EUR-Lex -  61997CC0250 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas föredraget den 24 september 1998

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1 Civilretten i Hillerød (Danmark) har genom denna begäran om förhandsavgörande, som den har utfärdat genom beslut av den 4 juli 1997, ansökt om en tolkning av artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar,(1) i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/56/EEG av den 24 juni 1992.(2)

2 Detta mål avser närmare bestämt tolkningen av uttrycket "kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut", som förekommer i ovannämnda bestämmelser.

3 Denna tolkningsfråga har vid ovannämnda domstol uppkommit i en tvist mellan Dansk Metalarbejderforbund,(3) som företräder John Lauge m.fl. (nedan kallade sökandena) och Lønmodtagernes Garantifond (nedan kallad svaranden).

II - Tillämpliga bestämmelser

A - Gemenskapsrättsliga bestämmelser

4 Direktiv 75/129 handlar om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar. Flera av direktivets bestämmelser har ändrats genom direktiv 92/56.

5 I avsnitt I i direktiv 75/129, som har rubriken "Definitioner och räckvidd", och särskilt i artikel 1, definieras uttrycken "Kollektiva uppsägningar" och "Arbetstagarrepresentanter" (första punkten) varefter det anges i vilka fall direktivet inte skall tillämpas (andra punkten).

6 I synnerhet föreskrevs i artikel 1.2 d i direktiv 75/129, i dess ursprungliga lydelse, att direktivet inte skulle tillämpas på "[a]rbetstagare som drabbas på grund av nedläggning av ett företags verksamhet till följd av ett rättsligt beslut". Denna bestämmelse har upphävts genom direktiv 92/56,(4) där det i det tredje övervägandet i ingressen till direktivet anges att "[d]et bör fastslås att direktiv 75/129/EEG i princip även skall tillämpas på kollektiva uppsägningar som sker då ett företags verksamhet upphör till följd av ett rättsligt beslut".

7 Bland de bestämmelser som är tillämpliga vid kollektiva uppsägningar som sker då ett företags verksamhet upphör till följd av ett rättsligt beslut finns således artikel 2 (avsnitt II) i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56,(5) som avser ett överläggningsförfarande. Överväger en arbetsgivare att vidta kollektiva uppsägningar skall han, enligt denna artikel, i god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i syfte att söka nå en överenskommelse, skriftligen underrätta dem om en rad uppgifter(6) och tillställa den behöriga offentliga myndigheten en kopia av skriftväxlingen med arbetstagarrepresentanterna.

8 Vad beträffar avsnitt III i direktivet, som avser "[f]örfarande[t] vid kollektiva uppsägningar", föreskrivs i artikel 3.1 första stycket att "[a]rbetsgivarna skall skriftligen anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten".

9 Artikel 3.1 andra stycket, som har lagts till genom direktiv 92/56, har följande lydelse:

"Medlemsstaterna får dock föreskriva att arbetsgivaren, i de fall de planerade kollektiva uppsägningarna orsakas av att företagets verksamhet skall upphöra till följd av ett rättsligt beslut, endast skall vara skyldig att underrätta den behöriga myndigheten, om denna så begär."

10 I artikel 4.1 i direktiv 75/129 anges att planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan.

11 Artikel 4.4, som har lagts till genom direktiv 92/56, har följande lydelse:

"Medlemsstaterna behöver inte tillämpa denna artikel på kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut."

12 Av den nya lydelsen av ovannämnda bestämmelser i direktiv 75/129, om överläggningarna med arbetstagarrepresentanterna, de uppgifter som arbetstagarrepresentanterna skall underrättas om och, mera allmänt, det förfarande som skall iakttas vid kollektiva uppsägningar, framgår att dessa bestämmelser i princip skall tillämpas när ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut. Av bestämmelserna framgår dessutom att medlemsstaterna får föreskriva att vissa bestämmelser om förfarandet vid kollektiva uppsägningar, det vill säga de som avser anmälan till den behöriga myndigheten och fastställelsen av den frist om minst 30 dagar inom vilken de kollektiva uppsägningarna inte får verkställas, inte skall tillämpas när verksamheten upphör till följd av ett rättsligt beslut.

B - Nationell lagstiftning

13 Båda direktiven har införlivats med dansk rätt genom lag nr 414 av den 1 juni 1994 om varsel (Varslingsloven).(7)

14 Konungariket Danmark har använt sig av den möjlighet som medlemsstaterna ges i artikel 3.1 andra stycket och i artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56.

15 I artikel 1.6 och 1.7 i lag nr 414/94 föreskrivs att förfarandet vid kollektiva uppsägningar, och särskilt villkoret att uppsägningarna får verkställas tidigast 30 dagar efter det att de har anmälts till den behöriga myndigheten, inte skall tillämpas i fråga om "uppsägning av löntagare, som berörs av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut".

III - Bakgrunden

16 Det enligt dansk rätt bildade bolaget Ideal-Line A/S, med säte i Fåborg, ansökte den 2 november 1994 hos Skifteretten (konkursdomstol) i Fåborg om att bolaget skulle försättas i konkurs.

17 Senare, men under loppet av samma dag, det vill säga den 2 november 1994, sade bolagets ledning muntligen upp samtliga arbetstagare som uppbar timlön, däribland sökandena i målet vid den nationella domstolen, och underrättade dem om att uppsägningen skulle verkställas vid utgången av den 2 november 1994. Från och med denna tidpunkt upphörde företagets verksamhet. De muntliga uppsägningarna bekräftades skriftligen den 3 november 1994.

18 Kommissionen har vid det muntliga förfarandet angett, utan att dess påståenden har bestritts, att de kollektiva uppsägningarna inte hade föregåtts av överläggningar med arbetstagarrepresentanterna, vare sig innan eller efter det att konkursansökan hade ingetts. Kommissionen har vidare angett att även om företaget inte fungerade normalt under perioden i fråga och de arbetstagare som uppbar timlön hade blivit uppsagda, hade ett antal administrativa medarbetare, enligt Skifteretten, inte blivit uppsagda, och nämnda domstol hade medgett de personer som tillfälligt förvaltade företagets tillgångar att använda sig av den handlingsfrihet som de förfogade över i syfte att fortsätta att bedriva företagets verksamhet för att uppfylla vissa av dess förpliktelser genom att utföra vissa order.

19 Uppsägningarna anmäldes inte till Arbejdsmarkedsrådet, som är den offentliga myndighet i Danmark som, i enlighet med direktiv 75/129, är behörig att motta denna typ av anmälan, eftersom grunden för uppsägningarna var att arbetsgivaren hade ingett en konkursansökan.

20 Den 8 november 1994 meddelade Skifteretten konkursbeslut i enlighet med bolagets ansökan. Genom beslutet fastställdes fristdagen (dagen då konkursförfarandet inleddes) till den 2 november 1994.

21 De tio sökandena, som alla var arbetstagare som uppbar timlön, ansåg att Ideal-Line borde ha anmält de omtvistade uppsägningarna med iakttagande av uppsägningstiden, enligt rådets direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, och enligt lag nr 414/94, genom vilken dessa direktiv införlivades med dansk rätt. De begärde 30 dagars lön som ersättning för att uppsägningstiden inte hade iakttagits.

22 Sökandena vände sig till svaranden(8) för att denna skulle garantera betalningen av den fordran som de hade gentemot arbetsgivaren.

23 Svaranden avslog denna begäran med motiveringen att Ideal-Line, enligt gällande gemenskapslagstiftning(9) och nationell lagstiftning,(10) inte var skyldigt att anmäla uppsägningarna i fråga, eftersom sökandena faktiskt hade blivit uppsagda på grund av att arbetsgivaren hade upphört med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut, nämligen konkursbeslutet.

24 Svaranden har, såsom anges i beslutet om hänskjutande, hävdat att i enlighet med dansk konkurslagstiftning inträder, beträffande ett visst antal rättsfrågor, rättsverkningarna av en konkurs från och med den dag då konkursansökan inges.(11) Svaranden har vidare anfört att den omständigheten att det formella konkursbeslutet inte meddelades den 2 november 1994, det vill säga dagen då konkursansökan ingavs till Skifteretten, utan först sex dagar senare, uteslutande beror på det praktiska förhållandet att konkursdomstolarna, på grund av det sätt som deras arbete är organiserat på, ofta inte har tid att meddela konkursbeslut på grundval av konkursansökan samma dag som den inges.(12)

25 Den 11 april 1995 väckte sökandena talan vid Civilretten i Hillerød och de yrkade att svaranden skulle förpliktas att medge att deras uppsägningar inte hade skett till följd av ett rättsligt beslut.

IV - Tolkningsfrågan

26 Civilretten i Hillerød har genom beslut av den 4 juli 1997, som inkom till domstolens kansli den 9 juli 1997, begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande angående följande fråga:

"Omfattar uttrycket 'kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut' i artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129/EEG, i dess lydelse enligt direktiv 92/56/EEG, det fall där de kollektiva uppsägningarna verkställs samma dag som arbetsgivaren har ingett konkursansökan och upphört med företagets verksamhet, när konkursdomstolen därefter, utan annat uppskov än det som beror på domstolens tidsplanering, meddelar konkursbeslut på grundval av konkursansökan med dagen för dess ingivande som fristdag?"

V - Föremålet för talan

27 Den nationella domstolen undrar om det fall med kollektiva uppsägningar som verkställs under de omständigheter som anges i beslutet om hänskjutande omfattas av uttrycket "kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut". Ett jakande svar skulle innebära att medlemsstaterna i sådana fall kan låta bli att tillämpa de bestämmelser i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, som avser förfarandet vid kollektiva uppsägningar (avsnitt III, artiklarna 3 och 4).

28 Den nationella domstolen undrar således om de kollektiva uppsägningar som verkställs samma dag som arbetsgivaren har ingett konkursansökan och upphört med företagets verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess nya lydelse, om den behöriga konkursdomstolen därefter, utan annat uppskov än det som krävs enligt tidsplaneringen i målet, meddelar konkursbeslut på grundval av konkursansökan med dagen för dess ingivande som fristdag.

29 Svaranden har föreslagit att den hänskjutna frågan skall besvaras jakande. Den har gjort gällande att sökandena sades upp efter det att företagets verksamhet hade upphört till följd av konkursen. Att konkursbeslutet meddelades den 8 november 1994, det vill säga sex dagar efter det att konkursansökan hade ingetts, ändrar inte på något sätt detta orsakssamband. Enligt svaranden var konkursen redan ett faktum när ansökan ingavs till Skifteretten den 2 november 1994.(13)

30 Svaranden har dessutom hävdat att det av en teleologisk tolkning av bestämmelserna i direktiv 75/129 följer att det fall där de kollektiva uppsägningarna verkställs av en arbetsgivare som redan har ingett en konkursansökan och upphört med företagets verksamhet i alla avseenden skall likställas med det fall där de kollektiva uppsägningarna verkställs efter att det har meddelats ett konkursbeslut. Svaranden har av detta dragit slutsatsen att uppsägningarna i fråga omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56.

31 Jag kan inte godta svarandens argumentation. Jag anser att den nationella domstolens fråga bör besvaras nekande. Jag gör denna bedömning efter en bokstavstolkning samt en teleologisk och en systematisk tolkning av ovannämnda gemenskapsbestämmelser.

32 Vid en bokstavstolkning framgår för det första av artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, att de två bestämmelserna skall tillämpas vid "kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut" (min kursivering). Dessa bestämmelser är således uttryckligen tillämpliga på de fall där företaget upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut.

33 Såsom dessa bestämmelser är formulerade fastslås därigenom således en kronologisk ordning och ett orsakssamband i den meningen att företagets verksamhet upphör efter det att ett rättsligt beslut har meddelats, varvid upphörandet antingen har förordnats i beslutet eller åtminstone är en nödvändig följd, såsom kommissionen med fog har understrukit. Dansk Metalarbejderforbund anslöt sig också till denna ståndpunkt vid det muntliga förfarandet.

34 Vad närmare avser konkursbeslutet råder det inget tvivel om att bestämmelserna i fråga skall tillämpas på det fall där företagets verksamhet upphör efter det att konkursbeslutet har meddelats eller där verksamheten upphör som en följd av detta beslut.

35 Jag anser att det av de tolkade bestämmelsernas lydelse inte heller framgår någon omständighet som gör det möjligt att anse att undantagen även skall tillämpas i ett sådant fall som är föremål för denna tvist. I föreliggande fall har företagets verksamhet inte upphört efter det rättsliga beslutet utan på arbetsgivarens eget initiativ, samma dag som då han ingav konkursansökan, det vill säga innan konkursbeslutet meddelades. Att beslutet, såsom i detta fall, faktiskt meddelades några dagar senare saknar härvid betydelse.

36 Av lydelsen av dessa bestämmelser framgår följaktligen att en konkursansökan, oavsett om den har ingetts av arbetsgivaren eller av en annan person, till exempel en borgenär, inte är tillräcklig för att medföra en tillämpning av bestämmelserna, genom vilka det införs ett undantag från skyldigheten att anmäla de planerade kollektiva uppsägningarna till den behöriga myndigheten. Att vissa rättsverkningar enligt Skifteretten inträder innan beslutet meddelas, nämligen dagen då den aktuella ansökan ingavs, kan inte heller vara av avgörande betydelse för tillämpningen av dessa klara undantagsbestämmelser i direktivet.

37 Dessa slutsatser som jag har kommit fram till på grundval av en bokstavstolkning av artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, bekräftas av en teleologisk tolkning av bestämmelserna, det vill säga av det syfte som eftersträvas med direktivet.

38 Enligt övervägandena i ingressen till direktiv 75/129 syftar det till att ge arbetstagarna ett bättre skydd vid kollektiva uppsägningar som följer av arbetsgivarens ensidiga rättshandlingar.(14) Detta syfte har uppenbart förstärkts genom den ändring som gjordes genom direktiv 92/56, i vars tredje övervägande i ingressen det anges att direktiv 75/129 i princip även skall tillämpas på kollektiva uppsägningar som sker då ett företags verksamhet upphör till följd av ett rättsligt beslut.

39 Detta innebär, enligt min mening, att efter antagandet av direktiv 92/56 skall bestämmelserna i direktiv 75/129, om skydd för arbetstagarna, i princip även tillämpas på kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet efter det att ett konkursbeslut har meddelats, med förbehåll för de möjligheter till undantag som uttryckligen föreskrivs.

40 Bestämmelserna om den information till och de överläggningar med arbetstagarrepresentanterna som krävs(15) skall följaktligen undantagslöst tillämpas varje gång som arbetsgivaren överväger att vidta kollektiva uppsägningar, och dessa överläggningar skall äga rum i god tid.

41 Bestämmelserna om förfarandet vid kollektiva uppsägningar,(16) och närmare bestämt anmälan till den behöriga myndigheten och fristen för att de kollektiva uppsägningarna skall få verkställas, det vill säga den dag då de träder i kraft, skall dessutom tillämpas på de fall där företaget upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut, såvida inte medlemsstaterna, såsom i detta fall Konungariket Danmark, utnyttjar sin möjlighet att föreskriva undantag enligt artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56. Eftersom det rör sig om ett undantag från huvudregeln, skall de undantag som föreskrivs tolkas restriktivt, så att det grundläggande syfte som eftersträvas med direktivet, och som består i att garantera arbetstagarna ett minimiskydd vid kollektiva uppsägningar som har beslutats av arbetsgivaren, inte äventyras.(17)

42 Av det syfte som eftersträvas med direktivet följer således att artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, skall tolkas restriktivt, eftersom de föreskriver undantag till nackdel för arbetstagarna, så att dessa bestämmelser endast skall tillämpas på de fall där företaget upphör med sin verksamhet efter ett rättsligt beslut.

43 Jag anser att de slutsatser som jag ovan har dragit efter en bokstavstolkning och en teleologisk tolkning av de berörda bestämmelserna även stöds av en systematisk tolkning av bestämmelserna. Artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, kan nämligen tolkas inom ramen för det regelverk som dessa direktiv skapar i fråga om de led i förfarandet som en arbetsgivare som önskar vidta kollektiva uppsägningar är skyldig att iaktta.

44 Det skall understrykas att direktiv 75/129 inte innebär en begränsning av arbetsgivarens frihet att vidta eller inte vidta kollektiva uppsägningar.(18) Om han överväger att vidta kollektiva uppsägningar är han emellertid skyldig att iaktta direktivets bestämmelser. I direktivet anges för övrigt inte vid vilken tidpunkt arbetsgivaren skall inleda överläggningsförfarandet. Den enda restriktion som arbetsgivaren åläggs enligt artikel 2, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, är att han i god tid skall inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i syfte att söka nå en överenskommelse. Det skall dessutom påpekas att det av artikel 2.2 följer att "[d]essa överläggningar ... i varje fall [skall] omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller att minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna genom åtgärder i syfte att t.ex. bistå med omplacering eller omskolning av övertaliga arbetstagare".

45 Den eventuella senare fas som inträder om arbetsgivaren beslutar att vidta kollektiva uppsägningar utgörs, enligt direktivets bestämmelser (artiklarna 3 och 4), av anmälan av de planerade kollektiva uppsägningarna till den behöriga myndigheten, som får minst 30 dagar på sig för att söka lösningar på de problem som uppstår till följd av de planerade kollektiva uppsägningarna. Kollektiva uppsägningar som redan har verkställts före utgången av denna frist om 30 dagar träder inte i kraft förrän vid denna tidpunkt.

46 För att kunna uppnå direktivets syfte att skydda arbetstagarna, krävs att direktivets bestämmelser om de successiva leden i förfarandet vid kollektiva uppsägningar behåller all sin ändamålsenliga verkan (det rör sig om att arbetsgivaren skall överlägga med arbetstagarrepresentanterna, om han överväger att vidta kollektiva uppsägningar, förse dem med all relevant information i denna fråga, tillställa den behöriga myndigheten en kopia av delar av skriftväxlingen med arbetstagarrepresentanterna, och anmäla de planerade kollektiva uppsägningarna till denna myndighet).(19)

47 Den ändamålsenliga verkan av direktivets bestämmelser skulle emellertid inte säkerställas om det ansågs att undantagsbestämmelserna i artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, innebar att arbetsgivaren inte längre skulle vara skyldig att anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten, när ansökan som syftar till att utverka ett rättsligt beslut angående upphörandet av företagets verksamhet har ingetts. Kommissionen har för övrigt med fog dragit denna slutsats. En sådan tolkning contra legem skulle nämligen kunna fungera som en trojansk häst i den meningen att man i sådant fall i själva verket underlåter att iaktta det förfarande vid kollektiva uppsägningar som föreskrivs i direktiv 75/129, i dess nya lydelse, så snart en ansökan som syftar till att utverka ett rättsligt beslut har ingetts och inte efter det att det rättsliga beslutet angående upphörandet av företagets verksamhet har meddelats.(20)

48 Jag anser det sakna betydelse för denna slutsats att den tid som löper mellan ingivandet av ansökan och konkursbeslutet är mycket kortare i dansk rätt. Slutsatsen skulle bli densamma, även om denna tidsperiod på grund av omständigheter i den nationella rättsordningen var längre. Det skydd som arbetstagare ges enligt direktiv 75/129, i dess nya lydelse, kan inte i något fall vara beroende av de nationella rättsordningarnas specifika karaktär, eftersom direktivets bestämmelser under sådana förhållanden skulle förlora sin ändamålsenliga verkan(21) och, mera allmänt, strida mot principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt.

49 Det är dessutom i detta skede, då man förväntar sig att det skall beslutas huruvida företagets verksamhet skall fortsätta att bedrivas, omstruktureras eller definitivt upphöra,(22) som behovet av att garantera arbetstagarna det skydd som föreskrivs i direktivets bestämmelser är särskilt påkallat.(23) Att arbetsgivaren alltjämt har att iaktta skyldigheterna enligt direktivets bestämmelser om det förfarande som skall följas vid kollektiva uppsägningar till dess att konkursbeslutet har meddelats är följaktligen helt i överensstämmelse med direktivets syfte. I annat fall skulle de kollektiva uppsägningarna vara rättsstridiga, med de rättsliga följder som det skulle medföra.(24)

50 Jag anser sammanfattningsvis att artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, endast skall tillämpas på de fall där de kollektiva uppsägningarna, som beror på att företaget har upphört med sin verksamhet, sker efter den dag då det rättsliga beslutet har meddelats och är en nödvändig följd av detta beslut.

VI - Förslag till avgörande

51 Jag föreslår följaktligen, mot bakgrund av föregående bedömning, att domstolen skall besvara den av Civilretten i Hillerød hänskjutna tolkningsfrågan enligt följande:

Artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/56/EEG av den 24 juni 1992, innebär att uttrycket "kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut" inte avser det fall där de kollektiva uppsägningarna verkställs samma dag som arbetsgivaren har ingett konkursansökan och upphört med företagets verksamhet, när konkursdomstolen därefter, utan annat uppskov än det som beror på domstolens tidsplanering, meddelar konkursbeslut på grundval av konkursansökan med dagen för dess ingivande som fristdag.

(1) - EGT L 48, s. 29; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 185.

(2) - EGT L 245, s. 3; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 162.

(3) - Det rör sig om en dansk sammanslutning av metallindustriarbetare (Danish Metalworkers Federation).

(4) - Artikel 1.1 b.

(5) - Artikel 1.2.

(6) - Enligt artikel 2.2 skall arbetsgivaren till arbetstagarrepresentanterna bland annat anmäla skälen till de planerade uppsägningarna, antalet arbetstagare som skall sägas upp, vilka kategorier de tillhör, den tidsperiod under vilken de planerade uppsägningarna skall verkställas, etcetera.

(7) - Lovtidende 1994, s. 1963.

(8) - Svaranden, det vill säga Lønmodtagernes Garantifond, är den garantiinstitution i Danmark som, i enlighet med rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121), garanterar betalningen av de fordringar som avses i direktivet och som arbetstagarna har gentemot sin arbetsgivare som är insolvent. Direktiv 80/987 införlivades med dansk rätt genom lagen om löntagarnas garantifond, kungjord i dess kodifierade version den 12 februari 1988, under nummer 77 (Lovtidende 1988, s. 256), i dess lydelse enligt lag nr 380 av den 6 juni 1991 (Lovtidende 1991, s. 1499).

(9) - Det rör sig närmare bestämt om artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56.

(10) - Det rör sig om artikel 1.6 och 1.7 i lag nr 414/94.

(11) - Såsom har angetts i beslutet om hänskjutande är denna dag närmare bestämt avgörande, bland annat för att fastställa vilka regler som är tillämpliga på ersättningen i förhållande till gäldenärens fordringar, vilka rättshandlingar som kan återgå och vilka lönefordringar som skall anses vara prioriterade. I beslutet om hänskjutande anges dessutom att gäldenären, enligt artikel 17 i den danska konkurslagen, skall försättas i konkurs när denne har ansökt om konkurs och är insolvent. Enligt lagen skall en gäldenär anses vara insolvent när han inte kan fullgöra sina betalningsförpliktelser allteftersom de förfaller till betalning, såvida inte betalningsoförmågan skall anses vara rent tillfällig.

(12) - Enligt svaranden är det bland annat av detta skäl som systemet med en fristdag har införts i den danska konkurslagstiftningen, så att konkursboet förblir orubbat under perioden från det att konkursansökan inges till dess att konkursbeslut meddelas.

(13) - Svaranden anser, med åberopande av det yttrande som Sø- og Handelsretten i København i detta avseende formulerade som svar på en fråga som det danska justitieministeriets lagavdelning väckte i samband med att direktiv 92/56 införlivades med dansk rätt, att uppsägningen av arbetstagarna vid företaget, som skedde omedelbart före det att konkursbeslutet meddelades, utgör ett led i själva konkursbeslutet. Enligt svaranden är denna uppsägning nödvändig för att begränsa det konkursdrabbade företagets förluster, det vill säga för att begränsa gäldenärens skada till förfång för borgenärerna, eftersom de kostnader som hänger samman med betalningen av arbetstagarnas löner under sex dagar annars skulle belasta konkursboet ytterligare.

(14) - Se generaladvokaten Lenz förslag till avgörande inför dom av den 12 februari 1985 i mål 284/83, Nielsen & Søn (REG 1985, s. 553 och 556).

(15) - Avsnitt II (artikel 2) i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56.

(16) - Avsnitt III (artiklarna 3 och 4) i direktiv 75/129.

(17) - Jag erinrar om att det av artikel 5 i direktiv 75/129, i dess lydelse enligt direktiv 92/56, följer att direktivet inte skall påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda bestämmelser som är förmånligare för arbetstagarna eller att främja eller tillåta tillämpning av kollektivavtal som är förmånligare för arbetstagarna.

(18) - Se domen i målet Nielsen & Søn (ovan fotnot 14), punkt 10.

(19) - Jag erinrar om att kommissionen vid det muntliga förfarandet har understrukit att ledningen för det i målet aktuella företaget, som senare försattes i konkurs, inte vid något tillfälle (det vill säga innan eller efter det att konkursansökan ingavs) hade inlett överläggningsförfarandet med arbetstagarrepresentanterna.

(20) - Kommissionen har vid det muntliga förfarandet angett att även om företaget inte fungerade normalt under perioden i fråga och de arbetstagare som uppbar timlön hade blivit uppsagda, hade ett antal administrativa medarbetare, enligt Skifteretten, inte blivit uppsagda, och nämnda domstol hade medgett de personer som tillfälligt förvaltade företagets tillgångar att använda sig av den handlingsfrihet som de förfogade över i syfte att fortsätta att bedriva företagets verksamhet för att uppfylla vissa av dess förpliktelser genom att utföra vissa order.

(21) - Jag erinrar om att domstolen i dom av den 12 september 1996 i de förenade målen C-58/95, C-75/95, C-112/95, C-119/95, C-123/95, C-135/95, C-140/95, C-141/95, C-154/95 och C-157/95, Gallotti m.fl. (REG 1996, s. I-4345), punkt 14, har understrukit att medlemsstaterna är skyldiga, inom ramen för den frihet som de har enligt artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget, att bestämma de former och tillvägagångssätt som är bäst lämpade för att säkerställa direktivens ändamålsenliga verkan (se även dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer, REG 1976, s. 497, punkt 75; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), medan medlemsstaterna, under ovannämnda förutsättningar, enligt artikel 5 i EG-fördraget skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa gemenskapsrättens räckvidd och verkan (se domar av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1994, s. I-2435, punkt 55, svensk specialutgåva, volym 15, och i mål C-383/92, REG 1994, s. I-2479, punkt 40, svensk specialutgåva, volym 15).

(22) - Kommissionen har understrukit att det kan fattas ett rättsligt beslut i den mening som avses i direktivet inte bara i ett konkursförfarande utan även i varje nationellt förfarande som, enligt den nationella lagstiftningen, syftar till betalning till arbetsgivarens samtliga borgenärer. Såsom kommissionen har påpekat kan ett rättsligt beslut till exempel även meddelas i fråga om de allmänna kraven på arbetarskydd, miljöskydd eller särskilda produktionsvillkor till skydd för folkhälsan.

(23) - Såsom kommissionen för övrigt har påpekat vid det muntliga förfarandet kan det, efter det att ansökan har ingetts, inte uteslutas att gäldenären och borgenärerna når en överenskommelse och att denna möjlighet leder till en fördröjning av det rättsliga beslutet. Det får inte heller förbises att konkursansökan ofta härrör från en borgenär, vilket innebär att den domstol vid vilken talan har väckts har att pröva huruvida talan är välgrundad, vilket säkert har betydelse för förfarandets längd.

(24) - Såsom kommissionen har angett (såväl i punkt 40 i sitt skriftliga yttrande som vid det muntliga förfarandet) - vilket inte har bestritts - är den omständigheten att företagsledningen inte förefaller ha inlett de erforderliga överläggningarna med arbetstagarrepresentanterna, trots att den avsåg att vidta de kollektiva uppsägningarna, i sig tillräcklig för att medföra de följder som föreskrivs i artikel 11 i lag nr 414/94, i fråga om skadestånd till arbetstagarna, och i artikel 12 i samma lag, i fråga om den sanktion i form av böter som skall ådömas.

Full & Egal Universal Law Academy