Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
Transporter - Sjötransporter - Avtal om lastdelning mellan en medlemsstat och ett tredje land - Framtida avtal som saknar tillstånd enligt artikel 5 i förordning nr 4055/86 - Fördragsbrott
(Rådets förordning nr 4055/86, artikel 5)
Sammanfattning
Ett sjöfartsavtal mellan en medlemsstat och ett tredje land utgör ett framtida avtal om lastdelning i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 4055/86 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land, när avtalet enligt de relevanta bestämmelserna i detta inte trädde i kraft förrän efter den 1 januari 1987, det vill säga dagen för ikraftträdande av den nämnda förordningen, och det innehåller bestämmelser om lastdelning mellan de avtalsslutande parterna. Om tillstånd enligt artikel 5.1 i förordning nr 4055/86 inte har beviljats för dessa bestämmelser strider de mot artikel 5.1.
Parter
I de förenade målen C-176/97 och C-177/97,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Frank Benyon, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
sökande,
mot
Konungariket Belgien, företrätt av förste rådgivaren Jan Devadder vid utrikes-, utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Belgiens ambassad, 4, rue des Girondins, Luxemburg,
och
Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av Nicolas Schmit, directeur des relations économiques internationales et de la coopération, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Utrikesministeriet, 5, rue Notre-Dame, Luxemburg,
svarande,
">angående en talan om fastställelse av att Konungariket Belgien (C-176/97) och Storhertigdömet Luxemburg (C-177/97) har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT L 378, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 145) genom att bibehålla och införa bestämmelser om lastdelning i sjöfartsavtalet mellan den belgisk-luxemburgska ekonomiska unionen och Malaysia, som har godkänts av Konungariket Belgien i dess namn och i Storhertigdömet Luxemburgs namn och som trädde i kraft efter den 1 januari 1987,
meddelar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna M. Wathelet, J.C. Moitinho de Almeida, D.A.O. Edward (referent) och L. Sevón,
generaladvokat: A. La Pergola,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 29 januari 1998,
och efter att den 5 mars 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökningar, som inkom till domstolens kansli den 5 maj 1997, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Konungariket Belgien (C-176/97) och Storhertigdömet Luxemburg (C-177/97) har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT L 378, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 145) genom att bibehålla och införa bestämmelser om lastdelning i sjöfartsavtalet mellan den belgisk-luxemburgska ekonomiska unionen och Malaysia, som har godkänts av Konungariket Belgien såväl i eget namn som för Storhertigdömet Luxemburg och som trädde i kraft efter den 1 januari 1987.
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 5.1 i förordningen stadgas följande:
"I framtida avtal med tredje land är bestämmelser om lastdelning förbjudna utom i de undantagsfall då gemenskapens linjerederier inte har faktisk möjlighet att bedriva transport till och från det berörda tredje landet på något annat sätt. Under dessa omständigheter kan sådana bestämmelser tillåtas enligt föreskrifterna i artikel 6."
3 I artikel 6 i samma förordning föreskrivs följande:
"1. Om medborgare eller rederier i en medlemsstat, enligt definitionen i artikel 1.1 och 1.2 befinner sig i eller hotas av en situation där de inte har någon faktisk möjlighet att bedriva transport till eller från ett visst tredje land, skall den berörda medlemsstaten snarast möjligt informera övriga medlemsstater samt kommissionen.
2. Beslut om nödvändiga åtgärder skall fattas av rådet på förslag av kommissionen och med kvalificerad majoritet. I de fall som avses i artikel 5.1 kan sådana åtgärder inbegripa att förhandla och överenskomma om lastdelning.
3. Om rådet inte har beslutat om nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att en medlemsstat lämnat sådan information som avses i punkt 1, får den berörda medlemsstaten vidta sådana åtgärder som för tillfället kan behövas för att bibehålla en faktisk möjlighet att bedriva transport enligt artikel 5.1.
4. Varje åtgärd som vidtas enligt punkt 3 skall stå i överensstämmelse med gemenskapsrätten och ge medborgare och rederier inom gemenskapen, enligt definitionen i artikel 1.1 och 1.2, rättvis, fri och icke-diskriminerande tillgång till de relevanta lastandelarna.
5. Nationella åtgärder som vidtas enligt punkt 3 skall genast anmälas till medlemsstaterna och kommissionen. Det samrådsförfarande som fastställts genom rådets beslut 77/587/EEG skall tillämpas."
4 I enlighet med artikel 12 i förordningen trädde den i kraft dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, nämligen den 1 januari 1987.
5 Enligt artikel 31.1 i konventionen av den 25 juli 1921 (nedan kallad konventionen) om den belgisk-luxemburgska ekonomiska unionen (nedan kallad UEBL), skall tull- och handelsavtal och tull- och handelstraktater samt internationella avtal om betalningar i utrikeshandeln vara gemensamma och ingås av Konungariket Belgien i UEBL:s namn, med förbehåll för att den luxemburgska regeringen har möjlighet att underteckna dessa traktater eller avtal tillsammans med den belgiska regeringen.
6 Den 12 februari 1985 undertecknade UEBL och Malaysias regering i Kuala Lumpur ett sjöfartsavtal (nedan kallat avtalet). I inledningen till detta avtal anges att de avtalsslutande parterna är "Konungariket Belgiens regering, såväl i eget namn som för Storhertigdömet Luxemburg ... och Malaysias regering".
7 I artikel 1.1 i avtalet stadgas följande:
"...
1. Begreppet $en avtalsslutande parts fartyg$ betyder handelsfartyg under Malaysias eller den belgisk-luxemburgska ekonomiska unionens nationella flagg och som är registrerade där.
I detta begrepp ingår emellertid inte
1) fartyg som uteslutande står till krigsmaktens förfogande;
..."
8 I artikel 2.1 i avtalet förklaras följande:
"En avtalsslutande parts fartyg tillåts navigera mellan sådana hamnar i de två staterna som är öppna för utrikeshandel och mellan de två staterna bedriva passagerar- och godstrafik (nedan kallade de avtalade tjänsterna)."
9 I artikel 3 i avtalet stadgas följande:
"Befraktade fartyg under tredje lands flagg, men som utnyttjas av en av de avtalsslutande parternas nationella rederier, tillåts även att deltaga i de avtalade tjänsterna, såvida inte någon av de avtalsslutande parterna motsätter sig detta."
10 I artikel 16 i avtalet föreskrivs följande:
"1. De avtalsslutande parterna bekräftar att de är villiga att samarbeta på sjötransportområdet i den anda som präglar Förenta Nationernas uppförandekod för linjekonferenser.
2. De avtalsslutande parternas nationella rederier kan deltaga med last och volym i handelsutbytet till sjöss mellan de avtalsslutande parterna enligt principerna för en skälig fördelning av trafiken och ömsesidiga fördelar.
3. Vad beträffar godstrafik till sjöss (linjetrafik), har båda parterna lika rätt att få del av sådan last som utgör deras ömsesidiga utrikeshandel. Tredje lands rederier har rätt att få del av en betydande del av lasten enligt principerna i Förenta Nationernas uppförandekod för linjekonferenser.
4. De avtalsslutande parternas nationella rederier skall utöva kontrollen över fördelningen av varor vid lastning och lossning i de båda parternas hamnar."
11 Enligt artikel 21 i avtalet träder detta i kraft den dag de avtalsslutande parterna på diplomatisk väg har anmält att de villkor som föreskrivs enligt deras respektive konstitutioner är uppfyllda.
12 Den 15 juli 1987 anmälde Konungariket Belgien lagen av den 29 juni 1987 om godkännande av avtalet till de malaysiska myndigheterna.
Det administrativa förfarandet
13 Genom en skrivelse av den 23 juni 1992 föreslog kommissionen att de belgiska myndigheterna skulle företa en anpassning av avtalet, eftersom kommissionen ansåg att artiklarna 2, 3 och 16 i detta innehöll lastdelningsklausuler som inte var förenliga med skyldigheterna enligt förordningen.
14 De belgiska myndigheterna meddelade att de godtog detta förslag genom en skrivelse av den 12 november 1992. De luxemburgska myndigheterna hade genom en skrivelse av den 22 juli 1992 meddelat kommissionen att de anslöt sig till Konungariket Belgiens ställningstagande med avseende på deras bilaterala avtal.
15 Genom en skrivelse av den 3 december 1992 erinrade kommissionen såväl de belgiska som de luxemburgska myndigheterna om deras skyldigheter enligt förordningen.
16 Genom en skrivelse av den 19 februari 1993 svarade de belgiska myndigheterna att de samarbetade med de luxemburgska myndigheterna för att säkerställa att avtalet anpassades.
17 Eftersom avtalet förblev oförändrat, riktade kommissionen den 28 mars 1994 en formell underrättelse dels till Konungariket Belgien, dels till Storhertigdömet Luxemburg och anmodade dem att inkomma med yttranden avseende deras underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt förordningen inom en frist av två månader. I dessa skrivelser gjorde kommissionen gällande att lastdelningsklausulerna i avtalet sedan ikraftträdandet av detta äventyrade principen om frihet att tillhandahålla tjänster, vilken är tillämplig på sjötransporter.
18 I sitt svar av den 11 juli 1994 uppgav de belgiska myndigheterna att de för de malaysiska myndigheterna hade föreslagit att avtalet skulle ändras för att det skulle överensstämma med gemenskapsrätten.
19 I en skrivelse av den 15 juli 1994 förklarade de luxemburgska myndigheterna för sin del att ärendet tillhörde UEBL:s verksamhetsområde och att ett avgörande av detta förutsatte ett gemensamt agerande med Luxemburgs belgiska avtalspart, vilket skulle ta viss tid. Eftersom de luxemburgska myndigheterna inte hade tillgång till alla handlingar i ärendet, begärde de att fristen för svar på den formella underrättelsen skulle förlängas. Kommissionen beviljade dem således en ytterligare frist på en månad.
20 Genom en skrivelse av den 25 januari 1995 påminde de luxemburgska myndigheterna därefter kommissionen om att de bedrev sin verksamhet samordnat med de belgiska myndigheterna, att Konungariket Belgien agerade i Storhertigdömet Luxemburgs namn gentemot Malaysias regering och att det bedrevs en aktiv dialog med denna stat.
21 I en skrivelse av den 6 juli 1995 genmälde kommissionen att Storhertigdömet Luxemburg icke desto mindre var ansvarigt för att förordningen tillämpades på riktigt sätt.
22 Eftersom de belgiska och luxemburgska myndigheterna fortfarande inte hade infört de ändringar i avtalet som kommissionen ansåg nödvändiga, framlade kommissionen den 21 december 1995 två motiverade yttranden, ett till Konungariket Belgien och ett till Storhertigdömet Luxemburg, i vilka samma grunder upprepades som hade framlagts i dess formella underrättelser.
23 Genom en skrivelse av den 21 mars 1996 besvarade de belgiska myndigheterna det motiverade yttrandet med att flera uppvaktningar som gjorts hos de malaysiska myndigheterna inte hade lett till något positivt resultat. De gjorde dessutom gällande att eftersom de avtalsslutande parterna hade följt avtalet sedan den dag det undertecknades utgjorde avtalet inte, i motsats till vad kommissionen hade påstått, ett "framtida avtal" i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen.
24 I sitt svar av den 14 mars 1996 angav de luxemburgska myndigheterna för sin del att Konungariket Belgien hade ingått sjöfartsavtal i UEBL:s namn och att Storhertigdömet Luxemburg enligt en fast praxis inte inleder något ratificeringsförfarande avseende dessa avtal. De luxemburgska myndigheterna anmärkte dessutom att de belgiska myndigheterna hade ansträngt sig för att säkerställa att avtalet anpassades och hänvisade därvid till de argument som de belgiska myndigheterna hade framfört avseende frågan om avtalet var ett "framtida avtal". De luxemburgska myndigheterna ställde slutligen frågan om Storhertigdömet Luxemburg, i motsats till UEBL, hade begått en överträdelse.
25 Eftersom kommissionen inte har erhållit någon underrättelse om en faktisk ändring av avtalet, har den väckt förevarande talan om fördragsbrott.
26 De två målen har, genom beslut av domstolens ordförande den 13 november 1997, förenats vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.
Talan
27 Kommissionen anser att enligt artiklarna 2, 3 och 16 i avtalet kan enbart de avtalsslutande parternas nationella rederier deltaga med last och volym i handelsutbytet till sjöss mellan dessa stater. Således utesluts fartyg som utnyttjas av medborgare i andra medlemsstater från denna trafik.
28 Detta avtal strider följaktligen mot artikel 5.1 i förordningen som, utom i undantagsfall, förbjuder alla bestämmelser om lastdelning i framtida avtal med tredje land.
29 Kommissionen har tillagt att begreppet "framtida avtal" i samma bestämmelse avser avtal som inte var bindande för medlemsstaterna vid ikraftträdandet av förordningen, nämligen den 1 januari 1987.
30 Detta skulle vara fallet med avtalet, eftersom det, enligt artikel 21 i detsamma, inte kunde träda i kraft innan de villkor som föreskrivs enligt de avtalsslutande parternas konstitutioner var uppfyllda. Den belgiska lagen om godkännande av detta avtal anmäldes emellertid inte förrän den 15 juli 1987 till Malaysia.
31 Kommissionen har anfört att i det förevarande fallet har det inte framställts någon begäran till rådet med stöd av artiklarna 5.1 och 6, som gör det möjligt för denna institution att tillåta sådana bestämmelser i "undantagsfall".
32 Slutligen är, enligt kommissionen, även Storhertigdömet Luxemburg avtalsslutande part i detta avtal, eftersom storhertigdömet, i enlighet med artikel 31.1 i konventionen, företräddes av Konungariket Belgien vid avtalets ingående och godkännande.
33 Konungariket Belgien har medgivit att avtalet skall kvalificeras som ett framtida avtal i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen och att bestämmelserna i detta skall ändras för att stå i överensstämmelse med de bestämmelser i förordningen som gäller lastdelning.
34 Storhertigdömet Luxemburg har medgivit att det är avtalsslutande part i avtalet och har i övrigt anslutit sig till Konungariket Belgiens ställningstagande.
35 Det skall för det första erinras om att eftersom den belgiska lagen om godkännande av avtalet inte hade anmälts till de malaysiska myndigheterna förrän i juli 1987 trädde, enligt artikel 21 i avtalet, detta i kraft efter den 1 januari 1987, det vill säga dagen för ikraftträdandet av förordningen. Det utgör följaktligen ett "framtida avtal" i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen.
36 Såsom de svarande regeringarna själva har medgivit, innehåller för det andra detta avtal, som är bindande för såväl Konungariket Belgien som Storhertigdömet Luxemburg, i artiklarna 2, 3 och 16 bestämmelser om lastdelning som strider mot artikel 5.1 i förordningen, då tillstånd enligt den sistnämnda bestämmelsen inte har beviljats.
37 Det finns således anledning fastställa att Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i förordningen genom att bibehålla och införa bestämmelser om lastdelning i sjöfartsavtalet mellan UEBL och Malaysia, som har godkänts av Konungariket Belgien såväl i eget namn som för Storhertigdömet Luxemburg och som trädde i kraft efter den 1 januari 1987.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
38 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom dessa stater har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(femte avdelningen)
följande dom:
39 Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land, genom att bibehålla och införa bestämmelser om lastdelning i sjöfartsavtalet mellan den belgisk-luxemburgska ekonomiska unionen och Malaysia, som har godkänts av Konungariket Belgien såväl i eget namn som för Storhertigdömet Luxemburg och som trädde i kraft efter den 1 januari 1987.
2) Konungariket Belgien och Storhertigdömet Luxemburg skall ersätta rättegångskostnaderna.
Full & Egal Universal Law Academy