EUR-Lex -  61997CC0226 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Fennelly föredraget den 12 februari 1998. - Brottmål mot Johannes Martinus Lemmens. - Begäran om förhandsavgörande: Arrondissementsrechtbank Maastricht - Nederländerna. - Direktiv 83/189/EEG - Informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter - Direktivets direkta effekt. - Mål C-226/97.

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1 Vad händer om alkometern inte har "anmälts till Bryssel"? Förevarande mål avser frågan om huruvida den tilltalade i ett brottmål vid nationell domstol kan göra gällande det faktum att nationella bestämmelser angående användande av alkometer, vilka prima facie utgör tekniska föreskrifter enligt rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter(1) (nedan kallat direktivet), inte har anmälts till kommissionen.

II - Faktisk och rättslig bakgrund

a) Fakta i målet och beslutet om hänskjutande

2 Domstolens dom i målet CIA Security International(2) tycks ha orsakat något av ett tumult i Nederländerna. Domen föranledde den nederländska regeringen att upprätta en förteckning om cirka 400 bestämmelser som eventuellt var att anse som tekniska föreskrifter i den mening som avses i direktivet, vilka inte hade anmälts och mot vilka den direkta effekten av artikel 8 i direktivet i princip därmed skulle kunna åberopas vid nationella domstolar. Frågan togs upp i pressen i juni 1997 och efter ett förfarande enligt den nederländska lagstiftningen om offentlighet i regeringen publicerades förteckningen den 21 juli 1997. Vid det laget hade Nederländerna, i enlighet med det skyndsamma förfarandet i direktivet, anmält till kommissionen 1997 års kungörelse om analys av utandningsluft, vars bestämmelser är identiska med den nationella åtgärd som är i fråga i förevarande mål.

3 Av de faktiska omständigheterna såsom de framgår av beslutet om hänskjutande och av den information som lämnats av Nederländerna i dess yttrande framgår det att den tilltalade i målet vid den nationella domstolen står åtalad för att ha framfört ett motorfordon vid en tidpunkt då alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft överskred högsta tillåtna gräns. Vid Arrondissementsrechtbank (tingsrätten) i Maastricht, den 13 juni 1997, gjorde den åtalade följande uttalande: "Jag har läst i tidningarna att det är problem med alkometrarna. Jag hävdar att detta material inte har anmälts till Bryssel och undrar vad det får för konsekvenser i mitt fall." Med motiveringen att ett förhandsavgörande avseende vissa frågor var nödvändigt för att kunna avge dom i målet, beslöt Arrondissementsrechtbank te Maastricht att ställa följande frågor till domstolen:

"1) Kan en tilltalad, själv eller genom ombud, som står åtalad för brott mot artikel 8.2 a i Wegenverkeerswet 1994, med framgång göra gällande att Regeling ademanalyse 1987 (Ned. Stcrt 1987, 187) i ändrad lydelse om tilläggsbestämmelser angående de villkor som alkometrar måste uppfylla och om de test de skall genomgå - en föreskrift som för det test som anges i artikel 8.2 a i Wegenverkeerswet 1994 med hänsyn till artikel 65 i Invoeringswet Wegenverkeerswet 1994, är grundad på artikel 163 i Wegenverkeerswet 1994 jämförd med artikel 5 i Besluit alcoholonderzoeken 1987 (Stb. 1987, 432) i ändrad lydelse - inte skall tillämpas av det skälet att dessa bestämmelser inte har anmälts till kommissionen på det sätt som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 83/189/EEG?

2) Skall en domare i ett brottmålsförfarande som det i fråga ex officio låta bli att tillämpa bestämmelsen med hänsyn till att den inte har anmälts?"

4 Nederländerna, Förenade kungariket och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Nederländerna, Republiken Frankrike och kommissionen har yttrat sig muntligen vid förhandlingen.

b) De nationella bestämmelserna

5 I de tillämpliga delarna av artikel 8.2 a i Wegensverkeerswet 1994 föreskrivs följande:

"Det är förbjudet att framföra eller låta framföra fordon ... efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i en sådan mängd att det vid kontroll uppmäts en alkoholkoncentration i utandningsluften som överstiger 220 mikrogram alkohol per liter i utandningsluften".

I artikel 163 i samma lag fastslås ett förfarande för utförandet av test med hjälp av alkometer, medan det i artikel 163.10 föreskrivs att bestämmelser skall antas för genomförandet av denna artikel och av artikel 160.5. Justitieministern skall ansvara för antagandet av åtgärder för att förverkliga dessa genomförandebestämmelser.

6 I artikel 3 i kungörelsen om kontroll av alkoholkoncentration, såsom den ändrats med hänsyn till 1994 års vägtrafiklag, föreskrivs att endast alkometrar av den modell som anvisats av justitieministern får användas vid analys av utandningsluft. Enligt artikel 5 i kungörelsen skall justitieministern fastställa de specifika villkor som alkometern måste uppfylla och som skall gälla för tester av sådan utrustning.

7 Enligt artiklarna 2 och 3 i ministerkungörelsen av den 25 september 1987 om analys av utandningsluft, i ändrad lydelse (nedan kallad 1987 års kungörelse), skall tester och typgodkännande av alkometrar utföras av ett särskilt kontrollorgan i enlighet med punkterna 4.3 till 4.5 i bilaga 1 angående typgodkännandetestet, det första individuella testet respektive det upprepade individuella testet.

III - Bedömning

a) Upptagande till sakprövning

8 Den faktiska och rättsliga bakgrund som framgår av beslutet om hänskjutande är relativt bristfällig i fråga om detaljer. Av de medlemsstater som har avgivit yttranden i målet har ingen yrkat att begäran, som i målet Telemarsicabruzzo,(3) skall avvisas på grund av att den information som lämnats är så bristfällig att domstolen är förhindrad att tolka hur de relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelsernas skall tillämpas i förevarande fall. Ej heller har avsaknaden av detaljer hindrat dem från att ge in relevanta yttranden avseende de huvudsakliga gemenskapsrättsliga frågor som är aktuella i målet.(4) Kommissionen har gjort gällande att, trots att domstolen skulle kunna avvisa förevarande begäran så bör den inte göra det i förevarande mål, eftersom det ligger i gemenskapens intresse att förtydliga räckvidden av domen i målet CIA Security International.

9 Även om hänskjutandebeslutet är mycket kortfattat förefaller det enligt min mening som om domstolen har tillräckligt med information om de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet vid den nationella domstolen för att kunna avge ett användbart svar. I hänskjutandebeslutet anges att den tilltalade står åtalad för att ha kört med alltför mycket alkohol i sin utandningsluft och i de frågor som ställts preciseras de icke anmälda nationella bestämmelser som är aktuella. I detta avseende företer det förevarande målet vissa likheter med målet Galloti m.fl. I sistnämnda mål angav de olika besluten om hänskjutande endast att de tilltalade stod åtalade för överträdelser av italiensk lagstiftning angående avfall samt beskrev den gemenskapsrättsliga fråga vars tolkning efterfrågades. Domstolen uttalade i detta mål att "[m]ot bakgrund av att de frågor som i det aktuella målet har ställts är synnerligen allmänt hållna och att den nationella domstolens tolkning av direktiv 91/156 tydligt anges i motiveringen till dess beslut, kan det emellertid konstateras att domstolen i förevarande fall har tillräckliga uppgifter för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts".(5) På liknande sätt fastslog domstolen i målet Vaneetveld att kravet på information "inte är lika ovillkorligt för det fall att frågorna hänför sig till precisa tekniska frågor och gör det möjligt för domstolen att ge ett användbart svar, även om den nationella domstolen inte har gjort en uttömmande framställning av det rättsliga och faktiska läget".(6)

10 Enligt min mening måste tillräckligheten av den information som lämnats av den nationella domstolen bedömas mot bakgrund av de gemenskapsrättsliga frågor som har ställts. Eftersom den nationella domstolen i förevarande mål har ställt en fråga som avser tolkningen av gemenskapsrätten och på ett korrekt, om än kortfattat, sätt har återgivit relevanta fakta, måste domstolen avge ett förhandsavgörande.(7)

b) Direktivets tillämpning i tiden

11 En annan fråga som måste klarläggas inledningsvis är vilken lydelse av direktivet som var tillämplig när den faktiska situation inträffade som gav upphov till målet vid den nationella domstolen. Kommissionen har hävdat att den urspungliga lydelse som föregick 1988 års och 1994 års ändringar skall tillämpas, eftersom det var denna lydelse som var i kraft vid tidpunkten för antagandet av 1987 års kungörelse. Nederländerna och Förenade kungariket å sin sida tycks vara av uppfattningen att det är direktivet i den ändrade lydelsen enligt de båda senare direktiven som skall tillämpas, medan Republiken Frankrike inte har uttryckt någon åsikt i frågan.

12 De successiva ändringarna av direktivet har i synnerhet syftat till att utöka och förtydliga dess bestämmelser; även om omfattningen av begreppet tekniska föreskrifter har utvidgats vid varje tillfälle förefaller dock inte dessa ändringar ha betydelse för bedömningen av de nationella bestämmelser som är i fråga i förevarande fall. Det är därför tillåtligt att, som kommissionen har yrkat, använda den definition av begreppet som anges i direktivets ursprungliga lydelse eftersom ändringarna, även om de skulle anses vara tillämpliga på fakta i målet, inte påverkar klassificeringen av 1987 års kungörelse.

c) Sakfrågorna

13 Den sakfråga som först uppkommer i förevarande mål är huruvida 1987 års kungörelse är att anse som en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktivet. I huvudsak utgör en teknisk föreskrift en uppsättning tekniska specifikationer "som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid marknadsföring eller användning [av en produkt] i en medlemsstat eller en större del därav, med undantag för sådana specifikationer som har fastställts av lokala myndigheter" (artikel 1.5). En teknisk föreskrift definieras i sin tur i direktivet som en specifikation "som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt" (artikel 1.1). Med förbehåll för vissa undantag som inte är relevanta i förevarande fall, är medlemsstaterna förpliktade enligt artikel 8 att underrätta kommissionen om alla förslag till tekniska föreskrifter och, om det är nödvändigt, de grundläggande lagbestämmelserna eller föreskrifterna. I målet CIA Security International fastslog domstolen att "direktiv 83/189 skall tolkas på så sätt att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten medför att de tekniska föreskrifterna i fråga inte kan tillämpas och därmed inte kan göras gällande gentemot enskilda".(8) Därefter fastslog domstolen i målet Bic Benelux att de tekniska föreskrifter som omfattas av direktivet är alla nationella åtgärder som "direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan hindra varuutbytet inom gemenskapen".(9)

14 Nederländerna har gjort gällande att 1987 års kungörelse inte avser genomförande av en gemenskapsrättslig bestämmelse och att den, i egenskap av straffrättslig bestämmelse, reglerar en fråga som faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde. Därmed kan kungörelsen, enligt Nederländerna, inte anses utgöra en teknisk föreskrift.

15 Jag håller inte med om detta. Det framgår av en fast rättspraxis från domstolen att "även om straffrätt och bestämmelser om brottmålsförfarande i princip ... är frågor som omfattas av medlemsstaternas behörighet ... sätter gemenskapsrätten icke desto mindre gränser för denna behörighet".(10) Direktivet medger inga undantag för straffrättsliga bestämmelser och i princip kan anmälningsskyldighet således föreligga även beträffande sådana bestämmelser.

16 Mot bakgrund av domarna i målen CIA Security International och Bic Benelux gäller följande kriterier för att avgöra om en nationell åtgärd utgör en teknisk föreskrift:

- Fastställer den tekniska specifikationer?(11)

- Är den rättsligt eller faktiskt tvingande vid marknadsföring eller användning i en medlemsstat eller en större del därav? och

- Kan den direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra varuutbytet inom gemenskapen?

17 Det råder inget tvivel om att 1987 års kungörelse innehåller tekniska specifikationer; bilaga 1 fastställer i detalj de villkor som en alkometer måste uppfylla, särskilt när det gäller kvalitet, prestanda, provning och provningsmetoder samt förfarande vid godkännandebedömning. Det råder heller inget tvivel om att kungörelsen är rättsligt tvingande i den mening att polismyndigheterna måste använda godkända alkometrar för att bevisa själva överträdelsen. Frågan kvarstår om kungörelsen kan sägas utgöra ett handelshinder enligt de kriterier som fastställs i domen i målet Bic Benelux.

18 Det må vara riktigt, såsom Nederländerna har uppgivit, att 1987 års kungörelse syftar till att garantera alkometrars tillförlitlighet snarare än att fastställa regler för marknadsföring eller användning av sådana apparater. Enligt min mening framgår det emellertid av domstolens rättspraxis att det är en nationell föreskrifts potentiella effekter på handeln, snarare än det mål som dess bestämmelser syftar till att uppnå, som ger upphov till anmälningsskyldighet. I målet kommissionen mot Nederländerna fastslog domstolen att en förordning som fastlade de villkor under vilka ersättningsprodukter kunde marknadsföras som margarin utgjorde en teknisk föreskrift: "Denna bedömning påverkas inte av den nederländska regeringens argument, enligt vilket den omtvistade förordningen medför att marknadsföringen av margarin gynnas ... En sådan anmälningsskyldighet kan inte vara avhängig av hur en medlemsstat, som har utarbetat förslaget, ensidigt bedömer dess eventuella effekter på handeln mellan medlemsstaterna".(12) På ett mer allmänt plan fastställde domstolen i målet Bic Benelux att handelshinder "kan följa av att nationella tekniska föreskrifter antas ... oberoende av de skäl som har berättigat att föreskrifterna har antagits" och uttalade därefter att "det förhållandet att en nationell åtgärd har vidtagits för att skydda miljön eller det förhållandet att det därigenom inte införs någon teknisk standard som i sig kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten inte innebär att åtgärden i fråga inte kan utgöra en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189".(13)

19 Nederländerna har även påpekat att 1987 års kungörelse inte gäller hela marknaden för alkometrar utan endast en enda köpare, nämligen polismyndigheterna, och att de apparater som inte uppfyller kraven i kungörelsen kan saluföras och användas utan begränsning. Som exempel har Nederländerna anfört återförsäljare av alkoholhaltiga drycker som vill kunna erbjuda sådana apparater till sina kunder.

20 Det är möjligt att det föreligger, eller skulle kunna föreligga, en andra marknad för alkometrar; detta är emellertid inte tillräckligt, enligt min mening, för att utesluta möjligheten av att 1987 års kungörelse kan hindra handeln med sådana varor mellan medlemsstaterna. Som domstolen har fastslagit i målet Van de Haar och Kaveka de Meern, gör "[a]rtikel 30 i fördraget ... ingen skillnad mellan åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner beroende av i vilken utsträckning handeln mellan medlemsstater påverkas. Om en nationell åtgärd kan utgöra hinder för import måste den anses som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, även om hindret är ringa och även om det är möjligt för importerade varor att saluföras på andra sätt".(14) Eftersom direktivet omfattar alla potentiella handelshinder, måste anmälningsskyldigheten enligt min mening inbegripa åtgärder som 1987 års kungörelse, även om det skulle visas att andra typer av alkometrar kan saluföras i Nederländerna. Jag är därför av den uppfattningen att 1987 års kungörelse utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktivet.

21 Den mer komplicerade fråga som därefter uppkommer är huruvida en person som står åtalad i ett nationellt brottmålsförfarande med stöd av gemenskapsrätten kan åberopa Nederländernas underlåtelse att anmäla 1987 års kungörelse. Denna fråga ger upphov till det "intrikata problemet att fastställa vem som kan åberopa gemenskapsrätt vid en nationell domstol"(15) och omfattningen av den direkta effekten när det gäller bestämmelser i ett direktiv.

22 I detta sammanhang är det kanske lämpligt att erinra om att enligt tredje stycket i artikel 189 i fördraget skall "[e]tt direktiv ... med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat". Av detta följer att ett resultat som skulle kunna uppstå till följd av ett direktivs tillämpning, men som inte är det resultat som direktivet syftar till att uppnå, i princip inte är bindande för medlemsstaten enligt gemenskapsrätten.

23 Det resultat som det ifrågavarande direktivet i förevarande fall syftar till att uppnå har av domstolen definierats i målet CIA Security International i följande ordalag:

"Avsikten med direktiv 83/189 är att, genom en förebyggande kontroll, skydda den fria rörligheten för varor, vilken är en av gemenskapens grundvalar. Denna kontroll erfordras eftersom de tekniska föreskrifter som omfattas av direktivet kan utgöra hinder för varuutbytet mellan medlemsstater. Sådana hinder kan nämligen inte tillåtas annat än om de är nödvändiga på grund av oeftergivliga krav som skall tillvarata allmänintresset."(16)

24 Efter att i samma mål ha uttalat att artiklarna 8 och 9 i direktivet var ovillkorliga och tillräckligt precisa för att kunna åberopas av enskilda gentemot motstridiga nationella bestämmelser, fastställde domstolen därefter "vilka de rättsliga följderna bör bli av att medlemsstaterna åsidosätter sin anmälningsskyldighet. Det handlar närmare bestämt om huruvida direktiv 83/189 skall tolkas på så sätt att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten, vilket utgör ett förfarandefel vid antagandet av de tekniska föreskrifterna i fråga, medför att dessa tekniska föreskrifter inte kan tillämpas och därmed inte kan tillämpas gentemot enskilda".(17) Domstolen upprepade samma formulering i sin slutsats i denna fråga, se punkt 54 i domen.

25 Enligt direktivet är följden av att en teknisk föreskrift inte har anmälts att en medlemsstats myndigheter inte kan tillämpa denna föreskrift gentemot enskilda. Härav följer inte att en icke anmäld teknisk föreskrift inte alls går att tillämpa och således är ogiltig; en sådan följd skulle endast kunna uppstå om gemenskapen hade behörighet att ogiltigförklara bestämmelser i nationell lagstiftning. Någon sådan behörighet har domstolen aldrig hävdat. Att domstolen karakteriserar anmälningsskyldigheten som formell innebär inte att den på något principiellt sätt skiljer sig från den allmänna förpliktelsen att på ett korrekt sätt införliva, genomföra och tillämpa materiella bestämmelser i ett direktiv. Inte heller innebär det att de rättsliga följderna av att inte följa en sådan formell förpliktelse skiljer sig från de som uppkommer vid underlåtenhet att iakttaga materiella bestämmelser.

26 Åsidosättandet av nationella bestämmelser som enligt sin lydelse är oförenliga med gemenskapsrättsliga bestämmelser har inte allmängiltig verkan, utan är beroende av vilket resultat direktivet syftar till att uppnå. Nationella bestämmelser som strider mot gemenskapsrätten är därför endast icke tillämpliga i den mån som detta är nödvändigt för att "underlätta den fria rörligheten för varor genom att förhindra att nya handelshinder skapas", som direktivets mål beskrivs i andra övervägandet i ingressen till 1988 års direktiv. I förevarande fall kan jag inte se hur den fria rörligheten av varor skulle underlättas genom att 1987 års kungörelse inte tillämpas i brottmålsförfarandet mot den åtalade. En sådan följd omfattas därmed inte av "det resultat som skall uppnås" med direktivet.

27 Den direkta effekten av ett direktivs bestämmelser kan begränsas med avseende på person (ratione personae) enligt artikel 189 i fördraget. I domen i målet Faccini Dori till exempel påpekade domstolen att "rättspraxis angående möjligheten att åberopa direktiv mot statliga organ grundar sig på det faktum att ett direktiv enligt artikel 189 är bindande endast gentemot 'varje medlemsstat till vilken det är riktat'. Denna rättspraxis syftar till att hindra att 'en stat kan dra fördel av att inte följa gemenskapsrätten'"(18). I sådana fall kan en bestämmelse i nationell lagstiftning förklaras vara icke tillämplig för vissa syften, men fortfarande vara fullt tillämplig i situationer utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde.

28 De bestämmelser i ett direktiv som har direkt effekt kan åberopas av andra enskilda än de till vars fördel direktivet först antogs, om detta är berättigat för att uppnå det avsedda resultatet. I domen i målet Stoeckel(19) ansågs således en arbetsgivare vara berättigad att åberopa föreskriften i artikel 5.2 a i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor(20) i vilken det föreskrivs att medlemsstater skall "säkerställa att ... lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas". I detta fall definierades direktivets mål i artikel 5.1 huvudsakligen i följande ordalag angående arbetstagares rättigheter: "Tillämpningen av likabehandlingsprincipen ... innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön". Givetvis kan denna dom förklaras med att den ändamålsenliga verkan av ett förbud mot diskriminering av arbetstagare oundvikligen måste innefatta åtminstone deras arbetsgivare. Utan tvekan är det så i den utsträckning som direktivet innebär förpliktelser för arbetsgivaren. Men domen i målet Stoeckel är exempel på ett fall där en arbetsgivare gjorde anspråk på förmåner enligt direktivet.

29 I domen i målet Verholen m.fl. å andra sidan, vilken flera av parterna i förevarande mål har åberopat, fastslog domstolen att "rätten att åberopa bestämmelserna i direktiv 79/7 är inte begränsad till de individer som omfattas av den personkrets som avses med direktivet, eftersom det inte kan uteslutas att andra personer kan ha ett direkt intresse av att säkerställa att icke-diskrimineringsprincipen iakttas när det gäller de personer som skall skyddas".(21) Denna dom har i vissa kretsar tolkats såsom innebärande att inte endast de som omfattas av ett direktivs personkrets, utan även de "som har ett direkt intresse av tillämpningen av ett direktivs bestämmelser måste kunna åberopa detsamma".(22)

30 Det kan givetvis hävdas att den tilltalade i målet vid den nationella domstolen har ett intresse i bokstavlig mening av att direktivet tillämpas. Han skulle dra fördel av ett beslut av den nationella domstolen att 1987 års kungörelse inte är tillämplig i hans mål, eftersom detta skulle medföra att denna domstol inte kan godta den bevisning på vilken anklagelserna i brottmålet mot honom grundar sig. Det förefaller mig dock som om uttrycket "direkt intresse" som domstolen använde i målet Verholen m.fl. inte omfattar effekter som endast är faktiska utan att det avser ett intresse som har erkänts inom gemenskapsrätten. I artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) definieras direktivets materiella tillämpningsområde (ratione materiae) som omfattande "beräkningen av förmåner, bland annat tillägg avseende make/maka och familjemedlemmar samt de villkor som bestämmer varaktigheten och bibehållandet av rätten till bidrag". I det målet var det pensionsbelopp som sökanden vid den nationella domstolen, herr Heiderijk, var berättigad till, direkt beroende av under vilka perioder som hans maka hade varit "försäkrad". Enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna "betalades en pension motsvarande rättigheter som förvärvats av båda makarna och för bådas räkning till mannen ensam".(23) Domstolen fastslog att "en enskild som omfattas av effekterna av en diskriminerande nationell bestämmelse får åberopa direktiv 79/7 endast om hans maka, som är offret för diskrimineringen, själv omfattas av tillämpningsområdet för direktivet".(24)

31 Trots att beräkningen av förmånstillägg för maka omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 79/7 fastslog domstolen att herr Heiderijks intresse av direktivets tillämpning var beroende av om hans maka omfattades av dess tillämpningsområde. Om fru Heiderijk inte kunde anses ingå i den personkrets på vilken direktivet ägde tillämpning, skulle hennes makes åberopande av artikel 4.1 inte bidra till genomförandet av principen om likabehandling och herr Heiderijk skulle därmed inte ha något gemenskapsrättsligt intresse av att säkerställa tillämpningen av denna bestämmelse. Det förefaller som om den åtalade i förevarande mål befinner sig i en liknande situation som herr Heiderijks, om det antas att den sistnämndes maka inte ingick i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 79/7; även om båda kan anses ha ett intresse av att de relevanta bestämmelserna i ett direktiv tillämpas, uppkommer detta intresse endast till följd av nationell lagstiftning och de kan därför inte åberopa direktivet i det sammanhanget. Omvänt skulle både arbetsgivaren i målet Stoeckel och herr Heiderijk, om dennes maka ingick i den personkrets som omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 79/7, ha ett intresse till följd av gemenskapsrätten av att de relevanta bestämmelserna i direktivet tillämpades.

32 När det gäller direktiv 83/189 förefaller det som om de som skulle kunna åberopa fördragsbestämmelserna angående fri rörlighet för varor har ett intresse gentemot medlemsstaten vid tillämpningen av direktivet och att de därför kan åberopa detsamma i nationell domstol. Så var uppenbarligen fallet till exempel för sökanden i domen i målet CIA Security International, vars alarmsystem var sammansatt av varor som hade tillverkats i två andra medlemsstater utöver Belgien.(25) Så snart ett intresse som är erkänt inom gemenskapsrätten kunde konstateras, var det faktum att sökandens intresse uppkom i ett förfarande enligt nationell rätt mot affärskonkurrenter i huvudsak irrelevant. Lika uppenbart är det enligt min mening att den åtalade i förevarande mål inte har något sådant intresse; hans rättsliga ställning kan på intet sätt sägas avse den fria rörligheten av varor inom gemenskapen.

33 Det har i förevarande mål inte påståtts att den nationella bestämmelse som Nederländerna gör gällande mot den tilltalade, nämligen artikel 8.2 a i Wegenverkeerswet, utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktivet. Tvärtom, även om 1987 års kungörelse kan utgöra en teknisk föreskrift, är dess tillämpning gentemot den tilltalade under omständigheter som de nuvarande inte en fråga mot vilken han är berättigad att föra talan enligt gemenskapsrätten. Han påverkas inte av bestämmelser som definierar de tekniska kraven för alkometrar, vare sig personligen eller yrkesmässigt eller på grund av någon aktivitet som faller inom gemenskapsrättens tillämpningsområde. Om den tilltalade inte påverkas på något av dessa sätt av 1987 års kungörelse i sig, kan det faktum att han kan beröras av tillämpningen av denna kungörelse enligt nationella straffrättsliga bestämmelser som fastställer metoder för bevisning av ett vägtrafikbrott inte ändra hans ställning enligt gemenskapsrätten.

34 Det följer av vad som ovan anförts att den första frågan skall besvaras nekande, varvid den andra frågan inte behöver besvaras.

IV - Förslag till avgörande

35 Mot bakgrund av det föregående föreslår jag att de frågor som har ställts av Arrondissementsrechtbank te Maastricht den 13 juni 1997 skall besvaras enligt följande:

Rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter skall tolkas på så sätt att det inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa nationella bestämmelser som Regeling ademanalyse, vilka inte har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 8 i direktivet, i brottmålsförfarande angående brott mot artikel 8.2 a i 1994 års Wegenverkeerswet.

(1) - EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154. Direktivet har därefter ändrats genom direktiv 88/182/EEG (EGT L 81, s. 75, nedan kallat 1988 års direktiv), och genom direktiv 94/10/EG (EGT L 100, s. 30, nedan kallat 1994 års direktiv); frågan om vilken lydelse av direktivet som skall tillämpas i förevarande mål utreds i punkterna 11 och 12 nedan.

(2) - Dom av den 30 april 1996 i mål C-194/94 (REG 1996, s. I-2201).

(3) - Dom av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90, C-321/90 och C-322/90 (REG 1993, s. I-393; svensk specialutgåva, häfte 14).

(4) - Dom av den 1 april 1982 i de förenade målen 141/81, 142/81 och 143/81, Holdijk m.fl., (REG 1982, s. 1299; svensk specialutgåva, häfte 6), punkt 6; beslut av den 20 mars 1996 i mål C-2/96, Sunino och Data (REG 1996, s. I-1543), punkt 5.

(5) - Dom av den 12 september 1996 i de förenade målen C-58/95, C-75/95, C-112/95, C-119/95, C-123/95, C-135/95, C-140/95, C-141/95, C-154/95 och C-157/95 (REG 1996, s. I-4345).

(6) - Dom av den 3 mars 1994 i mål C-316/93 (REG 1994, s. I-763), punkt 13.

(7) - Se till exempel dom av den 17 juli 1997 i mål C-28/95, Leur-Bloem (REG 1997, s. I-4161), punkt 25-27 och de däri angivna målen.

(8) - Dom nämnd ovan i fotnot 2, punkt 54.

(9) - Dom av den 20 mars 1997 i mål C-13/96, Bic Benelux (REG 1997, s. I-1753), punkt 19.

(10) - Dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, häfte 10), punkt 19 och av den 11 november 1991 i mål 203/80, Casati (REG 1981, s. 2595; svensk specialutgåva, häfte 6), punkt 27.

(11) - I de fall direktivet i ändrad lydelse enligt 1994 års direktiv är tillämpligt på en viss uppsättning fakta, skall orden "eller andra krav" tilläggas; detta begrepp definieras i artikel 1.3 i det ändrade direktivet.

(12) - Dom av den 11 januari 1996 i mål C-273/94 (REG 1996, s. I-31), punkt 13-15.

(13) - Dom nämnd ovan i fotnot 9, punkterna 19 och 20.

(14) - Dom av den 5 april 1984 i de förenade målen 177/82 och 178/82 (REG 1984, s. 1797), punkt 13.

(15) - Punkt 32 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande till dom av den 11 juli 1991 i de förenade målen C-87/90, C-88/90 och C-89/90, Verholen m.fl., (REG 1991, s. I-3757).

(16) - Dom nämnd ovan i fotnot 2, punkt 40.

(17) - A.st. punkt 45.

(18) - Dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92 (REG 1994, s. I-3325; svensk specialutgåva, häfte 16), punkt 22.

(19) - Dom av den 25 juli 1991 i mål C-345/89 (REG 1991, s. I-4047); se även mitt förslag till avgörande av den 4 december 1997 i mål C-350/96, Clean Car Autoservice, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen.

(20) - EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191.

(21) - Dom nämnd ovan i fotnot 15, punkt 23.

(22) - Prechal, "Directives in European Community Law", Proefschrift Universiteit Amsterdam, 1995, SLSN, 1995, s. 167.

(23) - Se punkt 35 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande till domen i ovannämnda målet Verholen m.fl., se ovan fotnot 15.

(24) - Dom nämnd ovan i fotnot 15, punkt 25.

(25) - Se punkt 29 i generaladvokaten Elmers förslag till avgörande till domen nämnd i fotnot 2.

Full & Egal Universal Law Academy