Generaladvokatens förslag till avgörande
1 I den föreliggande begäran om förhandsavgörande har Bundesgerichtshof framställt tre tolkningsfrågor avseende tolkningen av artikel 27.1 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område av den 27 september 1968, i dess lydelse enligt konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde(1) (nedan kallad konventionen) och artikel II i protokollet som har bilagts konventionen (nedan kallat protokollet).
Frågorna avser i huvudsak begreppet "grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande" i artikel 27.1. Domstolen skall avgöra, å ena sidan, huruvida en domstol i en konventionsstat inte behöver erkänna en dom, som har utfärdats av en domstol i en annan konventionsstat angående ett civilrättsligt anspråk som har upptagits i ett brottmål, på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen, när den sistnämnda domstolen har grundat sin behörighet endast på offrets medborgarskap samt, å andra sidan, huruvida den förstnämnda domstolen behöver erkänna vad den utländska domstolen har beslutat, när domstolen i ursprungslandet i enlighet med de nationella bestämmelserna om brottmålsprocessen, som inte tillåter en tilltalad att försvara sig när han inte inställer sig personligen, inte har tillåtit den tilltalade att försvara sig.
Förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
2 Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår att dr Krombach, som är tysk medborgare, den 9 juli 1982 gav Kalinka Bamberski, som var fransk medborgare och bodde hos honom i Lindau (Förbundsrepubliken Tyskland), en "kobolt-ferrlecit-injektion" och att hon avled den 10 juli 1982 i Lindau. På grund av denna händelse inleddes en förundersökning i Tyskland mot dr Krombach på grund av misstanke om att han hade vållat hennes död. Förundersökningen, som sträckte sig över flera år, lades ner på grund av brist på bevis.
André Bamberski, Kalinkas far, gjorde en polisanmälan av dr Krombach till de franska myndigheterna, i vilken han angav att dr Krombach var ansvarig för dotterns död. År 1993 åtalades dr Krombach vid cour d'assises Paris på grund av dråp. André Bamberski framförde i detta förfarande ett civilrättsligt anspråk. Den 5 juni 1993 delgavs dr Krombach såväl åtalet som skadeståndstalan, vilken var kumulerad med åtalet. I anslutning härtill lät cour d'assises Paris utfärda en häktningsorder för att säkerställa dr Krombachs närvaro vid huvudförhandlingen. Dr Krombach inställde sig dock inte personligen till denna huvudförhandling utan lät sig företrädas av en tysk och en fransk advokat. Cour d'assises konstaterade att han inte var närvarande, varför man inte tillät hans advokater att företräda honom och förklarade att de försvarsskrifter som advokaterna hade ingivit inte skulle beaktas.
3 I en dom av den 9 mars 1995 dömde cour d'assises dr Krombach i hans utevaro för - icke avsiktligt - vållande till annans död av Kalinka Bamberskis till 15 års fängelse. I en dom av den 13 mars 1995 förpliktade den franska domstolen dessutom dr Krombach att betala 350 000 FRF till André Bamberski - varav 250 000 FRF som immateriell ersättning och 100 000 FRF som ersättning för rättegångskostnader.
Dr Krombach överklagade båda domarna. Cour de cassation avvisade överklagandena, eftersom de hade ingetts av en person som var dömd i sin utevaro.
Dr Krombach anmälde dessutom Frankrike till den Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter, och gjorde härvid gällande att hans rätt att försvara sig var kränkt genom att han inte hade haft rätt att bli företrädd av ombud i rättegången. Det är inte känt om den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har genomfört någon åtgärd med anledning av denna anmälan.
4 André Bamberski ansökte vid tysk domstol om att skadeståndsdomen som utfärdats mot dr Krombach skulle förses med en verkställighetsklausul. Landgericht Kempten biföll denna talan. Dr Krombach överklagade detta beslut vid Oberlandesgericht, som inte biföll överklagandet. Detta andra beslut som gick honom emot överklagade han till Bundesgerichtshof (BGH).
5 Eftersom BGH var av den uppfattningen att målet kunde väcka tvivel avseende tolkningen av konventionens bestämmelser, har den överlämnat följande frågor för tolkning till domstolen i enlighet med artikel 3 i protokollet om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(2) och av artikel 2 i den tyska lagen av den 7 augusti 1972:
"1) Kan behörighetsreglerna omfattas av grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i Brysselkonventionen i fall då ursprungsstatens behörighet gentemot en person med hemvist i annan konventionsstat (artikel 2 första stycket i Brysselkonventionen) har grundats enbart på offrets medborgarskap (såsom i artikel 3 andra stycket i Brysselkonventionen i fråga om Frankrike)?
Om den första frågan besvaras nekande:
2) Får domstolen i den stat där verkställighet begärs (artikel 31 första stycket i Brysselkonventionen), med hänsyn till grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i Brysselkonventionen, beakta att den i brottmål behöriga domstolen i ursprungsstaten har avslagit den tilltalades begäran att låta sig företrädas av en advokat beträffande det civilrättsliga anspråket (artikel II i protokollet av den 27 september 1968 om tolkning av konventionen) av det skälet att den tilltalade, med hemvist i annan konventionsstat, står åtalad för ett uppsåtligt brott och att han inte har inställt sig personligen?
Om även den andra frågan besvaras nekande:
3) Får domstolen i den stat där verkställighet begärs, med hänsyn till grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i Brysselkonventionen, beakta att domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet endast på offrets medborgarskap (se ovan fråga 1) och därjämte avslagit den svarandes begäran att låta sig företrädas av en advokat (se ovan fråga 2)?"
Tillämpliga bestämmelser
De tillämpliga bestämmelserna i Brysselkonventionen
6 Brysselkonventionen är tillämplig "på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om" (artikel 1 första stycket). Den innehåller bestämmelser såväl om konventionsstaternas domstolars behörighet (avdelning II) som om erkännande och verkställighet av domstolsbeslut i utlandet (avdelning III).
7 I den grundläggande bestämmelsen om domstolars behörighet sägs att "mot den som har hemvist i en konventionsstat [skall talan] väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap" (artikel 2 första stycket).
I konventionen sägs uttryckligen att de nationella bestämmelser som är uppräknade i artikel 3 andra stycket om domstolars behörighet inte får tillämpas mot personer som har hemvist i en konventionsstat. För Frankrikes del anges att artiklarna 14 och 15 i civillagen (Code civil) inte är tillämpliga.
Därefter innehåller konventionen en rad bestämmelser om domstolars behörighet för särskilda typer av talan. Till exempel finns för civilrättsliga skadeståndsanspråk som upptagits vid en brottmålsdomstol en behörighet för "enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk" (artikel 5.4).
8 Domar som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i en annan konventionsstat "utan att något särskilt förfarande behöver anlitas" (artikel 26 första stycket). Erkännandet kan vägras på grund av någon av de grunder som är uttryckligen uppräknade i artiklarna 27 och 28.
Särskilt sägs i artikel 27.1: "En dom skall inte erkännas: 1. om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande."
Enligt artikel 28 skall en dom inte erkännas "om den strider mot bestämmelserna i avsnitt 3, 4 och 5 i avdelning II, och inte heller i de fall som avses i artikel 59" (första stycket). Vid denna behörighetsprövning "är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet på" (andra stycket). Med undantag av en sådan omprövning får "[d]omstolens behörighet i ursprungsstaten ... inte omprövas" av den domstol inför vilken erkännandet har gjorts gällande, och i synnerhet "[omfattas] behörighetsreglerna ... inte av de i artikel 27.1 åsyftade grunderna för rättsordningen" (tredje stycket).
I artikel 31 föreskrivs följande: "En dom som har meddelats i en konventionsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan konventionsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där." Artikel 34 andra stycket har följande lydelse: "Ansökningen [om att förklaras vara verkställbar] får avslås endast på någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna."
9 Artikel II i protokollet lyder slutligen enligt följande: "Med förbehåll för mer fördelaktiga nationella föreskrifter, får den som har hemvist i en konventionsstat och är åtalad för ett icke uppsåtligt brott vid en brottmålsdomstol i en annan konventionsstat i vilken han inte är medborgare, försvaras av en därtill behörig person, även om han inte inställer sig personligen" (första stycket). "Den domstol som handlägger målet får dock föreskriva personlig inställelse; om en sådan föreskrift inte har efterkommits behöver en dom som har meddelats rörande ett civilrättsligt anspråk mot någon som inte har haft tillfälle att svara i målet varken erkännas eller verkställas i andra konventionsstater" (andra stycket).
De relevanta nationella bestämmelserna
10 I det föreliggande fallet är såväl den franska lagstiftning relevant, enligt vilken den franska domstolen har funnit sig vara behörig att besluta om det brott som dr Krombach var anklagad för och om de civilrättsliga anspråk som gjordes gällande i brottmålet, som den franska lagstiftning enligt vilken denna domstol har beslutat att avvisa den tilltalades försvar på grund av att han var frånvarande.
Vad avser den förstnämnda bestämmelsen, framgår det av begäran om förhandsavgörande att det i artikel 689-1 andra stycket i den franska lagen om rättegång i brottmål (Code de procédure pénale - CPP), i dess lydelse vid den aktuella tiden,(3) föreskrevs att en utlänning med de brott som han begår i utlandet mot franska medborgare omfattas av den franska domsrätten. Denna föreskrift i lagen om rättegång i brottmål liknar artiklarna 14 och 15 i civillagen (Code civil). Artikel 14 har följande lydelse: "L'étranger même non résidant en France, pourra être cité devant les tribunaux français, pour l'exécution des obligations par lui contractées en France avec un Français; il pourra être traduit devant les tribunaux de France, pour les obligations par lui contractées en pays étranger envers des Français" ("En utlänning kan, även när han har sitt hemvist utanför Frankrike, stämmas inför fransk domstol för att uppfylla en förpliktelse som han har ingått i Frankrike gentemot en fransk medborgare; han kan stämmas inför fransk domstol på grund av en förpliktelse som är ingången i utlandet gentemot franska medborgare")(4). Dessa bestämmelser kan, som redan har nämnts, enligt artikel 3 andra stycket i konventionen inte användas mot medborgare i en konventionsstat.
Vad gäller bestämmelserna om förhandlingar i den berörda partens frånvaro, föreskrivs i artikel 630 CPP att den frånvarande tilltalade inte har rätt att låta sig företrädas av någon försvarare.(5)
Bedömning
Den första tolkningsfrågan
11 Den nationella domstolens första fråga handlar om huruvida en domstol i en konventionsstat inte behöver erkänna en dom, som en domstol i en annan konventionsstat har utfärdat på grund av ett civilrättsligt anspråk, som avgjordes inom ramen för ett brottmålsförfarande, på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (artikel 27.1 i konventionen), när den sistnämnda domstolen har grundat sin behörighet enbart på offrets medborgarskap (artikel 689-1 CPP).
Den tyska domstolen vill framför allt veta om erkännande eller verkställighet av en utländsk, men av en fransk domstol meddelad, dom kan strida mot grunderna för rättsordningen i erkännandestaten, när den franska domstolen i strid med artikel 2 i konventionen grundar sin behörighet för domen avseende ett brott som har begåtts utomlands av en person som är bosatt där enbart på offrets medborgarskap och använder en straffrättslig behörighetsregel som har samma innehåll som en civilrättslig behörighetsregel, vilken (enligt artikel 3 andra stycket i konventionen) inte får tillämpas mot personer som har hemvist i en konventionsstat.
12 Problemet i det föreliggande målet består i att fastställa om grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 även omfattar erkännandestatens bestämmelser om domstolars behörighet.
13 Den nationella domstolen har i denna fråga uppgett att en bestämmelse "som tvingar en person med hemvist i Tyskland på grund av ett - eventuellt - brott som har begåtts här, att finna sig i en skadeståndsprocess i Frankrike enbart på grund av att offret var fransk medborgare" strider mot grunderna för rättsordningen i Tyskland. Det finns ingen motsvarande tysk bestämmelse till förmån för tyska medborgare. Att i den tyska rättsordningen erkänna en dom som är meddelad av en domstol som har stött sig på en sådan behörighetsregel skulle innebära en diskriminering av tyska medborgare, som inte kan föra talan vid en tysk domstol när de blir offer för ett brott som har begåtts i utlandet. En sådan diskriminering strider mot artikel 3 första stycket i [den tyska] grundlagen.
14 För att avgöra frågan huruvida förekomsten av en skillnad mellan ursprungsstatens bestämmelser om domstolars behörighet och motsvarande bestämmelse i erkännandestaten strider mot grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen, måste man utgå ifrån artikel 28 i konventionen.
Enligt denna bestämmelse skall en dom inte erkännas "om den strider mot bestämmelserna i avsnitt 3, 4 och 5 i avdelning II, och inte heller i de fall som avses i artikel 59" (första stycket). Vid denna behörighetsprövning "är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet på" (andra stycket). Med undantag av en sådan omprövning får "[d]omstolens behörighet i ursprungsstaten ... inte omprövas" av den domstol inför vilken erkännandet har gjorts gällande, dessutom "[omfattas] behörighetsreglerna ... inte av de i artikel 27.1 åsyftade grunderna för rättsordningen" (tredje och sista stycket).
Innebörden av denna bestämmelse är klar: Det är inte bara så att domstolen inte får vägra att erkänna en dom på grund av förekomsten av en skillnad mellan behörighetskriterierna för den utländska domstolen och motsvarande kriterier i den nationella rättsordningen; den får inte heller pröva dessa kriterier, med undantag endast för ett eventuellt brott mot konventionens bestämmelser om domstolars behörighet i försäkringsfrågor och vid avbetalningsköp, liksom vid så kallad exklusiv behörighet (avsnitt 3, 4 och 5 i avdelning II) och i specialfall i artikel 59(6). Dessa normer innehåller tvingande bestämmelser för att avgöra om det föreligger särskild eller exklusiv behörighet för konventionsstaternas domstolar. Uteslutet är, så till vida som det är av betydelse för den föreliggande frågan, särskilt prövningen av om den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 har följts och förbudet att använda de exorbitanta nationella behörighetsregler som omnämns i artikel 3 andra stycket i konventionen.
Sista stycket i artikel 28 förbjuder uttryckligen att förekomsten av en skillnad mellan kriterierna för domstolars behörighet i ursprungsstaten och de kriterier som till innehållet motsvarar dessa i erkännandestaten skall anses strida mot grunderna för rättsordningen i den sistnämnda staten.
15 I Jenardrapporten om konventionen(7) kommenteras artikel 28 enligt följande:
"De kriterier för behörighet som exakt har fastslagits i avdelning II och det rättsskydd som den försumlige svaranden har erhållit i artikel 20 i denna avdelning gör att det inte framstår som nödvändigt att av domstolen kräva en omprövning av behörigheten för domaren i domsstaten, innan erkännandet görs gällande eller ansökan om godkännande för verkställighet ställs.
Att den sakliga omprövningen av domen är utesluten är ett uttryck för det fulla förtroendet för rättskipningen i domsstaten. Det säger sig självt att detta förtroende för att domen är riktig i sak även bör utsträcka sig till att domaren i domsstaten har gjort en riktig tillämpning av konventionens behörighetsregler. Genom bestämmelsen om att domsstatens domares behörighet inte skall omprövas förhindrar man att frågan om dessa bestämmelser eventuellt inte har följts prövas på nytt vid erkännandet ...
I artikel 28 sista stycket bestäms att behörighetsreglerna inte hör till ordre public i den mening som avses i artikel 27, att alltså domsstatens domares behörighet inte får omprövas med hänvisning till ordre public. Detta klargörande är återigen ett uttryck för utskottets strävan att låta uttrycket ordre public vara så snävt som möjligt."
I denna rapport heter det särskilt avseende begreppet grunderna för rättsordningen i artikel 27.1 att "invändningen om ordre public i synnerhet inte kan göras gällande för att inte godkänna behörigheten för en domstol i en konventionsstat avseende en dom av domstolen gentemot en svarande som har hemvist utanför gemenskapen, som domstolen har grundat på en bestämmelse i sin nationella rätt, till exempel en av de bestämmelser som är uppräknade i artikel 3 andra stycket (artikel 14 i den franska civillagen [Code civil] och så vidare)".
16 Av denna kommentar skulle man kunna dra den slutsatsen att erkännandet av en dom, av en domstol som har grundat sin behörighet avseende personer med hemvist inom gemenskapen på en nationell bestämmelse som enligt artikel 3 andra stycket inte får tillämpas, kan strida mot grunderna för rättsordningen. En sådan tolkning av artikel 28 måste innebära att ett brott mot de allmänna behörighetsreglerna i artiklarna 2 och 3 i konventionen enligt denna bestämmelse i varje fall måste höra till undantagen från förbudet för omprövning av nationella behörighetsregler.
Själv anser jag däremot att, enligt bestämmelsens ordalydelse, det gäller som huvudregel att det inte är tillåtet att ompröva behörighetsreglerna som har använts av den domstol som har meddelat domen. Syftet med denna regel är att uppnå en så fri rörlighet för domar som möjligt. Därav framgår att undantagen (särskilt i artikel 28 första stycket) från denna huvudregel skall tolkas snävt, med den logiska följden att de inte kan omfatta sådana fall som inte är uttryckligen uppräknade i konventionen. Denna slutsats gäller också i särskilt grova fall, i vilka den allmänna behörighetsregeln i konventionens första avsnitt i avdelning II har tillämpats felaktigt i domen. Om det nämligen skulle tillåtas att erkännandestatens domstol omprövar den ansökande statens domstols tillämpning av behörighetsreglerna för att värna om grunderna för rättsordningen, skulle det innebära att det allmänna förbudet i artikel 28 sista stycket urholkades.
17 Av dessa överväganden följer att en konventionsstats domstol vid erkännandet och verkställigheten inte kan utgå ifrån att ett erkännande av en utländsk dom strider mot de nationella grunderna för rättsordningen, på grund av att en domstol i en annan konventionsstat har grundat sin behörighet på en bestämmelse som skiljer sig från bestämmelserna i erkännandestaten. Detta gäller även när domstolen har grundat sitt beslut på en bestämmelse som till sitt innehåll motsvarar artiklarna 14 och 15 i den franska civillagen (Code civil). Dessa bestämmelser kan visserligen enligt artikel 3 andra stycket inte användas i en rättegång mot medborgare i en konventionsstat, men ändå hör artikel 3 inte till undantagen från huvudregeln att det inte är tillåtet att ompröva om behörighetsreglerna har följts av den domstol som har meddelat domen, eftersom endast sådana undantag är uppräknade i artikel 28 som hänför sig till ett brott mot artiklarna 7-16 i konventionens avdelning II.
Än mer uteslutet är det, enligt min uppfattning, att grunderna för erkännandestatens rättsordning förhindrar erkännandet av en civilrättslig dom, som - vilket är fallet i den aktuella tolkningsfrågan - har meddelats av en brottmålsdomstol som har grundat sin behörighet på bestämmelser som till sitt innehåll motsvarar artiklarna 14 och 15 i civillagen (Code civil).
18 Dessutom har i det aktuella fallet den franska brottmålsdomstolen härlett sin behörighet för skadeståndstalan från sin behörighet att döma i målet beträffande det offentliga åtalet. Den har så till vida använt artikel 5.4 i konventionen på ett riktigt sätt. Bortsett från undersökningen ovan av om den tyska domstolen kan anta att det föreligger ett brott mot grunderna för den nationella rättsordningen, har den franska domstolen i det föreliggande fallet inte heller på denna punkt brutit mot konventionens regler om domstolars behörighet.
19 Efter vad som har sagts ovan är jag av den uppfattningen att svaret på den första frågan skall vara att, enligt artikel 28 i konventionen, bestämmelserna om domstolars behörighet inte hör till grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen och att en domstol i en konventionsstat därför inte kan anta att erkännandet - och därefter verkställigheten - av en dom kan strida mot grunderna för den egna rättsordningen, när domstolarna i ursprungsstaten inom ramen för en brottmålsprocess har avgjort ett civilrättsligt anspråk mot en person som har hemvist i utlandet och domstolen har grundat sin behörighet enbart på offrets medborgarskap.
Den andra tolkningsfrågan
20 Den nationella domstolens andra fråga handlar om dels huruvida det kan antas att verkställigheten av en dom som har meddelats i ett brottmål strider mot grunderna för den nationella rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen (till vilken artikel 34 andra stycket i konventionen hänvisar) när, på grund av att den tilltalade inte har inställt sig personligen i denna process, hans advokater inte har tillåtits att framföra hans försvar, dels huruvida artikel II i protokollet här är relevant, enligt vilken en person som står åtalad för ett icke uppsåtligt brott och inte har inställt sig personligen har rätt att försvara sig.
21 Den nationella domstolen påpekar att cour d'assises Paris inte lät dr Krombachs advokater försvara honom i enlighet med artikel 630-1 CPP. Enligt denna bestämmelse får ingen försvarare uppträda för en tilltalad i en process i den tilltalades frånvaro. Cour d'assises har beslutat om den tilltalades skuld utan att ta hänsyn till hans uppfattning, och skadeståndsbeloppet för ideella skador har bestämts ensidigt på grund av vad käranden i det civilrättsliga förfarandet, Bamberski, har uppgett.
Enligt den nationella domstolens uppfattning strider de franska processreglerna, om förbudet för en frånvarande tilltalad att låta sig försvaras, mot principerna som ligger till grund för reglerna om en process i den tilltalades frånvaro i tysk rätt. I den tyska rättsordningen utgör försvaret för den frånvarande tilltalade en grundläggande rättighet som är ett uttryck för den allmänna rättigheten att inte dömas ohörd. Enligt denna princip får i en civilrättslig process en part som inte inställer sig inför domstolen alltid låta sig företrädas av en advokat, vilket får till effekt att parten inte anses vara frånvarande; på motsvarande sätt kan den tilltalade i en brottmålsrättegång alltid använda sig av en försvarare. I vissa fall skall en försvarare till och med utses ex officio för en frånvarande tilltalad. Rätten för en tilltalad att låta sig försvaras i sin frånvaro gäller även i fråga om en civilrättslig skadeståndstalan som kumulerats med åtalet, eftersom civilrättsliga anspråk som framförs i en brottmålsprocess riktar sig efter processordningen för brottmål.
22 Enligt min uppfattning är det otvivelaktigt så att det i det föreliggande fallet finns en skillnad mellan de båda nationella bestämmelserna och att denna skillnad berör den tilltalades/svarandes rätt att försvara sig. Ett erkännande av den franska domen mot dr Krombach genom den nationella domstolen skulle därför strida mot den tyska rättsordningens regler om rätten att inte dömas ohörd och skulle därför innebära en kränkning av en grundläggande rättighet.
I det föreliggande målet är frågan huruvida en sådan skillnad kan rättfärdiga att man avslår ansökningen om att verkställa domen (enligt artikel 27 jämförd med artikel 34 i konventionen), när ett verkställande skulle bryta mot grunderna för den tyska rättsordningen, samt huruvida åtminstone artikel II i protokollet är tillämplig i det aktuella målet.
- Begreppet grunderna för rättsordningen i erkännandestaten
23 Den andra tolkningsfrågan avser liksom den första frågan definitionen av begreppet "grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande" i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen och därmed grunden för att vägra att erkänna en utländsk rättslig åtgärd, vilken grund kan stödjas på skillnaden mellan vad som har förordnats genom denna åtgärd och grunderna för rättsordningen i den stat där åtgärden skulle få sin verkan. Till skillnad från den första frågan - som avsåg skillnaden mellan reglerna om domstolars behörighet i ursprungsstaten och motsvarande föreskrifter i erkännandestaten - är den andra frågan huruvida skillnaderna mellan processreglerna avseende rätten för en frånvarande tilltalad att låta försvara sig är relevanta för denna grund för att vägra att erkänna åtgärden. Den nationella domstolen vill med andra ord veta om ansökningen om verkställighet avseende en dom som har meddelats inom ramen för ett brottmålsförfarande, i vilket även ett civilrättsligt anspråk behandlades, kan avslås på grund av att den tilltalade har förvägrats att låta sig företrädas av sina försvarare.
24 Denna fråga avser begreppet grunderna för rättsordningen i artikel 27.1 i själva konventionen. Eftersom konventionen uttryckligen hänvisar till den nationella rättsordningen i erkännandestaten, skall till en början undersökas huruvida gemenskapsdomarna kan tolka ett sådant begrepp. Enligt min uppfattning kan frågan, som enligt protokollet om domstolens tolkning av konventionen underställs domstolen för ett förhandsavgörande - bortsett från vad som har anförts ovan angående behörighetsreglernas karaktär såsom del av grunderna för rättsordningen, som är uttryckligen utesluten genom artikel 28 i konventionen -, inte avse att bestämma de normer, vars karaktär bestämmer principerna för en stats ordre public, det vill säga de fundamentala principer på vilka rättsordningens rättsinstitut stöder sig. Ett brott mot dessa principer kan innebära ett intrång i harmonin i normernas helhet i denna rättsordning.(8) I princip är det inte gemenskapsdomarens utan den nationella domarens sak att bedöma vilka nationella bestämmelser som i den nationella rättsordningen har rangen av att utgöra "grunderna för rättsordningen".(9) Jag följer i denna del kommissionens uppfattning att det endast är befogat att gemenskapsdomaren gör en sådan bedömning när den bestämmelse i erkännandestaten som hör till grunderna för rättsordningen grundar sig på en gemenskapsrättslig källa, eftersom frågan i detta fall i grunden är en fråga som avser gemenskapsrätten.
25 Den nationella domstolens fråga avser konflikten mellan de nationella processreglerna och en fundamental princip i erkännandestatens rättsordning. Den avser alltså inte frågan huruvida vissa bestämmelser i den nationella rätten skall anses tillhöra grunderna för rättsordningen, utan frågan handlar om att fastställa de gränser inom vilka den nationella domstolen som skall förklara att en åtgärd är verkställbar kan stödja ett avslag på ansökningen på den grund att vägra erkännande som anges i artikel 27.1.
Vid besvarandet av denna fråga finns anledning att utgå från Jenardrapporten. Där heter det att genom konventionen "så långt som möjligt fri rörlighet för domar skall skapas. Konventionen skall tolkas med hänsyn till detta syfte". Mot bakgrund av detta syfte skall bland annat en "begränsning av antalet grunder, som kan motsäga ett erkännande eller en verkställighet" genomföras. Vad avser grunderna för rättsordningen sägs därefter i rapporten att det av ordre public-klausulens lydelse "skall komma till uttryck att grunden att vägra att erkänna en åtgärd inte kan härledas av att den utländska domen står i strid med erkännandestatens ordre public, utan att avgörande är om erkännandet står i strid med ordre public". Följaktligen "kan det inte vara domstolens uppgift att bedöma om den utländska domen är förenlig med det egna landets ordre public; detta skulle innebära en kritik av denna dom; uppgiften för domaren i erkännandestaten kan i stället endast bestå i att avgöra huruvida erkännandet av detta beslut står i strid med erkännandestatens ordre public". Som domstolen har utvecklat i domen i målet Hoffmann från år 1988(10), framgår av dessa citerade utdrag att ordre public-klausulen skall tolkas restriktivt.
26 Den nationella domstolens andra fråga avser om verkställigheten av en dom som har meddelats i en brottmålsprocess, i vilken den tilltalades ombuds försvar avvisades på grund av den tilltalades frånvaro, kan stå i strid med erkännandestatens ordre public. Mot bakgrund av undantagskaraktären av artikel 27.1, måste det uteslutas att domstolen i erkännandestaten vid erkännandet eller verkställigheten av den utländska domen kan ompröva innehållet i ursprungsstatens processregler eller deras korrekta användning. En sådan omprövning skulle nämligen stå i strid med konventionens syfte, som just är att tillåta full rörlighet för domstolarnas domar och endast i undantagsfall öppna en möjlighet att avslå en ansökan om erkännande. Dessutom kan en sådan omprövning vara oförenlig med huvudsyftet med konventionens enhetliga regler om förfarandet för erkännande och verkställighet, nämligen att hindra att domstolen i erkännandestaten på nytt prövar talan som väckts i ursprungsstaten.(11)
27 Även om en omprövning av ursprungsstatens processregler och deras korrekta användning är utesluten, måste domstolen dock, för det fall att grundläggande rättigheter som består och är garanterade i erkännandestaten kränks, kunna besluta att erkännandet eller verkställigheten av den utländska domen kan stå i strid med grunderna för den nationella rättsordningen. En sådan bedömning kan dock endast avse en kränkning som är grov och uppenbar. En omprövning av alla även ringa inskränkningar av parternas utövning av sina rättigheter skulle nämligen leda till en bedömning av hela det nationella förfarandet i den stat där domen har meddelats, vars erkännande och verkställighet ansökningen avser.
Om denna möjlighet skulle uteslutas, skulle det nationella skyddet mot grova kränkningar av grundläggande rättigheter offras för att garantera fri rörlighet för domar. Enligt min uppfattning kan det inte utläsas ur konventionen att denna förpliktelse för domstolar och myndigheter har företräde framför värnandet av fundamentala principer i den nationella rättsordningen. De förutsättningar för att vägra erkännande som återfinns i artikel 27 låter sig alla tvärtom återföras på parternas subjektiva rättigheter, som till övervägande del inte är av förmögenhetsrättslig typ och som konventionen särskilt skyddar genom att den ger dem företräde framför rätten till erkännande och verkställighet av den utländska åtgärden. Så till vida avser artikel 27.2 svarandens rätt att försvara sig när han har uteblivit, artikel 27.3 domar som har rättskrafts verkan på rättssubjekt och, slutligen, artikel 27.4 den subjektiva rättsställningen avseende en persons rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden och arv eller testamente (dessa områden är enligt artikel 1 punkt 1 uttryckligen uteslutna från konventionens tillämpningsområde).
Det är heller inte möjligt att företräda den åsikten, som kommissionen gör, att den omständigheten att det finns en särskild föreskrift, nämligen artikel 27.2, om svarandens rätt att försvara sig när han har uteblivit - denna bestämmelse avser eventuella felaktigheter vid delgivningen av den skrivelse som inleder förfarandet - utesluter att andra kränkningar av denna rättighet eller andra subjektiva rättigheter för de berörda parterna kan vara av betydelse. Tvärtom bekräftar denna bestämmelse, som jag redan har anfört, att, även vid verkställighet och erkännande av utländska åtgärder, ett omfattande rättsligt skydd för rätten att försvara sig i varje fall måste garanteras.
28 I förfarandet vid den nationella domstolen gjorde svaranden, dr Krombach, gällande att han blivit kränkt i sin rättighet att inte dömas ohörd, eftersom han vid processen vid den franska domstolen inte kunde framföra något till sitt försvar, på grund av föreskrifterna i den franska lagen om rättegång i brottmål, vilka förbjuder en frånvarande tilltalad att låta sig företrädas inför domstolen. Den nationella domstolen pekar på att rätten att inte dömas ohörd är en grundläggande rättighet, som är förankrad i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(12) och som uttryckligen är erkänd i den tyska grundlagen. Därav drar den nationella domstolen den slutsatsen att ett erkännande av den franska domen skulle innebära ett brott mot en rättsprincip av högre rang.
Mot bakgrund av den grundläggande karaktären av rättigheten att inte dömas ohörd, som bekräftas av att denna rätt också är erkänd i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och med hänsyn till det faktum att kränkningen av denna rättighet väger särskilt tungt i det föreliggande fallet, på grund av att den tilltalade har visat sin avsikt att försvara sig och domstolen i ursprungsstaten inte tillät detta i enlighet med de nationella processreglerna, är jag efter vad som har sagts ovan av den uppfattningen att erkännandestatens domstol i varje fall måste garantera ett fullt rättsligt skydd för rättigheten att inte dömas ohörd. Därav följer att denna domstol kan avslå ansökningen om att verkställa domen när svaranden/den frånvarande tilltalade inte har tillåtits att försvara sig. Med andra ord, erkännandet av ett sådant beslut kan innebära ett brott mot grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen.
- Huruvida artikel II i protokollet är tillämplig
29 Artikel II första stycket i protokollet lyder enligt följande: "Med förbehåll för mer fördelaktiga nationella föreskrifter, får den som har hemvist i en konventionsstat och som står åtalad för ett icke uppsåtligt brott vid en brottmålsdomstol i en annan konventionsstat i vilken han inte är medborgare, försvaras av en därtill behörig person, även om han inte inställer sig personligen." Genom denna bestämmelse ger konventionen personer som har hemvist i en konventionsstat rätten att låta sig företrädas vid ett förfarande vid en brottmålsdomstol i en annan konventionsstat, även när en sådan rätt inte finns i denna stat.
I artikel II andra stycket bestäms sedan: "Den domstol som handlägger målet får dock föreskriva personlig inställelse; om en sådan föreskrift inte har efterkommits behöver en dom som har meddelats rörande ett civilrättsligt anspråk mot någon som inte har haft tillfälle att svara i målet varken erkännas eller verkställas i andra konventionsstater." I de stater i vilka den tilltalade inte har någon rätt att försvara sig i en process i sin frånvaro behöver domstolen därför inte avvika från de nationella processreglerna och kan alltså bestämma om personlig inställelse och avstå från att tillåta den tilltalade att försvara sig i sin frånvaro; dock behöver den dom, med vilken ett sådant förfarande avslutas, varken erkännas eller verkställas i de andra konventionsstaterna.
30 Dessa bestämmelser har sitt ursprung just i skillnaden mellan de berörda bestämmelserna i de olika nationella rättsordningarna. De innehåller en kompromiss endast för brott som har begåtts av vårdslöshet och löser därför inte de konflikter som kan uppkomma när den frånvarande tilltalades rättegångsombud inte tillåts uppträda i en process som gäller ett brott som har begåtts med uppsåt.
I domen i målet Rinkau(13) har domstolen, med anledning av en begäran att yttra sig avseende begreppet icke uppsåtligt brott, utvecklat att detta begrepp omfattar de brott, "vars lagliga definition varken uttryckligen eller enligt brottets natur hos den tilltalade förutsätter uppsåt avseende den straffbara handlingen eller underlåtenheten". Domstolen kommer till detta resultat på grund av antagandet att begreppet "icke uppsåtligt brott" skall förstås självständigt och preciseras med hänsyn till "konventionens syfte och system". "Vad gäller konventionens syfte", framgår det av rapporten till konventionen, att enligt utskottets vilja "begreppet 'icke uppsåtligt brott' skall omfatta de brott som har samband med trafikolyckor". Därtill kommer - och detta är säkert det centrala kriteriet - "synpunkten ..., att konventionen därigenom att den endast ger vissa gärningsmän rätten att försvara sig utan att inställa sig personligen, uppenbarligen inte vill ge sådana personer denna rätt, vilka är åtalade för ett så grovt brott att en sådan vägran kan rättfärdigas". I de flesta konventionsstaterna görs nämligen en distinktion mellan uppsåtliga och icke uppsåtliga brott, och de senare "anses i allmänhet vara mindre grova ... och omfatta den större delen av brott i samband med trafikolyckor, som för det mesta beror på oförsiktighet, vårdslöshet eller ett rent faktiskt brott mot en rättsregel".
Om bestämmelsen skulle tolkas så att den också skulle omfatta uppsåtliga brott, som det - inte avsiktliga - vållandet till annans död, som ledde till att dr Krombach dömdes - vilket alltså skulle göra det möjligt för den tyska domstolen att förklara att den franska domen kan verkställas i enlighet med artikel II andra stycket i protokollet - skulle detta betyda att man inte längre följer ovan nämnda rättspraxis och därmed grunderna för att artikel II i protokollet skall tolkas snävt.
Jag är däremot av den uppfattningen att man kan ansluta sig till denna dom i full omfattning. Som domstolen nämligen har utvecklat, har konventionsstaterna, med kännedom om det faktum att det föreligger skillnader mellan processreglerna avseende den tilltalades rätt att låta sig företrädas av försvarare i en process i den tilltalades utevaro, beslutat att harmonisera förfarandet endast för icke uppsåtliga brott, särskilt för sådana som orsakas av trafikolyckor. De har föreskrivit om möjligheten att avvika från detta enhetliga förfarande, varvid de sedan har gett domstolarna i de stater där ansökan om erkännande görs befogenheten att inte erkänna beslut som avviker från den enhetliga regleringen. Staterna har alltså med avsikt undantagit de uppsåtliga brotten från användningen av denna bestämmelse.
31 Som den tyska regeringen dock med rätta har anmärkt, utesluter den omständigheten att protokollet inte föreskriver ett "enhetligt förfarande" också för utövandet av rätten att försvara sig för de personer som är åtalade på grund av ett uppsåtligt handlande inte att det förbud mot att låta sig försvaras som domstolarna i en stat använder mot en tilltalads begäran i ett förfarande i den tilltalades frånvaro, kan vara av betydelse inom ramen för tillämpningen av artikel 27.1 i konventionen. Bestämmelsen i protokollet kan nämligen, även om den i andra stycket öppnar en möjlighet att vägra erkänna åtgärder som har utfärdats med avvikelse från förfarandet i första stycket, inte ha någon inverkan på tillämpningen av grunden att vägra erkännande enligt artikel 27.1 i det fall när rätten att försvara sig har kränkts för en person som står åtalad på grund av uppsåtliga brott.
Denna bestämmelse talar tvärtom för den tolkning av artikel 27.1 som företräds här, eftersom den ger särskild vikt åt rätten för en frånvarande tilltalad att försvara sig och åt möjligheten att inte erkänna eller verkställa utländska domar vid en kränkning av denna rätt.
32 Efter vad som har sagts ovan är jag av den uppfattningen att den andra tolkningsfrågan skall besvaras så, att verkställigheten av en civilrättslig dom, som förordnar om ersättning av en skada som har orsakats av ett uppsåtligt brott, kan strida mot grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 34 och artikel 27.1 i konventionen, när brottmålsdomstolen i ursprungsstaten inte har tillåtit svaranden att försvara sig genom en advokat avseende ett civilrättsligt anspråk som har upptagits i ett brottmålsförfarande, eftersom svaranden som bor i en annan konventionsstat och var åtalad på grund av ett uppsåtligt brott inte inställde sig personligen.
Den tredje tolkningsfrågan
33 Den nationella domstolens tredje fråga, som har ställts för det fall att de båda tidigare frågorna skulle besvaras nekande, handlar om huruvida grunderna för rättsordningen i erkännandestaten skulle stå i strid med verkställigheten av en dom, i vilken domstolen stöder sin behörighet på exorbitanta behörighetsregler och den tilltalade/svaranden har förvägrats rätten att försvara sig eftersom han inte har inställt sig personligen.
Eftersom jag i svaret på den andra tolkningsfrågan har kommit till det resultatet att ansökningen om verkställighet av en utländsk dom, vars meddelande innebär en kränkning av den utevarande svarandens rätt att försvara sig, enligt artikel 27.1 jämförd med artikel 34 andra stycket i konventionen, kan avslås, behöver den tredje frågan inte besvaras.
I varje fall är jag av den uppfattningen att det förhållandet att de omständigheter som avses i den första och den andra frågan föreligger samtidigt inte är relevant för frågan huruvida en konflikt med grunderna för rättsordningen föreligger. Brottet mot grunderna för rättsordningen skall nämligen inte bedömas på grund av hur mycket reglerna i ursprungsstaten skiljer sig från reglerna i erkännandestaten, utan bara med hänsyn till bestämmelsens karaktär i erkännandestaten och hur grov kränkningen är.
Förslag till avgörande
34 Efter vad som har sagts ovan föreslår jag att domstolen skall besvara Bundesgerichtshofs tolkningsfrågor enligt följande:
1) Artikel 27.1 i Brysselkonventionen, till vilken artikel 34 andra stycket i konventionen hänvisar, skall tolkas så att verkställigheten av en dom inte utgör ett brott mot grunderna för erkännandestatens rättsordning när ursprungsstatens domstolar har beslutat om ett civilrättslig anspråk som har upptagits inom ramen för ett straffrättsligt förfarande mot en person med hemvist i en annan konventionsstat och ursprungsstatens domstolar har grundat sin behörighet enbart på offrets medborgarskap.
2) Denna bestämmelse skall vidare tolkas så att verkställigheten av en civilrättslig dom om ersättning för en skada som har orsakats av ett uppsåtligt brott kan stå i strid med grunderna för erkännandestatens rättsordning i den mening som avses i artikel 27.1 i konventionen, till vilken artikel 34 andra stycket i konventionen hänvisar, när brottmålsdomstolen i ursprungsstaten inte har tillåtit svaranden att låta försvara sig av en advokat beträffande det civilrättsliga anspråket av det skälet att den svarande, med hemvist i en annan konventionsstat, står åtalad för ett uppsåtligt brott och inte har inställt sig personligen.
(1) - EGT L 304, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30.
(2) - EGT 1978, L 304, s. 97; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14.
(3) - I artikel 689-1 CPP föreskrevs i den lydelse som gällde fram till den 1 mars 1994: "Tout étranger qui, hors du territoire de la République, s'est rendu coupable d'un crime, soit comme auteur, soit comme complice, peut être poursuivi et jugé d'après les dispositions des lois françaises, lorsque la victime de ce crime est de nationalité française"("En utlänning som utanför republikens territorium gör sig skyldig till ett brott som gärningsman eller genom medhjälp, kan utredas och dömas enligt fransk lag om brottets offer är fransk medborgare"). Artikel 689-1 lyder i sin nuvarande version: "En application des conventions internationales visées aux articles suivants [articles 689-2 à 689-7], peut être poursuivie et jugée par les juridictions françaises, si elle se trouve en France, toute personne qui s'est rendue coupable hors du territoire de la République de l'une des infractions énumérées par ces articles" ("Vid tillämpningen av de internationella konventioner som är uppräknade i de följande artiklarna ... kan varje person, som har gjort sig skyldig till något av de brott som nämns i artiklarna, utredas och dömas av de franska domstolarna, om personen befinner sig i Frankrike"). Enligt artikel 689 i den lydelse som nu är gällande är de franska myndigheterna behöriga avseende brott som har begåtts utanför det nationella territoriet, när "conformément aux dispositions du livre Ier du Code pénal" (CP - brottsbalken) den franska rättsordningen är tillämplig; enligt artikel 113-7 CP gäller den franska straffrätten även för brott som begås av utlänningar utanför det nationella territoriet, såvida offret vid tiden för brottet var fransk medborgare.
(4) - I artikel 14 sägs följande: "Un Français pourra être traduit devant un tribunal de France, pour des obligations par lui contractées en pays étranger, même avec un étranger" ("En fransk medborgare kan på grund av en avtalsförpliktelse som han har ingått i utlandet stämmas inför fransk domstol, även om förpliktelsen har ingåtts gentemot en utlänning").
(5) - Artikel 630 CPP har följande lydelse: "Aucun avocat, aucun avoué ne peut se présenter pour l'accusé contumax" ("Ingen försvarare får företräda den frånvarande tilltalade").
(6) - I artikel 59 föreskrivs att konventionen "inte [skall] utgöra hinder för en konventionsstat att i förhållande till en tredje stat, i en konvention om erkännande och verkställighet av domar, förplikta sig att inte erkänna domar som har meddelats i andra konventionsstater mot svarande som har hemvist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje stat när domen, i fall som avses i artikel 4, kunnat meddelas endast med stöd av en behörighetsregel som anges i artikel 3 andra stycket". Jag vill också påminna om att det enligt övergångsbestämmelsen i artikel 54 andra stycket i konventionen kan prövas om konventionens föreskrifter om domstolars behörighet har följts: "Domar som har meddelats efter denna konventions ikraftträdande i mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dagen skall dock erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i avdelning III, om domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer antingen med de bestämmelser som anges i avdelning II i denna konvention eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsstaten och den stat som ansökan riktar sig till vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande."
(7) - EGT 1979, C 59, s. 1 och s. 46.
(8) - Jämför till exempel förslaget till avgörande av den 22 juni 1999 i mål C-38/98, Renault (REG 2000, s. I-0000), särskilt punkterna 57 till 67, i vilket generaladvokaten uppger att begreppet grunderna för rättsordningen endast omfattar de fundamentala principerna och att därför ett erkännande av en utländsk dom inte kan stå i strid med grunderna för rättsordningen när domstolen i ursprungsstaten har tolkat en rättsnorm felaktigt.
(9) - Jag delar därför generaladvokaten Darmons uppfattning i förslaget till avgörande från den 9 juli 1987 i mål 145/86, Hoffmann (REG 1988, s. 654), särskilt punkterna 16 och 17, enligt vilket "det säkerligen uteslutande är de nationella domstolarnas sak att bedöma innehållet i grunderna för rättsordningen".
(10) - Dom av den 4 februari 1988 i mål 145/86 (REG 1988, s. 645). Särskilt i punkt 21 förklarade domstolen att "användningen av ordre public-klausulen, som 'endast i undantagsfall kan ha någon betydelse' (rapport om konventionen ...), enligt konventionens systematik i varje fall är uteslutet när det ... handlar om huruvida en utländsk dom är förenlig med en inhemsk dom. Denna fråga skall nämligen lösas enligt den särskilda bestämmelsen i artikel 27.3, vilken avser fallet när en utländsk dom är oförenlig med en dom som har meddelats mellan samma parter i den stat där domen görs gällande".
(11) - I artikel 29 i konventionen föreskrivs: "En utländsk dom får aldrig omprövas i sak."
(12) - Den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har i en dom av den 26 oktober 1993 i mål nr 39/1992/384/462, Poitrimol/Frankrike, funnit att förbudet för en frånvarande åtalad att låta försvara sig i ett förfarande som drivs mot honom är oförenligt med artikel 6 första stycket och tredje stycket c i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Domstolen har särskilt angett "Quoique non absolu, le droit de tout accusé à être effectivement défendu par un avocat, au besoin commis d'office, figure parmi les éléments fondamentaux du procès équitable. Un accusé n'en perd pas le bénéfice du seul fait de son absence aux débats ... La comparution d'un prévenu revêt une importance capitale en raison tant du droit de celui-ci à être entendu que de la nécessité de contrôler l'exactitude de ses affirmations et de les confronter avec les dires de la victime, dont il y a lieu de protéger les intérêts, ainsi que des témoins. Dès lors, le législateur doit pouvoir décourager les abstentions injustifiées. En l'espèce, il n'y a pourtant pas lieu de se prononcer sur le point de savoir s'il est en principe loisible de les sanctionner en dérogeant au droit à l'assistence d'un défenseur, car en tout cas la suppression de ce droit se révèle disproportionnée dans les circonstances de la cause: elle privait M. Poitrimol, non recevable à former opposition contre l'arrêt de la cour d'appel, de sa seule chance de faire plaider en seconde instance sur le bien-fondé de l'accusation en fait comme en droit" (punkterna 34 och 35). Se också domarna av den 23 augusti 1994 i mål nr 27/1993/422/501, Pellodoah/Nederländerna, och av den 21 januari 1999 i mål nr 26103/95, Van Geyseghem/Belgien.
(13) - Dom av den 26 maj 1981 i mål 157/80 (REG 1981, s. 1391), särskilt punkterna 12-16.
Full & Egal Universal Law Academy