Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Arbetstagare - Erkännande av utbildnings- och andra behörighetsbevis - Tillämpningsområde för direktiven 89/48 och 92/51 - Reglerad yrkesverksamhet - Begrepp - Räckvidd - Verksamhet som regleras av bestämmelserna i ett kollektivavtal - Villkor för att omfattas - Allmän reglering av yrkesverksamhet
(Rådets direktiv 89/48 och 92/51)
2 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Arbetstagare - Utövande av ett yrke inom ett offentligt organ som regleras av bestämmelserna i ett kollektivavtal - Krav på ett behörighets- eller utbildningsbevis som intygar en yrkeskvalifikation som erkänns av myndigheterna i medlemsstaten - Tillåtet - Skyldighet för medlemsstatens myndigheter att undersöka om de utbildningsbevis, examina och kvalifikationer som krävs enligt nationell rätt motsvarar dem som erhållits i andra medlemsstater
(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse); rådets direktiv 89/48 och 92/51)
Sammanfattning
1 Bestämmelserna i ett kollektivavtal som allmänt reglerar tillträdet till och utövandet av ett yrke kan dessutom utgöra "lagar och andra författningar" i den mening som avses i artikel 1 d i direktiv 89/48 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier och artikel 1 f i direktiv 92/51 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning och skall således anses reglera en yrkesverksamhet i den mening som avses i direktiven.
Tillämpningsområdet för ett kollektivavtal kan anses tillräckligt allmänt för att "reglera" ett yrke, om bestämmelserna i ett kollektivavtal mellan ett offentligt organ och företrädarna för dess anställda är desamma som bestämmelserna i andra kollektivavtal, vilka ingåtts separat av andra offentliga organ av samma typ, och, i ännu högre grad, om dessa avtal följer av en enhetlig administrativ politik som har slagits fast på nationell nivå. Så är emellertid inte fallet med bestämmelserna i ett kollektivavtal som endast reglerar förhållandena mellan arbetsgivaren och arbetstagarna inom ramen för ett och samma offentliga organ.
2 Artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så, att
- den inte utgör hinder för bestämmelser i ett kollektivavtal som är tillämpligt inom ett offentligt organ i en medlemsstat, enligt vilka rätten att inom detta offentliga organ utöva ett visst yrke - som inte är reglerat i den mening som avses i direktiven 89/48 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier och 92/51 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning - är förbehållen personer som innehar ett behörighetsbevis som har utfärdats av en läroanstalt i denna medlemsstat eller ett behörighetsbevis som har utfärdats utomlands och erkänts som likvärdigt av de behöriga myndigheterna i samma medlemsstat,
- de myndigheter i denna medlemsstat som är behöriga att erkänna eller godkänna utländska examensbevis eller, om det inte finns något allmänt förfarande för godkännande eller om detta förfarande inte är förenligt med de gemenskapsrättsliga kraven, det offentliga organet självt, emellertid är skyldiga att i fråga om examensbevis som har utfärdats i en annan medlemsstat undersöka i vilken utsträckning de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det examensbevis personen i fråga har förvärvat motsvarar dem som krävs enligt lagstiftningen i värdmedlemsstaten. När dessa kunskaper och kvalifikationer endast delvis motsvarar varandra, är det de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, det offentliga organet som har till uppgift att bedöma om de kunskaper personen i fråga har förvärvat inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som inte garanteras genom det utländska examensbeviset.
Parter
I mål C-234/97,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Juzgado de lo Social de Madrid nr 4 (Spanien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Teresa Fernández de Bobadilla
och
Museo Nacional del Prado,
Comité de Empresa del Museo Nacional del Prado,
Ministerio Fiscal,
angående tolkningen av artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse),
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann samt domarna C. Gulmann, J.L. Murray, D.A.O. Edward (referent), H. Ragnemalm och L. Sevón,
generaladvokat: N. Fennelly,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- Teresa Fernández de Bobadilla, genom advokaten José Maria Villalvilla Muñoz, Madrid,
- Ministerio Fiscal, genom Joaquín Sánchez-Covisa Villa, Teniente Fiscal vid Tribunal superior de justicia för regionen Madrid,
- Spaniens regering, genom Santiago Ortiz Vaamonde, abogado del Estado, i egenskap av ombud,
- Finlands regering, genom ambassadören Holger Rotkirch, chef för utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Pieter Jan Kuijper och Isabel Martínez del Peral, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 14 juli 1998 av Teresa Fernández de Bobadilla, Spaniens regering och kommissionen,
och efter att den 15 oktober 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Domskäl
1 Juzgado de lo Social de Madrid nr 4 har genom beslut av den 30 maj 1997, som inkom till domstolen den 26 juni samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga om tolkningen av artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse).
2 Frågan har uppkommit i en tvist mellan Teresa Fernández de Bobadilla å ena sidan och Museo Nacional del Prado (nedan kallat Prado), Comité de Empresa del Museo Nacional del Prado och Ministerio Fiscal å andra sidan.
3 Teresa Fernández de Bobadilla är spansk medborgare bosatt i Madrid. Efter att ha erhållit Bachelor of Arts-examen i konsthistoria vid universitetet i Boston (Amerikas förenta stater) fortsatte hon, tack vare ett stipendium från Prado, sina studier på magisternivå avseende restaurering av konstföremål vid Newcastle upon Tyne Polytechnic (Förenade kungariket), varefter hon år 1989 erhöll titeln Master of Arts.
4 Åren 1989-1992 var sökanden i målet vid den nationella domstolen tillfälligt anställd av Prado som konservator av konstverk på papper. Hon arbetade även för flera andra ateljéer och museer, bland annat för ateljén Paolo Crisistomi i Rom, museet Lázaro Galdiano, det spanska naturvetenskapliga museet, det nationella institutet för kopparetsning, kungliga konstakademin i San Fernando och Foundation Focus i Sevilla.
5 Prado är enligt artikel 1.1 i kungligt dekret nr 1432/85 av den 1 augusti 1985, i dess lydelse enligt de kungliga dekreten nr 1142/96 och 2461/96, ett fristående administrativt organ som är knutet till kulturministeriet och som står under ministerns direkta överinseende. Prado är en juridisk person med rättshandlingsförmåga. Vid den relevanta tidpunkten reglerades Prado i synnerhet av lagen om den rättsliga ordningen för fristående statliga enheter samt av lagstiftningen avseende statliga museer.
6 Enligt en bestämmelse i kollektivavtalet från år 1988 mellan Prado och företrädarna för personalen är tjänsten som konservator förbehållen personer med en examen från konstfakultetens restaureringsavdelning eller från skolan för brukskonst med inriktning på restaurering av konstföremål eller ett annat behörighetsbevis som förvärvats utomlands och erkänts av det behöriga organet.
7 Sökanden i målet vid den nationella domstolen ansökte den 9 oktober 1992 om att hennes examen från Newcastle upon Tyne Polytechnic skulle erkännas som likvärdig med den spanska examen för konservator av kulturföremål. Efter att ha undersökt hennes ansökan underrättade den behöriga avdelningen vid utbildningsministeriet genom yttrande av den 9 december 1993 sökanden om att erkännandet förutsatte att hon genom prov bestående av två delar skulle visa att hon innehade tillräckliga kunskaper i de 24 ämnen som uppräknades i yttrandet. Proven har ännu inte ägt rum.
8 Under tiden inledde Prado den 17 november 1992 ett uttagningsförfarande för att tillsätta en fast tjänst som konservator av konstverk på papper. Teresa Fernández de Bobadillas ansökan avslogs med motiveringen att hon inte uppfyllde villkoren i kollektivavtalet.
9 Sökanden, som ansåg att dessa villkor utgjorde ett åsidosättande av den spanska grundlagen och ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, vilken skyddas genom artikel 48 i fördraget, väckte år 1996 en talan vid den nationella domstolen om ogiltigförklaring av bestämmelsen i fråga.
10 Då Juzgado de lo Social de Madrid nr 4 var osäker om tolkningen av artikel 48 i fördraget, beslutade den att förklara målet vilande och begära att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:
"Står det i strid med den fria rörligheten för arbetstagare att ha en bestämmelse i kollektivavtalet för ett fristående organ inom spanska staten, enligt vilken det, för att kunna arbeta som konservator (som är ett icke-reglerat yrke), är nödvändigt att först få ett i en annan medlemsstat erhållet akademiskt examensbevis erkänt, när ett sådant erkännande består i en jämförelse av studieplanerna i Spanien och i den andra medlemsstaten och i ytterligare teoretiska och praktiska prov i sådana ämnen i den spanska studieplanen som inte ingår i studieplanen i den andra medlemsstaten?"
11 Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att ett sådant offentligt organ som Prado föreskriver att en tjänst förutsätter innehavet av en eller flera examina avsedda att visa sökandens förmåga att besitta denna tjänst. Detta krav får emellertid inte utgöra ett oberättigat hinder för det faktiska utövandet av de grundläggande friheterna enligt artikel 48 i fördraget.
12 Offentliga organ skall dessutom följa bestämmelserna i rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192) och i rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG (EGT L 209, s. 25).
13 Den hänskjutande domstolen har påstått att yrket som konservator av kulturföremål inte är reglerat i Spanien, eftersom det för det första inte återfinns i förteckningen över de yrken som omfattas av den spanska lagstiftningen för genomförande av direktiven 89/48 och 92/51 och eftersom det för det andra inte finns något direktiv som särskilt reglerar detta yrke. Enligt en dom av den spanska grundlagsdomstolen (dom av den 6 juli 1989 i mål 122/89) är den omständigheten att det för tillträde till en viss yrkesverksamhet har uppställts vissa krav och villkor dessutom inte tillräcklig för att yrket skall vara reglerat.
14 Det finns likväl skäl att erinra om att definitionen av reglerat yrke i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51 omfattas av gemenskapsrätten.
15 Inledningsvis skall således undersökas om den omständigheten att ett offentligt organ i en medlemsstat genom ett kollektivavtal föreskriver att ett visst yrke i medlemsstaten endast får utövas av sökande som innehar ett examensbevis utfärdat av en läroanstalt i denna medlemsstat eller utfärdat utomlands och erkänt som likvärdigt av det behöriga nationella organet innebär att detta yrke skall anses reglerat i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51.
16 Det framgår av artikel 1 d i direktiv 89/48 och av artikel 1 f i direktiv 92/51 att en yrkesverksamhet utgör reglerad yrkesverksamhet, när den, vad gäller villkoren för tillträde till och utövande av yrket, direkt eller indirekt regleras av bestämmelser av juridisk art, som lagar och andra författningar (se dom av den 1 februari 1996 i mål C-164/94, Aranitis, REG 1996, s. I-135, punkt 18).
17 Tillträdet till och utövandet av ett yrke skall anses vara direkt styrt av bestämmelser av juridisk art då det i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar fastställs regler som har till följd att uttryckligen förbehålla denna yrkesutövning dem som uppfyller särskilda krav, och att förvägra dem som inte uppfyller dessa krav tillgång till den (se domen i det ovannämnda målet Aranitis, punkt 19).
18 Såsom generaladvokaten har nämnt i punkt 23 i sitt förslag till avgörande förhandlar arbetsmarknadens parter, enligt rättsordningarna i ett flertal medlemsstater, fram kollektivavtal om arbetsvillkor, inklusive villkor för tillträde till anställning, vilka inte endast är bindande för parterna i avtalet och de arbetsgivare respektive arbetstagare dessa företräder utan även för tredje man, eller får återverkningar för dessa.
19 Domstolen har redan fastställt att medlemsstaterna har möjlighet att överlåta till arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal genomföra gemenskapsdirektivens målsättningar. Staten är emellertid fortfarande skyldig att säkerställa att direktiven genomförs fullt ut och i förekommande fall vidta alla lämpliga åtgärder (dom av den 30 januari 1985 i mål 143/83, kommissionen mot Danmark, REG 1985, s. 427, punkterna 8 och 9; svensk specialutgåva, volym 8, s. 31).
20 Bestämmelserna i ett kollektivavtal som allmänt reglerar tillträdet till och utövandet av ett yrke kan dessutom utgöra "lagar och andra författningar" i den mening som avses i artikel 1 d i direktiv 89/48 och artikel 1 f i direktiv 92/51, i synnerhet när denna situation följer av en enhetlig administrativ politik som har slagits fast på nationell nivå.
21 Om direktiven 89/48 och 92/51 inte var tillämpliga på de sektorer som regleras i kollektivavtalen, skulle detta, såsom den finska regeringen har understrukit, motverka deras ändamålsenliga verkan.
22 Vidare skall undersökas om ett kollektivavtal allmänt reglerar tillträdet till och utövandet av ett yrke. Om bestämmelserna i ett kollektivavtal mellan ett sådant offentligt organ som Prado och företrädarna för dess anställda är desamma som bestämmelserna i andra kollektivavtal, vilka ingåtts separat av andra offentliga organ av samma typ, och, i ännu högre grad, om dessa avtal följer av en enhetlig administrativ politik som har slagits fast på nationell nivå, kan tillämpningsområdet för nämnda avtal anses tillräckligt allmänt för att deras bestämmelser skall anses reglera en yrkesverksamhet i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51.
23 Bestämmelserna i ett kollektivavtal som endast reglerar förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagarna vid ett och samma offentliga organ har däremot oftast inte ett tillräckligt allmänt tillämpningsområde för att de yrkesverksamheter som är i fråga kan betecknas som ett reglerat yrke i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51.
24 Av vad ovan anförts följer att det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera omfattningen av tillämpningsområdet för regeln att en sökande till en tjänst som konservator av kulturföremål skall inneha ett spanskt examensbevis eller ett utländskt bevis som det behöriga nationella organet har erkänt som likvärdigt, för att fastställa om tillträdet till och utövandet av yrket har reglerats i Spanien i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51.
25 Om den nationella domstolen anser att denna yrkesverksamhet har reglerats i Spanien, skall den således sluta sig till att antingen direktiv 89/48 eller direktiv 92/51 är tillämpligt på tvisten vid den domstolen.
26 Om den nationella domstolen anser att ett av dessa direktiv är tillämpligt, skall den därefter kontrollera att sökanden i målet vid den nationella domstolen uppfyller de villkor som uppställs i det berörda direktivet för att fastställa om hon kan göra anspråk på en fast tjänst som konservator av kulturföremål.
27 Slutligen kan understrykas att när någotdera direktivet är tillämpligt kan ett offentligt organ i en medlemsstat, vilket är skyldigt att följa reglerna i det berörda direktivet, inte längre kräva att de examina som en sökande innehar måste erkännas av de behöriga nationella myndigheterna.
28 Om yrket i fråga inte är ett reglerat yrke i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51, utgör gemenskapsrätten i princip inte hinder för att ett offentligt organ i en medlemsstat föreskriver att endast de sökande som innehar ett examensbevis som har utfärdats av en läroanstalt i denna medlemsstat eller ett examensbevis som har utfärdats utomlands och erkänts som likvärdigt av de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat skulle ha tillträde till en tjänst. Förfarandet för erkännande av ett examensbevis som har utfärdats i en annan medlemsstat skall emellertid vara förenligt med de gemenskapsrättsliga kraven.
29 Domstolen har redan haft tillfälle att ange de villkor som skall iakttas av de behöriga nationella myndigheterna i en medlemsstat när de handlägger en ansökan om att bevilja tillstånd för utövande av ett yrke för vilket det enligt den nationella rätten krävs ett examensbevis eller en yrkeskvalifikation, särskilt i dom av den 7 maj 1991 i mål C-340/89, Vlassopoulou, REG 1991, s. I-2357; svensk specialutgåva, volym 11).
30 Målet vid den nationella domstolen rör, till skillnad från det ovannämnda målet Vlassopoulou, en spansk medborgare som vill utöva sin yrkesverksamhet i Spanien. Om en medborgare i en medlemsstat, genom att ha varit lagligt bosatt inom en annan medlemsstats territorium och där förvärvat yrkesmässiga kvalifikationer, i förhållande till sitt ursprungsland befinner sig i en situation som jämförbar med situationen för en migrerande arbetstagare, skall han emellertid även omfattas av de rättigheter och friheter som garanteras genom fördraget (se i detta avseende dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus, REG 1993, s. I-1663, punkterna 15 och 16; svensk specialutgåva, volym 14).
31 Det framgår av punkt 16 i domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou att behöriga myndigheter i värdmedlemsstaten skall beakta de utbildningsbevis, examensbevis och andra behörighetsbevis som personen i fråga har förvärvat i syfte att utöva samma yrke i en annan medlemsstat och avgöra om den kompetens som intygas genom dessa examensbevis motsvarar de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt de nationella reglerna.
32 Om det av den jämförande undersökningen av examensbevisen framgår att de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det utländska examensbeviset motsvarar de som krävs enligt de nationella bestämmelserna, är medlemsstaten skyldig att erkänna att det examensbeviset uppfyller de villkor som landets lagstiftning föreskriver. Om jämförelsen däremot visar att kunskaperna och kvalifikationerna bara delvis motsvarar de som krävs har värdlandet rätt att kräva att den berörda personen bevisar att han har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas (domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 19).
33 I detta hänseende är det de behöriga nationella myndigheterna som har till uppgift att bedöma huruvida de kunskaper som har förvärvats, antingen inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet, är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas (domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 20).
34 Då värdmedlemsstaten har underlåtit att på nationell nivå införa ett allmänt förfarande för erkännande, eller då detta förfarande inte är förenligt med gemenskapsrättens krav enligt punkterna 29-33 i förevarande dom, ankommer det på det offentliga organ som avser att tillsätta en tjänst att självt undersöka om det examensbevis sökanden erhållit i en annan medlemsstat, i förekommande fall tillsammans med praktisk erfarenhet, skall likställas med det behörighetsbevis som krävs.
35 En sådan skyldighet är ännu viktigare då det offentliga organet, såsom i det föreliggande fallet, har beviljat sökanden ett stipendium för fortsatta studier i en annan medlemsstat och då sökanden redan tidsbegränsat har innehaft den lediga tjänsten. I en sådan situation är det nämligen ytterst lätt för det offentliga organet att pröva vilken kompetens sökanden faktiskt har, jämfört med kompetensen hos en innehavare av ett nationellt examensbevis. Prado hade ju denna möjlighet när den skulle pröva Teresa Fernández de Bobadillas förmåga att inneha tjänsten som konservator av kulturföremål.
36 Av vad ovan anförts följer att den nationella domstolens fråga skall besvaras på så sätt att artikel 48 i fördraget skall tolkas så, att
- den inte utgör hinder för bestämmelser i ett kollektivavtal som är tillämpligt inom ett offentligt organ i en medlemsstat, enligt vilka rätten att inom detta offentliga organ utöva ett visst yrke, som inte är reglerat i den mening som avses i direktiven 89/48 och 92/51, är förbehållen personer som innehar ett behörighetsbevis som har utfärdats av en läroanstalt i denna medlemsstat eller ett behörighetsbevis som har utfärdats utomlands och erkänts som likvärdigt av de behöriga myndigheterna i samma medlemsstat,
- de myndigheter i denna medlemsstat som är behöriga att erkänna eller godkänna utländska examensbevis eller, när något sådant allmänt förfarande för godkännande inte finns eller när detta förfarande inte är förenligt med gemenskapsrätten, det offentliga organet självt, är emellertid skyldiga att i fråga om examensbevis som har utfärdats i en annan medlemsstat undersöka i vilken utsträckning de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det examensbevis personen i fråga har förvärvat motsvarar dem som krävs enligt lagstiftningen i värdmedlemsstaten. När dessa kunskaper och kvalifikationer endast delvis motsvarar varandra, är det också då de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, det offentliga organet som har till uppgift att bedöma om de kunskaper personen i fråga har förvärvat inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som inte garanteras genom det utländska examensbeviset.
Beslut om rättegångskostnader
Rättegångskostnader
37 De kostnader som har förorsakats den spanska och den finska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
- angående den fråga som genom beslut av den 30 maj 1997 ställts av Juzgado de lo Social de Madrid nr 4 - följande dom:
Artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 i ändrad lydelse) skall tolkas så, att
- den inte utgör hinder för bestämmelser i ett kollektivavtal som är tillämpligt inom ett offentligt organ i en medlemsstat, enligt vilka rätten att inom detta offentliga organ utöva ett visst yrke - som inte är reglerat i den mening som avses i rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier och rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48 - är förbehållen personer som innehar ett behörighetsbevis som har utfärdats av en läroanstalt i denna medlemsstat eller ett behörighetsbevis som har utfärdats utomlands och erkänts som likvärdigt av de behöriga myndigheterna i samma medlemsstat,
- de myndigheter i denna medlemsstat som är behöriga att erkänna eller godkänna utländska examensbevis eller, när något sådant allmänt förfarande för godkännande inte finns eller när detta förfarande inte är förenligt med gemenskapsrätten, det offentliga organet självt, är emellertid skyldiga att i fråga om examensbevis som har utfärdats i en annan medlemsstat undersöka i vilken utsträckning de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det examensbevis personen i fråga har förvärvat motsvarar dem som krävs enligt lagstiftningen i värdmedlemsstaten. När dessa kunskaper och kvalifikationer endast delvis motsvarar varandra, är det också då de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, det offentliga organet som har till uppgift att bedöma om de kunskaper personen i fråga har förvärvat inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som inte garanteras genom det utländska examensbeviset.
Full & Egal Universal Law Academy