EUR-Lex -  61997CC0230 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 16 juli 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Skall rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort(1) tolkas på så sätt, att det hindrar att en medlemsstat ålägger en medborgare i tredje land, som bosatt sig på dess territorium, att byta sitt körkort som utfärdats av en annan medlemsstat mot ett körkort utfärdat av den stat där han är bosatt inom ett år vid påföljd av fängelse eller böter för en förare utan ett sådant körkort?

2 Dessa är i huvudsak de tolkningsfrågor som Hof van Cassatie van België, till vilken I. Awoyemi överklagat en dom avkunnad av Correctionele rechtbank te Brugge den 4 januari 1995, har begärt att domstolen skall ta ställning till.

3 Domstolen har redan svarat på en liknande fråga i dom av den 29 februari 1996 i målet Skanavi och Chryssanthakopoulos,(2) som rörde straffpåföljder som en gemenskapsmedborgare ålagts i en liknande situation.

Körkortsdirektiven

4 Direktiv 80/1263, som utgör den första etappen i harmoniseringen av körkort, syftar enligt första övervägandet till att förbättra trafiksäkerheten och underlätta den fria rörligheten för personer som bosätter sig i en annan medlemsstat än den där de genomgick sitt körkortsprov eller som flyttar inom gemenskapen.

5 Direktiv 80/1263 har i detta syfte tillnärmat de nationella reglerna på detta område, särskilt vad det gäller de nationella systemen för utfärdande av körkort, fordonskategorier och villkoren för körkorts giltighet. Det har också upprättat en gemenskapsmall för körkort och ett system för ömsesidigt erkännande av körkort utfärdade i andra medlemsstater, liksom ett utbyte av dessa då innehavaren byter bostadsort eller arbetsort från en medlemsstat till en annan.

6 Enligt artikel 6 i direktiv 80/1263 är villkoren för att körkort skall utfärdas å ena sidan att den sökande har godkänts vid ett praktiskt och teoretiskt prov samt uppfyller de medicinska kraven, och å andra sidan att denne har sin normala bosättningsort inom den medlemsstats territorium som utfärdar körkortet, om den berörda medlemsstatens lagstiftning så kräver.

7 Artikel 8.1 i detta direktiv föreskriver att om innehavaren av ett giltigt nationellt körkort eller ett giltigt körkort enligt EG-mall, som utfärdats av en medlemsstat, bosätter sig i en annan medlemsstat, skall detta körkort förbli giltigt där under högst ett år efter det att bosättningsorten ändrats. Under denna tid skall den stat där körkortsinnehavaren har bosatt sig, på hans begäran och mot inlämnande av körkortet, utfärda ett körkort enligt gemenskapsmallen för samma kategori(er), utan att ålägga honom att genomföra ett praktiskt och teoretiskt prov eller kräva att han skall uppfylla medicinska krav. Staten får dock vägra att byta ut körkortet om dess nationella bestämmelser, bland annat medicinska krav, inte tillåter att ett körkort utfärdas.

8 Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort(3) utgör en ny etapp i harmoniseringen av de nationella bestämmelserna, särskilt vad det gäller villkoren för utfärdande av körkort och fordonskategorier. I detta direktiv upphävs skyldigheten för en körkortsinnehavare som bosätter sig i en annan medlemsstat att byta ut sitt körkort,(4) och istället för denna skyldighet(5) införs ett ömsesidigt erkännande av körkort (artikel 1.2). Utbyte av giltigt körkort som utfärdats av en medlemsstat till en person som förlagt sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat, är således frivilligt (artikel 8.1).

9 Enligt artikel 12 i direktiv 91/439 skall medlemsstaterna, efter samråd med kommissionen och före den 1 juli 1994, anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 juli 1996. Artikel 13 föreskriver att direktiv 80/1263 upphör att gälla från och med detta datum.

Relevant nationell rätt

10 Artikel 2 i den belgiska kungliga kungörelsen av den 6 maj 1988 föreskriver att:

"1. Endast de personer kan erhålla ett belgiskt körkort som

1_ är folkbokförda eller registrerade som utländska medborgare i en belgisk kommun samt innehavare av följande i Belgien utfärdade handlingar:

a) belgiskt identitetskort eller identitetskort för utländska medborgare;

b) intyg om inskrivning i utlänningsregistret;

c) uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat i Europeiska ekonomiska gemenskapen;

d) intyg om antagning till högre utbildning;

2_ är innehavare av följande i Belgien utfärdade handlingar:

a) identitetskort för medlemmar av diplomatiska kåren;

b) identitetskort för medlemmar av konsulära kåren;

c) särskilt uppehållstillstånd.

2. De personer som avses i första punkten 1_ får endast föra ett motordrivet fordon om de innehar ett belgiskt körkort. De får emellertid föra ett sådant fordon om de innehar ett giltigt utländskt körkort utfärdat i en medlemsstat i Europeiska ekonomiska gemenskapen under ett år från det att de folkbokfördes eller registrerades som utländska medborgare i en belgisk kommun. Övriga förare av ett motordrivet fordon skall inneha ett belgiskt körkort eller ett utländskt nationellt eller internationellt körkort i enlighet med de villkor som gäller för internationell vägtrafik..."

Bakgrund och förfarande vid den nationella domstolen

11 Den nigerianske medborgaren I. Awoyemi bor sedan den 17 december 1990 i Belgien, där han utövar ett avlönat arbete. Den 27 juli 1993 blev han stoppad i en poliskontroll, då han framförde ett motorfordon i Oostende och kunde då endast visa upp ett körkort utfärdat av brittiska myndigheter, giltigt från den 11 april 1990 till den 26 januari 2003.

12 Den 4 januari 1995 dömde Correctionele rechtbank te Brugge i andra instans honom till ett bötesstraff av 2 000 BEF för att ha framfört ett motorfordon på allmän väg i Oostende, utan att vara innehavare av ett giltigt körkort i överensstämmelse med artikel 2 i ovannämnda kungörelse av den 6 maj 1988.

13 Awoyemi överklagade denna dom med åberopande av sitt giltiga körkort enligt gemenskapsmall, som utfärdats i Förenade kungariket, och med hänvisning till den ovannämnda domen i målet Skanavi och Chryssanhtakopoulos.

14 Det framgår av skälen till beslutet om hänskjutande att Hof van Cassatie van België anser att kungörelsen av den 6 maj 1988 antagits i syfte att införliva artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263, där det uttryckligen föreskrivs att om innehavaren av ett körkort som utfärdats av en medlemsstat bosätter sig i en annan medlemsstat, skall detta körkort förbli giltigt där under högst ett år efter det att bosättningsorten ändrats. Den nationella domstolen har dock anmärkt att denna bestämmelse blivit upphävd genom direktiv 91/439 och att byte av körkort inte längre är obligatoriskt från och med den 1 juli 1996. Hof van Cassatie undrar vidare om direktiv 91/439 skulle kunna ha retroaktiv verkan. Slutligen önskar Hof van Cassatie veta om avgörandet som domstolen fattade i domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos är analogt tillämpligt på omständigheterna i det förevarande fallet, där det rör sig om en medborgare i ett tredje land som är innehavare av ett körkort utfärdat av en medlemsstat. Detta är anledningen till att Hof van Cassatie anser det nödvändigt att vända sig till domstolen för tolkning av dessa gemenskapsregler och har ställt följande tolkningsfrågor:

"1. Utgör bestämmelserna i rådets första direktiv 80/1263/EEG om införande av ett gemenskapskörkort, och i synnerhet artikel 8, hinder för att det skall anses som olovlig körning som bestraffas med fängelse eller böter att ett motordrivet fordon förs av en person som inte är medborgare i Europeiska unionen, men som innehar ett nationellt körkort eller körkort enligt gemenskapsmallen som utfärdats av en annan medlemsstat, och som skulle ha kunnat byta ut detta mot ett körkort i värdlandet men inte har gjort det inom den föreskrivna fristen?

2. Kan artikel 1.2 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, enligt vilken körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall tillerkännas ömsesidigt, och kan den rätt att utbyta körkort som föreskrivs i artikel 8.1 i detta direktiv, få till verkan att en person som inte är medborgare i Europeiska unionen, men som är innehavare av ett nationellt körkort eller ett körkort enligt gemenskapsmallen utfärdat av en medlemsstat och som har sitt normala hemvist i en annan medlemsstat, från och med den 1 juli 1996 åberopa dessa bestämmelser vid en domstol, även om nationella föreskrifter saknas på området?

3. Om den andra frågan besvaras jakande, har artiklarna 1.2 och 8.1 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort retroaktiv verkan i den meningen att de utgör hinder för att det skall anses som olovlig körning som bestraffas med fängelse eller böter att ett motordrivet fordon förs av en person som inte är medborgare i Europeiska unionen, men innehavare av ett nationellt körkort eller ett körkort enligt gemenskapsmallen som utfärdats av en medlemsstat, och som i utbyte mot sitt körkort skulle ha kunnat erhålla ett körkort i värdlandet, men som den 27 juli 1993 inte hade utfört detta byte inom den föreskrivna fristen?"

Svar på frågorna

Den första frågan

15 Den första frågan består i att bestämma om domstolens avgörande i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos kan tillämpas analogt på omständigheterna i föreliggande fall.

16 Domstolen fastslog i denna dom att skyldigheten att byta körkort i artikel 8 i direktiv 80/1263 inte stred mot artikel 52 i fördraget även om den utgjorde ett hinder för den fria rörligheten för personer,(6) eftersom "[rådet m]ed beaktande av frågans komplicerade beskaffenhet och olikheterna i medlemsstaternas lagstiftningar var behörigt att företa den nödvändiga harmoniseringen gradvis ..."(7).

17 Domstolen preciserade vidare att, eftersom frågan inte är gemenskapsrättsligt reglerad är medlemsstaterna behöriga att föreskriva påföljder för åsidosättande av en sådan skyldighet. "Det framgår emellertid av en fast rättspraxis avseende underlåtenhet att iaktta erforderliga formkrav beträffande uppehållstillstånd för individer som omfattas av gemenskapsrätten att medlemsstaterna inte kan föreskriva en oproportionerlig påföljd som skulle utgöra ett hinder för den fria rörligheten för personer och att detta särskilt är fallet i fråga om fängelsestraff (se särskilt dom av den 12 december 1989 i mål C-265/88, Messner, REG 1989, s. 4209, punkt 14). Med anledning av den betydelse som rätten att framföra ett motorfordon har för det faktiska utövandet av rättigheter som sammanhänger med den fria rörligheten för personer, gör sig samma överväganden gällande i fråga om åsidosättande av en skyldighet att byta ut körkortet".(8)

18 Domstolen fastslog således att "artikel 52 i fördraget med beaktande av följderna - som exempelvis de som förekommer i den aktuella nationella rättsordningen - utgör hinder för att en person, som kunnat erhålla ett körkort i den stat där han har bosatt sig i utbyte mot ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, men som inte har företagit detta utbyte inom den föreskrivna tidsfristen, i fråga om gärningen jämställs med en person som gjort sig skyldig till olovlig körning och på grund härav förskyller ett fängelse- eller bötesstraff"(9).

19 Domstolen ansåg således i enlighet med fast rättspraxis att påföljderna för överträdelserna enligt de nationella bestämmelserna endast skulle kunna vara oförenliga med gemenskapsrätten på grund av de negativa följderna för rätten till fri rörlighet och fri etablering för gemenskapernas arbetstagare som följer av artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget.

20 Det är ostridigt att Awoyemi är innehavare av ett körkort som är utfärdat av de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket och att detta var giltigt vid tiden för de omtvistade händelserna.

21 Direktiv 80/1263 gäller för innehavare av körkort enligt gemenskapsmallen, som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i direktivet, oavsett innehavarens nationalitet.(10)

22 Följaktligen faller I. Awoyemi inom ramen för tillämpningen av direktiv 80/1263.

23 Det är emellertid också ostridigt att han inte är gemenskapsmedborgare. Härav följer att han inte kan åberopa den fria rörlighet som tillerkänns gemenskapens arbetstagare i fördraget och i synnerhet genom artiklarna 48 och 52.

24 Den rättsliga ställningen för en medborgare i tredje land, i fråga om de påföljder han kan åläggas om han inte fullgör de skyldigheter som föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 80/1263, regleras inte av gemenskapsrätten utan uteslutande av nationell rätt.

25 Jag föreslår således att den första frågan skall besvaras så, att varken direktiv 80/1263 eller bestämmelserna i fördraget, i ett fall som det förevarande, utgör hinder för att den överträdelse som den enskilde är åtalad för är den som avses i den nationella lagstiftningen, det vill säga olovlig körning med påföljden fängelse eller böter.

Den andra och den tredje frågan

26 På grund av den andra och den tredje tolkningsfrågans oskiljaktiga natur, kommer jag att ge dem ett gemensamt svar. Den nationella domstolen vill med dessa frågor att domstolen ska uttala sig om huruvida artiklarna 1.2 och 8 i direktiv 91/439, då de inte införlivats med den interna rättsordningen, kan åberopas direkt av en medborgare i ett tredje land, som innehar ett körkort enligt gemenskapsmall, utfärdat av en medlemsstat, men som har sin permanenta bosättningsort i en annan medlemsstat än den som utfärdat körkortet och som inte bytt ut sitt körkort inom den föreskrivna tidsfristen i direktiv 80/1263, till stöd för att ifrågasätta att han ådöms en påföljd i form av fängelse eller böter för att han enligt direktiv 80/1263 kört utan giltigt körkort.

27 Jag får erinra om att enligt artikel 12 i direktiv 91/439 skulle medlemsstaterna före den 1 juli 1994 ha antagit de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa det direktivet senast den 1 juli 1996. Enligt artikel 13 i samma direktiv upphörde dessutom direktiv 80/1263 att gälla först från och med den 1 juli 1996.

28 Följaktligen gällde skyldigheten att byta körkort enligt artikel 8 i direktiv 80/1263 till den 1 juli 1996. Således äger enskilda inte rätt att före detta datum direkt åberopa de rättigheter som de eventuellt skulle kunna ha enligt artikel 1.2 och 8 i direktiv 91/439. Med andra ord har dessa bestämmelser inte retroaktiv verkan.

29 Med hänsyn till omständigheterna i fallet ställer sig kommissionen och Förenade kungariket frågande till nyttan av en tolkning av direktiv 91/439 i det förevarande fallet. De har påpekat att gärningarna som tillskrivits I. Awoyemi begicks den 27 juli 1993 och att målet avgjordes av Correctionele rechtbank te Brugge den 4 januari 1995, det vill säga vid en tidpunkt då direktiv 91/439 ännu inte trätt i kraft.

30 Jag är av den uppfattningen att den nationella domstolen undrar över hur artiklarna 1.2 och 8 i direktiv 91/439 skall tolkas, eftersom den anser sig vara skyldig att tillämpa den i belgisk rätt erkända principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning. Enligt denna princip, som finns i vissa nationella rättssystem, skall domstolarna direkt tillämpa de nya straffrättsliga bestämmelser som är mer fördelaktiga för den tilltalade, då saken inte är slutgiltigt avgjord och gärningarna begicks innan dessa bestämmelser trädde i kraft. Den nationella domstolen anser således att den skulle kunna vara skyldig att avvika från de nationella bestämmelserna om de skulle strida mot bestämmelserna i direktiv 91/439.

31 I liknande situationer(11) har domstolen alltid bedömt(12) att "den nationella domstolen är skyldig att avgöra såväl nödvändigheten av ett förhandsavgörande för att kunna avgöra sitt mål, som vilka frågor som är relevanta att ställa till domstolen"(13).

32 Domstolen har visserligen klart bekräftat att det inom gemenskapsrätten inte finns någon princip om lindrigare strafflagstiftnings omedelbara tillämpning(14) och att det ankommer på varje medlemsstat att inom ramen för sin nationella rättsordning fastställa regler om påföljd för överträdelser av gemenskapsrätten för det fall sådana regler inte har harmoniserats. Emellertid anser domstolen att principen om gemenskapsrättens lika värde utgör hinder för att överträdelser av gemenskapsbestämmelser inte skall beivras på samma materiella och processuella villkor som de som gäller för beivrande av överträdelser av nationell rätt av samma art och svårighetsgrad.(15)

33 Svaret på den nationella domstolens fråga om tolkningen av artiklarna 1.2 och 8 i direktiv 91/439 och om skyldigheten att ge dem direkt effekt, kan således bli användbart för den nationella domstol som till följd av den i nationell rätt erkända principen om retroaktiv verkan av lindrigare strafflagstiftning, är bunden att tillämpa bestämmelserna i direktiv 91/439, vilka eventuellt kan vara mer fördelaktiga för den körkortsinnehavare som, i strid mot det tidigare gällande direktiv 80/1263, inte bytt ut sitt körkort. Det föreligger således anledning att svara på denna fråga.

34 Enligt fast rättspraxis(16) har enskilda rätt att vid domstol åberopa ett direktiv gentemot en medlemsstat endast i de fall då staten har underlåtit att vidta erforderliga genomförandeåtgärder eller har vidtagit åtgärder som inte är i förenliga med direktivet.

35 Den nationella domstolen är följaktligen inom ramen för det aktuella problemet - tillämpning av en lindrigare strafflagstiftning - skyldig att kontrollera att de relevanta bestämmelserna i direktiv 91/439 har införlivats med den nationella lagstiftningen. Av den nationella domstolens andra fråga framgår att införlivandet inte skett inom den föreskrivna tidsfristen. Det kan således förutsättas att artiklarna 1.2 och 8 i det ovannämnda direktivet inte har införlivats och att de inte trädde i kraft inom den interna rättsordningen den 1 juli 1996.

36 I fråga om principen om direkt tillämplighet har domstolen fastslagit att enskilda "... i brist på inom fristerna vidtagna genomförandeåtgärder, gentemot alla nationella föreskrifter som är oförenliga med ett direktiv, [kan] åberopa sådana bestämmelser i direktivet som vad innehållet beträffar framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa. De enskilda kan också åberopa dessa bestämmelser i den mån som bestämmelserna fastställer rättigheter som de enskilda kan göra gällande gentemot staten"(17).

37 Det råder knappast tvekan om att artiklarna 1.2 och 8 i direktiv 91/439 är tillräckligt precisa och ovillkorliga vad det gäller de rättigheter som de ger åt enskilda.

38 Det kan erinras om att dessa bestämmelser mycket tydligt föreskriver dels att körkort som utfärdas av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt, dels att innehavaren av ett sådant körkort inte längre är skyldig att byta ut detta då han bosätter sig i en annan medlemsstat än den som utfärdat körkortet. Den negativa skyldighet som på detta sätt åläggs medlemsstaterna, ger dem inget utrymme för skönsmässig bedömning av de åtgärder som skall vidtas.

39 Detta förbud mot att kräva ett utbyte av körkort enligt gemenskapsmallen framgår dessutom tydligt i första övervägandet i direktiv 91/439, där det föreskrivs att det bör finnas "ett nationellt körkort enligt gemenskapsmall som erkänns ömsesidigt av medlemsstaterna utan att behöva bytas ut"(18). Denna åtgärd lyfter fram den dubbla målsättning som eftersträvas i detta andra harmoniseringsdirektiv, vilken som visats, består i att bidra till att förbättra trafiksäkerheten och öka rörligheten för personer som bosätter sig i en annan medlemsstat än den där de godkänts i ett förarprov.

40 Att innehavaren av ett körkort utfärdat av en medlemsstat inte är gemenskapsmedborgare har ingen betydelse, eftersom direktiv 91/439 slutgiltigt harmoniserar villkoren för utfärdande av körkort och kräver av medlemsstaterna att de ömsesidigt erkänner körkort som en annan medlemsstat utfärdat, oavsett innehavarens nationalitet.

41 Domstolen har för övrigt redan i domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 26, implicit fastslagit att dessa bestämmelser har direkt effekt och att de bör tolkas så att körkort utfärdade av en medlemsstat från och med den 1 juli 1996 skall erkännas ömsesidigt av de andra medlemsstaterna utan att några formella åtgärder är nödvändiga.

42 Följaktligen föreslår jag att domstolen skall besvara den andra frågan på så sätt, att i frånvaro av införlivande i den interna rättsordningen och med hänsyn till principen om lindrigare strafflagstiftnings omedelbara tillämpning som erkänns i vissa medlemsstaters rättsordningar, utgör artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/349 hinder för att framförandet av ett motorfordon, vid en tid då direktiv 80/1263 fortfarande var i kraft, av en innehavare av ett nationellt körkort enligt gemenskapsmallen, som inte är medborgare i en medlemsstat och som inte bytt sitt körkort mot ett körkort utfärdat i den medlemsstat där han är bosatt inom den föreskrivna tidsfristen, anses som olovlig körning med påföljden fängelse eller böter.

Förslag till avgörande

På grundval av dessa överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara frågorna som Hof van Cassatie van België ställt, på följande sätt:

1) Varken bestämmelserna i rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort, särskilt artikel 8, eller bestämmelserna i EG-fördraget utgör hinder för att framförandet av ett motorfordon av en person som inte är medborgare i Europeiska unionen, men som är innehavare av ett nationellt körkort eller ett körkort enligt gemenskapsmallen utfärdat av en medlemsstat och som i utbyte mot sitt körkort skulle ha kunnat erhålla ett körkort utfärdat av den stat där han bosatt sig, men som inte gjort detta byte inom den föreskrivna tidsfristen, skall anses som olovlig körning med påföljden fängelse eller böter.

2) I frånvaro av införlivande i den interna rättsordningen och med hänsyn till principen om lindrigare strafflagstiftnings omedelbara tillämpning, som erkänns i vissa medlemsstaters rättsordningar, utgör artiklarna 1.2 och 8.1 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort hinder för att framförandet av ett motorfordon, vid en tidpunkt då direktiv 80/1263 fortfarande var i kraft, av innehavaren av ett nationellt körkort enligt gemenskapsmallen, som inte är medborgare i en medlemsstat och som inte bytt sitt körkort mot ett körkort utfärdat av medlemsstaten där han är bosatt inom den föreskrivna tidsfristen, anses som olovlig körning med påföljden fängelse eller böter.

(1) - EGT L 375, s.1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 171.

(2) - C-193/94, REG 1996, s. I-929.

(3) - EGT L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22.

(4) - Första övervägandet.

(5) - Denna skyldighet utgör, enligt nionde övervägandet i ingressen till direktivet, ett hinder för den fria rörligheten för personer som inte kan accepteras med tanke på de framsteg som gjorts i fråga om den europeiska integrationen.

(6) - Punkt 28.

(7) - Ibidem, punkt 27.

(8) - Ibidem, punkt 36.

(9) - Ibidem, punkt 39.

(10) - Se särskilt artiklarna 1 och 8.1 i direktivet.

(11) - Se särskilt dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl. (REG 1995, s. I-361) och av den 26 september 1996 i mål C-341/94, Allain (REG 1996, s. I-4631), punkt 12.

(12) - Se domarna i de ovannämnda målen Bordessa m.fl., punkt 10 och Allain, punkt 13.

(13) - Se domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 18.

(14) - Se särskilt dom av den 29 januari 1985 i mål 234/83, Gesamthochschule Duisburg (REG 1985, s. 327), punkt 20.

(15) - Se särskilt domen i det ovannämnda målet Allain, punkt 29.

(16) - Se särskilt dom av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4), av den 6 maj 1980 i mål 102/79, kommissionen mot Belgien (REG 1980, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 5) och av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 11.

(17) - Dom av den 19 januari 1982 i mål 8/81, Becker (REG 1982, s. 53; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 25 (min kursivering).

(18) - Min kursivering.

Full & Egal Universal Law Academy