BESLUT MEDDELAT AV DOMSTOLENS ORDFÖRANDE
den 10 september 1997 ( *1 )
I mål C-248/97 P(R),
Luis Manuel Chaves Fonseca Ferrão, ledamot av första överklagandenämnden vid byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller), Campello, Alicante (Spanien), företrädd av advokaten Roland Assa, Luxemburg, delgivningsadress: 1, rue Jean-Pierre Brasseur, Luxemburg,
klagande,
angående överklagande av beslut meddelat den 19 juni 1997 av förstainstansrättens ordförande i mål T-159/97 R, Chaves Fonseca Ferrão mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (REG 1997 s. II-1049), i vilket det dels förs talan om upphävande av detta beslut, dels yrkas uppskov med verkställigheten av byråns för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) direktörs beslut nr ADM-97-3, av den 21 februari 1997, beträffande överklagandenämndernas organisation eller återförvisning av målet till förstainstansrätten,
i vilket den andra parten är:
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller), företrädd av direktören Oreste Montako, juridiska avdelningen, och João Paulo Miranda de Sousa, vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Europeiska gemenskapernas kommission, Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
meddelar
DOMSTOLENS ORDFÖRANDE
efter att ha hört generaladvokaten A. La Pergola,
följande
Beslut
1
Sökanden har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 8 juli 1997, i enlighet med artikel 168a i EG-fördraget och artikel 50 andra stycket i EG-stadgan för domstolen överklagat beslut meddelat den 19 juni 1997 av förstainstansrättens ordförande i mål T-159/97 R, Chaves Fonseca Ferrão mot Byrån för harmonisering inom inre marknaden (REG 1997, s. II-1049, nedan kallat det överklagade beslutet), genom vilket denna avslog en ansökan om uppskov med verkställigheten av byråns för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad byrån) direktörs beslut nr ADM-97-3 av den 21 februari 1997 beträffande överklagandenämndernas organisation (nedan kallat det omtvistade beslutet).
2
Byrån inkom med skriftligt yttrande till domstolen den 25 juli 1997.
Bakgrund och förfarande
3
Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt i det överklagade beslutet:
”1.
Byrån ... inrättades genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1, nedan kallad förordning nr 40/94). Byråns sammansättning och organisation regleras närmare i avdelning XII (artikel 111—139) i den nämnda förordningen.
2.
Byrån har flera överklagandenämnder, vilka är behöriga att avgöra ärenden om överklagande av vissa beslut av byrån. Varje överklagandenämnd består av en ordförande och två ledamöter. För det inledande skedet inrättades tre överklagandenämnder.
3.
I artikel 119.2 a i förordning nr 40/94 föreskrivs att byråns direktör ’skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att byråns verksamhet skall kunna bedrivas, däribland utfärda interna administrativa föreskrifter och offentliggöra meddelanden’.
4.
På grundval av den ovannämnda bestämmelsen utfärdade byråns direktör den 21 februari 1997 [det omtvistade beslutet]. I artikel 2 i detta beslut föreskrivs:
’1)
Vice direktören med ansvar för juridiska frågor skall vara närmaste överordnade för ordförandena i överklagandenämnderna.
2)
Ordförandena i överklagandenämnderna skall vara närmaste överordnade för ledamöterna i de överklagandenämnder för vilka de har utnämnts. När en ledamot utnämns att tjänstgöra i mer än en överklagandenämnd skall ordföranden i den överklagandenämnd till vilken ledamoten i första hand utnämnts vara närmaste överordnade.’
5.
Sökanden, som är ledamot av första överklagandenämnden vid byrån sedan den 1 februari 1996, har genom ansökan av den 6 mars 1997 uppmanat Europeiska gemenskapernas kommission att pröva lagligheten av det omtvistade beslutet i enlighet med artikel 118 i förordning nr 40/94. Genom ett beslut av den 18 april 1997, som delgavs sökanden genom skrivelse SG(97)D/3132 av den 23 april 1997, avvisade kommissionen ansökan.
6.
Genom en skrivelse av den 22 april 1997 ingav sökanden ett klagomål till byråns direktör, i dennes egenskap av tillsättningsmyndighet, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallat tjänsteföreskrifterna) i avsikt att få det omtvistade beslutet, och i synnerhet artikel 2 i detta, upphävt.”
4
Efter att ha ingett sitt klagomål väckte klaganden med stöd av artikel 179 i EG-fördraget och 91.4 i tjänsteföreskrifterna, genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 maj 1997, omedelbart talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten av det omtvistade beslutet. Till ansökan bifogades en ansökan om uppskov med verkställigheten av nämnda beslut med stöd av artikel 185 i EG-fördraget.
Det överklagade beslutet
5
Efter att ha prövat klagandens yrkande att förstainstansrätten skyndsamt måste förordna om uppskov med verkställigheten, avslog förstainstansrättens ordförande begäran om interimistiska åtgärder genom det överklagade beslutet.
6
Förstainstansrättens ordförande fastslog att ärendet inte var brådskande efter att ha gjort följande bedömning:
”20.
I det förevarande fallet skulle enligt sökanden risken för allvarlig och irreparabel skada vid omedelbar verkställighet av beslutet framgå av att den hierarkiska underordning av ledamöterna av byråns överklagandenämnder som åstadkommits genom det omtvistade beslutet riskerar att äventyra deras oavhängighet under hela deras mandatperiod, utan att en eventuell ogiltigförklaring av rättsakten i fråga skulle kunna innebära en retroaktiv gottgörelse för de berörda.
21.
Oavhängigheten för ledamöterna av överklagandenämnderna erkänns i förordning nr 40/94, vars artikel 131.2 har följande lydelse: ’Ledamöterna av överklagandenämnderna skall vara oavhängiga. Vid beslutsfattandet skall de inte vara bundna av några instruktioner.’
22.
Det skall framhållas att sökanden inte har ingett något bevis för att det omtvistade beslutet, i synnerhet artikel 2 i detta, om det inte medgavs uppskov med verkställigheten av detta under förfarandet rörande huvudsaken vid förstainstansrätten, skulle ha till verkan att äventyra den oavhängighet som måste känneteckna överklagandenämndernas ledamöters beslutande verksamhet. Tvärtom begränsar sig sökanden till att hävda att det omtvistade beslutet är ’av den arten att det inkräktar på oavhängigheten’ för ledamöterna av överklagandenämnderna, att ’den oavhängiga ställningen ... skulle påverkas’, att han ’skulle vållas den allvarliga skada som det skulle innebära att behöva fullgöra sin mandatperiod under tvånget av en hierarkisk underordning som är oförenlig med överklagandenämndernas verksamhet’ och slutligen att ’själva funktionen och trovärdigheten av systemet med intern och oavhängig granskning av byråns beslut ... oåterkalleligt skulle påverkas av genomförandet ... av det omtvistade beslutet’. Sökanden har inte framfört någon konkret omständighet till stöd för sina påståenden.
23.
Den skada som sökanden, i egenskap av ledamot av en överklagandenämnd, hänvisar till i sin ansökan om interimistiska åtgärder förefaller således enbart vara skenbar.
24.
Risken för att sökandens oavhängighet faktiskt äventyras kan konkretiseras i verklig skada enbart om rättsakter som antagits med stöd av det omtvistade beslutet skulle inverka störande på den oavhängighet som han åtnjuter under sin mandatperiod. Hittills har emellertid byrån inte antagit någon rättsakt för genomförandet av det omtvistade beslutet som konkret äventyrar sökandens oavhängighet och denne har inte framfört någon omständighet som kan leda till antagandet att det finns en sådan risk.
25.
Den princip som följer av artikel 131 i förordning nr 40/94 skall följaktligen tillämpas i det förevarande fallet, vilket bekräftas av sjätte övervägandet i det omtvistade beslutet och vilket även bekräftas av upphovsmannen till detta, byråns direktör, som i ett internt meddelande av den 10 juni 1996 riktat till ordföranden och ledamöterna i första överklagandenämnden garanterade de berörda att oavhängigheten skulle respekteras i följande ordalag: ’Jag kan försäkra Er om att jag inte vid något tillfälle har avsett att äventyra Er oavhängighet, som i verkligheten är friheten att besluta.’ Även om det antas att den behöriga myndigheten med stöd av artikel 2 i det omtvistade beslutet därefter skulle vidta åtgärder som kunde äventyra sökandens oavhängighet, skulle denne vid den tidpunkten kunna väcka talan vid gemenskapsdomstolen om ogiltigförklaring av denna åtgärd samt ansöka om interimistiska åtgärder.”
7
Eftersom alla de uppgifter som behövs för att ta ställning till överklagandet framgår av parternas skriftliga yttranden, är det inte nödvändigt att låta parterna avge muntliga yttranden.
Parternas argument
8
Klaganden har till stöd för sitt överklagande gjort gällande att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat.
9
Klaganden har inledningsvis anfört en rad överväganden av faktisk art angående sin relation till byrån före och efter det att han väckte talan vid förstainstansrätten, även om han uttryckligen har medgett att dessa omständigheter inte är relevanta för överklagandet.
10
Klaganden har även bestritt byråns argument vid förstainstansrätten angående den karaktär och den funktion som byråns överklagandenämnder har. Han har hänvisat till Europeiska patentorganisationens organisation för att visa att skyddet av överklagandenämndernas ledamöters oavhängighet kan förenas med behovet av en god administrativ förvaltning.
11
Angående sin begäran om interimistiska åtgärder vid förstainstansrätten har klaganden gjort gällande att det intresse som han åberopar går långt utöver hans privata intressesfär och sammanfaller med hänsynen till rättsordningen. Det är i huvudsak fråga om att garantera personer som berörs av byråns beslut ett rättsskydd som är anpassat till varumärkesrätten och att säkra att överklagandenämndernas ledamöter har den lagstadgade oavhängighet som är nödvändig för detta ändamål.
12
Angående påståendet att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat, har klaganden inledningsvis påpekat att endast ett fåtal av de faktiska omständigheter som han åberopade nämns i beslutsskälen och dessutom på ett oriktigt sätt. Det är därför inte möjligt att göra en korrekt bedömning av vare sig ”nämndernas kollegiala karaktär och deras ledamöters oavhängighet” eller ”betydelsen och räckvidden av de överklagandefunktioner som byråns överklagandenämnder har tilldelats” (sidan 19 i överklagandet).
13
Klaganden har vidare gjort gällande att det överklagade beslutet inte är tillräckligt motiverat, eftersom det framgår av detta att en allvarlig och irreparabel skada endast kan föreligga om det med stöd av det omtvistade beslutet har vidtagits åtgärder som äventyrar den oavhängighet som klaganden åtnjuter under sin mandatperiod. Enligt klaganden äventyras hans oavhängighet tvärtom av själva den hierarkiska ordning som fastslås i det omtvistade beslutet.
14
För att kunna avgöra om det har gjorts en riktig bedömning av huruvida det begärda uppskovet är brådskande, borde det framgå av det överklagade beslutet att förstainstansrätten har undersökt, om än översiktligt, de faktiska och rättsliga omständigheter som har åberopats till stöd för att rättfärdiga att talan framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris). Det är således endast på grundval av en föregående undersökning av arten av de funktioner som byråns överklagandenämnder har och av räckvidden av deras ledamöters oavhängighet som det kan göras en korrekt bedömning av huruvida det var brådskande att meddela uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.
15
Byrån har i sitt yttrande yrkat att överklagandet skall avvisas med motiveringen att klaganden i realiteten endast vill uppnå en förnyad prövning av målets faktiska omständigheter. Angående prövningen i sak har byrån för det första uppgett att såsom beslutet är uppbyggt anges alla de faktiska omständigheter och alla de rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse i det överklagade beslutet och för det andra att förstainstansrättens ordförande omsorgsfullt och opartiskt har prövat alla uppgifter i begäran om interimistiska åtgärder som har att göra med om det begärda uppskovet är brådskande.
Bedömning
16
Angående byråns yrkande att överklagandet skall avvisas är det tillräckligt att påpeka att klagandens påstående att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat inte kan reduceras till att avse ett bestridande av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna. Överklagandet kan följaktligen prövas i sak.
17
Vad gäller talan i sak skall det inledningsvis påpekas att vid en helhetsbedömning av en begäran om uppskov med verkställigheten eller om andra interimistiska åtgärder förfogar den domstol som skall pröva en sådan begäran över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet avgöra hur den skall pröva om dessa villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning skall utföras, då det inte i någon bestämmelse i gemenskapsrätten föreskrivs ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut (beslut av den 19 juli 1995 i mål C-149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m. fl., REG 1995, s. I-2165, punkt 23, och av den 12 juli 1996 i mål C-180/96 R, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1996, s. I-3903, punkt 45).
18
I förevarande fall har begäran om interimistiska åtgärder avslagits med motiveringen att de begärda åtgärderna inte är brådskande. Härav följer i detta överklagande att överväganden avseende huruvida begäran framstår som faktiskt och rättsligt befogad, vilka inte leder till ett ifrågasättande av att de begärda åtgärderna inte är brådskande, inte kan medföra att det överklagade beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras (beslut av den 14 oktober 1996 i mål C-268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I-4971, punkt 31).
19
Klagandens argumentering angående den karaktär och den funktion som byråns överklagandenämnder har samt hans påstående att förstainstansrätten borde ha prövat om hans begäran om interimistiska åtgärder framstod som faktiskt och rättsligt befogad är således irrelevanta i detta överklagande, såvida det inte fastställdes att en sådan prövning var nödvändig för att i tillräcklig omfattning motivera det överklagade beslutet vad gäller frågan om att åtgärderna inte var brådskande.
20
Beträffande kravet på att motivera ett beslut om interimistiska åtgärder skall det påpekas att det inte kan krävas av den domstol som skall besluta i det interimistiska förfarandet att den uttryckligen svarar på alla faktiska och rättsliga frågor som har uppkommit under detta förfarande. Det är tillräckligt att de skäl som angivits på ett rättsenligt sätt, med beaktande av omständigheterna i fallet i fråga, motiverar beslutet och möjliggör för domstolen att utöva sin kontroll (se det ovannämnda beslutet kommissionen mot Atlantic Container Line m. fl., punkt 58).
21
I detta sammanhang förefaller det som om det överklagade beslutet innehåller en motivering som är tillräcklig för att motivera avslagsbeslutet och för att domstolen skall kunna utöva sin kontroll.
22
Förstainstansrätten har bland annat påpekat att den påstådda skadan skall bedömas med utgångspunkt i den oavhängighet som är kännetecknande för överklagandenämndernas ledamöters beslutande verksamhet (punkt 22 i det överklagade beslutet) och att den skada som klaganden hänvisar till således enbart förefaller vara skenbar (punkt 23 i det överklagade beslutet).
23
I motsats till vad klaganden har gjort gällande framgår det således av det överklagade beslutet att det har skett en prövning av huruvida det föreligger en allvarlig och irreparabel skada och att det härvid i den omfattning det var nödvändigt har tagits hänsyn till vad som är kännetecknande för den oavhängighet som ledamöterna av byråns överklagandenämnder åtnjuter.
24
Slutligen är det även felaktigt av klaganden att påstå att det följer av det överklagade beslutet att endast konkreta åtgärder som har vidtagits till följd av det omtvistade beslutet och som äventyrar hans oavhängighet skulle kunna föranleda en allvarlig och irreparabel skada.
25
I punkt 24 i det överklagade beslutet har förstainstansrätten bland annat påpekat att klaganden inte hade framfört någon omständighet som skulle kunna leda till antagandet att det finns en ”risk” för att sökandens oavhängighet faktiskt äventyras. Härav följer att begäran om interimistiska åtgärder inte har avslagits enbart av det skälet att påståendet om en allvarlig och irreparabel skada grundades på ett förmodat beteende från byråns sida, utan av det skälet att begäran inte stöddes av omständigheter som gjorde det möjligt att förutse ett sådant beteende med en tillräcklig grad av sannolikhet.
26
Det följer av det ovan anförda att klaganden inte har visat att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat.
Rättegångskostnader
27
Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 70 i samma rättegångsregler skall institutionerna i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda bära sina kostnader.
28
Med tillämpning av dessa bestämmelser skall vardera parten bära sina kostnader. På dessa grunder fattar
DOMSTOLENS ORDFÖRANDE
följande
beslut:
1)
Överklagandet ogillas.
2)
Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.
Luxemburg den 10 september 1997
R. Grass
Justitiesekreterare
G.C. Rodríguez Iglesias
Ordförande
( *1 ) Rättegångsspråk: franska.
Full & Egal Universal Law Academy