Generaladvokatens förslag till avgörande
1 Tribunale civile e penale de Venezia (Italien) önskar med förevarande begäran om förhandsavgörande att domstolen klargör huruvida bestämmelserna i direktiven 75/362/EEG(1) och 75/363/EEG,(2) i dess lydelse enligt direktiv 82/76/EEG(3), vilka föreskriver att specialister under utbildning är berättigade till en "skälig ersättning" under den utbildningsperiod som bedrivs på heltid eller deltid, har direkt effekt.
2 Domstolen har redan delvis besvarat frågan i domen av den 25 februari 1999 i målet Carbonari m. fl.(4) I detta mål gällde frågan huruvida bestämmelserna om rätt till ersättning i de ovannämnda direktiven var tillräckligt precisa och ovillkorliga för att ge enskilda direkta rättigheter som dessa gör gällande, i fall där utbildningen bedrivs på heltid.
3 Det har begärts att domstolen skall kontrollera om den lösning som gavs i det ovannämnda målet Carbonari m. fl. kan tillämpas i en situation där vissa av sökandena fullgör sin utbildning på deltid.
I - Tillämpliga bestämmelser
A - Tillämpliga gemenskapsbestämmelser
1. Relevanta bestämmelser i de berörda direktiven
4 Erkännandedirektivet syftar till ett ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och innehåller åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster.(5)
5 Erkännandedirektivet skiljer mellan utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister som är gemensamma för samtliga medlemsstater(6) och de som är gemensamma för endast två eller flera av dessa.(7) Erkännande av de förra sker automatiskt om läkaren, med tillämpning av artikel 4 i erkännandedirektivet, följt en utbildning som uppfyller de minimivillkor som föreskrivs i samordningsdirektivet. För de senare föreskrivs i artikel 6 att erkännandet sker automatiskt mellan dessa stater, dock under förutsättning att läkaren följt en utbildning som uppfyller villkoren i samordningsdirektivet.
6 Samordningsdirektivet syftar till att samordna vissa bestämmelser i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare men överlåter "i övrigt ... till medlemsstaterna att fritt organisera sin utbildning".(8)
7 Samordningsdirektivet föreskriver en viss harmonisering av villkoren för utbildning och tillträde till olika medicinska specialiteter, "för ett ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister i syfte att ge samtliga yrkesutövande läkare som är medborgare i gemenskapen liknande förutsättningar inom gemenskapen".(9) Dessa "minimikriterier avseende såväl rätten att påbörja specialistutbildning som minimitiden för utbildningen, utbildningsformen och den plats där den skall genomföras samt den tillsyn som bör utövas över utbildningen ... berör emellertid endast de specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera medlemsstater".(10)
8 Dessa direktiv ändrades genom direktiv 82/76 vars syfte, som tydligt klargörs i tredje övervägandet, är att specialistutbildning på deltid skall definieras mer exakt och kontrolleras strängare.(11) Direktiv 82/76 gör för övrigt vissa tekniska ändringar av erkännande- och samordningsdirektiven. Ändringar i medlemsstaternas lagstiftning och erfarenheterna från de första årens tillämpning har gjort dessa ändringar nödvändiga.(12)
9 Dessa direktiv upphävdes och ersattes av direktiv 93/16/EEG(13) vilket inte ändrar de huvudsakliga bestämmelserna i de nämnda direktiven men som syftar till att "för att förtydliga och rationalisera ... slå ... samman" direktiven till en enda text.(14)
10 I artikel 1 i samordningsdirektivet föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att kräva att en läkare har något av de utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som nämns i artikel 3 i erkännandedirektivet för att få behörighet som och rätt att utöva verksamhet som läkare. Härigenom garanteras att den berörde läkaren, under sin totala utbildningsperiod, erhållit de minimikunskaper som omnämns i artikel 1 a-d i samordningsdirektivet.
11 I artikel 2.1 i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76,(15) preciseras de villkor som en utbildning vilken leder fram till ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialister skall uppfylla. Utbildningen skall bland annat vara på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen enligt punkt 1 i bilagan.(16) Utbildningen skall dessutom följas vid ett universitet, ett universitetssjukhus eller, i förekommande fall, vid en vårdinrättning som godkänts härför av kompetenta myndigheter eller organ.(17)
12 Enligt artikel 2.3 i samordningsdirektivet skall medlemsstaterna utse de myndigheter eller organ som är behöriga att utfärda de utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i punkt 1.
13 Enligt artikel 3 i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76,(18) får medlemsstaterna tillåta specialistutbildning på deltid. Enligt denna artikel krävs dock att vissa villkor är uppfyllda. Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid endast när utbildning på heltid av välgrundade individuella skäl inte skulle vara genomförbar.(19) Denna utbildning på deltid skall dessutom ske i enlighet med punkt 2 i bilaga 1 och på en nivå som är kvalitativt likvärdig med utbildning på heltid.(20) Denna utbildningsnivå får inte försämras vare sig på grund av att den sker på deltid eller på grund av att privat arvoderad yrkesverksamhet utövas.(21) Den samlade utbildningstiden till specialist slutligen får inte förkortas i de fall då den är organiserad som en deltidsutbildning.(22)
14 Punkterna 1 och 2 i bilagan som lagts till samordningsdirektivet genom direktiv 82/76(23) föreskriver följande:
"Karakteristiska egenskaper för specialistutbildning på heltid och deltid
1. Specialistutbildning på heltid
Denna utbildning skall äga rum i vissa bestämda befattningar som godkänts av den behöriga myndigheten.
Utbildningen skall innebära att läkaren deltar i all medicinsk verksamhet på den avdelning där den äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att läkaren under specialistutbildningen ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året enligt de bestämmelser som fastställts av de behöriga myndigheterna. I enlighet därmed skall skälig ersättning utgå för dessa befattningar.
Utbildningen får avbrytas av vissa skäl, t.ex. militärtjänstgöring, förflyttningar, havandeskap eller sjukdom. Den samlade utbildningstiden får inte reduceras på grund av sådana avbrott.
2. Specialistutbildning på deltid
Villkoren är desamma som för utbildningen på heltid med den enda skillnaden att den medicinska verksamheten får begränsas till minst hälften av den tid som fastställts i punkt 1 andra stycket.
De behöriga myndigheterna skall se till att den samlade specialistutbildningen på deltid motsvarar utbildningen på heltid såväl när det gäller längden som kvaliteten.
Skälig ersättning skall följaktligen utgå för denna utbildning på deltid."
15 I artiklarna 4 och 5 i samordningsdirektivet fastställs minimitiden för den specialistutbildning som leder fram till erhållandet av de utbildnings-, examens- och övriga behörighetsbevis som anges i artiklarna 5 och 7 i erkännandedirektivet,(24) vilka är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera av dessa.
16 I artikel 16 i direktiv 82/76 föreskrivs slutligen att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 1982.
2. Domstolens rättspraxis
17 Vad gäller innehavarna av de rättigheter som föreskrivs i erkännande- och samordningsdirektiven, i deras lydelse enligt direktiv 82/76, och särskilt avseende rätten till ersättning för specialister under utbildning, har domstolen konstant ansett att "skyldigheten att utge ersättning under utbildningstiden för de medicinska specialiteter som uppräknas i artikel 2.1 c i samordningsdirektivet enbart gäller för de medicinska specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera av dessa och som omnämns i artiklarna 5 och 7 i erkännandedirektivet".(25)
B - Tillämpliga nationella bestämmelser
1. Den italienska lagstiftningen
18 Erkännande- och samordningsdirektiven införlivades med Republiken Italiens interna rätt genom lag nr 217 av den 22 maj 1978.(26)
19 Genom dom av den 7 juli 1987 i mål 49/86, kommissionen mot Italien,(27) förklarade domstolen dock att Republiken Italien åsidosatt sina skyldigheter enligt fördraget genom att inte anta nödvändiga bestämmelser för att följa direktiv 82/76 inom utsatt frist.
20 Till följd av denna dom införlivades direktiv 82/76 genom decreto legislativo nr 257 av den 8 augusti 1991.(28)
21 I artikel 4 i lagdekret nr 257 fastställs rättigheter och skyldigheter för de läkare som genomgår en specialistutbildning, och i artikel 6 inrättas ett studiebidrag för dessa.
22 I artikel 6.1 i nämnda lagdekret nr 257 föreskrivs att "[d]e personer som är antagna till en specialistskola inom de gränser som anges i programplaneringen i artikel 2 andra stycket erhåller i samband med ett heltidsdeltagande i utbildningssyfte under hela utbildningsperioden, med undantag för de perioder då utbildningen är inställd, ett studiebidrag fastställt till 21 500 000 lire för år 1991. Från och med den 1 januari 1991 skall denna summa årligen indexregleras på grundval av den förutsedda inflationen och den skall vara föremål för en översyn vart tredje år, enligt dekret från hälsoministeriet ... på grundval av den höjning av minimilönen som tillämpas på avtal för sjukvårdspersonal inom den statliga sjukvården."
23 I artikel 8.2 i lagdekret nr 257 preciseras slutligen att bestämmelserna gäller från och med det akademiska året 1991/1992.
2. Tillämpningen av den italienska lagstiftningen
24 Det är ostridigt att de bestämmelser i direktiv 82/76 som föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att ge specialister under utbildning en skälig ersättning under utbildningsperioden införlivats av Republiken Italien genom artikel 6 i lagdekret nr 257 och att den senare bestämmelsen tolkats så att det studiebidrag som infördes härigenom inte ens efter det akademiska året 1991/1992 är tillämpligt på läkare som antagits till olika specialistutbildningar tidigare än året 1991/1992.(29)
II - Den faktiska och processuella bakgrunden
25 Cinzia Gozza och 23 andra läkare (nedan kallade sökandena) och antagna vid specialistutbildningar inom anestesi och intensivvård vid medicinska fakulteten vid Paduas universitet under det akademiska året 1990/1991 erhöll inte det studiemedel som inrättades genom lagdekretet nr 257 redan från början av utbildningen. Under augusti 1991 väckte sökandena talan inför Pretore di Padova, i dess egenskap av giudice del lavaro (domare i arbetsrättsliga frågor), och gjorde gällande sin rätt till en skälig ersättning under den genomgångna specialistutbildningen.
26 Efter ett antal processuella incidenter, till följd av vilka Corte suprema di cassazione fick ingripa för att avgöra en behörighetsfråga, underställdes tvisten en domstol i dess egenskap av "foro erariale" (domstol som är behörig i ärenden som rör offentliga medel). Corte suprema di cassazione uteslöt att det fanns något arbetsförhållande - offentligt eller privat, underordnat eller "paraunderordnat" - i förevarande fall vilket skulle medföra att målet överlämnas till ett annat rättsligt organ, för avgörande av målet i egenskap av domstol för arbetsrättsliga frågor.
27 Läkarna - vars antal stigit från 24-636 till följd av förfarandets olika skeden - återupptog förfarandet inför Tribunale civile e penale di Venezia genom ansökan av den mars 1996.
28 Sökandena, samtliga med examen inom medicin och kirurgi, har bekräftat att de genomgick olika specialistutbildningar knutna till Paduas universitet och har gjort gällande sin rätt till en skälig ersättning enligt erkännandedirektivet, samordningsdirektivet och direktiv 82/76. De har följaktligen begärt att ovannämnda universitet och övriga svaranden - ministerierna för universitet, för folkhälsa samt för allmän utbildning - skall förpliktas att betala det fordrade beloppet, vilket skall komma att exakt anges under förfarandets gång.
29 Svarandena har bestritt dessa yrkanden och anfört att de ifrågavarande direktiven inte kan anses ha direkt effekt, eftersom de inte anger vem som är skyldig att betala den skäliga ersättningen och särskilt inte villkoren för ersättningen. Således skall villkoren härför definieras enligt en annan normkälla, det vill säga den lagstiftning i medlemsstaterna varmed direktiven införlivats.
30 Svarandena har för övrigt observerat att artikel 6 i lagdeket nr 257, varigenom Republiken Italien fullgjorde sin gemenskapsskyldighet att ge en skälig ersättning, inte ger upphov till olika behandling av läkare som antogs till specialistutbildning före det akademiska året 1991/1992 (som sökandena) - på vilka de nya nationella reglerna inte är tillämpliga - och de som antogs efter det akademiska året 1991/1992 - på vilka dessa regler är tillämpliga. De läkare som antogs före detta datum, till vilka sökandena hör, hade nämligen ingen skyldighet att följa utbildningen på heltid och inte heller att härutöver förbinda sig att inte utöva någon annan yrkesverksamhet, till skillnad från de läkare som antogs efter läsåret 1991/1992. Svarandena har dock vitsordat att sökandena vid den nationella domstolen genomgår specialistutbildning på deltid.
31 Tribunale civile e penale di Venezia anser att tvistens utgång är beroende av tolkningen av direktiv 82/76 och har därför genom beslut av den 7 oktober 1997 vilandeförklarat målet och ställt följande två tolkningsfrågor till domstolen:
"1) Skall den bestämmelse i direktiv 82/71/EEG som föreskriver att 'skälig ersättning skall utgå' för utbildning av specialist såväl på heltid som på deltid tolkas, även vad avser den tidsperiod då särskilda bestämmelser inte hade utfärdats av italienska staten, på så sätt, att den har direkt effekt till förmån för läkare som genomgår specialistutbildning, det vill säga att den ger dem full rätt gentemot statens behöriga myndigheter att erhålla skälig ersättning för det arbete som de har utfört under specialistutbildningen?
2) Om ovan nämnda rätt anses föreligga, vilka är kriterierna för vad som är 'skälig ersättning', vad avser dels utbildning på heltid, dels utbildning på deltid?"
III - Bedömning
A - Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
32 Den spanska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att de ställda frågorna inte kan tas upp till prövning, eftersom de faktiska omständigheterna är ofullständigt angivna.(30) Enligt den spanska regeringen följer det av domstolens fasta rättspraxis(31) att skyldigheten att ersätta utbildningsperioder avseende medicinska specialiteter såsom föreskrivs i artikel 2.1 c i samordningsdirektivet endast gäller specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera av dem och under förutsättning att dessa specialiteter nämns i artiklarna 5 och 7 i erkännandedirektivet. I förevarande fall har emellertid den nationella domstolen, enligt den spanska regeringen, underlåtit att ange den exakta arten av de medicinska specialiteter som sökandena vid den nationella domstolen utbildas inom.
33 Det är riktigt att begäran om förhandsavgörande inte innehåller de faktiska uppgifter som krävs för att domstolen skall kunna ge den nationella domstolen ett uttömmande svar. Jag anser dock inte att avsaknaden av dessa uppgifter utgör hinder för domstolen att besvara den nationella domstolens frågor. Det räcker härvid att konstatera att bestämmelserna i erkännandedirektivet och samordningsdirektivet tydligt räknar upp, vad gäller berörda specialistutbildningar, såväl de benämningar som gäller i medlemsstaterna som de myndigheter eller organ som är behöriga att utfärda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för berörda specialiteter.
34 Det ankommer således "på den hänskjutande domstolen att avgöra vilka bland kärandena i målet vid den nationella domstolen som tillhör den grupp läkare under specialistutbildning som enligt samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, har rätt till skälig ersättning under sin utbildningstid".(32)
35 Den italienska regeringen har inte bestridit att tolkningsfrågorna kommer från en "domstol" i den mening som följer av artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG),(33) men hävdar att domstolen skall avvisa tolkningsfrågorna, eftersom de ställts av en domare som, enligt italienska processrättsliga regler, inte kan (eller ännu inte skall) avgöra målet i sak.
36 Det skall härvid för det första erinras att enligt en fast rättspraxis(34) angående den funktionsfördelning mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som följer av artikel 177 i fördraget, är det den nationella domstolen som skall bedöma om de ställda tolkningsfrågorna är nödvändiga och relevanta för att kunna lösa den tvist som är anhängiggjord vid den nationella domstolen.
37 Det skall för det andra "erinras om att det - till följd av funktionsfördelningen mellan domstolen och de nationella domstolarna - inte är EG-domstolens sak att undersöka om det beslut som hänskjutits till den har fattats i överensstämmelse med de nationella reglerna om domstolarnas organisation och rättegången vid dessa".(35)
38 Av det ovan anförda följer att de tolkningsfrågor domstolen har att ta ställning till kan tas upp till prövning.
B - Svaret
1. Inledande anmärkningar
39 Den nationella domstolen har ställt frågorna för att få klarhet i dels om bestämmelserna i detta direktiv avseende skyldigheten att ge skälig ersättning för specialistutbildning på heltid(36) och deltid(37) innehållsmässigt är villkorslösa och tillräckligt precisa för att läkare som genomgår specialistutbildning skall kunna göra denna skyldighet gällande gentemot en medlemsstats myndigheter inför en nationell domstol även om medlemsstaten i fråga underlåtit att införliva direktivet inom tidsfristen.
2. Skyldigheten att utge ersättning för utbildning på heltid
40 Vad gäller utbildning på heltid har domstolen redan, efter en fullständig och detaljerad analys(38) av tillämpliga gemenskapsrättsliga texter och de ifrågavarande italienska texter varmed direktiven införlivats - nationell lagstiftning som är helt identisk med dem som den hänskjutande domstolen är skyldig att tillämpa och som ställt förevarande frågor - gett nationella domstolar samtliga uppgifter som krävs för att lösa denna typ av tvist.
41 Det ankommer således på de nationella domstolarna att tillämpa de gemenskapsrättsliga reglerna, såsom de uttolkats av EG-domstolen i målet Carbonari m.fl. på de tvister som skall prövas av dessa domstolar.(39)
42 Domstolen fastställde i den domen att skyldigheten att utge ersättning till specialister under utbildning i princip har direkt effekt.
Domstolen ansåg nämligen att "bestämmelserna i artikel 2.1 c och punkt 1 i bilagan till samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, ålägger medlemsstaterna en skyldighet att, vad beträffar läkare som kan omfattas av systemet för ömsesidigt erkännande, utbetala ersättning för utbildningsperioder för medicinska specialiteter i den mån dessa omfattas av direktivets tillämpningsområde. Denna skyldighet är som sådan ovillkorlig och tillräckligt precis".(40)
43 Domstolen preciserade att det följer av analysen av och systematiken i samordningsdirektivet, erkännandedirektivet och direktiv 82/76 att skyldigheten att utbetala ersättning för utbildningsperioder för medicinska specialiteter således "är ... helt bunden till iakttagandet av villkoren för specialistutbildningen, vilka i sig möjliggör för medlemsstaterna att ömsesidigt erkänna utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister enligt erkännandedirektivet"(41) och att varje "medlemsstat där specialistutbildningen fullgörs skall garantera att denna uppfyller samtliga de villkor som föreskrivs i samordningsdirektivet och direktiv 82/76 och att läkare under specialistutbildning erhåller ersättning".(42)
44 Domstolen erinrade dessutom om att skyldigheten att utge ersättning för utbildningsperioder som genomförs på heltid "enbart gäller för de medicinska specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera av dessa och som omnämns i artiklarna 5 och 7 i erkännandedirektivet"(43) och att nämnda artiklar "för de berörda specialistutbildningarna räknar upp såväl i medlemsstaterna gällande benämningar som de behöriga myndigheterna eller organen".(44)
45 Domstolen anmodade följaktligen den hänskjutande domstolen att kontrollera vissa uppgifter för att avgöra huruvida läkare under utbildning har rätt till denna ersättning.
46 Domstolen angav för det första att det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att läkarna "tillhör den grupp läkare ... [som följer någon av de] ... specialistutbildning[ar som räknas upp i artiklarna 5 och 7 i samordningsdirektivet i dess lydelse enligt direktiv 82/76] ..."(45)
47 För det andra preciserade domstolen att det även ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att utbildningen utförs enligt kraven i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76.
Domstolen fastställde således att "punkt 1 i bilagan till samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, är uttrycklig och ovillkorlig på så sätt att den kräver att läkaren deltar i all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att läkaren under specialistutbildningen ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året".(46) Domstolen observerade vidare att även om det i denna punkt 1 "föreskrivs att de närmare formerna skall fastställas av de behöriga myndigheterna, är de villkor för specialistutbildning på heltid som uppräknas i denna punkt tillräckligt precisa för att möjliggöra för den hänskjutande domstolen att avgöra vilka av kärandena i målet vid den nationella domstolen tillhörande gruppen läkare under specialistutbildning som under perioden före det akademiska året 1991/1992 uppfyllde kraven på specialistutbildning på heltid i den mening som avses i samordningsdirektivet och direktiv 82/76".(47)
48 Eftersom samordningsdirektivet och direktiv 82/76 emellertid inte innehåller vare sig några uppgifter om vem som är skyldig att betala skälig ersättning eller någon gemenskapsdefinition av vad som skall anses vara en skälig ersättning eller hur den skall beräknas, drog domstolen slutsatsen att "bestämmelserna i artikel 2.1 c och punkt 1 i bilagan till samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76,[inte är] ovillkorliga i det avseendet ... [eftersom] [d]essa bestämmelser [inte] gör det ... möjligt för den nationella domstolen att avgöra vare sig vem som är skyldig att betala skälig ersättning eller till vilket belopp denna skall uppgå".(48)
49 I enlighet med de principer domstolen utvecklat avseende sitt uppdrag enligt artikel 177 i fördraget,(49) vilket går utöver de frågor som formellt ställts, erinrade dels domstolen den hänskjutande domstolen om att principen om gemenskapsrättens företräde kan användas i förevarande mål eftersom principen om direkt effekt är omöjlig att tillämpa. Dels underströk domstolen att principen om gemenskapsrättens företräde förutsätter att vissa villkor är uppfyllda.
50 Domstolen angav för det första att "den nationella domstolen, vid tillämpningen av nationell rätt och i synnerhet de bestämmelser i en nationell lag som, liksom i tvisten vid den nationella domstolen, har införts särskilt för att införliva ett direktiv, [är] skyldig att så långt det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, för att därigenom uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och således handla i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget ...".(50) Vad gäller lagdekret nr 257 har domstolen således uppmanat den hänskjutande domstolen att "bedöma i vilken mån de nationella bestämmelserna i sin helhet, och, för perioden efter deras ikraftträdande, i synnerhet bestämmelserna i en lag som utfärdats för att införliva direktiv 82/76, efter att dessa bestämmelser har trätt i kraft kan tolkas mot bakgrund av detta direktivs ordalydelse och syfte, för att därigenom uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet".(51)
51 Om inte det resultat som föreskrivs i samordningsdirektivet kan uppnås genom direktivkonform tolkning, har domstolen angett att en skadeståndstalan mot den felande medlemsstaten kan avses av de som lidit skada under förutsättning att villkoren för en sådan talan är uppfyllda.(52)
52 Domstolen preciserade slutligen att en tredje lösning också var tänkbar.
Domstolen underströk således att "en retroaktiv och fullständig tillämpning av åtgärderna för införlivande av ett direktiv gör det möjligt att avhjälpa skadeverkningarna av att direktivet har införlivats för sent, under förutsättning att direktivet är korrekt införlivat. Det ankommer dock på den nationella domstolen att övervaka att ersättningen för den skada som de berättigade har lidit är adekvat. En retroaktiv, riktig och fullständig tillämpning av åtgärderna för genomförande av direktivet är tillräcklig för detta ändamål, såvida inte de berättigade visar att de har lidit ytterligare förluster på grund av att de inte i rätt tid har kunnat åtnjuta de ekonomiska förmåner som garanteras genom direktivet, varvid även dessa förluster skall ersättas".(53)
3. Skyldigheten att utge ersättning för utbildning på deltid
53 Jag anser att den bedömning som domstolen gjorde vad gäller specialistutbildning på heltid samt de slutsatser domstolen drog i domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl. i sin helhet kan tillämpas i det fall en läkare genomgår specialistutbildning på deltid.
54 Det framgår såväl av syftet(54) med som ordalydelsen i samordningsdirektivet och direktiv 82/76 att utbildning av specialister på deltid uppfyller samma kvalitativa och kvantitativa krav som ställs på specialistutbildning som läkare genomgår på heltid.
55 I punkt 2 i bilagan till samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, formuleras således klara, precisa och ovillkorliga regler på så sätt att dessa regler föreskriver att denna utbildning "är desamma som för utbildningen på heltid med den enda skillnaden att den medicinska verksamheten får begränsas till minst hälften av den tid som fastställts i punkt 1 andra stycket"(55) och att "[d]e behöriga myndigheterna skall se till att den samlade specialistutbildningen på deltid motsvarar utbildningen på heltid såväl när det gäller längden som kvaliteten".(56)
Utbildning på deltid möjliggör med andra ord för läkare att organisera varaktigheten på sin specialistutbildningsperiod under en längre tid.
56 I punkt 2 tredje stycket i den ovannämnda bilagan föreskrivs dessutom uttryckligen att om villkoren i andra stycket är uppfyllda skall "skälig ersättning" utgå för utbildning på deltid.
57 Eftersom utbildning på deltid endast utgör en anpassning av sättet för en läkares specialistutbildning genom en annan fördelning i tiden av den undervisning som skall ges en läkare under utbildning på heltid, ser jag ingen anledning för domstolen att komma fram till en annan lösning än den som domstolen kom fram till i det ovannämnda målet Carbonari m.fl..
Förslag till avgörande
58 Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar frågan från Tribunale civile e penale di Venezia enligt följande:
"Artikel 2.1 c samt punkt 1 i bilagan till rådets direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare, och artikel 3.1 och 3.2 samt punkt 2 i bilagan till direktiv 75/363, i dess lydelse enligt rådets direktiv 82/76/EEG av den 26 januari 1982 om ändring av direktiv 75/362/EEG om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, samt direktiv 75/363/EEG (senare upphävda och ersatta genom rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis, skall tolkas på följande sätt:
- Skyldigheten att utge skälig ersättning till specialister under utbildning gäller enbart för de medicinska specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera av dessa och som omnämns i artiklarna 5 eller 7 i rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster.
- Denna skyldighet gäller endast om de specialister som genomgår utbildning följer de villkor för utbildning på heltid som omnämns i punkt 1 i bilagan till direktiv 75/363, ändrad genom direktiv 82/76 och ersatt av direktiv 93/16, och de villkor för utbildning på deltid som omnämns i punkt 2 i bilagan till direktiv 75/363, ändrad genom direktiv 82/76 och ersatt av direktiv 93/16.
- Denna skyldighet är ovillkorlig och tillräckligt precis i och med att den kräver att en specialist, för att kunna omfattas av det system för ömsesidigt erkännande som föreskrivs i direktiv 75/362, skall fullgöra sin utbildning på heltid eller deltid och mot ersättning.
- Denna skyldighet möjliggör emellertid inte i sig för den nationella domstolen att avgöra vem som är skyldig att betala skälig ersättning eller till vilket belopp denna skall uppgå.
Den nationella domstolen är, vid tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter ett direktiv, skyldig att så långt det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte."
(1) - Rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 167, s. 1, nedan kallat erkännandedirektivet).
(2) - Rådets direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare (EGT L 167, s. 14, nedan kallat samordningsdirektivet).
(3) - Rådets direktiv 82/76/EEG av den 26 januari 1982 (EGT L 43, s. 21; ; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 78).
(4) - Dom av den 25 februari 1999 i mål C-131/97, Carbonari m.fl. (REG 1999, s. I-1103).
(5) - Andra övervägandet.
(6) - Artikel 5.2.
(7) - Artikel 7.
(8) - Första övervägandet.
(9) - Andra övervägandet.
(10) - Idem
(11) - Se artiklarna 9, 10, 12, 13 och 14.
(12) - Artiklarna 1-8 och artikel 15 som särskilt ändrar de ovannämnda artiklarna 5 och 7 i erkännandedirektivet.
(13) - Rådets direktiv av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102).
(14) - Första övervägandet.
(15) - Senare ersatt av artikel 24.1 c och d i direktiv 93/16.
(16) - Artikel 2.1 c.
(17) - Artikel 2.1 d.
(18) - Senare ersatt av artikel 25 i direktiv 93/16.
(19) - Artikel 3.1 i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, senare ersatt av artikel 25 i direktiv 93/16.
(20) - Artikel 3.2 i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt direktiv 82/76, senare ersatt av artikel 25.2 första stycket i direktiv 93/16.
(21) - Idem.
(22) - Artikel 3.2 i samordningsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 25.2 andra stycket i direktiv 93/16.
(23) - Senare ersatt av bilaga I till direktiv 93/16.
(24) - Ersatta av artiklarna 5 och 7 i direktiv 93/16.
(25) - Dom av den 6 december 1994 i mål C-277/96, kommissionen mot Spanien (REG 1994, s. I-5515) punkt 20, och domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl., punkt 27.
(26) - GURI nr 146 av den 29 maj 1978.
(27) - Dom av den 7 juli 1987 i mål 49/86, kommissionen mot Italien (REG 1987, s. 2995).
(28) - GURI nr 191 av den 16 augusti 1991, nedan kallat lagdekret nr 257.
(29) - Detta har vitsordats av den italienska regeringen i dess skriftliga yttranden. Detta följer även av sidan 4 tredje stycket och sidan 5 andra stycket i översättningen till franska av begäran om förhandsavgörande.
(30) - Punkt 20 tredje stycket i översättningen till franska av den spanska regeringens yttrande. Vid den muntliga förhandlingen inför domstolen upprepade den spanska regeringen dock inte sina slutsatser.
(31) - Se punkt 16 i förevarande förslag till avgörande.
(32) - Domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl., punkt 28.
(33) - Vad gäller de kriterier som domstolen fastställt för att bedöma om ett hänskjutande organ är en domstol, se särskilt dom av den 4 februari 1999 i mål C-103/97, Köllensperger och Atzwanger (REG 1999, s. I-551), punkt 17.
(34) - Sedan domen av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos (REG 1963, s. 1), se även dom av den 29 november 1978 i mål 83/78, Pigs Marketing Board (REG 1978, s. 2347).
(35) - Dom av den 16 september 1999 i mål C-435/97, WWF m.fl. (REG 1999, s. I-5613), punkt 33, samt de domar som citeras där.
(36) - Föreskrivs i artikel 2.1 c i samordningsdirektivet, i den lydelse som följer av direktiv 82/76 [upphävd och ersatt av artikel 24.1 c i direktiv 93/16], och punkt 1 i bilagan till samordningsdirektivet i den lydelse som följer enligt direktiv 82/76 (upphävd och ersatt av bilaga I, punkt 1, i direktiv 93/16).
(37) - Föreskrivs i artiklarna 3.1 och 3.2 i "samordningsdirektivet" i den lydelse som följer av direktiv 82/76 (upphävd och ersatt av artiklarna 25.1 och 25.2 i direktiv 93/16) och i punkt 2 i bilagan till "samordningsdirektivet" i den lydelse som följer av direktiv 82/76 (upphävd och ersatt av bilaga I, punkt 2 i direktiv 93/16).
(38) - Domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl., punkterna 24-53.
(39) - Dom av den 8 februari 1990 i mål C-320/88, Shipping and Forwarding Enterprise Safe, (REG 1990, s. I-285, svensk specialutgåva, volym 10, s. 295), punkt 11, av den 22 juni 1999 i mål C-342/97, Lloyd Schuhfabrik Meyer (REG 1999, s. I-3819), punkt 11, samt av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal (REG 1999, s. I-8121), punkt 31.
(40) - Domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl., punkt 44, min kursivering.
(41) - Idem punkt 41.
(42) - Idem punkt 42.
(43) - Idem punkt 27.
(44) - Idem punkt 28.
(45) - Idem.
(46) - Idem punkt 33, min kursivering.
(47) - Idem punkt 34, min kursivering.
(48) - Idem punkt 47.
(49) - Domstolen har nämligen alltid ansett att förfarandet med förhandsavgörande är ett samarbetsförfarande mellan domstolen och de nationella domstolarna (sedan domen av den 1 december 1965 i mål 16/65, Schwarze, REG 1965, s. 1081; svensk specialutgåva, volym 1, s. 227, se även dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilicke, REG 1992, s. 4871; svensk specialutgåva, volym 13, s. 105, punkt 22).
(50) - Domen i det ovannämnda målet Carbonari m.fl., punkt 48, min kursivering.
(51) - Idem punkt 49.
(52) - Idem punkt 53.
(53) - Idem punkt 53.
(54) - Se särskilt tredje övervägandet i direktiv 82/76.
(55) - Bilaga 1, punkt 2 första stycket i samordningsdirektivet, ändrat genom direktiv 82/76.
(56) - Idem andra stycket.
Full & Egal Universal Law Academy