentantavtal.Den spanska rätten föreskriver även den obligatorisk inskrivning hos berörd branschorganisation, dock utan att underlåten inskrivning medför att avtalet ogiltigförklaras.I Nederländerna anses en självständig handelsagent utgöra ett företag och är i den egenskapen skyldig att skriva in sig i handelsregistret (artikel 1 i Handelsregisterwet - lag om handelsregister). Underlåten inskrivning bestraffas med fängelse eller böter, vilket dock inte påverkar giltigheten av avtalet mellan handelsagenten och huvudmannen.I Österrike, Förenade Kungariket, Irland, Finland och Danmark föreligger inte någon skyldighet för handelsagenter att skriva in sig i ett register.I Sverige föreligger en sådan skyldighet endast för de handelsagenter vars verksamhet avser köp och försäljning av fast egendom. Underlåten inskrivning bestraffas med fängelse eller böter.I Portugal finns ett allmänt register i vilket vissa verksamheter, dokument eller avtal är inskrivna, som till exempel agenturavtal eller handelsrepresentationsavtal, då dessa har ingåtts skriftligen. Underlåten inskrivning påverkar inte avtalets giltighet, vilket gäller fullt ut.

(18) - Yttrande av den 23 och 24 november 1977 över rådets förslag till direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande handelsagenter (självständiga) (EGT C 59, 1978, s. 31), punkt 2.3.6.

(19) - Se bland annat domarna i målen Marleasing (punkt 8), Habermann-Beltermann (punkt 10), Spano m.fl. (punkt 17) (ovan fotnot 13), samt domen i målet Faccini Dori punkt 26 (ovan fotnot 12).

(20) - Se förslag till avgörande av generaladvokat Van Gerven i mål C-106/89, Marleasing (punkt 8), redan citerat under fotnot 13.

(21) - Se Sofia Koukoúli-Spiliotopoúlou "Apotelesmatikí dikastikí prostasía kai kiróseis giá tis paraváseis tou konotikoú dikaíou" (Fullständigt rättsligt skydd och sanktioner i gemenskapsrätten), artikel publicerad i tidskriften "Ellinikí Dikaiosíni", februari 1997 (s. 351-389), § 28, s. 328 och följande sidor.

(22) - Som kommissionen framhåller i sitt skriftliga yttrande framfördes dessa argument av bolaget Yokohama i den försvarsinlaga som bolaget överlämnade till den nationella domstolen den 1 oktober 1996.

(23) - Kommissionen noterar för övrigt att det inte tycks utgöra något problem att tolka italiensk rätt i överensstämmelse med direktivet, eftersom den italienska rättsordningen själv tillåter utövande av yrket som handelsresande utan inskrivningsskyldighet i något register, även om handelsresanden utövar ett yrke som företer otvivelaktiga likheter med yrket som handelsagent, med den väsentliga skillnaden att avtalet med huvudmannen inte är av samma varaktiga karaktär. Kommissionen erinrar dessutom om att den italienska doktrinen erkänner att lagen nr 204/1985 som inte har övertagit bestämmelserna i artikel 2 i lag nr 326/1968, som hänvisade till förbudet att ingå ett agenturavtal med en handelsagent som inte var inskriven i registret och som upphävde bestämmelserna om tillämpning av straffpåföljd i fall av åsidosättande av nämnda förbud, syftade till en uppmjukning av systemet enligt den föregående lagen.

Full & Egal Universal Law Academy