EUR-Lex -  61997CC0266 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Saggio föredraget den 8 juli 1999

Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1 Detta överklagande avser den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1997 i mål T-77/94, VGB m.fl. mot kommissionen.(1) Förstainstansrätten ogiltigförklarade genom denna dom kommissionens beslut i en skrivelse av den 20 december 1993 angående ärendena IV/32.751 - Florimex/Aalsmeer II, IV/32.990 - VGB/Aalsmeer, IV/33.190 - Inkoop Service och M. Verhaar BV/Aalsmeer, IV/32.835 - Cultra och IV/33.624 - Bloemenveilingen Aalsmeer III.

Kommissionen avslog genom detta beslut de klagomål som ingivits av företagen Vereniging van Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten, Florimex BV, Inkoop Service Aalsmeer BV och M. Verhaar BV, med stöd av artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86(2) (nedan kallad förordning nr 17), och som avsåg stadgarna hos Coöperatieve Vereniging De Verenigde Bloemenveilingen (nedan kallad VBA), en kooperativ sammanslutning, bildad enligt nederländsk rätt, för odlare av blommor och prydnadsväxter. I synnerhet påtalades åsidosättande av artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG) med avseende på den avgift som leverantörer som inte är medlemmar i VBA åläggs att betala för att få kunna sälja sina produkter på kooperativets område och med avseende på organisationen av köpcentrumet Cultra som finns på samma område.

2 Det skall erinras om att i enlighet med artikel 42 i EG-fördraget (nu artikel 36 EG), skall fördragets konkurrensregler tillämpas på avtal om jordbruksprodukter "endast i den mån rådet ... beslutar detta".

I rådets förordning nr 26 av den 4 april 1962 om tillämpning av vissa konkurrensregler på produktion av och handel med jordbruksprodukter(3) (nedan kallad förordning nr 26) stadgas följande: "Fördragets artikel 85.1 gäller inte sådana avtal, beslut och förfaranden som avses i föregående artikel och som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation eller som är nödvändiga för att förverkliga de mål som anges i fördragets artikel 39 [nu artikel 33 EG]. I synnerhet gäller den inte sådana avtal, beslut och förfaranden mellan lantbrukare, sammanslutningar av lantbrukare eller sammanslutningar av sådana sammanslutningar tillhörande en enda medlemsstat vilka, utan att medföra någon skyldighet att hålla samma priser, avser produktion eller försäljning av jordbruksvaror eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksvaror, såvida inte kommissionen finner att konkurrensen sätts ur spel eller att förverkligandet av de mål som anges i fördragets artikel 39 äventyras därigenom" (artikel 2.1).

II - Bakgrunden till förstainstansrättens dom

3 De faktiska omständigheter som har givit upphov till den tvist som prövas här finns sammanfattade i punkterna 1-44 i motiveringen till förstainstansrättens dom. I det följande skall endast de avsnitt av domen tas upp som är relevanta för prövningen av denna talan.

Berörda parter(4)

4 VBA företräder mer än 3 000 företag, varav den övervägande delen är nederländska och en mycket liten del är belgiska. På sitt område i Aalsmeer anordnar VBA auktioner med blomsterprodukter, särskilt färska snittblommor, krukväxter och trädgårdsväxter. VBA:s lokaler används främst för själva auktionerna, men en del av området är avsatt till uthyrning av "affärslokaler" för grossisthandel med blomsterprodukter. Hyresgästerna är framför allt grossister som handlar med snittblommor och, i mindre omfattning, distributörer av krukväxter.

5 Florimex är ett blomsterhandelsföretag som är etablerat i Aalsmeer. Företaget importerar blomsterprodukter från medlemsstater i Europeiska gemenskapen och från tredje länder för återförsäljning till i huvudsak grossister som är etablerade i Nederländerna.

6 VGB är en sammanslutning som har många nederländska grossister som handlar med blomsterprodukter som medlemmar, däribland Florimex. VGB har till syfte att främja grossisthandeln med blomsterprodukter i Nederländerna och att vara samtalspartner vid kontakter med myndigheter och auktionsföretag.

7 Verhaar BV är en grossist som handlar med blomsterprodukter. Bolaget är etablerat på VBA:s område. Inkoop Service Aalsmeer BV är ett dotterbolag till Verhaar som är etablerat i köpcentrumet Cultra.

VBA:s stadgar(5)

8 Enligt artikel 17 i VBA:s stadgar skall medlemmarna sälja sina produkter på auktioner som anordnas på kooperativets område. Medlemmarna faktureras en avgift eller kommission (utropsavgift) för VBA:s tjänster. Denna avgift uppgick år 1991 till 5,7 procent av försäljningsintäkten.

När det gäller direktanskaffning för distributörer som är etablerade på VBA:s område framgår det av förstainstansrättens dom, att i föreskrifterna för VBA:s auktioner fanns till den 1 maj 1988 bestämmelser för att förhindra att sammanslutningens lokaler användes för leveranser, köp och försäljning av blomsterprodukter som inte hade passerat genom dess egna auktioner. I fråga om sådana produkter beviljade VBA i praktiken endast tillstånd för affärsverksamhet inom ramen för vissa standardavtal benämnda "handelsovereenskomsten" (handelsavtal), varigenom vissa distributörer på villkor som fastställdes av VBA gavs möjlighet att mot betalning av en avgift på 5 procent av försäljningspriset sälja och leverera vissa blomsterprodukter som hade förvärvats på andra nederländska auktioner, eller snittblommor av utländskt ursprung, till köpare som VBA hade godkänt. VBA gav dessutom distributörer som var etablerade på dess område tillstånd att mot betalning av en avgift, som uppgick till 10 procent av försäljningspriset, köpa produkter som inte hade förvärvats genom VBA.

Kommissionens beslut från år 1988(6)

9 År 1982 ingav Florimex i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 17 ett klagomål för att kommissionen skulle konstatera en överträdelse från VBA:s sida av bestämmelserna i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artikel 82 EG), i synnerhet vad rörde reglerna för direktanskaffning för distributörerna som var etablerade på dess område.

10 Den 5 november 1984 ansökte VBA hos kommissionen om ett icke-ingripandebesked enligt artikel 2 i förordning nr 17 eller om ett gynnsamt beslut i enlighet med artikel 2 i förordning nr 26 eller i sista hand om ett beslut om undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget vad framför allt avsåg stadgarna, auktionsföreskrifterna, handelsavtalen, de allmänna hyresvillkoren för affärslokalerna och nivån på kommissioner och avgifter.

11 Den 26 juli 1988 antog kommissionen beslut 88/491/EEG om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.379 - Bloemenveilingen Aalsmeer) (nedan kallat beslutet från år 1988).(7) I detta beslut fastslog kommissionen följande:

"1. De avtal som VBA slutit och anmält till kommissionen, och som innebär att distributörerna som är etablerade på VBA:s område och deras leverantörer har förbundit sig att, i fråga om blomsterprodukter som inte har köpts genom VBA, åtminstone till den 1 maj 1988, inte:

a) handla med och/eller leverera sådana produkter på VBA:s område utan dennes tillstånd och endast på de villkor som denne bestämt,

b) lagra sådana produkter på VBA:s område annat än mot betalning av en avgift som denne fastställt,

utgör en överträdelse av artikel 85.1 i EEG-fördraget.

De avgifter som är avsedda att förebygga att VBA:s lokaler missbrukas (avgifterna om 10 procent och om 0,25 HFL), som VBA har ålagt distributörerna som är etablerade på dess område, samt handelsavtalen som slutits mellan VBA och dessa distributörer, utgör också i den form som de har anmälts till kommissionen, en sådan överträdelse.

2. Ansökan om undantag med stöd av artikel 85.3 i EEG-fördraget för de avtal som nämns i artikel 1 avslås."

ndringar som införts i interna föreskrifter efter beslutet från år 1988(8)

12 Från och med den 1 maj 1988 avskaffade VBA formellt de interna bestämmelserna om inköpsåtaganden och begränsningar av möjligheten att fritt förfoga över varor, samt ordningen med avgifter samtidigt som det infördes en "nyttjandeavgift" ("facilitaire heffing"). Denna ordning som har ändrats flera gånger enligt kommissionens anvisningar äger tillämpning på direktanskaffning för distributörer som är etablerade på VBA:s område och på försäljning som inte har skett genom VBA.

Nyttjandeavgiften uttas på leveranser från tredje män till distributörer som är etablerade på VBA:s område och utgår på grundval av antalet stjälkar (snittblommor) eller levererade växter. VBA fastställer nyttjandeavgiftens belopp på grundval av de årliga genomsnittspriser som har tagits ut inom de berörda kategorierna under det föregående året. Enligt VBA tillämpas en koefficient på cirka 4,3 procent av det årliga genomsnittspriset inom den berörda kategorin. I stället för en avgift per stjälk eller växt kan en leverantör välja en avgift om 5 procent.

13 Den 29 april 1988 upphävde VBA, med verkan från och med den 1 maj 1988, dessutom de begränsningar som fram till dess hade föreskrivits i handelsavtalen, särskilt de som avsåg försörjningskällorna. Det finns sedan dess tre typer av handelsavtal som täcker något olika situationer (beroende på om leverantören hyr en affärslokal av VBA eller om han redan tidigare hade ett handelsavtal). Enligt alla dessa avtal tillämpas en avgift om 3 procent på bruttovärdet på varor som levereras till kunder på VBA:s område. Avtalen avser produkter som i allmänhet inte odlas i Nederländerna och därför skiljer sig från dem som medlemmarna i kooperativet vanligen lämnar för försäljning på auktion.

terupptagande av det administrativa förfarandet(9)

14 Genom skrivelser av den 18 maj, den 11 oktober och den 29 november 1988 ingav Florimex formellt ett klagomål, registrerat under nr IV/32.751, till kommissionen och gjorde gällande att nyttjandeavgiften hade samma syfte eller resultat som den ordning med 10 procent som kommissionen förbjudit i beslutet från år 1988 och att nivån på nyttjandeavgiften till och med var högre för vissa produkter. VGB ingav ett liknande klagomål genom skrivelse av den 15 november 1988.

15 Den 19 juli 1988 anmälde VBA sina ändrade föreskrifter, bland annat den nya nyttjandeavgiften, som beslutats med verkan från och med den 1 maj 1988, till kommissionen, dock utan att nämna de nya handelsavtalen. Den 15 augusti 1988 anmäldes ytterligare ändringar av VBA:s föreskrifter till kommissionen.

16 Genom skrivelser av den 21 december 1988 underrättade kommissionen Florimex och VGB om att den hade inlett förfaranden gentemot VBA och uppgav att nyttjandeavgiften inte var diskriminerande i förhållande till de avgifter som skulle erläggas av medlemmarna och övriga leverantörer som sålde på VBA:s auktioner.

17 Den 4 april 1989 offentliggjorde kommissionen meddelande 89/C 83/03, i enlighet med artikel 19.3 i förordning nr 17 och med stöd av artikel 2 i förordning nr 26. I detta meddelande uppgav kommissionen att den avsåg att fatta ett för VBA gynnsamt beslut med avseende på föreskrifterna beträffande VBA:s medlemmars och andra leverantörers anskaffning för auktionsförsäljning och villkoren för sådan försäljning och således den nyttjandeavgift som åläggs leverantörerna vid direktanskaffning för de distributörer som är etablerade på VBA:s område.

18 Genom skrivelser av den 3 maj 1989 ingav Florimex och VGB yttranden över meddelandet av den 4 april 1989. Den 7 februari 1990 anmälde VBA sina kompletterande föreskrifter avseende "tillämpningsföreskrifter för nyttjandeavgiften" till kommissionen. Enligt dessa kunde en leverantör undslippa nyttjandeavgiften genom att betala ett schablonbelopp om 5 procent av produkternas värde. Samma dag anmälde VBA de nya handelsavtalen till kommissionen.

19 Genom skrivelse av den 24 oktober 1990 upplyste kommissionen sökandena om sin avsikt att meddela ett gynnsamt beslut för VBA. Sökandena upprepade sina argument i skrivelser av den 26 november och den 17 december 1990 samt vid ett möte med de ansvariga vid kommissionen som ägde rum den 27 november 1990.

20 Genom skrivelse av den 4 mars 1991 underrättade kommissionen klagandena, i enlighet med artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17(10) (nedan kallad förordning nr 99/63) om att de uppgifter som den erhållit inte gav den möjlighet att bifalla deras klagomål avseende den nyttjandeavgift som VBA begärde. De överväganden som föranledde kommissionen att dra denna slutsats presenterades detaljerat i en handling som bifogades skrivelsen.

21 Den 17 april 1991 svarade sökandena kommissionen och förklarade att de vidhöll sina klagomål. Sökandena gjorde bland annat gällande att kommissionen inte hade tagit ställning till samtliga angivna anmärkningar och att skrivelsen av den 4 mars 1991 således inte kunde anses som ett meddelande enligt artikel 6 i förordning nr 99/63.

22 Den 2 juli 1992 skickade kommissionen ett rekommenderat brev till sökandenas advokat, där denne underrättades om det slutgiltiga avslaget på sökandenas klagomål avseende nyttjandeavgiften. I denna skrivelse (nedan kallad det omtvistade beslutet) preciserade kommissionen att motiveringen i denna var ett tillägg till och en förklaring av motiveringen i kommissionens skrivelse enligt artikel 6, som den hänvisade till.

23 Den 21 september 1992 väckte Florimex och VGB talan vid förstainstansrätten i målen T-70/92 och T-71/92 mot kommissionens beslut av den 2 juli 1992.

Kommissionens skrivelse av den 20 december 1993 som överklagats till förstainstansrätten(11)

24 Genom skrivelse av den 5 augusti 1992, med rubriken "IV/32.751 - Florimex/Aalsmeer II, IV/32.990 - VGB/Aalsmeer, IV/33.190 - Inkoop Service och M. Verhaar BV/Aalsmeer, IV/32.835 - Cultra och IV/33.624 - Bloemenveilingen Aalsmeer III", underrättade kommissionen klagandena vid kommissionen om att den, på grundval av de upplysningar som dessa tillhandahållit samt den information som kommissionen själv förvärvat, ansåg att den inte behövde inleda någon undersökning med avseende på "standardavtalen I, II och III" samt "Cultra-avtalen".

Med avseende på handelsavtalen hade skrivelsen följande formulering:

"Handelsavtalen bygger på VBA:s bedömning att det behövs ett kompletterande utbud på dess område. För att kunna säkerställa detta kompletterande utbud sluter VBA dessa avtal med näringsidkare som är beredda att åta sig att erbjuda en viss produktkvantitet.

Näringsidkare som tecknar sådana handelsavtal behöver inte erlägga någon nyttjandeavgift för de specifika produkter som anges i avtalet. De betalar en inkasseringskommission om 3 procent. För de övriga produkter som de bjuder ut till försäljning måste de betala nyttjandeavgift.

Under förutsättning att de erlägger nyttjandeavgift, kan alla näringsidkare som är etablerade på VBA:s område bjuda ut samma produkter till försäljning som innehavarna av handelsavtalen erbjuder.

En jämförelse av den ekonomiska börda som VBA ålägger de näringsidkare som är parter i handelsavtalen och de näringsidkare som inte har slutit sådana avtal ger vid handen att innehavarna av handelsavtalen är gynnade. I gengäld har dessa gjort åtaganden gentemot VBA vad gäller utbudet av vissa produkter.

Det kan således inte anses att VBA tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, i den mening som avses i artikel 85.1 d i EEG-fördraget. Vidare saknas det övertygande bevisning i ärendet om att handeln mellan medlemsstaterna märkbart skulle kunna påverkas, även om det föreligger en konkurrensbegränsning i den mening som avses i artikel 85.1."

I fråga om Cultra-avtalen uttryckte kommissionen följande synpunkter:

"VBA och de grossister som är etablerade i Cultra-centrumet är förenade genom avtal som har till syfte och resultat att begränsa konkurrensen. Detta gäller såväl begränsningen av grossisternas yrkesverksamheter som begränsningen av deras försörjningskällor (med undantag för de grossister som handlar med hydrokulturodlade växter). Det saknas dock övertygande bevisning i ärendet om att handeln mellan medlemsstaterna märkbart skulle påverkas av detta. Den obetydliga ekonomiska inverkan på marknaderna i fråga utesluter detta. Då de upplysningar som kommissionen har kunnat erhålla om detta utgör affärshemligheter i de berörda företagen, kan Ni inte tillåtas ta del av dem."

Kommissionen avslutade skrivelsen i följande ordalag:

"Med hänsyn till dessa överväganden, och i den mån som det redan kan bedömas, måste förfarandets fullföljande utmynna i ett formellt avslag på klagomålen.

På grundval av denna ännu provisoriska bedömning som har skett på Er begäran, har jag för avsikt att avstå från ett sådant formellt förfarande och avsluta ärendet. Jag kommer att vidta nödvändiga åtgärder för detta om Ni inte inom en frist om fyra veckor meddelar mig att Ni avser att vidhålla Ert klagomål i syfte att fullfölja förfarandet och redogör för de argument som Ni därvid avser att göra gällande."

25 Den 22 december 1992 besvarade klagandenas advokat i de fyra klagandenas namn skrivelsen av den 5 augusti 1992. Advokaten uppgav därvid att han hade varit förhindrad att agera tidigare. Han framhöll att klagandena vid kommissionen önskade vidhålla sina klagomål samt hemställde om att kommissionen skulle förlänga fristen, eftersom kommissionen hade utfäst sig att avsluta ärendena genom ett formellt beslut som kunde bli föremål för talan. Vad beträffar handelsavtalen gjorde klagandenas advokat framför allt gällande att skillnaderna mellan nivån på nyttjandeavgiften och nivån på den avgift som föreskrivs i handelsavtalen inte var objektivt motiverade samt att kommissionens uppfattning om avgifternas inverkan på handeln mellan medlemsstaterna stred mot beslutet från år 1988, där handelsavtalen hade betraktats som en integrerad del i VBA:s föreskrifter. Vad beträffar Cultra-avtalen gjorde han framför allt gällande att avtalens inverkan på handeln mellan medlemsstaterna skulle bedömas mot bakgrund av alla VBA:s föreskrifter samt att de berörda företagens omsättning översteg den gräns som angivits i kommissionens meddelande om avtal av mindre betydelse.

26 Klagandenas skrivelse av den 22 december 1992 föranledde inte något svar från kommissionen. Då klagandenas advokats hälsa allvarligt försämrades utsåg klagandena en ny advokat den 3 november 1993. Denne uppmanade genom skrivelse av den 9 december 1993 kommissionen att ta ställning till skrivelsen av den 22 december 1992.

27 Kommissionen reagerade genom att skicka en skrivelse daterad den 20 december 1993, vari den erinrade om lydelsen av det sista stycket i dess skrivelse av den 5 augusti 1992 och preciserade följande:

"När skrivelsen av den 22 december 1992 mottogs hade den frist om fyra veckor som Er klient hade beviljats för att framställa synpunkter angående innehållet i det rekommenderade brevet av den 5 augusti 1992 redan löpt ut sedan flera månader.

Kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor har ex officio beaktat den information som tillhandahållits genom Er skrivelse av den 22 december 1992. En provisorisk granskning har emellertid inte föranlett något ingripande vad avser artikel 85.1 eller artikel 86 i fördraget".

III - Förstainstansrättens dom

28 Företagen VGB, Florimex, Inkoop Service Aalsmeer och Verhaar bestred kommissionens ställningstagande i skrivelsen av den 20 december 1993.

Svaranden framställde en invändning om rättegångshinder och gjorde gällande att det omtvistade beslutet saknade beslutskaraktär. Genom beslut av den 14 juli 1994 förenades prövningen av denna fråga med prövningen av talan i sak.

Genom den överklagade domen har förstainstansrätten förklarat att talan kan upptas till sakprövning och har i sak delvis bifallit den genom att ogiltigförklara kommissionens beslut "i den del som detta innebär ett avslag på sökandenas klagomål om att [VBA:s] handelsavtal I, II och III strider mot artikel 85.1 i fördraget".

IV - Prövning i sak

Det huvudsakliga överklagandet

29 Klaganden åberopar fem grunder för upphävande. Som första grund kritiserar den förstainstansrätten för att denna felaktigt har ogillat VBA:s invändning om rättegångshinder mot talan om ogiltigförklaring, som andra grund åberopar klaganden åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 85.1 i EG-fördraget, som tredje och femte grund åberopar klaganden åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och som fjärde grund åberopar klaganden slutligen åsidosättande av artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG).

Den första grunden för upphävande: talan om ogiltigförklaring kan inte prövas

30 Med denna grund för upphävande hävdar klaganden att det var felaktigt av förstainstansrätten att ogilla VBA:s invändning om rättegångshinder mot VGB:s talan. Klaganden bestrider i synnerhet förstainstansrättens överväganden i punkterna 76-88 i domen, vari denna fastslog att kommissionen inte hade rätt att anse att VBA:s klagomål hade återtagits av det skälet att den inte hade svarat inom den frist på fyra veckor som uttryckligen angetts i den skrivelse som skickats enligt artikel 6.1 i förordning nr 99/63. Enligt klaganden skall det anses att fristen var slutgiltig och oåterkallelig och följaktligen borde det faktum att den inte iakttogs, i motsats till vad förstainstansrätten har påstått, medföra att klagomålet definitivt avskrevs. Klaganden tillägger att det inte kan anses, som förstainstansrätten gör, att en avskrivning av målet skulle innebära ett åsidosättande av de berörda företagens rätt till försvar. Denna rätt garanteras nämligen just genom fastställande av frister som medger att det administrativa förfarandet genomförs på ett korrekt sätt.

Företagen som är svarande gör gällande att det i artikel 6 och i de andra bestämmelserna på området inte föreskrivs någon skyldighet för den som inger klagomålet att inom en frist som fastställs av kommissionen framföra sina synpunkter i fråga om ett meddelande som i förevarande fall, vid äventyr att klagomålet avskrivs. Förstainstansrättens bedömning att kommissionen har rätt att avskriva ett klagomål när det berörda företaget inte framför sina synpunkter i tid rättfärdigar inte kommissionens vägran att beakta senare inkomna upplysningar, när dessa lämnats efter utgången av den frist som fastställts av administrationen. Härvid bortses från huruvida den påstådda förseningen motiveras av objektiva skäl eller ej.

31 Det skall först noteras att kommissionen under förfarandet i första instans har framställt en invändning om rättegångshinder mot VGB:s talan och gjort gällande att beslutet inte hade något självständigt beslutsinnehåll, eftersom det kunde anses som en förberedande rättsakt som inte avslutade det administrativa förfarandet eller som en rättsakt som endast bekräftade beslutet om avskrivning i meddelandet av den 5 augusti 1992.

Förstainstansrätten har inte godtagit invändningen. Den har ansett att det omtvistade beslutet innebar ett definitivt avslag på klagomålen från VGB och från andra berörda företag. Förstainstansrätten har i synnerhet vad beträffar förevarande mål inte funnit att kommissionens argument är välgrundat, enligt vilket "sökandena redan hade förlorat sin ställning som klagande (och således parter som har ett intresse av att kommissionen konstaterar ett åsidosättande av konkurrensreglerna som deras klagomål avser) vid tidpunkten för deras skrivelse av den 22 december 1992", av det skälet att de inte hade framfört synpunkter på innehållet i meddelandet av den 5 augusti 1992 inom den frist på fyra veckor som angavs i detta.

I den överklagade domen anges på denna punkt följande: "Även om kommissionen således har rätt att dra konsekvenserna av det förhållandet att en klagande inte besvarar en skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 inom den frist som föreskrivits i enlighet med artikel 6.1, förutsatt att denna frist är rimlig, anser förstainstansrätten dock att klagandens samtycke till att hans klagomål skall anses som avskrivet inte på ett obestridligt sätt kan presumeras endast på grund av att denna frist har överskridits. Det skulle nämligen strida mot principen om rätten till försvar om kommissionen kunde avskriva klagomålet då en överskriden frist som kommissionen själv har fastställt, kan förklaras av att det har förelegat särskilda omständigheter."

Enligt förstainstansrätten är dessutom rätten att framföra synpunkter efter utgången av den frist som kommissionen fastställt i detta fall motiverad av andra skäl, nämligen a) det faktum att den frist om fyra veckor som angavs i meddelandet sammanföll med en semesterperiod, b) det faktum att företagen vid upprepade tillfällen hade visat sitt intresse av att få ett beslut om lagenligheten av det angivna avtalet och slutligen c) det faktum att det fanns objektiva omständigheter som motiverade att synpunkterna framförts för sent.

Förstainstansrätten drog därav den slutsatsen att "kommissionen inte endast på grund av att den frist som hade fastställts i skrivelsen av den 5 augusti 1992 hade överskridits - och utan att ta kontakt med sökandena - hade skäl att anse att deras klagomål skulle betraktas som avskrivna före den 22 december 1992".

Enligt förstainstansrätten är det endast det omtvistade beslutet av den 20 december 1993 som kan betraktas som ett slutgiltigt avslag på klagomålen. Förstainstansrätten grundar denna slutsats på följande överväganden: "I sin skrivelse av den 22 december 1992 besvarade sökandena skrivelsen av den 5 augusti 1992 på ett detaljerat sätt, samtidigt som de underströk att de vidhöll sina klagomål för att kunna fullfölja förfarandet. De begärde även särskilt att kommissionen skulle fatta ett formellt beslut avseende deras klagomål, såsom den hade utfäst under det administrativa förfarandet. I sin skrivelse av den 9 november 1993 begärde sökandenas nya advokat att kommissionen skulle ta ställning till skrivelsen av den 22 december 1992. Det framgår av kommissionens skrivelse av den 20 december 1993, till svar på denna begäran, att den hade granskat skrivelsen av den 22 december 1992 och kommit fram till att synpunkterna i skrivelsen inte föranledde 'något ingripande vad avser artikel 85.1 eller artikel 86 i fördraget'."

I sitt överklagande av förstainstansrättens dom återupptar VBA i huvudsak några av de argument som tidigare hade åberopats av kommissionen som stöd för invändningen om rättegångshinder. VBA bestrider inte att klagomålen slutgiltigt har avslagits men anser att avskrivningen har skett genom meddelandet av den 5 augusti 1992 och inte genom det omtvistade beslutet som är en rättsakt som endast bekräftar meddelandet. I avsaknad av en reaktion, inom den av kommissionen fastställda fristen, från de berörda företagen på meddelandet av den 5 augusti 1992 borde avskrivningen ha ansetts vara slutgiltig och företagen därigenom ha förlorat rätten att få ett beslut i sakfrågan avseende deras klagomål.

32 Dessa argument måste ogillas eftersom de grundar sig på en felaktig tolkning av reglerna om det administrativa förfarandet för att konstatera överträdelser av konkurrensreglerna och på en felaktig framställning av de faktiska omständigheterna.

Det kan i detta avseende vara lämpligt att kortfattat nämna de bestämmelser som är relevanta angående det administrativa förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna. Sedan klagomål ingetts om överträdelse av konkurrensreglerna, i enlighet med artikel 3.2 i förordning nr 17, samlar kommissionen in uppgifter genom att ta vissa preliminära kontakter med klagandena. Om kommissionen finner att uppgifterna inte visar på någon överträdelse skickar den därefter ett meddelande till klagandena i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63. Denna bestämmelse stadgar att om de uppgifter som parterna tillhandahållit inte motiverar att ett förfarande om överträdelse inleds skall kommissionen avslå klagomålet och meddela "sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter". Sedan kommissionen har erhållit dessa synpunkter skall den anta det slutgiltiga beslutet om avskrivning.

Den enda rättsakt i detta förfarande som kan överklagas till domstol är den slutgiltiga rättsakten, som innebär att förfarandet definitivt avslutas. Meddelandet enligt artikel 6, som anger administrationens provisoriska ställningstagande i klagomålet i sak, är en förberedande rättsakt som inte kan bli föremål för talan inför domstol.(12)

33 I förevarande mål uppstår frågan vilken rättsakt som skall fastställas vara den rättsakt varigenom det administrativa förfarandet avslutades. För en sådan prövning är det ändamålsenligt att notera de olika stadierna av förfarandet. Klagomålen om överträdelserna i fråga ingavs mellan maj och november 1988. Efter en rad kontakter mellan administrationen och de berörda företagen antog kommissionen den 5 augusti 1992 meddelandet om bland annat "handelsavtalen" och "Cultra-avtalen". Detta meddelande avslutades med följande ordalag: "På grundval av denna ännu provisoriska bedömning som har skett på Er begäran, har jag för avsikt att avstå från ett sådant formellt förfarande och avsluta ärendet. Jag kommer att vidta nödvändiga åtgärder för detta om Ni inte inom en frist om fyra veckor meddelar mig att Ni avser att vidhålla Ert klagomål i syfte att fullfölja förfarandet och redogör för de argument som Ni därvid avser att göra gällande."

Det framgår tydligt av skrivelsens ordalydelse att kommissionen meddelar ett provisoriskt ställningstagande angående förekomsten av den påtalade överträdelsen, i fråga om vilken den endast uttrycker sin avsikt att inte bifalla klagomålet. Kommissionen anmodar dessutom parterna att framföra sin synpunkter inom en frist om fyra veckor och tillägger att om klagandena inte framför synpunkter vidtar kommissionen nödvändiga åtgärder för att slutgiltigt avskriva klagomålet. Förstainstansrätten betecknar med rätta, och utan att sökanden kritiserar rätten på denna punkt, detta meddelande som en skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, när det gäller klagomålen avseende de handelsavtal som slutits av VBA och organisationen för köpcentrumet Cultra.

Först den 22 december 1992 framförde klagandena sina synpunkter, det vill säga efter utgången av den frist om fyra veckor som hade beviljats dem. I december 1993 reagerade kommissionen, på begäran av klagandena, och antog den omtvistade rättsakten med följande lydelse:

"När skrivelsen av den 22 december 1992 mottogs hade den frist om fyra veckor som Er klient hade beviljats för att framställa synpunkter angående innehållet i det rekommenderade brevet av den 5 augusti 1992 redan löpt ut sedan flera månader.

Kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor har ex officio beaktat den information som tillhandahållits genom Er skrivelse av den 22 december 1992. En provisorisk granskning har emellertid inte föranlett något ingripande vad avser artikel 85.1 eller artikel 86 i fördraget."

Med denna vagt och mycket oklart formulerade skrivelse förefaller kommissionen ha nöjt sig med att förklara att eftersom företagen inte hade reagerat i tid hade den fullföljt sin avsikt i enlighet med skrivelsen enligt artikel 6 och följaktligen slutgiltigt avskrivit klagomålen.

34 Domstolen skall i detta mål avgöra huruvida det faktum att klagandena framfört sina synpunkter för sent i förhållande till de frister som fastställts av administrationen ändrar karaktären av förberedande rättsakt som meddelandet av den 5 augusti 1992 har och karaktären av slutgiltig rättsakt som det omtvistade beslutet av den 20 december 1993 har.

Enligt min mening är den kvalificering av det klandrade beslutet som en beslutsakt, som återfinns i punkterna 85-87 i förstainstansrättens dom, inte en oriktig bedömning. Denna skrivelse skickades nämligen, som påpekats ovan, till klagandena under ett framskridet skede i det administrativa förfarandet, nämligen efter meddelandet i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63, och efter det att parterna framfört sina synpunkter. Denna skrivelse är dessutom genom sitt innehåll den första och enda rättsakt varigenom klagandena meddelades det slutgiltiga avslaget på deras klagomål. Detta avslag kan nämligen inte datera sig till meddelandet i enlighet med artikel 6, i vilket kommissionen uttryckligen visade sin avsikt att i avsaknad av synpunkter från klagandenas sida vidta nödvändiga åtgärder för avskrivning. I det omtvistade beslutet meddelar kommissionen således ett slutgiltigt ställningstagande angående de påtalade faktiska omständigheterna. Kommissionens avsikt att ge rättsakten en slutgiltig karaktär framgår dessutom av det faktum att den inte ger företagen någon frist för att framföra eventuella ytterligare synpunkter. Det skall i det avseendet erinras om att domstolen, likaså på konkurrensområdet, i domen i målet SFEI m.fl. mot kommissionen från 1994(13) upphävde förstainstansrättens dom, i vilken det förklarades att talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från kommissionen inte kunde prövas, och som enligt förstainstansrätten innebar en provisorisk bedömning av de påtalade faktiska omständigheterna och därför var av provisorisk karaktär. Domstolen ansåg att en skrivelse som skickas till berörda parter under ett administrativt förfarande och genom vilken kommissionen meddelar att den slutför utredningen utan att ge parterna möjlighet att framföra synpunkter, är en slutgiltig rättsakt som i den egenskapen kan ogiltigförklaras. Domstolen fastställde i denna dom att "en skrivelse om avskrivning kan anses som ett preliminärt eller förberedande ställningstagande endast om kommissionen klart har låtit framgå att dess slutsats gäller endast med förbehåll för ytterligare synpunkter från parternas sida".

Om å andra sidan beslutet i fråga betraktas som en rättsakt som bekräftar det föregående meddelandet, skulle det innebära att, när de berörda företagen framför sina synpunkter beträffande ett meddelande i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63 utan att iaktta den frist som har fastställts för dem, kommissionen inte längre är skyldig att fatta ett beslut för att avsluta förfarandet. Domstolen fastställde formellt denna skyldighet i domen i målet Guérin automobiles mot kommissionen från 1997(14) och detta även i ett fall som i förevarande mål, i vilket kommissionen uttryckligen i meddelandet enligt artikel 6 förklarar att den vill anta ett slutgiltigt beslut om avslag i avsaknad av en reaktion från de berörda företagens sida och även om företagen ändock visar sitt intresse av ett slutgiltigt ställningstagande av administrationen angående de påtalade överträdelserna.

Enligt min mening kan det faktum att företagen har framfört sina synpunkter för sent på sin höjd frita kommissionen från skyldigheten att pröva nya "försvarsargument", utan att dock frita den från skyldigheten att beakta nya faktiska omständigheter som eventuellt tillhandahållits av de berörda efter utgången av sagda frist. Det framgår nämligen inte av den skrivelse som skickats i enlighet med artikel 6 att kommissionen, om företagen tillhandahåller sådana uppgifter efter utgången av den frist som föreskrivs för inlämnande av synpunkter, är skyldig att beakta dessa. Det faktum att kommissionen inte har någon sådan skyldighet äventyrar nämligen den rätt för enskilda att tillhandahålla nya uppgifter om överträdelser av konkurrensreglerna, som redan har varit föremål för tidigare klagomål som kommissionen avskrivit, och skadar således den rätt att anmäla överträdelser av konkurrensreglerna som ges alla berörda genom artikel 3.2 i förordning nr 17.(15)

Det faktum att det i det överklagade beslutet vad gäller motiveringen endast hänvisas till en tidigare rättsakt som uppenbarligen har karaktären av en icke-slutlig rättsakt räcker inte för att beslutet därigenom skall få karaktären av en bekräftande rättsakt. Det är nämligen fastslaget att motiveringen av en rättsakt kan baseras på sådana uppgifter som följer av det allmänna sammanhanget som just de uppgifter som framkommer av innehållet i de förberedande rättsakterna. Domstolen själv har uttryckt sig i den riktningen i en nyligen avkunnad dom i målet Ufex m.fl. mot kommissionen som avser ett beslut om avslag på ett klagomål om överträdelse av konkurrensreglerna. Domstolen, som bekräftade förstainstansrättens dom i samma tvist, har fastställt att kommissionen i ett beslut om slutgiltigt avslag på ett klagomål uttryckligen kan hänvisa till meddelandet enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, eftersom "motiveringen av en administrativ rättsakt kan innehålla hänvisningar till andra rättsakter, och särskilt ta hänsyn till lydelsen av en tidigare rättsakt, framför allt om rättsakten är konnex".(16) Medan kommissionen i det omtvistade beslutet i målet Ufex m.fl. mot kommissionen återgav innehållet i skrivelsen enligt artikel 6 nöjer den sig i förevarande mål med att hänvisa till den tidigare rättsakten utan att ens summariskt återge innehållet i denna. I vart fall finns det enligt min mening inget som förbjuder kommissionen att motivera en rättsakt som den antar genom att enbart återge innehållet i en annan rättsakt som antagits inom ramen för samma förfarande, i synnerhet om denna har karaktären av en förberedande rättsakt.

35 På grundval av dessa överväganden anser jag att denna första grund för upphävande av förstainstansrättens dom saknar grund.

Den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden för upphävande: diskriminering av utomstående leverantörer

36 Som andra, tredje, fjärde och femte grund för upphävande kritiserar VGB förstainstansrätten i huvudsak för att den har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, när den åberopar diskriminering av de utomstående företag som önskar sälja sina produkter på VBA:s område. Denna diskriminering, som förstainstansrätten sätter i förbindelse med skillnaden i nivån på de avgifter som åläggs utomstående företag för att dessa skall få tillgång till kooperativets lokaler och tjänster, existerar inte eftersom särbehandlingen avser företag som erbjuder olika tjänster och VBA inte har skyldighet att garantera dessa lika behandling. Det förekommer nämligen dels leverantörer som ombesörjer direktanskaffning till de företag som finns på kooperativets område, dels leverantörer med vilka handelsavtal har slutits. Förstainstansrätten har felaktigt fastställt att VBA inte har visat att det avtalsmässiga förhållandet med utomstående företag hade ett annat innehåll och att det följaktligen förekom en privilegierad behandling av de företag som hyrde lokaler av VBA. I förfarandet i första instans tillhandahöll emellertid VBA modeller för handelsavtalen av vilka det framgick att de företag som hade slutit sådana avtal var skyldiga att hyra lokaler av VBA, och således erlägga en hyra till kooperativet, och att de dessutom var skyldiga att förse VBA med en viss typ av produkter. Klaganden hävdar att förstainstansrätten, med utgångspunkt från denna felaktiga framställning av de faktiska omständigheterna, har åsidosatt bestämmelserna på konkurrensområdet och särskilt artikel 85.1 i fördraget, när den ansåg att de avtal som slutits av VBA var förbjudna avtal. Förstainstansrätten har dessutom åsidosatt samma icke-diskrimineringsprincip när den har tillämpat kriterierna om likabehandling på avtal med olika innehåll, eftersom det är fastslaget att denna princip innebär ett förbud mot att behandla identiska transaktioner olika. Slutligen är det omtvistade beslutet baserat på en felaktig rättstillämpning, eftersom förstainstansrätten, när den kvalificerade kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna som oriktig, hänvisade till punkterna 192 och 193 i den dom som förstainstansrätten avkunnade samma dag i de förenade målen T-70/92 och T-71/92, trots att samma domstol i den domen konstaterade att det inte förelåg någon felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, utan snarare bristande motivering.

Svarandena framför i huvudsak två synpunkter som stöd för sitt påstående om diskriminering. För det första är det i målet inte fråga om en diskriminering av två kategorier av avtal, som VBA hävdar, utan av olika kategorier av företag. Enligt VBA:s stadgar missgynnas med andra ord de företag som ombesörjer direktanskaffning som inte kontrolleras av kooperativet genom att de påförs en avgift som motsvarar 10 procent av det totala försäljningspriset, det vill säga en mycket högre avgift än den som åläggs leverantörer som är hyresgäster i lokaler på VBA:s område och som inte har slutit särskilda leveransavtal. Denna särbehandling innebär ett hinder för tillträdet till den nederländska blomstermarknaden för sådana företag som just avser att distribuera andra produkter än dem som säljs på VBA:s område och framför allt produkter som har sitt ursprung utanför Nederländerna. För det andra understryker svarandena att förstainstansrätten har beaktat samtliga kännetecken hos de två typerna av avtal, och att följaktligen dessa faktiska omständigheter har fastställts i förstainstansrättens dom och inte kan prövas inom ramen för överklagandet, där domstolen skall uttala sig endast om de felaktigheter som har begåtts vid tolkningen och tillämpningen av rättsreglerna.

37 Grunderna för upphävande av förstainstansrättens dom i vad avser prövningen i sak av talan som väckts i första instans grundar sig enligt min mening på en enda invändning, som avser den påstått felaktiga bedömningen av förstainstansrätten i fråga om diskrimineringen av olika leverantörer som inte är medlemmar i VBA. På grundval av detta argument om rättsstridighet åberopar VBA åsidosättande av artikel 85.1 i fördraget, åsidosättande och felaktig tillämpning av den allmänna icke-diskrimineringsprincipen och slutligen åsidosättande av artikel 190 i fördraget.

Denna invändning avser dock uppenbarligen framställningen av de faktiska omständigheterna i de avsnitt av den överklagade domen, vari förstainstansrätten efter en jämförelse av utomstående leverantörers situation kommer fram till att det inte finns likheter mellan de olika företagens ställning i förhållande till kooperativet och på grundval av de faktiska omständigheter som den har konstaterat drar den slutsatsen att skillnaden i de belopp som tillämpas på dessa företag är omotiverad och således diskriminerande. Diskrimineringen ligger i skillnaden mellan den avgift som de leverantörer erlägger vilka levererar sina produkter direkt till VBA:s område, och som enligt svarandena uppgår till cirka 10 procent av produkternas bruttopris och den avgift om 3 procent av försäljningspriset som skall erläggas av de leverantörer som har slutit de nämnda "handelsavtalen". Förstainstansrätten påpekar i det avseendet att kommissionen i meddelandet från 1992 uttryckligen förklarar att "efter att ha gjort en jämförelse av de ekonomiska bördor som VBA har ålagt näringsidkare som är parter i handelsavtalen och näringsidkare som inte har slutit sådana avtal" och drar slutsatsen att "de förstnämnda var gynnade". Förstainstansrätten tillägger därefter att innehavarna av handelsavtalen inte godtar "sådana åtaganden gentemot VBA att det motiverar skillnaden mellan ordningen med 3 procent och nivån på nyttjandeavgiften". Under den förutsättningen fastslår förstainstansrätten att det omtvistade beslutet är "behäfta[t] med ett sakligt fel eller en oriktig bedömning i den mån som det däri konstaterades att nivåskillnaden mellan nyttjandeavgiften och den avgift om 3 procent som var tillämplig på handelsavtalen motiverades av sådana åtaganden" (punkterna 116-119).

Invändningen avser således inte den rättsliga kvalificeringen av avtalet i fråga och därmed tillämpligheten i målet av artikel 85.1 d, utan avser i huvudsak förstainstansrättens prövning av möjligheten att på grundval av de uppgifter som framgår av det omtvistade beslutet anse att de tjänster som olika företag erbjuder är likvärdiga. En sådan bedömning hör till den framställning av de faktiska omständigheterna som ges i den dom som avkunnas av förstainstansrätten och kan följaktligen inte bli föremål för en omprövning inom ramen för överklagandet. VBA förefaller även åberopa en påstådd manipulation av bevisen från förstainstansrättens sida, när den hävdar att det av de avtalsformulär som ingetts i första instans framgår att företagen som slöt sådana avtal var skyldiga att iaktta en rad skyldigheter som just rättfärdigade skillnaden i nivån på avgifterna i fråga. Det framgår dock av domen att förstainstansrätten inte har underlåtit att beakta sådana omständigheter - förstainstansrätten hänvisar uttryckligen, i punkt 116, till den hyra som de leverantörer betalar som har slutit handelsavtal - och i frågan om diskriminering av VBA:s leverantörer har den grundat sin bedömning på en allmän och väl underbyggd prövning av förhållandet mellan de olika utomstående företagen och kooperativet.

Vidare saknar den invändningen grund som VBA framför med avseende på den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till när den, för att visa att kommissionen har gjort en felaktig bedömning, uttryckligen hänvisar till vad den själv har fastslagit i punkterna 192 och 193 i domen i de förenade målen T-70/92 och T-71/92. Som jag redan tidigare har påpekat i förslaget till avgörande i målet VBA mot Florimex m.fl. (C-265/97 P), särskilt i punkterna 192 och 193, har förstainstansrätten företagit en gemensam prövning av de grunder avseende felaktig rättstillämpning och bristande motivering som båda har åberopats av Florimex för att få kommissionens beslut av den 2 juli 1992 ogiltigförklarat.

38 På grundval av alla dessa synpunkter anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall på de fyra grunder för upphävande som VBA har åberopat.

verklagandet av den andra parten

39 Svarandena har ingett ett överklagande mot den del i förstainstansrättens dom i vilken deras yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut avseende bedömningen av "Cultra-avtalens" lagenlighet avslås. De anser att avslaget på deras yrkande om ogiltigförklaring grundas på en felaktig bedömning av sagda avtal av den anledningen att förstainstansrätten har uttalat sig om verkningarna av dessa avtal och prövat dem oberoende av kooperativets övriga interna föreskrifter, med den följden att den har fastställt kommissionens bedömning att sådana avtal är utan verkan på den gemensamma marknaden, och att artikel 85.1 i EG-fördraget således inte är tillämplig på dem. Förstainstansrätten har inte beaktat det faktum att på köpcentrumet sker inte endast de små detaljhandlarnas transaktioner utan även de stora företagens transaktioner och att där även sker försäljning av produkter avsedda för export.

Dessa invändningar avser enligt min mening framställningen och inte bedömningen av de faktiska omständigheterna, eftersom de av svarandena åberopade argumenten rör marknadseffekterna av de transaktioner som genomförs inom Cultra-centrumet och det rent ekonomiska förhållandet mellan dessa transaktioner och de transaktioner som i allmänhet genomförs på kooperativets område. Jag anser följaktligen att överklagandet av den andra parten skall ogillas, eftersom det just grundas på grunder som inte kan åberopas inom ramen för överklagandet.

Rättegångskostnader

40 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Med hänsyn till att svarandena uttryckligen har framställt ett sådant yrkande föreslår jag att domstolen skall förplikta klaganden att ersätta företagens rättegångskostnader med undantag för de kostnader som är knutna till överklagandet av den andra parten. Jag föreslår dessutom att domstolen skall förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna.

Förslag till avgörande

41 Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall

1) ogilla överklagandet,

2) ogilla överklagandet av den andra parten som ingetts av Vereniging van Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten, Florimex BV, Inkoop Service Aalsmeer BV och M. Verhaar BV, och

3) förplikta Coöperatieve Vereniging De Verenigde Bloemenveilingen Aalsmeer BA (VBA) att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans till förmån för Vereniging van Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten, Florimex BV, Inkoop Service Aalsmeer BV och M. Verhaar BV, med undantag för de rättegångskostnader som följer av överklagandet av den andra parten.

(1) - REG 1997, s. II-759.

(2) - EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

(3) - EGT 30, 1962, s. 993; svensk specialutgåva, område 4, volym 1, s. 3.

(4) - Punkterna 1-4 i domen.

(5) - Punkterna 5-10 i domen.

(6) - Punkterna 11-14 i domen.

(7) - EGT L 262, s. 27.

(8) - Punkterna 15-20 i domen.

(9) - Punkterna 21-39 i domen.

(10) - EGT 127, 1963, s. 2268; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 32.

(11) - Punkterna 40-44 i domen.

(12) - Det är ostridigt att förstainstansrätten i dom av den 10 juli 1990 i mål T-64/89, Automec mot kommissionen (REG 1990, s. II-367) definierade tre faser i det administrativa förfarandet avseende fastställande av eventuella överträdelser av konkurrensreglerna. Detta förfarande inleds med att ett klagomål inges i enlighet med artikel 3.2 i förordning nr 17 och avslutas med ett beslut om avskrivning av detta. Alla de rättsakter från kommissionen som föregår det slutgiltiga beslutet skall anses som förberedande rättsakter och kan således inte överklagas till domstol. Om gemenskapsdomstolarna uttalade sig om ett meddelande enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 skulle de i själva verket "pröva frågor som kommissionen ännu inte har haft tillfälle att uttala sig om". När förstainstansrätten avgjorde målet på det sättet grundade den sig på domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen (REG 1981, s. 2639; svensk specialutgåva, volym 6, s. 225), i vilken det fastställdes att en talan mot ett meddelande om anmärkningar inte kunde tas upp till prövning på grund av att meddelandet har en förberedande karaktär i förhållande till det slutgiltiga beslutet. Förstainstansrätten anser att "om så är fallet för meddelandet om anmärkningar, som har större rättslig betydelse än meddelandet enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, följer härav att det senare inte heller skall anses som ett beslut" (se punkterna 45-47). Domen i målet Automec mot kommissionen har följts av en fast rättspraxis enligt vilken det fastställs att talan om ogiltigförklaring av meddelanden enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 eller andra rättsakter som föregår det slutgiltiga beslutet avseende klagomålet inte kan tas upp till prövning.

(13) - Dom av den 16 juni 1994 i mål C-39/93 P, SFEI m.fl. mot kommissionen (REG 1994, s. I-2681), särskilt punkterna 27-30.

(14) - Domstolen har i dom av den 18 mars 1997 i mål C-282/95 P, Guérin automobiles mot kommissionen (REG 1997, s. I-1503), särskilt punkterna 33-39, fastslagit att det finns en sådan skyldighet för kommissionen. Domstolen medgav att sökandena hade rätt att väcka passivitetstalan i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget (nu artikel 232 EG), om kommissionen, efter att ha skickat ett meddelande enligt artikel 6 och efter att ha erhållit synpunkter, underlåter att antingen inleda ett förfarande eller inom en skälig tid fatta ett slutgiltigt beslut. Domstolen har på så sätt besvarat en fråga som har varit obesvarad sedan domstolens dom av den 18 oktober 1979 i mål 125/78, GEMA mot kommissionen (REG 1979, s. 3173; svensk specialutgåva, volym 4, s. 579), särskilt punkterna 17 och 18, i vilken domstolen fastslog att meddelandet enligt artikel 6 "innebär att ärendet läggs ned" och att det i föreliggande fall inte påträffats sådana omständigheter som ger kommissionen möjlighet att avstå från att fatta beslut, vilket kunde bli föremål för en talan i enlighet med artikel 175 i fördraget. I domen i målet Guérin automobiles mot kommissionen ansåg domstolen att sökandena hade rätt att, sedan meddelandet skickats om ett provisoriskt ställningstagande och om kommissionen inte hade fattat ett slutgiltigt beslut om avslag eller om att inleda ett administrativt förfarande, väcka passivitetstalan för att det skulle fastställas om kommissionen eventuellt gjort sig skyldig till en rättsstridig underlåtenhet.

(15) - I det avseendet se ovannämnda dom i målet GEMA mot kommissionen, punkterna 17 och 18. I fråga om möjligheten att återuppta det administrativa förfarandet i de fall då nya omständigheter har inträffat som kan påverka kommissionens ställningstagande beträffande en eventuell anmäld överträdelse och som kan innebära ett återkallande eller en ändring av kommissionens beslut, med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 17, se förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1993 i mål T-83/92, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-1169; svensk specialutgåva, volym 14) och av den 8 juni 1995 i mål T-7/93, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1995, s. II-1533), samt domstolens dom av den 1 oktober 1998 i mål C-279/95 P, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1998, s. I-5609).

(16) - Dom av den 4 mars 1999 i mål C-119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-1341), särskilt punkterna 55-58.

Full & Egal Universal Law Academy